NR 4 ÅRGÅNG 78 SEPTEMBER 2010 TISHRI 5771 PRIS 65 KR

Transkript

1 NR 4 ÅRGÅNG 78 SEPTEMBER 2010 TISHRI 5771 PRIS 65 KR KRÖNIKA

2 b e g y n n e l s e n För 10 år sedan Det judiska folket har i alla tider besvarat varje historisk utmaning som stått i vägen för dess överlevnad. Så kommer också att ske i vår tid. Om 50 år kommr våra barnbarn med förundran att läsa en intervju med Stockholms Judiska Församlings ordförande, Lena Posner-Körösi, där hon säger: I församlingshuset på Wahrendorffsgatan har jag som ordförande all makt. Jag fattar beslut som berör viktiga frågor för tusentals medlemmar. Jag har ansvar för en budget på tiotals miljoner kronor. Men när jag går in i synagogan några meter därifrån är jag bara kvinna och förväntas hålla tyst. I Judisk Krönika håller de judiska kvinnorna inte tyst. Judisk Krönika, september 2000 Ett lätt val Jerusalems vice borgmästare Itzhak Pindrus (United Torah Judaism) hade begärt demonstrationstillstånd för en alternativ pride-parad med åsnor som skulle gå genom stadens gator (bilden t.h.). Detta som en protest mot den Gay Pride-parad som samtidigt ägde rum i centrala Jerusalem. Har inte åsnor rätt att vara åsnor?, frågade han ironiskt i en intervju. Vi lever ju i en demokrati och vi accepterar inte att man förnekar åsnorna rätten att demonstrera. Fotografen Spencer Tunick, berömd för sina foton av nakna människor i stora mängder på olika platser i världen, planerar att Donkey Pride Nakna sanningar Leif Nelsson: Streck i kanten Det finns åsnor som faktiskt är stolta över att vara åsnor!, slog vice borgmästaren Pindrus fast. genomföra sitt projekt i Israel. Han har nyligen fotograferat nakna australier på trapporna till Sydneyoperan. Det israeliska turistministeriet och Tel Avivs kommun tycks vara förtjusta vid tanken och menar att det är bra för bilden av både Israel och staden Tel Aviv. Jag har hört att en fotografering kommer att göras vid Döda havet, jordens lägsta punkt den kommer att bli ännu lägre efter det här, säger en kritisk parlamentsledamot från högerpartiet. Musik problematisk Det israeliska överrabbinatet har beordrat rabbiner att sluta sjunga under chuppan (bröllopsbaldakinen) med hänvisning till att det får rabbinatet att verka billigt ( cheap ). De rabbiner som tillåter sång och musik i vigselceremonin kommer av överrabbinatet att fråntas rätten att förrätta vigslar. Detta har meddelats av rabbin Ratzon Arusi, ordförande i rabbinatets bröllopskommitté, enligt den israeliska webbtidningen Ynet. 2

3 Hat gör inte min mamma levande. Bröder i nöden NR 4 ÅRGÅNG 78 SEPTEMBER 2010 TISHRI 5771 PRIS 75 KR KRÖNI KA Det pågår en hätsk debatt i USA om planerna på att bygga en moské och ett muslimskt kulturcenter i den omedelbara närheten av Ground Zero där tvillingtornen angreps av al-qaidaterrorister den 11 september Det är många som inte vill se en moské på den plats där människor, de flesta amerikaner, dog i terrorattacken. Visserligen har den judiska människorättsorganisationen Anti-Defamation League varit kritisk till projektet men de flesta ledande judiska organisationerna och opinionsbildarna har uttalat sig till stöd för Ground Zero-moskén. En av dem var Michael Bloomberg, borgmästare i New York och en av USA:s viktigaste judiska politiker. Muslimer är i sin fulla rätt att bygga en moské precis som kristna och judar kan bygga en kyrka och en synagoga i grannskapet, sa han nyligen i ett tal. Låt oss inte glömma att även muslimer mördades den 11 september och att våra muslimska grannar, såsom New York-bor och amerikaner, sörjde tillsammans med oss andra. Vi skulle svika våra egna värderingar och gå fiendens ärenden om vi behandlade muslimer på ett annat sätt än alla andra. Det skulle också innebära en seger för terroristerna. Neil Steinberg, en av Amerikas främsta judiska skribenter och krönikör i Chicago Sun Times skrev följande: Visst finns det många muslimska terrorister, men det finns också många judiska bankirer. Men att utifrån detta generalisera om muslimer och judar är att sprida stötande stereotyper. Varför skulle ett dåd begånget av nitton muslimer för nio år sedan utgöra en anledning att hindra en helt annan grupp muslimer att bygga ett religiöst center idag? En dag hoppas jag få höra arabiska och muslimska röster försvara judarna, när de utsätts för antisemitiska angrepp, lika kraftfullt som det judiska samfundet har försvarat muslimer. Ray Hanania prisbelönt krönikör och värd för en radio-talk show i Chicago Översättning Agneta Sederowsky 6 Den judiska traditionens uppmaning till varje individ att tänka själv Michaela Lundell samtalar med Jean Claude Arnault. 11 Arvet efter Nelly Sachs: språk, identitet och exil ett utdrag ur Aris Fioretos bildbiografi, Flykt och förvandling 16 Det är de nya generationerna som är vår största utmaning Anneli Rådestad intervjuar chefen för Auschwitzmuseet, Piotr Cywinski. 18 Förintelsen kommer att banaliseras. Det är historiens gång Ricki Neuman intervjuar historikern Yehuda Bauer. 19 Att både förneka och hota med en ny förintelse Anna Ekström skriver om Ahmadinejads messianska drömmar. 22 Vi sitter i samma båt en gästkrönika av Eva Odroschinsky 23 Att välja rätt parti: bra för judarna? en gästkrönika av Ingrid Lomfors 24 Varför skall diasporans judar styras av Israels rabbinat? en gästkrönika av Alf Levy 25 REPORTAGE: Det gyllene snittet Adam M. Bright bevittnar när en vuxen man väljer att låta omskära sig. Tomrummet är utställningens innehåll Per Anders Ohlsson besöker Judiska Museet i Berlin. Familjen framför allt Paulina Neuding träffar Etai och hans man Yoav som planerar att skaffa sig barn. När jag dör är års historia slut Jesper Huor har träffat den siste juden i Kabul. 3

4 NR 4 ÅRGÅNG 78 SEPTEMBER 2010 TISHRI 5771 PRIS 65 KR KRÖNIKA Chefredaktör och ansvarig utgivare Jackie Jakubowski judisk.kronika@swipnet.se tel: Redaktionsråd Lars Dencik, David Grossman, Peter Luthersson, Margit Silberstein, Nina Solomin och Peter Wolodarski Grafisk formgivning Jackie Jakubowski Annonsavdelning Ulrika Carning tel: ulrikacarning@gmail.com Prenumerationsavdelning Liat Michaeli tel: månd. tisd liat@telia.com prenumerationspris 395 kr/år studerande 250 kr, till utlandet 495 kr plusgiro lösnummerpris 75 kr Adress: Box 5053, Stockholm fax: Hemsida på Internet: Utges av Stiftelsen Judisk Krönika Utkommer med 6 nr per år. Nästa nummer 5 november Manusstopp 28 september 2010 Tryckt hos Grafiska Punkten Producerad av Gabor & Co issn Omslagsbilden Annie Winblad Jakubowski Citera oss gärna, men ange källan. För obeställt material ansvaras ej. Förbehåll mot elektronisk publicering måste meddelas av artikelförfattaren. I början av maj varje år hålls i den italienska staden Turin en bokmässa som är en av världens största. Varje gång inbjuds hedersgäster för att lyfta fram ett särskilt ämne eller kulturkrets. För ett par år sedan var den muslimske teologen och universitetsprofessorn Tariq Ramadan bokmässans gäst, och den muslimska och arabiska litteraturen fick särskild uppmärksamhet. Inget kontroversiellt med det. Annorlunda var det dock när israelisk kultur var gästtema. Protester dominerade rapporteringen redan innan mässan invigdes. Också professor Ramadan, som brukar betecknas som en moderat muslimsk företrädare, protesterade. I ett brev till mässarrangörerna kallade han de inbjudna israeliska författarna för blinda Israelsupporters. Bland de inbjudna fanns David Grossman, Amos Oz och AB Yehoshua alla tillhörande den israeliska fredsrörelsen. De har i åratal förespråkat en fredlig lösning, som skulle innebära slutet på ockupationen och bildandet av en palestinsk stat. Det var dessa israelers närvaro som föranledde Ramadan och en rad arabiska intellektuella att bojkotta Turinmässan. Om det är något denna reaktion visade så var det Palestinakonfliktens egentliga kärna: för antisionister på vänster- och högerkanten, liksom för mer eller mindre uttalade islamister, är problemet inte Israels politik utan den judiska statens själva existens. Det är därför de inte skiljer mellan kompromissvilliga fredsaktivister och extrema bosättare på Västbanken. De är alla, med Ramadans ord, blinda de envisas med att hävda att de är medborgare i ett land som förtjänar både kritik och beröm, men som har rätten att existera. Bojkottkraven mot Israel har de senaste åren höjts, inte bara på bokmässan i Turin. Vid ett antal tillfällen har brittiska och franska akademikerförbund och universitetslärare krävt bojkott av israeliska universitet. På närmare håll har Konsumentföreningen (KF) Väst också velat bidra med sitt engagemang för palestinierna och freden, genom att uppmana Coop-butikerna att sluta sälja israelisk avokado och ansiktskräm från Döda havet. Företrädare för Miljöpartiet och Vänsterpartiet har uttalat sig för Israelbojkott. Också föreningen med det anspråksfulla namnet Judar för israelisk-palestinsk fred (JIPF) har genom sin massmediale ordförande ställt sig bakom bojkottkraven. På bojkotta-israel.nu-hemsidan finns en noggrann lista (den påminner om Ahmed Ramis juderegister på Radio Islam-hemsidan) över produkter och företag, med koppling till Israel, som skall bojkottas. Precis som Sydafrika under apartheidregimen behöver Israel utsättas för bojkott och sanktioner, kan man läsa på hemsidan. Man uppmanar medborgarna att inte köpa produkter från Israel eller att turista där. Man anser också att den svenska idrottsrörelsen bör frysa allt utbyte med Israel (den judiska staten skulle i så fall bli det enda land i världen att drabbas av en sådan frysning). Man vill även att bojkotten omfattar israelisk teknologi (utan vilken Telias telekommunikationslösningar inte skulle fungera) och israeliska akademiker (en grupp som ofta tillhör fredsrörelsen). När man ändå är i farten att sätta gula davidsstjärnor på både avokado från Galiléen och universitetsprofessorer från Tel Aviv är steget inte långt till att förorda bojkott mot israeliska (judiska) författare, konstnärer och musiker samt deras verk. I en artikel i Dagens Nyheter för ett par år sedan, när bojkottkraven blev allt starkare till följd av fredsprocessens sammanbrott och den andra intifadans utbrott, berättade journalisten och författaren Göran Rosenberg om sin släkting, den kända israeliska sångerskan Chava Alberstein vars skivlansering i Europa aldrig blev av. Det är svårt att sälja judisk musik i dessa dagar, skrev den norske distributören till Chava Alberstein, vars sånger sjungs på den israeliska fredsrörelsens demonstrationer mot landets ockupationspolitik. 4

5 e d a r e De som förespråkar bojkott och isolering stärker bara de krafter i Israel som uppfattar omvärlden som konstant fientligt inställd till den judiska staten. Göran Rosenberg gav flera andra absurda exempel på hur den antiisraeliska bojkotten allt mer drabbade både icke-israeliska klezmergrupper ( judisk musik ) och israeliska musiker som samarbetar med palestinska artister. På vad sätt skulle judisk musik vara sammankopplad med varor från Israel?, kommenterade Rosenberg. Skulle vi bojkotta amerikansk musik om vi av någon anledning fick för oss att bojkotta amerikanska varor? Eller irakisk musik på grund av Saddam? Kravet på bojkott av Israel bör ses som ett uttryck för två slags tendenser som mer och mer börjar dominera den politiska debatten än så länge främst i så kallade sociala medier, det vill säga på internet, twitter och facebook. Men allt mer också på universiteten och inom NGO (Non Governmental Organisations, icke-statliga organisationer), där udda och högljudda allianser av vänsterradikaler, islamister och högerextremister funnit ett gemensamt mål. Den första tendensen är särbehandling av den judiska staten, ett ämne som många gånger tidigare berörts i dessa spalter och som kan sammanfattas med ett par retoriska frågeställningar: Har bojkottkrav riktats mot Ryssland (Sveriges handel med Ryssland är ojämförligt mycket större än handelsutbytet med Israel) på grund av det blodiga kriget i Tjetjenien med hundratusentals civila offer? Har vi sett namnlistor under återkommande upprop på DN-Debatt, som kräver bojkott mot kinesiska varor på grund av Kinas grova brott mot de mänskliga rättigheterna i Tibet? Svaret i båda fallen är nej. Varför då Israel? Den andra tendensen är bojkottkraven som en del av en övergripande strategi att ifrågasätta den judiska statens rätt att existera. Ett exempel: sedan ett par år tillbaka genomförs i mer än 40 städer i hela världen, under de två första veckorna i mars, Israel Apartheid Week. Arrangemanget utmynnar i uppmaningen att bojkotta allt israeliskt. Kopplingen till Sydafrika och apartheid är ingen slump. Man påminns om att bojkott av den sydafrikanska regimen var ett av de främsta vapnen i den internationella solidaritetsrörelsen med ANC:s frihetskamp. Att jämföra Israel med det rasistiska Sydafrika har till syfte att skapa en motsvarande solidaritetsrörelse för palestinierna och med denna som grund tillämpa den sydafrikanska lösningen på den palestinsk-israeliska konflikten: en man, en röst, en gemensam statsbildning. Det vill säga ingen tvåstatslösning det vill säga inget Israel. Bojkottkampanjerna mot Israel har alltså ett tydligt mål: det som krig, terrorism och raketer från Libanon och Gaza inte lyckats åstadkomma hoppas man kunna uppnå med fredliga medel Israel isoleras, olagligförklaras och till sist ifrågasätts den judiska statens existensrätt. Bojkottkampanjer mot Israel har också, som Göran Rosenberg påpekade i sin artikel, en historisk dimension: Den som av aldrig så behjärtansvärda skäl förespråkar en bojkott av israeliska varor bör åtminstone vara medveten om ekot från arabstaternas långvariga bojkott mot ett Israel man aldrig ville erkänna, liksom om ekot från de naziledda bojkotterna av judiska affärer i trettiotalets Tyskland. Det finns ytterligare en aspekt av Israelbojkotten som vi bör påminna om: bojkottkraven leder till att den dialog mellan israeler och palestinier, som är fredsprocessens förutsättning, försvåras. Att mana till akademisk bojkott mot Israel, skriver den palestinske journalisten och författaren Samir El- Youssef, är en barnslig show som aldrig kan hjälpa till att skapa fred och rättvisa Låt oss avvisa varje sådan uppmaning som dödar dialogen och dödar hoppet. De som förespråkar bojkott och isolering stärker bara de krafter i Israel som uppfattar omvärlden som konstant fientligt inställd till den judiska staten varför då lyssna på omvärldens kritik eller råd? Resultatet blir att den inhemska fredsopinionen motarbetas och tystnar. Det behövs i stället mer dialog och mindre konfrontation, mer kontakter med omvärlden och mindre krigsretorik; det behövs samarbete och inte isolering för att freden skall få en chans i Mellanöstern. 5

6 Michaela Lundell stämmer träff med Jean Claude Arnault i en källare i Vasastan. Det jag tycker om i den uppmaningen till varje Det sker i källaren. Mellan vitmålade betongväggar, på ett bitvis sprucket golv, där ventilationsrör, golvbrunn och elkablar är fullt synliga. På scenen, som egentligen bara är rektangeln mellan fyra kantiga pelare som håller upp taket, och förmodligen hela huset, står en Steinwayflygel i ek och ett notställ till violinisten. Scenen omringas av några rader enkla, svarta plaststolar. Det är här i källaren på Sigtunagatan 14 i Stockholm, på Forum nutidsplats för kultur, som invandraren Jean Claude Arnault drar sitt största strå till det svenska kulturlivet. Här möts några av landets bästa musiker, författare, filosofer, dansare och skådespelare i tvärkulturella föreställningar där det direkta mötets och stundens magi står i centrum. Olika konstnärliga uttryck, dåtid och nutid möter varandra. Helhetsupplevelsen är inte given på förhand, den är upp till publiken. Nu är det söndagseftermiddag och tid för den traditionella Marcel Proust-följetongen. Sedan våren 2001 har högläsningen ur På spaning efter den tid som flytt pågått. Nu är man inne på sjätte bandet. Jean Claude Arnault, iklädd svart skinnjacka, tar ett kliv in på scenen och välkomnar publiken. Hej, mina vänner! säger han. Det här är den 157:e söndagen. Författaren Jan Arnald läser, Christian Bergqvist, violin, och Anders Kilström, piano, spelar Liszt och Chopin. Foto Karl Gabor 6

7 judiska traditionen är individ att tänka själv. I baren i källarrummet intill serveras kaffe, lindblomsté och hembakta madeleinekakor. Där finns också ett stort bokbord med böcker till försäljning, de flesta från Ersatz förlag, där Jean Claude Arnault är redaktör för utgivningen av klassiska essäer. En av böckerna på bordet bär den anspråkslösa titeln Källarhändelser. Men den är över 700 sidor lång och minst ett par kilo tung. I den finns ett urval av de texter och bilder som presenterats på Forum genom åren. Där finns texter av bland andra Parmenides, Nelly Sachs, Carl Jonas Love Almqvist, Paul Celan, Per Wästberg, Bengt Jangfeldt och Pia Tafdrup. I förordet kallar Jean Claude Arnault källarrummet för ett inälvsmausoleum. Ett underjordsinre. Ett grundschakt. Ett spökskeppsfundament. En osmyckad källarlokal utan referenser, som medger full koncentration på vad som händer där och som ger frihet åt sinnena. Forum beskrivs på den egna webbplatsen som tacksamt avlägsen från de större institutionerna. Samtidigt har Forums skapare själv blivit en institution. I över tjugo år har han hållit på, med ambitionen att samtala med sinnena, sätta idéer i rörelse, söka och föra upp det underliggande, bryta sönder det linjära i ämnet och skapa tillträde till underjordens händelser. Här, du kan ta den, säger han, och ger mig den tunga boken. Har du förresten läst Proust? Nej, erkänner jag. 7