katolskt magasin # 5 Maria i månaden Maj Ministerbesök på biskopsämbetet Domkyrkans frivilliga grupper Jesusbilder i ny avhandling

Transkript

1 # 5 6 maj 2011 Pris 40 kr Maria i månaden Maj Ministerbesök på biskopsämbetet Domkyrkans frivilliga grupper Jesusbilder i ny avhandling katolskt magasin

2 #5 katolskt magasin 6 maj 2011 Årg 86. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E) Tel: E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande ansvarig utgivare Kjell Blückert redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel eller Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel eller Layout, hemsida, annonser Mattias Lindström mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel eller Prenumeration, ekonomi Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se tel Prenumerationspris: Sverige 300 kr Europa 440 kr, utom Europa 480 kr Pg , Bg Tryck: Litografia Alfaprint, Sundbyberg Ur innehållet Moder Tekla med vid invigning av nytt Birgittakloster i Trondheim sidan 4 Trossamfundsminister Stefan Attefall söker dialog med Katolska kyrkan sidan 5 Barthazar Sibana diakonvigd sidan 6 Sten-Gunnar Hedin i Km:s ekumenikserie sidan 8 Frivilliga grupper i Domkyrkan: lektorer och körsångare sidan 10 Kyrkoåret: Maria i Efesos sidan 16 Erik Kennet Pålsson skriver om sitt helgon, Charles de Foucauld sidan 18 Nuntien Emil Paul Tscherrig predikar i Södertälje sidan 20 Sjukförsäkring och konfirmandundervisning höga vågor på debattsidan sidan 21 Jesusbilder i ny avhandling sidan 24 Nr utkommer 3/ Manusstopp 13/ För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: i månaden maj visar vi skulpturen av maria som står i den äldre delen av domkyrkan foto: birgit ahlberg-hyse Recensioner: film, böcker, musik sidan 26 Kyrktorget: Minister minglade på biskopsämbetet sidan 32 Familjesidan: Finns det någon som ser mig? sidan 38

3 ledare sid. 3 Paradigmskifte på väg? År 1919 gjorde egyptiska nationalister muslimer och kristna tillsammans uppror mot den brittiska ockupationsmakten. I februari 2011 skyddar kristna egyptier sina bedjande muslimska grannar på Tahrirtorget i Kairo, och vice versa. Sedan hör vi om ny förföljelse och våldsdåd mot kopterna. Nu är frågan: vänder det när revolutionerna i Egypten och andra länder slagit igenom? Fred mellan muslimer och kristna? Nye provinsguvernören i egyptiska Qena är kristen, men muslimerna protesterar. Qena har en av de största och äldsta koptiska församlingarna i landet, men muslimerna är missnöjda. Beror det på religionen eller på klanmotsättningar, eller kanske på kompetensfrågor kring personen? Våldet mot kristna fortsätter i landet, men beror det på religionen eller kanske på familjerättsliga, hedersrelaterade, stamrelaterade, privata eller sociala konflikter? Eller både och? Km omorganiserar Den som tittar på redaktionsrutan på sidan 2 kommer att märka en del förändringar av innehållet: En gammal önskan förverkligas i och med att alltflera av de uppgifter som tidigare skötts utanför redaktionen nu lagts på de anställda. Ny på arbetsplatsen är Mattias Lindström som tagit över layoutansvaret efter Carina Laukkanen. Ett varmt tack till Carina som ansvarat för layouten alltsedan Km i mars 2004 övergav tabloidformatet och fick en helt ny framtoning. Mattias ansvarar också för andra viktiga uppgifter, däribland uppbyggande av en ny hemsida. Ryszard Antonius Klinger som följt Km sedan hösten 1984, framför allt som fotograf, har slutat anställningen. Varmt tack också till Ryszard Antonius för tiden på tidningen. Styrelsen genom Margareta Murray-Nyman, chefredaktör I Mariamånaden Maj publicerar vi, med tillstånd från Katolska liturgiska nämnden, KLN, en av de Mariahymner som kommer att ingå i nya Cecilia. Jungfru Maria möter oss också i artikeln Marias hus i Efesos. Även musikrecensionen ägnas Maria. Konferensen Arab-European Dialogue på Kreta nyligen, med kristna och muslimer från Europa och arabländer, kyrkfolk, imamer, samhällsvetare, journalister, politiker och akademiker diskuterade huruvida revolutionerna i arabvärlden innebär ett nytt paradigm. Absolut sade några, knappast sade andra, och de flesta menade att det är för tidigt att avgöra. Européerna ville hjälpa i den demokratiska processen, stödja det civila samhället, främja folkrörelser och folkliga organisationer. Araberna reagerade blandat. Några undanbad sig inblandning utifrån eller ville prioritera annat slags stöd. Några sade ja tack. En arabisk delegat undrade om inte Europa kunde lära sig något av den arabiska revolutionen? Dags för ett nytt paradigm i Europa när det gäller att tolka verkligheten? Alla konflikter kanske inte beror på fanatiska muslimska bröder, dystra salafister och hotfulla jihadister, det finns andra mekanismer med i spelet, kulturella och inte omedelbart religiösa. Dags för paradigmskifte? Kaj Engelhart

4 sid. 4 nyheter utrikes Mitt i byn. Bland villor och radhus reser sig den nyinvigda klosterkyrkan, som tillägnats Heliga Birgitta och Saliga Elisabeth Hesselblad, med intilliggande klosteranläggning. I helgons närvaro. Reliker av både den heliga Birgitta och den saliga moder Elisabeth Hesselblad placerades i marmoraltaret. Ny klosterkyrka för Birgittasystrarna i Trondheim Birgitta och Elisabeth kallade på oss. Till klangen av de två klockor som namngetts efter helgonen samlades en förväntansfull hop lördagen den 2 april för att i procession gå mot de stängda portarna till den nybyggda klosterkyrkan i Tiller, nio kilometer söder om Trondheims centrum. Skaran bestod av nio systrar från det nya klostret moder Tekla Famiglietti från Rom tillresta systrar från Sverige, Danmark, Finland, Estland och Tyskland tjugotalet präster Bernt Eidsvig, biskop av Oslo och tillika apostolisk administrator för Trondheim ekumeniska gäster och alla oss andra som anslöt till processionen Vid porten till kyrkan väntade klosteranläggningens arkitekt, Lars Meland från Trondheim, med kyrkans nycklar som överlämnades till moder Tekla som, med bistånd från moder Patrizia, lyckades låsa upp den höga kyrkporten. Sedan kunde hela sällskapet gå in i det vackra och mycket ljusa kyrkorummet med hundra sittplatser i själva kyrkan och lika många på läktaren som sträcker sig runt hela kyrkan som ett galleri. Ljuset faller in dels från fönstren i galleriet, dels och framför allt från en dubbel fönsterrad på själva taknocken. Eftersom kyrkans långhus ligger i nord-sydlig riktning strömmar förmiddagssolen in från öster och eftermiddagssolen från väster, ett imponerande ljusspel. Jag ska inte säga för mycket om den högtidliga invigningsgudstjänsten här, men vi gladde oss alla när biskop Eidsvig i sin predikan påminde om att det var påven Johannes Paulus II själv som, efter sitt Nordenbesök 1989, uppmanade moder Tekla att verka för att Birgittasystrarna skulle komma tillbaka till Norge. Detta förverkligades först i Heimdal, år 1998, men planen var hela tiden att man skulle hitta en mer varaktig lösning. Med klosterkyrkan har nu Heliga Birgitta och Saliga moder Elisabeth Hesselblad kommit tillbaka till Norge. Biskop Bernt placerade deras reliker i marmoraltaret och på var sida om ingången finns nu bronsstatyer av Heliga Birgitta och Saliga Elisabeth. Innan slutvälsignelsen vidtog framfördes hälsningar från när och fjärrran, bland annat från den helige fadern påven Benedikt XVI som framhöll Birgittas stora kyrkliga och politiska betydelse för Europa och det betydelsefulla i att Birgittasystrarna kommit tillbaka i hennes fotspår. Till slut välkomnade klostrets moder Patrizia till kyrkkaffe i den rymliga lokal, som fungerade som kyrksal innan klosterkyrkan blivit färdigbyggd. Ingen kunde ta miste på den uppskattning de närvarande hyste för systrarna. Det var tydligt att många, också de ekumeniska gästerna, önskade få använda de moderna konferenslokalerna för sina olika verksamheter. Klostret är idealiskt för detta där det ligger mitt i byn. Redan har villor och radhus vuxit upp runt det nya klostret. Till sist: År 2011 firas ett 100-årsjubi leum inom den svenska grenen av Birgittaorden. Den 8 september 1911 anslöt tre postulanter från England till moder Elisabeth och i och med det startade moderns uppdatering av birgittinernas verksamhet mycket blygsamt i en liten lägenhet i Rom. Idag finns mer än 700 nunnor i 54 kloster av denna gren runt hela världen ett mirakel! Text och foto: Bo Hellman, Falun

5 nyheter inrikes sid. 5 KD-minister vill ha dialog med Kyrkan efter besök på biskopsämbetet Alliansregeringen har mycket att lära av Katolska kyrkans erfarenheter av integration. Därför är en framtida dialog viktig. Det säger trossamfundsminister Stefan Attefall efter ett besök på biskopsämbetet. Jag har alltid vetat att det finns många etniska grupper inom Katolska kyrkan i Sverige men att det finns så många förstod jag inte förrän efter besöket på biskopsämbetet och samtalet med stiftsledningen, säger Attefall till Km. Katolska kyrkan har erfarenheter som är viktiga för utvecklingen av vårt samhälle och är en värdefull dialogpartner. Kyrkan och politiken möts. Biskop Anders tar emot statsrådet Stefan Attefall. På sid 32 visar vi flera bilder från besöket. Stefan Attefall (KD) är trossamfundsminister på Socialdepartementet och har nyligen blivit ordförande för Regeringens råd för kontakt med trossamfunden. Vid sitt senaste sammanträde diskuterade rådet bland annat arbetet för att fördjupa kunskaperna om trossamfundens framtidsfrågor. Ett sätt att fördjupa kunskaperna är att ta personliga kontakter med företrädare för samfunden. Det är bakgrunden till Attefalls besök på biskopsämbetet, den 30 mars. Efter en rundvandring för att möta ämbetets personal satte sig Attefall i samtal med stiftsledningen och ansvariga för vissa av stiftets nämnder. En av dem som var med på mötet var pater Fredrik Emanuelson OMI, biskopsvikarie för evangelisation och ansvarig för stiftets informationsavdelning, och han berättar att migration och integration stod högt på dagordningen. Två stora områden där Katolska kyrkan kan bidra med erfarenheter i en dialog med samhället är den kulturella mångfalden och sättet att se på människovärdet. På mötet tog stiftets representanter upp frågan om den stora bristen på kunskaper, om religion i allmänhet och om Katolska kyrkan i synnerhet, och om hur farlig denna okunskap kan vara. Den finns både hos allmänheten och inom politiken. Där svarade Stefan Attefall att katoliker, och då särskilt lekfolket, bör engagera sig mera i media och offentliga debatter. När Km talar med Stefan Attefall framhåller han just hur viktigt det är att trossamfunden engagerar sig i samhällsfrågor men också att politikerna gör det lättare för samfunden att inlemmas i samhället. De troende erbjuder något vitalt och det är vår uppgift att underlätta regelverken för dem. Vid besöket på biskopsämbetet blev han särskilt intresserad av hanteringen av kyrkoavgiften. Metoderna för att lösa problemen som fanns i början kan fungera som före döme för andra samfund. En konkret fråga där Attefall vill gå Katolska kyrkan till mötes är svårigheterna att få arbetstillstånd för präster från länder utanför EU. Där har handläggningstiden ökat betydligt de senaste åren. Jag har lovat att låta undersöka vad som har skapat problemet. Stefan Attefall är själv troende och framhåller vikten av vad han kallar en idémässig syn på de ickemateriella frågorna, oavsett samfundstillhörighet. Att det är en grundbult från Kristdemokraterna är lätt att förstå men får han med sig de övriga partierna i alliansregeringen i denna syn? Han arbetar på det, svarar han och tillägger: Jag har ingen brist på uppgifter. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Fotnot I Regeringens råd för kontakt med trossamfunden, i dagligt tal kallat Trossamfundsrådet, sitter 18 personer från olika registrerade trossamfund. Tre är katoliker: pater Fredrik Emanuelson OMI, Sr Madeleine Fredell OP och Åke Göransson.

6 sid. 6 aktuellt inrikes Barthazar Sibana diakonvigd: Levande tecken på tjänande Överst till vänster: En lång resa som lett Barthazar Sebana från Rwanda till Domkyrkan. Överst mitten: Diakonen incenserar seminariekamrater och präster. Överst till höger: Burundisk lovsång och glädje under Cynthia Ipekas ledning. Mitten:Tag emot Kristi evangelium! Nederst: Offertoriet. Biskopen med Barthazar Sibana och generalvikarie Pascal René Lung. Vigilian inför den dag som är helgad åt Guds moders och barnets tjänare, den helige Josef, är inne. I kväll, den 18 mars, ska Barthazar Sibana, som ett steg på väg till prästvigning, vigas till diakon i domkyrkan till att tjäna. Det är högtid i luften när Sten Cedergren, som vigdes till ständig diakon i oktober, säger: Träd fram, du som skall vigas till diakon. Vet du om han är värdig? Biskopen frågar prästseminariets rektor Göran Degen som berättar om Barthazars långa och svåra resa som gett honom en rik livserfarenhet : att han föddes i Rwanda år 1978 att han som sextonåring tvingades fly undan förföljelserna i landet att han fortsatte till Kamerun där han studerade filosofi vid det katolska universitetet i Yaoundé att han för åtta år sedan kom som flykting till Sverige att han därefter började studera vid prästseminariet i Stockholm och Rom att han under de senaste åren varit knuten till de katolska gemenskaperna i Uppsala och Enköping. Rektor sammanfattar: Sedan det kristna folket blivit tillfrågat och därtill utsedda personer blivit hörda, intygar jag att man har funnit honom värdig. Att ordet diakon betyder tjänare är något som biskopen är angelägen om att betona i den vigningshomilia som följer: Alltsedan Kristus kom till oss, inte för att bli tjänad utan för att tjäna, är allt i våra liv märkt med tjänarens kar isma. Själva ordet gudstjänst talar ju om denna vår kallelse som samtidigt är vår stora lycka: att tjäna Gud och att tjäna varandra. Men vi behöver påminnas om detta genom levande tecken som hjälper oss att insupa tjänandets nåd och atmosfär. Diakonen skulle fungera som ett sådant tecken.

7 aktuellt inrikes sid. 7 Biskop Anders lyfter fram några av de till synes obetydliga tecken som ledsagar varje mässa och som lätt kan gå oss förbi. Dalmatikan, den för diakonen typiska dräkten, är samtidigt tjänarens klädsel. Även biskopen bär en liten dalmatika under sin mässhake, detta som en påminnelse om att han tillhör den Herre som kom för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Och diakonen står under gudstjänsten några steg bakom prästen eller biskopen en naturlig placering för tjänaren. Efter homilian avlägger Barthazar vigningslöftena som följs av helgon litania, handpåläggning och vigningsbön. Sedan övriga närvarande diakoner klätt den nyvigde i dalmatika och stola överlämnar biskopen evangelieboken: Tag emot Kristi evangelium, vars förkunnare du blivit: tro det som du läser, lär det som du tror och lev som du lär. Domkyrkans tak nästan lyfter när den burundiska gruppen, kanske fyrtio personer under Cynthia Ipekas ledning, visar sin tillfredsställelse över att en ur deras led nu ingår bland klerkerna. På ett ögonblick fylls domkyrkan med sång, hyllningsrop, handklapp, dans. Sången fortsätter medan den nyvigde diakonen assisterar vid kommunionutdelandet. Efter mässan hälsar seminarierektorn alla välkomna till mottagningen i domkyrkosalen. Mat, dryck och mera dans och musik utlovas. Sist berättar Göran Degen att den dalmatika som diakonen burit under vigningsgudstjänsten är en gåva och ett tack från stiftets nyaste kapellförsamling, Sankt Ilian i Enköping, dit Barthazar Sibanas pastorala utbildning varit förlagd sedan enköpingskatolikernas kyrka invigdes i december. Text: Margareta Murray-Nyman Foto: Per Englund Kristus-dagar på Linnéuniversitetet Öppenhjärtigt och provokativt Samtal i Växjö Stor bredd och många tillfällen till debatt när kyrkorna i Växjö arrangerade temadagar kring kristen tro vid universitetet i Växjö. Det har hållits tre Kristus-dagar på Linnéuniversitetet i Växjö. Bara rubriken blev så provocerande att en av studentföreningarna målade över programinformationen vid huvudentrén trots att arrangörerna hade tillstånd att affischera där. Programmet inleddes med ett öppenhjärtigt frukostsamtal mellan fem forskare och lärare vid olika institutioner om deras upplevelse av att vara kristen i den akademiska världen. Jenny Berggren från popgruppen Ace of Base talade om att Vinna hela världen och hur hennes kristna tro gett henne en trygg plattform under hennes tid som internationell stjärna. Diskussionens vågor gick senare höga när Lena Andersson och Stefan Gustavsson debatterade på temat Jesus, Gud eller galning? Den fjärde inbjudne talaren var biskop Anders Arborelius som i sitt föredrag utgick från Vem är Jesus och varför borde jag bry mig? Ekumenisk evangelisation. Biskop Anders talade om varför man ska bry sig om Jesus. Varje dag inleddes med morgonbön och avslutades med aftonbön i det lilla universitetskapellet, byggt med en klockstapel i parken mittemot polishögskolans träningslokaler. Dessutom hölls en musikstund med påsktema och en internationell ekumenisk gudstjänst i en av de stora föreläsningssalarna. Som avslutning firades lovsångsmässa i Teleborgs kyrka, som är församlingskyrka i Svenska kyrkan och vars församling omfattar hela universitetsområdet och dess många studentbostäder. Där sjöng Jenny Berggren och diakon Oddbjörn Andreassen läste evangelietexten. Biskop Anders Arborelius predikade över hur viktig passionstiden är för att vi ska kunna komma Kristus riktigt nära på djupet. Gudstjänsten leddes av Magnus Widholm, som också är studentpräst på Teleborg, och nattvardsmässa firades enligt Svenska kyrkans ordning. Många studenter sökte sig till evenemangen, men också andra personer i alla åldrar utanför universitetsvärlden. Arrangör var kyrkorna i Växjö tillsammans med studieförbunden Bilda och Sensus. Text och foto: Ann-Marie Linderås

8 sid. 8 ekumenik ekumeniken vägar och mål 3 Trossamfundet Pingst: Hela livets kyrka Inom pingströrelsen praktiseras omdop eller bekräftelsedop, något som lett till anklagelser om proselytism. Pingstpastor Sten-Gunnar Hedin är dock tveksam till att en person som döpts i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn ska döpas på nytt inför upptagandet i Pingst. Det har gått 40 år sedan pingstpastor Sten-Gunnar Hedin träffade sin första katolik och konfronterades med sin egen okunskap och sina fördomar. Så här 40 år senare kan han konstatera att de regelbundna mötena över samfundsgränserna blivit vardag. När Trossamfundet Pingst bildades 2001 blev han dess förste samfundsledare. För tillfället arbetar han som föreståndare för pingstförsamlingen i Södertälje. Den egna utvecklingen speglar hans samfunds utveckling, tycker han. Inom pingströrelsen har man länge varit ovan vid mötet med andra kristna traditioner. Men vardagsförståelsen för de ekumeniska frågorna har ökat. Till pingstförsamlingen i Södertälje har kristna från olika traditioner anslutit sig. Det finns en ljusbärare, enskilda troende kan bära krucifix, inte bara det tomma korset, och det förekommer att man enligt ortodox tradition vill kyssa förebedjarens hand. Alla är välkomna att dela bönegemenskapen, men bara den som är troendedöpt kan bli medlem i en pingstförsamling. Församlingen i Södertälje skulle kunna stå som modell för hur den framtida pingstförsamlingen skulle kunna fungera, säger han. Där är det självklart att kristna från olika traditioner möts i bön och att dessa tradi tioner också är med och får forma vardagslivet i en församling. I framtiden kanske vi förstår att det är bättre att fokusera på det som förenar och den gemensamma tron på den uppståndne Jesus Kristus än på skillnaderna i våra symbolhandlingar. De skiljaktigheter som finns mellan de baptistiska rörelserna och huvudfåran av katolska och ortodoxa traditioner, vad gäller synen på dopet, kvarstår. Man uppfattar att den aktiva bekännelsen till Kristus bör föregå dopet. Men det pågår samtal internt inom pingströrelsen om hur man ska se på den som blivit döpt som barn. Vi är på väg, vi är inte färdiga än, säger han. Brottningen finns. På vissa håll finns en öppning mot att även barndopet ska accepteras som ett fullgott dop. Dopsynen är fundamental för oss så det krävs mycket arbete om vi skulle förändra den. En förändrad dopsyn får konsekvenser för synen på mycket annat. Sten-Gunnar Hedin betonar hur viktiga mötena inom Sveriges Kristna Råds, SKR:s, ramar mellan ledare inom de olika kyrkorna varit. Där har man kunnat mötas utan agenda för att dela livets glädjeämnen och bekymmer. Pingstpastor Sten-Gunnar Hedin. Vi är på väg, vi är inte färdiga än, säger Hedin apropå hur Pingst ser på dopet. I de ekumeniska mötena tror jag att man måste välja vad man ska fokusera på, säger Hedin. Ska vi fokusera på det som förenar oss eller det som skiljer oss åt? När man möts hjärta till hjärta har ofta ett igenkännande skett. Vem hade för ett antal år sedan trott att de samtal som ägt rum mellan enskilda katoliker och enskilda pingstvänner skulle ha lett så långt? Det är de personliga relationerna som är A och O. En mycket brännande fråga i de ekumeniska kontakterna är den att man inom pingströrelsen praktiserar omdop eller, som Hedin själv hellre uttrycker det, bekräftelsedop. Detta bruk har lett till öppna anklagelser om proselytism. Jag är själv tveksam till att man ska döpas igen där dopet skett i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn

9 ekumenik sid. 9 och den personliga tron bekräftats i liv och bekännelse hos den enskilde. Men visst är det så att bekräftelsedop förekommer. Några skrivna dokument om hur man som pingstvän ska förhålla sig gentemot andra kristna traditioner finns inte. Bibeln är grunden och rättesnöret inom pingströrelsen. Men i samband med samfundsbildandet 2001 framkom ett behov av en skriven konsti tution. I dess portalparagraf slås fast att rörelsens grund är Bibelns ord, men att man anknyter både till den apostoliska och den niceno-konstantinopolitanska bekännelsen. Därtill är den svenska Pingströrelsen en del av den världsvida Pingströrelsen samlad i organisationen World Pentecostal Fellowship. Ända sedan Lewi Pethrus dagar har Filadelfiakyrkan i Stockholm varit samfundet. Den teologi som formulerats där, och i tidningarna Dagen och Evangelii Härold, har visat riktningen inom rörelsen. Dessutom finns alltså, sedan 2001, en officiellt utsedd samfundsledare, även om varje pingstförsamling också fortsättningsvis kommer att vara fristående. I den lokala församlingen är det dess äldstekår som styr upp arbetet. Sten-Gunnar Hedin ser tanken om det tredelade ämbetet, det vill säga biskop, präst och diakon, representerad i en pingstförsamling genom funktionerna föreståndare, äldste och diakon. Jag tror att många länge uppfattat oss som en föreningskyrka som bara är till för den som är medlemmar, säger han. Men jag använder gärna begreppet hela livets kyrka. Vi är en kyrka som tillhör hela livet. Jag har både vigslar och begravningar av sådana som inte är medlemmar, alltså även av den katolik som önskar det. Den akt jag håller är en kristen akt åt den som har/har haft en personlig tro på Kristus. Text och foto: Katrin Laine Serien Ekumeniken vägar och mål fortsätter i nästa nummer. Komminister Håkan Sandvik menar att skiljelinjerna i dag snarare går inom än mellan samfunden. Magdalena Dahlborg konstaterar att arbetet som stiftets assisterande handläggare för ekumenik är roligt och spännande men också problematiskt. Fotnot: Proselytism: otillbörligt missionerande inom en annan kyrkas område. Lewi Pethrus: Pingströrelsens grundare. Påskrabatt! Teckna helårsprenumeration under maj månad för endast 250 kr (ordinarie pris 300 kr)

10 sid. 10 vår församling Frivilliga grupper i kyrkorummet I serien om Domkyrkoförsamlingen ska vi träffa ytterligare grupper med frivilliga: lektorerna och körsångarna. Att vara lektor ett hedersuppdrag Ett dussin lektorer. 12 av Domkyrkans 18 lektorer har samlats till planering. Bakre raden från vänster: Mari-Ann Jadinge, Gunnel Ståhl, Göran Strindlund, Lars Franzén och Lennart Cervall. Nedre raden från vänster: Jorge Urbina, Karin Feely, Dagny Fransson, Viktor Johansson, Anna Ekholm och Rita Nemes. Tidigare har vi uppmärksammat kyrkvärdinnorna som tjänstgör vid söndagarnas högmässor och vid stora helger och mässor. En grupp som har ännu flera uppdrag är lektorerna. De ska täcka 14 mässor i veckan, vilket ställer höga krav på organisation. Ansvarig för schemat är Gunnel Ståhl. Vi träffar henne och större delen av lektorsgruppen vid ett möte när läsningarna för tolv veckor framåt ska planeras. Gunnel delar ut en lista över mässorna och lektorerna får notera de dagar då de inte kan läsa och vilka mässor de helst vill läsa i. Efteråt blir det Gunnels jobb att pussla ihop uppgifterna. Ja, det är ett stort pussel men när schemat väl är lagt löper det bra eftersom varje lektor känner ett stort ansvar för sin uppgift. Vad händer om man inte kan ta ett utlovat lästillfälle? Då svarar man själv för att hitta en ersättare. Att vara lektor är ett hedersuppdrag och det är inte på något sätt betungande, försäkrar alla i gruppen. Vi ska ju ändå gå i mässan. Då kan vi också medverka. Det ingår i besöket, säger Anna Ekholm. Anna har en lång lektorserfarenhet. Hon har gått i S:t Eriks katolska skola, där hon för övrigt är lärare nu, och där fick hon börja läsa när hon gick i andra klass. Nyast i gruppen är Viktor Johansson. Men han har inte haft några problem med att gå in i sin uppgift. Bland det viktigaste är att inte hålla ett högt tempo. Det är självklart att man ska läsa långsamt med hänsyn till domkyrkans akustik. Annat att tänka på är att läsa med inlevelse men inte teatraliskt. Det uppstår en liten diskussion om sättet att läsa och alla är överens om att deras roll är att gestalta texten, inte att dramatisera den. Lennart Cervall framhåller hur viktigt det är att läsa bibliska namn och orter korrekt och ger några uttalsregler. Men apropå uttal, måste man ha svenska som modersmål för att få vara lektor i Domkyrkan? Nej, Gunnel påpekar att gruppen inte bara har svenskfödda lektorer. En lätt brytning på ett annat språk är inget hinder. Det ska märkas att vi är en universell kyrka. Vilken praxis gäller för responsorium respektive halleluja? På vardagarna läser lektorn responsoriet. I högmässan sjungs det av en sångare från läktaren, berättar Gunnel och fortsätter: Halleluja ska inte läsas. Det ska sjungas. Lektorer som inte kan eller vill sjunga går och sätter sig så sjungs det av den präst eller diakon som läser evangeliet.

11 vår församling sid. 11 Sitt uppdrag att rekrytera lektorer och ansvara för gruppen fick Gunnel Ståhl 2004 av domprosten, Marian Jancarz. När vi ringer upp honom förklarar han att lektorsfrågan tidigare innebar en viss oro för prästerna. På söndagarna var det inga problem. Det fanns alltid församlingsmedlemmar som ställde upp spon tant. Men inför vardagsmässorna visste vi inte om det skulle komma någon lektor eller om vi skulle ta läsningarna själva. Att det nu formellt finns en grupp lekmän som tar ansvar för läsningen i samtliga mässor på svenska är en stor trygghet, säger domprosten. De är dessutom självgående. Om någon behöver ersättas sköter de detta själva. Det fattas aldrig någon lektor. Han är också nöjd med kvaliteten. De hjälps åt för att ständigt förbättra sin läsning. Ibland deltar jag i deras träffar men det är inte för att anmärka på dem utan enbart för att hålla kontakten med dem. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Hjälp för lektorer Körsångare med känsla för liturgin Varje söndags högmässa har vokala inslag, ibland solosång men oftast körsång. Flest körer har Elisabeth von Waldstein som är mån om att koristerna ska delta i liturgin, inte bara sjunga vackert. Normalt har körerna sin plats på orgelläktaren men när Elisabeth von Waldstein samlar alla sina körer kan det bli uppåt 80 sångare och då ryms de inte där. När ett 50-tal sångare deltog i askonsdagens kvällsmässa sjöng de från de främsta bänkarna till vänster om koret. Då framträdde medlemmar från alla körerna. Dessa har ett officiellt latinskt namn och ett svenskt namn som man säger till vardags. Elisabeth presenterar dem: Kyrkokören heter egentligen Chorus Cathedralis Holmiae, Vokalensemblen heter Immaculata-ensemblen, Gregorianska scholan Schola Cantorum Cathedralis och Barnkören Pueri Cantantes Cathedralis. Och fyra körer blir ibland fem: De äldre sångarna i barnkören bildar en ungdomskör vid vissa tillfällen. Det är ett sätt att behålla tonåringar som tycker att de är för stora för barnkören. De kan också ha en svårare repertoar och framträda vid speciella tillfällen, exempelvis konfirmation. Jag vill ju att alla ska stanna för att få en påfyllning i vuxenkörerna. Forts. Lektorerna i Domkyrkan har två instruktioner till hjälp för att utföra sitt uppdrag på bästa sätt. Den ena, som Gunnel Ståhl har utformat, beskriver hur läsningarna ska gå till vid veckans olika mässor och hur man ska bete sig inför och under sin läsning. Den andra är en PM skriven av Anders Piltz, ordförande i Katolska liturgiska nämnden, KLN, som ger en bakgrund till lektorns uppdrag: När man läser Bibeln i mässan ska detta uppenbara Guds närvaro i det av Anden inspirerade ordet. ( ) Tjänsten som lektor kräver alltså respekt för uppdraget, motsvarande den vördnad man visar Kristi kropp och blod i Altarets sakrament. Pater Piltz tipsar om vad man ska tänka på för att läsningen ska bli rätt och ger en lång lista på uttal av bibliska namn. Hans PM är tillgänglig för hela stiftets lektorer, på KLN:s hemsida, Barnkören övar. Närmast kameran står Stella Melin.

12 sid. 12 vår församling Fyra körer samlade. Elisabeth von Waldstein dirigerar sina körer vid askonsdagens kvällsmässa. Ställer du olika krav på de olika körerna? Ja, för Kyrkokören, Gregorianska scholan och Barnkören behövs bara en enkel provsjungning. För Immaculataensemblen däremot krävs dessutom att man kan sjunga a vista, vilket betyder att man tar en ny sång direkt från notbladet. En fördel med detta är att de kan sjunga verk ur Kyrkokörens repertoar utan förberedande repetition, som vid askonsdagens mässa. Barnkören hade då sina egna stycken. Domkyrkokörernas samlade repertoar är enorm. Från Elisabeths förteckning över våren 2011 hämtar vi några exempel: gemensamt för Kyrkokören och Vokalensemblen på askonsdagen var ett Miserere av både Gregorio Allegri och Orlando di Lasso, enskilt för Vokal ensemblen Ave Verum av Saint Saëns och för Barnkören Min Jesus, Elisabeth von Waldsteins egen komposition. På pingstdagen sjunger Vokalensemblen, i högmässan, Mozarts Laudate Dominum, Widéns Sommarpsalm och två sånger ur samlingen JPII som Sveriges Unga Katoliker nyligen har givit ut. Vid konfirmationen samma dag sjunger Barnkören flera sånger ur denna bok, och dessutom Helige Ande-hymner. En kör som deltar i mässan ska ju inte bara sjunga vackert utan också framhäva liturgin. Går det att hitta den balansen? Ja, det tycker Elisabeth von Waldstein. Jag försöker få sångarna att förstå vad, och i vilket sammanhang, de sjunger. Till långfredagens korshyllning, exempelvis, skriver jag ut alla texter så att de kan följa med i det som händer, precis som den övriga församlingen. Sångarna är medvetna om att de inte är där för att sjunga i mässan utan för att sjunga mässan. Det är stor skillnad, säger Elisabeth. Jag brukar säga att om de utför sina uppgifter så fint som möjligt blir det lättare för församlingen att lovsjunga Gud. Och alla förstår, även barnen. Nyligen sa en flicka i barnkören: Jag vill lovsjunga, hela dagen! Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

13 vår församling sid. 13 Flera körer övar i Domkyrkan Aktiv i flera körer. Rebecca Preuveneers har sjungit i kör sedan hon var barn. Nu medverkar hon i alla Domkyrkans körer där kvinnorösten ingår. Här repeterar hon i Immaculata-ensemblen på askonsdagen. Bredvid henne ser vi Madeleine Modin, Anneli Törnqvist, Carla Sehn, Cecilia Veenker och Joanna Engstedt. De manliga sångarna är från vänster Alexander Kegel, Simon Törnqvist och Joel Eriksson. Musik och tro hör ihop Utöver de körer som framträder i Domkyrkan finns det två som repe terar i dess lokaler. En helg i månaden samlas Stiftsbarnkören, Pueri Cantores. Kören består av ungdomar från hela stiftet. Många av dem har inga möjlig heter att sjunga i sina hemförsamlingar så det här är roligt och givande för dem. Vi repeterar hela lördagen och deltar i högmässan på söndagen, berättar Elisabeth von Waldstein. Stiftsbarnkören medverkar i större stiftsevenemang, hittills i vallfärden till Vadstena förra hösten och familjekongressen i Jönköping förra våren. Att ha körsångare på tillväxt är också viktigt. Domkyrkan har en plantskola, Miniorerna. Den består av små barn som ännu inte får framträda men ändå får en musikalisk grund och blir vana vid kyrkorummet. Miniorerna leds av AnnaMaria Hedin som har undervisningen i form av en Bilda-kurs. Musik och tro är sammanflätade. Därför är musiken det bästa uttrycket för tron, säger Rebecca Preuveneers, aktiv i flera av Elisabeth von Waldsteins körer. Rebecca är uppvuxen i en familj där musiken stod i centrum. Tidigt sjöng hon i barnkör och i vuxenlivet har körsången kommit att betyda alltmer för henne. En viktig period i hennes liv var universitetsåren i England. Jag fick ett stipendium som gav mig möjlighet att sjunga i Cambridge där studerande från varje college sjunger den anglikanska Evensong i sitt kapell flera gånger i veckan. Det Rebecca tog med sig därifrån, förutom en stor vokal repertoar, var en fördjupad insikt i sångens betydelse i kyrkan. Även om det inte kom några besökare blev det gudstjänst. Det fick mig att förstå att det ständiga tjänandet att sjunga till Gud är viktigast. Ändå menar hon att man måste arbeta för att sången ska vara så vacker som möjligt. Bönen kan störas om sången låter hemsk. Körsångens kvalitet förutsätter en god samanhållning mellan sångarna, tycker Rebecca. Gemenskapen i Domkyrkans körer fungerar särskilt bra, jämfört med andra körer jag har varit med i, och det beror nog på hur Elisabeth är som person. Jag har känt henne länge och hjälper henne gärna även i barnkören där det kan behövas en extra alt ibland. Annars är Rebeccas huvudsakliga plats Kyrkokören och Immaculata-ensemblen, där hon har varit med sedan den startades Om det behövs sjunger hon solo men det är ingenting hon strävar efter. Jag har ingen längtan efter att sticka ut från kören och har aldrig tänkt göra en solistkarriär. Barnkören i EU-projekt Den 10 juni klockan 19 framträder Domkyrkans barnkör i Skeppsholmskyrkan i Stockholm. Det blir både en teaterpjäs, skriven av 15-åriga körmedlemmen Anna Anstensen (Gustavsson), och en konsert. Evenemanget är ett EU-projekt som handlar om integration genom körsång, där en kör i en katolsk kyrka är ett gott åskådningsexempel. Bland sångerna som kören ska framföra finns Go Forth, skriven av Rebecca Preuveneers. Däremot är hon glad över att bli anlitad som tonsättare, för första gången med ett stycke vid barnkörens projektkonsert den 10 juni. Nu för tiden har jag inte så stora möjligheter att komponera men jag skrev en del när jag gick i gymnasiet. Och det är naturligtvis roligt om något blir framfört. Forts. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

14 sid. 14 vår församling insatser i Domkyrkan minns hon och Ulf särskilt den högtidliga requiemmässan för påven Johannes Paulus II 2005, då Duruflés Requiem fick tjäna som mässmusik. Biskop Anders 10-årsjubileum i december 2008 är ett annat minnesvärt tillfälle, då merparten av musiken bestod av satser ur Bachs Juloratorium. Solist ur en ensemble. Ulf Söderberg tjänstgör varannan söndag och har regelbundet sin vokalensemble med sig. Vid Km:s besök blev det dock solosång, av Sandra Lindqvist. Musik med långt perspektiv Ulf Söderberg, Elisabeth von Waldsteins kollega på orgelpallen, säger att det är en ansvarsfull uppgift men också en spännande utmaning att vara musiker i katolska domkyrkan. Musiken och liturgin är ju så oerhört nära knutna till varandra. Att få verka i en tusenårig liturgisk musikvärld ger perspektiv. Det liturgiska nuet blir mycket påtagligt, fortsätter han. Man infogar musiken så att den bidrar till församlingens tillbedjan och lovsång, i stället för ytlig underhållning. Ulf refererar till Ingmar Bergman som hävdade att musiken tränger rakt in i människors hjärtan utan att först passera intellektet. Detta faktum känns verkligen mycket tydligt i liturgin, vare sig man sitter vid orgeln eller står sjungandes på läktaren startade Ulf Söderberg, i S:ta Eugenia församling, en liten vokalensemble bestående av erfarna sångare med särskild inriktning på tidig musik. När Ulf tillträdde organisttjänsten i Domkyrkan 2002 följde merparten av kören med. Domkyrkans stora akustik och regelbundna latinsk-svenska mässor blev en frisk utmaning. Domkyrkans vokalensemble består för närvarande av sex medlemmar som alla har flera års sånglektioner i sitt bagage. Vid Km:s besök var Sandra Lindqvist ensam på orgelläktaren och sjöng både liturgiska partier och solosånger. Sandra är sångpedagog och i undervisningen utvecklar hon också sin egen sångkonst. Hennes repertoar omfattar gregorianik, solomotetter och kantatsatser från renässansen och barocken. Minst två gånger i månaden medverkar Sandra i Domkyrkan. Hon har varit med i vokalensemblen sedan starten, berättar hon, och av ensemblens många Ulf ger ytterligare exempel på ensemblens repertoar: Mozart: Spatzenmesse, Kröningsmässan; Bach: Juloratoriet och h- mollmässan; Händel: Messias; Allegri: Miserere; Buxtehude: Cantate Domino; Durante: Requiem och Magnificat; Pergolesi: Stabat mater; Wesley: Ave maris stella. Även motetter från renässans och barock, gregorianik och medeltida flerstämmighet. Denna imponerande lista överensstämmer i många delar med den som Domkyrkans övriga vuxenkörer sjunger efter. Givetvis ska en katolsk domkyrka hålla sig med den stora klassiska sakrala musiken. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Välutbildade organister I den lilla skara som är fast anställd och avlönad i församlingen ingår Elisabeth von Waldstein och Ulf Söderberg med varsin halvtidstjänst som domkyrkoorganister. Elisabeth har åtta års musikhögskoleutbildning från Österrike där hon tog examen i både piano och cello. Hon gick även utbildning som musiklärare på Wiens musikhögskola för piano och cello. I Stockholm har hon tagit organistexamen på Kungliga musik högskolan, efter en fyraårig utbildning. Ulf tog kantorsexamen som 15-åring. Efter två års teologistudier vid Uppsala universitet följde utbildningar vid Kungliga musikhögskolan till kyrkomusiker, körpeda gog, dirigent och orgeldiplom. Genom stipendium från Musikaliska akademien studerade han två år vid Schola Cantorum i Basel och Musikhögskolan i Stuttgart. Han är lärare vid Musikhögskolan och doktorand vid Göteborgs universitet.

15 nya mässordningen sid. 15 Den av Km publicerade genomgången av ändringarna i mässtexterna inleddes i nummer 9/2010 och fortsätter här. Vi har nu hunnit fram till en av de nya eukaristibönerna om försoningen. Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt att vi tackar och lovprisar dig alltid och överallt, Herre, helige Fader, allsmäktige, evige Gud. Du upphör inte att kalla oss till ditt sanna, överflödande liv, och du som är rik på barmhärtighet erbjuder ständigt din förlåtelse och inbjuder syndarna att sätta hela sin lit till din barmhärtighet. Du vänder dig inte bort från oss som så ofta har brutit ditt förbund. Genom Jesus, din Son, vår återlösare, har du vänt dig till den mänskliga familjen och knutit den till dig på nytt med ett kärlekens band så starkt att ingen makt kan lösa upp det. Nu ger du ditt folk en tid av nåd, försoning och frid och skänker dem som vänder om till dig och överlåter sig åt den helige Ande hoppets gåva genom Kristus Jesus och nåden att tjäna alla människor. I häpnad och glädje prisar vi din kärleks styrka, vi bekänner i jubel att frälsningen har nått oss, vi förenar oss med den omätliga skaran av änglar och helgon i ditt rike, med alla dem som oavlåtligt ropar: Helig, helig, helig Kommentar: Detta är första hälften av en av de nya eukaristibönerna om försoningen, som sedan 2002 ingår i den romerska mässboken på latin. Den är ursprungligen skriven för den schweiziska synoden 1972 och godkändes för hela kyrkan Den kan användas under faste tiden och vid andra tillfällen då temat försoning är aktuellt. Den har hittills funnits i en svensk provöversättning (i häftet Alternativa eukaristi böner ), men detta är alltså den text som nu blivit godkänd och kommer att ingå i det nya svenska missalet. Den avslutande delen kommer att publiceras i nästa nummer av Km. Mässboken innehåller alltså böner som skrivits alltifrån 200-talet till 1900-talets slut. Anders Piltz, ordf. KLN, biskopsvikarie för gudstjänstlivet BÖNEAPOSTOLATET Kärleksfulle Fader, jag offrar åt dig denna dags böner, arbete, glädjeämnen och lidande i förening med din Sons Jesu Kristi, världens Frälsares, offer. Må den Helige Ande ge mig styrka att vittna om din kärlek. Påvens Intentioner för 2011: maj Allmänt: Att de som arbetar inom massmedia alltid respekterar sanning, solidaritet och alla människors värdighet. Missionen: Att Herren hjälper kyrkan i Kina att förbli trogen Evangeliet och växa till i enhet. juni Allmänt: Att prästerna, i förening med Jesu Hjärta, alltid och på ett trovärdigt sätt förmedlar Guds omtänksamma och barm härtiga kärlek. Missionen: Att den Helige Ande inspirerar många människor i våra samfund till att ägna sina liv åt att sprida Guds rike i missionsländerna.

16 sid. 16 kyrkoåret Jungfru Marias hem? Strax utanför Efesos ligger den plats där Gudaföderskan sägs ha bott sedan hon lämnat Jerusalem under förföljelserna. Marias hus i Efesos Vi går uppför den vackra vägen som kantas av olivträd och blommande rhododendronbuskar. Vårt mål är Marias hus på Näktergalens berg (Bül-bül Dag) cirka sju kilometer utanför det gamla Efesos. Enligt den lokala traditionen flyttade Jungfru Maria tillsammans med Johannes till Efesos i samband med förföljelser i Jerusalem. Uppe på berget bodde kristna familjer och heliga kvinnor i grottor som de gjort i ordning till bostäder. Där byggde Johannes ett hus åt Jungfru Maria. De grekiskt ortodoxa kristna som bodde i området fram till första världskriget betraktade platsen, där det funnits ett kapell från 1200-talet, som en vallfartsort. Särskilt besökte man kapellet den 15 augusti, dagen för Jungfru Marias upptagning i himmelen. I Efesos finns ruinerna efter den första kyrka i världen som fått namn efter Jungfru Maria. Det var i den kyrkan som det koncilium hölls år 431 då Maria fick titeln Theotokos, gudaföderska. Där finns också resterna av den stora Johanneskyrkan med aposteln Johannes grav. I ett brev till Konstantinopel från biskoparna som deltog i konciliet står det nämnt att Efesos är den plats dit Johannes teologen och den välsignade Jungfrun Maria Guds Moder anlände. Marias hus är en relativt liten byggnad indelad i tre rum, ett förrum, ett kapell och ytterligare ett litet kapell som kallas Marias kammare. Vi, en grupp som reser i Pauli fotspår under fader Ghattas Louis ledning, har turen att vara nästan ensamma inne i kapellet. Det känns särskilt fint att tillsammans få sjunga Salve Regina på denna plats.

17 kyrkoåret sid. 17 Gudaföderskan. På väg upp för Näktergalens berg möter Maria pilgrimerna. Platsens moderna historia börjar med en kvinna i Tyskland, Katharina Emmerich, som levde Under sin sjukdomstid fick hon visioner om Jesus och Jungfru Maria. Visionerna var ovanligt detaljrika och innehöll fakta som hon rimligtvis inte borde ha en aning om. Poeten Clemens Brentano började skriva ner hennes visioner. Efter hans död publicerades Jungfru Marias liv enligt Anna Katharina Emmerichs visioner år I det näst sista kapitlet i boken står det: Efter vår Herres himmelsfärd levde Maria [---] i nio år i Efesos dit St. Johannes tog henne. Maria bodde inte i själva Efesos utan på landsbygden där flera kvinnor som var hennes närmaste vänner hade bosatt sig. Marias bostad låg på ett berg, tre och en halv timmes väg från Efesos. Priorinnan vid konventet Sisters of Charity i Izmir lyssnade en dag till högläsning av Emmerichs visioner, som i detalj beskriver Marias hus i Efesos. Hon frågade några lazarist fäder som undervisade vid ett college i närheten om det kunde finnas någon sanning i visionerna. Fäderna läste boken men trodde inte på innehållet. Katharina Emmerich beskriver i sin vision inte bara huset utan också omgivningarna kring det: vädersträck, avstånd, utsikt etc. Fäderna bestämde sig för att undersöka saken. De mest skeptiska skickades iväg i juli 1891, säkra på att kunna visa att allt bara var barnsliga fantasier. Fäderna följde den vägbeskrivning som Katharina Emmerich gett. De träffade en kvinna och frågade henne var de kunde få vatten. Kvinnan berättade att det fanns en källa med vatten vid klostret. Törstiga som de var skyndade de sig till det ställe hon angett och upptäckte ruinerna av ett litet kapell under några stora träd. Döm om deras förvåning när kapellet såg ut precis som Katharina hade beskrivit det. De kunde också se Efesos åt ena hållet, uppifrån bergstoppen, och havet åt andra hållet precis som Emmerich beskrivit. Efter att i två dagar ha undersökt platsen närmare återvände de för att berätta för de andra fäderna vad de hade upptäckt. Ytterligare expeditioner följde och slutligen, sedan man byggt upp kapellet igen, invigde biskopen i Izmir det år Nu kommer en ständig ström av pilgrimer till platsen. Det egendomliga med kapellet är att byggnaden är osymmetrisk. Huvuddelen är rektangulär, uppdelad i tre sektioner, helt uppenbart byggd enligt en byggnadsplan. Det som gör byggnaden ovanlig är att det söder om huvudbyggnaden finns ett rum kallat Marias kammare, som är byggt enligt en helt annan plan. Uppenbarligen har man på 1200-talet velat bygga in det lilla rummet i kapellet utan att förändra dess grundstruktur. Det tyder på att det var viktigt att behålla rummet och dess karaktär när man infogade det i resten av kapellet. Kanske är det ett tecken på att det ligger något i den gamla traditionen. Enligt arkeologer har man intill platsen hittat rester av gravar, mynt och tegelbitar från första århundradet. I Jerusalem finns Marias grav, och där säger traditionen att jungfru Maria levde och dog på Sionberget. Vilken tradition som stämmer med verkligheten är det svårt att veta. De flesta tycks tro att Jerusalemstraditionen är den mest sannolika. Hur det än är så är Marias hus i Efesos väl värt ett besök. Även om inte Jungfru Maria skulle ha bott där är det sedan lång tid tillbaka en plats för bön och meditation. Det är en vacker plats där man framför allt kan meditera över Jungfru Maria och hennes roll i frälsningshistorien. Man kan också undra över hur Katharina Emmerich från sin sjuksäng i Tyskland kunde beskriva platsen så exakt som hon gjorde utan att någonsin ha sett eller hört någon berätta om den. Text: Gunnel Fornberg Foto: Tord Fornberg Konciliekyrkan. Endast ruiner återstår av den första kyrka i världen som helgats åt Jungfru Maria och där konciliet i Efesos hölls år 431.

18 sid. 18 mitt helgon Den salige Charles de Foucauld Gud söker oss där vi minst anar det Exakt på dagen, natten mellan den mars, men hundra år innan trappistmunkarna i algeriska Tibhirine bortfördes och dödades (se filmen Gudar och människor ), attackerades trappistklostret i Akbès i norra Syrien Munkarna fick undsättning i sista ögonblicket och till skillnad från andra kristna i området överlevde de attacken. Bland dessa munkar i världens fattigaste och mest isolerade trappistkloster fanns en tidigare aristokrat och playboy, den då snart fyrtioårige Charles de Foucauld. Denne man var min ungdoms stora förebild som starkt inspirerade mig i mitt kristna liv och gjort det sedan dess. Under många år, innan jag vigdes till diakon, stod jag i brevkontakt med en fraternitet för lekmän i Belgien. Som diakon fick jag sedan se hur en ung man drabbades av samma fascination som jag själv. Han är nu munk. Charles de Foucauld förblev inte trappist. Ännu kunde man inte se slutet på den andliga resa som påbörjats i biktstolen hos fader Henri Huvelin, kyrkoherde i den oansenliga St Augustins kyrka i Paris. Hit hade den tidigare djupt depraverade adelsmannen och officeren, som varje månad slösat hundra gånger en arbetares månadslön på bordets och köttets njutningar, sökt sig för att ställa några frågor. Han hade inte haft någon som helst avsikt att bikta. Han gick in som en tvivlare och ut som en pånyttfödd man, efter både bikt och kommunion. Hädanefter fanns för honom en enda tvingande nödvändighet i livet: Så snart jag förstod att Gud finns, insåg jag att jag inte kunde göra något annat än att leva för honom. Hur många konvertiter, inklusive jag själv då för 45 år sedan, har inte delat denna insikt med broder Charles? Få har förmodligen lyckats leva upp till en sådan livshållning. Charles de Foucauld gjorde det. Utan att dela hans olyckliga uppväxt han förlorade tidigt båda sina föräldrar och togs om hand av sin morfar kan jag känna igen den tomhet och förvirring som han upplevde året före sin omvändelse. Och jag delar hans andlösa upptäckt av de skatter i Kyrkan som under tidigare år varit fördolda. När jag läser om hur han leddes fram till det avgörande steget kan jag också med honom förundras över hur Gud söker oss där vi minst anar det. För Charles de Foucauld blev en tjänstgöring i Afrika början på hans förvandling. Han, som älskade såväl spänningen som faran och som i Afrika utmärkte sig som en mycket duglig officer, mötte här tystnaden och skapelsens skönhet. Efter att ha lämnat armén återvänder han till Afrika för att som första europé utforska södra delen av Marocko. Förklädd till jude, ständigt utsatt för hån och förakt, färdas han med fara för livet under elva månader genom hela landet. Hans Frihalsade. Helgonet med två slavbarn som han just köpt fria. kartläggning av landet och den bok han skriver gör honom berömd i vetenskapliga kretsar. Själv är han då upptagen av helt andra frågor. Mötet med djupt troende muslimer har fått honom att för första gången ifrågasätta sin livshållning. Det avgörande mötet med fader Huvelin som sedan förblev hans mentor kom att leda honom till en allt mer radikal efterföljelse. Inte ens de stränga trappisterna är för honom svaret på hans törst efter levande vatten och att leva som Jesus gjorde föraktad och övergiven, i total fattigdom och överlåtelse. Han drömmer om fraterniteter med bröder som delar livet med de mest utsatta, marginaliserade, och som hämtar sin kraft från eukaristin. För detta låter han sig prästvigas fyrtiotre år gammal. Hans dröm förverkligas dock inte under hans liv. Han dör den 1 december 1916 som ensam broder i Tamanrasset intill bergmassivet Ahaggar i algeriska Sahara, mördad av dem för vilka han vigt sitt liv. Om inte vetekornet faller i marken och dör förblir det ett ensamt korn grundas Jesu små bröder av fader René Voillaume i Oran, Algeriet. Strax efteråt Jesu små systrar. En mängd liknande grupper, inspirerade av Charles de Foucauld, breder ut sig över hela jorden bland de allra fattigaste. Så besannas Jesu ord: Men om det dör ger det rik skörd Erik Kennet Pålsson