Lichinga, provinshuvudstad i Niassa i nordligaste

Transkript

1 Reseskildring Rapport från Afrika Text och foto: Magnus Lundell Lichinga, provinshuvudstad i Niassa i nordligaste Moçambique, den fattigaste provinsen i ett av världens fattigaste länder. Varför bor jag här? Bara 6 mil från Malawisjön eller Lago Niassa som den heter i Moçambique. Ja, jag är inte här som ciklidfanatiker - ciklider var något jag höll på med på 70- och 80-talet, för en evighet sedan med andra ord. På den tiden gick en stor del av alla intjänade pengar till inköp av nya fantastiska ciklider, mest Malawi men en hel del Tangyanika också. De senaste tjugofem åren har varit så gott som ciklidbefriade och intresset hade klingat av totalt. Tills helt nyligen, det vill säga. Det hela började för två år sedan under en resa till Zimbabwe. Min fru Gunnel och jag hade inte varit i Afrika förut, utan vi åkte ner för att hjälpa en vän att komma igång med sitt nya arbete i Harare. Som fotograf hade jag dessutom lyckats få ett uppdrag med att dokumentera bönder och studiecirklar i Zimbabwe, spännande men lite trixigt med tanke på att det är en diktatur. Under denna resa fick Gunnel nys om ett jobb för Kooperation utan gränser, På väg eller av väg till Cobue. som programansvarig för ett program som stödjer utvecklingen av det civila samhället i norra Moçambique. Hemma i Sverige igen pratade familjen igenom det hela, barnen var positiva och tyckte det lät spännande, så Gunnel sökte jobbet och fick det. Efter några månaders förberedelser med att hyra ut lägenheten, sälja träbåten, säga upp sig från arbetet och prata med resten av släkten och allt annat praktiskt så var vi äntligen på väg till Afrika. Moçambique är ett långt och stort land som gränsar till Sydafrika, Swaziland, Zimbabwe, Zambia, Malawi och Tanzania. Landet består av tio provinser och har nitton miljoner invånare varav en miljon bor i Niassa, som är den största provinsen. De flesta är bönder och har lite eller ingen utbildning alls. Historia och språk Portugiserna koloniserade denna del av Afrika från cirka 1500 och behöll kontrollen fram till 1975 då det Marxistiska Frelimopartiet tog över och Samora Machel blev president. Moçambique har sedan början av 60 talet varit drabbat av krig och konflikter pågick befrielsekriget och mellan 1975 och 1994 ett blodigt inbördeskrig mellan de olika grupperna Frelimo och Renamo. Portugisiska säkerhetsstyrkor, liksom Rhodesia och Sydafrika stöttade Renamo. Portugisiska är det officiella språket och pratas av cirka 26 % av befolkningen. I Niassa talas det dessutom lokalspråken Yao, Macua och Nyanha. Morgon i Malawi med fiskare på väg ut. Lichinga är som en stor by med ett centrum som består av Afrikas största rondell, en icke fungerande biograf, en blandning av hus och ruiner från den portugisiska eran, några mindre affärer och en fantastisk marknad där man kan handla det mesta. Vi bor i ett kvarter som har det svårutalade namnet Chiuaula en bit utanför centrum, husen här är en blandning av vad jag skulle beskriva 38 Ciklidbladet 1/ Årgång 41

2 I väntan på transport från Cobue till Likoma Island. Den vackra naturhamnen vid Nkwichi lodge. Mätta och belåtna skarvar med magen full av ciklider, söder om Cobue. som hyddor och skjul. Tro nu inte att vi därför bor i någon slags ruckel, vi bor på fina gatan i området med hus som nästan har svensk standard. Problemen här är mycket relaterat till el och vatten, elen svajar rätt rejält, vilket innebär att alla elektroniska prylar som man som europe är helt beroende av, har begränsad livslängd. I perioder saknas elen helt. Vi har egen brunn på gården för vattenförsörjningen. Under torrperioden maj till november får man hushålla med vatten och se odlingarna vissna bort. Regnen startar i slutet av november eller i början av december med rejäla skyfall och åska. Under torrperioden är vägarna som mest består av grus och jord rätt bra och man kan i stort sett åka vart man vill utan att det tar evigheter. Det största problemet är dammet som sätter igen luftfilter och försämrar sikten, speciellt om man hamnar bakom lastbilar eller småbussar. Annars kan man inte klaga på att det är för trafikerat, ibland kan man åka i timmar utan att se andra bilar. Under regnperioden är det däremot svårare att ta sig fram, vägarna blir leriga och hala och försvinner under vatten, ibland i någon mindre flod, och det blir mycket fyrhjulsdrift för att komma ur hål och över vattendrag. För att klara sig ur olika svårigheter är bilen, en Nissan, utrustad med vinsch, spade, machete, däckreparationskit, 12 v luftpump och en uppsjö av verktyg. Min första resa till Malawisjön, eller Niassasjön, som den heter på Moçambiquesidan, blev, faktiskt, lite av en besvikelse. Vi tog oss från Lichinga till den närmsta byn vid sjön, Meponda, en resa på sex mil som tog lite över två timmar på dåliga vägar och i 35 gradig värme. Meponda i sig är vackert med långa sandstränder och en enkel restaurang som serverar bra mat. Vi bestämde oss Vithövdad fiskörn är vanlig runt sjön och man ser dem ofta svepa ner över vattenytan för att fånga fisk. för att övernatta och hyrde ett hus som verkade ok bara 50 meter från stranden. Jag bytte raskt om och vadade ut i det varma vattnet, trots att det bara var sandstrand så borde det ju finnas några ciklider, trodde jag. Jag låg säkert i 45 minuter utan att se tillstymmelse till djurliv, inga snäckor, sniglar, krabbor eller fiskar. Men skam den som ger sig, sjön är ju stor och jag har ju bevisligen haft Malawiciklider i akvarium, så någonstans borde det ju finnas fisk! Kvällen och natten i Meponda blev sedan lite av en happening, tydligen hade det byggts ett nytt hus som skulle invigas med pompa, ståt och fest med musik bara en liten bit från vår stuga. Sova var inte att tänka på. Festen klingade av så småningom på grund av att alla blev överförfriskade, och musiken tystnade när strömmen gick. Tyvärr så gick även våran enda fläkt på samma ström och de 35 grader som vi haft under dagen fortsatte att hålla i sig hela natten. Efter att ha badat av oss den värsta svetten på Ciklidbladet 1/ Årgång 41 39

3 Nilvaran på 2 meter som solar vid klipporna vid Boadzulu Island. Boadzulu, eller Bird Island som ön kallas, är full av, ja, fåglar. morgonen så åkte vi, långifrån utvilade, hemåt faktiskt utan att ha sett en enda ciklid. Men sedan har det blivit flera resor till Niassasjön. De bästa och mest spännande snorklingar jag gjort är vid Nkwichi lodge som ligger en timmes båtfärd söder om Cobue, en liten sönderbombad stad vid strandkanten. Vägen från Lichinga till Cobue går via Metangula, den största staden på Moçambiquesidan. Fram till Metangula är det rätt bra väg men sista biten till Cobue är riktigt dålig och tar tid, hela resan tar minst fem timmar. Nkpola lodge ligger vackert vid stranden. På senaste trippen var vägen i så dåligt skick att jag körde i max 40 kilometer i timmen. Men när vi kom över ett krön så var delar av vägen helt plötsligt inte där och vi studsade ner i ett djupt dike, krängde av bägge däcken på vänster sida från fälgarna, och landade delvis på sidan. Som tur var så är bilen robust och ingen blev skadad. Om man nu kan åka på vägarna runt Lichinga i timmar utan att se andra bilar så är vägen till Cobue mer av karaktären en bil per dag, vilket gör att hjälpen kan låta vänta på sig. Det är i sådana här lägen alla små roliga verktyg, pumpar, domkrafter och framförallt vinschen behövs. Med hjälp av förbicyklande lokalbefolkning tog det oss ungefär en timme att vinscha bilen en bit upp i ett träd, få den på rätt köl och laga däcken. Hur tomt och ödsligt det än verkar vara på vägarna så dyker det alltid upp folk om man stannar eller det händer något, de flesta är väldigt hjälpsamma. Färden fortsatte med en något begränsad styrning på grund av att styrsnäckan hade fått sig en smäll och alla packningarna gick åt pipan så servooljan rann ut. Det var muskelkraft som gällde resten av resan. Den återstående delen korsar en å eller flod, beroende på säsong, vägen om och om igen, jag tror vi räknade till sjutton gånger. Det har funnits broar men dessa har blivit bortspolade så man måste ner i vattnet och sedan upp igen. Vi lyckades trots den trasiga styrningen, utan fler missöden ta oss fram till Cobue och den väntande båten till Nkwichi Lodge. Med lite bröd är det enkelt... Nkwichi är en ekolodge som drivs av en engelsman vid namn Patrick. De dåliga vägarna i Moçambique gör så att de flesta gästerna anländer via flyg från Malawi och den närmaste användbara flygplatsen ligger på Likoma Island som tillhör Malawi. Varje hus på Lodgen är unikt och husen ligger helt avskilda från varandra, en del hus har egen liten strand. Namnet Nikwichi betyder på 40 Ciklidbladet 1/ Årgång 41

4 lokalspråk fritt översatt Stranden som låter detta kommer sig av den vita finkorniga sanden som gnisslar när man går på den. Förutom den vackra stranden så finns här helt otroliga klippor och rev och här finns det ciklider i överflöd. Man behöver bara ta sig ut ett tiotal meter från stranden och dyka i så öppnar sig en helt fantastisk miljö med tusentals ciklider. Miljön är en blandning av stenblock och smala nästan vassa klippor som bildar otroligt vackra formationer. Det som slog mig var hur nära man kommer fiskarna utan att de flyr undan. Tar man det lugnt så är avstånd på ett tiotal cm inga problem. De lite större rovcikliderna av släktet Tyrannochromis är lite svårare att komma in på livet och tar sin tillflykt i någon klippskreva om man kommer för nära. Annars finns här massor av Pseudotropheus, Labeotropheus, Aulonocara och Tropheops, som betar alger högt och lågt. Alla är otroligt klara och starka i sina färger. Det mest spännande av allt är se deras beteende i sin rätta miljö, honor med ungar, hanar som gör upp om revir och honor sökande efter föda. att locka till sig fisk och människor. Efter ett litet tag såg jag ytterligare rörelse i vattnet, ett litet huvud tittade upp ovanför ytan och den stora skuggan som nyss hade dykt ner i vattnet visade sig vara en utter på någon meter. Lättad men lite mer vaksam dök jag i igen och snorklade sakta in mot stranden, gick upp och började gå tillbaka, det var då jag såg spåren av en krokodil som nyss hade gått ner i vattnet. Under en av mina snorklingar när jag låg och studerade ett tiotal trewavasae som betade alger på en klippa alldeles vid vattenbrynet, såg jag helt plötsligt i ögonvrån en stor skugga dyka ner i vattnet en bit ifrån mig. Krokodilvarningen slog på och jag var raskt uppe på en klippa, som om nu det skulle hjälpt om det varit en av de större krokodilerna som hade tänkt sig ett mål mat, krokodiler brukar ju ta byten en bit upp på land också. Det är vid sådana här tillfällen som man hoppas att de vidskepelser som folk tror på stämmer. - Till exempel den om att krokodilerna är magiska och inte äter vita människor. Men varför ta en senig Moçambiqan när det serveras blekfet svensk tänkte jag, så det blev till att hänga kvar ett tag för att se om det rörde sig mer i vattnet. Krokodilerna i sjön äter företrädesvis fisk och i det klara vattnet har de inga problem med att hitta byten. De flesta attackerna på människor sker i och runtomkring de floder som rinner ut i sjön. Där är vattnet grumligt. En teori är att där har krokodilerna svårare att lokalisera fisk och därför jagar landlevande byten och att de givetvis är svårare att upptäcka för Ciklidbladet 1/ Årgång 41 41

5 ...plocka upp fisk... Ett annat djur som man kan förväxla med krokodiler om man är under vatten är Nilvaranen.Denna afrikas största ödla kan bli upp mot två meter lång, det finns gott om de runt sjön. De är otroligt vackra och man kan ibland se dem ligga och sola på klipporna eller tugga i sig fisk. På den moçambikanska sidan av sjön finns egentligen bara tre orter och det är Meponda, Metangula och Cobue. Det går att hitta enklare övernattningar där men jag skulle inte säga att det kryllar av turister så den mera oexploaterade känslan finns kvar, och då kan till och med de dåliga vägarna kännas som om en positiv del av äventyret med att resa hit. På den malawianska sidan av sjön är turismen betydligt mycket mer utbyggd och det finns lodger som man lätt tar sig till med bil på rätt hyfsade vägar. Från Lichinga till Malawi tar det cirka två timmar och sedan yterligare en och en halv timme från gränsen till sjön. Ett trevligt ställe med bra snorkling är Nkpola lodge nära Monkey bay. Lodgen ingår i hotelkedjan Sunbird hotels som har hotell över hela Malawi. På lodgen kan man hyra båt med förare som tar en ut till bland annat Bird Island. Vithövdad fiskörn och en massa skarvar som bebor ön har antagligen gett den dess namn. Här provade vi på att fånga fisk från båten. Genom att hålla en bit bröd i handen lockade vi till oss massor av fisk. För att komma åt maten simmade de till och med in i handen och det var bara att plocka upp fisk efter fisk. En annan expert på att fånga fisk är förutnämnda fiskörn. Man ser dem ofta sitta i träden vid stränderna för att då och då svepa ner mot vattenytan för att elegent plocka upp fiskar. Om någon funderar på att resa hit från Sverige kan jag rekomendera Nkwichi lodge i Moçambique, framför allt för den fantastiska snorklingen och det avskilda läget. Vill man ha en enklare och mer lättåtkomligt alternativ är något av Sunbirds hotell i Malawi ett bra alternativ. Till Lichinga tar det lite tid att ta sig och man måste flyga via Maputo. Sjukdomar och faror När det gäller tropiska sjukdomar så är det givetvis malarian som är farligast och barnadödligheten i Moçambique är stor på grund av den. Det finns gott om malariamygg i Niassa så vi äter...med händerna. malariaprofylax hela tiden. Om man säger till läkare i Sverige att man badat i Malawisjön blir man mer eller mindre idiotförklarad och de avråder bestämt att man överhuvudtaget skall vistas i sjön pga bilharzian eller snäckfeber som den också kallas. Det sägs att om man undviker att bada i stillastående vatten eller nära byarna så är det mindre risk. Risken skall också vara mindre på Moçambiquesidan än på Malawisidan, antagligen för att det lever färre personer här. Annars, som över allt i världen, är trafiken den största faran om man reser runt i Afrika. Moçambique är inget undantag, vägarna är som sagt inte alltid bra, och sedan är andra bilar och bilister inte heller alltid i bästa skick. Vad det gäller våra vänner kräldjuren så visst finns här svart mamba, kobror och diverse andra giftiga ormar men de är oftast väldigt skygga och man ser knappt något av dem, jag har bara sett orm två gånger. Förutom spår av krokodiler har jag inte sett några i sjön, de krokodiler jag har sett i Afrika har varit i floder, men de var å andra sidan rejäla bjässar. Är man osäker på om det finns krokodiler är det bara att fråga och så är det bara att hoppas på att det stämmer. Under inbördeskriget lade bägge sidorna ut en massa landminor som fortfarande finns kvar i vissa områden, och varje år dör och skadas ett antal personer på grund av detta. För att nu inte avsluta denna artikeln med elände och en massa faror måste jag säga att Malawi/Niassasjön helt klart är något av det mest spännande jag har upplevt och att resa hit är värt alla strapatser och umbäranden. Efter alla turer runt sjön har mitt ciklidintresse återvänt och det är en kick att se fiskarna i sitt rätta element, men jag inser också att jag är helt ouppdaterad vad det gäller latinska namn och ny litteratur om Malawisjöns ciklider. Å andra sidan har jag en massa spännande läsning framför mig. En enklare digitalkamera som det går att snorkla med kommer också att införskaffas så att det förhoppningsvis kan bli lite bilder på fisk och biotoper i framtiden. Det kommer att bli många fler resor till sjön och med lite tur en resa till Tanzania och Tangyanikasjön också. 42 Ciklidbladet 1/ Årgång 41