Miljöövervakning av de vegetationsklädda bottnarna kring Sveriges kuster

Transkript

1 Miljöövervakning av de vegetationsklädda bottnarna kring Sveriges kuster av Hans Kautsky Institutionen för Systemekologi Stockholms Universitet Stockholm ver

2 Denna rapport är skriven för Naturvårdsverket, är en arbetskopia,som kan citeras: Hans Kautsky Miljöövervakning av de vegetationsklädda bottnarna kring Sveriges kuster. Mimeogr.version , Institutionen för Systemekologi, Stockholms Universitet, Stockholm, 33 sidor 2

3 Miljöövervakning av de vegetationsklädda bottnarna kring Sveriges kuster av Hans Kautsky Institutionen för Systemekologi Stockholms Universitet Stockholm Innehållsförteckning: Förutsättning 4 Inledning 4 Faktorer som styr strukturen 5 Metodiker 9 HELCOM-programmet 9 Nationella programmet 10 Regionalt 13 Biodiversitet 14 Översiktlig kartering 14 Flygfoto 14 Sidescan/Ekolod 15 Video-ROV 16 Provtagningshierarki 16 Placering av lokaler 17 Bearbetning av data 19 Statistisk analys av material 19 Statistiska funderingar 19 Skillnaden mellan observation och prov 20 Dansk utvärdering av skattningars eventuella subjektivitet 22 Regionala/lokala program länsvis 22 Bottenviken 22 Bottenhavet 24 Egentliga Östersjön 25 Västkusten 27 Kostnadsberäkningar 29 Referenser 31 3

4 Förutsättning Naturvårdsverket gav författaren uppdraget att samordna de nationella och regionala miljöövervakningsprogrammen på de marina, vegetationsklädda bottnarna utmed Sveriges kuster. Man framhåller vikten av att det bedrivs en enhetlig verksamhet som täcker alla landets kuststräckor och att en formell samverkan mellan det nationella och de befintliga regionala övervakningsprogrammen etableras. Nationella programmets tyngdpunkt förskjuts mot kustzonen. Den spatiala täckningen ökas för att kunna bedöma på vilken geografisk skala förändring sker (storskalig respektive regional). Delprogrammen ska vara kvalitetsdeklarerade och bilateral samverkan med andra länder samt samverkan inom ramen för havskonventionerna ska intensifieras. Resultatet skall i första hand kunna redovisa tillstånd och effekter av eutrofiering och i andra hand tillstånd och förändringar med avseende på biologisk mångfald. De regionala marina övervakningsprogrammen ska belysa aktuella miljöproblem i regionen samt kunna särskilja miljöförändringar orsakade av mänsklig påverkan från naturlig variation. I detta papper ges ett förslag till program/metodik för övervakning av vegetationsklädda bottnar samordnat mellan utförare av nationell och regional övervakning. Metodiken följer internationella överenskommelser och det nationella programmet. Vidare ges en kort genomgång av relaterad verksamhet på de vegetationsklädda bottnarna i respektive kustlän. Programmet/metodiken omfattar alla typer av vegetationsklädda bottnar, både på hårda och mjuka bottnar samt de grunda vikarna. Programmet inkluderar även alla typer av bentiska alger (inklusive kransalger) och högre vegetation (t.ex. ålgräs- och nate-ängar). Denna metodik är även relevant för översiktliga inventeringar och för biodiversitetsstudier om kvantitativ, destruktiv provtagning görs. Inledning De vegetationsklädda bottnarna (fytobentalen eller den fotiska zonens bottensamhällen) utgör en väsentlig energifixerare kring den svenska kusten. Landavrinningens närsalter tas till stor del upp i denna zon, men dess hela betydelse har inte belysts till fullo än, då fytobentalen av olika orsaker brukar utelämnas ur storskaliga modeller (men se t.ex. Kautsky and Kautsky, 1995). Fytobentalen ger en strukturell förutsättning för många arter och är det artrikaste området kring våra kuster och därför oumbärlig vid övervakning av biodiversiteten. Nya arters invasion kan förändra biodiversiteten i området både positivt och negativt. De arter som har potentialen att förändra strukturen påtagligt är av särskilt intresse, t.ex. den på västkusten numera inte helt ovanliga algen sargassosnärja (Sargassum muticum) (se t.ex. Karlsson, 1996) som konkurrerar om utrymme, skuggar och förändrar strömförhållanden eller den pontokaspiska gobiden Neogobious melanostomus som eventuellt kan vara ett framtida hot. Denna gobid tycks tåla alla salthalter i Östersjön, konkurrerar med andra gobider om lekplatser (håligheter) blir större och äter bl.a. den vattenfiltrerande blåmusslan med frisk aptit. Blåmusslans dominans kan brytas och därmed påverkas funktionen i hela fytobentalen. Detta måste följas t.ex. inom miljöövervakningens biodiversitets-studier. 4

5 Luckor i nuvarande kunskapsläge visar samtidigt att man inte kan skilja miljöövervakningen från forskningen - de måste gå hand i hand. Orddefinitioner: Bassäng är de storgeografiska områdena Skagerrak, Kattegatt, Sydkusten (Bälten), egentliga Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken. Inom varje bassäng finns regioner (indelning efter länsgränserna), inom regionerna områden för undersökningarna (t.ex. referensområden eller recipienter) som sträcker sig över 5-20 km (t.ex. Råneå området, Asköområdet, Gullmaren), inom varje område förekommer ett antal lokaler och på varje lokal görs en/flera transekter. På en transekt görs observationer och prover insamlas eventuellt. Faktorer som styr strukturen Förutsättningen för miljöövervakningen är att kunna särskilja den naturliga från den av människan orsakade variationen i det studerade systemet. Det gäller att ha kontroll på den naturliga variationen så mycket som möjligt. Detta kan göras genom att om möjligt hålla de naturliga variablerna konstanta och/eller känna till deras påverkan på den undersökta strukturen. En ökad kännedom om vilka faktorer som spelar roll för samhällets utseende underlättar miljöövervakningen. Flera faktorer känner vi till idag, andra måste studeras närmare, en orsak till att miljöövervakningen och forskningen måste gå hand i hand. En kort beskrivning ges nedan av de kända, strukturerande faktorerna man ska ta hänsyn till vid planeringen av ett regionalt miljöövervakningsprogram på de vegetationsklädda bottnarna. Sammanfattning av varje stycke ges i fetstil. Temperatur Längs den svenska kusten har temperaturen en mindre betydelse för den geografiska spridningen av arterna, då den inom alla områden varierar från kring 0 till över 20 o C. Endast de arter är kvar som tål dessa temperaturfluktuationer. De varierande, lokala isförhållandena i framför allt Bottniska viken kan däremot ha stor betydelse och bestämma samhällets utseende framför allt nära ytan. Mellanårsvariationer i klimatet (temperaturen) kan dock spela en stor roll och försvårar jämförelsen mellan åren. Den naturliga årsvariationen av arter påverkas, framför allt närmast vattenytan. Särskilt påfallande blir det vid extremt varma eller kalla år då även de större djupen kan påverkas (se t.ex. Kautsky i Östersjö94 eller Östersjö99). De naturliga, opåverkbara variationerna i temperatur mellan år kommer alltid att återspeglas i resultaten. Ökad kunskap om hur temperaturen styr populationers utveckling kan kanske i framtiden möjliggöra att man kan kompensera för dessa naturliga fluktuationerna och på så sätt öka möjligheten att upptäcka förändringar orsakade av mänsklig aktivitet ([Axén 1999, #796]). Det är mycket viktigt att man håller reda på de temperaturstyrda årstidsväxlingarna vid planering av provtagningen. Flertalet annuella arter har en utpräglad säsongvariation, med de högst biomassa på för- till högsommar. Påfallande är också växlingen av fintrådiga arter närmast ytan från i allmänhet bruna på våren till gröna på sommaren och röda på höst och vinter. Detta påverkar valet av arter vid specialstudier. 5

6 Vid planering av miljöövervakningsprogram spelar således temperaturen mindre roll, förutom då man specifikt är intresserad av att följa de annuella arterna. På sensommaren har kärlväxterna den högsta biomassan, och de djupare perenna samhällena har oftast liten påväxt, vilket underlättar skattningarna. Miljöövervakningen utförs därför lämpligast under senare delen av sommaren. Salthalt Salthalten bestämmer geografiskt utbredningen av arterna på de vegetationsklädda bottnarna, dels vid den skarpa gradienten från Kattegatt till egentliga Östersjön, och dels vidare i Östersjön norr ut (se t.ex. Kautsky, 1995b, Wallentinus, 1991, Foberg, 1994). Lokalt kan salthalten också ha stor betydelse för strukturen i fytobentalen. Skillnader mellan yttre och inre delar av skärgårdar (fjärdar) kan förekomma, särskilt om det finns större sötvattensutflöden i kombination med långsamt vattenutbyte, t.ex. i delvis avsnörda vikar med trösklar. Exempelvis förekommer inte blåstång innanför Oxdjupet (Vaxholm) i Stockholms skärgård då salthalten blivit för låg (Kautsky, 1995a). Vid planering av miljöövervakningsprogram måste man känna till eventuella salthaltsgradienter i området och anpassa provtagningen därefter. Vattenrörelsen Vattenrörelsen, i allmänhet inducerad av vågexponeringen, har delvis en direkt påverkan på arternas utbredning, delvis indirekt då den till stora delar bestämmer typen av substrat och materialtransport (sedimentation, närsalter etc.). De naturliga förutsättningarna i Sverige gör att de flesta kustavsnitten kan delas in i inre oexponerade områden via mellanområden till yttre, kraftigt vågexponerade områden, vilka ger olika fysikaliska förutsättningar för arternas förekomst och därmed olika vegetationssamhällen. Vid planering av miljöövervakning måste man ta hänsyn till vågexponeringen. En lälokal går inte att direkt jämföra med en vågexponerad lokal. De hyser helt andra samhällen. Detta är av särskild vikt vid recipientkontrollprogram där de yttre lokalerna traditionellt väljs som referens och jämförs med de inre lokalerna närmare föroreningskällan. Av helt naturliga skäl skiljer sig lokalerna åt och slutsatserna tenderar till att bli fel om man utgår från att icke påverkade, inre lokaler borde ha sett ut som de yttre, referenserna. Man måste finna lokaler med liknade fysikaliska förutsättningar för att kunna göra denna typ av jämförelser. Därför är det av största vikt att regionala program i första hand återspeglar vågexponeringsgradienten i regionen och i andra hand har en geografisk spridning (se även Kautsky, et al., 1997a för diskussion). Vid en utvärdering av det regionala programmet i Kalmar län visade det sig att fetch-data (d.v.s. vågexponeringen) var den faktor som bäst beskrev växternas utbredning 6

7 Bottentyp Bottentypen är en viktig faktor för arternas utbredning. Algerna behöver hårda substrat för sina häftskivor och kärlväxterna inslag av mjukare substrat för att kunna rota sig. Förutsatt att geologin tillåter det, brukar andelen hårda substrat öka med ökad vågexponering längs våra kuster. I mycket flacka områden finner man dock oftast sandiga bottnar med ökad vågexponering, t.ex. vid sydkusten och delar av de östra kusterna kring Öland och Gotland. Mot djupet övergår alltid de hårda bottnarna till mjuka på grund av sedimentationen. Denna är beroende av vattenrörelsen (i allmänhet inducerad av vågexponeringen) som plockar med sig de mindre partiklarna, samt bottenlutningen (branta bottnar tenderar att ha hårt substrat djupare ner då partiklar lättare spolas bort). Vid planering av miljöövervakning bör man se till att de olika bottentyperna blir representerade för att täcka samtliga vegetationstyper. För att kunna tolka resultaten från skattningar av samhällenas utbredning måste bottentypen vara känd, vilket därför alltid ingår som en obligatorisk parameter i provtagningen. Bottentypen varierar mot djupet och i allmänhet även i sidled. Mycket av variationen i resultaten försvinner om man håller bottentypen konstant år från år, d.v.s. att transekten upprepas på exakt samma plats varje år (se även utvärdering och rekommendationer i Bakke, et al., I annat fall blir det omöjligt att skilja variationer orsakade av tid och rum i miljöövervakningen är man endast intresserad av tidsvariationen. Om transektens läge hålls fixerat uppstår problemet med att den då statistiskt sett endast representerar sig själv. Man kan inte generalisera från resultaten att gälla för hela området. Men detta problem går att lösa, se senare diskussion. Sedimentation Mängden finsediment på bottnarna, dammet, varierar med vattenrörelsen och påverkar arternas förekomst. Sedimenthalten ökar mot djupet. Ökad eutrofiering ökar pelagiala produktionen och därmed även sedimentationen. Hårdbottnar kan därmed övergå till mjukbottnar i ett längre perspektiv. Ökad sedimentation påverkar nyrekryteringen av hårdbottenorganismer negativt. Vid planering av miljöövervakning har sedimentationen ringa betydelse, men vid tolkningen av långtidsförändringar, samt som enkel skattning av graden av vattenrörelse bör man följa denna parameter. Djupet Djupet påverkar ljusförhållandena och därmed även växtarternas djuputbredning och är därför av stor betydelse. Karlsson (1997) fann vid variansanalys av ett begränsat material från västkusten att variansen var väldigt hög i djupled, något som inte borde förvåna. Litteraturen som beskriver djupzoneringen av arter på de vegetationsklädda bottnarna är omfattande. Därför är det viktigt att man håller isär de olika djupen vid jämförelser av t.ex. täckningsgraden och/eller biomassan av arterna, och följer den temporala utvecklingen inom givna, mycket snäva djupintervall. 7

8 Ljusklimatet påverkas av grumlingen i vattnet. Miljöövervakning av de vegetationsklädda bottnarna har som hypotes att ökad eutrofiering ger ökad produktion i pelagialen, vilket ökar grumligheten i fria vattnet och därmed minskar ljusgenomsläppligheten. Varje växtart har en minimigränd för hur mycket ljus den behöver för att överleva. Därför kommer den fastsittande vegetationens nedre gräns att återspegla och integrera eventuella förändringar i grumligheten av fria vattenmassan. Den nedre gränsen för en växtart behöver dock inte sättas av ljusbrist utan andra faktorer kan spela en roll. Detta är speciellt viktigt på svenska västkusten där biotiska interaktioner kan bestämma artutbredningen. Andra faktorer som spelar roll är tillgängligheten på lämpligt substrat vilket är enkelt att observera. Man kan även se till att lokalen (transekten) har lämpliga bottnar tillräckligt djupt ner för att kunna hysa växtarternas maximala djuputbredning, exempelvis att blåstång har tillgång till hårt substrat ner till det maximala djupet den kan förväntas till i området. Vid planering av miljöövervakning måste man ta hänsyn till djupet. Man bör se till att åtminstone flera lokaler har sådana förhållanden att växtarters maximala djup kan korreleras till ljuset och inte till andra faktorer. Vid upprepad provtagning ska man efersträva att hålla djupet konstant. Biotiska interaktioner Biotiska interaktioner är svåra att följa i ett miljöövervakningsprogram, men effekterna av biotiska interaktioner, t.ex. graden av bitmärken på storalger bör registreras. En arts försvinnande från ett område kan antingen bero på biotiska interaktioner, populationsdynamiska effekter eller förändringar av miljön. I Östersjön har biotiska interaktioner troligtvis mindre betydelse förutom i vissa lokala fall. Tobiasson, et al., 1992 fann vid analys av data från Kalmar län en stark korrelation mellan förekomst av havsgråsugga (Idothea baltica) och blåstång. Detta satte de i samband med blåstångens försvinnande. Laboratorieförsök visar att vid stora koncentrationer av havsgråsuggor börjar dessa äta på blåstång. Blåstång har försvunnit över stora ytor och inte kommit tillbaka. Biotiska interaktioner kan spela en roll och kan ibland vara svåra att skilja från en djup- (ljus-) effekt, men det kan ses på individens utseende. Om bristande ljus är orsak till den nedre gränsen brukar växten oftast vara något förkrympt och även mörkare (ökad pigmentering), t.ex. i fallet blåstång. Dessa saker är inte svåra att lära sig att observera. Skarpa gränser däremot (t.ex. en art som täcker % av bottnen slutar tvärt) brukar orsakas av biotiska interaktioner eller förändrade fysikaliska förutsättningar (t.ex. förändrad bottentyp). Biotiska interaktioner tycks vara vanligare på svenska västkusten än i Östersjön. Vid planering av miljöövervakning måste kända, beskrivna biotiska interaktioner som bestämmer arters utbredning, vara kända. Vid tolkning av data är det viktigt att information insamlats som hjälper vid bedömningen om en arts förändrade utbredning beror på biotiska eller abiotiska faktorer. 8

9 Metodiker Med kännedom om ovanstående omvärldsfaktorer har ett miljöövervakningsprogram tagits fram (Kautsky, 1993). Det bedrivs i Östersjön sedan år 1993 och enligt beslut år 1999 ingår det numera också i HELCOM guidelines. HELCOM-programmet HELCOM-Guidelines ger råd om hur man ska övervaka förändringar på de vegetationsklädda, hårda, blandade och mjuka bottnarna (den fotiska zonen). Guidelines omfattar både växt- och djursamhällen. Metodiken har framtagits inom EC MON projektet CMP. Flera workshops har hållits med fytobentos-specialister från hela Östersjöregionen. Hänsyn har tagits till OSPARCOM och de olika ländernas nationella miljöövervakningsprogram. Ett av Nordiska Ministerrådet finansierat projekt bildar bakgrund till Guidelines (Bäck, et al., 1998, Bäck, et al., 1996 ) HELCOM-programmet har som syfte att övervaka de temporala skillnaderna i flora- och faunasammansättning i relation till förändringar av omvärldsfaktorer. Programmet har ett antal s.k. core variables (minimikrav), main variables (sådant som bör göras) och supporting studies (Tabell 1). Monitored variables Site position Transect depth profile Substrate Siltation Non covered substrate Depth distrib. of important plant species Composition of plant species Coverage % of plant species Algae belt depth distribution Loose plants Cover. & depth of Mytilus edulis Monitoring of important species Fucus vesiculosus Zostera marina Phragmites australis Core Core Core Core Core Core Core Core Main Core Main Supporting studies Supporting studies Supporting studies Depth distribution of animals Supporting studies Coverage % of animal species Supporting studies Animal species composition Supporting studies Biomass of vegetation Supporting studies Biomass of bottom fauna Supporting studies Area distr. of animal species Supporting studies *Temperature *Water transparency (Secchi depth or light meter data) *Salinity *Nutrients in water *Particular organic matter (POM) *Dissolved organic matter (DOM) *Dissolved oxygen Water level from nearest mareograph Cartographic exposition value Core Core Core Main Supporting studies Supporting studies Supporting studies Tabell 1: De olika variablerna enligt HELCOM-guidelines 9

10 Nationella programmet I korthet går det obligatoriska programmet (core variables) ut på att etablera växters och blåmusslans (i egentliga Östersjön) djuputbredning och täckningsgrad av bottnen samt att notera typen av substrat. Transektens exakta läge och profilriktning skall anges. Arbetet utförs under senare delen av sommaren (mitten på augusti-september). Den nationella miljöövervakningen bedrivs idag i ett område kring Gullmaren och i Askö-området. De två programmen skiljer sig åt, åtminstone vid en ytlig jämförelse. Vid regional miljöövervakning bör programmet från Östersjön följas, vilket alldeles utmärkt även fungerar på svenska västkusten (många års personlig erfarenhet). Östersjöprogrammet följer det av HELCOM rekommenderade programmet. Västkustprogrammet kan ses som en lokalt anpassad metod som bedrivs som utökad verksamhet. Ur resultaten från västkust-programmet kan man framta den information som rekommenderas av HELCOM, men provtagningsstrategin skiljer sig något mellan programmen. En preliminär beskrivning av västkust-metodiken kan erhållas från Jan Karlsson, 1997, (även ). Ett flertal årsrapporter från västkust-programmet är också tillgängliga på nätet ( Det nationella programmet i Östersjön är tvådelat, dels ett grundprogram som följer HELCOM, dels ett utökat program där kvantitativ provtagning sker (destruktiv insamling av material- d.v.s. man tar prover genom att skrapa bottenytan) (Tabell 2, Tabell 3). I tabell 2 är de parametrar som ska redovisas i första hand listade i fetstil under rubriken Växter översiktligt. Provtagningsfrekvensen redovisas i tabell 3. Tabell 2. Lista på variabler i det nationella programmet (fetstil=obligatoriska vid miljöövervakning av de vegetationsklädda bottnarna). Växter översiktligt (dominerande och/eller lätt identifierade arter) exakt position av lokal (sjökort, skiss, färgmarkering på häll/block, foto) kompassriktning av dyklina avvägning av profil avstånd från land djup (kalibrerad djupmätare) bottentyp sedimentpålagring på bottenytan och på växter artsammansättning för växter och djur (blåmussla) skattning av: horisontell utbredning djupfördelning täckningsgrad i procent av dominerande arter skattning av typ och mängd påväxt frekvensuppskattning av ev. bitmärken från betare täckninsgrad och mäktighet av lösliggande växter fotodokumentation Växter kvantitativt (samtliga alger och kärlväxter) - i fält: provtagningspunktens avstånd från land provtagningspunktens djup ramtypen bottentyp inom ramen artsammansättning inom ramen täckningsgrad inom ramen - på lab.: artbestämning biomassa för varje enskild växtart

11 Sessila djur kvantitativt - i fält: som hos växterna - på lab.: utsortering av Mytilus edulis antal individ grov indelning i storleksklasser biomassa Mytilus om biologisk mångfald: utsortering av samtliga arter, biomassa varje enskild art. Fotografier längs fasta transekter (Västkustprogrammet) -i fält exakt positionering av ca 30 m horisontell baslinje vid ytan utslumpning av 3 djuptransekter som går vinkelrätt till baslinan på givna djup (varannan meter) från ytan ner till ca 20 m, utslumpas längs en 2 m horisontell linje 2 positioner för (stereo)-fotografier av 0.25 m 2 yta djupaste/grundaste förekomsten av individuella arter noteras även mellan provpunkterna på lab: fotografier digitaliseras % täckningsgrad av identifierade alger beräknas % täckningsgrad av identifierade djur beräknas Kompletterande föreslagna undersökningsparametrar siktdjup salinitetsmätning bottenlevande fisk temperatur (om fisktaxering) Insamlande av material insamlande av referensexemplar (fr.a. herbarie-exemplar ) bankning för framtida giftanalys C-P-N- halter i växter i Bottenviken (ev. även Bottenhavet) Mikrofytobentos (fr.a. diatomésamhällen, provtagningsmetodik utformas för djupare bottnar) Meiofauna (provtagningsmetodik utformas för hårda bottnar) Areella skattningar av de grunda bottnarnas växtbälten (från båt, flyg, satellit) Mätfrekvens provtagning sker en gång per år, i augusti-september Intensivområden: varje år 1 gång, med några lokaler som till en början följs under året för säsongvariation (forskn.projekt?) Extensiv -områden: rullande tidsschema, regelbundet 3-5 år mellanrum Bearbetning av data Profilutseende, bottentyp-fördelning, dominerande arters utbredning Biomassa i djupled av växter och djur Funktionella gruppers biomassefördelning Annuella/Perenna alger kvot Trenddiagram: djupfördelning, täckningsgrad, biomassa, artsammansättning och artfördelning Statistisk utvärdering (medelvärden, medelvärdets medelfel, regression, multivariata metoder), korrelation till övrig PMKverksamhet (siktdjup, salthalt, närsalter, primärproduktion, benthos etc.)

12 Tabell 3 Variabler och provtagningsfrekvens obligatorisk Variabel =ob obs.frekv. provtagn.metod analysmetod Bottentyp ob 1 gg år visuell skattning 6 gradig skala, Sedimenthalt på substratet ob 1-2 ggr år visuell skattning 4 gradig skala Djuputbredning växter ob 1-2 ggr år visuell skattning avstånd, djup i m Täckningsgrad växter ob 1-2 ggr år visuell skattning 7 gradig skala Täckningsgrad lösliggande växter ob 1-2 ggr år visuell skattning 7 gradig skala, cm Biomassa växter 1-2 ggr år ram sortering, vägning Artsammansättning växter 1-2 ggr år ram sortering Djuputbredning djur (Mytilus) ob. 1-2 ggr år visuell skattning avstånd, djup i m täckningsgrad djur 1-2 ggr år visuell skattning 7 gradig skala biomassa djur 1-2 ggr år ram sortering, vägning artammanstättning djur 1-2 ggr år ram sortering (stereo)-fotografier 1-2 ggr år fotograferad ram digitalisering, data För en detaljerad beskrivning av metodiken hänvisas till handboken för miljöövervakning, Kautsky, 1993, eller till författaren direkt (hassek@system.ecology.su.se). Här nedan ges en kort beskrivning av de variabler som skall ingå i de nationella och regionala programmen. Transektens utgångspunkt fixeras och markeras väl synlig, dokumenteras och hålls sedan konstant. Kompassriktningen bestäms i förhand vid första besöket (i allmänhet vinkelrätt mot djupkurvan) och bibehålls sedan. Längs med transektlinan kan man lägga ut t.ex. tegelstenar var m som kontroll att samma sträcka besöks år från år- man fixerar därmed läget för transekten. Transektens totallängd avläses på den metermärkta linan (måttbandet) och bestäms av djupaste förekomsten av makroskopisk vegetation som ingår i programmet. Djupet avläses med en kalibrerad djupmätare (dykdatorer ger i allmänhet goda resultat). Bottentypen skattas grovt i häll, block, sten, grus, sand och mjukbotten eller kombinationer av dessa. Man tillför även en skattning av bottentypens täckningsgrad. Täckningsgraden anges i procent och följer en sju-gradig skala: 100, 75, 50, 25, 10, 5, +. Skalan tolkas enligt följande: 100 % för heltäckande med endast små hål (högst 5 % av bottnen är täckt av annat än det som skattas), 75 % för ej heltäckande men klart mer än hälften, 50 % för ca hälften av bottnen täckt, 25 % för klart mindre än hälften men ändå bältesbildande, 10 % mer än enstaka exemplar men inte upp till en fjärdedel, vid låg täckningsgrad är det enklare att skatta det omvända: ca 90 % är inte täckta av det som beskrivs, 5 % är flera än enstaka individ men knappt täckande av ytor, och + står för att enstaka individ har observerats. Vid databearbetningen förs + in som en etta. Generellt gäller att man kan kontrollera sin procentskattning själv genom att skatta hur stora ytor som inte är täckta av arten (d.v.s. hur mycket täcker allt annat). Procentskattningarna kan summerat ge siffror långt över 100 % då arter överskuggar varandra och växer på olika nivåer (jämför träd, buskar, gräs). Sedimentationen är det damm som ligger på bottnarna eller täcker vegetationen. Den skattas i en enkel 4-gradig skala 1=ingen sedimentation, 2= lite, om dykare rör handen över bottnen virvlar lite upp men lägger sig genast, 3=mera, det uppvirvlade stannar kvar en stund innan det lägger sig, 4= sedimentationen är kraftig och förstör sikten för dykaren resten av dyktiden 12

13 Arternas (växterna och blåmusslan) förekomst skattas varvid avstånd från land och djupet noteras i undervattensprotokoll på plats, sedan noteras bottentyp med täckningsgrad, sedan arter med täckningsgrad. Det är viktigt att dykarna skriver ner sina observationer samtidigt som de görs. Täckningsgraden skattas genom att dykaren ser sig om i den ca 10 m breda korridoren och skriver sedan direkt ner en procentskattning för de arter som observeras (samma sak gjordes för bottentypen alldeles innan). Dykaren integrerar alltså täckningsgraden över ett större område (10-20-m 2 ) och inte bara i en ruta med begränsad sidolängd ( m). Skattningarna görs kontinuerligt och en ny notering görs om en ny art tillkommer eller om täckningsgraden eller bottentypen förändras. Metodiken är mycket enkel och replicerbar- d.v.s. olika dykare får samma resultat. Detta har kunnat visas vid flertalet interkalibreringar mellan dykare som gjorts av författaren. Påväxten (både växter och djur) skattas med den sjugradiga täckningsgrad-skalan, och noteras med värdväxtens namn. Bitmärken från betare på framför allt storalgerna bör noteras och mängden uppskattas i en enklare skala. Här bör man även anteckna var på algens bål bitmärkena sitter. Man ska även inkludera de lösliggande algerna/växterna i sina skattningar. Detta görs på samma sätt som för fastsittande växter, dv.s. i den sju-gradiga täckningsgraden av bottenytan. Man bör även tillföra en skattning om de lösa algernas mäktighet, t.ex. skattad cm höjd och täthet. Täckningsgraden ger ju totala täckningen av bottenytan men de lösa algerna kan antingen ligga i en gles väv eller tjock, mäktig matta. Regionalt Om de regionala programmen utförs med samma metodik som det nationella och internationella (HELCOM)-programmet kan stora vinster göras i möjligheten att uttala sig om storskaliga förändringar samt vid jämförelse av resultat (referensområden). Man får en geografisk täckning av information. Skillnader och likheter mellan olika regioner kan belysas. Loo, et al., (2001) ger exempel på olika metodiker och en lista på flertalet inventeringar som gjorts längs våra kuster. Idag bedrivs de regionala programmen med olika metodiker, som ibland följer det nationella programmet men jämfört med detta oftast är en egen modifikation d.v.s. oftast grov förenkling eller felaktigt sätt att göra observationerna. I praktiken genomförs programmet ibland också på annat sätt än vad som står på papperet vilket syns vid redovisningen av data. Detta beror oftast på de mycket knapphändiga beskrivningarna av metodiken eller luddigt formulerade krav från beställaren. Utmärkande är dock att flera konsulter inte tycks veta vad de gör, vilket visar hur viktigt det är med utbildning i metodik, interkalibrering, certifiering och kvalitetskontroll. Det är av största vikt att beställarna förstår problematiken och kan ställa krav på kvalitetskontroll på utförarna. I slutet av denna skrift ges ett förslag på områden för regional miljöövervakning av de vegetationsklädda bottnarna samt en första översiktlig kostnadsuppskattning för ett fullt utbyggt program. 13

14 Biodiversitet Biologisk mångfald är av största vikt, men vi saknar idag ett enhetligt och operativt sätt att mäta den på i t.ex. miljöövervaknings-sammanhang. Vi kan idag skatta biodiversiteten genom att ta kvantitativa prover. För att erhålla alla arter inom ett område krävs förmodligen ett mycket stort antal prover väl spridda över de olika biotoperna, exempelvis har det insamlats ca 500 prover i Asköområdets fytobental, och vi har fortfarande i våra prover inte fått alla arter som finns beskrivna från området. Enligt min mening är dock kvantitativ provtagning det enda operativa sättet att erhålla en skattning av biodiversiteten i ett område. Vid en given, standardiserad ansträngning får man ett relativt mått som kan jämföras mellan områden och mellan år. På sex av de besökta lokalerna inom den nationella miljöövervakningen i Östersjön tas tre parallellprov per transektspecifikt, definierat djupintervall. Man samlar in totalt ca 80 prover per år som ligger till grund för skattning av artsammansättningen, antal individ (djuren) och biomassa. Dessa prover ger också jämförbara resultat för att kunna skatta biodiversitetens utveckling med åren. Översiktlig kartering Miljöövervakningen har som mål att kunna åsådliggöra utvecklingen i större områden - regioner och bassänger. Detta kan uppnås med ett utökat program (se hierarki-diskussionen nedan) eller att någon av de nedan beskrivna metodikerna används. Fytobentalen är mycket mer divers än de djupare mjukbottnarna och man kan därför inte rakt av tillämpa de strategier på fytobentos som är diskuterade i mjukbotten-progammet. Generellt kan sägas att ju fler replikat (utplacerade på strategiskt sätt) desto större möjlighet att uttala sig om större områden. Förutom ett nätverk av transekter kan översiktliga karteringar t.ex. genomföras med direktobservationer av dykare med hjälp av paravan och/eller enklare dykprofiler. Mer täckande översiktliga undersökningar kan erhållas med video (ROV-teknik), flygbildstolkning eller multibeam-ekolod- och side-scan-metodik. Satellitfotografier har i allmänhet en för dålig upplösning (max. 10x10 m) och mycket begränsad möjlighet att se ner under vattenytan. Detta gör att metodiken endast i undantagsfall kan användas inom fytobentalen. Ett genomgående problem (förutom att man mister i upplösning) är att de flesta remote-tekniker genererar enorma mängder data som måste bearbetas på ett eller annat sätt för att kunna göra statistiska beräkningar. Detta kräver kraftfulla datorer men fr.a. kunniga programmerare för att utveckla enkla, operativa program. Man kan ju i ett första skede nöja sig med att åskådliggöra materialet i någon GIS -applikation som jämförelse-referens för en framtida, upprepad undersökning. Marina naturinventeringar med tyngdpunkt på areella skattningar redovisas även i Loo, et al., Flygfoto För genomgång av olika metodik hänvisas till Bäck, et al., 1998, sidorna I motsats till på land har flygfotografering funnit en mycket begränsad användning vid klassificering/kartering av grunda, vegetationsklädda bottnar (Boberg, et al., 1986, Lynge Laustsen, et al., 1998 Pihl, et al., 1996, Pihl, et al., 1997). Flygfotografering har fr.a. använts internationellt för kartering av sjögräs- 14

15 ängar (Possidonia, Zostera, se t.ex. flera publikationer av bl.a. Orth från Chesapeake Bay), i vatten med andra siktförhållanden än de som vanligtvis råder kring våra kuster. Själva fotografiet har en fullt tillfredsställande upplösning för att kunna identifiera objekt (något beroende på flyghöjd samt objektiv och filmkvalitet). Men för att uppnå goda resultat krävs klart vatten (ingen planktonblomning) samt klart och lugnt väder, med goda ljusförhållanden och med minimal reflexion i vattenytan. Råder goda väderförhållanden kan man se och tolka innehållet på bottnar ner till ca 3 m djup, se t.ex. blåstångräkning utanför Oskarshamns kraftverk (Boberg, et al., 1986) Detta motsvarar dock inte maximala djuputbredningen av de flesta arterna som ingår i miljöövervakningen. Öresundskonsortiet använde sig av flygfotografering för kartering av Zostera och Ruppia-ängar. De hävdar att de kunde se samhällena ner till 6 m djup, men kvaliteten av deras observationer kan inte kontrolleras då detta inte framgår ur deras rapport Lynge Laustsen, et al., Om provtagningen ska ske under en viss tid på året (t.ex. augusti-september) är antalet dagar oftast mycket få då fotograferingen är genomförbar. Metodiken förutsätter även att flyget kan ställa upp med nödvändig utrustning just vid den lämpliga tidpunkten. Exempelvis lyckades Öresundskonsortiet, med sina goda ekonomiska resurser, med endast en provtagning av tre (år 1997 fungerade det men åren 1993 och 1995 var av olika skäl inte jämförbara med 1997 års foto). Landesamt i Schleswig-Holstein fick t.ex. vänta över ett åt på lämpligt flygväder för översiktlig flygkartering av deras kuststräckor (Thomas Meyer, Kiel, pers.com). En mer framkomlig väg är att endast titta på de grundaste samhällena, t.ex. som gjordes vid karteringen av fintrådiga alger ner till en meters djup i vikar längs med Bohusläns kust (Pihl, et al., 1996, Pihl, et al., 1997, ). Pihl insamlade ca 300 fotografier per undersökning (år), varav föll bort p.g.a. reflexer i bilden eller andra orsaker. Av återstående bilder slumpades bilder ut så att hela vikar erhölls spridda över regionen (Bohuskusten). Bilderna analyserades och ground proofing gjordes med hjälp av utslumpade ytor för Skattningar av biomassa. Flygbildskarteringen av de fintrådiga algsamhällena fungerar utmärkt ner till 1 m djup och vid goda förhållanden ser man ner till 2 m, men djupare än 3 m djup lär inte vara operativt enligt Leif Pihl (pers.com). Flygfotografering är, med sina begränsningar i djupled en mycket användbar metod för att storskaligt kartlägga mycket grunda områden. Metodiken lämpar sig kanske främst som en översiktskartering som upprepas med glesa intervall (kanske 3-5 årsperioder), men kräver alltid ground proofing som utförs samtidigt, för att kunna avgöra vad som ses på fotografierna. Detta görs i allmänhet med hjälp av dykare, alternativt med ROV-videoupptagningar om samhällena är väl kända. Sidescan/Ekolod Internationellt finns nu ekolodtekniker som verkar lovande för areell kartering av fytobentalen. Multibeam-ekolod-tekniken börjar användas internationellt och bör snarast prövas i landet för utveckling av habitatkarteringar längs kusten. SGU har under flera år använt sig av side-scanteknik för kartering av bottnarnas geologiska sammansättning. Kartmaterialet är utmärkt bakgrundsmaterial för planering av provtagning, framför allt på de djupare, mjuka bottnarna. Försök har gjorts att tillämpa metodiken på storskalig kartering av vegetationstäcket. Resultaten har inte varit helt avskräckande. Utveckling av metodiken kan vara mycket lovande och bör initieras snarast. 15

16 Video-ROV Senaste åren utvecklas videoteknik, där videokameror antingen placeras i en frigående minifarkost (ROV, t.ex. Sjöugglan eller Phantom på Tjärnö - se t.ex. eller enklast släpas efter eller hängs under en båt ( Askö-video ). Tekniken har används framgångsrikt vid beskrivningar av t.ex. de djupa korallreven längs den norska och svenska kusten. En enkel och relativt billig metod utvärderas just nu i Askö-området, där ett antal profiler från den nationella miljöövervakningen har videofilmats samtidigt som de har skattats av dykare inom det ordinarie programmet (Wahlgren, 2000). Bilder går lätt att registrera i dator för bildanalys. Videofilmerna kan lätt sparas för framtida referens och analys. Metodiken är lovande och kan användas vid storskaliga inventeringar för dokumentation och t.ex. snabb bestämning av iögonfallande arters maximala djuputbredning. Videotekniken har den stora nackdelen att synfältet är begränsande och att man därmed lätt förbiser mindre vanliga arter samtidigt som den genererar stora mängder information som är tidskrävande att analysera. Provtagningshierarki Provtagningen i det nationella och de regionala programmen ska kunna tjäna som referensområden för t.ex. recipientkontrollprogram. Därför bör ett program återspegla gradienten från t.ex. inre till yttre skärgården, se placering av lokaler nedan. I en recipient ligger föroreningskällan i allmänhet nära mynningen av en bäck eller älv, och föroreningarna späs sedan ut mot öppna havet. Recipientprovtagning följer denna gradient från inre, mycket förorenade till yttre rena områden. Miljöövervakningsprogrammen ska återspegla förhållanden lokalt och återspegla temporala förändringar i områden. För att se om temporala förändringar har skett görs en hierarkisk jämförelse vid analys av resultat: djupintervall (stratum) med sig själva, transekt med sig själva, transekter inom ett delområde, delområden inom områden etc (se Figur 1). Sker samstämmig utveckling inom ett steg av hierarkin gäller förändringen även för nästa steg. Vid korrekt provtagningshierarki kan man alltså urskilja utvecklingen i inre, mellersta och yttre delarna av skärgårdarna, liksom de olika djupens utveckling. Man förväntar sig en större variation, d.v.s. kraftigare svar i inre delarna av skärgården och närmare ytan än i de väl ventilerade yttre delarna eller de mer stabila djupare delarna av fytobentalen. Besöks tillräckligt många områden kan även den regionala utvecklingen följas. 16

17 Figur 1: Hierarkisk uppbyggnad av provtagning. Placering av lokaler Vid placeringen av lokaler i ett område (region) måste man ta hänsyn till den förväntade naturliga variationen som finns mellan olika djup samt mellan lokaler. Endast då är det möjligt att göra biologiskt relevanta jämförelser. Prover tagna eller observationer gjorda på olika djup kan inte jämföras direkt, de skiljer sig åt i artsammansättning och biomassa. Tyvärr kan man inte heller finna en lokal som är exakt lika en annan, en förutsättning för helt korrekt statistisk jämförelse med parametriska metoder. Befintliga program präglas i allmänhet av begränsningar p.g.a. för små resurser. I allmänhet placeras ett fåtal lokaler (4-6 stycken) ut i en hel region med avsevärda avstånd mellan lokalerna (hela kustavsnittet av länet). Någon lokal hamnar kanske i inre skärgården andra längre ut (Figur 2 A). Vid sammanställningar jämförs lokalerna med varandra och skillnader diskuteras som om lokalerna hade likartade förutsättningar. Det är som att jämföra äpplen med päron. Inom mjukbottenprogrammet vet vi att det är skillnad mellan erosions- och ackumulationsbottnar och placerar hugg endast på de senare. Liknande gäller även för fytobentalen, men här måste vi ta hänsyn till vågexponering, bottentyp och djup och i vissa fall även salthalt. För att få jämförbara data från flera regioner måste lokalerna placeras på likartat sätt. Recipienter uppvisar i allmänhet en klar naturlig gradient från inner- till ytterskärgård (eller yttre 17

18 fjärd). Om regional miljöövervakning ska kunna utgöra referensområde för recipientundersökningar måste man välja en provtagningsstrategi som återspeglar detta, d.v.s. lokaler placeras i en gradient från inre till yttre skärgård (om sådan finns) (Figur 2 B). Med ett antal replikat inom varje geografiskt läge får man möjlighet att även statistiskt följa delområdenas utveckling. Det har diskuterats huruvida man ska replikera transekterna på en lokal eller inte. Vad man känner till är att den spatiella skillnaden gör att dessa replikat kan bli mer eller mindre olika (förutsatt att vi inte väljer t.ex. en nära vertikal, bred och slät bergvägg med liknande förutsättningar över ett större avstånd, en strategi som valts på västkusten). Ligger transekterna nära (inom 5-10 m från varandra) kan de överlappa varandra om den rekommenderade metoden används där skattningar görs i en ca 10 m bred korridor. De blir därmed inte oberoende replikat, eller kommer att endast återspegla det man redan vet: det är skillnader beroende på substrat etc. För att öka representativiteten för området är det bättre att använda samma resurser och placera transekterna kanske någon kilometer från varandra. Om synkroni i utvecklingen föreligger representerar dessa det större, geografiska delområdets förändringar och inte bara lokala. Rekommendation: lokaler läggs ut så att flera (minst tre) hamnar inom varje definierade delområde, bestämt av läget i skärgården (framför allt vågexponeringen). Man kan förvänta sig att lokaler sinsemellan blir mer olika i varje delområde när man går från ytterskärgården till innerskärgården. Därför bör man lägga mer vikt vid att få god täckning i de inre och mellersta skärgårdsområdena. Figur 2. Modeller för utplacering av lokaler. A= geografisk spridning, men dålig jämförbarhet. B= god upplösning i delområden. Se text för bästa val. 18

19 Bearbetning av data Vid analys av resultaten (se figur 1) jämförs djupintervallen från samma lokal med sig själva med tiden. Om alla djupintervall på en lokal visar samma trender (efter statistisk test) gäller trenden för hela lokalen. Detta gäller på samma sätt vid jämförelse av djupintervallens trender mellan lokaler i samma delområde. Trender återspeglar detta aktuella djupintervalls förändring i området. Vidare uppåt i hierarkin: trender för hela transekter i ett delområde (t.ex. inner- mellan- eller ytterskärgård) gäller för hela området, gemensamma trender i alla områden visar förändringar i en region och flera regioner tillsammans visar trenden i hela bassängen (se figur 1 och 2). Man får härmed en geografisk täckning av undersökningen. Förutsättningen är att tillräckligt många replikat görs inom varje del av hierarkin, d.v.s. minimum tre replikat (minst 3 observationer i ett djupintervall om slumpade observationer, 3 transekter i ett delområde, 3 områden, 3 regioner). Ett totalprogram för hela landet blir relativt kostsamt, men samordningsvinster mellan län (regioner) kan göras bl.a. genom gemensamma områden och att alla områden analyseras tillsammans och inkluderar de olika vattenvårdsförbundens program samt recipientkontrollprogrammens referenslokaler i miljöövervakningen. Statistisk analys av material Då fytobentalen är ett synnerligen komplext system är det inte allt för enkelt och ofta även direkt felaktigt att analysera komponenterna för sig. Det mycket heterogena materialet uppfyller dessutom i allmänhet inte kraven för de traditionella parametriska statistiska testerna som kräver normalfördelning av data, etc. Därför rekommenderas de icke-parametriska, multivariata metoderna som inte ställer några specifika krav på fördelning av data. Mycket användbart har Clarke, 1993 ickeparametriska metodiker visats vara; de finns presenterade i bl.a. dataprogrammet PRIMER (se t.ex. Underwood, 1996, Chapman and Underwood, 1999, se även t.ex. Östersjö97 där data analyserats med multivariata metoder). Statistiska funderingar En av de mer kraftfulla statistiska metoderna för att upptäcka miljöstörningar som kommit i ropet är s.k. BACI-test (Before After Control Impact). Då vi inte vet hur ett naturligt, icke förorenat ekosystem ser ut, är det svårt att se om de observerade trenderna uppfyller miljömål. Vid kemiska föroreningar definierar man ett gränsvärde som är acceptabelt (biologiskt eller politiskt) och sedan analyserar man halterna i biota. De vegetationsklädda bottnarna har olika gränser för vad som är bra eller dåligt beroende på deras geografiska läge och om det är i inner-, mellan- eller ytterskärgården (se även Bedömningsgrunder Kust och Hav, Naturvårdsverket, 1999). I ett fåtal områden finns historiska data som sträcker sig år tillbaka i tiden (Waerns lokaler vid Gräsö och i inre Gullmaren, Gislén i och kring Gullmaren, tidiga data om Zostera -utbredningen i danska farvatten) och som kan ligga till grund för bedömningen av området. I andra fall får vi gissa vad som är bra eller dåligt. Vi bör därför stödja oss mer på om trenderna i observationerna är positiva eller negativa för miljön (t.ex. ökad djuputbredning hos nyckelarter som blåstång, etc.). 19

20 Skillnaden mellan observation och prov Vid alla typer av provtagning är det viktigt att följa vedertagna statistiska koncept så att resultat erhålls som kan stödja eller förkasta uppställda hypoteser. Medelvärdet av parallell-prover bör inte ha en allt för stor varians (spridning) så att trenderna inte syns förutom vid långa, dyra serier eller stort antal prover (oftast en fråga om antal prover i förhållande till områdets naturliga heterogenitet). Det är skillnad mellan observation och provtagning i fält. Den största fördelen med många arbeten inom de vegetationsklädda bottnarna är att dykare kan göra direktobservationer som kan kompletteras med provtagningar av olika slag. En observation är sann såtillvida att man beskriver det man ser i naturen vid det aktuella tillfället. Dess kvalitet beror på observatörens förmåga att t.ex. särskilja olika arter och beskriva verkligheten så att även andra förstår den. Om observationen är av det enklare slaget, t.ex. maximal-djupet för fyndet av den lättbestämda arten blåstång på en given, geografiskt begränsad lokal, torde lite kunna gå fel. Vill man däremot följa parametrar som inte är iögonfallande eller är svåra att bestämma/se med blotta ögat måste stickprover tas. Ett enskilt stickprov kan stämma överens med den sanna verkligheten, men sannolikheten är stor att det inte gör det. Därför tar man flera stickprov och anser att deras medelvärde är OK om man t.ex. gissar rätt i 19 fall av 20 (5 %-nivån). Man accepterar alltså att ett fall på 20 är fel. Vid observationer kan/behöver man inte göra en utvärdering på detta sätt, men det finns dock restriktioner för hur de kan användas. Subjektiv blir utvärderingen om observatören tillför något eget som inte finns på plats eller har egna värderingsgrunder (t.ex. egen, detaljerad täckningsgrad-skala eller oklara gränser för täckningsgrad). Ju mer komplicerad en observation blir desto större andel av subjektiv värdering tillförs, därför bör man begränsa möjligheten för det subjektiva genom att göra det så enkelt som möjligt. Ett annat, mycket viktigt problem är frågan om observationens/provtagningens allmängiltighet för hela området-regionen och att observationerna är oberoende av varandra. Om man t.ex. väljer att göra observationer endast på en punkt (t.ex. fixerad fotoruta eller längs med en fast transekt med observationsrutor på givna djup) och dokumenterar dess förändring med tiden, kommer man bara att kunna uttala sig om just denna rutas/transekts temporala förändringar men inte något om området som helhet. Inom nationella miljöövervakningen har man valt att göra observationerna inom ett förhållandevis stort område, i en korridor upp till 10 m bred (5 m åt vardera sidan av en metermärkt lina som mäter avståndet till en fixerad startpunkt vid ytan). Härvid görs observationen över en relativt stor yta (10-20 m 2 ) som integreras och noteras av dykaren på plats under vattnet. Alla observationer dykaren gör måste genast nedtecknas under vattnet direkt vid observationstillfället vilket är av yttersta vikt (se kommentarer vid den danska utvärderingen nedan). På varje lokal beskrivs totalt en yta på ca m 2 då transekterna i allmänhet är ca m långa och ca 10 m breda. Detta ska ställas i relation till observationer som endast görs i ett antal rutor längs med transekten. Om 20 ramar (rutor) läggs ut för täckningsgrad-skattning har man endast gjort observationer på 5-20 m 2, beroende på de vanligast förekommande storlekarna av ramen (0.5x0.5 eller 1x1 m). Därför behövs möjligheten till statistisk utvärdering av variansen vid denna typ av begränsad observation. I fallet med de fria skattningarna av förekomster i breda korridorer av bottnen representerar observationen den fasta transekten och ingen variation kan beräknas då replikat saknas. Detta är dock ingen nackdel; man observerar sanningen på transekten, som representerar en relativt stor yta av den totala bottnen i området. Man behöver inte ta enstaka prover i korridoren och sedan göra en uppskattning av täckningsgraden i densamma (se t.ex. Dethier, et al., 1993 för en diskussion och resultat i Dansk utvärdering, se nedan). För att få ett representativt material för utsagor om området krävs dock att flera transekter görs och att trenderna i materialet analyseras enligt gängse statistiska normer (varje transekt blir då ett replikat, se Figur 3 för exempel). 20