Kommentarer till studentexamensprovet i historia Essäer till frågorna och kommentarer till dessa av en historielärare

Transkript

1 Kommentarer till studentexamensprovet i historia Essäer till frågorna och kommentarer till dessa av en historielärare

2 Förord Dessa kommentarer är inte patentsvar på frågorna. En redaktör med historia som specialisering har skrivit essäer på varje fråga. Varje essä har sedan kommenterats av en erfaren gymnasielärare i historia. Ibland har också övriga källor refererats, bland annat Abitreenits finskspråkiga sidor och en experts kommentarer till studentexamensproven. Till sist finns några huvudpunkter som sammanfattar ämnet. Det finns trots allt inget facit på vad som är ett perfekt svar. Dessa kommentarer kan trots sina eventuella brister och tillkortakommanden förhoppningsvis fungera som övningsmaterial för dem som vill öva inför studentskrivningarna. Historia är inte ett exakt ämne och svaren i studentexamensproven bedöms som helheter och är unika dokument i sig. Därför är det svårt att göra ett facit som i matematik. Därför kallas detta dokument för kommentarer. Det handlar om en diskussion om studentexamensfrågorna och de ämnen som behandlades. Fastän de inte ger exakta svar kan de fungera som gratis övningsmaterial för dig som vill repetera och öva historia inför studentexamensproven. Vetamix 2012.

3 1. Hur ändrade människan naturen i tidiga högkulturer och under antiken, och vad blev följderna av det? Essän (Se expertens skriftliga svar på abiturienters frågor: Människan ändrade på naturen i de tidiga högkulturerna och under antiken i större grad än under den tid då människor i huvudsak hade levt som nomader. I de tidiga högkulturerna och under antiken började man i allt större grad ha fasta boställen och jorden användes för jordbruk och boskapsskötsel. Eftersom grävandet av bevattningskanaler och skötseln av åkrarna krävde mycket arbetstid och planering var människorna tvungna att ha fasta boställen exempelvis vid en flod. Dels ändrade människan på naturen genom att gräva bevattningskanaler kring Nilen-, Eufrat- och Tigrisfloderna (för att nämna några exempel på tidiga högkulturer). Dels förändrades naturen av att man högg ner skogar så som i antikens Rom. De omfattande skogshyggen som ägde rum i antikens Romarrike påverkade naturen på ett bestående sätt. Exempelvis i Spanien höggs det ner så mycket skog att den aldrig växte tillbaka. Erosionen ökade i samband med att växtligheten försvann och sålunda påverkade människan till att naturen ändrades på den Iberiska halvön och på andra ställen. Gruvdrift och annan verksamhet ändrade ju också på naturen. Dessutom kan det också nämnas att antikens människor hade en vana att föra med sig olika odlingsväxter och frukter till de områden som de koloniserade. Romarna planterade vin i exempelvis västra Germanien och sålunda introducerades vinodlingar och vinet till Moseldalen av romarna. Än i dag är Moseldalen ett av de få områden i Tyskland där vin kan odlas. Även de tidigaste sädeslagen spreds från vissa områden, exempelvis Mellanöstern, till olika håll i och med att jordbruket spred sig. Likaså spred sig boskap från ett område till ett annat genom att innovationer spred sig. I fråga om boskapsskötsel förändrades naturen likaså. Hjordarna växte sig stora i och med att människor tog hand om dem för sina egna ekonomiska behov. Hjordarnas påverkan på naturen blev större ju mera kreatur man hade på betesmarkerna. Det fanns en risk för förändringar i naturen om djuren betade för mycket på vissa ställen. De romerska gladiatorspelen förbrukade också vilda djur. På vissa ställen utrotades vissa vilda djurarter på grund av jakt, människans verksamhet eller gladiatorspel.

4 Under antiken fanns det t.ex. lejon i Europa men dessa försvann ganska fort. Det fanns också elefanter i Medelhavsområdet, men dessa försvann likaså. I fråga om kanaler och andra byggen var särskilt romarna framstående på. Romarna byggde försvarslinjer, fästningar, broar och andra byggnader som står kvar än i dag. Hadrianus mur i norra England finns fortfarande kvar som ett landmärke i naturen. Därutöver hade de romerska legionerna en vana att bygga ett läger med enorma träkonstruktioner varje gång som enheten förflyttade sig under en marschrutt. Om en legion marscherade till Germanien stannade enheten för att hugga ned en hel skog, bygga en träfästning runt sitt läger och en vall runt den då man flyttade från ett ställe till ett annat. Sålunda måste en hel del trä ha avverkats, fastän stora delar av Europa då var rikligt trädbevuxna. Också en försvarslinje som limes, som löpte vid Germaniens gräns längs Rhen och Donau, bestod av flera fästningsverk och en del av vallarna finns fortfarande kvar i naturen. Romarna byggde också omfattande akvedukter som finns fortfarande kvar i dag. Genom att bygga diken, kanaler och akvedukter förändrade man också på vattenkällorna. Oftast tog vattnet inte slut, men risken finns att källan sinar eller torkar ut då man ändrar på vattenströmmarna. De romerska broarna som byggdes över stora floder som exempelvis Rhen förändrade förstås också på människors och djurs förflyttningar i naturen, i och med att människor och djur kunde ta sig snabbt över naturliga gränser som breda floder. Också i Kina byggdes den enorma kinesiska muren samtidigt som antiken pågick i Europa. Kinesiska muren anses vara den ända mänskliga konstruktionen som syns från rymden. Sålunda kan man kanske motivera kinesiska muren som en bestående symbol av människans ingenjörskonst i naturen. Muren förhindrade också människors och djurs förflyttningar i landskapet. För övrigt byggdes pyramider i Egypten och liknande konstruktioner i Central- och Sydamerika. Dessa konstruktioner förändrade inte i sig naturen. Murarna kan ha kanske förhindrat djur och människor att vandra över ett visst område, men annars hade dessa ingenjörsverk föga påverkan på omgivningen, förutom som försvarsverk och symboler för människors närvaro. Abiturienters frågor En anonym skribent frågade vad man borde ha svarat på denna fråga? Skulle antiken och högkulturerna definieras? Vilka högkulturer borde man ha nämnt? Experten skrev i svaret att man kunde ha skrivit att man ändrade på naturen exempelvis genom att dika kanaler kring floddalar och sålunda bevattnades torra områden. Som resultat ökades det odlingsbara området, landet togs i bruk men erosionen

5 ökade. Man borde ha noterat att olika områden i världen hade olika naturförhållanden och sålunda dikterades behoven enligt miljön på olika sätt vid olika områden (t.ex. Egypten, Grekland och Kina). J frågade om det var fel att behandla naturkatastrofer som högkulturerna orsakade vid floddalar och hur skogarna avverkades under antiken men dessutom hur egyptierna tog i bruk områdena vid Nilen? Experten svarade att det gör ingenting. Laura från Kervo frågade vad allt man borde ha svarat på denna fråga? Laura funderade efter provet om man skulle behandla endast miljöproblem eller skulle man också skriva om byggandet? Experten svarade att man skulle skriva om allt som hade med förändrandet av naturen att göra (t.ex. byggandet av kanaler). Jeah från Kiuruvesi frågade om det kommer många minuspoäng på grund av att han inte skrev om djur? Experten svarade att helheten avgör. Det som var viktigt var det som man skrev i svaret. Alla detaljer om vad som borde ha funnits eller inte borde ha funnits i svaret bestäms först senare. En lärare kommenterar Någon fallstudie skulle kunna vara på sin plats för att exemplifiera t.ex. hur Nilen utnyttjades eller miljöproblemen som uppstod i grekiska silvergruvor. Ifall man vill exemplifiera med katastrofer så är ju Påskön ett skrämmande exempel. Det finns en utomordentligt bra dokumentär, Engineering an Empire som man kan hitta via YouTube. Några huvudpunkter 1. Konstbevattning och diken byggdes för främjandet av jordbruk, särskilt i floddalskulturerna. Akvedukter gjordes för att få vatten. Kanaler byggdes för transportbehov. För omfattande byggen kring vattendrag kunde ändra på miljön. 2. Avverkning av skog under antiken orsakade erosion. Gruvdriften kunde också ändra på naturen. 3. Erosion och andra skador på miljön kunde uppstå om man använde betesmarker för mycket, högg ner för mycket skog eller byggde för omfattande bevattningssystem. 4. Odlingsväxter spreds till nya miljöer på grund av de tidiga civilisationerna. Boskap spred sig också från ett område till ett annat och vilda djurarter utrotades på vissa ställen på grund av människans verksamhet.

6 5. Olika behov vid olika ställen (exempelvis Egypten, Grekland, Rom och Kina). Klimatet och miljön var olika vid olika områden. 6. T.ex. byggde romarna omfattande befästningar och byggnader som finns fortfarande kvar i dag (vallar, akvedukter och broar). I Kina byggde man kinesiska muren. Murar och vallar förhindrade människors och djurs förflyttningar, broar förenade olika sidor av floden med varandra.

7 2. De folkrikaste städerna i världen Essän (Se expertens skriftliga svar på abiturienters frågor: År 1900 var det nästan enbart (Tokyo som undantag) av europeiska och amerikanska städer som fanns på tio-i-topp-listan. År 1950 hade denna siffra stigit till fyra (Tokyo, Shanghai, Buenos Aires och Kolkata/ Calcutta). År 2005 var samma siffra nio städer, medan New York var den enda staden från Europa och USA som hade behållit sin plats i alla listor. År 1900 hade urbaniseringen, industrialiseringen och moderniseringen i västvärlden bidragit till att stora städer hade uppkommit. Arbetare drogs från landsbygden till fabrikerna och storkapitalet samlades i handelsområdena av städerna. Järnvägar hade bidragit till att människorna hade lättare att flytta till och resa till storstäderna och de sanitära förhållandena hade förbättrats. I västvärldens kolonier och i världen utanför Europa hade denna process ännu inte fått allt för mycket vind i seglen. Kolonier producerade i främsta hand råvaror och jordbruksprodukter till den europeiska marknaden och de europeiska fabrikerna i Europas storstäder. Det enda undantaget i listan av städer utanför Europa år 1900 var Tokyo, där moderniseringen av samhället enligt västerländska modeller hade börjat under senare hälften av 1800-talet. Femtio år senare hade industrialiseringen och urbaniseringen tagit fart i forna kolonier och i länder utanför Europa och USA. Fyra städer som låg utanför västvärlden och på tio-i-topp-listan var Tokyo, Shanghai, Buenos Aires och Kolkata (Calcutta). Tokyo hade behållit sin position, men de övriga städerna var nykomlingar. Tokyo och Buenos Aires var huvudstäder i i-länder, medan Kolkata och Shanghai inte var huvudstäder och låg i u-länder. Orsaken varför u-ländernas städer hade kommit på listan berodde säkerligen delvis på att ekonomin förändrades i u-länderna. Så småningom uppstod industrialisering och urbanisering i u-länderna också. Trots allt har även de bättre sanitära förhållandena bidragit till att Indiens och Kinas befolkningar växte. År 2005 kunde man klart se att utvecklingsländerna hade fått stora städer vars befolkningsantal hade passerat västvärldens städer. Visserligen fanns New York på andra plats på listan, men de övriga städerna fanns i Asien, Afrika eller Latinamerika. Tokyo och New York toppade listan som nummer ett och två. De två största metropolerna var högt utvecklade länders städer, medan resten av städerna på

8 listan till en mycket stor del bestod av utvecklingsländernas städer. I utvecklingsländerna har urbaniseringen tagit fart delvis på grund av industrialisering, men också på grund av att människor i u- länder bygger snabbt upp kåkstäder vid stadskärnornas utkanter som med längden utvecklas till slumområden. Överbefolkning och fattigdom på landsbygden har drivit en del människor att söka nya möjligheter för försörjning i städerna och här bosätter sig många nykomlingar i stadens slummer, eftersom de inte har råd med att bo i dyrare kvarter. Bättre sanitära förhållanden och medicinsk hjälp vid sidan om bättre hushållning har påverkat utvecklingen såtillvida att en stor del av de barn som föds i u-länder oftare överlever. I u-länderna har trenden varit den att familjer skaffar många barn, medan man i i-länder skaffar få barn. I u-länderna har man traditionsenligt skaffat många barn till familjen. Tidigare dog en del av barnen på grund av högre dödlighet (mortalitet och spädbarnsdödlighet), men i dagens läge är det allt fler av de barn som föds som överlever. Eftersom pensionerna kan vara dåliga i u-länder är flera barn också ett sätt att försäkra sin framtid genom att barnen, när de blir vuxna, sköter om sina föräldrar. I i-länder är de ofta så att föräldrar skaffar färre barn än föräldrar i u-länder, delvis på grund av annorlunda familjeplanering, men delvis också på grund av att människor i länder med en hög levnadsstandard brukar gifta sig i en äldre ålder än människor i u-länder. Därutöver är pensionssystemen mer utvecklade i i-länderna, och äldrevården är i vissa i-länder ganska omfattande och sålunda behöver barnen inte stå för alla kostnader för vården av sina föräldrar då föräldrarna blir gamla. Därutöver spelar, utbildningen, kulturen och användningen av preventivmedel en roll i hur fort befolkningen ökar eller inte ökar i ett land. En längre livslängd påverkar också hur befolkningsmängden ökar. Dessa tidigare nämnda faktorer har säkerligen bidragit till att u-ländernas befolkning växer fort, medan i-ländernas befolkning växer långsamt eller t.o.m. sjunker. Sålunda är det inte konstigt att u-länders städer har blivit bland världens största. Vissa i-länders stora metropoler som New York och Tokyo har trots allt behållit sina platser på listan. Abiturienters frågor Juho från Halikko frågade hur många städer man borde ha jämfört? Han hade endast jämfört de fyra största och centralaste städerna. Experten svarade att man var ute efter en förklaring, varför sydamerikanska [experten borde kanske ha svarat latinamerikanska, eftersom Mexico City inte är i Sydamerika, dessutom finns Lagos i Afrika och Afrika nämns inte] och asiatiska städer har passerat de europeiska dito i tabellen. Till exempel kunde man nämna befolkningstillväxten i Asien och tillväxten av städer som går hand i hand med befolkningstillväxten. I ett gott svar borde man dessutom ha diskuterat

9 om andra orsaker som nativitet, migration o.s.v. enligt experten. Därutöver borde man ha allmänt diskuterat kring skillnaderna mellan nittonhundratalets första hälft och tiden efter det. Det var viktigt att föra fram i vilken riktning förändringen har gått bland världens städer. År 1900 var det de gamla industristäderna som var störst. En lärare kommenterar Faktum att de europeiska städerna helt försvinner från listan noteras i huvudpunkter men kunde också finnas med i texten. Av faktorer som bidragit till förändringarna kunde man bifoga migrationen, alltså flyttningsrörelsen inom länderna. Hur städer drar till sig befolkning och staden växer oplanerat kunde man också nämna. Några huvudpunkter 1. År 1900 var de största städerna i världen väletablerade industristäder (huvudsakligen i Europa och i Nordamerika). 2. Under mitten av 1900-talet föll de europeiska städerna bort från tio-i-topp-listan, medan andra kontinenters städer steg på listan. 3. År 2005 fanns flera asiatiska städer, några latinamerikanska, en nordamerikansk och en afrikansk stad i tabellen. De europeiska städerna hade fallit helt och hållet bort. 4. Urbaniseringen och industrialiseringen har tagit fart i u-länderna och i i-länder utanför Europa och Nordamerika, vilket har orsakat i att en stor del av de största städerna i världen finns utanför västvärlden. 5. I i-länder och i länder med högre levnadsstandard blir befolkningstillväxten långsammare på grund av att levnadsstandarden stiger. 6. I u-länder blir befolkningstillväxten i städerna snabbare på grund av urbanisering, migration (från landsbygden till städerna), bättre hälsovård, bättre levnadsstandard och industrialisering.

10 3. Den florentinske greven Pico della Mirandola skrev i boken Om människans värdighet år 1486 att människan är givet att ha vad hon önskar, vara vad hon vill. Vad avses med denna idéströmning som kallas humanism, och hur kom den på och 1500-talen till uttryck i Europas historia? Essän (Se expertens skriftliga svar på abiturienters frågor: Med utgångspunkt i citatet kan man väl säga att humanismen kom till uttryck i Europas historia under och 1500-talen såtillvida att de gamla medeltida uppfattningarna om människan förändrades. Det medeltida tänkandet i Europa hade placerat människan för det första som en del av kollektivet, för det andra i ett religiöst samband där livet efter den världsliga vandringen stod i ganska stor fokus. Sålunda hade det världsliga inte lika stort intressevärde i medeltida urkunder om man jämför med de texter som producerades av humanistiskt inspirerade texter under och 1500-talen. Detta betyder inte att livet efter detta och det religiösa skulle ha försvunnit. De religiösa motiven spelade fortfarande en väsentlig roll i litteraturen och i bildkonsten, men det mänskliga, individuella och världsliga steg fram som ett komplement och som ett alternativ till de gamla uppfattningarna. Många samtida som Martin Luther, Erasmus av Rotterdam och Philip Melanchton tjänade ju kristendomen med sina omfattande arbeten, men deras insats handlade mera om att kritisera katolska kyrkans gamla doktriner och sålunda skapa en bättre och renare kristen lära genom omfattande studier och gedigen forskning av de gamla religiösa latinska och grekiska skrifterna. Sålunda var det reformationsmännens personliga strävan efter lärdom som bidrog till att skapa annorlunda kunskap. Dessa lärda var influerade av humanistiska metoder, men de förkastade inte heller alla gamla uppfattningar. Så som begreppet humanism säger handlade ideologin om att tro på människan och människans förmåga att åstadkomma saker, lära sig nytt och att kunna observera och påverka. Under medeltiden var individualismen inte lika stark som under renässansen, man trodde snarare på människan som en del av kollektivet och på teologiska uppfattningar om världsalltet. Humanismen betonade människans förmåga att skapa och forska, och sålunda lyftes individens förmåga fram på ett annat sätt än tidigare.

11 En orsak varför humanismen slog igenom var återupptäckten av antika skrifter. I Italien började man gräva fram och forska i romartiden men också intressera sig för antikens Grekland. Visserligen hade många antika källor funnits på biblioteken och arkiven i Europa redan under medeltiden, men intresset för att forska i dem tilltog. Italienarna hade också under medeltiden grundat kolonier i Grekland och Bysans och från dessa områden kunde de hitta ännu mera artefakter och litterära verk som härstammade från antiken. I antiken hade människobilden varit helt annan än vad den var under medeltiden. Individen och människan i allmänhet hade ofta varit motivet i konsten i jämförelse med medeltidens gud- och Mariabilder. Sålunda bidrog intresset för antiken till att man forskade allt mera i de antika källorna. Martin Luther forskade i gamla grekiska och latinska kristna källor för att kunna debattera om katolska kyrkans läror och för att kunna försvara den protestantiska synen. William Shakespeare skrev sina dramer, som liknade grekiska dramerna och vars motiv inte sällan var från antiken. Den mångkunnige Leonardo personifierade renässansmänniskan med sina idéer om ingenjörskonst och med sin artistiska talang (han målade exempelvis Mona Lisa). Sålunda bidrog den humanistiska tankeströmningen och dess tro på människan till att starta den tidsperiod i Europas historia som kallas för renässansen, eller återuppfödelsen (från italienskans rinascimento). Återuppfödelsen syftar på att man återupplivade antikens kultur. Visserligen är dessa begrepp uppfunna senare av historiker, filosofer och andra lärda och sålunda talade inte samtida människor om medeltid eller renässans. Humanismen var trots allt en lära som bidrog till renässansperiodens utveckling. Abiturienters frågor Hanna frågade om det störde att man behandlade renässansen i svaret för att skapa en bakgrund till humanismen? Experten sade att det inte var till någon skada, men att det nödvändigtvis inte krävdes att man hade det. En anonym abiturient frågade vad allt man borde ha svarat på denna fråga? Experten svarade att man borde ha kunnat visa att man förstår begreppet humanism att man återupptäckte antikens människoideal och tron på människan som en rationell och moralisk varelse. Detta framkom bl.a. genom att man uppskattade antikens konst och litteratur. Man borde enligt experten också ha nämnt exempel ur konsten och litteraturen, där man kunde se spår av humanismen.

12 En lärare kommenterar Essän är utmärkt med tillägget att renässansen fortsättningsvis var en elitistisk kulturströmning som inte påverkade majoriteten av befolkningen direkt (i motsats till den senare upplysningen). Renässansens humanism är en av vattendelarna mellan medel- och nya tiden, även om gränsen är nationellt dragen (t.ex. Gustav Vasas arvkungadöme samt reformation för Sverige-Finlands del). Några huvudpunkter 1. Humanismen: man återupptäckte antikens människoideal och tron på människan och individen som en rationell varelse. Människan och individen sattes i fokus. 2. Man uppskattade antikens konst och litteratur. Medeltida konsten och litteraturen hade haft en teologisk betoning, medan de antika förebilderna hade människan i centrum, vilket också humanismen strävade efter. 3. Exempel där spår av humanismen syns i konsten och litteraturen kunde ha nämnts i svaret. (T.ex. Leonardo da Vinci.) 4. Under medeltiden betonades studier av religionen och en teologisk världsbild. Under renässansen kom humanismen och tron på människans egen förmåga som ett komplement vid sidan om de gamla uppfattningarna. 5. Reformationen och kritiken mot katolska kyrkan fick impulser från humanisternas metoder (att gå ad fontes: till källorna eller skrifterna, bl.a. gamla grekiska och latinska skrifter). 6. Humanismen bidrog till att skapa det som kallas för renässans. (Begreppet renässans existerade inte i samtiden.) Renässansen är vattendelare mellan medel- och nya tiden. Humanismen och renässansen berörde främst eliten i de europeiska samhällena.

13 4. Franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna och Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna Essän (Se expertens skriftliga svar på abiturienters frågor: a) Båda texterna är förhållandevis lika, fastän det är hundrafemtio år som skiljer dem åt. Definitionen av de mänskliga rättigheterna var formulerad på olika sätt i de olika texterna. Franska revolutionens mänskliga rättigheter hade en mer idealistisk syn på de mänskliga rättigheterna, medan Förenta nationernas version ett och ett halvt sekel senare tog upp mera praktiska saker som rätt att välja arbete, rätt till sysselsättning och så vidare. Sålunda var definitionen på de mänskliga rättigheterna ungefär lika, men Förenta nationernas version från 1900-talet tog upp mera praktiska saker, som exempelvis sysselsättningsfrågor. Båda betonar de mänskliga rättigheterna, bl.a. personlig säkerhet och åsiktsfrihet. Det första citatet har en individcentrerad syn, bl.a. att individen har en frihet och rättighet att förverkliga sig själv. I det andra citatet lyfter man också fram sociala och kulturella frågor, vilket man inte gör lika mycket i det första citatet. b) Under slutet av 1700-talet genomfördes den amerikanska och den franska revolutionen. Frågor om mänskliga rättigheter togs upp av både den amerikanska och av den franska republiken i författningarna. Trots allt var bägge republikernas satsningar pionjärarbeten i frågan om mänskliga rättigheter. Sålunda märks det på texterna att innehållet präglades av en sorts idealism och tro på mänsklighetens förmåga att förverkliga de mänskliga rättigheterna. Under 1700-talet påverkade upplysningen och liberalismen den franska och amerikanska revolutionen, vilket också märks i deklarationen. Fastän många av de punkter i de mänskliga rättigheterna som man skrev om under franska revolutionen har förverkligats av många moderna regeringar finns det fortfarande mycket orättvisa i världen som strider emot de mänskliga rättigheternas krav och målsättningar. Sålunda märks det kanske på Förenta nationernas version av de mänskliga rättigheterna från år 1948 att världen hade upplevt två världskrig och att innehållet i texten var mer realistiskt i förhållande till hur de mänskliga rättigheterna skulle förverkligas.

14 Därutöver diskuterades det mycket mera om sysselsättning och om människans rätt att välja sina arbetsvillkor och hurdant arbete han eller hon utövar i den senare versionen som Förenta nationerna hade. Dessa var frågor som inte överhuvudtaget togs upp under 1700-talet, säkerligen på grund av att många av de personer som skrev förklaringar under den franska revolutionen inte var intresserade av arbetskraftsfrågor i främsta hand. Under slutet av 1700-talet försökte man i främsta hand störta kungamakten i Frankrike och i samband med denna process inskränka adelns och prästerskapets makt till medelklassens, det vill säga borgarnas, fördel. Sålunda försökte man störta kungens absoluta makt och ständerväldet genom att ge makten åt medelklassen och medborgarmassorna inom ramen för en republik vars grund gick ut på lagar och en författning. Författningen nämnde de mänskliga rättigheterna, men frågor kring arbetsliv var säkerligen inte så viktiga vid det här skedet. Under slutet av 1940-talet hade man nyligen upplevt ett världskrig. I Nazityskland och Japan (vid sidan om många andra länder) hade man begått våldshandlingar mot hela folkgrupper (t.ex. förintelsen) och sålunda var det säkerligen en sak som påverkade hur definitionen av de mänskliga rättigheterna formulerades år Därutöver hade världen skådat många ekonomiska kriser under mellankrigstiden. De ekonomiska kriserna hade orsakat arbetslöshet och fattigdom. Sålunda var det säkert naturligt att ta upp arbetslivsfrågor i Förenta nationernas definition av de mänskliga rättigheterna. Dessutom var Förenta nationernas förklaring av de mänskliga rättigheterna mera global, universell och internationell till sin ton, fastän franska revolutionens förklaringar också riktades till mänskligheten. Förenta nationerna bestod av flera medlemsstater och sålunda var förklaringen riktad till alla medlemsländer, medan franska revolutionens förklaring i främsta hand riktades till franska medborgarna. Kanske det förklarar orsaken varför Förenta nationernas förklaring var mera internationell. Abiturienters frågor Anssi Jokela från Helsingfors frågade om man borde ha lyft fram stora linjer eller räckte det med att exempelvis skriva om att den franska versionen tog upp saker som politikens uppgift och rätt till skydd mot förtryck, vilka fattades från FN:s version. Därutöver nämndes det i FN:s förklaring om rätt till möten och sammanslutningar samt rättigheter till socialskydd och arbete. Experten svarade till alla som hade frågat om denna fråga: båda förklaringarna nämner klassiska friheter som rätt till personlig säkerhet och åsiktsfrihet. Franska nationalförsamlingens version lade tonvikten på den franska borgarklassens intressen. I FN:s förklaring fanns andra världskrigets människorättsbrott som utgångspunkt.

15 En lärare kommenterar a) Essän är lite kort. Jag skulle fokusera mera på skillnaderna som man ser i FN:s förklaring, de sista tre raderna som behandlar frågor om social trygghet och rätten till arbete. Detta återfinns inte i den första texten. En skillnad är ju också tiden. b) Upplysningen som bakgrund till den franska revolutionen. Förintelsen och det andra världskriget som bakgrund till skapandet av FN på NF:s ruiner. Några huvudpunkter 1. Franska revolutionens förklaring av de mänskliga rättigheterna utgick från borgarklassen i Paris och deras behov, fastän retoriken i viss mån riktades till den allmänna mänskligheten. Det första citatet var aningen mera individbetonat. 2. I Förenta nationernas förklaring om de mänskliga rättigheterna fanns andra världskrigets människorättsbrott (bl.a. förintelsen) och själva kriget som bakgrund för varför man skapade en deklaration. Den var också mera global till sin ton. 3. I Förenta nationernas förklaring betonas också mer praktiska saker som rätt till socialskydd och rätt till arbete vid sidan av kulturella rättigheter. 4. I franska revolutionens version skrev man också mera utgående från att kungen hade haft absolut makt, sålunda var maktskiftet från kungen till nationalförsamlingen och medborgarna en viktigare sak än exempelvis rätt till arbete. 5. Under mellankrigstiden hade många ekonomiska depressioner inträffat, sålunda var sysselsättnings- och socialskyddsfrågor viktiga i FN:s version. 6. Båda förklaringarna hade vissa likheter, exempelvis rätt till en egen åsikt, yttrandefrihet, rätt till personligt skydd m.m.

16 5. Hur utvecklades relationerna mellan stormakterna i Europa på 1800-talet, och varför lyckades man på den tiden nästan helt undgå stormaktskonflikter i stor skala? Essän (Se expertens skriftliga svar på abiturienters frågor: Den maktbalans som skapades vid Wienkongressen (åren ) efter Napoleonkrigen fungerade ganska intakt åtminstone fram till mitten av 1800-talet. Till saken hörde att de segrande stormakterna införde sin konservativa politik och sitt europeiska maktsystem i Europa. Man försökte återupprätta den ordning som existerat före franska revolutionen i Europa. Visserligen stördes maktbalansen av olika konflikter, men ett riktigt stort krig bröt ut först år 1914 med första världskriget. Efter Napoleonkrigen var det Storbritannien som härskade haven, medan Ryssland var den starkaste militära makten på kontinenten och särskilt i östra Europa. Därutöver fanns det andra monarkier som det preussiska och österrikiska vid sidan om andra riken som höll i maktbalansens trådar efter Frankrike var inte längre en republik, utan Bourbonernas dynasti fick återträda makten. Några revolutionsförsök uppkom. År 1830 inträffade uppror i Paris och detta påverkade också andra länder. I Polen utbröt uppror som den ryska kejsaren lyckades kuva med den ryska armén. Även belgarna gjorde uppror mot det nederländska kungahuset och stormakterna bestämde att Belgien fick bli en självständig men neutral stat. (Belgien var en del av Frankrike under Napoleonkrigen.) Grekland blev också en ny stat på Europas karta under början av 1800-talet. Sålunda uppstod uppror och krav på självständighet bland olika europeiska folkgrupperingar mot kungahusen och imperierna, men några större stormaktskonflikter inträffade inte. År 1848 under det galna året uppstod uppror i många europeiska städer mot kungamakterna och för liberala reformer, men de gamla kungahusen samarbetade ofta för att besegra upprorsmännen. Trots att upproren år 1848 besegrades på flera ställen av de konservativa monarkierna var de europeiska kungahusen tvungna att ta reformkraven i beaktande. Sålunda började man efter året 1848 införa liberala reformer i de flesta europeiska länder i rädsla om att upproren skulle upprepas. Detta banade också vägen för nya nationalstater som skapades under 1800-talet (t.ex. Tyskland och Italien som sammanfogades av olika små furstendömen till större nationalstater).

17 Under 1850-talet kämpades också Krimkriget mellan västeuropeiska allierade, framförallt Storbritannien och Frankrike, mot Ryssland. Redan under 1700-talet hade ryska kejsare och kejsarinnor försökt att vidga väldet söderut mot Bosporen, delvis på grund av att Konstantinopel var andra Rom och ortodoxa kristenhetens symboliska stad, men också på grund av handelspolitiska och strategiska faktorer. Osmanerna hade enligt avtal godkänt att Ryssland och den ortodoxa kyrkan var beskyddare av de kristna i det osmanska riket. I Frankrike hade en statskupp gjort Napoleon III till kejsare år 1851 (han var Napoleon Bonapartes brorson). Napoleon III ville att osmanerna skulle godkänna Frankrike och dess katolska kyrka som beskyddare av det heliga landet, d.v.s. Palestina, som hörde till det Osmanska imperiet. Osmanerna gick inte med på kraven på grund av att landet hade överenskommelser med Ryssland att Ryssland var beskyddare av de kristna i det heliga landet. Frankrike skickade ett slagskepp som åkte in i Bosporen, vilket stred mot tidigare europeiska överenskommelser. På grund av franska krav gick osmanerna med på att godkänna Frankrike och den romersk-katolska kyrkan som beskyddare av kristna i det heliga landet. Ryssland mobiliserade sina trupper och anföll osmanerna, och efter denna offensiv samlades en allians med Storbritannien och Frankrike i spetsen. Krimkriget bröt ut. Krimkriget handlade inte enbart om det heliga landet, utan om maktpolitiska intressen i östra Medelhavsområdet och på Balkan. Storbritannien och Frankrike skickade sina flottor och manskap till Krimhalvön och till Östersjökusten (bl.a. Finland). Kriget var relativt kort och freden innebar inga stora gränsförskjutningar, men människoförlusterna var stora och modernare krigföring infördes. Under 1870-talet hände en annan stor omvälvning då Preussen hade under Otto von Bismarcks kanslerskap lyckats skapa närmare förhållanden till de små tyska furstendömena. Redan tidigare hade Preussen segrat i två korta krig mot Österrike och mot Danmark. Sålunda hade Preussen genom krigen lyckats få en del av de tyska furstendömena på sin sida och dessutom hade Preussen förvärvat Slesvig och Holstein av Danmark. (Österrike hade försökt ha inflytande över de tyskspråkiga furstendömena och staterna, men på grund av förlusten mot Preussen år 1866 koncentrerade sig Österrike på Balkan i stället.) Frankrike provocerades av Preussens expansion och krig utbröt staterna emellan. Preussen segrade i kriget år 1871 och förklarade i Versailles att det tyska kejsardömet hade upprättats under Preussens ledning och med Preussens Wilhelm I som tysk kejsare. Tyskland blev från och med början av talet en mycket stark ekonomisk, industriell och politisk maktfaktor att räkna med i den europeiska maktbalansen. (Även Italien hade förenats av olika små stater och blivit en stor nationalstat som ändrade på maktbalansen i Europa från och med mitten av 1800-talet.)

18 Krig bröt ut igen på Balkan år Ryssland deltog i kriget på Bulgariens sida mot Europas sjuke man det Osmanska riket. Många nya stater hade skapats på Balkan under de många krig som hade pågått där och det Osmanska imperiet stympades bit för bit. Dessa gränsförändringar ledde till missnöje mellan staterna. Ryssland nådde nästan Istanbul/ Konstantinopel under kriget, men Storbritannien hotade med att deklarera krig mot Ryssland om kejsaren tänkte anfalla Konstantinopel. I Bismarcks Tyskland år 1878 behandlade man det rysk-turkiska kriget från åren i Berlinkongressen. I fredsavtalen ritade man nya gränser på Balkan som ledde till missnöje bland olika parter. Detta missnöje var en av orsakerna till nya krig på Balkan. (Österrike som förlorat inflytande över de tyskspråkiga områdena fick i stället i Berlinkongressen rätt till inflytande över Bosnien- Hercegovina. Österrike annekterade hela området som även Serbien hade intressen i. Denna konflikt ledde sedan till skotten i Sarajevo år 1914 som sedan eskalerade till första världskriget.) Dessutom tävlade stormakterna om kolonier. I en annan Berlinkongress åren delade stormakterna de afrikanska områdena i intressezoner så att inga större konflikter skulle bryta ut där. Trots allt tänkte krig bryta ut i Afrika år 1898 i Fashoda (i dagens Sydsudan) då franska och brittiska trupper mötte varandra. Krig tänkte bryta ut på grund av att fransmännen försökte bygga en kolonialmakt tvärs över Sahara och Sahel från Väst- till Östafrika, medan britterna försökte länka Nord- och Sydafrika. Trots allt lyckades man undvika en konflikt och i stället kom båda parter överens om att forma en allians. Ryssland hade också en allians med Frankrike, främst på grund av att både Frankrike och Ryssland hade dåliga förhållanden med Europas nya stormakt Tyskland, som låg i mitten av kontinenten. Storbritannien och Ryssland hade under slutet av 1800-talet haft kyliga förhållanden. I och med att länderna kunde trots allt samarbeta utvidgades Trippelententen så att den bestod av Storbritannien, Frankrike och Ryssland under början av 1900-talet. I Centraleuropa skapades en motsvarande centralmaktsallians av Tyskland, Österrike-Ungern och Italien. Många fall där krig mellan stormakterna skulle ha kunnat starta ägde rum under slutet av 1800-talet och särskilt under början av 1900-talet. Ett storkrig bröt ut först 1914, men flera olika hotfulla situationer, likt den om Konstantinopel, hade uppstått i Europa. En orsak varför ingen riktigt vågade förklara krig under slutet av 1800-talet berodde säkerligen delvis på den militära teknologi som hade skapat mer förödande vapen. Tågen spelade en viktig roll i krigföringen då trupper skulle snabbt transporteras till fronten. Också Napoleonkrigen i sig hade varit ett världskrig där många européer dog. Sålunda var många på sin vakt och byggde upp allianssystem med en maktbalans mellan stater för att värna om freden och säkerheten. När krig sedan bröt ut i stor skala år 1914 var det ingen som trodde att ställningskrig skulle pågå i flera år. I stället trodde de flesta

19 att ett snabbt krig skulle utkämpas och att förlusterna skulle vara relativt små, åtminstone på den egna sidan. Abiturienters frågor En anonym skribent frågade vad man borde ha svarat på fråga nummer 5? Experten svarade att man kunde ha byggt svaret så att man skulle ha nämnt Wienkongressen 1815 och balanspolitiken under den heliga alliansen. Nationalismens betydelse kunde också nämnas i ideologiskt syfte men också så att man nämnde hur Italien och Tyskland förenades och förstärktes samt hur dessa föreningar påverkade balans- och stormaktspolitiken i Europa. Rysslands utveckling och förstärkning kunde också nämnas vid sidan om uppkomsten av Österrike-Ungern. Situationen på Balkan kunde också nämnas vid sidan om allianspolitiken. Man kunde också nämna hur kolonialpolitiken påverkade stormaktsförhållandena. En annan anonym skribent frågade att denne hade nämnt de inrikespolitiska problemen. Dessutom nämnde abiturienten anskaffandet av kolonier och industrialismen som ökade konkurrensen stater emellan, och sålunda [sic] behövdes inga krig. Vid sidan om inrikespolitiska kollisioner nämnde abiturienten om fyra olika ideologiers kollision (nationalism, konservatism, liberalism och socialism). Nu frågade abiturienten om denne förlorade många poäng? Experten svarade att relevanta saker fanns med i svaret. I detta skede var det trots allt svårt att säga något om poäng. Trots allt sade experten att man sällan tappar poäng på grund av att man skrivit något, snarare tappar man poäng på grund av att ha glömt bort något. En lärare kommenterar Utgångsläget är Wienkongressen och framförallt principen om maktbalans. Uppkomsten av kongressystemet och allianserna (Heliga- samt femstaternas allians). Men visst finns det ju många störande element: Krimkriget viktigt eftersom det ju uppkommer då Ryssland hotar maktbalansen. De italienska och tyska enighetsverken stör också samhällsfreden såsom revolutionsåren 1830 och 1848 men oftast upprätthåller man freden tack vare viljan till maktbalans. Efter att Bismarck tvingades lämna sitt ämbete hotas freden av allianserna (Ententen vs. Centralmakterna). Det första världskriget kunde ha startat tidigare. En svår fråga. Några huvudpunkter 1. I Wienkongressen försökte den konservativa Heliga alliansen skapa en maktbalans och återställa den ordning som existerat före franska revolutionen.

20 2. Nationalismen påverkade Europas politik. Särskilt Tysklands och Italiens utveckling till nationalstater under 1800-talet påverkade maktbalansen. (Även revolutionsåren 1830 och 1848 satte Europas politik i gungning.) 3. De europeiska stormakterna var rädda för varandra, Napoleonkrigen hade varit förödande och man försökte undvika stora konflikter. 4. I Berlinkongressen år 1878 gjorde man nya gränsdragningar på Balkan. I en annan Berlinkongress åren delade man Afrika mellan de europeiska makterna för att undvika konflikter. 5. På lång sikt ledde oroligheterna på Balkan till nya konflikter. Osmanska imperiet kallades för Europas sjuke man och övriga makter försökte ha inflytande över dess områden. Nya stater skapades också på Balkan och dessa hade strider sinsemellan. 6. Imperialismen skapade rivalitet stater emellan. Allianspolitik fick nya former under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Under början av 1900-talet bildades Trippelententen (Frankrike, Storbritannien och Ryssland) och Centralmakterna (Tyskland, Österrike och Italien). Slutligen började första världskriget år 1914, men kriget kunde ha börjat tidigare mellan stormakterna.

21 6. Hur utvecklades arbetarrörelsen i Finland från slutet av 1800-talet till 1939? Vilka mål hade rörelsen? Essän (Se expertens skriftliga svar på abiturienters frågor: Arbetarrörelsen bestod först av små lokala föreningar som senare utvecklades till större organisationer (fackförbund och politiska partier). Arbetarrörelsen i Finland var starkt anknuten till socialdemokraternas frammarsch i Finland och allmänt sagt i Norden från och med slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, men vid sidan av socialdemokrater fanns det också andra arbetarpartier. Fackförbunden var också en viktig del av arbetarrörelsen vid sidan av politiska partier. Arbetarrörelsen strävade efter allmän rösträtt, bättre arbetsvillkor och ett klasslöst samhälle. Arbetarnas rättigheter var inte särskilt utvecklade under 1800-talet och början av 1900-talet (lönerna var låga, arbetsdagarna långa, på vissa håll i Europa använde man barnarbetskraft, man hade inte rätt att strejka, m.m.). I Finland opponerade man sig också mot förryskningsåtgärderna. Dessutom försökte man förbättra den obesuttna landsbygdsbefolkningens arbets- och levnadsvillkor (t.ex. torparnas situation). Det första finska arbetarpartiet grundades år 1899 i Åbo (Finlands arbetarparti) och år 1903 bytte partiet namn till Finlands socialdemokratiska parti vid en kongress i Forssa. Programmet var marxistiskt och man strävade efter ett klasslöst samhälle. I ståndslantdagen hade partiet inga platser men från och med lantdagsordningen 1906 hade partiet stort inflytande i politiken. Också under storstrejken år 1905 hade det Socialdemokratiska partiet och fackförbunden spelat en stor roll och visat sin styrka i samhället. I Finland lyckades socialdemokraterna vinna valen år 1907 (första enkammarlantdagsvalen) då allmän rösträtt infördes och sålunda fick partiet många säten i den nya lantdagen. Att allmän rösträtt infördes var ju ett mål som partiet strävat efter. Partiet stödde också kvinnornas rättigheter i samhället och i dessa val valdes också kvinnor in i lantdagen. Kvinnor hade fått rösträtt till dessa val. År 1916 fick socialdemokraterna också majoritet i valen. Socialdemokraten Tokois senat lyckades få igenom maktlagen under sommaren 1917 efter februarirevolutionen i Ryssland. Enligt maktlagen fick lantdagen största makten i inrikesfrågor (vilket den avsatta ryska kejsaren hade tidigare haft makt över), medan ryska myndigheter fick sköta utrikespolitik och försvar. Kerenskijs regering i Petrograd godkände inte maktlagen. De finska borgerliga partierna var också skeptiska till maktlagen och lyckades

22 samarbeta med Kerenskijs provisoriska regering mot socialdemokraterna. Finska socialdemokraternas verksamhet försvårades av ryska myndigheter och under hösten 1917 fick de borgerliga finska partierna en valseger i lantdagsvalen, vilket orsakade missnöje bland socialdemokraterna. Många socialdemokrater ansåg att de borgerliga finska partierna hade svikit dem och detta var en av orsakerna varför det uppstod motsättningar mellan röda och vita. Första världskriget försvårade ekonomin och missnöjet var stort. Vid sidan av ekonomin försvårades socialdemokraternas verksamhet av de borgerliga partierna och ryska myndigheterna. Under hösten 1917 tog bolsjevikerna makten i Petrograd och Kerenskijs borgerliga provisoriska regering förlorade makten i Ryssland. I Finland deklarerade man självständigheten den 6 december. Inför vårvintern 1918 och efter oktoberrevolutionens händelser och efter Finlands självständighetsförklaring radikaliserades socialdemokraterna men partiet splittrades också i olika fraktioner av det politiska läget. År 1918 bröt inbördeskriget ut. Det socialdemokratiska partiet splittrades också i frågan, men många stödde den röda sidan. Inledningsvis lyckades de röda med att erövra södra delen av landet och industriorterna och till att börja med fick de röda stöd från bolsjevikerna i Ryssland. I det långa loppet vann den vita sidan, delvis med kejserliga Tysklands hjälp. Den tyska hjälpen till Finland tog slut efter första världskrigets avslut. Monarkiplanerna förverkligades inte och Finland blev en republik år 1919, (vilket säkerligen var ett bättre alternativ än monarki under en tysk kung för socialdemokraterna och arbetarrörelsen). Det socialdemokratiska partiet fortsatte sin verksamhet efter händelserna år En del av de radikalare medlemmarna flydde till Rådsryssland där det Finska kommunistpartiet grundades år I Finland fanns också ett Socialistiskt arbetarparti som deltog i valen under början av talet, men som förbjöds år Den landlösa jordbrukarbefolkningen, det vill säga torparna, hade i många fall deltagit på den röda sidan i hopp om en jordreform. Sålunda stiftades det mellan världskrigen vissa lagar som Lex Kallio som förbättrade de fattigas ställning på landsbygden. Efter den ekonomiska depressionen under 1930-talet (som började med börskraschen i New York år 1929) förstärkte radikala högerpartier sina krav. I Finland lyckades Lapporörelsen med att lobba regeringen till att stifta kommunistlagar år 1930 som förbjöd kommunistisk verksamhet i Finland. Trots Lapporörelsens krav under början av 1930-talet försökte man mellan världskrigen och särskilt under 1930-talet genomföra sociala reformer som skulle skapa mindre klyftor mellan de socioekonomiska samhällsklasserna. I Finland och i andra länder hade man börjat utveckla välfärdsstaten. I och med att socialdemokraten Per Albin Hansson hade blivit statsminister i Sverige hade han lanserat begreppet folkhem. Folkhemmet var en tanke om att skapa ett Sverige där alla medborgare skulle ha det bra i ett statligt

23 beskydd i ett klasslöst samhälle. På 1930-talet gick många stater med på att förbättra förhållandena för medborgarna. I USA lanserades The New Deal under president Roosevelts tid. I Sverige skapades folkhemmet och i Frankrike och Storbritannien lanserades liknande politik, i Frankrike av den politiska vänstern och i Storbritannien av partiet Labour. Finland var en av demokratierna i Europa under talet och landet följde efter denna samma trend, fastän välfärdsstaten utvecklades i större grad efter andra världskriget. Under slutet av 1930-talet såg det ut som om andra världskriget skulle bryta ut. År 1937 formades den så kallade rödmylleregeringen under statsminister A. Cajander. Rödmylleregeringen var en koalition av Agrarförbundet och Socialdemokratiska partiet. I och med att det världspolitiska läget såg hotfullt ut var den finska regeringen färdig att skapa en försoning efter inbördeskrigets händelser. Fram till 1939 hade arbetarrörelsen stött arbetarnas sak. Efter inbördeskriget hade en klyfta mellan röda och vita uppstått. Under slutet av 1930-talet gjordes dock försök att skapa ett bättre förhållande mellan olika grupper i samhället på regeringsnivå. När krig bröt ut 1939 med Sovjetunionen var majoriteten av den finska befolkningen lojal gentemot staten i kriget och kunde enas om försvaret, fastän Sovjetunionens ledare förklarade att de skulle befria den finska arbetarklassen från de vita fascisterna (borgarna och segrarna från inbördeskriget år 1918). Stalins och Sovjetunionens förväntningar om att locka den finska arbetarklassen på sovjetarméns sida var trots allt en missbedömning från Sovjetunionens sida. Abiturienters frågor En anonym abiturient från Helsingfors frågade hur noggrant man skulle skriva om enskilda händelser och vad man var ute efter med händelserna? Experten svarade att i ett gott svar kunde man beskriva arbetarrörelsens utveckling från små lokala arbetarföreningar till ett eget parti, det Socialdemokratiska partiet. Dessutom skulle man analysera tiden efter självständigheten med tanke på arbetarrörelsen. I ett gott svar förstod man arbetarrörelsens utveckling och genom exempel berättade man hurdana mål arbetarrörelsen hade. Man behövde trots allt inte komma ihåg allting. En annan anonym skribent frågade om det störde om man vid sidan om SDP skrev om radikalare arbetare som kommunister? Blev det minuspoäng? Dessutom skrev abiturienten om det hur kommunismen förbjöds under och 1930-talen i lagar och hur kommunister fortsatte sin verksamhet på andra sidan gränsen från Sovjetunionen. Nu frågade abiturienten dessutom om kommunisterna räknades till arbetarrörelsen? Experten svarade att det inte blir minuspoäng, men att alla detaljer som skulle finnas och inte skulle finnas skulle bestämmas först senare. Sålunda kunde experten inte svara vid detta skede hur poängsättningen skulle komma att ges.

24 En lärare kommenterar 1899 grundades det första arbetarpartiet. Arbetarna strävade efter rösträtt samt förbättrade arbetsvillkor. Men samtidigt motsatte man sig också förryskningsåtgärderna och förespråkade aktivt motstånd mot den ryska regimen (i enlighet med Marx teser om revolutionens nödvändighet). I och med lantdagsordningen 1906 erhöll man allmän och lika rösträtt vilket ju var ett stort steg trots att förryskningspolitiken snart förvandlade SDP:s representation i lantdagen till betydelselös. Valen 1916 gav SDP majoritet, något som var viktigt 1917 efter februarirevolutionen. Tokois senat drev genom maktlagen men då borgarna lyckades samarbeta med Kerenskijs regering förlorade man majoriteten i senaten och lantdagen med de nya valen, hösten SDP radikaliserades och splittrades definitivt under inbördeskriget. Efter kriget blev det svåra tider och splittringen blev definitiv genom grundandet av Finska Kommunistpartiet år 1918 i Rådsryssland. Partiet förblev splittrat fram till 1939 och Sovjetunionens angrepp. De finska arbetarna enades i försvaret av Finland. Målsättningarna för arbetarrörelsen under och 1930-talet var att förbättra arbetarrörelsens villkor samt de obesuttnas situation på landsbygden som det också konstateras i essän. Några huvudpunkter 1. Arbetarrörelsen uppkom i Finland först som små lokala arbetarföreningar. Senare (år 1903) uppkom Socialdemokratiska partiet som representerade arbetarna. 2. Man strävade efter allmän rösträtt, bättre arbetsvillkor och ett klasslöst samhälle. 3. SDP segrade i de första enkammarlantdagsvalen år Man hade infört allmän rösträtt i dessa val, vilket SDP hade strävat efter. SDP klarade sig bra i lantdagsvalen, men år 1917 försvårades deras verksamhet av Kerenskijs borgerliga ryska regering och de borgerliga finska partierna på grund av att maktlagen som socialdemokraterna hade stött inte godkändes av ryska myndigheter och borgerliga partier. Socialdemokratiska partiet radikaliserades. 4. Det Socialdemokratiska partiet splittrades under inbördeskriget, men partiet fortsatte sin verksamhet och försökte främja arbetarnas rättigheter i självständiga Finland efter händelserna år En del hoppade av det Socialdemokratiska partiet och bildade nya partier. Det Finska Kommunistpartiet som strävade efter revolution grundades år 1918 i Ryssland. Många av dess medlemmar hade tidigare varit i det finska Socialdemokratiska partiet.