ALF HAMBE. Ännu en sång om Den Gröna Dimmans Skog. Dahlberg Förlag

Transkript

1 ALF HAMBE Ännu en sång om Den Gröna Dimmans Skog Dahlberg Förlag 1

3 ALF HAMBE Ännu en sång om Den Gröna Dimmans Skog Dahlberg Förlag 3

4 Innehåll (kursiv = ej tonsatta dikter) I. Hitteblomst 7 Hitteblomst 8 Flickan vid dörren 9 Jungfrun ur trädet 10 Ljus mot blå snö 11 Prins Hatt under jorden 12 Smultronstänk 14 Vittran 16 Enskugga 18 Ännu en sång om Den Gröna Dimmans Skog 19 II. Minneglimt 23 Saruman du vite 24 Minne från Egypten 26 Smygtittaren i Betlehem 27 Misstro 28 Jag heter Parsifal 29 Hagtorn 30 Riddar Vilse Per på Malta 31 Hunden på Morava 33 Café de la Paix 34 Hebridisk Vals 36 Sagan om Eirin 38 Hos Gunnar på Lidarende 39 Jorun 40 Ingeland 42 Glitteriglam 44 III. I Himlaträd 47 Ratatosk i Himlaträd 47 Namn i askestam 49 Ljusalfer - Svartalfer 51 Singoalla spår i sand 52 Månen längtar till Jorden 54 I glimrans natt 56 Vinterträdgård 57 Ballong 59 När de giftiga dimmolnen skingrats 60 Ragnarök passerad 62 Stilla lilla 64 Änglafåglar 66 På ängarna i Alphtar 67 Himlaträd 68 Till sist - en början 70 4

5 I 5

6 6

7 Hitteblomst På en stubbe i djupa skogen satt W.A. von Goethe och diktade. - Gefunden, gefunden - mumlade han och stirrade oavvänt ner på en liten sällsam blomma. Plötsligt stod jag där med blomman i handen, rötter och allt. - En Hitteblomst! - Var rädd om blomman, sa Goethe och fortsatte dikta. Med hans dikt lite svagt i bakhuvudet gick jag hem och planterade vår hitteblomst på min svenska jord, på mitt sätt. Så var där nån på väg ut ur stugan, min unga dotter Susanna, Flickan vid dörren som en virvelvind på väg ut i vida Världen mot alla hissnande ljuvliga farligheter. - Var rädd om dig! ropade jag och gick och satte mig på stugaltanen. - Det är lugnare att vara träd, sa Jungfrun ur trädet. Hon som sitter på min stugaltan och ler lite mångtydigt med slutna ögon som om hon hade alla hemligheter hemma hos sig. Det blev snart vitt omkring mig för vintern kommer fort. Världen försvann ut mot Vintergatan men jag tände små Ljus mot blå snö och tänkte på Prins Hatt under jorden. Den gamla sagan om en prins som hålls fången i underjorden och älskas av en prinsessa där uppe som inte tillåts att se sin älskade i ljuset. Det lär finnas 1500 varianter av sagan. Så nu skrev jag den 1501:a. Inte lika fort som vintern kommer våren men den kommer. Då drar Universum ihop sig och Vintergatan blir en slingrande stig, där barnen går och letar efter Smultronstänk eller hitteblomst. Jag vet att det är fåfängt att varna dom för farliga Vittran, lät dom gå som dom går, la mig till vila i min Enskugga och drömde Ännu en sång om Den Gröna Dimmans Skog. 7

8 Hitteblomst Jag gick i skogen långt fjärran in på vilsevandring i själen min. I skuggan såg jag en blomma stå så ljus som stjärnor och himmel blå. När jag då ville den blomman ta - Bryt inte av mig hon stilla sa. Jag tog den blomman så varligt då att i min trädgård hon skulle stå. Nu bor den blomman här på min jord men säger inte ett enda ord. Copyright 2001, Dahlberg Förlag 8

9 Flic lickan vid dörren Flickan med ögon som blåklint, förgätmigej stod nyss vid dörren log emot mig. Dörren stod öppen. Vinden kom och flickan svann hann genom mörkret hem till sig. Flickan med ögon som blåklint, förgätmigej vandrar i vinden bort hem till sig. Nej, se hon flyger lika långt som fågelen som flög ur hjärtat ifrån mig. Flicka med ögon som blåklint, förgätmigej. Säg mig, var bor du? Vem väntar dig? Vandrar i vinden vännen min. Var finns du nu? Du som långt fjärran bor hos mig. Copyright 2001, Dahlberg Förlag 9

10 Jungfr frun ur trädet Till hennes förlossare, konstnären Bo Larsson, Sollebrunn Sagan sitter sovande i trä, i trä drömmer stilla jungfru lilla slutna ögon leende. Skaparn din, din älskefar skådar bilden som är klar ser dig stigen ur hans seende. Trädet, jungfrumoderen ack träd, ack träd födde stilla jungfru lilla ur sitt liv och gläds nu med skaparn när hans leende speglar undrets skeende. Så föds bild av dröm ur livsens träd. Copyright 2001, Dahlberg Förlag 10

11 Ljus mot blå snö Ljus mot blå snö. Stilla vilande vaka. Vitan blånad på träden. Blå skuggor i själen. Men ljus i mitt fönster. Som små väktare värnande allt det värmande inomhus. Varde ljus! Ljus! Blå snö bak ljus. Alltmer mörknande svartblå. Kan jag inte se träden försvinner väl Världen. Men ljus i mitt fönster mot all vintergatsvilsenhet. Mina ljus mitt i rymden. Varde ljus! Ljus! Copyright 2001, Dahlberg Förlag 11

12 Prins Hatt under jorden Så står jag här igen i djupan sal hos min dystre vän med vårens första ljus för ditt mörka sjunkna hus. Hem till varmgoa fina solkatterna mina smög jag från sorgen din. Jag har saknat ditt mörker söker ditt mörker. Sover du, vännen min? Jag sätter som ett ljus en blomma i ditt hus. Och sen somnar jag hos dig. Fast det märker du nog ej. Men du vaknar med ljusan syn och undrar vad som lyfte upp ditt hus i skyn. När du sen ropar: - Det är dag! Då sover jag. Så drömmer vi igen en liten stund än, min dystre vän om vårens första ljus i ditt mörka, sjunkna hus. Sen till varmgoa fina solkatterna mina flyr jag från sorgen din. Jag skall sakna ditt mörker söka ditt mörker. Sov nu, vännen min. Jag sätter som ett ljus en blomma i ditt hus. Och sen somnar jag hos dig. Fast det märker du nog ej. Men du vaknar med ljusan syn och undrar vad som lyfte upp ditt hus i skyn. När du sen ropar: - Det är dag! Då sover jag. 12

14 Smultr ultronstänk En och annan går sin väg. En ann går vill och vankar drar sig hän i villotankar om vart vägen når. Lömska strömmar, drömmar gömmer blomst i strandens bankar invid villoströmmar bortom mörkt där skimran rår. Vilket trevande i gläntan mellan smultrons ögonblick. Där i väntan blänker gläntan väntar blänkan på din blick. En och annan når väl långt. En ann går vill för blänkan den som blinkar bak förväntan om vart vägen når. Stigar underliga vindlar vidare mot gläntan där så sakteliga vinden suddar våra spår. Bliga så i blindo blånad mot din grånads stjärneblänk. Nu som då med samma trånad bland grå strån mot smultronstänk. 14

16 Vittr ittran Längst in i djupan skog där trollen rår, där trollen rår och Vittran vittrar mänskoblod i mänskobarnens spår - de små som gick att leta efter smultron. Dit står min håg så underligen lockar mig så ständigt in att vandra vill just på den stigen. Smultronglöd i barnasjälen min. Blodstänk på kind. Vilsen i vind. Onden rider hand i hand i bredd med Goden barbacka genom barnaland barnaland. Men varken ond eller god är Vittran som längtar ditt blod. Det finns en sällsam stund där i din själ, där i din själ du finner livsens undergrund bak illa och väl. - Som när du gick att leta efter smultron. Där väntar hon dig underligen lockar dig så slutligt in att lyckligt vandra vill på stigen. Lömskan glömska - där är Vittran din. Blodstänk på kind. Vilsen i vind. Bortom väl och ve i ljus så stormande stilla barbacka blodsken vindsus vindsus. Men varken ond eller god är Vittran som längtar ditt blod. 16

18 Enskugga I dag låg jag i gräset vänd på rätt sida så att hjärtat mitt svävade lätt i sina förtöjningar. En mås flög snett upp mot solen och inne i stugan satt en liten parvel vid pianot och byggde en melodi i två stämmor. Ett sjuårsfinger uppåt diskanten och ett lika litet nedåt i basen. Så vände jag mig över på andra sidan. Där stod enbusken och kastade en mycket lång skugga och nu hade pianot tystnat. Jag tänkte: - Jag får inte vara rädd för dig, skugga. För jag älskar ju din enbuske. Och vid skuggans rand stod gräsen som tydligast. Jag tyckte mig höra den lilles melodi lika nära nu fast han slutat spela. 18

19 Ännu en sång om Den Gröna Dimmans Skog Ännu en sång om Den Gröna Dimmans Skog. Havrikeskogen vid Människodalen. Dunskog och dimskog och djupan trolleskog runt gamle Kung Inge som sover i kumlet vid Skeppåsahallen i Himlahögsal. Ännu en sång att jag följer den än Gröna Dimmans skimmerstig emot skymningen. Gröne Grevens ringelstig säg, vart för väl den vid bjällrans klämtan mot undran och väntan med din och min längtan min vilsne vän? Ännu en dag med den spröda bjällrans ljud. Rökgröna strömmar kring handen som anas svagt där ett majlövat svindelhav ger bud om djupträdens rötter där själarna danas och liten stund dansar i högsommarskrud. Ännu en sommar i människornas dal. Ljusa alver glider fram ur dimskog till bal skuggmjuka lyssnande till en näktergal. Mänskor som känner det glädes i själen. Se, alvmänskor dansar i sommarsal! Ännu en höstkväll när sanningen är när. Alverna vandrar längs rökröda slänter. Vandrar till stränderna - Skeppen väntar där - trår sig till vidan hav från blomstergläntor stiger ombord och far. Sången slutar här. 19

21 II 21

22 22

23 Minneglimt Saruman från Himalaya höll hov på Falsterbohus. Fast han där hette nåt annat. Han ändrar namn och skepnad, vart han sig vänder. Jag och mina obstinata pilgrimskamrater ville inte bli lyckliga på hans vis. Vi tog på oss skorna igen och vände hemåt med huvudvärk. Saruman du vite, varför blir din kappa grå? Det vete Farao! Men jag har ett Minne från Egypten, där mångfaldiga faraoner sökte bli saliga på sitt vis. Kanhända gäller det också Smygtittaren i Betlehem, fast han närmar sig de existentiella frågorna bakifrån s.a.s. och fortsätter därmed odla sin Misstro. Detta ständiga letande! - Jag heter Parsifal, mumlar Vilse Per, rider fel som vanligt, kommer hem till slut men somnar i ett Hagtorn. I drömmen blir han Riddar Vilse Per på Malta, under brinnande krig med turkarna utskrattad av tappra tempelherrar men icke dess mindre utvald till nära tempeltjänst hos Jungfru Maria. Jag vaknar ur min lyckligt religiösa Vilse Per-dröm i det forna fredliga Jugoslavien på ett tåg på översvämmade floden Morava. Men genom en glugg ser jag en död hund på drift. Hunden på Morava ger mig onda aningar. På något sätt når jag så Världens mitt, kanske stormens centrum, på fredens kafé, Café de la Paix, i Paris. Men kastvindarna är alltid nära och får nu tag i min lojt utsträckta fot. Det bär av mot nordväst och ovissa öden i en Hebridisk vals med servitrisen Binnie. När jag lyckats lösgöra mig ur hennes grepp har jag hamnat hos hennes keltiska släktingar på norra Irland och därmed i den sanna Sagan om Eirin. Nu vill jag hem men via en kastvind och ännu en minneglimt landar jag på Island, Hos Gunnar på Lidarende. Allting är sig likt. Lika fager är liden och lika obevekligt Gunnars öde och hustruns hårda sinne. Jag känner igen allt sen flera decennier - från sagan. - Allting finns - på riktigt - även de vildaste fantasier, på nåt sätt, tänker jag. - Även Jorun, skrattar hon som just glidit ur sitt gröna träd i norska Telemark och lockat in mig i Bergakungens sal. - Kan man heta Jorun? säger jag, låter som en saga: Förresten var jag nyss på Island. Vill du va snäll och öppna dörren. Jag måste hem till Ingeland. - Ingeland! Det är ju också en saga! skrattar Jorun och öppnar lite på glänt. - Glitteriglam! ropar jag åt Solen och smiter ut. Jag tror jag drömmer att jag lever. 23

24 Sar aruman du vite Saruman du vite varför blir din kappa grå? Därför att du vill på våra vägar gå. Saruman du vite varför syns din kappa blå? Därför att du jämt är den vi hoppas på. Källan på Himalaya spelar som musik. Bäckar små till Helvete? Å till Himmelrik? Saruman du vite ger mig tröst fast den är klen. Första gång man ser hans kappa är den ren. Saruman du vite visa mig en enda bit där din vishets kappa ännu lyser vit. Källan på Himalaya spelar som musik. Bäckar små till Helvete? Å till Himmelrik? Saruman du vite varför syns din kappa röd? Därför att din kärlek blir till någons död. Saruman du vite visa mig en enda bit där din vishets kappa ännu lyser vit. Epilog: Snabbt jag kom och snabbt jag for fjärrankommen hit. Saruman du vite var du nånsin vit? Källan på Himalaya spelar som musik. Bäckar små till Helvete? Å till Himmelrik? 24

26 Minne från Egypten Kunnig i stjärntydning slapp jag gå in i den egyptiska graven vid gryningen. Farao kallade mig: - Slav, dig såg jag. De tusen av de dina som nu går till döden ville ha dig som vägvisare. Visa mig vägen så får du leva. - Farao, sa jag gå till de dina. Väljer man stjärnornas väg finns ingen genväg genom döden om man vill leva. 26

27 Smygtittar mygtittaren i Betlehem Bakom stallet i mörkret bortom stjärnan smyger omkring första julbjudningens snyltgäst. Hukande smyger han fram under Betlehems-stjärnans moders-spenar griper ur springan i stallets vägg ett halmstrå ljus. Men ur smygtittarens perspektiv framträder den gängse bakgrundsåsnan skymmes krubban av Josefs rygg. Han vänder om till markerna och dyrkar stjärnan den kalla himlens opersonliga ledstjärna. Men i sin hand kramar han ett strå från stallet i Betlehem. 27

28 Misstro Jag misstror de alltför allvarlige med pekfingret höjt emot skyn. De tycks mig ibland bland de farlige med sin alltför allvarliga syn. Ett allvar förutan allt leende syns ge strängan stelnad i hyn. Ty blir man ej synnerligt seende med hopdragna ögonbryn. Jag misstror de alltför allvetande med pekpinnen ständigt tillhands att mästra de frågandes letande: - Vad fanns innan någonting fanns? Att påstå att frågans ställande är logiskt orimligt och fel kan aldrig nånsin vara gällande för undrande mänskobarns del. Jag misstror de aldrig allvarlige som ägnar all undran sitt hån. De tycks mig ibland bland de farlige med sitt brustna ihåliga dån. Men fast dessa de mindre vettige ej lindrar ens själanöd mest misstror jag alla allsmäktige som gör varje fråga död. Copyright 2001, Dahlberg Förlag 28

29 Jag heter Parsifal Jag heter Parsifal. Vet inte vem jag är. Änglarna såg jag i skogen. Mor är vacker, stilla stilla. Skuggorna mot kvälln förvillar. Far min bor i Himmelen. Långt bort i gläntan glimmar en blomma. Mor gråter över den om kvällningen. Nu går jag, Parsifal. Nu känner jag mitt namn. Nu går jag långt bort i skogen. Vackra ängel, stilla stilla. Ser du mig? Jag skulle vilja se min fader i Himmelen. Men där i gläntan ser jag den blomman som söker moder min mot kvällningen. Nu står jag, Parsifal äntligen här igen. Lång blev min vandring i skogen. Mor min sover stilla stilla. Blomman blå, den lilla lilla sover lugnt i Himmelen. Här vill jag stanna fjärran från fader min fjärran med moder min i Himmelen. Copyright 2001, Dahlberg Förlag 29

30 Hagtorn Så fort jag tror att jag hittat mitt land försvinner det ifrån mig och det stinger av tvivel det stinker av tvi tvi vale det stinger av hagtorn i tunn hud. Jag går trött tillbaka med rivna ben men mor min är inte hemma. Och jag somnar i farstun. I glasverandan som revs när jag inte minns somnar jag då. Det är tiden för hagtorns-slummern. Halvt i dröm, halvt vaken minns jag då hagtornsbusken. Och där står hon. Allvarligt leende ser hon långt långt bort men ändå bara på mig. Förunderligt liten och vek allt mindre och barfota. Lilla vallpiga kära syster söta mor för alla de små som i marken bor och för mig som sov i jorden. Nu böjer hon undan hagtornsbusken. Ur grottans öppning skimrar i väntan glömda solnedgångar från min gamla glasveranda. Och gömda ännu inte drömda ljusår anar jag därinne. - Släck inte ljuset, mor. Sover du? Varför sover du, mor? - Din handske är röd, Parsifal. - Är jag stungen av hagtornsbusken? - Nej, du har rört vid hagtornsbusken. Den är fläckad av din röda handske. Stå stilla, rör ingenting. I sinom tid skall du få se in i grottan av kristall. Säg, minns du glasverandan? 30

31 Riddar Vilse Per på Malta I andanom i andlös gång mot aftonsång genom ett prång här stretar Vilse Per herr Trampman solitär. I trappan upp mot höjderna mot templet, himlafröjderna i tungsamt järnfodral till Maltas riddarsal. Ur tidens flykt har han sig ryckt i dress av stål, en overall. Den han skall hälsa på vill se honom just så. Det slamrar järn i trappans lut. Herr Trampman haver klätt sig ut för mor, sin älsketös. Nu är han religiös. Vi slår ihjäl med hopp och tro. Alltmedan du i lugn och ro får kyssa jungfruns fot allt ont går vi emot. Det ekar genom hallarna. Hör turkens tjut på vallarna! Dock fridsamt skådas här Maria, Vilse Per. Han satt där flera hundra år. Ur slaktning efter slaktning står i blodröd rökelse Marias altare. Och alla tempelriddarna och Biggles-män, stridsflygarna sig offrat längesen alltför Mänskligheten. Av aftonsången lyftes han. Ett sista steg - Han vill, han kan. Sen domnar han emot Guds Moders lilla fot. De stränga tempelriddarna ses rynka ögonbrynen. Ja ty nu är krigsens tid. Sov, Vilse Per, i frid. Hör, turken blåser i trumpet till hån mot all ridderlighet. När kommer Parsifal till Maltas riddarsal? Den här som kom är alltför from. Ja, vid Marias jungfrudom! Sov du och fräls din själ medan vi slår ihjäl. Och Vilse Per, den riddaren vill sova, inte vakna än. För då skäms han ihjäl av ganska goda skäl. Men någon gång han drömmer så att när han kysser Jungfruns tå han hör en röst: - Min vän nu kommer kvällningen. Lyss då på tystnan. Lyss och hör hur stilla allt är utanför. Nu har vi väntat in vår afton, din och min. Herr Trampman trampat fram till slut. Ja, Vilse Per kan sova ut i skamlös hemma-hamn i Jungfru-Moderns famn. 31

33 Hunden på Morava Stilla på svallnad flod - i blod, Morava - flyter en hund som är död. Se, hur den sväller som en sol, Morava. Gud frälse oss från all vår nöd! Tåget står still bland skyarna. Floden drar in i byarna. Här under skyn som lyser röd flyter en hund som är död. Stilla på svallnad flod - i blod, Morava - hör jag nån spela mandolin. Tonen den sväller som en sol, Morava. Gud, vad den tonen låter fin! Hunden den flyter oss närmare nära men allt syns fjärmare när man lyssnar till melodin. Gud, vad musiken låter fin! Nu ser jag hunden vid min glugg, Morava. Hör mannen sen med mandolin. Hjärtat mitt sväller som en sol, Morava. Gud, vad den tonen låter fin! Hunden är borta bland skyarna. In kom en man från byarna. Långt bort där himlen lyser röd ylar en hund som är död. Stilla ur svallnad flod - ur blod, Morava - lyfter en hund, den är inte död. Se, hur den sväller som en sol, Morava! Gud frälser oss från all vår nöd. Ut går en man ifrån byarna rider rätt in i skyarna på hunden som flyger ifrån sin död. Gud frälse oss från all vår nöd! Copyright 2001, Dahlberg Förlag 33

34 Café de la Paix Här ytterst på udden sitter jag i Världens mittersta hav. Våg på våg guppar förbi mig som så att ibland tuschar den min tå. Snart blir timmen blå emot kvällningen men vågorna stillnar ej än. Dyningen vänder starkare emot udden Café de la Paix. En udde, en navel, Världens mitt. Så lojt jag dinglar med tån. Om man här länge nog väntar på nån så möts man här nog nån gång. Denna tanke finns väl en sanning i. Du vandrar nog redan förbi. Ser mig nu - våra blickar möts på Café, på Café de la Paix. Du är lång och kort, du, bred och smal. Så mörk du, ljus du i hyn. Du går här ifred i en stad så stor. Men nånstans har du lämnat din bror med pannan blodig i någon gränd i ett hörn där du kände dig trängd. Är det honom du snart ska få se? Få se - på Café de la Paix. Min blick fångar upp - ett tidningsblad. Man slåss nånstans för sitt liv. Knyter min hand nu och tänker på den som av rädsla jag slog längesen. Kommer du förbi kan du slå dig ned. Härmed bjuder jag dig på en drink. Drick för vänskap och evig fred på Café, på Café de la Paix. Vem är det jag väntar att få se? Vem går mig jämt här förbi? Jag ser mig själv flykta undan i hast i ett flimrande snabbt ögonkast. Och går du för när min utsträckta fot ja, går du den smärtsamt emot en drink jag bju r på. Jag sitter så bra på Café, på Café de la Paix. 34

36 Hebridisk Vals Hebridean Waltz Det blåser nordvästan från havet i kväll. Min undran flyr undan till Tower Hotel till krumbenta Binnie från nån slags Hebrid. En Hebridean Waltz vill jag valsa i kväll. - Varför bjöd du inte upp mej? sa hon. - Ja, säg? - Passar dej inte servitrisen till valserna? Bara till servisen passar servitrisen. Är du less? Säg, är du less på Binnie från Hebriderna i Inverness? Det blåser ett minne från Skottland i kväll. Det viner från skorstenen in i mitt tjäll. Den svartlocke-binnie står krumbent hos mig. En Hebridean Waltz vill hon dansa i kväll. - Hemma på Hebriderna jag hade en kär. Fast han är död sen förra våren stendöd minsann. Han tog aldrig chansen att bju mej i dansen men drack mitt te - Adjöss! Dismiss! sa Binnie från Hebriderna i Inverness. Det blåser en ängslan i sinnet i kväll. Min ängslan blir fängslan på Tower Hotel. Den vindögda Binnie häller te i min kopp. En Hebridean Waltz - Nu så bjuder hon opp. - Ja, nu ska du dansa med mej Hebridean Waltz. I går bjöd du inte upp mej alls, men här är min vals. Säg, hur smakte teet? Kunde du få ner et? Mitt te är bäst, ja, allra bäst sa Binnie från Hebriderna i Inverness. Det blåser nordvärstan i drömmen i kväll. Jag dansar som galen på Tower Hotel med krumbenta Binnie och teet ur min kopp är Hebridean Waltz djupast djupt i min kropp. Och bortanom finns evigheten bak skymningen. Binnie hon valsar mig. Hon ger sig av mot min grav. Fast jag ej tog chansen bju henne i dansen jag dansar dit, yes - bit för bit, yes med Binnie från Hebriderna i Inverness. Det blåser nordvästan från havet i kväll. Min undran flyr undan till Tower Hotel till krumbenta Binnie från nån slags Hebrid. En Hebridean Waltz vill jag valsa i kväll. 36

38 Sagan om Eirin in Tillägnad Oliver Cromwell et consortes Till Eirins land blev stränga änglar sända av Nitälskarn att härska behärska allt Eirins land. Där mötte de blomsterängar ljuvliga. I varje blomma en skimrande kalk Den Heliga Graal. Ljusdruckna somnade stränga änglar på Eirins äng. Fram i månsken gled alver Eirins alver på blomsteräng. När änglarna sover lyckligt drömmande liknar de alver i Eirins land. Alverna gled in i änglarnas drömmar älskade dem och ur älskogsförblandning steg alvers och änglars barn leende på Eirins äng. Så var det en gång i Eirins land i sagosannings förblandning. Men östan om hav steg Nitälskarn fram och pekade strängt mot väster. Än strängare änglar vandrade dit. Så har de ju alltid vandrat. De var komna ur Nitälskarns eget blod och lägrade sovande änglaalver med kalla, stränga miner. Och barnen som kom blev demoner och ängens kalkar blev kärl åt Nitälskarns kallbrandsvarta blod som spills över Eirins ängar. Det ringde i ängens blommor. Nektar flöt ur blommornas kalkar. Fin vind spände gräsen till sång och änglaalverna sjöng. De sjöng för mänskor och älskade dem och lät sig älskas av dem. Den kyrka de byggde var jordisk och ljus och genomsynlig i taket. Och Skuggan fanns bara strax östan om hav i Nitälskarns kryptor. 38

39 Hos Gunnar på Lidarende Pilar korsar himmelen. Nornans väv är skör. Vad är det du hör, Gunnar? - Strängen brast på bågen fin. Ingen ny sträng, hustru min du gör. Nu vill du och Himlen att jag dör. Fager är liden. Kär är mig tiden. Kärare ändå att på trots mot skyttelns lopp ensam stå. Nu skall Gunnar gå ombord. Jag ser det från hans gård. Fälten är så gula, skyn så blå. Landsförvist på grund av fejd skall han gå med fri lejd men utan frejd. Gunnar, Gunnar fly! Döden må du sky. Nej, Gunnar såg sig om och återvände. Och tusen år intill på Lidarende där satt jag i backen och jag kände hur skammen brände. Fager är liden. Kär är mig tiden. Kärare ändå att på trots mot skyttelns lopp ensam stå. 39

40 Jorun Där står ett träd i Telemark en björk så grön. I trädet bor en flicka skön - Jorun, Jorun - trollefina mön trollefina mön. Inte älskar du väl mig. Säg, vad vill du mig, så säg? Du vill min själ det vet jag väl. Nu ger jag bort min själ till dig. Så älska mig! Så älska mig! En klippa slöt i dundrom mig innanför. Med trollevin och trollemör Jorun, Jorun milt min själ förför milt min själ förför. Säg, vad vill du, flicka lill? Du fanns i björken strax intill. Jag älskar dig. Du gäckar mig. Men i min själs fördrömda vrå där skall du stå där skall du stå. Ja, när all kärleks undranskraft har fjärmats mig och flytt långt bortom hem till sig Jorun, Jorun söker jag mig än söker jag mig än till dig om och om igen i själamärg berg träd, min vän. Där finns min själ den du så väl för jämnan gäckat bort från mig som älskar dig som älskar dig. 40

42 Ingeland Lyssna stilla. Träden rör sig - Träd och gräs och blomster för mig sakta upp mot skyar blå. Bortom träden skeppen går. Stiger skepp mot blåa skyar lyftas hav och fält och byar lyftes horisontens rand. Se, nu vaknar Ingeland! Står jag på ett berg av drömmar riket mitt är moln och hav ljung som blommar, ljus som strömmar upp från Solens kungagrav. Upphöjt skönt i kvällens fägring står mitt rike som en hägring. Jag är kung av sjö och strand Konung utav Ingeland. Tar jag Månens bleka skära flyttar den försiktigt nära strängar den invid min tron och slår an en fjärranton. Alla skuggor i mitt rike mänskodrömmen, skuggors like drar till tings med Fantasin under himlens baldakin. Kunde jag med månens lyra och med Fantasin som stöd Ingelandets skuggor styra blev jag kung intill min död. Men nu tystnar fjärrantonen. Alla skuggor drar mot tronen. Natten tar min kungakrans störtar mig mot Ingenstans. Snubblar jag bland grenar, rötter störtad konung, ganska trötter flyr i mörkret till min säng. Natten råder, mörk och sträng. Om en stund skall morgon randas syner strax till ting förvandlas dagens alla gälla ljud tolka verklighetens bud. Men i Solens höga bana ovan alla jordeting finns ett löfte jag kan ana om en gyllne kungaring. När den djupnar röd mot kvällen stiger jag på drömmarhällen. - Kanske lyftas hav och strand. Vaknar åter Ingeland. 42

44 Glitteriglam iglam Glitteriglam in i min klyfta, den blånande djupa. Fastän på torra land sitter jag faktiskt i havet. Solen är kung här jag själv en gycklande son invid tronen. Glitteriglam! klingar bjällran när jag sneglar snett upp mot Solen. Han syns dock icke nämnvärt berörd men vågornas skrattblänk ger gycklaren silver. 44

45 III 45

46 46

47 I Himlaträd Mina barn Susanna och Pontus brukade klättra i höga furan i Människodalen tillsammans med ekorrarna. Av honom fick jag senare veta namnet på ekorren i Världsträdet asken Yggdrasil. Ratatosk betyder tanden som hittar. Mig hittade han vid farstutrappan en stjärnljus morgon. En sekundsnabb hälsning, så var han borta i Trädet. Som vanligt med spefulla bud mellan ormen Nidhögg i jorderoten och örnen Hräsvälg i himlatoppen. Ratatosk i Himlaträd Hör om den fnatten i furan den höga den furufnatten som hoppar så vida som flyger i Världen med vingbreda svansen rödbrun och kvickögd. Han Ratatosk heter. Ratatosk Ratatosk! Tanden som hittar. Den lille knatten med yviga svansen. Ej blott i furan fnattar han skyhögt. Nej, genom Trädet som famnar all Världen. Arla var morgon långt innan Solen synes på Himlen spänna sin båge då stjärnor visar hur Världsträdet växer är Ratatosk vaken och kilar i Trädet. Vida bland gyllenlöv uppåt och nedåt väldiga himlasprång. Hoppsan i höjden! Rattlar på stammen fnattar runt grenarna fram och tillbaka uppåt och nedåt. Arla en morgon står jag på trappan ser upp mot Trädet som grenar sig vida. Himlaträd Himlaträd. Ack, gyllenlöven bleknar nu sakta. En vind går i träden. Då ur min fura fnattade knatten en furufnatt som jag trodde mig känna. Framme vid trappen var han i blinken svann sen i Himlaträd. Nu visste jag namnet. Ratatosk Ratatosk. Brevbärarn kommer färdas med budskap nära och fjärran likasom du när du var vid min trappa och snabbt som kometen for åter i himlen. Ratatosk Ratatosk. Ditt ärende vet jag från den sekunden du var vid min stuga. Du känner det onda gnaget i roten från Nidhögg som knaprar längst ner i Världsträdet. 47

48 Du känner den stolta örnen i toppen på himlaträdkronan. Där skådar han Alltet. Han vill väl och vet väl allting om Världen. Men snarstucken är han och vredgas på Nidhögg. Och Ratatosk kommer till den himlaörnen med hemskaste nidord från ormen i roten. Balansen med svansen han håller och lindrar hatord från Nidhögg så hånet känns lagom. Ratatosk rattlar så ned ifrån höjden fnattar längs stammen till djupet hos Nidhögg. Väldiga örnens högfärdigheter täljer han lagom retsamt för Nidhögg. Så står det Trädet himlahögt ännu - fast ormen gnager och örnen är gramsen - så länge Ratatosk den lille fnatten med yviga svansen håller balansen. 48

49 Namn i askestam Träd så stilla. Aldrig vandrar det ifrån sig. Färdas fint med sol och måne himmelens stjärnor. Stilla så stilla seglar det jorden grenfingrar vid jorderoder rotfast bland himlens stjärnor. Sådant ett träd skall vi färdas med ända tills stjärnorna faller. Min älskades namn lyser kärlek och smärta skuret ur askträdets stam. Nu växer trädet upp i himmelen. Ask du - Embla du! Era namn och hjärtan nu lyser fram ur askestam upp emot kronan. Där blåser en storm genom trädet. Men när trädet har brutits av stormen och askstammen blåst bort i aska var finns min älskades namn någonstans? Fråga stormen som blåste i trädet och vinden som andades namnet. 49

51 Ljusalf jusalfer - Svar vartalf talfer Ljusalfer gled genomsynliga genom ljungen. Svartalfer hostade högljutt. Löp till Odins sal. Svartalv, den grinige gruvlig var hans grämelse. Rättmätigt ljöd hans rop: - Allfader i höjden! Svårt är att sova i ljusa ljungen. Ljusalfer svassar båd bittida och sent. Odin log genom ett öga. Avlade skuggan allvist. 51

52 Sing ingoal oalla la spår i sand Det finns en liten lykta i den svarta mörka natten. Det finns en liten strimma ljus igenom rullgardin. Och öppnar jag min ruta ut mot rymd och mörka vatten så kan jag höra spelemannen spela melodin. Singoalla stjärnor falla. Säg, på vilken fjärran stjärna har du satt din vita fot sen dess jag såg dig på min strand? Då du ritade i sanden liten stjärna. Hand i hand sen sprang vi ut i böljerymden. Stjärnan föll och du försvann. Glitterljus i böljerymd en stund, ett litet grand. Singoalla går i rymden. Spår i stjärnesand. Jag letar mig en visa i den svarta mörka rymden en liten ton igenom springan i min rullgardin. Och famlar jag i natten för dagningen är skymd - men då hör jag ändå spelemannen spela melodin. Singoalla stjärnor falla. Säg, på vilken fjärran stjärna har du satt din vita fot sen dess jag såg dig på min strand? Då du ritade i sanden liten stjärna. Hand i hand sen sprang vi ut i böljerymden. Stjärnan föll och du försvann. Glitterljus i böljerymd en stund, ett litet grand. Singoalla går i rymden. Spår i stjärnesand. 52

54 Månen längtar till l Jorden Månen längtar till Jorden. Runt Jorden vandrar Månen. Månen med skuggiga ögon vänder sitt ansikte till oss. Jordens andning längtar han. Jordevänd, så är hans trängtan. Blott Näktergalen i Majnattens vaka kan sjunga en sann sång om Månen. Månen vandrar runt Jorden dricker sitt ljus ur dess ögon. Och Jorden grönskar. En Näktergal sjunger. Men Månen går vit på sin vandring. Solen längtar till Himlen. Mot Himlen vandrar Solen. Solen så rik på sitt solguld vänder sitt ansikte bortåt. Himlens andning längtar han. Himmelsvänd, så är hans trängtan. Och Näktergalen i Majnattens vaka kan sjunga en solsång om natten. Solen vandrar mot Himlen får väl sitt ljus från dess salar. Ur himlarymden en Näktergal talar när Solen gått hem till sin Himmel. Jorden längtar till Solen. Runt Solen vandrar Jorden. Jorden med soliga ögon vänder sitt ansikte uppåt. Solens andning längtar hon. Solvänd, så är hennes trängtan. Som Näktergalen i Majnattens vaka sjunger hon ensam om Solen. Jorden vandrar runt Solen dricker sitt ljus ur dess ögon. En Näktergal sjunger i Majnatten sköna. Men Solen den lyser på Månen. Men vart längtar väl Himlen med solar, jordar och månar? Himlen med rymdsvarta nätter Himlen med änglablå salar. Säg, vart längtar Himmelen? Säg, till vem står Himlens trängtan? Hör Näktergalen i Majnattens vaka som sjunger om ensamma Himlen. Himlen vandrar mot intet. Ingenstans får den sitt ljus från. En Näktergal sjunger: - Jord, Måne, Sol - Himmel! Allt ger du oss allom av intet. 54

56 I glimrans natt I glimrans natt när Månen är förmörkad men änglar gläds åt dunkelrosa skimran på hans panna. Den måneförmörkelsen är Solens sätt att ge den gamle skuggomannen sagosken kring pannan hans och någon liten stund få Solens barn att dansa runt hans kranium. På lätta ben och fladdrande med vingar syns Solens barn upplysa hans förmörkelse. Du gamle Måne dömd sen längesen till tystnaden. Ditt vemodssken din gamla torra luta ger - fast den inte hörs och fast ditt sken är ombud ifrån Solen den enda ton som når längst in i undrans rum där skuggor går långt mera verkliga än själva Solen. Kärleks undran. 56

57 Vinter interträdgår trädgård Toner som strimmor - strömmar i träd i trädens galler om vintern. Spelar en himmel bak köldsmidd grind ur grenarnas galler om vintern. Strax bortom de nakna trädens grind tonar en sommar i vinden där solkronor brinner och skyarna strö blommor i snö. Sommaren sitter i Solens träd trygg i sin vinterträdgård spelar på flöjt bakom stängd gallergrind i vintrarnas fridlysta trädgård. Och människor tyst som moln i skyn tysta och bleka i synen de fingrar på tillvarons galler och strö blommor i snö. Fången i Solens blommande träd gungar evinnerligen drömmen om svängande grind i vind vidöppen evinnerligen. Men drömmar är drömmar, vind är vind. Stängd är den köldsmidda grinden. Och hitom finns rosor på liv och död blommor i snö. 57

59 Ballo long Himlen ter sig mest idag liksom en blå ballong. Och inne i ballongen sitter jag med en massa bryderi och knypplar på en sång som är av samma luftigt lätta slag som vindarna och vågorna som solen över stranden som åsar över ängarna och stjärnor över skog som alla lätta stunderna med henne som jag älskar som himlaljus och måneglans och litet barn som log. Ge mig en ballong som inte brister med en knall för någon mäktig dumboms blåseri. Fast då vore det ju inte den i alla fall den som jag tycker om att vara i med vindarna och vågorna med solen över stranden med åsar över ängarna och stjärnor över skog med alla lätta stunderna med henne som jag älskar med himlaljus och måneglans och litet barn som log. Copyright 2001, Dahlberg Förlag 59

60 När de giftiga dimmolnen skingrats När de giftiga dimmolnen skingrats och haven klarnat till spegling finns ingen där till att spegla. Tyrannen är borta. Himlen som härskat och sugit ur jorden dess oskuld och styrka med drömmar om sig om Himlen - - Tyrannen drar bort den dagen i flagor av sot och människor. Ty människan Himlens slav är död. Så klarnar vattnen till spegling. En mild vind smeker med ömhet Jordens pinade ansikte Jordens ögon vattnen i sömn men drömmande. Någon som trotsat Himlen och Himlens slavar böjer sig ned mot Jorden på knä och kysser dess ögon och viskar - Förlåt. Men glöm aldrig ty de visste vad de gjorde. Så blir Jordens sömn en lång dröm och drömmen alltmera verklig. 60

61 Om någon som trotsat Himlen - Tyrannen väntar länge vakar länge i kärlek skall stunden komma då Jorden andas i lättare sömn ler lite rör sig. En ung kvinna mot en lycklig morgon. Då skall den som orkat vänta böja sig ned och kyssa Hennes ögon. Så skall de älska varandra. Men inte som förut på Tyrannens villkor den himmelske hänsynslöses. Nej, jordeljuvt skall de älska sig samman till bådas lycka. Kanhända vänder då Himlen tillbaka ej som tyrann men med ren panna beredd att läsa Hennes kloka ögon och säga till Henne: - Ske din vilja. Då skall morgonskyar smekas ömt av vattnen och kärlek råda mellan öarna och molnen. Och ny skall någon le. Men det skall ske när Hon har sovit mycket länge och varit nära dödens sömn minst tusen gånger. 61

62 Ragnarök passserad ad Vänta inte på undergången och Ragnaröks sorgespel. Varför sitta och gno på sin ångest i väntan på summan av alla fel! Den har redan varit här den tiden, den dagen, den stunden då bron som till Himla bär blev grusad i grunden. Men gråterskorna, hör gråterskorna de stiger din framtid när. Så hör du den invanda undergångssången: - Det blir bara värre och värre det här. Men du kan va säker på allt ont som kan finnas man smakat. Och ska vi till Helvete gå får vi gå tillbaka. Men lyss man till omvända pilgrimssången och tror på nåt värre att få så håller man ångesten hjälpligt stången med tankar på ont som tar lång tid att nå. Din ängslan får fjärranglans när Djävulen dväljs bortom bergen. Det onda man har på distans känns inte i märgen. Men gråterskorna, hör gråterskorna de stiger din framtid när. Så hör du den invanda undergångssången: - Det blir bara värre och värre det här. Men du kan va säker på allt ont som kan finnas man smakat. Och ska vi till Helvete gå får vi gå tillbaka. 62

64 Stil tilla la lilla la Stilla lilla var nu stilla. Ingenting är alls så illa som det tycks när ljuset skyms att ingen kärlek ryms emellan huggkäftsraserit i djupen och fjärran stjärnor högmodstysta stirrande från himlastupen. Inte är din kärlek till och glädjen i den för Dödens kalla skallegrin som äter tiden. Han sväljer luft och mellanrum och han är stum och sitter tomögd i en ödslig sal. Var inte dum, min lilla och tro att denna tysta tråkigheten har nån slutlig makt att alls förstumma din kärleks varma leende din kärleks leende igenom evigheten. 64

66 Änglafåglar Vilse Pers dröm När de vita vingarna skymdes av Glöm-Ström kom tecknet från Solen. När min syn blev fördunklad i drömmen vaknade jag av skimran ur strömmen av vingade väsen. Vännerna, änglavännerna! Öppnade ögon för vägen genom Glöm-Ström. Bortom all glömska svanehög flög jag minneklar. Änglafåglar lyfter ur träden som skymtar i soldis. Vart bär det? Vem är det som far så fjärran med mig fast jag finns kvar? 66

67 På ängarna na i Alphtar På ängarna i Alphtar går havkorna och betar nafsar lite mellanmål av molntussar ibland. Höga svanar syns vid strand. Men själv går jag och letar efter blänk ur himlahål som gläntar lite grand. Solen är en svanesång och svanar bryr sig föga om det lilla från sin höga fjärranvita natt som stundar natt som stundar lång. På ängarna i Alphtar står havkorna och drömmer lyss i dröm till klockeklang från djupan Alphtar-dal. Svanar söker himlasal medan jag stilla gömmer ett och annat litet grand ett blänk, ett stänk av Graal. Solen är en svanesång och svanar bryr sig föga om det lilla från sin höga fjärranvita natt som stundar natt som stundar lång. Copyright 2001, Dahlberg Förlag 67

68 Himlaträd Det står ett träd i havet och speglar himmelen. Hör du fågelsång i vinden? Det växer där, min vän. Och en våg drar in i trädet. Och se, där rider du! Högt i himlaträd du flyger nu alltmed den fågelen. Den fågelen alltmed min vän till ro i samma bo flyr hän. Och starkan stam av luft och ljus bär sång ur böljebrus. Så växer högt ur havet vårt träd mot himmelen. Här står ett träd i himlen. Här gungar världen din. Hör du fågelsång i vinden flyg i din himmel in. I vårt gröna träd i rymden all livsens saga finns allt som glömskan tog och allt vi minns och längtan, din och min. Och fågelen alltmed min vän till ro i samma bo flyr hän. Och starkan stam av luft och ljus bär sång ur böljebrus. Så växer högt ur havet vårt träd mot himmelen. 68

70 Til ill l sist - en början Högst upp i Ingeland under det sjungande trädets skugga invid dess rötter havdjupa tonar min sista dröm genom stjärnefilter speglande spelar en bäck fåglalåt upp till en skimrande sky i trädets krona. Min himmeljordiska brud föder mig på nytt ett barn mitt barn. Där leker jag barn genom trädet. Brud och moder pånyttföderska. Jag vill inte falla ur fågelsången. Håll mig stilla vid hjärtat ditt. Ditt hjärtslag är mitt tryggt som en rimmad sång. Jag sover där nere i famnen din och andas så stilla ingenting. Jag flyger där uppe i djupet och föds ur min dröm. 70

71 71

72 Dahlberg Förlag ISBN ISMN M