Kring Stora Hammars kyrka. Nedslag i skånsk 1100-tals historia

Transkript

1 Kring Stora Hammars kyrka Nedslag i skånsk 1100-tals historia Av Sven Rosborn Fotevikens Museum

2 Fotevikens Museum

3 Kyrkan mitt i byn När solen går ned bakom skogen om lördagen, då är inne söndagshelgen, och ute, när solen på nytt går ned bakom skogen. Dessa ord dyker upp i mitt huvud i samma ögonblick som jag stigit av bilen vid kyrkogårdsmuren. I väster är solen på väg neråt över Höllviken. Det är lördag eftermiddag och snart ska söndagsfriden lägra sig över bygden - dvs enligt gammalt sätt att räkna. Det finns väl ingen som idag förknippar lördagskväll med söndag. Hade så varit, hade många svenskar fått punga ut med dryga böter. När söndagsfriden förr gick in fick man ju inte begå våldshandlingar som t.ex. slagsmål eller onyktert leverne. Då kunde det bli tal om att betala böter, det hade kyrkan bestämt. Denna formulering, som bestämde söndagshelgen, är gammal; den finns nedtecknad redan i den medeltida Dalalagen. På ett sprött pergamentsblad finns orden plitade av någon okänd skrivare vid mitten av 1300-talet. Det är egentligen fantastiskt att dessa ord finns kvar än i dag. Och inte bara dessa. Våra urgamla svenska landskapslagar berättar och ger liv åt mycket av vårt fina svenska kulturarv. Ett kulturarv som vi kanske inte rätt vet att uppskatta eftersom mycket ingår som en naturlig del av vår nutid. Kyrkorna är en sådan företeelse. De bara finns där på något underligt sätt. Vitputsade murar, kopparklädda tak, omgivna av en välordnad trädgård med små, tillfälligt uthyrda lotter som alla är mycket prydligt skötta. Krattade gångar, marklåga buxbomshäckar och gräsmattor av tjockt härligt gräs att gå barfota i. Men man behåller alltid skorna på sig. Det vore ovärdigt att ta av sig skorna på en sådan plats. Vad står egentligen ordet kyrka för? I norra Europa vilar kanske ordet, eller dess motsvarighet, på grekiskans kyriakon, något som är Herren tillhörigt. Oavsett varifrån det härstammar så finns det så mycket i just detta speciella ord. Här inryms ju kyrkobyggnaden som ett fast, konkret och i högsta grad påtagligt föremål, allt från dess tunga stenmurar till dess minsta lösöre. Men ordet kyrka kan också åsyfta en församling av människor som tillhör ett viss trosamfund. I bevarat äldre teologiskt källmaterial talar man gärna om kyrkan både som den fysiska platsen men samtidigt också som den utvalda plats där man kan finna sig själv... där man inom sig kan bygga upp en inre, andliga känsla. Föremålskult i alla dess former verkar i vår tid vara en prioriterad del av våra liv. Vår vardag är i mångt och mycket uppbyggd på konkreta och i pengar mätbara saker, vilka hyllas i alla tänkbara former av reklam, status och flärd. Vad representerar en kyrka för gemene man i ett sådant samhälle? För många är ordet säkert synonymt med just en byggnad, ett 3

4 föremål. En kyrka får en status som en kulturhistoriskt värdefull byggnad, dess inventarier är så historiskt viktiga att många måste förvaras väl inlåsta på museer. Det skapas lagar och regler för hur dessa gamla ting ska vårdas och bevaras. Om kyrkans väggar ska nyputsas måste man använda sig av speciella experter och av speciella byggnadsmaterial. Konservatorer måste anlitas när inventarier och väggmålningar ska ses över. Ska det byggas en toalett för kyrkobesökarna kan det hela resultera i en väldig och långt utdragen pappersexercis. Det är ju självklart att bevarandeaspekter måste till för att ge skydd åt vårt kulturarv... även kommande generationer ska ju ges möjlighet att på ett konkret sätt få ta del av sin kulturhistoria. Något som emellertid ofta lätt glöms bort när man talar om kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader är det första ledet, ordet kultur. Kultur är för mig inte i första hand föremål, det är istället kontakten mellan människor alla kategorier, inte minst mellan de människor som gått före oss och vi som lever idag. Föremålen är endast ett hjälpmedel för oss att nå dåtidens människor. Den kyrkliga miljön, det gamla kyrkorummet, de utsirade stenföremålen och de konstnärligt skurna träsniderierna... de står alla som en form av kulturella kontaktannonser mellan människor i olika tidsperspektiv. De förmedlar känslor till just dig, men endast om du själv vill känna och uppleva, om du själv vill bli en del av den levande kulturhistorien. Föremålen blir vägvisare till emotionella upplevelser. De står inte som värdemätare med vår tids alltför väl kända begrepp som t.ex. kronor, ovärderlig, kostbar etc. För de som har tid, eller snarare ger sig tid, att finna sig själv är en kyrkobyggnad faktiskt ett koncentrat av så otroligt mycket som står den lilla människan nära. En gammal kyrkobyggnad har genom århundradena följt tusentals människor från dopet till graven. Här har de mötts i glädje över ett nyfött barn, i sorg efter en nära och kär anförvant och vän. Här har de lovat varandra kärlek tills den till synes avlägsna döden ska skilja de båda älskande åt. Hit har de sökt sig när tiden varit inne för det som alla människor någon gång drabbas av... grubblerierna över meningen med livet. Det var också här man fick förhållningsorder av de styrande i samhället. Kyrkklockorna har kallat till andakt men också till försvar när ofärd hotat. Det är självklart att det på en plats med så mycket koncentrat av mänskligt liv måste finns mer än bara en materiell dimension. Kyrkobyggnaden står också som en samlad kropp av symboler och attribut, vilka hämtats ur en religionsideologi med rötter långt tillbaka i tiden. Säg mig en annan företeelse som i dagens samhälle har så mycket levande, tvåtusenårig symbolik som just en kyrkobyggnad. Symbolspråket hade stor betydelse i det tidigkristna tänkandet. Detta har självklart satt spår i våra gamla kyrkor. De flesta detaljer i en kyrkas konstruktion och planlösning har ju skapats utifrån speciella religiösa sammanhang. 4

5 Kyrkobyggnaden var bygdens heliga centrum, den dominerade omgivningen nästan som något övernaturligt väsen. Denna särställning markerades mycket tydligt när man under 1100-talet rev ner de flesta träkyrkorna och i stället uppförde byggnader i sten eller tegel. Genom detta nya och mycket annorlunda byggnadssätt blev skillnaden mellan det andliga och det världsliga än mera markerad. Hur annorlunda jämfört med dagens miljöer ute i kyrkbyarna! Då låg bygdens medeltida tempel som en fast och ointaglig stenbyggnad, omgiven av sin samtids låga och säkert många gånger simpla torveller stråtaksklädda hus. Inne i de medeltida städerna hukade sig också merparten av bebyggelsen i låga, en våning höga byggnader medan stadskyrkornas stentempel reste sig som om de strävade efter att nå själva himlen. Kontrasten måste ha varit märklig. Var det kanske denna känsla man ytterligare ville förstärka genom att bygga höga kyrktorn? Kyrkobyggnaden sågs ju av medeltidsmänniskan som just en symbol för det himmelska Jerusalem. I Nordens äldsta bevarade stenkyrka, Dalby i Skåne, förstärktes en gång denna symbolik genom en väldig, tyvärr numera försvunnen, ljuskrona som i olika scener avbildade den himmelska staden. Redan i slutet av 1000-talet började man bygga kyrkor av sten. Självklart har det varit i de gamla stiftsstäderna som man först haft resurser till detta. I Lund och Stora Hammars stenkyrka är en av Söderslätts verkligt historiska klenodier. 5

6 Dalby, båda omtalade som biskopsstäder redan året 1060, har man vid denna tid gått igång med att bygga stenkyrkor. I Dalby står fortfarande rester kvar efter den kyrka som biskop Egino uppförde på 1060-talet. I Lund rev man redan efter några årtionden ner den första stenkyrkan för att börja bygga den nuvarande domkyrkan, Sveriges i dag främsta romanska byggnadsverk. Detta hände troligtvis på 1080-talet. Uppe i det geografiskt sett gamla Sverige - Skåne tillhörde ju Danmark under medeltiden - är det de två bevarade stenkyrkoruinerna S:t Per och S:t Olof i Sigtuna som räknats till de äldsta stenkyrkorna. Städerna Sigtuna tillsammans med Skara var ju våra första svenska biskopsstäder. Speciellt S:t Per har man tidigare menat skulle kunna ha varit den äldsta biskopskyrkan i Sigtuna eftersom den uppvisar ålderdomliga drag. Kyrkan har haft ett centraltorn och i den västra delen plats för en förnämlig läktare. Dateringen har efter formen på det alltjämt bevarade kryssvalvet i tornet satts till 1120-talet. Det är jämförelser med liknande valv i Normandie som gjort dateringen möjlig. Denna konsthistoriska datering är emellertid ytterst vag, för att inte säga obefintlig. Överhuvud taget vilar de absoluta dateringarna av Sveriges äldsta stenarkitektur på skrämmande få faktiska källuppgifter. I Sigtuna har det emellertid med stor säkerhet funnits en ännu äldre stenkyrka; biskopskyrkan S:t Gertrud. Denna, som legat direkt invid kungsgården, har byggts senast Detta betyder att Sigtunas kyrkobyggare skulle ha vara lika långt framme som både de i Lund och i Dalby. Antagligen har förhållandet varit det samma i Sveriges andra biskopsstad, Skara. Över huvud taget kan man räkna med att biskopskyrkor av sten uppförts mycket tidigt i alla våra äldre biskopscentra. Både Linköping, Strängnäs och Västerås var biskopssäten före året Självklart har dessa stifts biskopar inte velat vara sämre än grannstiftet vad det gällde att manifestera sitt stiftcentra med stenmurar och kalkbruk. Det finns dock inget bevarat skriftligt källmaterial att bevisa detta med. Nog måste det ha varit en märklig syn som mötte besökarna i en dåtida stad eller i en bondby med en stenkyrka. Högt över de små husen reste sig kyrkobyggnaden, ointaglig och dominerande. En markering av makt lika mycket som en markering av den kristna läran. Ett påtagligt bevis på att missionstidens kanske kraftfulla men säkert också ödmjuka präster nu på 1100-talet ersatts av ett högre prästerstånd som visste att utnyttja den stora makt som religionen gett dem. Undersökningar i ett antal av Östergötlands gamla kyrkor har genom årsringsdateringar visat att landsbygdens sockenkyrkor uppförts betydligt tidigare än vad man antagit. I t.ex. Herresta kyrka finns en datering till runt år 1112 och i Örberga kyrka har huggningsåret för plankor som inmurats i tornet kunnat bestämmas till Dessa årtal visar med önskvärd tydlighet att stenbyggnadskonsten 6

7 Dalby kyrka har troligtvis rester efter Sveriges äldsta bevarade stenkyrka. runt 1100 varit en realitet i Östergötland, ett av de viktigare tidigmedeltida kulturområdena inom det gamla Sverige. Det är inte svårt att räkna ut att det är Linköping, som i egenskap av stifts- och kyrkligt maktcentrum spelat en stor roll för landskapets förnämliga, tidiga och vackra stenarkitektur. Det är alltså årsringsdateringarna som gett nya resultat när det gäller vår gamla byggnadskonst. Detta sätt att datera på är inte gammalt. Jag kommer ihåg när forskaren Thomas Bartholin i Lund i början av 1970-talet for runt och borrade i gamla ekar och i gammalt byggnadsvirke. Han lade då grunden för konsten att datera genom årsringar. Nästan samtidigt arbetade Alf Bråthen uppe i Mellansverige med samma problem. Utan ett långt borr är det svårt att datera gammalt virke. Man borrar helt enkelt igenom det gamla trävirket och från den borrkärna som man då får kan sedan avstånden mellan årsringarna mätas. Dessa skiljer i tjocklek beroende på olika årsklimat. Genom att sammanställa de olika tjocklekarna till ett diagram kan man mycket säkert få reda på när trädet fälldes. Ja, metoden är så förträfflig att om barken finns kvar kan det t.o.m. gå att bestämma om det varit under höst eller vår som fällningen skett. Genom att borra i många av våra kyrkors gamla träbitar skapas alltså en ny historiebild. Ta t.ex.fallet med Resmo kyrka på Öland där de bevarade takbjälkarna i långhuset rimligtvis är huggna strax efter år Söder om Kalmar ligger Hossmo märkliga försvarskyrka. I äldre litteratur sätter man uppförandet av denna stenkyrka till slutet av 1100-talet. Trävirke som definitivt funnits med från det äldsta byggnadskedet visar nu istället på ett byggnadsår strax efter Även i Stora Hammars kyrka har det borrats i gammalt trä. Jag återkommer strax till detta. 7

8 Dopfunten i Stora Hammar är tillverkad av Oxiemästaren. Foten är dock en rest efter ett pelarfundament som troligtvis stått i den numera rivna koröppningen. 8

9 Stora Hammars kyrka på 1100-talet Stora Hammar medeltida kyrka har stått fast under många år, trots den förhärskande sydvästen som ibland kan ge sig hemskt tillkänna. Som t.ex. den där natten i januari 1730 då en faselig Orcan med förskräcklig liungande, blixt och hagel gjorde att klockstapeln ute på kyrkogården rasade varvid den större klockan sönderkrassades. Vi ska emellertid betydligt längre än till 1700-talet för att förstå den gamla kyrkobyggnadens hela historia. Vi ska tillbaka till en tid då vårt älskade Skåne styrdes som danskt land. Vi ska tillbaka till en tid så annorlunda från vår. Landskrona fanns inte; på platsen för Malmö city var så långt ögat kunde se endast strandängar liknande de vid Eskilstorpa ängar. Och ute på Falsterbohalvön var det öde och tomt, inga badgäster, nästan inga innevånare, inga hus i varken Skanör eller Falsterbo, helt enkelt därför att dessa städer ännu inte var påtänkta. Det enda som fanns vid den tiden som fortfarande står kvar är just Stora Hammars kyrka. Skåne i början av 1100-talet! Detta var Danmarks kornbod! Kung Erik med tillnamnet Ejegod den alltid gode hade regerat sedan Det har varit en lycklig tid för landet. Kungen är året 1103 en man på ca 46 år, gift med Bodil, dotter till den norske jarlen Thrugot Fagerskinn. Det är en gudfruktig man som nu i Lund tar farväl av biskop Ascer. Fem år tidigare reste han de långa vägen ner genom Europa till Italien för att personligen möta påven. I Bari mötte han Urban II och fick löfte om att hans bror Knut, mördad i Odense kyrka, skulle få bli helgon. Påven lovade också att Norden skulle avstyckas från det tyska Hamburg Bremens ärkestift och bilda eget stift med Lund som kyrkligt centra. Det var en glad dansk kung Erik Ejegod den alltid gode som då, året 1098, hade dragit hem över alperna och genom tyska kejsarens stora rike. År 1101 uppfyllde påven ett av sina löften. Den forna kung Knut blev inskriven i den heliga boken och utsedd till danskt rikshelgon ett viktigt steg för att Danmark skulle få bli ärkestift för Norden. Ett bevis på att man var ett gudfruktigt rike som helt löd under den kristna överhögheten i Rom, som helt hade förkastat sin avgudadyrkan. Men också ett bevis på att man var Nordens kulturella centrum. Och nu, år 1103, trycker kung Erik biskop Ascers hand i Lund och lämnar Danmark. Han och hustrun Bodil ska som pilgrimer bege sig till den heliga graven i Jerusalem för att året efter åter vara hemma och delta i ceremonin när Ascer invigs som Nordens första ärkebiskop. Men man kommer aldrig hem igen. Den 10 juli dör Erik i feber i Paphos på Cypern. Bodil tar sig till den heliga staden men hon dör på Oljeberget och får 9

10 sin grav i Josafats dal. Det blir i stället Eriks bror Niels som får närvara när påvens utsände kardinal Alberich år 1104 i Lund ger Ascer det s.k. palliet, ärkebiskopens värdighetstecken i form av ett brett tyghalsband med invigda vävda kors av ullen från speciellt invigda får. Ascer är nu ärkebiskop över hela Norden, Skåne har blivit ett kulturellt centra. Lund skulle nu bli en värdig kyrklig metropol för Norden. Staden hade vid denna tidpunkt redan ett stort antal träkyrkor, de flesta uppförda vid mitten av 1000-talet. Någon eller några var säkert uppförda redan när kung Harald Blåtand grundande staden före sin död 986. En biskop i Lund vid namn Henrik, som dött på 1060-talet, hade varit en vedervärdig sälle. Han hade som samtiden berättar frossat så i mat och dryck att han dött i sina egna spyor. Biskop Egino från Dalby hade fått ta över. Egino har med stor sannolikhet genast gått igång med att bygga den första stenkyrkan i Lund. Varför skulle han inte ha gjort det han hade ju ca 1060 lagt grunden till Nordens äldsta stenkyrka i Dalby. År 1085 donerade kung Knut en stor förmögenhet till Lundakyrkan. Nu började man uppföra en ny stenkyrka. Kryptan i den nuvarande domkyrkan är från denna tid. Men så skrev man året I Lund var det viktigt att skapa Nordens mäktigaste stendom för att befästa sin ställning som kyrklig metropol. Den nya ärkebiskopen Ascer satte genast igång, han började riva delar av Knuts ännu ej färdigbyggda kyrka och påbörjade en än större, den nuvarande. Visst påminner det hela om vår egen moderna tids villervalla och rådvilla politiska beslut, vilka ju kan ändras över en natt. Det är tydligen en god gammal tradition som fanns redan i Lund för niohundra år sedan. Nu bygger vi en kyrka, nu river vi den och bygger nytt. Lundaborna har aldrig varit riktigt kloka. Ascer inkallade nu en mängd hantverkare från hela Europa. Antagligen hade redan Erik Ejegod på sin ödesdigra pilgrimsresa anställt skickliga stenhantverkare från Apulien, Lombardiet och från den tyska kejsarkatedralerna längs Rhen, dvs Mainz och Speyer. Arkitekt blev den, förutom namnet, i dag okände Donatus och som stenmästare en man vid namn Regnerus. Tänk vilken organisation som nu byggdes upp, ett projekt som, med dåtida mått mätt var ofantligt. Sten skulle hämtas långväga ifrån ut till den leriga Lundaslätten. Det blev i områdena kring Höör som den stora stenbrytningen startade. Stenskogen söder om Höör ruvar fortfarande på dessa dagbrotts hemligheter. Här har spräckts berg för handkraft här har oformliga stenblock fått en grov tillhuggning till kvaderblock. På usla vägar och på än uslare vagnar har de tunga kvaderblocken förts till Lund. Här har stenhammarna och huggmejslarna ljudit; här har konstnärer i mängd arbetat med att forma en av nordens rikaste bildskatter i sten. Symboliska bilder som berättade om kyrkobygget som det himmelska Jerusalem, uppbyggt av profeters och Jesu förkun- 10

11 nelse. Bilder av kyrkan som vaktades mot ondskan av lejon och keruber med sina kroppar täckta av änglavingar. En enorm mängd människor har varit involverade. Hantverkare, kalkslagare, hantlangare, grovarbetare, smeder, timmermän, lycksökare och jag vet inte vad. Visserligen har man uppskattat byggnadsarbetarna till ett sextiotal, men beräkningarna har gjorts av akademiker som aldrig varit på ett bygge. Antalet har varit betydligt större. I Stora Hammar fanns vid tidpunkten för kryptkyrkans invigning i Lund endast en träkyrka. I början av 1100-talet var ju merparten av Skånes ca trehundra sockenkyrkor av trä. Den äldsta träkyrkan har legat på samma plats där senare stenkyrkan uppfördes. Det finns t.o.m. troligtvis en liten bit kvar av träkyrkan. För inte så länge sedan fanns det två bitar bevarade. Försök förstå vad detta domkyrkobygge egentligen betydde? I en stad med envånings hus i trä och lerklining, merparten usla boningar. I denna stad restes nu ett stenbygge av sådana väldiga dimensioner i förhållande till sin omgivning att den kristna religionen blev självklar för gemene man. Inte ens kungen hade vid denna tid en sådan präktig boning. Här härskade ärkebiskop Ascer, påvens egen utvalde kyrkoledare. År 1123 stod kryptan i Lunds blivande domkyrka färdig. Nu skulle huvudaltaret i kryptan invigas under ståtliga, ja för att inte säga överdådiga, former. Ascer vigde högaltaret till Johannes döparen och alla profeternas och patriarkernas ära. En stor samling kostsamma reliker hade samlats ihop. Här fanns delar av Jesus träkors, av gravstenen framför hans klippgrav, en liten del av hans födelsekrubba och av nattvardsbordet. Nu var äntligen kryptan invigd. Det skulle dröja nästan tjugo år innan huvudaltaret i den stora kyrkan ovanför kunde invigas. Då var Ascer sedan länge död. Ett kungahuvud från ca 1200 som valvkonsol i tornrummet. 11

12 Uppe på vinden, i den smala gluggen mellan tornet och långhuset, har man vid uppförandet av stenkyrkan återanvänt två profilerade, breda ekplankor som stöttor för murgluggens tak. Det faktum att plankorna är ornerade tyder på att de kommer från den gamla träkyrka som föregått stenkyrkan. Någon gång efter 1954 har tyvärr den ena plankan borttagits och försvunnit. Endast avtrycken i murbruket finns kvar. Att denna stöld skett efter just 1954 vet vi därför att Lars Dufberg i Skanör detta år tagit en bild av de två trästyckena. Vem är det som har stulit Stora Hammars äldsta byggnadsdel? Skadan är desto större då man idag med s.k. årsringsdatering skulle kunna få ett exakt år för stavkyrkans uppförande och därmed kristendomens införande nere på Falsterbonäset. Det är nämligen ingen tvekan om att träplankorna inlagts i torngluggen när man byggde den äldsta stenkyrkan. De negativa avtrycken efter den försvunna plankan i det ursprungliga murbruket kan inte ha uppstått på annat sätt. Låt oss för en kort stund återvända till den politiska arenan. En bit in på talet drabbades Skåne av oroliga tider. Efter Erik Ejegods blev hans bror Niels kung. Niels hade emellertid en son Magnus som med tiden blev rädd för att Eriks son Knut Lavard skulle med all rätt ta kronan från honom när väl Niels dog. Magnus beslöt därför att mörda sin kusin i ett bakhåll. Den 7 jan 1131 stämde prins Magnus möte med sin kusin i en skog utanför Roskilde. En dåtida krönika berättar: I det samma ville den heliga mannen Knud resa sig men skamligt drog förrädaren (Magnus) honom bakåt med kapphättan och med sitt dragna svärd klöv han Knuds huvud från det vänstra örat till det högra ögat och fick med sitt ugudliga hugg offrets hjärna att rinna ut. Nu sprang Henrik fram och körde sitt spjut genom den oskyldiga kroppen. Därefter stack de övriga medverkande i denna förbrytelse deras spjut i bröstet på hertigen. Knut Lavards yngre bror Erik Emune blev inte glad när han fick reda på vad som hänt. Han grep nu till vapen och fick skåningarna med sig, även ärkebiskop Ascer i Lund. Den tyske ärkebiskopen i Bremen hade nämligen krävt att den tyske kejsaren åter skulle lägga Norden under Bremens ärkebiskop. För att vinna eller snarare köpa kejsarens gunst, godkände kung Niels detta. Påsken 1134 var Niels son Magnus hos tyske kejsaren i Halberstadt ca fyrtio mil ner i Tyskland. Magnus trädde fram och hyllade kejsaren som sin herre och i gengäld mottog han ur kejsarens hand Danmarks krona. Med kronan på huvudet och draget svärd gick han sedan före kejsaren i den högtidliga processionen. Han hade nu sålt sitt land och sin ärkebiskop i Lund för egen vinnings skull. Erik Emune motsatte sig däremot vänskapen med kejsaren å det bestämdaste. För Ascer var därför valet lätt. Om han inte anslöt sig till upprorsmannen Erik Emune förlorade han jobbet som ärkebiskop, och inte hade han några fallskärmsavtal att ta till. På stranden nära Stora 12

13 Hammar möttes de två fienderna. Det var Erik Emune som vann och han kunde snart utropa sig till kung över hela Danmark. Man hade skrivit den 4 juni År 1137 dog Ascer och Eskil blev ny ärkebiskop i Lund. Det var en lärd man som nu blev överhuvud. Som 16-åring hade han kommit till den berömda domskolan i Hildesheim. Snart blev han biskop i Roskilde och nu var han alltså ärkebiskop över hela Norden. År 1145 kunde han leda invigningen av högaltaret i Lunds domkyrka. I Lund arbetade vid denna tid en stenmästare, Mårten stenmäster. Förutom sitt arbete vid byggnadshyttan tog Mårten på sig åtskilliga andra arbeten. Bygget av Lunds domkyrka hade nämligen blivit inspirationskälla till stormännen ute på landsbygden att riva sina träkyrkor och byggde nya av sten. Till hjälp med detta arbete använde man sig bl.a. av den kunskap som fanns vid domkyrkobygget. Mårten stenmästare har t.ex.haft mycket att säga till om när stenkyrkor byggdes i området mellan Lund och Helsingborg. Mårten stenmästare hade en elev som vi tyvärr inte vet namnet på. Denne elev fick uppdrag att stå bakom uppförandet av många av Söderslätts nya stenkyrkor. Efter hans förnämliga arbeten i Oxie kyrka kallas han numera för Oxiemästaren. En dag stod han framför träkyrkan i Stora Hammar. Socknens ledande man hade budat honom och nu skulle han leda uppförandet av den nya stenkyrkan. En större mängd av stora flintblock och andra naturstenar hade körts samman till bygget. Från olika kalkugnar hade man beställt mängder med kalkbruk att levereras i tunnor. Från brotten norrut i Skåne skulle hämtas all den huggna kvadersten som skulle användas i hörnpartier och i dörroch fönsterkarmar. Bönderna uppbådades att med sina kärror utföra dryga körslor. Det stora kyrkbygget undgick ingen i bygden. Rester efter kritstenslejonet som en gång suttit i sydportalen. Lejonet har en druvklase i munnen. Sydportalen till den nya kyrkan fick en dekor värdig Oxiemästaren. Hans signum var det vänliga lejonet; d.v.s. lejonet som kalasar på en vindruvsklase. Symboliken spelade givetvis stor roll; vindruvorna var symboler för nattvardsvinet och lejonet troligtvis för Kristus. Den norra portalen, kvinnornas ingång, blev dock av tämligen enkelt utseende så var brukligt och därför skulle inget vara annorlunda i Stora Hammar. Vi vet numera när Stora Hammars kyrka uppfördes. Genom den forskning som Fotevikens Museum bedriver i området kring Lilla och Stora Hammar har helt nytt faktamaterial sett dagens ljus. Det är genom en bevarad, ursprunglig takbjälke på kyrkovinden som man lyckats få fram ett 13

14 Detta kritstensblock har en fyrkantsdekor som är typisk för Oxiemästaren. Blocket har en gång suttit framme invid den numera rivna koröppningen. troligt årtal. Genom s.k. årsringsdatering vet vi att invigningen rimligtvis har skett något av åren I de bevarade svenska medeltida landskapslagarna får vi reda på hur det gick till när en nybyggd kyrka skulle invigas. Antagligen har det skett på samma sätt här i Stora Hammar den där dagen i början av 1150-talet. Låt oss rekonstruera händelseförloppet. Det var så bestämt att en kyrka med sin kyrkogård skulle invigas av biskopen personligen. Jag vågar drista mig till att tro att man invigde Stora Hammars kyrka en vår- eller sommardag, eftersom invigningsdagen givetvis har varit en fest- och glädjedag. Ute på kyrkplatsen norr om kyrkan har biskop Eskil med ett stort antal kyrkliga tjänare, de lokala stormännen och den utvalda prästen mött sockenborna. Man har följt Eskil till den södra porten och samlats utanför den stängda dörren. Biskopen har hållit tal till församlingen; här har han påmint om att man i all framtid ska hålla invigningsdagen i helg. Eskil har sedan med hög röst berättat om vilka helgonreliker som fanns i kyrkan och till vems ära kyrkobyggnaden blivit uppförd. Tyvärr har denna kunskap gått förlorad i dag. Kunskapen om vilket helgon som fått hedersplatsen i altaret försvann med reformationen redan på talet. Men de som fanns på plats för åttahundrafemtio år sedan visste det. Nu var det dags för ärkebiskop Eskil att gå i helig procession tre varv runt kyrkan och med det heliga vigvattnet bestänka kyrkans yttermurar. Präster svängde rökelsekaren. Röken blev till böner som steg upp mot himlen denna, trots sommartiden, säkert något regntunga dag. 14

15 Hör! Någon bankar på träporten. Någon vill in. Med sin kräkla, dvs sin biskopsstav, slår Eskil tre gånger på kyrkans stängda port. Och så kan han stiga in i själva kyrkrummet. Inne i kyrkan har man förberett en högtidlig kyrklig ceremoni som faktiskt hade anor ner tillbaka till kristna ceremonier på 600-talet. På golvet är utlagt en blandning av sand och aska, format som ett kors med korsarmarna riktade diagonalt mot kyrkans fyra hörn. Askan var i den medeltida kyrkliga ritualen jämförbar med heligt botmedel. Eskil tecknar med sin kräkla i korsets sand både det grekiska och latinska alfabetet. Konsekrationsbilden från 1100-talet i tornrummet. På väggarna inne i kyrkan har uppritats tolv kors. I mitten eller strax under varje kors är insatta väggfasta järnljusstakar. Nu är det dags för den s.k. korsfästelsen. Ljuset tänds samtidigt som biskopen smörjer korsbilden på väggen med s.k. chrisma, den främsta av de heliga oljorna. I många kyrkor med kvardröjande medeltidsmålningar kan ni ofta finna sådana här invigningskors konsekrationskors - dvs kors inskrivna i en cirkel. De lyser som frusna ögonblick av en högtidlig ceremoni som skedde för längesedan. Ibland har man målat nya kors över gamla, bevis på att kyrkan eller kapellet återinvigts. Efter varje reparation eller förändring i kyrkan var man nämligen tvingad att återinviga kyrkorummet på nytt. Var man då nitisk, som t.ex. i Krämarekapellet i Malmö S:t Petri kyrka, fick man måla ett nytt kors ovanpå det gamla. Här i Stora Hammar finns ett av de äldsta korsen kvar ute i tornrummet. Tyvärr är mittpartiet på korsmålningen skadat men cirkeln som omslutit korset är kvar. Man ser också hur cirkeln som omsluter korset är inristad i den våta putsen. Framme i kyrkans östra korvägg finns också två invigningskors. Dessa härstammar från senmedeltiden när man efter förlängningen av kyrkan mot öster åter var tvungen att ha hit biskopen för en ny invigning. Tillbaka till ärkebiskop Eskil där han står i Stora Hammars kyrka i full ornat den där dagen i början av 1150-talet. Nu var det dags för den högtidligaste delen av ceremonin. Kyrkorummets heligaste plats, högaltaret i koret, ska få sin speciella invigning. I många medeltida altarbord finns fem kors inristade. Ett kors ristades i altarskivans centrum, de övriga i vardera hörnet. Korsen representerar de sår som Kristus fick under sin dödskamp; de två genomstungna fötterna, de två 15

16 sargade händerna och spjutspetsen genom hjärtat. Det var med dessa sår som vapen som Jesus besegrade döden. Så har det varit dags för de heliga relikerna. Kyrkans världslige skyddsherre överlämnade de heliga sakerna och i högaltarets relikgömma en fördjupning i altarbordet - stoppades en relik av det helgon som kyrkan var invigd till. Så murades hålet igen och altaret var så att säga laddat med helig kraft. Genom att mura in rester efter en helig person övergick i detta nu altaret till att bli en martyr- eller helgongrav. Altarskivan blev det nattvardsbord som martyren suttit vid tillsammans med Mästaren den natten som denne bröt brödet och sände runt vinet. Invigningsceremonien i Stora Hammar är ännu inte slut. Ärkebiskop Eskil träder nu ut ur koret, går fram till sidoaltaret i norr och inlägger också här en relik. Antagligen har denna varit ett minne av jungfru Maria. Här i norr fanns nämligen kvinnoaltaret, jungfruns altare. I söder fanns också ett sidoaltare. Kanske har Nicolaus, sjöfararnas helgon, här fått sin plats. Och så var det ståtliga skådespelet över. Allt har gått lyckligt. Stolta herremän och kvinnor i vackra kläder har givetvis varit närvarande i kyrkan. Längst bak har några lyckligt lottade ur det simpla folkets skara fått plats. Invigningen av en sådan här medeltidskyrka räknades naturligtvis av de många obildade åskådarna som något märkligt och högtidligt. Prästerskap i vackra skrudar genomförde ceremonier som för de flesta av åskådarna måste ha verkat som rent hokus pokus. Många kände säkert det kristna budskapet men den djupare innebörden av biskopens mässande har verkligen inte varit var mans egendom. Genom invigningen drev man bort djävulen och hans onda makter från platsen. Kyrkan blev istället en plats för de heliga änglarna och som sådan också en skyddad plats för de människor som ville bli frälsta från det onda. Genom invigningen blev kyrkan också en lämplig plats för den enskildes bönestunder och, inte att förglömma, det blev en skyddsplats för de heliga kyrkliga sakramenten. Dessa var sju till antalet: dopet, konfirmationen, Kristi lekamen, boten, sista smörjelsen, prästvigningen och äktenskapet. Sockenkyrkans invigningsdag blev i fortsättningen en av årets stora fest- och högtidsdagar här i Stora Hammar. Vi kan tyvärr inte återuppta den traditionen eftersom vi numera inte vet exakt vilken årsdag det var. På denna högtidsdag firades emellertid i Stora Hammars kyrka under närmare 380 år årligen den s.k. kyrkmässan. För bonden och hans hustru har detta varit en dag som verkligen kostat; en av de fem eller sju dagar om året som varje gård i byarna frivilligt skulle offra en slant eller ett större matpaket till kyrkan. I hymner och böner anknöt man till kyrkobyggnaden som det hus där Herren mötte sitt utvalda folk samtidigt som människorna blev delaktiga i Kristi lekamen och blod. 16