15837/14 BIS/cs 1 DG D 2B

Transkript

1 Europeiska unionens råd Bryssel den 20 november 2014 (OR. en) Interinstitutionellt ärende: 2013/0407 (COD) 15837/14 DROIPEN 142 COPEN 297 CODEC 2316 NOT från: till: Ordförandeskapet Rådet Komm. dok. nr: 17621/13 DROIPEN 158 COPEN 235 CODEC 2929 Ärende: Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden - Allmän riktlinje 1. Den 27 november 2013 överlämnade kommissionen ett förslag till direktiv om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden Den 2 juli och den 16 september 2014 höll samordningskommittén på området för polissamarbete och straffrättsligt samarbete en riktlinjedebatt om förslaget. Arbetsgruppen diskuterade förslaget den 15 juli, 2 5 och 29 september, 27 oktober samt 4 och 17 november. Coreper enades den 20 november om att överlämna detta ärende till rådet. 3. Rådet uppmanas att anta en allmän riktlinje om texten, som kommer att utgöra grunden för kommande förhandlingar med Europaparlamentet inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet /13 + ADD 1 + ADD 2 + ADD /14 BIS/cs 1 DG D 2B SV

2 BILAGA (utkast) EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden 2 EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 82.2 b, med beaktande av Europeiska kommissionens förslag, efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten, med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, 3 efter att ha hört Regionkommittén, 4 i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och av följande skäl: (1a) I artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen) och artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (nedan kallad ICCPR-konventionen) garanteras oskuldspresumtion och rätten till en rättvis rättegång NL har anmält en parlamentsreservation mot hela direktivet. Yttrande av den 25 mars 2014 (SOC 498). Se brev av den 14 april 2014 om att yttrande inte kommer att lämnas /14 BIS/cs 2

3 (1b) Unionen har satt sig som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Enligt ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors den oktober 1999, särskilt punkt 33, bör principen om ömsesidigt erkännande av domar och andra rättsliga avgöranden utgöra grunden för det rättsliga samarbetet inom unionen på det civilrättsliga och det straffrättsliga området, eftersom ett stärkt ömsesidigt erkännande samt en nödvändig tillnärmning av lagstiftningen skulle underlätta samarbetet mellan behöriga myndigheter och det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter. (1c) Enligt artikel 82.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska det straffrättsliga samarbetet inom unionen bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden. (1d) Genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande av avgöranden i straffrättsliga förfaranden förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Omfattningen av ömsesidigt erkännande är i hög grad beroende av en rad faktorer, som inbegriper mekanismer till skydd för misstänktas eller tilltalades rättigheter och gemensamma miniminormer för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande. (1) [flyttat till skäl 4a] (2) [flyttat till skäl 5] 15837/14 BIS/cs 3

4 (3) Trots att medlemsstaterna är parter i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen) och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har erfarenheten visat att detta i sig inte alltid räcker för att skapa tillräckligt förtroende för andra staters straffrättsliga system. (3a) Den 30 november 2009 antog rådet en resolution om en färdplan för att stärka misstänktas eller tilltalades processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (nedan kallad färdplanen). 5 I färdplanen, som ska genomföras stegvis, uppmanas det till antagande av åtgärder avseende rätten till översättning och tolkning (åtgärd A), rätten till information om rättigheter och om anklagelsen (åtgärd B), rätten till juridisk rådgivning och rättshjälp (åtgärd C), rätten till kommunikation med släktingar, arbetsgivare och konsulära myndigheter (åtgärd D) och särskilda skyddsåtgärder för utsatta misstänkta eller tilltalade (åtgärd E). (3b) Den 11 december 2009 välkomnade Europeiska rådet färdplanen och införlivade den i Stockholmsprogrammet Ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd (punkt 2.4). 6 Europeiska rådet underströk att färdplanen inte är uttömmande genom att uppmana kommissionen att undersöka ytterligare inslag i de processuella minimirättigheterna för misstänkta och tilltalade personer och bedöma om andra frågor, till exempel frågan om oskuldspresumtion, behöver diskuteras för att samarbetet ska kunna förbättras på detta område. 5 6 EUT C 295, , s. 1. EUT C 115, , s /14 BIS/cs 4

5 (4) Tre åtgärder om processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden har hittills antagits, nämligen Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden 7, Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden 8 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet. 9 (4a) Syftet med detta direktiv är att förstärka rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden genom att föreskriva minimirättigheter avseende vissa aspekter av oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången. (5) Genom att fastställa minimiregler om skyddet för misstänkta eller tilltalade personers processuella rättigheter bör detta direktiv stärka medlemsstaternas förtroende för andra medlemsstaters straffrättsliga system, vilket kan bidra till att underlätta det ömsesidiga erkännandet av avgöranden i straffrättsliga frågor. Sådana gemensamma minimiregler bör också bidra till att avlägsna hindren för den fria rörligheten för medborgare inom medlemsstaternas hela territorium Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, , s. 1). Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, , s. 1). Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, , s. 1) /14 BIS/cs 5

6 (6) Detta direktiv bör tillämpas endast på straffrättsliga förfaranden. Administrativa förfaranden, inbegripet administrativa förfaranden som kan leda till påföljder, såsom förfaranden rörande konkurrens, handel, finansiella tjänster eller skatter, inbegripet skattepåslag, samt utredningar som administrativa myndigheter utför i samband med sådana förfaranden, samt civilrättsliga förfaranden omfattas inte av detta direktiv. (7) Detta direktiv bör underlätta den praktiska tillämpningen av rätten att presumeras oskyldig och alla dess olika aspekter och av rätten att vara närvarande vid rättegången, i syfte att säkerställa rätten till en rättvis rättegång. (8) Detta direktiv bör gälla fysiska personer som är misstänkta eller anklagade för att ha begått ett brott. Det bör vara tillämpligt från det ögonblick då en person är misstänkt eller anklagad för att ha begått ett brott, eller ett påstått brott, och därmed även innan misstänkta eller tilltalade personer av en medlemsstats behöriga myndigheter, genom formell delgivning eller på annat sätt, underrättas om att de är misstänka eller anklagade för att ha begått ett brott Direktivet bör vara tillämpligt i alla skeden av det straffrättsliga förfarandet fram till det slutliga avgörandet av om den misstänkte eller tilltalade har begått brottet och detta avgörande har vunnit laga kraft. Detta innebär att rättsliga åtgärder och rättsmedel som endast kan tillämpas när det berörda avgörandet redan vunnit laga kraft, som talan inför Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, inte omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv. (9) I detta direktiv erkänns att behoven och graderna av skydd i fråga om vissa aspekter av oskuldspresumtionen är olika beroende på om det är fråga om fysiska eller juridiska personer. I fråga om fysiska personer behandlas sådant skydd i en omfattande rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Europeiska unionens domstol har dock erkänt att de rättigheter som härleds från oskuldspresumtionen inte tillkommer juridiska personer på samma sätt som fysiska personer /14 BIS/cs 6

7 (10) Mot bakgrund av det skede som utvecklingen av nationell lagstiftning och av rättspraxis på nationell nivå och vid domstolen för närvarande befinner sig i är det för tidigt att lagstifta på unionsnivå om rätten för juridiska personer att presumeras oskyldiga. (11) Skyddet för juridiska personers rätt att presumeras oskyldiga bör säkerställas genom befintliga garantier och rättspraxis, vars utveckling bör ligga till grund för en bedömning längre fram av behovet av åtgärder på unionsnivå. (12) [utgår] (13) Oskuldspresumtionen har överträtts om misstänkta eller tilltalade personer, utan att de först ha bevisats vara skyldiga enligt lag, i offentliga uttalanden omnämns som om de vore skyldiga. I detta direktiv bör offentliga uttalanden från myndigheter avse varje uttalande vars innehåll hänför sig till ett brott och som härrör från antingen en myndighet som är delaktig i det straffrättsliga förfarandet i fråga om brottet (som rättsliga myndigheter, polis eller andra brottsbekämpande myndigheter) eller från en annan myndighet (som ministrar och andra offentliga tjänstemän). Detta direktiv är inte tillämpligt på uttalanden i medier och påverkar inte bestämmelserna om, i synnerhet, parlamentsledamöters immunitet /14 BIS/cs 7

8 (13a) Skyldigheten att inte hänvisa till misstänkta eller tilltalade som skyldiga bör inte hindra myndigheter att offentligt sprida uppgifter om det straffrättsliga förfarandet när detta är nödvändigt av skäl som rör en brottsutredning (som när videomaterial släpps och när allmänheten ombeds att hjälpa till med att identifiera den som påstås ha begått ett brott) eller när detta sker i allmänhetens intresse (som när invånarna i ett visst område av säkerhetsskäl informeras om ett påstått miljöbrott som begåtts där eller när åklagarmyndigheten eller en annan behörig myndighet tillhandahåller objektiva uppgifter om utvecklingen av det straffrättsliga förfarandet i avsikt att förhindra att allmän ordning störs). I alla händelser bör inte det sätt och det sammanhang i vilket informationen sprids skapa ett intryck av att en person är skyldig innan han eller hon enligt lag har bevisats vara skyldig. (14) Bevisbördan åvilar åklagaren och alla tvivel bör vara till den tilltalades fördel. Oskuldspresumtionen kommer att överträdas om bevisbördan överförs från åklagarsidan till försvaret, utan att det påverkar domstolens eventuella befogenheter att utföra utredningar på eget initiativ och utan att det påverkar domstolens oberoende när den bedömer den misstänktes eller tilltalades skuld. (14a) I en del medlemsstater ansvarar inte bara åklagarmyndigheten utan även domare och behöriga domstolar för att söka efter både inkulperande och exkulperande bevisning. Medlemsstater som saknar kontradiktorisk process kan upprätthålla sina rådande ordningar under förutsättning att dessa är förenliga med detta direktiv och annan relevant europeisk och internationell lagstiftning /14 BIS/cs 8

9 (15) Medlemsstaterna kan stadga om tillämpning av presumtioner om sakförhållanden eller rättsläget rörande det straffrättsliga ansvaret för en person som misstänks eller anklagas för att ha begått ett brott. Sådana presumtioner bör hållas inom rimliga gränser, med beaktande av vikten av det saken rör och med iakttagande av rätten till försvar. De medel som används måste stå i rimlig proportion till det legitima syfte som eftersträvas. Presumtionerna bör kunna kullkastas, till exempel genom ny bevisning om förmildrande omständigheter eller i fall av force majeure. I alla händelser får presumtionerna endast tillämpas om rätten till försvar respekteras. (16) Rätten att inte vittna mot sig själv är en viktig del av oskuldspresumtionen. När misstänkta och tilltalade ombeds att yttra sig eller att svara på frågor bör de inte tvingas lägga fram bevis eller handlingar eller lämna information som kan leda till att de anger sig själva. (17) [flyttat till skäl 20a] (18) Rätten att inte vittna mot sig själv bör i straffrättsliga förfaranden inte utsträckas till att omfatta material som kan erhållas från de misstänkta eller tilltalade genom användning av lagliga tvångsmedel men som finns oberoende av de misstänktas eller tilltalades vilja, såsom material som erhållits till följd av en husrannsakan, material som det finns en rättslig skyldighet att bevara och på begäran lägga fram, prover av utandningsluft, blod och urin samt vävnad för DNA-analys /14 BIS/cs 9

10 (19) Rätten att tiga är en viktig del av oskuldspresumtionen. Den bör fungera som ett skydd mot självangivelse. Rätten att tiga bör vid lindriga förseelser, som mindre trafikbrott, inte inverka på handläggning av målet, eller vissa delar av denna, som genomförs skriftligen och/eller utan att den misstänkte eller tilltalade förhörs av polis eller andra brottsbekämpande eller rättsliga myndigheter med avseende på det berörda brottet, under förutsättning att detta är förenligt med rätten till rättvis rättegång. (20) Rätten att inte vittna mot sig själv och rätten att tiga bör gälla med avseende på frågor som har betydelse för de brott som någon är misstänkt eller tilltalad för att ha begått och inte till exempel med avseende på frågor som har att göra med identifieringen av en misstänkt eller tilltalad. (20a) Rätten att inte vittna mot sig själv och rätten att tiga innebär att de behöriga myndigheterna inte bör ålägga misstänkta eller tilltalade att tillhandahålla information om dessa inte önskar göra det. För att avgöra huruvida rätten att inte vittna mot sig själv eller rätten att tiga har kränkts bör Europadomstolens tolkning av rätten till rättvis rättegång enligt Europadomstolen beaktas. (20b) Medlemsstaterna bör säkerställa att utövandet av rätten att inte vittna mot sig själv eller rätten att tiga inte i ett senare skede i förfarandet används mot en misstänkt eller tilltalad person och inte betraktas som bevis för att vederbörande har begått det berörda brottet. Detta inverkar inte på nationella bestämmelser eller ordningar som gör det möjligt för en domstol eller en domare att se den misstänktes eller den tilltalades tystnad som ett bestyrkande av på annat sätt erhållen bevisning, under förutsättning att rätten till försvar respekteras /14 BIS/cs 10

11 (20c) Medlemsstaterna bör säkerställa att rätten till försvar och rättvisa rättegångar respekteras vid bedömningen av uttalanden av misstänkta eller tilltalade eller av bevis som erhållits i strid med rätten att inte vittna mot sig själv eller rätten att tiga. (21) Rätten till en rättvis rättegång är en av grundprinciperna i ett demokratiskt samhälle. Rätten för en tilltalad att närvara vid rättegången bygger på den rättigheten och bör garanteras i hela unionen. (21a) Rätten att närvara vid sin egen rättegång kan endast utövas om rättegång hålls. En rättegång genomförs, beroende på arten, i en eller flera förhandlingar. Detta innebär att rätten att närvara vid sin egen rättegång inte kan tillämpas om inga förhandlingar föreskrivs enligt de nationella rättegångsreglerna, varvid dessa regler bör stämma överens med normerna i stadgan om de grundläggande rättigheterna och med Europadomstolens normer, såsom dessa tolkas i relevant rättspraxis, i synnerhet rörande rätten till rättvis rättegång. Detta är exempelvis fallet om förfarandena genomförs helt eller delvis på förenklat sätt, som skriftligt förfarande eller utan förhandlingar. (22) Den tilltalades rätt att vara närvarande vid rättegången är dock inte absolut. På vissa villkor får den tilltalade uttryckligen eller tyst, men otvetydigt, avstå från denna rätt. (22a) De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna bör också tillåtas att tillfälligt utestänga en misstänkt eller tilltalad person från rättegången när detta sker för att säkerställa att det straffrättsliga förfarandet fungerar smidigt och förlöper korrekt. Detta kan exempelvis vara fallet när en misstänkt eller tilltalad stör förhandlingarna och måste föras ut på befallning av domaren eller då det är tydligt att närvaron av en misstänkt eller tilltalad person hindrar ett korrekt vittnesförhör /14 BIS/cs 11

12 (22b) Om misstänkta eller tilltalade personer av skäl som de inte har kontroll över är oförmögna att närvara vid rättegången bör de ges möjlighet att begära nytt datum för rättegången inom den tidsfrist som föreskrivs i nationell lagstiftning. (22c) Under vissa förhållanden kan ett avgörande om den misstänktes eller tilltalades skuld eller oskuld meddelas trots att denne är frånvarande vid rättegången. Detta kan vara fallet om den misstänkte eller tilltalade i vederbörlig tid har underrättats om rättegången och om följderna av utevaro men likväl uteblir. I detta direktiv innebär det förhållande att en misstänkt eller tilltalad person har underrättats om rättegången att denne antingen har kallats till personlig inställelse eller på annat sätt har fått officiell information om utsatt dag och plats för rättegången ( ). 10 Att en misstänkt eller tilltalad person har underrättats om följderna av utevaro innebär framför allt att vederbörande har underrättats om att ett avgörande kan komma att meddelas om han eller hon uteblir från rättegången. (22d) En rättegång som kan leda till ett avgörande om skuld eller oskuld kan också hållas i den misstänktes eller tilltalades frånvaro om denne har underrättats om rättegången och gett fullmakt till ett rättsligt ombud som utsetts av antingen den misstänkte eller tilltalade personen själv eller av staten att företräda honom vid rättegången och ombudet faktiskt har företrätt den misstänkte eller tilltalade vid rättegången. 10 KOM motsätter sig strykningen av den del som är markerad med ( ), som har följande lydelse: "på ett sätt där det entydigt fastställs att han eller hon var medveten om den utlysta rättegången." 15837/14 BIS/cs 12

13 (22e) När villkoren för att fälla ett avgörande vid en rättegång den misstänktes eller tilltalades utevaro inte är uppfyllda bör det ändå vara möjligt att verkställa ett avgörande som fälldes i den berörda personens utevaro vid rättegången. Detta bör exempelvis vara fallet då misstänkta eller tilltalade inte kunde informeras om rättegången av skäl som beror på deras beteende, t.ex. om de har flytt eller avvikit. I sådana fall bör medlemsstaterna garantera att misstänkta eller tilltalade, så snart de påträffats och informerats om avgörandet, har möjlighet att bestrida avgörandet och begära en ny rättegång, eller annat rättsmedel, där möjlighet ges till en förnyad prövning av sakfrågan, inbegripet prövning av ny bevisning, och som kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs. (23) (utgår) (24) Detta direktiv bör inte reglera de former och metoder, inklusive processuella krav, som används för att uppnå de resultat som anges i fråga om rätten att närvara vid sin egen rättegång, eftersom detta är en fråga för medlemsstaternas nationella lagstiftning. (25) Vid bedömningen av om det sätt på vilket informationen tillhandahålls är tillräckligt för att säkerställa en persons kännedom om rättegången skulle i lämpliga fall särskild uppmärksamhet kunna ägnas åt de ansträngningar den berörda personen har gjort för att ta emot den information som riktas till honom eller henne. (26) I enlighet med principen om en effektiv unionsrätt bör medlemsstaterna införa lämpliga och effektiva rättsmedel i fall av en överträdelse av en rättighet som gäller för enskilda enligt unionslagstiftningen. Ett effektivt rättsmedel vid ett åsidosättande av någon av de rättigheter som föreskrivs i detta direktiv bör så långt det är möjligt ha till effekt att misstänkta eller tilltalade får samma ställning som den som de skulle ha haft om åsidosättandet inte hade inträffat, i syfte att bevara rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar /14 BIS/cs 13

14 (27) För att övervaka och utvärdera hur effektivt detta direktiv är uppmanas medlemsstaterna samla in uppgifter med avseende på genomförandet av de rättigheter som anges i detta direktiv. Dessa uppgifter skulle kunna omfatta uppgifter som registrerats av rättsliga myndigheter och brottsbekämpande myndigheter om rättsmedel som har använts vid åsidosättande av någon av de aspekter av rätten till oskuldspresumtionen som omfattas av detta direktiv och åsidosättande av rätten att vara närvarande vid rättegången. (27a) Barn är sårbara och bör ges ett särskilt mått av skydd. Därför anges det i direktiv [ ] om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden ytterligare rättssäkerhetsgarantier i fråga om vissa av de rättigheter som föreskrivs i det här direktivet. 11 (28) Detta direktiv garanterar de rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, inbegripet förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling, rätten till frihet och säkerhet, respekten för privatlivet och familjelivet, människans rätt till integritet, barnets rättigheter, integrering av personer med funktionshinder, rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol samt presumtion för oskuld och rätten till försvar. (29) Eftersom detta direktiv fastställer minimiregler får medlemsstaterna utvidga de rättigheter som anges i detta direktiv för att föreskriva en högre skyddsnivå. Sådana högre skyddsnivåer bör inte utgöra ett hinder för det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden som dessa minimiregler är avsedda att underlätta. Skyddsnivån bör aldrig ligga lägre är de normer som anges i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna eller Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, såsom dessa tolkas i rättspraxis från Europeiska unionens domstol och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. 11 Direktivet diskuteras för närvarande. I fråga om rådets allmänna riktlinje, se dok / /14 BIS/cs 14

15 (30) Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att fastställa gemensamma minimiregler för vissa aspekter av oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. (31) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar de medlemsstaterna inte i antagandet av detta direktiv, som därför varken är bindande för eller tillämpligt i dem. (32) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv och är därför inte bundet av det och omfattas inte av dess tillämpning. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE /14 BIS/cs 15

16 KAPITEL 1 Syfte och tillämpningsområde Artikel 1 Syfte I detta direktiv fastställs minimiregler för följande: a) Rätt till oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden samt vissa aspekter i samband med detta. b) Rätten av närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden. Artikel 2 12 Tillämpningsområde Detta direktiv ska tillämpas på fysiska personer som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Det är tillämpligt från det ögonblick då en person misstänks eller anklagas för att ha begått ett brott eller ett påstått brott fram till det slutliga avgörandet av om denne har begått det berörda brottet och till dess att avgörandet vunnit laga kraft. 12 Se även skäl /14 BIS/cs 16

17 KAPITEL 2 Rätt till oskuldspresumtionen Artikel 3 Oskuldspresumtion Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade betraktas som oskyldiga till dess att deras skuld har fastställts enligt lag. Artikel 4 13 Offentliga hänvisningar till skuld innan skuld har fastställts enligt lag 1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det inte i offentliga uttalanden från myndigheter hänvisas till misstänkta eller tilltalade som om de vore skyldiga utan att de först har bevisats vara skyldiga enligt lag. 2. [flyttat till skäl 13] 3. Medlemsstaterna ska se till att lämpliga åtgärder står till buds vid överträdelse av den skyldighet som anges i punkt 1 att inte hänvisa till personer som om de vore skyldiga. 4. Den skyldighet som anges i punkt 1 att inte hänvisa till personer som om de vore skyldiga får inte hindra myndigheter från att offentligt sprida information om det straffrättsliga förfarandet, när detta är nödvändigt av skäl som rör brottsutredningen eller sker i allmänhetens intresse. 13 Se även de beledsagande skälen 13 och 13a /14 BIS/cs 17

18 Artikel 5 Bevisbörda Medlemsstaterna ska se till att bevisbördan vid fastställandet av misstänktas eller tilltalades skuld åvilar åklagaren samt att varje tvivel är till den misstänktes eller tilltalades fördel. Detta ska inte påverka tillämpningen av domares eller behörig domstols skyldighet att söka efter både inkulperande och exkulperande bevisning. 2. Medlemsstaterna får stadga om tillämpning, inom rimliga gränser, av presumtioner gällande sakförhållanden eller rättsläge i fråga om en persons straffrättsliga ansvar då denne är misstänkt eller tilltalad för ett brott. Sådana presumtioner ska kunna kullkastas och får i alla händelser endast tillämpas om rätten till försvar respekteras. 14 Se de beledsagande skälen 14, 14a och /14 BIS/cs 18

19 Artikel 6 Rätt att inte vittna mot sig själv och rätten att tiga 1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att inte vittna mot sig själva. 1a. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att tiga med avseende på det brott som de misstänks eller anklagas för att ha begått. 2. Utövandet av rätten att inte vittna mot sig själv eller av rätten att tiga får inte hindra upptagning av bevis som kan erhållas genom användning av lagliga tvångsmedel men som finns oberoende av de misstänktas eller tilltalades vilja. 3. Utövandet av rätten att inte vittna mot sig själv eller av rätten att tiga får inte användas mot en misstänkt eller tilltalad i ett senare skede av förfarandena och får inte betraktas som bevis på att vederbörande har begått det brott som denne misstänks eller anklagas för [utgår 16 ] 5. Om det är förenligt med rätten till rättvis rättegång får medlemsstaterna vid lindriga förseelser besluta att rätten att tiga inte ska inverka på handläggning av målet, eller vissa delar av denna, som genomförs skriftligen och/eller utan att den misstänkte eller tilltalade förhörs av polis eller andra brottsbekämpande eller rättsliga myndigheter med avseende på det berörda brottet Se skäl 20b. Se emellertid skäl 20c; KOM invänder mot strykningen av denna punkt, som rörde frågan om tillåtligheten av bevis som erhållits i strid med de rättigheter som fastställs i denna artikel. KOM begärde att denna punkt stryks /14 BIS/cs 19

20 Artikel 7 Rätt att tiga [Sammanslagen med artikel 6.] KAPITEL 3 Rätt att närvara vid sin egen rättegång Artikel 8 18 Rätt att närvara vid sin egen rättegång 1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång. 2. Medlemsstaterna får föreskriva att en rättegång som kan leda till ett avgörande om den misstänktes eller tilltalades skuld får hållas i dennes frånvaro, om a) den misstänkte eller tilltalade i vederbörlig tid har underrättats om rättegången och konsekvenserna av utevaro, eller om b) den misstänkte eller tilltalade, efter att ha blivit underrättad om rättegången, företräds av ett befullmäktigat juridiskt ombud som utsetts av antingen den misstänkte eller tilltalade eller av staten. 18 Se de beledsagande skälen 21 22e. Rådets juridiska avdelning uppgav att lydelsen i artikel 8 bör ses över för att föra den närmare den lydelse som redan används i det befintliga regelverket som anges i rambeslut 2009/299/RIF om rättegångar i den berörda personens utevaro (EUT L 81, , s. 24) /14 BIS/cs 20

21 3. Medlemsstaterna får stadga om att ett avgörande som fällts vid en rättegång till följd av den misstänktes eller tilltalades utevaro kan verkställas även om inte villkoren i punkt 2 är uppfyllda. Medlemsstaterna ska i så fall säkerställa att misstänkta eller tilltalade, så snart de har underrättats om avgörandet, har möjlighet att bestrida detta och begära ny rättegång eller annat rättsmedel inom den tidsfrist om föreskrivs i nationell lagstiftning. När misstänkta eller tilltalade underrättas om avgörandet ska de också underrättas om möjligheten att bestrida detta och begära ny rättegång eller annat rättsmedel. 4. Medlemsstaterna får stadga om att domaren eller den behöriga domstolen tillfälligt får utestänga en misstänkt eller tilltalad person från rättegången om detta är nödvändigt för att säkerställa att det straffrättsliga förfarandet fungerar smidigt och förlöper korrekt, under förutsättning att rätten till försvar respekteras. 5. Denna artikel är inte tillämplig i fall då förfarandena, eller delar av dessa, i enlighet med nationella rättegångsregler förs skriftligen, under förutsättning att detta sker i överensstämmelse med rätten till rättvis rättegång. Artikel 9 Rätt att begära ny rättegång Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade som inte var närvarande vid rättegången i den mening som avses i artikel 8.1 och som anför att de villkor som anges i artikel 8.2 inte var uppfyllda har rätt att begära en ny rättegång eller annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan, inbegripet prövning av ny bevisning, och vilken kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs /14 BIS/cs 21

22 KAPITEL 4 Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser Artikel 10 Rättsmedel Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade har tillgång till ett effektivt rättsmedel om deras rättigheter enligt detta direktiv åsidosätts. Artikel 11 Uppgiftsinsamling Medlemsstaterna ska senast den [...] och därefter vart tredje år översända tillgängliga uppgifter till kommissionen som visar hur rättigheterna enligt detta direktiv har genomförts. 19 Artikel 12 Klausul om upprätthållande av skyddsnivån Ingenting i detta direktiv ska ses som en begränsning av eller ett avsteg från några av de rättigheter och rättssäkerhetsgarantier som säkerställs enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, eller andra relevanta bestämmelser i internationell rätt eller lagstiftning i medlemsstater som föreskriver en högre skyddsnivå. 19 Se skäl /14 BIS/cs 22

23 Artikel 13 Införlivande 1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den [36 månader efter offentliggörandet av detta direktiv]. De ska genast underrätta kommissionen om detta. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda. 2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv. Artikel 14 Ikraftträdande Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning /14 BIS/cs 23

24 Artikel 15 Adressater Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen. Utfärdat i Bryssel den På Europaparlamentets vägnar Ordförande På rådets vägnar Ordförande 15837/14 BIS/cs 24