PLATSNAMN PÅ HALLANDS VÄDERÖ

Transkript

1 PLATSNAMN PÅ HALLANDS VÄDERÖ De alfabetiskt ordnade notiserna är en utökning av kommentarerna till Karta över Hallands Väderö, som Torekovs församling gav ut Den kartans kommentarer är en revidering av kommentarerna till stiftsnämndens karta från 1965, reviderad Platsnamn med fet stil i beskrivning saknar egen notis. Använd gärna datorns sökfunktion. Synpunkter, rättelser och tillägg mottas gärna av förvaltarna. Bilderna kommer från många olika källor: Vykort, privata fotoalbum, böcker och artiklar. Nyare färgbilder är från församlingens bildbank. De är tagna av John Nygren och John Henrysson. Många av bilderna är beskurna. I några fall anges källa i bildtexten och, när det är motiverat, tidpunkten för fotot om den är känd. Kompletterande läsning: Klara Wijkander, Ortnamn på Hallands Väderö med kartbilaga, Lund Hervid Vallin, Besök på Hallands Väderö. 2: uppl, Helsingborg Erica Elmberg och Sven-Erik Svensson, Hallands Väderö, Kristianstad Urban Ekstam och Nils Forshed, Hallands Väderö naturen och historien, Klippan HALLANDS VÄDERÖ Bilden i sidhuvudet (överst på sidan) är en förtoning av Hallands Väderö med omgivande skär ritad från Ydrehall i Torekov. Vinga skär, till vänster i bild, ligger nästan rakt västerut medan Vrenen med sitt stångmärke i högra bildkanten ligger i nordväst. Mitt i förtoningen anar man Bakkläppen som en ljusare fläck bakom vilken Kallskärslid med träd och buskar sträcker sig mot norr. Om Öns namn Ön är utsatt för vädrets makter och den ligger vid sjövägen från söder mot Halland. Det är en vanlig förklaring till namnet, vars bakgrund utretts vetenskapligt av Wijkander och Pamp (utdrag från Bengt Pamp, Skånes Ortnamn, sid 7). I boken "Danmark i Skåne" (se bild vid Vitesand) diskuterar den danske historikern Palle Lauring Öns namn. Han hävdar att danska vejr är en feltolkning. Det rätta namnet på danska är Vœr, vilket betyder en framskjuten ö ute i havet. Det har inget med väder att göra. På det sista danska sjökortet från 1677 står Hallands Wœrø. Ordet vœr anknyter också till "värn, vakt och vårdkase". På Ön höll, möjligen även hallänningar, vakt under orostider. När fientliga fartyg dök upp tändes en vårdkase för att varna försvararna och skydda Halland mot överrumplande anfall från söder. Om sådant kan man läsa i boken "Hallands Väderö - naturen och historien" av Urban Ekstam. Boken beräknas komma i slutet av BAGGANÄSAN är öns utpost mot nordväst. Där finns sedan 1884 en fyr. Tidigare har det troligen funnits en vårdkase på näset. Det gammaldanska ordet "bagn" betyder nämligen vårdkase. I norr avgränsas udden av "stora diabasgången", som kommer från Saltpannan på andra sidan ön. På den plana klippan väster om fyren låg ett hus med ångpanna till en sirén för mistsignalering. Bagganäsan fotograferad från Stora Tånge vid mitten av 1930-talet med det nu rivna ångpannehuset på till höger om fyren. Uddarna närmast är Stora och Lilla Måseskär. Från Tage Kollbergs album. Bagganäsan sedd från fyrtornet. Stigen till ångpannehuset gick på stenmuren. Den svarta diabasen skymtar på "näsans" högra sida.

2 BAKKLÄPPEN är ett relativt högt skär. "Kläpp" betyder ungefär klimp. Skäret syns om styrbord när man med båt från Torekov närmar sig Kappelhamn. Det skyddade läget gör att även stora växter såsom fläder, björnbär och höga gräs och örter kan leva i skrevor. Sundet mellan Vitesand och Bakläppen har grund sandbotten med större stenar. Man kan vada över med vatten till midjan. Små båtar kan passera utom vid lågvatten. Men se upp för stenarna. Bakkläppen från söder med Vrenen bakom och Hovs Hallar i bakgruden. Foto John Nygren. BOCKAKÅS är en naturlig kås i Pärlhamn (se dito). "Kås" är en ofta utgrävd ränna vars sidor förstärkts med stenar och som används som landnings- och förtöjningsplats för båtar. I terrängen innanför Bockakås finns rester av äldre primitiv bebyggelse, tomtningar (stenstugor). BRÖTHOLMARNA är låga skär mitt i sälskyddsområdet och knubbsälarnas vanligaste rastplats. (läs mer om sälar) Bockakås med tångävja. Getaryggen, som avrränsar Pärlhamn i söder, skjuter ut till vänster i bild och det tudelade Svarteskär anas i sydväst. Utsikt mot Brötholmarna och Sandskär från strandvall på Galgbergets västra sluttning. Kullanäsan till vänster vid horisonten. EGERSTRÖMDAMMEN vid Lilla Sandhamnshallarna finns med på lantmätare Carl Egerstöms karta över ön från Den beskrivs som ovanligt uthållig mot uttorkning. Strax väster om dammen finns två bronsåldersrösen. Egerströmdammen med en mossbelupen stenbumling efter röjning Foto John Nygren Bronsåldersröset vid stigen mellan Lilla Sandhamn och Lilla Tånge. Foto John Nygren.

3 FYRPLATSEN med Hallands Väderö fyr och fyrvaktarbostäder upprättades år 1884 sedan Oscar II undertecknat ett kungabrev den 18 januari. Fyren byggdes vid Bagganäsan och fyrbostäderna 200 meter sydöst om fyren i västra kanten av Fyrslätten anlades en båtbrygga vid Tjuvelthamn (se dito). Fyren automatiserades 1965 och är sedan dess obemannad men lyser fortfarande. Bostäderna har övertagits av Torekovs församling och lägenheter kan hyras för kortare tid under sommarhalvåret. Tre olika system för mistsignalering vid dimma har använts. Från 1887 fanns en ångdriven sirén. På äldre fotografier syns ångpannehuset, som stod på Bagganäsan (se dito) väster om fyren övergick man till knallskott, som avfyrades var femte minut. Från 1950 användes en tryckluftsdriven tyfon, som nu tystnat. Vid fyrbostäderna finns en automatisk väderstation, från vilken en mängd meteorologiska data rapporteras till SMHI. I radio rapporteras dagligen vind- och siktförhållanden vid Hallands Väderö (läs mer om fyren och Fyrplatsen). Öns västsida från söder med Orbjärsskären, Bagganäsan och Fyrplatsen längst bort. Den automatiska väderstationen på Fyrplatsen. Fyrplatsen från öster. Fyrslätten är till stor del en strandvall. På fotot finns telefonstolparna från 1936 och luftbevakningstornet kvar. Stigen genom skogen till Tången går till höger i bild bakom den lilla busken. Jämför med bilden vid Orbjär, som är tagen 100 meter längre åt vänster och några årtionden tidigare. GALGBERGET är ett begrepp, som har tolkats olika. Det är en höjd, som sträcker 300 meter från Oed med Oadammen och Oakärret i norr till Ulagapskärret i söder, där klippor stupar brant mot stigen norr om kärret. De båda ändarna har sannolikt ibland uppfattats som olika "berg". Stengärdsgården runt Söndre skog går i sitt nordvästra hörn genom en svacka i berget. Där går också en stig mellan Stora Gröning och Skogvaktargården, markerad med små rödmålade stolpar i terrängen. Efter mitten av 1800-talet kalhöggs Galgberget och blev då synligt från havet i väster och kan möjligen ha varit försett med ett sjömärke, en "galge". På "berget" innanför den då nyuppförda stengärdsgården planterades på 1880-talet liksom på Gårdsslätten barrträd, som efter avverkning ersatts av självföryngrad ung blandskog med björk, ek, asp, rönn, björnbärsbuskar och kaprifol. Öns förvaltning har röjt vid Oadammens södra strand och lagt spänger över fuktiga delar. Det är därmed lättare att ta en genväg till Galgberget längs gärdsgården som avgränsar Söndre skog i nordväst.

4 På vintern framträder de unga bokarna med sina bruna löv bland de gamla tallarna på Gårdsslätten. Lägg märke till nätstaketet. Foto från Tall och björk på Gårdsslätten mitt i Söndre skog. HAGEN omges av öns äldsta bevarade stengärdsgård, tillkommen senast på 1700-talet innan hela Söndre skog inhägnades och då platsen saknade träd. Har med sina trattformade fångstarmar, bestående av en gärdsgård på den ena sidan och en bergslänt på den andra, använts som fårfållor. Stigen från Kappelhamn till Sandhamn går genom en öppning i den vänstra fångstarmen. Stigen förbi Hagen en vårdag då vitsipporna blommar och bokarnas blad spricker ut. Foto John Nygren. HANNELUND är idag en vacker glänta i Nörre skog. Hanna Persson var lärare vid lotsstyrelsens skola vid fyren Hon träffade enlig tradition sin fästman Anton Sjöström i lunden. Då fanns knappast någon buskridå mot Stora Gröning och Hannelund var ett glest skogsbryn av lundkaraktär. Lotsbarnskolan upphörde 1923 och den sista lärarinnan lämnade då ön för gott. I sydöstra kanten av gläntan finns ett litet kärr. Under stenåldern hade det en smal förbindelse söderut till havet och utgjorde inre delen av en liten vik. Skogskanten i norr följer en littorinavall, som då var ett smalt näs till en liten halvö i väster. Idag växer goda björnbär längs den soligt belägna skogskanten. Gläntan smalnar av mot öster och stigen fortsätter in i skogen vid några stora ekar. Stigen från Stora Gröning till öns västsida vid Getaryggen är markerad i terrängen med gulmålade pinnar fram till Hannelund. Därifrån följer sedan markering en återöppnad stig, som leder till stigen genom Nörreskog.

5 gården (läs mer om stenkrossen på ön). Drygt tio meter över havet finns en Littorinastrandvall bildad under stenåldern för år sedan. På den svenska västkusten passar namnet Tapesvall bättre. Vallen är gräsbevuxen men strandklappern är blottad här och var. Den innehåller bl.a. flinta av Limhamnstyp och kambrisk sandsten. Väster om höjden finns ett par stenrösen, troligen inseglingsmärken. Utsikten är strålande åt alla håll (läs mer om geologi och landformer). En skonare vid Innäset påminner om stenbrytniongstiden. Då var det mest enmastade jakter och tvåmastade galeaser (skutor med stormasten främst) som lastade makadam. Foto John Nygren Kor idisslar bland bergsyra och avblommad trift vid utsikten mot Vinga skär över Solstugans takås. Strandvallen i förgrunden med blottade klapperstenar är från Tapestiden och ligger drygt tio meter över havet. KALLSKÄRSLID är svårtillgänglig p.g.a. igenväxning. Praktfulla enebuskar med olika former trängs med vildrosor, slånbuskar och vildaplar. Tidigare var slänten en omtyckt utsiktsplats mot Torekov. Nära toppen, drygt 23 m över havet, finns en triangelpunkt och enligt tradition spår av en labyrint eller kanske en vårdkase. Den snåriga terrängen på toppen av Kallskäreslid annandag jul En järndubb till höger om ryggsäcken. Utmärker järndubben triangelpunkten eller är det fäste för ett gammalt stag, eller...? Fornminnet på Kallskärslid är, enligt vissa hypoteser, stödstenar för en vårdkase. Förvaltare Magnus Andrell begrundar. Äpplen ympade på en vildapel med kaprifol söder om stigen till Kohallen, september KAPPELHAMN uttalas med tonvikt på första stavelsen enligt danskt språkbruk. Platsen var under 1700-talet en viktig tilläggsplats för fartyg beroende på att vattnen är jämförelsevis djupa och skyddade för nordliga och västliga vindar. Hamnen i Torekov var vid den tiden också för liten. Namnet kan bero på att hamnavgiften för förtöjning vid Väderön tillföll Torekovs kyrka, under medeltiden S:ta Toras kapell. Kappelhamnsbryggan vid Svinahallen (se dito) har ett lågt parti avsett för ur- och ilastning av små fritidsbåtar. Det finns nio hus i Kappelhamnsområdet, bland dem Väderömuseet i Lotstugan och Skogvaktargården. Två hus byggdes som en växtekologisk station och i dem bedrevs forskning åren Ekologiska stationen med annex och Lotsstugan i Kappelhamn mitt mellan världskrigen. Lägg märke till bron mot Troedshallen. Nordiska museets arkiv Idag är de husen, liksom fem andra i området, privatägda sommarbostäder (läs mer om husen på ön).

6 Kontraster. Sommar vid Kappelhamn. Foto John Nygren. Kontraster. Vinter vid Kappelhamn. Foto John Nygren. KAPPELHAMNSKÄRRET är öns största kärrområde. I mitten står en död jätteek. I utkanten förekommer det sällsynta skånebjörnbäret Rubus scanicus. Kärret har utflöde genom ett litet dike till Kungshamn. KILLAN är en idyllisk liten vik på öns östsida. Yppig skog går ända ned till strandkanten i stark motsats till förhållandena på öns västsida. Dit sipprar sötvatten från det ovanför liggande Killekärret. Stigen mot viken korsar en gammal strandvall, Killeliden, med äldre bok- och almbestånd. En brant urbergshäll i vikens södra begränsning är i sin yttre del förlängd med en diabasgång som går i östsydöstlig riktning från Utlängan vid Sandhamn. I den rika floran märks bl.a. bohusmarrisp Limonium humile, som just på Väderöns ostkust har sin sydligaste förekomst i landet. Den döda jätteken i Kappelhamnskärret 26 dec Killan från havet i norr. KLINTABACKEN (även kallad Nybroklinten) är en hög klippa som öster om Kungshamn bildar en udde mot Troedshallen i söder. Inklämd mellan klippan och Kungshamn ligger f.d. ekologiska stationen. Med en mast på klippan kunde man signalera till Torekov innan ön fick telefonförbindelse 1936.

7 KOHALLEN är Väderöns östligaste udde med fin utsikt. Urberget genomsättes av diabasgångar och en väl utbildad pegmatitgång Denna del av ön utgör ejderns speciella häckningsplats. Förr togs förmodligen kreatur iland här då det är närmast fastlandet. Kohallen är sommartid en omtyckt mötesplats för unga och gamla badgäster med egna båtar. Vackra sommardagar fyller de vattnet vid Kohallen. Klintabacken mitt i bilden till höger om den grönmålade f.d. ekologiska stationen. Bilden är tagen med 200 mm teleobjektiv, vilket gör att Söndre skog verkar närmare än de 200 meter den ligger bortom huset och "backen". Kohallens sandstrand från Väderöbåten Sund den 28 juni 2009 kl på väg från Sandhamn till Kappelhamn. KUNGSEKEN gör skäl för sitt namn i dubbel bemärkelse. Kung Oscar II stod ofta på pass vid eken under harjakterna på ön. (Se Svinahallen). Dessutom är trädet ett mycket imponerande exemplar av bergek, troligen Sveriges största (läs mer om träd på Väderön). KUNGSHAMN är i sin inre del en grund vik, som besöks av sim- och vadarfåglar av olika slag; trutar, måsar, tärnor, änder, gäss, skrakar, grisslor, strandskata, häger, strandpipare och snäppor. Även det lägre djur- och växtlivet är mycket artrikt. Snäckor, musslor, kräftdjur och borstmaskar trivs i sandbottnen och det grunda, varma vattnet. Namnet kan komma sig av att kungens fogde under det medeltida sillfisket tog emot kronans andel av sillfångsterna runt Väderön på stranden innanför viken. Skymning över Kungshamn den 9 november Till vänster utflödet från Kappelhamnskärret. John Nygrens foto från norr Lågvatten i viken den 5 november Nygrens foto från söder. KYRKOGÅRDEN är en sista viloplats för ilandflutna, döda sjömän, s.k. strandvaskare, möjligen också en pestkyrkogård. Den omges av en låg och delvis raserad stengärdsgård och pryds sedan några år av ett träkors. Vid enstaka tillfällen hålls där gudstjänst. Den har enligt tradition kallats "Engelska kyrkogården" då man förmodat att brittiska soldater, som dödats i samband med bombardemanget av Köpenhamn 1807 och andra krigiska sammanhang, begravts där. LILLA SANDHAMN är en sandbukt på nordöstra delen av ön. Innanför stranden finns spår av sillagropar och tomtningar. Modeller av sådana finns på Väderömuseet. I tångvallen växer ibland bolmört. Elkabeln till fyren kommer iland här och därför finns enstavlor som förbjuder ankring. Vid Smygan i klipporna söder om viken kan en liten båt lägga till.

8 Kyrkogården med "Göstas (Johnsson) kors" i maj John Nygrens foto från öster. Vy över Lilla Sandhamn från nordväst med den ringlande stigen och klipporna med Smygan (skymd). Foto John Nygren. LOTSHAMN är en liten vik i Pärlhamn som användes för fyrpersonalens proviantering innan brygga anlades i Tjuvelthamn1894. LOTSSTUGAN är öns äldsta hus uppfört 1844 med utsikt över Kappelhamn. Det var efter många påtryckningar som kyrkan gick med på att låta Lotsstyrelsen anlägga en station på ön. Lotskassan fick dessutom betala jordskyld till kyrkan. Fram till 1871 bodde lotsar i huset, sedan stenhuggare, varvid det kallades "stenhuggarhuset" och från 1909 sommargäster ersattes halmtaket med tegeltak renoverades huset för att 1995 inredas till museum i samarbete med Regionmuseet i Kristianstad. Det är öppet dagligen kl från maj-september med fri entré (läs mer om Lotsstugan). MÅSESKÄR. Stora och Lilla Måseskär är två av många uddar eller små halvöar på öns nordkust. De ingår i ett hänsynsområde för häckande fåglar och bör inte besökas 1/4-15/7. Stora Måseskärs västra strandlinje utgörs av söndervittrad amfibolit (jämför Stora Tånge) med en rik lavflora. Öster om Stora Måseskär finns tydliga spår av tomtningar (stenhyddor). Se bilder av "skären" vid Bagganäsan och Tjuvelthamn. MÖHAMN är en vik tillgänglig för mindre båtar utom vid sydvästlig vind. Det är en bra badplats även för barn då det finns en liten sandstrand. Runt viken finns sillagropar och tomtningar. Modeller av sådana finns på Väderömuseet. En stilla majdag vid Möhamn med Sandskär ute i havet. En augustidag med fritidsbåtar och fyren i bakgrunden. NYBRO var en brygga (bro på danska), som användes av lotsar (se Lotsstugan) och av fyrfolk som reservbrygga. Senare byggdes en gångbro till Troedshallen (se dito), där det var mer skyddat att lägga till. Bron har rasat ihop sedan lotsverket slutade underhålla den och rester av kullvälta bropelare sticker upp ur vattnet. NÖRRE SKOG var för 200 år sedan en sammanhängande skog, som splittrats genom avverkning och stormfällning. Den centrala delen av storskogen kallades Ravnahult efter det danska namnet på korp. Där är nu gräsmark. Skogen är uppdelad på tre områden, ett söder om betesmarken, ett österut mot Sandhamn Bron till Troedshallen i sin glans dagar med träräcke, som senare ersattes med vajerräcke.

9 och ett i norr runt Tångakärret och bort mot Lilla Sandhamn. Söderut minner enstaka 300-åriga bokar som "Soldatboken" och ännu äldre ekar som "Största eken", bortåt 750 år gammal, om skogens storhetstid. Till vänster om stigen mot fyren efter en planteringshage (f.d. plantskola) syns "Liggande linden". Norrut ligger Tångakärret med alskog. Tvärs över ön löper där i öst-västlig riktning två diabasgångar, vars näringsrikedom gör växtligheten speciell. En del av öns arter finns bara där och på den amfibolitrygg med "Klippträdgårdar" (se Tånge), som korsar diabasgångarna väster om skogen. Öns enda bestånd av ask finns vid "mindre diabasgången" runt en jätteask, som i brösthöjd mätte fyra meter i omkrets vid mitten av 1960-talet. Där trivs benved och fläder växer sig grov. I öster växer vacker blandskog med ek, bok, lind, hassel och ene. Genom detta område anlades 2009 en kulturslinga förbi "Badkarslinden". I området följer förvaltningen upp frivilliga naturvårdares ny- och återhamling av lindar, skottskogsbruk i ett litet alkärr och röjning kring halvgamla ekar för att de ska kunna bli nya "gammel-ekar" och livsrum för hotade skalbaggar och lavar. (läs mer om träd på ön). Lösa stenblock vid Lilla diabasgången invid stigen genom Nörre skog från Lilla Tånge till Ravnahult. En bit västerut längs gången kan man hitta jätteasken men ramla inte i Tångakärret. "Transformatorkärret" vid kulturslingan med nyis. Lägg märke till de avsågade alstammarna på socklarna i kärret, som är första steget i skottskogsbruk. Från stammana skjuter det sedan ut nya skott, som kan ge s.k. klenvirke till redskap och stängsel. OADAMMEN ligger där ön är som smalast. Den är ett av öns vackra kärrområden med öppen vattenyta om våren, rikt fågelliv och intressant flora med mängder av gul svärdslilja. Liten salamander Triturus vulgaris leker i dammen om senvåren. Dammen är på långsidorna omgiven av Littorina- eller Tapesvallar med stigar på. I den mäktiga vallen på östra sidan har man hittat flintredskap från stenåldern. Oadammen från strandvallen i öster med en nu övergiven brunn och vattenkar för kreaturen. Svärdsliljorna i Oadammen börjar slå ut i slutet av maj 2010 och ett knölsvanpar häckar i dammen.

10 OED med Oa-kärret, Oa-dammen, Oa-slänten och Oa-hallarna ligger på öns smalaste näs drygt 600 meter brett. Sett från havet västsydväst om Väderön är det också öns lägsta parti med en lucka mellan Nörre och Söndre skog. "Oed på Hallännen" var ett känt sjömärke för sjöfolk från trakten, d.v.s. linjen Oed på Hovs Hallar (där Hallandsåsen ändar=slutar). I söder avgränsas Oed också av Galgberget, numera dolt under träd och buskar men förr en skarp gräns. Grinden med svängkors mellan Söndre skog och Oed på 1930-talet. Foto Ingrid Wargren. Oed på 1930-talet med "Hallännen" i bakgrunden från Tage Kollbergs album. Samma vy som föregående bild fast tagen år OFATET är ett litet skär, som påminner om ett jättetefat. Det ligger mellan Vingaskär och Glimmingebåden. ORBJÄR, namnet står för stenberg, är ett område mellan Fyrplatsen och Pärlhamn. Vid kanten av Fyrslätten ligger Orbjärshöjden, som erbjuder fin utsikt både över öns västsida och den norra kustremsan med många uddar och skär. ORSKÄR. Stora Orskär ligger söder om och Lilla norr om Sneckerdybed, som är en smal och djup ränna mellan skären. På vartdera skäret finns en smal men vackert utbildad diabasgång. Skären är häckningsplats för gråtrut och havstrut. Sedan några år tillbaka häckar storskarv i detta fågelskyddsområde fanns 200 bon av storskarv på Stora Orskär men inga på Lilla Orskär, där ett tiotal skarvpar för några få år sedan för första gången häckade vid Väderön. Den med fågelspillning gödslade marken ger i skrevor och sprickor upphov till en yppig flora av örter och gräs. Till vänster om fyrbostaden skymtar Orbjärshöjden intill trädstammen. Bilden är från De gamla träden är nu borta. I svackan mellan kameran och Orbjär ligger Pärlkärret, som nu är bevuxet med skog, som skymmer fyren. Lite till höger om bilden finns "Liggande linden" kvar som en rest av Ravnahultskogen. På en bild vid Fyrplatsen tagen 100 meter längre åt höger och långt senare syns höjden nära vänsterkanten. Stora Orskär från stenröset på Innäset. Skarvar på Stora Orskär. Foto John Nygren.

11 Skarvunge vid boet 31 juli Foto John Nygren På ett beskuret vykort syns planteringshagen i Ravnahult under kronan på det vindpinade trädet. Småbuskarna på bilden har brett ut sig och idag är det lika mycket träd utanför som inne i hagen. PLANTSKOLA f.d. finns det två av på ön, en i Ravnahult och en vid Sandhamn. Dessa planteringshagar anlades 1805 med avsikt att skydda unga träd mot bete så att de senare skulle kunna planteras ut på ön. Det ingick som en del i en skogshushållningsplan för hela landet. PÄRLHAMN är den största viken på öns västsida. Pärlan är det största och sydligaste av Orbjärsskären, som skyddar mot havet i nordväst. I söder skyddar Getaryggen men i sydväst är viken öppen mot havet. I Pärlhamn finns ett par mindre vikar, Lotshamn och Bockakås, som tidigare använts som primitiva hamnar (kåsar). Längst in i viken, i lä bakom ett litet skär hade fyrfolket en träbrygga. Innanför kusten i Nörre skog ligger Pärlkärret. Pärlhamn inramat av Getaryggen till vänster och en udde, som smälter samman med Pärlan, till höger. I vänstra kanten på lagunen i bildens mitt ser den skarpsynte en liten träbrygga. I havet i söder skymtar Orskär och längst bort till vänster anas taket på Hied. RAHÄSTARNA är tre lömska skär mellan Vinga och Kappelhamnsskären. Vid starka sydvästliga vindar slår havet upp skum, som påminner om frustande hästar. RAVNAHULT. För text se NÖRRE SKOG. Östra delen av Ravnahult ser ganska och ödsligt ut i måttligt vidvinkelperspektiv, Foto från söder. Från Väderöbåten liknar Saltpannan en lång udde men från Väderön blir perspektivet ett annat och då ser man att Saltpannan är ett skär.

12 SALTPANNAN mellan Sandhamn och Lilla Sandhamn är ett skär, som syns tydligt från turbåten. Den mörka berggrunden är av diabas och svart av saltlav närmast vattenlinjen och i vått tillstånd såphala blågrönbakterier. Högre upp lyser det gult av strand- och rosettorangelavar. Diabasen fortsätter som "Stora diabasgången" tvärs över ön. Den blir synlig igen på norra kanten av Bagganäsan på öns västsida. Längs gången finns en yppig och artrik vegetation tack vare den näringsrika diabasen. (Se Nörre skog med Tångakärret). Läs mer om geologi och landformer SANDHAMN är tilläggsplats för turbåtarna från Torekov. (Se Svinahallen). Här finns informationstavlor, sommarcafé, TC och färskvatten. Vid hårda nordliga till östliga vindar används bryggan vid Kappelhamn. Såväl Sandhamn som Lilla Sandhamn har utmärka badplatser med omväxlande sandstränder och klippor och vanligtvis kristallklart vatten. Under vintern vistas knubbsäl ofta på Själhundsskären. Ett flygfoto från 1980-talet ger en bra överblick av Sandhamn med Väderöbåten Wasa (i trafik ) på väg till bryggan vid Stora Svinahallen. Nörre skogs olika delar framträder och Ravnahult övergår västerut i Fyrslätten. Väderöbåten Nanny på kvällstur jubileumsåret 2009 har fått sällskap vid bryggan av ett par späckhuggare (ritade av Peter Bruun 1968) och tre äldre danska kostrar. SANDSKÄR är ett lågt skär 150 m norr om Orskär. Det är tillsammans med Brötholmarna det populäraste tillhållet för knubbsäl vid lugnt väder. Blåser det mycket föredrar sälarna Orskär framför de små låga skären, som då helt överspolas av havet. Knubbsälar på skäret den 1 augusti 2008 vid tiden för pälsömsning.

13 SANDVIKEN är den södra strandremsan i Sandhamn med långgrund sandbotten utanför. Vid Genehall ändrar stranden karaktär och övergår i låga klippor och gräs med tångävjor. Innanför sandstranden finns fossila sanddyner, som planterats med österrikisk svarttall Pinus nigra. På talet avverkades ett bestånd med vitgran Picea glauca, som planterats där drygt 50 år tidigare. Den vindpinade Sandvikseken står kvar och är lätt att hitta. Läs mer om träd på ön. Fritidsbåten Jenina utanför Sandviken i juni Foto John Nygren. SKOGVAKTARGÅRDEN uppfördes 1860 sedan ön fått sin förste skogvaktare två år tidigare fick gården en brunn och stallbyggnaden i vinkel tillkom vid sekelskiftet. Till gården hörde tio tunnland lönejord med fri brukningsrätt fördelade på tre inägor: Västra delen av Kappelhamnsslätten, Skogvaktarlyckan och Ulagapslyckan. En hundraåriga verksamhet upphörde när den siste brukaren lämnade gården 1959, sedan ön blivit naturpark året innan. Välklädda personer, en med cykel, poserar vid Sandvikseken. De planterade vitgranarna ser ut att ha kommit i tioårsåldern. Bilden är då från ca En tillsynsman, som bodde iland, tog över tillsyn av skog och betesdjur, sophantering och liknande uppdrag. Torekovs församling har därefter hyrt ut boningshuset som sommarbostad. Gården ska framöver användas för kyrkliga ändamål (läs mer om Skogvaktargården). Kappelhamnsslätten från Klintabacken med Skogvaktargården i bakgrunden, nov Den största av tre odlingslotter låg hitom bostället och sträckte sig till trädridån vid diket mellan Kappelhamnskärret och Kungshamn och stengärdsgården innanför stranden. Foto John Nygren. Skogvaktarlyckan var en av boställets tre inägor. Foto från söder i maj 2010.

14 Stora Gröning från nordöst (vänster) respektive söder (höger). Till höger har man röjt enebuskar men sparat några flädrar. STORA MÅSESKÄR, STORA ORSKÄR och STORA TÅNGE se respektive huvudord. Epitetet "Stora" används ibland men inte alltid. Ofta finns det ett motsvarande LILLA, som istället används. SVARTESKÄR ligger en knapp kilometer nordväst om Orskär och utgör västlig gräns för sälskyddsområdet. På 1930-talet vistades en vilsekommen valross på skäret. Klippornas svarta färg beror på saltlav (se Saltpannan). Utsikt mot Svarteskär från en liten namnlös vik norr om Möhamn. På toppen börjar skäret dock bli alltmer vitt av spillning från den ökande mängden storskarv. SVINAHALLEN i Kappelhamn är med sin brygga tilläggsplats för Väderötrafiken vissa turer och vid olämpliga vindar för tilläggning i Sandhamn, där bryggan ligger vid Stora Svinahallen. Strax söder om denna finns Lilla Svinahallen. Det finna alltså tre Svinahallar på ön, vilket antyder att grisar landsatts där för att växa till sig på ön under goda ollonår. Svinahallen vid Kappelhamn har också kallats Kongshallen och Oscarshall eftersom kung Oscar II vid sina harjakter på ön vid förra sekelskiftet roddes iland Turisten på tvären och Britta samtidigt vid Svinahallsbryggan i Kappelhamn. till hallen från befälsfartyget och kungajakten HMS Drott. (Se även Kungseken). Svinahallsnamnen undviks idag. Man talar istället om Kappelhamn och Sandhamn och bryggorna där. Lilla Svinahallen saknar synonym och används därför oftare. Svinahallen med brygga och småbåtar 28 juni Väderömuseet till höger i bild och bortom viken reser sig Klintabacken. Stora Svinahallen med bryggan sedd från Lilla Svinahallen under mellankrigstiden. Lägg märke till de gamla vrakekarna, som då ännu fanns kvar.

15 Passagerarbåten Max vid Stora Svinahallsbryggan. Den mindre vita båten är John Sjölins snipa Karin talets mitt. Bryggan vid Stora Svinahallen och caféet i skogsbrynet sommaren SÖNDRE SKOG är öns största sammanhängande skogsparti. Åren inhägnades skogen med en stengärdsgård och är sedan dess fredad för betning. Av trädslag överväger bok och ek utom i kärrområden som Ulagaps- och Kappelhamnskärret, där alen dominerar. Bokskogens träd härstammar från öns ursprungliga bokar, dess proveniens. I den vackra "pelarsalen" är alla bokar c:a 300 år gamla. De grodde i början av 1700-talet under det stora nordiska kriget och växte till sig eftersom bönderna då inte vågade släppa ut betesdjur på ön. Tallskogen vid Gårdsslätten, Kallskärslid och grinden mot Kappelhamn är rester av skogsplanteringar från senare delen av 1800-talet liksom svarttallen i Sandviken. Beträffande skogsskötseln på ön gäller numera att naturvårdens krav i första hand skall tillgodoses. Det innebär att Väderöns "ursprungliga karaktär" ska bevaras och vid behov återskapas. Föryngringsåtgärder för bok, friställning av ekar och gallring i ekbestånd syftar till detta (läs mer om träd på ön). Höst i bokskogen 1 november. Foto John Nygren. Vår i bokskogen 15 maj. Foto John Nygren. Vår i bokskogen 1 april. Grinden mot Kappelhamn. Hellners stuga byggdes 1936 mellan klipporna och grinden. Tallarna planterades på 1870-talet och några står kvar längre bort från stigen. TJUVELTHAMN med sin brygga användes tidigare av fyrpersonalen. Den är ett utmärkt landningsställe för den som med sin båt lyckas smyga sig dit mellan grynnor och skär.

16 Tjuveltskär med bryggan och nordkusten sedd genom fyrens lanternin. Stora Tånge längst bort. Vykort över Tjuvelthamn med fyrbåten, en vit snipa och ett par bohusekor när fyren ännu var bemannad. En sådan dag bör man nog ligga kvar i hamnen där vågorna är dämpade. TROEDSHALLEN är det största av Kappelhamnsskären. Det har varit förbunden med huvudön med en av lotsverket underhållen gångbro På skäret ligger en liten stuga och på hällarna finns spår efter moringar för fartygsförtöjning. Troedshallen bortom f.d. ekologiska stationen. Juli 1999 med rester av den raserade bron. Äldre bild på bron - se Nybro. Troedshallen med Romarestugan i vinterskurud den 10 mars Foto John Nygren. TÅNGAKÄRRET ligger i Nörre skog (se dito) norr om Ravnahult. I väster finns alskog och i öster vacker blandskog med ek, bok, lind, hassel och enebuskar. TÅNGASKOGEN kallas ibland skogen i och omkring Tångakärret. Det motsvarar Nörre skog norr om Ravnahult. TÅNGE betyder udde. Stora och Lilla Tånge skjuter norrut på var sin sida om Christians hamn. Tången (Stora Tånge) är Väderöns nordligaste udde och ett lokalt hänsynsområde för häckande fåglar. Berggrunden av ljus järngnejs är genomskuren av en m bred amfibolitrygg, som höjd över omgivningen fortsätter i sydlig riktning och avslutas med Getaryggen. Väster om Tångakärret kallas området "Klippträdgårdarna" p.g.a. den frodiga örtflora, som är ett följd av näring från den mörka amfiboliten. En del av Tångakärret fotograferat från Lilla diabasgången den 27 maj 2010.

17 Klippträdgårdarna med Stora Tånge i bakgrunden. Halland vid horisonten, 27 maj Se även bild vid Tjuvelthamn. ULAGAPET (även ULVAGAPET) är en av klippor begränsad smal vik som i sydväst tränger djupt in mot Ulagapskärret, som fått namn efter den. Inne i viken samlas tång, som sedan ruttnar. Viken ligger inom sälskyddsområdet. Namnet anses bero på att viken, sedd från en höjd i norr, påminner om gapet på en varg ("ulv" på danska) med hotande skär som huggtänder på båda sidor om vikens mynning. Kås (uppdragningsplats för båt) inne i södra delen av Ulagapet. ULAGAPSKÄRRET är ett av de större och intressantaste kärren på ön med sina alsocklar. Speciellt om våren erbjuder det fascinerande urskogsliknande interiörer. Hervid Vallin bedrev där under lång tid studier i vegetationsförändringar. Kärret delas i en yttre och inre del av en bågformig strandvall på vilket stigen med spång går fram. Ulagapskärret förvirrar med sin spegling. Vad är upp och vad är ner? Spången över kärret i oktober VINGA SKÄR är störst av skären runt Väderön. På höjden i söder restes 1764 ett stångmärke liknande det på Vrenen. Det ersattes 1883 av en ledfyr, som var inrymd i ett litet trähus och drevs med fotogen. Den passades av lotsarna i Torekov, som fick segla eller ro ut och tända och släcka fotogenlampan varje kväll och morgon och transportera ut bränsle fick fyren en gasdriven AGAapparat placerades längre mot sydöst ett åttakantigt fyrhus med AGA-apparat fick Vinga en ny, till utseendet liknande fyr, med batteridrift på samma plats. Den laddas nu med solceller. Fyrhuset från 1936 står på en pir i Torekovs hamn. Telefonkabeln till Hallands Väderö, som också kom 1936, går via Vingaskär. Enstavlor upplyser om ankringsförbud. Berggrunden på skäret består förutom av järngnejs till stor del av diabas, på sydöstra delen utformad som liggande pelare. På det låga näset står en diabaskupp som kallas "Klimpen". Diabas gör floran särskilt artrik och intressant. Vildbeta Beta maritima har på skäret sin största förekomst i vårt land och där växer också oxbär Cotoneaster interrigus och den lokala rariteten skånskt oxbär C. kullensis. Alkorna tordmule och sillgrissla häckar på skäret. Fågelskyddsområde med tillträdesförbud 1/4-15/7.

18 Vinga skär i morgonsol från fastlandet. Bakom till vänster skymtar Orskär och till höger syns hus i Kappelhamn. Den gamla AGA-fyren ( ), vars fyrhus står på en pir i Torekovs hamn (ur skogvaktarfamiljen Wargrens album) och den nuvarande fyren, som drivs med solceller (utsnitt från ett John Nygren-foto 2008). VITESAND är en grund bukt norr om Bakkläppen. Det finns tångvallar på sandstranden med yppig vegetation bl.a. den giftiga odörten Conium maculatum. Häckningsområde för ejder. I slänten mot Kallskärslid ligger Smedjan, en ruin, som sannolikt har anknytning till stenhuggningen på ön. Tidigare har här funnits en brygga, Vitesandsbryggan. Sanden på stranden är ovanligt vit och det grunda vattnet gör platsen till en bra badplats för småbarn men se upp för odörten. Omslaget på Palle Laurings bok "Danmark i Skåne" pryds av Des Asmussens teckning från Vitesand. I familjen Wargrens album finns ett foto som kan ha varit förlaga. Smedjan vid Kallskärslid omgiven av vitsippor och svalört i maj Foto John Nygren. Två rader med borrhål i ett gnejsblock söder om sandstranden i Vitesand, där man brutit trappsten. Skal av sandmussla, 6cm, för storleksjämförelse. Sept 2008.

19 VRENEN. Knappt 500m öster om Kohallen ligger Stora och Lilla Vrenen, som är fågelskyddsområde. På väg från Torekov till Sandhamn med turbåten är Vrenen det första man möter av skärgården runt Hallands Väderö. Ett stångmärke med anor från 1764 pekar ut att farleden norr-söder går öster om skäret. Märket vårdas av Torekovs sjöfartsmuseum. Ett liknande stångmärke fanns på Vinga skär innan fyr byggdes där. Väderöfärjan Sund passerar norr om Vrenen på väg till Sandhamn i juli Hovs Hallar i bakgrunden till höger. Foto John Nygren. Stora och Lilla Vrenen från nordöst med Bakkläppen bortom.