Rommel och underhållsproblemet

Transkript

1 Merkur massaker på Royal Navy 217 Rommel och underhållsproblemet Efter sin rekordsnabba framryckning från El Agheila till Tobruk, stod Rommel inför ett mycket stort problem: hur skulle han kunna underhålla sina trupper över den långa sträckan mellan fronten och Tripoli? Som vi tidigare sett lyckades Luftwaffe skydda överförandet av Deutsche Africa Korps till Libyen med mycket små förluster. Det var när underhållet och materielen lastades av i Tripoli som de verkliga problemen började. Innan jag börjar min redogörelse för Rommels underhållsproblem i Nordafrika vill jag göra läsaren uppmärksam på ett referenssystem som jag har för avsikt att använda. För att lätt kunna ange en viss sträcka av axelmakternas underhållslinjer under de fortsatta resonemangen, kommer sträckan mellan Tripoli och Sirte att refereras till som etapp 1, sträckan mellan Sirte och Benghazi etapp 2, Benghazi till Bardia etapp 3 och sträckan mellan Bardia och El Alamein etapp 4. Den totala sträckan mellan Tripoli och El Alamein är ungefär 180 mil och avstånden inom varje etapp därför cirka 45 mil. 147 Detta är endast ett sätt för mig att lättare beskriva situationen; referenserna har ingen historisk förankring. De två divisioner som tyskarna skickade till Nordafrika mellan mars och juni 1941 den 5. lätta divisionen och den i maj ditsända 15. pansardivisionen krävde i runda tal 100 ton underhåll per dag om de var inaktiva och cirka 200 ton per dag vid stridshandlingar eller längre operativa förflyttningar. 148 De lastbilar Rommel hade till sitt förfogande kunde i genomsnitt transportera 350 kilo underhåll genom varje etapp per dag och per fordon i bruk. 149 Detta innebar ett kontinuerligt behov av 575 fordon per etapp per division om man befann sig i strid. Redan innan Rommel landstigit i Tripoli hade han bedömt att han skulle behöva ungefär lastbilar för att täcka underhållsbehovet för sina två divisioner plus de Luftwaffeförband som skulle operera

2 218 Tysken kommer Grekland och Kreta från nordafrikanska baser. Det visar att han varit inställd på att avancera in i Cyrenaika redan från början. Detta krav på lastfordon hade inte fallit i god jord hos OKH. Generalstabschef Halder hade protesterat och sagt att 15. pansardivisionen inte borde skickas till Libyen om det ledde till så omfattande behov. Rommels trupper krävde nästan tio gånger fler fordon per förband än de trupper som var öronmärkta att rycka in i Sovjetunionen. Hitler hade dock beslutat, trots Halders invändningar, att Deutsche Africa Korps skulle få sin extra pansardivision och de begärda lastfordonen, men med förbehållet att Rommel stannade kvar i sin position runt Sirte och inte företog några offensiver in i Cyrenaika. Den italienska armé som var kvar i Libyen hade ungefär fem divisioner och cirka lastbilar kvar efter operation Compass. 149b Tillsammans med de två tyska divisionerna gav detta cirka sju axelmaktsdivisioner totalt med lastbilar. 150 Grundbehovet för de sju divisionerna var ton underhåll per månad vid vila (inklusive ton vatten) plus ytterligare ton per månad vid strid. 151 Om vi antar att det underhållsbehov som behövdes för Luftwaffeförband, trängförband, hamn- och flygbaspersonal, staber, fortifikationsenheter, verkstäder, fältlasarett och så vidare, legat på ungefär ton (inklusive vatten), skulle det totala behovet öka till drygt ton per månad (med stridsaktivitet hälften av dagarna). Man kan därför sluta sig till att Rommel hade kunnat fullgöra sin uppgift att försvara området väster om Sirte och hantera sin underhållssituation, om den italienska flottan kunde leverera ton rent underhåll (exklusive vatten) till Tripoli per månad och de lastbilar som fanns tillgängliga kunde köra ut ton underhåll (inklusive vatten) till fronten. Rommel behövde ungefär lastbilar för att kunna åstadkomma detta, med andra ord hälften av det antal som stod till hans förfogande. Detta var emellertid så länge trupperna stod kvar i Tripolitanien, men nu hade han inte åtlytt Hitlers instruktioner utan ryckt fram ända till Tobruk. Inom OKH var missnöjet med dessa operationer stort, och många kunde redan nu se vad det skulle ta Rommel ett och ett halvt år av ökenkrig att komma till insikt om: betydelsen av fungerande etapplinjer. Den 23 april skrev Halder i sin dagbok: Ingen har någon klar bild av [Deutsche Africa Korps] dispositioner eller slagkraft. Säkert är endast att [Rommels] trupper är vitt spridda och att

3 Rommel och underhållsproblemet 219 deras stridseffektivitet har minskat drastiskt. [ ] Bortsett från detta är hans motorfordon i dåligt skick på grund av ökensand. Många av hans stridsvagnars motorer behöver bytas ut. Flygtransporterna kan inte möta Rommels sanslösa krav, i första hand på grund av bränslebrist; transportplan som [flyger från Europa och] landar i Nordafrika kan inte få bränsle till sin returflygning. Med tanke på allt detta, är det avgörande att situationen i Nordafrika klaras upp utan dröjsmål. 152 Även Hitler började oroas av rapporteringen från Libyen och han godkände att OKH skickade general von Paulus för att utreda vad som pågick. von Paulus gav Rommel tillåtelse att upprätthålla belägringen av Tobruk, men förbjöd omedelbart vidare framryckning. Han gav Rommel order att anlägga underhållsdepåer och att inrätta en bakre försvarslinje vid Gazala. Den rapport han skickade till OKH bekräftade många farhågor: Rommel hade mycket ont om bränsle, proviant och motorfordon; italienarna ville inte skicka sina fartyg till Benghazi; och Tripoli låg alldeles för långt ifrån fronten. Dessutom låg Rommels trupper farligt utsatta nära den egyptiska gränsen med Tobruk i ryggen. 153 Bedömningen var vatten på Halders kvarn. Situationen i Nordafrika är obehaglig, skrev han den 11 maj. Genom att ignorera sina order, har Rommel hamnat i ett läge för vilket vår nuvarande underhållsförmåga är otillräcklig. Han kan inte hantera situationen. 154 Det beslut som von Paulus fattat att hejda Rommel var fullt befogat. Stora delar av Deutsche Africa Korps hade förflyttats till Nordafrika och ton fraktgods hade anlänt till Tripoli under perioden februari april, men underhållssituationen vid fronten var allt annat än god. 155 Vid en första anblick kan man tycka att det inte borde ha varit några problem, för Tripoli hade tagit emot 240 procent mer fraktgods än de ton per månad som vi tidigare bedömde tillräckligt för att underhålla axelmaktstrupperna i Libyen. Verkligheten var dock en annan. För det första gällde det fördelningen mellan rent underhåll och materiel. Eftersom den landsatta mängden fraktgods var fördelad mellan dels materiel, dels underhåll, var den egentliga mängden av rent underhåll endast cirka ton. 156 Från denna bortgick dessutom ton i form av livsmedel och andra artiklar som var avsedda för den civila italienska befolkningen i Libyen. Mellan juni och december 1940 hade cirka en tredjedel av allt fraktgods som gått till Nordafrika varit avsett för civil användning. År 1941 minskade andelen till 14 procent och 1942 till endast 10 procent. 157 När materie-

4 Balearerna Minorca Mallorca Alger Slovenien UNGERN Milano Trieste Zagreb Venedig Försörjningsleder Kroatien Genoa Belgrad Spezia Bougie ALGERIET N till Nordafrika 300 kilometer Bone Ajaccio Korsika Sardinien Cagliari ITALIEN Rom Tyrreneiska Räckvidd Swordfish Räckvidd Beaufort (-42) Tysk-italienska transportleder Tripoli Neapel Gozo Malta LIBYEN Adriatiska Serbien JUGOSLAVIEN Tirana ALBANIEN Taranto Brindisi Sicilianska Sundet Räckvidd Hurricane Tripolitanien MINFÄLT Etapp 1 Homs Misurata Bosnien Buerat Sirte Benghazi Stora Syrten Etapp 2 GREKLAND Mersa Brega El Agheila RUMÄNIEN Räckvidd för allierade tyngre bombplan Sofia och spaningsplan från egyptiska baser Korfu Makedonien Salonika Aten Pireus Ploesti Bukarest BULGARIEN Trakien Egeiska Kykladerna Gallipoli Dardanellerna Milos Soudabukten Heraklion Chania Kreta Kythera- och Antikhytherasunden Tysk-italienska transportleder Derna Gaudo Sidi Barrani Tolvöarna (Italien) Rhodos Kaso-kanalen Karpathos Bosporen Istanbul el Alamein El Daba Mersa Matruh Tobruk Gazala Bardia Etapp 3 Sollum Etapp 4 Cyrenaika Allierade försörjningsoch förstärkningsleder Kanada Halifax USA Från USA och Sydamerika Trupper och materiel från Brittiska samväldet och USA TURKIET Svarta Havet Liverpool Krim Sevastopol Brännolja, flygbränsle och fordonsdrivmedel från Irak/Iran Gibraltar Lampedusa TUNISIEN Sfax Kerkenahgrundet Punta Stilo Kefalonia Palermo Reggio di Calabria Messina Spartivento Joniska Skerigrundet Catania Sicilien Bizerta Kap Bon Augusta Pantelleria Tunis Syrakusa MINFÄLT Hammametbukten Linosa Takoradiflygrutten Dakar Freetown Takoradi Afrika Ankara TURKIET Berlin Rom Malta Tripoli Suez Alexandria Kapstaden Cypern Europa Flygförstärkningar via Takoradirutten Durban Port Said Alexandria Suezkanalen Kairo Suez EGYPTEN SYRIEN Tripoli LIBANON Beirut Från Australien, Indien och USA Haifa Jerusalem PALESTINA 220 Tysken kommer Grekland och Kreta

5 Rommel och underhållsproblemet 221 len och de civila artiklarna dragits ifrån var mängden överskeppat fraktgods inte längre så imponerande. Istället för ton rent underhåll hade Rommel tagit emot endast ton. Detta innebar i snitt ton i månaden. Långt mindre än vad den första siffran antyder. Det var dock tillräckligt för att föda axelmaktstrupperna i Nordafrika. Det verkliga problemet uppträdde när man skulle föra fram underhållet till frontförbanden. Rommels snabba framryckning hade fört honom väl inom halva etapp 3. Om vi följer vår tidigare uppskattning av hur många lastbilar som behövdes för att köra fram underhåll genom varje etapp, skulle det i teorin behövas närmare fordon för att hålla honom försörjd om han opererade under hälften av månadens dagar. Eftersom detta var 25 procent fler fordon än vad Rommel hade tillgängliga kunde han fortfarande försörja sina trupper med vatten och livsmedel, men han skulle få svårt att föra fram tillräckliga mängder bränsle och ammunition för att fortsätta framryckningen. Situationen var emellertid värre än så, för samtliga lastfordon var inte disponibla. Nedslitningen var så stor på de dåliga vägarna att fordonen konstant gick sönder och måste repareras. Inte vid något tillfälle var fler än procent av lastbilarna därför aktiva. 157b De övriga befann sig under reparation eller stod stilla i väntan på reservdelar. Om vi antar att Rommel i genomsnitt endast hade av sina fordon i rörelse, vilket inte ens täckte behovet vid vila, stod det klart att lastfordonen ensamma inte räckte för att hålla axelmaktstrupperna vid liv om de inte kortade sina försörjningslinjer. Något som ytterligare förvärrade situationen var att fordonen slukade cirka tio procent av den vikt de bar eftersom de behövde eget bränsle. Det innebar att endast nio tiondelar av den last de startat med i Tripoli nådde fram till fronten. 158 Under 1941 års sjötransporter mellan Italien och Nordafrika bestod i genomsnitt 23 procent av det transporterade fraktgodset av drivmedel. Om man tillförde cirka 25 procent vatten från lokala brunnar före transporterna ut till fronten, samtidigt som man bibehöll det ursprungliga förhållandet från sjötransporten, skulle detta innebära att andelen drivmedel i fordonskonvojerna var mindre än 20 procent. Om hela tio procent gick förlorat till lastfordonen själva, så skulle hälften av det drivmedel som lämnat Italien förbrukas under transporten ut till fronten i Nordafrika. Nu är det självfallet så att det viktiga drivmedlet hade företräde framför allting annat än vatten och en minimimängd av livsmedel och ammunition. Eftersom en viss andel av varje månads avlastade fraktgods måste bli kvar i Tripoli på grund av

6 222 Tysken kommer Grekland och Kreta fordonsbristen, växte lagren av resterande ammunition, livsmedel, reservdelar och andra inte fullt så viktiga artiklar i depåerna, medan drivmedlet forslades vidare så snabbt det var möjligt. Andelen drivmedel som transporterades av fordonen var därför högre än 20 procent. Likafullt var fordonsfasen en enorm bränsleslukare, och det verkar också som om man insåg att andelen drivmedel som utskeppades från hamnarna i Italien var för låg. Under 1942 ökade denna till cirka 34 procent. 159 Av det fraktgods som gick direkt till Deutsche Africa Korps var andelen drivmedel 1942 hela 41 procent, eller ton, efter att ha varit endast 18 procent året före. 160 Det är hursomhelst tydligt att det underhåll som nådde fronten vid Tobruk via lastbilstrafiken inte ens räckte för att försörja trupperna när de befann sig i vila. Man lyckades dock samla ihop tillräckligt många kustgående fartyg för att omlasta delar av det underhåll som ankommit till Tripoli och frakta det till Benghazi sjövägen. På detta sätt kunde en viss andel av underhållet kringgå fordonstransport genom etapp 1 och 2. Ungefär till ton underhåll kunde därför köras direkt från Benghazi till fronten, vilket minskade fordonsbehovet. 161 Viss fartygstrafik gick även direkt från Italien till Benghazi, men urlastningskapaciteten från tyngre fartyg var i denna hamn låg, framförallt som det brittiska bombflyget och Royal Navy gjorde flera räder mot den. Under denna period var det svårt att lasta av mer än ton per dag. 161b Axelmaktstruppernas underhållssituation var mycket graverande. Den gjordes inte bättre av att Wavell inledde en motoffensiv för att undsätta Tobruk. Britternas tillgång till Ultra betydde att de kände till att Rommel var på defensiven. Churchill gav därför order att iscensätta operation Brevity och den 15 maj gick ökenråttorna och 22. gardesbrigaden till anfall i höjd med Sollum. Operationen levde väl upp till sitt namn och stoppades nästan omedelbart. Vid utvärderingen av den information som inkommit genom Ultra hade man inte tagit de tyska truppernas högre stridsvärde med i beräkningen; inte heller hade man insett det verkliga antalet tyska stridsvagnar, utan antog att de var betydligt färre. Brevity följdes av operation Battleaxe en månad senare. Frustrerad över att Wavell inte gick till offensiv, trots att de 238 stridsvagnarna som levererats i och med operation Tiger gav de allierade ett styrkeövertag i Libyen, pressade Churchill Wavell till aktion. Vad Churchill vägrade acceptera var att det inte gick att endast räkna stridsvagnar och soldater för att göra en bild av den rådande styrkebalansen. Stridsvagnarna hade anlänt till Egypten i ett till-

7 Rommel och underhållsproblemet 223 stånd som krävde sin tid i reparationer och förändring till ökenstandard. Utöver detta måste besättningarna övas i de speciella förhållanden som rådde. Den tyska förmågan att bättre utnyttja samverkan mellan infanteri, artilleri, flyg och pansar, gjorde också att varje del i Rommels styrkor blev mer värd. Britterna behövde därför en tämligen stor övervikt i numerär för att erhålla balans rent styrkemässigt. Wavell var väl förtrogen med dessa begränsningar, men hade redan under besöket i London året före känt att Churchill inte hade förtroende för honom. Förlusterna i Grekland och på Kreta hade inte gjort saken bättre, trots att det ytterst var Churchill som varit den drivande kraften bakom dessa fälttåg. Wavell gav därför efter för Churchills önskan om en tidig offensiv och startade Battleaxe. Operationen ledde till ett svidande nederlag och britterna tvingades retirera tillbaka in i Egypten. Brevity och Battleaxe var två besvärande förluster för britterna, och det var Wavell som fick ta på sig skulden. Inom kort skulle han förlora sitt befäl över Mellanöstern. Operationerna hade emellertid haft en positiv effekt som inte var helt uppenbar vid tillfället Rommel förbrukade mycket av sitt värdefulla underhåll i processen och hans etapplinjer förlängdes ytterligare. Med Tobruk i ryggen befann sig Rommel som den 31 juli fått befälet även över de italienska trupperna i en närmast omöjlig situation. Han behövde ammunition och drivmedel för att göra en avgörande insats mot hamnstaden, men var tvungen att ha hamnen i sin ägo för att få fram dessa varor. Han hade målat in sig i ett hörn och de brittiska offensiverna hade hjälpt honom på traven.