Återgång av gåva. Särskilt i familjerättsliga relationer

Transkript

1 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 131 Bert Lehrberg Återgång av gåva Särskilt i familjerättsliga relationer 1 Problemet Gåva är en praktiskt betydelsefull rättshandlingstyp, men har trots det ganska sällan behandlats i den civilrättsliga doktrinen. En utgångspunkt vid bestämningen av vad som avses med gåva utgör det traditionella civilrättsliga gåvobegreppet. Detta innefattar krav på att en förmögenhetsöverföring skall ha ägt rum, att denna skett frivilligt och att inget vederlag enligt parternas uppfattning skall utgå. I princip krävs gåvoavsikt. 1 Till gåva torde i de flesta sammanhang hänföras även andra benefika transaktioner än sådana som avser överföring av äganderätt till viss egendom, till exempel oåterkalleligt förmånstagarförordnande till livförsäkring som kan utmätas. En gåva är då i princip detsamma som en benefik rättshandling. När gåvobegreppet ställs i relation till kontraktsrättens övriga indelningar mellan avtals- och rättshandlingstyper blir det särskilt iögonfallande att gåvor avgränsas från andra rättshandlingar, inte genom den kontraktuella förpliktelsens art utan genom dess vederlagsfria karaktär. Denna gränsdragning utgör en av de mest fundamentala inom kontraktsrätten. En grundläggande indelning görs här mellan rättshandlingar för dödsfall (testamente) och rättshandlingar i levande livet. Gåvor är att hänföra till den sistnämnda kategorin. Inom ramen för denna är indelningen mellan benefika rättshandlingar och onerösa rättshandlingar av stor vikt. Två andra och delvis parallella indelningar görs mellan dels ensidiga och ömsesidiga rättshandlingar, dels ensidigt och ömsesidigt förpliktande 1 Se Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, Norstedts, Stockholm 1976, s. 20 ff och densamme, Om gåvobegreppet i civilrätten. SvJT 1962 s. 689 ff, särskilt s

2 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 132 rättshandlingar. Gåvor är benefika rättshandlingar. De är vanligtvis ensidiga men kan också vara ömsesidiga, dvs. tillkomna genom ett avtal. I så fall är de ändå i princip ensidigt förpliktande. Ett element av gåva i form av en diskrepans mellan parternas prestationer kan dock ingå i ett ömsesidigt förpliktande avtal. Man brukar då tala om blandade rättshandlingar. Det saknas vedertagna och generellt tillämpliga kriterier för vilka typer av prestationer som kan vara att hänföra till gåvor. Blandade rättshandlingar brukar i många sammanhang behandlas på samma sätt som gåvor. Av utrymmesskäl begränsas dock den här framställningen, med ett fåtal naturliga undantag, till att behandla rena gåvor, där inget vederlag utgår. De flesta gåvor av någon ekonomisk betydelse ges antagligen mellan nära släktingar eller andra personer som står varandra nära. I de flesta fallen är det föräldrar som skänker bort fastigheter eller företag till sina barn i syfte att underlätta ett generationsskifte genom att undvika arvsbeskattning. Gåvor i liknande syfte från far- eller morföräldrar direkt till deras barnbarn är också vanligt förekommande. Många gåvor sker mellan makar i äktenskap, mellan samboende eller mellan två personer som har en romantisk relation och som har planer på att ingå äktenskap eller bli samboende. Vidare förekommer det ganska ofta att äldre personer skänker bort egendom till sådana personer som skött om dem eller på annat sätt tagit sig an dem när de varit sjuka eller eljest i behov av hjälp och stöd. Gåvor till olika föreningar och organisationer som verkar för välgörande ändamål är också vanliga. Tvister om återgång av gåvor är inte helt ovanliga i det praktiska rättslivet. Ofta förs sådana tvister mellan nära släktingar eller mellan personer som tidigare har stått varandra nära. Tvisterna är därför ej sällan infekterade till följd av de starka känslor som finns mellan parterna. Det kan röra sig om föräldrar som skänkt bort sitt livsverk i form av till exempel ett företag eller en lantbruksfastighet till sin son eller dotter, för att sedan se gåvotagaren sköta verksamheten på ett i deras ögon moraliskt förkastligt sätt. Dessa generationstvister är inte sällan emotionellt uppslitande historier, där gåvotagaren kan känna sig lurad medan givaren är chockerad över gåvotagarens visade otacksamhet. En annan vanlig situation är att arvingarna till gåvogivaren finner att deras arv försvunnit eller förminskats genom gåvor som ofta skett till någon person som tillbringat mycket av sin tid tillsammans med arvlåtaren under dennes sista år. I sådana fall framställs ofta påståenden om att den avlidnes handlingar påverkats av demens eller annan sjukdom. Mer 132

3 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 133 eller mindre uttalade misstankar brukar också finnas om att gåvotagaren inte alls är den självuppoffrande ängel som vederbörande ofta utåt framstår som, utan tvärtom en av dessa kallt beräknande människor som lever ett gott liv på att ägna sin tid åt att dupera och manipulera ensamma gamla och sjuka människor i syfte att på olika sätt lura av dem deras tillgångar. Märkligt nog förefaller det dock som om sådana misstankar sällan fullföljs genom undersökning av gåvotagarens bakgrund. Möjligen kan det också vara så, att de tvister där sådana undersökningar genomförs och leder till resultat regelmässigt görs upp i godo. Tvister mellan makar kommer till följd av giftorättsreglerna oftast, men inte alltid, att avgöras inom ramen för bodelning i samband med äktenskapsskillnad. När sådana tvister uppkommer kan de vara starkt infekterade. Tvister mellan personer som planerat att ingå äktenskap är idag mindre vanliga än de var under trolovningsinstitutets tid och kan även få en något annorlunda karaktär än förr. Vi skall se exempel på båda typerna av tvister i det följande. Den här framställningen skall ägnas åt möjligheterna att bringa en gåva att gå åter enligt allmänna civilrättsliga regler. Vid undersökningen skall dock särskild uppmärksamhet ägnas åt gåvor i familjerättsliga och familjerättsligt färgade relationer. En utgångspunkt måste bli, att en gåva kan hävdas av gåvotagaren endast om den är bindande som rättshandling. Förutsättningarna för att så skall vara fallet tas upp i avsnitt 2. Sedan behandlas de särskilda regler som gäller om möjligheterna att återkalla gåvor och vilka avviker från vad som gäller beträffande rättshandlingar i allmänhet. I denna del skiljs mellan gåva av lös egendom (avsnitt 3) och gåva av fast egendom (avsnitt 4). Möjligheten till återgång av gåva enligt arvsrättsliga regler om förskott å arv och laglott samt på grund av psykisk störning hos givaren skall därefter kortfattat beröras i avsnitt 5 6. Åt behandlingen av gåvor inom ramen för avtalsrättens traditionella ogiltighetsregler om tvång (28 29 ), svek (30 ), ocker (31 ) och mot tro och heder stridande förfaranden (33 ) ägnas avsnitt 7, medan förklaringsmisstag vid gåvor tas upp i avsnitt 8. Slutligen undersöks möjligheterna att bringa en gåva att gå åter med tillämpning av de allmänna rättsreglerna i förutsättningsläran (avsnitt 9) och generalklausulen i 36 avtalslagen (avsnitt 10). Sist i artikeln sammanfattas de viktigaste iakttagelserna och ges vissa övergripande synpunkter på den avvägning som rättsordningen gör mellan parternas intressen (avsnitt 11). 133

4 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan När blir en gåva bindande? Gåvans benefika karaktär som rättshandling har motiverat undantag från den vanligen gällande principen att en rättshandling blir bindande för avgivaren i samband med att mottagaren tar del av dess innehåll (7 avtalslagen analogiskt). Således gäller, enligt 1 lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva, som huvudregel att en utfästelse om en sådan gåva som omfattas av lagen inte är bindande. Det betyder att gåvan blir bindande först när den har fullbordats. En gåva fullbordas normalt genom egendomens överlämnande i gåvotagarens besittning. Detta gäller enligt 2 3 beträffande gåva i lösören, pengar, aktiebrev eller löpande skuldebrev. Beträffande vissa andra typer av egendom, till exempel aktier som registreras på konton och tillgodohavanden på bankkonton, gäller särskilda regler. Två ytterligare undantag från huvudregeln gäller dock enligt 1. Således blir redan utfästelsen bindande om den har gjorts i ett gåvobrev eller en annan urkund som överlämnats till gåvotagaren. Dessutom är en gåvoutfästelse redan från början bindande om den har gjorts under omständigheter som utmärker att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom. Det sagda betyder att det för en givare kan bli aktuellt att hävda återgång antingen av en fullbordad gåva eller av en bindande gåvoutfästelse. Av praktisk betydelse är att en utfästelse om gåva som inte får göras gällande under givarens livstid enligt 17:3 ÄB är ogiltig såvida den inte har formen av ett giltigt testamente. Värt att notera är också att en utfästelse om gåva mellan makar i äktenskap enligt 8:2 ÄktB är utan verkan. En gåva mellan makar är alltså, enligt 8:1, gällande mellan dem, enbart om gåvan är fullbordad eller har registrerats i äktenskapsregistret enligt 16 kapitlet ÄktB. 3 Särskilda regler om återgång av utfästelse om gåva av lös egendom Det uttalas ofta i den juridiska litteraturen att möjligheterna att bringa en gåva att gå åter är större än när det rör sig om en onerös rättshandling. 2 En stor del av den sanning som finns bakom detta påstående återfinns i de regler som gåvolagen innehåller rörande möjligheterna att 2 Se not 23 nedan. 134

5 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 135 återkalla en gåvoutfästelse som i strid med huvudregeln är bindande trots att gåvan inte har fullbordats. I 5 första stycket gåvolagen stadgas således att om givarens förmögenhetsvillkor efter det att gåvan blivit utfäst men innan den fullbordats har försämrats så att, i betraktande jämväl av gåvotagarens villkor, gåvans utkrävande skulle vara uppenbart obilligt, får den återkallas eller minskas. Och enligt andra stycket gäller att om gåvotagaren gör givaren märklig orätt, står det givaren fritt att återkalla gåvan, om den ännu inte fullbordats. Dock måste han reklamera till gåvotagaren inom ett år från det att han fick kunskap om orätten. Dessa bestämmelser torde vara mer långtgående än vad som följer av vanliga regler om återgång av avtal på grund av ändrade förhållanden. I förarbetena avfärdades möjligheten att, i överensstämmelse med vad som då gällde beträffande återgång av gåva av fast egendom (se nästa avsnitt) utvidga återkallelsemöjligheten till fullbordad gåva. Samtidigt framhölls emellertid att givarens intressen i vissa ytterlighetsfall kunde tillräckligt tillgodoses genom tillämpning av de grundsatser som i allmänhet gällde angående verkan av att väsentliga förutsättningar för en rättshandling brast. 3 Hur detta uttalande skall tolkas är något osäkert och jag återkommer till den frågan i nästa avsnitt. 4 Särskilda regler om återkallelse av gåva av fast egendom För gåva av fast egendom gäller krav på skriftlig form enligt 4:1 2 och 29 jordabalken. Det innebär att en utfästelse om gåva som inte tillkommit i skriftlig form inte är bindande. Därför saknas också naturligen sådana i lag reglerade återkallelsemöjligheter som enligt gåvolagen gäller vid utfästelse om gåva av lös egendom. Givarens möjlighet att återkalla gåva av fast egendom på grund av försämrade förmögenhetsvillkor eller gåvotagarens otacksamhet reglerades dock tidigare i 3 och 5 KF dec ang. vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom (nedan benämnd 1857 års förordning). Enligt 3 ålades gåvotagaren gentemot givaren en underhållsplikt för det fallet att givaren kom i nöd, så att han ej kunde försörja sig. Gåvo- 3 NJA II 1936 nr 1. Lagstiftning om skuldebrev s

6 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 136 tagaren var då skyldig att efter förmåga lämna årliga bidrag till givarens nödtorftiga underhåll. Kunde parterna inte enas fick bidraget inte sättas högre än till hälften av den givna egendomens behållna avkomst. I 5 stadgades att en gåva (varmed avsågs en fullbordad gåva) kunde återkallas om gåvotagaren gjort givaren märklig orätt eller skada. Talan om återkallelse måste instämmas inom natt och år från det givaren fick vetskap om att gåvotagaren gjort honom orätten eller skadan. Bestämmelserna upphävdes i samband med införande av 1970 års jordabalk (se 2 lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken), men torde inte helt sakna betydelse för rättsläget i dag. De aktuella bestämmelserna kom sällan till användning, men vissa slutsatser beträffande den närmare innebörden av regeln om märklig orätt kan dras av Högsta domstolens uttalanden i målet NJA 1961 s En man, som av en äldre kvinna mottagit en fastighet och viss lös egendom som gåva, hade därefter medverkat till rånmord på kvinnan. Trots att mannen därvid handlat under inflytande av själslig abnormitet och därför inte kunde fällas till ansvar för gärningen, ansågs han ha gjort kvinnan märklig orätt, varför gåvan kunde bringas att återgå. Högsta domstolens majoritet (tre justitieråd) anförde att stadgandet i 1857 års förordning, såsom framgick bland annat av dess romerskrättsliga förebild, byggde på tanken att gåva på grund av visad otacksamhet skulle gå åter när gåvotagaren tillskyndat givaren svår orätt eller betydande skada. Detta kunde ske genom brott, men även på annat sätt. Ett grovt brott som gåvotagaren förövat mot givaren borde i allmänhet medföra gåvans förverkande. Men det var tveksamt om förverkandepåföljden skulle tillämpas när gåvotagaren till följd av djupgående själslig abnormitet ej kunde fällas till ansvar för gärningen. Under sådana omständigheter kunde det nämligen hävdas att brottet inte borde bedömas som en yttring av otacksamhet. (Här hänvisades till att förverkande av giftorätt, arv och testamentet enligt härom gällande regler förutsatte brottslig gärning.) Häremot kunde emellertid anföras, att brottet även i dessa fall från givarens synpunkt med fog kunde uppfattas som en yttring av otacksamhet. Och dessutom borde man inte vara så bunden av den till grund för stadgandet liggande tankegången att detta inte skulle kunna tillämpas när denna saknade betydelse, men ändå bärande skäl med hänsyn till givarens förutsättningar och omständigheterna i övrigt talade för återgång av en genom händelsernas utveckling förfelad gåvotransaktion. Det anmärktes att lagberedningen i motiven till 5 gåvolagen uttalat att full- 136

7 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 137 bordad gåva i vissa ytterlighetsfall kunde angripas genom tillämpning av förutsättningsläran. 4 En dissident i målet hävdade att bestämmelsen i 1857 års förordning för sin tillämpning förutsatte att den orätt eller skada som gåvotagaren gjort givaren kunde läggas gåvotagaren till last såsom otacksamhet, men kom genom en fri bedömning av vilken verkan gåvotagarens sinnesbeskaffenhet skulle anses ha till samma resultat som majoriteten. Av Högsta domstolens uttalanden framgår att stadgandet i 1857 års förordning byggde på tanken att märklig orätt eller skada som tillskyndats givaren av gåvotagaren skulle ge givaren (eller dennes rättsinnehavare) rätt att återkalla gåvan främst när gåvotagarens agerande kunde ses som uttryck för otacksamhet. Men en friare bedömning med hänsyn till bland annat givarens förutsättningar kunde ge rätt till återkallelse även i andra fall, när gåvan genom händelsernas utveckling blivit förfelad. Av detta torde framgå att det förhållandet att gåvans grundläggande syfte saboterats bör tillmätas betydelse när den grundsats stadgandet gav uttryck åt tillämpas. Vad ligger då i rekvisitet märklig orätt eller skada? Av Högsta domstolens dom framgår att det skall vara fråga om en svår orätt eller en betydande skada, men att det inte behöver röra sig om en brottslig gärning. Som exempel på märklig orätt nämns i Ekebergs och Benckerts kompendier i obligationsrätt misshandel liksom ärekränkning. 5 I dessa fall rör det sig visserligen om brott, men brotten kan vara av tämligen ringa art. Och om man betänker att stadgandet i 1857 års förordning främst grundades på att gåvotagarens förfarande skulle framstå som en yttring av otacksamhet, torde det stå klart att även vissa handlingar som inte var brottsliga kunde framstå som åtskilligt mer graverande ur stadgandets synvinkel. I synnerhet torde detta kunna antas gälla sådana förfaranden av en gåvotagare genom vilka huvudsyftet med gåvan alldeles förfelas. Motsvarigheter till bestämmelserna i 1857 års förordning intogs som redan framgått år 1936 i 5 gåvolagen. I andra stycket stadgas än i dag att gåva får återkallas om gåvotagaren gör givaren märklig orätt. Beträffande det fallet att givarens förmögenhetsvillkor försämrats är dock regeln enligt första stycket att gåvan kan återkallas eller minskas ifall dess utkrävande skulle vara uppenbart obilligt. Bestämmelserna i gåvolagen gäller 4 Jfr NJA II 1936 nr 1 s Se Obligationsrättens speciella del, s

8 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 138 dock endast för gåva som ännu inte fullbordats (och givaren måste enligt andra stycket reklamera hos gåvotagaren inom ett år från det han fick kunskap om orätten). I förarbetena till gåvolagen av år 1936 uttalade lagberedningen att de föråldrade och sällan tillämpade reglerna om rätt att återkalla fullbordad gåva i 1857 års förordning inte borde utvidgas till att omfatta lös egendom. Beredningen fortsatte: I vissa ytterlighetsfall lärer givarens intresse kunna tillräckligt tillgodoses genom tillämpning av de grundsatser som i allmänhet gälla angående verkan av att väsentliga förutsättningar för en rättshandling brista. 6 När sedan 1857 års förordning föreslogs upphävd i 1947 års jordabalksbetänkande, motiverades detta just med att någon allmän regel om återkallelse av gåva på grund av gåvotagarens otacksamhet eller förhållande i övrigt inte ansetts behövas. Det erinrades särskilt om det nyss citerade uttalandet i gåvolagens förarbeten. 7 Tanken synes ha varit att förutsättningslärans grundsatser är tillräckliga även när det gäller fast egendom. Emellertid har Bengtsson hävdat att principen att gåva av fastighet kan återkallas vid märklig orätt eller skada utgör uttryck för allmänna förutsättningsprinciper och därför torde kunna tillämpas även efter upphävandet av 1857 års förordning. Undantagsvis bör enligt Bengtsson även en fullbordad gåva av lös egendom kunna gå åter enligt samma grundsatser. Han håller dock för tveksamt om återkrav av fullbordad gåva på grund av ändrade förmögenhetsvillkor någonsin är möjligt. 8 Med hänsyn till lagtextens utformning i 5 av den upphävda förordningen torde man kunna hävda att principen om märklig orätt utgör en särskild, preciserad och i viss mån objektiviserad, förutsättningsregel. Betydelsen av detta blir att man när märklig orätt eller skada kan bevisas inte behöver bekymra sig om förutsättningslärans speciella väsentlighets- och synbarhetsrekvisit samt att även en rättsvetenskapsman som inte vill erkänna någon allmän förutsättningsregel torde ha att godta denna preciserade rättsregel. Det kan också kännas mer tilltalande för en domstol att hänga upp domen på en preciserad rättsprincip som har stöd i äldre lagtext. Dessutom ger orden märklig orätt eller skada uttryck för en viss restriktivitet, jämfört med en friare bedömning enligt förutsättningsläran. 6 Se NJA II 1936 nr 1 s Se SOU 1947:38 s samt och jfr Westerlind, Kommentar till jordabalken 1 5 kap., Norstedts, Stockholm 1971, s Se Bengtsson, Särskilda avtalstyper I s. 27f. 138

9 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 139 Här kan erinras om att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1961 s. 105 åberopade förutsättningsläran som stöd för just en friare bedömning. Bengtsson hävdar att bedömningen i detta mål gjorts friare än enligt bestämmelsen i 1857 års förordning. 9 Själv tror jag emellertid att det endast är grundtanken bakom denna att gåvotagarens agerande skall framstå som uttryck för otacksamhet som Högsta domstolen velat göra avsteg från. Det torde med fog kunna hävdas att den stränga reklamationsregeln i 1857 års förordning inte kan upprätthållas sedan lagrummet upphävts. Klart är att förutsättningsläran såsom allmän rättsgrundsats medger en friare bedömning, med beaktande av mångskiftande hänsyn, och inte för sin tillämpning förutsätter att gåvotagaren vållat givaren märklig orätt eller skada. Det kan vara en förklaring till att principen om märklig orätt eller skada i gåvolagens förarbeten ansågs föråldrad. Särkilt klart torde det vara att förutsättningsläran kan medge återkallelse även i mindre graverande situationer, sedan domstolarna i förarbetena till 36 avtalslagen 1976 rekommenderades att inta en ny attityd i stället för den tidigare restriktiva tillämpningen av exempelvis 33 avtalslagen och 8 skuldebrevslagen. 10 Ett sådant uttalande måste även återverka på tillämpningen av de besläktade grundsatserna i förutsättningsläran. 5 Återgång av gåva enligt arvsrättsliga regler Anspråk på återgång av gåva aktualiseras som redan nämnts ofta efter dödsfall, när arvingarna upptäcker att deras arv försvunnit eller förminskats genom gåvor. I sådana fall kan, vid sidan av de allmänna civilrättsliga reglerna om återgång av gåva, särskilda arvsrättsliga regler bli av betydelse för arvingarnas rättsställning. Gåva till arvinge kan således under vissa förutsättningar betraktas som förskott å arv och gå i avräkning på dennes arvslott enligt reglerna i 6 kapitlet ärvdabalken. Sådan avräkning skall enligt 6:1 och 7:2 ske för vad arvlåtaren under sin livstid gett en bröstarvinge, såvida inte annat har föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett då egendomen gavs. Är mottagaren en annan arvinge skall avräkning ske endast om det har förskrivits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett. Reglerna om förskott å arv kan inte tillämpas när gåva skett till annan än arvinge. De medger endast avräkning på arvs- 9 A.a. s Se NJA II 1976 nr 4. Generalklausul s. 246 samt

10 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 140 lott och inte återkrav eller jämkning i den mån gåvans värde överstiger arvslotten. Bröstarvinges laglott, som enligt 7:1 ÄB utgör hälften av hans arvslott, skyddas inte bara mot arvlåtarens förfoganden genom testamente utan även mot gåvor som har likartat syfte. Man talar om det förstärkta laglottsskyddet. 11 Reglerna i 7:3 ÄB om bröstarvinges rätt till arvslott tillämpas således, enligt 7:4, om arvlåtaren i sin livstid givit bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syfte är att likställa med testamente (gåvor mortis causa ). På så vis kan nedsättning av även en före dödsfallet fullbordad gåva ske. Regeln avser även gåvor till andra än arvingar. Undantag gäller om det finns särskilda skäl emot en tillämpning av regeln. Bestämmelsen kan däremot till skillnad från reglerna om förskott å arv inte sättas ur kraft genom en viljeyttring från arvlåtaren. Att avgöra om en gåva har givits under sådana omständigheter eller på sådana villkor att den till sitt syfte är att likställa med testamente är inte alltid någon lätt uppgift. 12 I förarbetena nämns främst två typer av fall; sådana där gåvan skett på dödsbädden eller eljest då givaren trodde att döden var nära förestående och sådana där givaren förbehållit sig den huvudsakliga nyttan av egendomen, till exempel dess avkastning. Ett krav har också ansetts vara att givaren kan antas ha haft för avsikt att ordna successionen genom gåvan. 13 Om givaren däremot haft ett eget, på förhållandena under sin livstid riktat intresse av att företa rättshandlingen, kommer regelns tillämpning inte i fråga. 14 Vid nedsättning av gåva enligt dessa regler skall motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utges för dess värde. Vid laglottens beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen. En bröstarvinge som på detta sätt vill utkräva sin laglott måste väcka talan inom ett år från det att bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. Annars förlorar han denna rätt. Var gåvan inte fullbordad vid dödsfallet får den inte göras gällande i den mån det skulle lända till intrång i bröstarvinges laglott. Undantag gäller om särskilda skäl föreligger. 11 Saldeen, Å., Arvsrätt. En lärobok om arv, boutredning och arvskifte, 2 uppl., Iustus, Uppsala 2001, s Se närmare Saldeen a.a. s. 106 ff och Walin, G., Kommentar till Ärvdabalken. Del 1 (1 17 kap.). Arv och Testamente, 5 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm 2000, s. 184 ff. 13 Se Högsta domstolens uttalanden i NJA 1998 s För det anförda, se NJA II 1928 s. 443 ff. 140

11 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan Återgång av gåva på grund av psykisk störning hos givaren Lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under inflytande av psykisk störning är av så stor praktisk betydelse i gåvotvister, att den bör beröras här för att bilden av givarens möjligheter att kräva gåvans återgång skall bli någorlunda fullständig och rättvisande. I lagen stadgas att ett avtal som någon ingått under påverkan av psykisk störning är ogiltigt. Begreppet psykisk störning har här en vidsträckt innebörd. Det omfattar således inte bara abnorma företeelser som psykisk sjukdom och därav orsakad demens samt hämmad förståndsutveckling. Även mera allmänt förekommande tillstånd, såsom ålderdomssvaghet som inte fortskridit så långt att verklig demens utvecklats, omfattas. Störningen behöver inte heller vara bestående, utan det kan vara fråga om en mera tillfällig nedsättning av den rättshandlandes psykiska kapacitet. Som exempel nämns i förarbetena en kortvarig sinnesförvirring, som framkallats av rusgivande medel, skrämsel eller annan yttre anledning. 15 Av lagen följer att det måste kunna antas att den psykiska störningen är orsak till att rättshandlingen har avgivits eller fått det innehåll som skett. Rättsverkan av ogiltigheten är som huvudregel densamma som i andra fall, dvs. vardera parten skall lämna tillbaka vad han tagit emot eller, om det inte kan ske, betala ersättning för dess värde. Undantag görs dock såtillvida att den som ingått avtalet under inflytande av psykisk störning inte är skyldig att betala ersättning i vidare mån än vad han mottagit använts till skäligt underhåll eller annars befinns ha medfört nytta för honom. Från detta undantag gäller vidare det undantaget, att medkontrahenten, om han var i god tro, har rätt till ersättning i skälig omfattning för den förlust som föranletts av avtalet. 7 Ogiltighet på grund av förhållandena vid rättshandlingens tillkomst Vid gåvor och andra rättshandlingar med benefika inslag kan det generellt sett antas ligga särskilt nära till hands att fundera över om rättshandlingen tillkommit till följd av något klandervärt förfarande av mottagaren 15 Se NJA II 1924 nr 6. Ny lagstiftning om förmynderskap s. 225 och NJA II 1916 nr 1. Lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning s. 47ff. 141

12 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 142 eller annan som velat gynna denne. För den som är i tillfälle och har för avsikt att utöva tvång mot annan att företa en rättshandling, kan det i regel antas särskilt lockande att tvinga fram en gåva framför ett ömsesidigt förpliktande kontrakt. Detta är dock inte någon förutsättning för att en genom tvång tillkommen rättshandling skall vara ogiltig enligt 28 eller 29 avtalslagen. När det gäller ocker är det däremot ett rekvisit i 31, att de förmåner som medkontrahenten mottagit eller tillförsäkrats står i uppenbart missförhållande till det vederlag som kan ha blivit erlagt eller utfäst eller att inget vederlag skall utgå. Således är ockerstadgandet tillämpligt endast på gåvor och andra rättshandlingar där fullt vederlag ej utgår. Ogiltighetsreglerna i avtalslagen tar i princip sikte på ogiltighetsgrunder i form av klandervärda förfaranden vid tillkomsten av en rättshandling. 33 omfattar klandervärda förfaranden och andra förhållanden vid tillkomsten som kan leda till att det strider mot tro och heder att göra rättshandlingen gällande. För bedömningen av om ett förfarande bevisligen kvalificerar sig som tvång, svek eller ocker eller om förhållandena eljest strider mot tro och heder torde det ofta vara av intresse vad förfarandet resulterat i, dvs. vad den företagna rättshandlingen innehåller. Om resultatet blivit en ömsesidigt förpliktande rättshandling, där det väger jämt mellan förpliktelserna på ömse sidor, kommer som framgått inte ocker i fråga. Men denna jämvikt i avtalsförhållandet kan också utgöra ett bevisfaktum som talar emot att något klandervärt förfarande etc. skulle ha förekommit. Dessutom kan det påverka bedömningen av förfarandets klandervärdhet, att det inte resulterat i några särskilda fördelar för gärningsmannen eller den person som denne med sitt förfarande velat gynna. Det torde alltså ofta finnas större förutsättningar att bedöma ett förfarande som rättstridigt tvång, svek etc. ifall den företagna rättshandlingen utgör en gåva eller det eljest råder en klart iakttagbar diskrepans mellan prestationerna på ömse sidor i avtalsförhållandet. Samtliga traditionella ogiltighetsregler rörande klandervärda förfaranden och andra mot tro och heder stridande förhållanden (28 31 och 33 ) uppställer ett krav på orsakssamband mellan det klandervärda förfarandet etc. och rättshandlingens tillkomst. Således framgår direkt av lagtexten i ett krav på att rättshandlingen skall ha framkallats genom tvång ( tvungen att företaga ), svek ( framkallat densamma genom svikligt förledande respektive blivit svikligen förledd därtill ) eller ocker ( begagnat sig av... till att taga eller betinga sig ). Ett motsvarande kausalitetskrav mellan omständigheterna vid rättshandlingens 142

13 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 143 tillkomst och rättshandlingen brukar antas gälla även enligt Naturligtvis kan det oftare vara närliggande att anta att orsakssamband föreligger, ifall den rättshandling som påstås ha företagits till följd av det klandervärda förfarandet utgör en gåva eller eljest på ett tydligt sätt är på avgivarens bekostnad förmånlig för rättshandlingens mottagare. I de här behandlade ogiltighetsreglerna upprätthålls med ett undantag även ett krav på ond tro på mottagarens sida. För det fallet att det inte är rättshandlingens mottagare som har utövat det otillbörliga förfarandet erfordras således att denne insett eller bort inse att rättshandlingen framkallats genom rättsstridigt tvång (29 ), svek (30 ) eller ocker (31 ). I 33 erfordras att den gentemot vilken rättshandlingen företogs måste antas ha ägt kännedom om omständigheterna vid rättshandlingens tillkomst. Således räcker det inte här att mottagaren bort känna till dessa omständigheter, men beviskravet för vetskap ställs lågt. Det antydda undantaget är 28 om råntvång, som inte innehåller något ondtrosrekvisit. Där gäller emellertid i stället att om tvånget utövats av annan än rättshandlingens mottagare, måste den rättshandlande reklamera till mottagaren inom oskäligt uppehåll efter det att tvånget upphörde. Naturligtvis kan i vissa fall redan rättshandlingens helt eller delvis benefika karaktär i sig utgöra en sådan varningssignal som gör att mottagaren åtminstone bör inse att allt inte gått rätt till. I andra fall kan det benefika inslaget tillsammans med andra omständigheter få betydelse som bevis för ond tro. Sammanfattningsvis kan alltså en rättshandlings karaktär av gåva med hänsyn till omständigheterna få stor betydelse för bedömningen enligt ogiltighetsreglerna i och 33 avtalslagen. Missförhållandet mellan prestationerna utgör en förutsättning för att ocker skall anses för handen och kan även påverka bedömningen av om rättsstridigt tvång, svek eller ocker förekommit eller om omständigheterna vid avtalsslutet är sådana att det strider mot tro och heder att åberopa rättshandlingen. Frånvaron av (adekvat) vederlag kan alltså i sig utgöra en av de omständigheter som föranleder bedömningen att ogiltighetsgrunden är för handen. Men samma omständighet kan också utgöra bevis för förekomsten av andra omständigheter som leder till denna bedömning. Dessutom kan 16 Se Adlercreutz, A., Avtalsrätt I, 12 uppl., Juristförlaget i Lund, Lund 2002, s. 246 och 253, Karlgren, Hj., Avtalsrättsliga spörsmål, 2 uppl., Norstedts, Stockholm 1954, s. 109 och 149 f, Stang, F., Avtalelovens 33. Dens indhold og dens forhold til forutsætningslæren. TfR 1930 s. 51ff, s. 92, Ussing, H., [Anmälan av] Fredrik Stang: Innledning til Formueretten, 3 udg., Oslo TfR 1936 s. 172 ff, s. 188ff, samt Lehrberg, Förutsättningsläran s. 149 med ytterligare hänvisningar. 143

14 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 144 frånvaron av (adekvat) vederlag utgöra ett bevis för att ogiltighetsgrunden föranlett rättshandlingens tillkomst, liksom för att rättshandlingens mottagare insett eller bort inse att ogiltighetsgrunden var för handen. 8 Förklaringsmisstag I 32 första stycket avtalslagen regleras förklaringsmisstag, eller fall där en viljeförklaring till följd av felskrivning eller annat misstag på avgivarens sida fått annat innehåll än vad han åsyftat. Regeln är att viljeförklaringen inte är bindande om mottagaren insåg eller borde inse misstaget. Naturligtvis kan frånvaron av (adekvat) vederlag med hänsyn till omständigheterna utgöra ett bevis för att avgivaren misstagit sig och att detta är orsaken till att viljeförklaringen fått ett sådant innehåll. Likaså kan samma omständighet utgöra ett bevis för mottagarens onda tro. Enligt förarbetena ligger bestämmelsens huvudsakliga betydelse i att den ger grund för det klassiska så kallade avsedda motsatsslutet, av innebörd att ett misstag i allmänhet icke kan åberopas, när mottagaren av viljeförklaringen varken insett eller bort inse detsamma. 17 Detta överensstämmer med den så kallade tillitsteorin. 18 Tillitsteorin innebär att ett förklaringsmisstag inte föranleder löftets ogiltighet, när misstaget inte varit synbart för mottagaren. Motsatt ståndpunkt intas av viljeteorin. De praktiska skillnaderna behöver inte vara så stora, särskilt som en godtroende mottagare inom ramen för viljeteorin kan kompenseras med skadestånd intill negativa kontraktsintresset. Anledningen till att denna princip inte upptogs i lagtexten var främst att det ansågs obilligt att generellt utesluta möjligheten att beakta misstag, varom mottagaren varit i god tro. Särskilt i sådana fall, då den rättshandling, varom fråga är, har egenskap av gåva eller för medkontrahenten medför förmåner, vilka i värde väsentligen överstiga den betingade motprestationen, torde en sådan möjlighet böra hållas öppen. 19 Således kan det finnas en möjlighet att undantagsvis åberopa ett förklaringsmisstag mot en godtroende mottagare vid gåva. 17 NJA II 1915 nr 5. Lagstiftning om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område s. 251, jfr s. 260 samt Almén, T./Eklund, R., Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 9 uppl., Norstedts, Stockholm 1968, s Se NJA II 1915 nr 5 s samt Se även Ussing, Aftaler s. 154 f och Lehrberg, Förutsättningsläran s. 109 med ytterligare hänvisningar. 19 Se NJA II 1915 nr 5 s. 251, jfr s. 260 samt Almén/Eklund, Lagen om avtal s

15 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan Förutsättningsläran 9.1 Allmänt Förutsättningsläran kan tillämpas för återgång av gåva på grund av okända omständigheter vid gåvans tillkomst eller därefter ändrade förhållanden. För att regelns tillämpning skall komma i fråga erfordras att fyra grundläggande betingelser är uppfyllda. Dessutom måste det föreligga någon särskild relevansgrund, som gör det lämpligt och rimligt att genom återgång eller jämkning av rättshandlingen lägga risken för den felaktiga förutsättningen på rättshandlingens mottagare. En av de grundläggande betingelserna för förutsättningslärans tillämplighet är att den felaktiga förutsättningen skall ha varit väsentlig. Det innebär att förutsättningen skall ha varit av sådan betydelse för i vårt fall givarens beslut att företa gåvorättshandlingen att det kan antas att han inte skulle ha företagit rättshandlingen på samma villkor om han känt till de verkliga omständigheterna eller förutsett hur förhållandena skulle komma att utveckla sig. Dessutom måste förutsättningen ha varit synbar i förutsättningslärans speciella mening. Det innebär att mottagaren skall ha insett eller bort inse att givaren utgick från den aktuella förutsättningen och att han eljest inte skulle ha företagit rättshandlingen på samma villkor. Till dessa traditionella väsentlighets- och synbarhetskrav låter sig fogas två ytterligare krav. Således erfordras att den rättshandlande inte känt till de omständigheter varom han påstår sig ha varit omedveten. Som huvudregel gäller också ett krav på att han inte bort känna till dem. Jag kallar detta godtrosrekvisitet. Slutligen får den rättshandlande som huvudregel inte själv ha orsakat att hans förutsättning slagit fel. 20 Även när de grundläggande betingelserna för att en förutsättning skall kunna beaktas enligt förutsättningsläran är uppfyllda, är huvudregeln att förutsättningen inte är relevant. För detta erfordras ytterligare att någon av de särskilda relevansgrunder som kan leda till att en förutsättning tillläggs rättslig relevans är för handen. Till dessa hör utfästelser och lämnade uppgifter (så kallade enuntiationer) från rättshandlingens mottagare, vilka skapat tilltro till förutsättningen så att den framstår som befogad. Även andra situationer kan tänkas, där mottagarens underlåtenhet att 20 För det anförda, se Lehrberg, Förutsättningsläran, Iustus, Uppsala 1989, kapitel 3 (förutsättningsbegreppet), 5 (väsentlighetsrekvisitet), 6 (synbarhetsrekvisitet), 8 (godtrosrekvisitet) och 12 ( orsakanderekvisitet ). En kortfattade framställning finns i Lehrberg, Avtalstolkning, 2 uppl., Norstedts, Stockholm

16 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 146 upplysa om ett visst förhållande kan få betydelse när omständigheterna är sådana att avgivaren kan anses ha fog för att förlita sig på mottagarens sakkunskap och bättre omdöme (så kallade enuntiativa relevansgrunder). Vidare kan mottagarens onda tro om avgivarens misstag få betydelse, liksom dennes vårdslösa orsakande av att förutsättningen slagit fel. Slutligen kan det förhållandet att mottagaren på avgivarens bekostnad gjort en vinst till följd av att förutsättningen slagit fel i vissa fall leda till samma resultat. 21 I anslutning till förutsättningsläran skiljer man mellan olika kategorier av felaktiga förutsättningar. 22 De viktigaste förutsättningarna, vilka oftast tillerkänns rättslig relevans, är de så kallade vederlagsförutsättningarna. Dessa har att göra med den rättshandlandes förutsättning att han skall erhålla av mottagaren utfäst vederlag för sin prestation. Denna förutsättning anses med hänsyn till omsättningsintresset särskilt betydelsefull. Några vederlagsförutsättningar finns typiskt sett inte vid gåva, eftersom inget vederlag utgår. De förutsättningar som inte hänför sig till vederlaget har långt mera sällan rättslig relevans. Dessutom är betingelserna för att tillerkänna dem relevans snävare. Till dessa kan främst räknas följande kategorier: (1) Förutsättningar avseende syften som inte knyter sig till vederlaget. (2) Förutsättningen att åtagandet inte är eller blir oväntat betungande. (3) Förutsättningen att uppfyllelsen inte blir omöjlig eller försvåras. (4) Förutsättningen att uppfyllelsen inte blir farlig. (5) Förutsättningen att den egna prestationen inte är eller blir oväntat värdefull. (6) Förutsättningen att de egna tillgångarna är oförminskade. (7) Förutsättningar avseende individuella (icke-ekonomiska) syften. Det är svårt att på ett allmänt plan med bestämdhet uttala, att möjligheterna att bringa en gåva att gå åter är avsevärt större vid benefika rättshandlingar än vid vanliga onerösa rättshandlingar. Det finns dock vissa argument som talar för att så skulle vara fallet. Uttalanden i denna riktning är också vanliga i doktrinen. 23 Och omsättningsintresset väger onek- 21 För det anförda, se a.a. kapitlen 9 (utfästelse och enuntiation), 10 (enuntiativa relevansgrunder samt vinst), 11 (ond tro) och 12 (vårdslöst orsakande). 22 Se a.a. kapitel 7 med hänvisningar till Ussing. 23 Se till exempel Ussing, H., Aftaler paa Formuerettens Omraade, 2 uppl., G. E. C. Gads forlag, Köpenhamn 1945, s. 126 f, Hellner, J., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 146

17 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 147 ligen mindre tungt vid gåva än vid onerösa rättshandlingar. Mottagarens typiska skyddsintresse väger också mindre tungt, särskilt i de fall då gåvan ännu inte har fullbordats. Å andra sidan rimmar det illa med den villkorslösa och från varje baktanke befriade generositet, som kan presumeras ligga bakom en gåva, att sådana skulle kunna återkrävas i någon större omfattning. En genomgång i anslutning till de olika kategorierna av förutsättningar som blir aktuella kan dock vara ägnad att kasta mer ljus över den frågan. 9.2 Förutsättningar avseende syften som inte knyter sig till vederlaget Förutsättningar avseende syften som inte knyter sig till vederlaget avser sådana ekonomiska syften som den rättshandlande vill uppnå genom att ingå avtalet, vilka är fristående från syftet att erhålla vederlaget och att få avsedd nytta av detta. Ett sådant syfte kan vara att beveka medkontrahenten till ett visst handlande, till exempel att handha det av den rättshandlande presterade vederlaget på visst sätt eller använda det för ett bestämt, kanske särskilt behjärtansvärt, ändamål. En gammal dam säljer till exempel sin sällskapshund till en djurvän i avsikt att den skall få god vård hos köparen. Men dessa syften kan också gälla annat, till exempel givarens möjligheter att anskaffa ersättningsegendom genom förvärv från tredje man. Hit räknas också betalning av skuld under den oriktiga förutsättningen att en moralisk (inte rättsligt sanktionerad) förpliktelse föreligger. Likaså omfattas det fallet att löftet gjorts för att uppfylla ett villkor, till exempel i testamente, för förvärv av en rättighet från medkontrahenten eller en annan person, men testamentet visar sig ogiltigt på grund av formfel. Vid förutsättningar avseende syften som inte knyter sig till vederlaget är det oftast den rättshandlande själv som är bäst insatt i relevanta omständigheter och som bäst kan bedöma riskerna för att förutsättningen skall slå fel. Under sådana förhållanden är utgångspunkten att han själv står närmast att bära risken för förutsättningens felaktighet. Annorlunda kan det emellertid förhålla sig, om förutsättningen avser den egna prestationens framtida öde. 1 häftet. Särskilda avtal, 3 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm 1996, s , densamme, Förutsättningsläran rediviva. Advokaten 1988 s. 86 ff och (fortsättning) s. 138ff, s. 88f, och Bengtsson, Särskilda avtalstyper I s samt densamme i NJA 1977 s. 717, s

18 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 148 Exempel på relevans av en gemensam förutsättning, som har stöd i ett grundläggande avtalssyfte, erbjuder det fallet att den ene av två personer som planerar att gifta sig erhåller en gåva från den andre eller denne närstående person, med det självklara syftet att gåvan skall komma båda till del i det framtida äktenskapet. 24 Huvudregeln i 3 kapitlet av giftermålsbalken i 1734 års lag var att gåvor mellan trolovade gick åter om trolovningen bröts. Regeln fanns kvar till införandet av vår senaste giftermålsbalk, då samtliga regler som knöt rättsverkningar till trolovning upphävdes. Därvid uttalades emellertid, att den tanke som regeln gav uttryck åt fortfarande kunde antas allmänt omfattad, samt att i huvudsak samma resultat i fortsättningen kunde nås med stöd av allmänna avtalsrättsliga principer. 25 Exempel på återgång av gåva till trolovad ger rättsfallen NJA 1875 s. 201, 1891 s. 596, 1893 s. 353 och 1918 s I NJA 1893 s. 353 hade en kvinna skänkt sin trolovade ett penningbelopp. Sedan trolovningen brutits bifölls hennes talan om att återfå beloppet. I Nedre revisionens av Högsta domstolen bifallna hemställan hänvisades i huvudsak till de grunder häradsrätten anfört. Häradsrätten hade motiverat utgången med att penningbeloppet överlämnats i ändamål att användas till inköp av ett visst fartyg eller till andra det tilltänkta äktenskapet gagnande ändamål, att äktenskap ej hade kommit tillstånd samt att mannen inte visat sig berättigad att detta oaktat behålla medlen. Då Sigrid Jönsson förvärvat en fastighet med yttre inventarier genom köp från sin far, tecknade hon på kontraktet överlåtelse av halva köpet på min fästman trävaruhandlaren And. Persson i Osby. Sedan förlovningen brutits förklarade häradsrätten i NJA 1918 s. 318 avtalet med Persson oförbindande för Sigrid Jönsson. Såväl av ordalagen i avtalet samt vittnesberättelser och vad i övrigt i målet förekommit, framgick uppenbarligen att köpet ingåtts under förutsättning att parterna skulle gifta sig. Förbindelsen hade emellertid upplösts innan äktenskap ägt rum, och Persson hade inte ådagalagt någon omständighet på grund av vilken köpet ändå skulle bestå. Hovrätten fann inte skäl till ändring i häradsrättens utslag. Högsta domstolen fastställde hovrättens dom. I sammanhanget bör särskilt uppmärksammas rättsfallen NJA 1875 s. 201 och 1891 s. 595, där fastigheter skänktes eller såldes billigt till trolovade inför förestående äktenskap och äktenskapen sedan inte blev av. I 24 Jfr Lehrberg, Förutsättningsläran s. 429 f. 25 SOU 1972:41. Familj och äktenskap I s. 121ff. 148

19 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 149 dessa fall hade förutsättningen om kommande äktenskap även stöd i det skriftliga avtalsinnehållet. Sedan Perssons mor sålt en hemmansdel till sonen och hans tilltänkta hustru Annett Jonasdotter i Grysshult, men giftermålsplanerna gått i stöpet, yrkade Jonasdotter i NJA 1875 s. 201 att mot betalning av hälften av köpeskillingen tilläggas rätt till halva fastigheten. Talan ogillades. I Rev:s av Högsta domstolen bifallna betänkande anfördes: Emedan af ordalagen uti omförmälda... köpebref... liksom af hvad i saken hörda vittnen intygat och för öfvrigt förekommit, uppenbart synes, att Jonasdotter blifvit såsom köpare jemte Persson i köpebrefvet upptagen allenast under förutsättning, att hon skulle, såsom ämnadt var, med Persson ingå äktenskap; vid hvilket förhållande Persson, som mottagit köpebrefvet och fått tillträda hela den i fråga varande hemmansdelen, icke torde vara pliktig att, vare sig såsom arfvinge efter sin numera aflidna moder, eller eljest på grund af samma köpeafhandling, med Jonasdotter, å hvars vägnar någon köpeskilling ej blifvit erlagd, dela berörda fastighet, då, enligt hvad upplyst är, frågan om äktenskap mellan Jonasdotter och Persson numera till följd af vägran å hennes sida förfallit.... Fastän det inte kan uteslutas att ett formenligt avtalsvillkor här ansågs för handen, rörde det sig troligen åtminstone reellt sett om utfyllning. Och i så fall bör det ha varit en omständighet ägnad att få förutsättningen att Persson och Jonasdotter skulle gifta sig att framstå som befogad, att denna upptagits i köpebrevet utan att någon opponerat sig häremot. Härigenom var också förutsättningen och säkerligen också dess betydelse synbar. Möjligen kan inte helt uteslutas att man också beaktade att äktenskapsplanerna förföll till följd av Jonasdotters vägran. Sedan makar sålt en fastighet till sin dotter Nilsdotter och deras tillämnade svärson Nilsson men äktenskap ej kommit till stånd, förklarades köparna i NJA 1891 s. 596 inte genom köpekontraktet ha förvärvat någon rätt till fastigheten. Häradsrätten anförde att av ordalagen i köpekontraktet, jämförda med en av Nilsson och Nilsdotter utgiven handling, där de erkände sig genom köpet ha uppburit visst belopp som arv efter makarna, var uppenbart att Nilsson upptagits som köpare endast under förutsättning att han skulle gifta sig med Nilsdotter. Vidare framhölls att Nilsdotter vägrat gifta sig med Nilsson samt att hon för sin del medgivit köpets återgång. Hovrätten fann ej skäl till ändring i häradsrättens utslag. Högsta domstolen fastställde Hovrättens dom. Av betydelse synes här, på samma sätt som i NJA 1875 s. 201, ha varit att förutsättningen om kommande äktenskap framstod som befogad 149

20 03-11 Iustus De lege 14/ Sidan 150 därigenom att den intagits i köpekontraktet utan att någon opponerat sig häremot. Ytterligare stöd hade denna förutsättning i handlingen där Nilsson och Nilsdotter förklarade sig genom köpet ha mottagit visst belopp som arv efter Nilsdotters föräldrar. I detta fall var det emellertid inte gåvotagaren Nilsson som vållade förutsättningens bristande det var i stället Nilsdotter som vägrade gifta sig med honom. Slutligen kan inte helt uteslutas att domstolarna tänkte sig att ett formenligt avtalsvillkor förelåg. De anförda rättsfallen var speciella. Förutsättningarna var gemensamma, men det fanns inte synnerligen starkt stöd för dem. Däremot gjorde sig billighetshänsyn gällande med särskild styrka. Löftenas starka samband med de förutsatta äktenskapen var uppenbart. Avtalssyftena var förfelade genom att gåvorna inte kunde komma båda till del i det avsedda äktenskapet. Effekterna av förutsättningarnas bristande var i samtliga fallen mycket ingripande. Där gåvorna inte givits mellan de trolovade avsåg de fast egendom, vilken torde ha varit avsedd att utgöra grunden för den givaren närstående trolovades försörjning. Härigenom hade en betydande skada uppkommit, vilken drabbade givaren själv i de i äldre giftermålsbalken avsedda fall, där denne givit gåvan och den tilltänkte maken/makan i de övriga fallen. Möjligen kunde även hävdas, att gåvotagarna hade gjort en vinst om de fått behålla gåvorna utan att påta sig de förpliktelser som var förknippade med äktenskapet. En modern variation på samma tema återkom i NJA 1977 s. 717, där det var en man som i gåvobrev hade utfäst sig att skänka sin flickvän en fabriksny Porsche, men inte hunnit fullborda gåvan innan deras kortvariga förbindelse upphörde. Flickan utkrävde bilens värde, medan mannen bland annat gjorde gällande att gåvan var ogiltig. Han omöjliggjorde emellertid förutsättningslärans tillämpning genom att hävda att han aldrig betraktat förbindelsen med flickan som annat än tillfällig. Inte heller var bilen avsedd för gemensamt bruk parterna bodde i skilda delar av landet. I stället skedde jämkning jämlikt grunderna för 8 skuldebrevslagen, en föregångare till generalklausulen i 36 avtalslagen. 9.3 Förutsättningen att åtagandet inte är eller blir oväntat betungande Förutsättningen att det egna åtagandet inte är eller blir oväntat betungande har slagit fel när själva åtagandet och inte bara dess fullgörelse blivit mer betungande än den rättshandlade tänkt sig. Denna distink- 150