Geografi. Europa Tyskland - Demo. Kapitel

Transkript

1 Europa Tyskland - Demo Allmänt Officiellt namn: Statsskick: Bundesrepublik Deutschland/ Förbundsrepubliken Tyskland republik, förbundsstat Antal invånare: (2002) BNI per invånare: Yta: Statschef: Regeringschef: Huvudstad med antal invånare: Geografi US dollar(1999) km² Johannes Rau Gerhard Schröder Berlin (1998) Tyskland sträcker sig från Nordsjön och Östersjön i norr till Alperna i söder. Inom detta område kan man grovt sett urskilja tre olika landskapstyper: nordtyska låglandet, mellantyska berglandet och alpområdet. Kapitel Allmänt Geografi Klimat Befolkning och språk Religion Utbildning Kultur Massmedier Politiskt system Äldre historia Modern historia Aktuell politik Utrikespolitik och försvar Ekonomi Naturtillgångar och energi Jordbruk och fiske Industri Utrikeshandel Arbetsmarknad Sociala förhållanden Kommunikationer Turism Alla kapitel Den tyska delen av Alperna inskränker sig till tre mindre områden med bergstoppar på meter. Längre norrut sänker sig alplandskapet gradvis ner mot floden Donau och övergår i mellantyska berglandet med åtskilliga mindre bergskedjor och dalgångar. Det nordtyska låglandet har formats av istidernas glaciärer. Moräner, smältvattendalar, grusplatåer, småsjöar och hedar karaktäriserar denna del av landet. De öst- och nordfrisiska öarna representerar en äldre kustlinje, som i förhistorisk tid genombrutits av havet. I dag finns skyddsdammar utefter kusten för att förhindra översvämningar. Innanför utbreder sig bördig träskmark. Större delen av det tidigare Östtyskland, DDR, ligger inom det nordtyska låglandet. Östersjökusten är, liksom Nordsjökusten, sönderskuren av djupt inträngande vikar. Delar av kusten är flack med sandiga stränder, men där finns också kustområden med klippor och kalkstensbranter. Hela Tyskland genomkorsas av floder. De största är Donau, Rhen och Elbe. Floderna Oder och Neisse utgör i öster gräns mot Polen. De senaste åren har svåra översvämningar inträffat när låglandets stora floder stigit över sina bräddar under perioder av kraftig nederbörd. Århundradets värsta översvämningar inträffade i augusti 2002 när floden Elbe bland annat lade delar av staden Dresden i östra Tyskland under vatten (se även Aktuell politik). Tysklands största insjö, Bodensjön, ligger längst i söder och utgör gräns mot Schweiz och Österrike. Största ö är Rügen längst i nordost. På denna bad- och turistö i Östersjön ligger hamnstaden Sassnitz med färjetrafik till bland annat Sverige. Klimat Tyskland ligger i övergångsområdet mellan västeuropeiskt kustklimat och centraleuropeiskt inlandsklimat. Nord- och Östersjökusterna har milda vintrar. Ju längre söderut man kommer desto större blir temperaturskillnaderna mellan sommar och vinter. Den varmaste trakten är den lågt belägna övre Rhendalen. Kallast är det i Alperna. Nederbörden uppgår i de låglänta delarna till millimeter per år, och stiger i bergstrakterna till över millimeter. Befolkning och språk Det tyska folket har uppstått ur ett antal olika germanska stammar: franker, saxare, bayrare, schwaber, rhenländare, pfalzare med flera. Tyskland är, näst Ryssland, Europas folkrikaste stat och överträffas i folktäthet bara av Belgien och Nederländerna. I de centrala delarna av Ruhrområdet bor 7 procent av befolkningen på 1,4 procent av landets yta. Andra tättbefolkade delar är Rhen-Main-området kring Frankfurt, Rhen-Neckar-området vid Mannheim och Ludwigshafen samt storstadsområdena runt Berlin, Hamburg, München, Stuttgart, Hannover, Nürnberg, Leipzig och Dresden. Det finns fortfarande många små städer och byar, och vissa områden i det nordtyska låglandet är mycket glest befolkade. Det tidigare Västtyskland hade under åren närmast efter andra världskriget en betydande invandring från forna

2 tyska områden i Östeuropa och från DDR. När Berlinmuren byggdes 1961 upphörde flyktingströmmen österifrån nästan helt. Därefter skedde en betydande arbetskraftsinvandring från medelhavsländerna, främst från Turkiet och Jugoslavien. I och med östblockets sammanbrott har invandringen av etniska tyskar ökat dramatiskt från främst Ryssland, Kazakstan, Rumänien och Polen. Från 1988 till 1995 kom 2,1 miljoner tyskättlingar, och först 1996 visade strömmen tecken på att avta. Under samma tid tog Tyskland emot 1,7 miljoner flyktingar, varav mer än krigsflyktingar från det tidigare Jugoslavien. Från Berlinmurens fall i november 1989 och fram till mitten av 1990, då gränskontrollen upphörde helt, flyttade dessutom östtyskar till västra Tyskland. Flyttandet västerut har fortsatt; från enandet och fram till våren 2001 hade över två miljoner östtyskar flyttat västerut medan cirka 1,2 tyskar flyttat i motsatt riktning, främst till Berlin. Befolkningen i de östra delstaterna var då fem procent lägre än tio år tidigare. Antalet icke-tyskar, det vill säga människor av annat ursprung än tyskt oavsett födelseland, uppskattades 1999 till 7,3 miljoner eller drygt 9 procent av befolkningen, vilket innebar en fördubbling jämfört med Den största gruppen är turkar, cirka 2,4 miljoner. Medan den som kan visa att han eller hon är tyskättling och kan tala tyska automatiskt har rätt till tyskt medborgarskap är det mycket svårt för andra invandrare att bli tyska medborgare. Majoriteten av de gästarbetare från Sydeuropa som kom till Tyskland på 1960-talet har inte fått medborgarskap. Regeringen ville 1998 genomföra en lag som skulle göra det lättare för omkring 4,2 miljoner invandrare att få dubbelt medborgarskap. Efter omfattande protester kom ett nytt, mindre långtgående lagförslag, som antogs av förbundsdagen i maj Lagen betyder att barn kan få dubbelt medborgarskap om åtminstone ena föräldern bott i landet minst åtta år, men när de fyllt 23 år måste de välja ett medborgarskap. Dubbelt medborgarskap för vuxna tillåts bara för några nationaliteter som inte får säga upp sitt medborgarskap. Skärpt asylpolitik Tyskland har tagit emot nästan hälften av samtliga asylsökande som kommer till EU-länder. Under anstormningen av asylsökande från det forna Jugoslavien började asylrätten allt mer att ifrågasättas. Regeringen skärpte 1993 reglerna för asyl. Asylsökande från länder som klassificeras som "säkra ursprungsländer", det vill säga där man bedömer att den asylsökande inte riskerar förföljelse, bland annat flera öst- och centraleuropeiska stater, kan numera avvisas efter ett förkortat asylförfarande. Detta gäller även asylsökande som saknar dokument eller vars ansökningar är uppenbart ogrundade. Slutligen skickas alla som anländer från ett så kallat "säkert tredje land", bland andra EU-länderna, omedelbart tillbaka dit beslutades att de cirka bosniska flyktingarna, som hade tillfälligt uppehållstillstånd, skulle skickas tillbaka i etapper. Fram till våren 2001 hade cirka återvänt medan tagit sig till andra länder. Av de flyktingarna från Kosovokriget hade återvänt frivilligt. Enligt nya regler i maj 2001 kan personer från Kosovo och Bosnien få permanent uppehållstillstånd om de vistats i Tyskland minst sex år, haft arbete i minst två år och har bostad. De flesta av de cirka som berörs uppfyller inte dessa krav och skall skickas hem. Det råder brist på arbetskraft inom vissa kvalificerade yrken, bland annat data och IT-specialister, och därför antog parlamentet i mars 2002 en lag som skulle underlätta för viss utländsk arbetskraft att komma till Tyskland. Flera borgerliga delstater överklagade förbundsrådets beslut, som de ansåg hade fattats på formellt felaktig grund. I december fick de rätt av författningsdomstolen, som därmed stoppade den röd-gröna regeringens invandringslag från att träda i kraft som planerat vid årsskiftet 2002/2003. Trots att Tyskland gräns mot öst är synnerligen hårt bevakad greps under första halvåret 1998 över illegala invandrare som tagit sig in i landet. Enligt beräkningar har omkring 1,2 miljoner människor tagit sig in olagligt i Tyskland från 1990 till slutet av Förutom den stora gruppen invandrare från olika länder finns det få etniska minoriteter i Tyskland: danskar i de nordligaste delarna av Schleswig-Holstein, friser på öarna i Nordsjön samt sorber, ett västslaviskt folk, i de sydöstra delarna av det tidigare DDR. Ett västgermanskt språk Tyska tillhör den västgermanska grenen av den germanska språkfamiljen. De äldsta bevarade dokumenten på tyska härstammar från 700-talet. På 800-talet blev ordet deutsch (tysk) brukligt som benämning på det språk som talades av de germanska folkstammarna i det karolingiska riket. Det

3 existerade under lång tid endast som en rad dialekter. Under 1500-talet, när boktryckarkonsten gav spridning åt Martin Luthers skrifter, fick bokspråket en viss stadga i formen. Det "lutherska språket" blev erkänt och använt av det sena 1700-talets stora diktare Wieland, Goethe och Schiller. Först då kan man tala om ett enhetligt tyskt skriftspråk. År 1996 beslutade kulturministrarna i Tyskland, Österrike och den tyskspråkiga delen av Schweiz att genomföra en reform för att göra skriftspråket enklare och mer logiskt, den största språkreformen sedan Antalet regler som styr stavning och grammatik skulle minskas från 212 till 112, och antalet kommateringsregler skulle bli 9 i stället för 52. Reformen innebär att knappt 200 av språkets cirka grundord, främst främmande ord, stavas på ett nytt sätt. Nyordningen mötte starkt motstånd på flera håll, men i juli 1998 förklarade författningsdomstolen, den högsta juridiska instansen, att reformen inte strider mot grundlagen. Reformen gäller för myndigheter och skolor sedan den 1 augusti, men några delstater försöker trots domstolens utslag behålla de gamla reglerna. Schleswig-Holstein stoppade genomförandet i skolorna, och i Berlin inleddes en namninsamling för att låta frågan avgöras i en folkomröstning. Talspråket har alltid varit skiftande. Ett fixerat och åtminstone i teorin så gott som enhetligt bildat uttal finns i scenspråket (Bühnenaussprache) och "högtyskan", som gäller även i Österrike och i den tyskspråkiga delen av Schweiz. Dialekterna är än i dag mycket levande och uppvisar markanta skillnader från landsända till landsända. Religion En majoritet av tyskarna tillhör kristna samfund. Protestanter finns främst i de norra och östra delarna av Tyskland och katoliker i de södra och västra delarna. I det tidigare DDR fungerade den protestantiska evangeliska kyrkan som ett viktigt forum för oppositionen mot den totalitära regimen. Före 1933 levde drygt en halv miljon judar i Tyskland. Efter Hitlers utrotningspolitik återstod bara omkring Den tyska regeringen förklarade 1990 att ett obegränsat antal judar från tidigare sovjetrepubliker kunde komma till Tyskland, och de senaste åren har många judar invandrat. Antalet judar uppgick 1997 till över Konservativa politiker från den bayerska kristsociala unionen har krävt att invandringen begränsas, med hänvisning bland annat till den höga arbetslösheten. Under efterkrigstiden har Västtyskland och Tyskland betalat ut cirka 480 miljarder kronor som kompensation till offer och efterlevande, men detta har inte kommit judarna i Östeuropa till del. Genom invandring från Sydeuropa och Asien har den grekisk-ortodoxa kyrkan och islam fått många trosbekännare i Tyskland. Utbildning De tyska delstaterna har självbestämmanderätt i undervisningsfrågor. Skolväsendet uppvisar därför stora regionala skillnader när det gäller läroplaner, terminsstarter, examina och även skolformer. Skolplikten börjar vid sex års ålder och omfattar nio år, i några delstater tio. Den fyraåriga grundskolan är lika för alla. Betygen och/eller föräldrarnas önskemål avgör därefter om eleven ska fortsätta i folkskola (Hauptschule), realskola eller gymnasium. Delstaten Saarland beslöt 1996 att avskaffa Hauptschule. Vid sidan av det tredelade skolsystemet finns enhetsskolor (Gesamtschulen) i många delstater. Dessa har alla tre skolformerna under samma tak, mer eller mindre integrerade. Nästan alla ungdomar som ännu inte fyllt 18 år och som inte fortsätter att studera går i yrkesskola en eller två dagar i veckan, varvat med lärlingsutbildning i ett företag. Högskoleutbildning bedrivs vid över 300 universitet och högskolor vilka hade 1,9 miljoner studenter läsåret 1995/96. Tysklands äldsta universitet, som ligger i Heidelberg, grundades Tyskland har en ledande ställning i världen inom forskning och vetenskap. Förutom vid högskolorna bedrivs forskning vid fristående, men till största delen statligt finansierade, forskningsinstitut samt vid olika företag. Antalet studenter har nästan tredubblats sedan slutet av 1970-talet utan att de offentliga anslagen till universiteten har ökat. Protester mot nedskärningar i utbildningsbudgeten och försämrade studieförhållanden ledde hösten 1997 till de mest omfattande studentdemonstrationerna i Tyskland sedan 1968.

4 Kultur Regionalismen, som är ett av grunddragen i tysk historia, märks tydligt inom kulturlivet. Det finns ingen självskriven kulturmetropol utan många kulturella centra, som under århundradenas lopp byggts upp av suveräna furstar. Inte heller bedriver förbundsregeringen någon central kulturpolitik. Kulturministerier finns endast på delstatsnivå. Tysk musik, litteratur och filosofi har frambragt en mängd betydande verk som påverkat den kulturella utvecklingen också i andra länder. I slutet av 1700-talet gjorde berömda författare som Johann Wolfgang Goethe och Friedrich Schiller staden Weimar till ett kulturcentrum. Den tyska romantiken under 1800-talets första hälft hade sina centra i Jena och Heidelberg varifrån impulser utgick till resten av Europa. Till 1800-talets stora diktare hörde Heinrich Heine och vid seklets slut Rainer Maria Rilke, som fick stort inflytande på den moderna lyriken. Under 1900-talets början blev Thomas Mann, som fick Nobelpriset för romanen Huset Buddenbrooks, och Herman Hesse de stora namnen inom romankonsten...en rad författare skrev också vardagsrealistiska verk, t ex Erich Maria Rermarque som i romanen På västfronten intet nytt gav en illusionslös skildring av krigets verklighet. Dramatikern Bertold Brecht hade stora framgångar med bl a Tolvskillingsoperan. Hitlers makttillträde ledde till massflykt av kulturpersonligheter från Tyskland. Efter krigsslutet började en ny generation västtyska författare göra upp med sitt lands förflutna. Till de mest kända hörde Heinrich Böll och Günter Grass, som båda fick Nobelpriset för sina romaner. Tyskland har gamla musiktraditioner som överlevt in i vår tid, till exempel Dresdner Staatskapelle från 1548 och Leipzigs Thomaskör med anor från 1200-talet. Den klassiska musiktraditionen hålls vid liv genom årliga musikfestspel, som Beethoven-, Bach- och Mozartveckorna samt Wagnerfestspelen i Bayreuth. I början av 1900-talet förnyade tonsättare som Arnold Schönberg, Alban Berg och Anton Webern den klassiska musiktraditionen genom tolvtonstekniken, men denna förbjöds under nazisttiden. Efter krigsslutet återtog dock Västtyskland sin plats som musikaliskt centrum. Inom populärmusiken har sångerskan Ute Lemper blivit ett världsnamn. Efter andra världskrigets slut hamnade de främsta tyska scenerna i den östra delen av Berlin, bl a Deutsches Theater, Komische Oper, Volksbühne samt Berliner Ensemble, där Bertolt Brecht var konstnärlig ledare I Västberlin inrättades motsvarande institutioner, bland annat Deutsche Oper och Schaubühne. Det återförenade Berlin har därigenom ovanligt många betydande kulturinrättningar. DDR-regeringen satsade stora resurser på kultur men satte samtidigt snäva gränser för kulturlivet. Diktare, dramatiker, målare och andra konstnärer tvingades medverka i den politiska propagandan. Åtskilliga kulturarbetare valde att lämna DDR. Andra ville stanna och verka för större konstnärlig frihet men utvisades, till exempel visdiktaren Wolf Biermann. Den tyska återföreningen har inneburit att åtskilliga museer, biografer, arkiv, symfoniorkestrar, konstskolor med mera i östra Tyskland har tvingats minska eller lägga ned sin verksamhet till följd av krympande anslag. Massmedier I Tyskland köps omkring 31 miljoner tidningar om dagen, mer än i något annat europeiskt land. Nästan fyra tyskar av fem läser minst en dagstidning. Dominerande på den tyska dagspressmarknaden är Springerförlaget, som bland annat ger ut Bild-Zeitung med nära fyra och en halv miljoner exemplar dagligen. Därutöver föredrar de flesta tyska tidningsläsarna de regionala dagstidningar som täcker större eller mindre delar av de olika delstaterna. Dessutom finns det många lokala tidningar och lokala editioner av större tidningar. Det fåtal kvalitetstidningar som sprids över hela Tyskland har relativt små upplagor ( exemplar). Högst anseende har den konservativa Frankfurter Allgemeine Zeitung och den liberala Süddeutsche Zeitung. Hit hör också bland annat Springertidningen Die Welt, den vänsterinriktade och något mer regionalt präglade Frankfurter Rundschau och den liberala Der Tagesspiegel, som tidigare i första hand varit en regionaltidning för Berlin. Den ledande dagliga affärstidningen är Handelsblatt, som samarbetar med Wall Street Journal i USA. Politiskt inflytelserika är vidare veckomagasinen Focus och Der Spiegel samt veckotidskriften Die Zeit. Utbudet av fackpress och illustrerad veckopress är mycket stort. Av de tidigare östtyska tidningarna har bara ett fåtal överlevt. Många har köpts upp av eller inlett samarbete med västtyska förlag. Samtidigt har västtyska tidningar haft svårt att vinna läsare i östra Tyskland. Efter

5 regeringens flyttning till Berlin 1999 utökade många tidningar sitt utrymme åt lokala nyheter från huvudstaden. Även etermedierna är starkt decentraliserade. De offentligt ägda etermedierna domineras av regionala radio- och TV-stationer. Systemet har sitt ursprung i de radiostationer som grundades av ockupationsmakterna efter andra världskriget. De regionala stationerna producerar gemensamt en rikstäckande TV-kanal ("kanal 1") inom ramen för samarbetsorganet ARD (Arbeitsgemeinschaft der öffentlich-rechtlichen Rundfunkanstalten Deutschlands). Dessutom finns en central andra kanal, ZDF (Zweites Deutsches Fernsehen), som drivs gemensamt av delstatsregeringarna, samt en tredje regional kanal. Finansieringen av TV sker både genom licensavgifter och reklam, ett system som kritiseras av EU-kommissionen som anser att det kan störa den fria konkurrensen. ARD och ZDF har övervägt att upphöra med reklamen. Deutschlandradio producerar reklamfri radio för hela landet, men för en undanskymd tillvaro i jämförelse med de regionala radiostationerna. Den snabbt växande privata TV-marknaden har dominerats av två företagsgrupper, Bertelsmann-koncernens CLT-Ufa och Kirch-gruppen, med dominerande ägarandelar i de populära TV-stationerna RTL respektive SAT1, som sänder via kabel och satellit. Kirch-gruppen expanderade starkt under 1990-talet med flera företagsköp, och ägaren Leo Kirch köpte bl a de globala TV-rättigheterna till VM i fotboll, filmrättigheter och marknadsföringen av motorsportens Formel-1. Expansionen ledde till en finanskris med stora skulder, och en orsak var en misslyckad satsning på digital betal-tv. Leo Kirch lämnade i april 2002 in en konkursansökan för medieimperiets viktigaste bolag, KirchMedia, till en domstol. Via satellit och kabel kan den tysk-österrikisk-schweiziska TV-kanalen 3sat och den tysk-franska Arte tas emot. Deutsche Welle sänder radio och satellit-tv på tyska och andra språk för en i huvudsak utländsk publik. Politiskt system Tyskland är en förbundsrepublik, en federation. Den västtyska grundlagen trädde i kraft den 23 maj 1949 och var avsedd som ett provisorium i väntan på ett framtida tyskt enande. Den 3 oktober 1990 anslöt sig DDR till denna författning, vars provisoriska status därmed upphörde. Tysklands statschef är förbundspresidenten, som väljs indirekt på fem år av ett valkollegium. Förbundspresidenten har i huvudsak representativa uppgifter. Det tyska parlamentet består av två kamrar: förbundsdagen och förbundsrådet. Förbundsdagens ledamöter utses vart fjärde år i direkta val genom en kombination av majoritetsval och proportionella val. För att komma in i förbundsdagen måste ett parti få över fem procent av alla röster eller vinna tre så kallade direktmandat i majoritetsvalen. Ett parti som klarat spärren på fem procent och samtidigt vunnit fler direktmandat än vad som motsvaras av partiets procentandel får behålla dessa mandat. De kallas överhängsmandat, och i valet 1998 fick socialdemokraterna 13 sådana mandat. Därför varierar antalet mandat, så exempelvis hade förbundsdagen efter 1998 års val 669 ledamöter. Rösträttsåldern är 18 år. Regeringschefen, förbundskanslern, väljs av förbundsdagen och är ansvarig inför denna. Förbundsdagen kan dock bara avsätta honom genom ett "konstruktivt misstroendevotum", vilket innebär att det måste finnas en majoritet för en ny förbundskansler. Till den övre kammaren i parlamentet, förbundsrådet, skickar varje delstatsregering mellan tre och sex representanter, beroende på delstatens storlek. Ledamöterna är i omröstningarna bundna av sina regeringars ställningstaganden, och deras mandatperioder sammanhänger med delstatsvalen, som hålls vid olika tidpunkter. Ett maktskifte i en delstat innebär att förbundsrådets sammansättning ändras. Rådet skall tillvarata delstaternas intressen gentemot centralregeringen och har medbestämmanderätt i det federala lagstiftningsarbetet. Den tyska federalismen bygger på en lång tradition. De 16 delstaterna, varav Bremen, Berlin och Hamburg är stadsstater, har en hög grad av inre självstyre. De har egna författningar, parlament och regeringar. Delstaterna lagstiftar själva om framför allt kulturpolitik, skolväsen, polisväsen och kommunal förvaltning. Centralmakten ansvarar i sin tur för all lagstiftning beträffande utrikesärenden, försvar, utrikeshandel, tullar, medborgarskaps-, pass- och invandringsfrågor, post, telekommunikationer, myntväsen etcetera. Inom de flesta

6 andra områden råder konkurrerande lagstiftning, som innebär att delstaterna kan stifta lagar såvida centralmakten inte använder sin lagstiftningsrätt, vilken i sin tur är kringskuren av vissa villkor. Till det tyska federala systemet hör också att delstaterna i många fall ansvarar för administration och tillämpning av lagar inom områden där centralmakten har lagstiftningsrätt. Genom det enhetsfördrag som reglerade den tyska återföreningsprocessen blev Berlin på nytt huvudstad i Tyskland. Efter en omröstning i förbundsdagen 1991 beslöts att även parlament och regering skulle flytta från Bonn till Berlin, vilket skedde under sommaren Åtta federala ministerier flyttades till Berlin, medan sex blev kvar i Bonn, där också ett antal statliga myndigheter placerades. Rättsväsen En särskild federal författningsdomstol övervakar lagstiftningen. Den är yttersta instans i konflikter mellan olika författningsorgan eller mellan centralmakten och delstaterna, och den kan pröva huruvida lagar som stiftas strider mot grundlagen. Domstolen fungerar också som besvärsinstans för var och en som anser att den offentliga makten har kränkt rättigheter som är garanterade i författningen. Författningsdomstolen har i flera fall dragits in i den politiska beslutsprocessen genom att den fått pröva huruvida kontroversiella beslut är författningsenliga. Förutom den federala författningsdomstolen finns även författningsdomstolar i varje delstat. Tyskland har en rad andra domstolar vid sidan av de allmänna domstolarna, till exempel arbetsdomstolar, skattedomstolar, socialförsäkringsdomstolar och förvaltningsdomstolar. Den högsta allmänna domstolen är den federala Bundesgerichtshof, och under den finns appellationsdomstolar. De lägre instanserna är domstolar på delstatsnivå. Tyskland har kritiserats både av människorättsorganisationen Amnesty International och FNs kommitté för mänskliga rättigheter, vilka hävdar att poliser systematiskt misshandlar gripna och häktade utlänningar, ofta med rasistiska motiv. Enligt tyska myndigheter granskas de enskilda fall av olämpligt uppträdande som upptäckts, och de som brutit mot lagen straffas. Politiska partier Den under många år dominerande politiska rörelsen, de borgerliga kristdemokraterna, består egentligen av två partier, Kristdemokratiska unionen (Christlich-Demokratische Union, CDU) och Kristsociala unionen (Christlich-Soziale Union, CSU). CSU finns bara i Bayern, CDU i övriga delstater. Fria demokratiska partiet (Freie Demokratische Partei, FDP) är ett litet liberalt parti, som vid varje val måste förlita sig på stödröster från anhängare till de andra partierna. Trots denna till synes osäkra ställning i partisystemet är fridemokraterna det parti som suttit längst tid i regeringsställning under Förbundsrepublikens historia i koalition med antingen CDU/CSU eller socialdemokratiska SPD. Efter sexton år i opposition återkom Socialdemokratiska partiet (Sozialdemokratische Partei Deutschlands, SPD) till makten Partiet har under Gerhard Schröders tid försökt förena traditionell socialdemokrati och näringslivsvänlig liberalism. Förbund 90/De gröna (Bündnis 90/Die Grünen) bildades 1993 genom en sammanslagning av De gröna i väst och Förbund 90 som hade grundats i öst Förbund 90 omfattade flera av de oppositionsgrupper som ledde den fredliga revolutionen i Östtyskland samt De grönas östtyska motsvarighet. Partiet har med tiden blivit ett mer konventionellt politiskt parti som inte enbart intresserar sig för miljöfrågor. Partiet kom för första gången in i en regering Efterföljaren till det östtyska kommunistpartiet heter Partiet för demokratisk socialism (Partei des Demokratischen Sozialismus, PDS), och det är sedan återföreningen representerat i förbundsdagen. Partiet klarade inte femprocentsspärren i valet 1994 men vann fyra direktmandat och uppfyllde därmed det andra inträdeskravet kom partiet in med 5,1 procent av rösterna. I delstatsval i östra Tyskland under 1998 fick PDS mellan 16 och 23 procent av rösterna (i flera distrikt i östra Berlin ännu mer), något som tolkats som en protest mot den höga arbetslöshet och andra sociala problem som drabbat många östtyskar efter återföreningen. PDS har således lyckats etablera sig som ett östtyskt missnöjesparti. Bland de högernationella missnöjespartierna har Republikanerna (Die Republikaner) under senare år haft framgångar i några kommunal- och delstatsval. Republikanerna har t ex suttit i delstatsparlamentet i

7 Baden-Württemberg (där de fick drygt 9 procent av rösterna i delstatsvalet 1996). Det högerextrema och invandringsfientliga Tyska folkunionen (Deutsche Volksunion, DVU) bildades 1987 av den bayerske förläggaren Gerhard Frey. Partiet har haft platser i delstatsparlamenten i Bremen och Schlesvig-Holstein, och fick i april 1998 cirka 13 procent av rösterna i delstaten Sachsen-Anhalt. Det äldsta högernationella partiet, Nationaldemokratiska partiet (Nationaldemokratische Partei Deutschlands, NPD), bildades 1964 av nazister från Hitler-tiden. Partiet, som är öppet rasistiskt och antisemitiskt, lyckades under 1960-talet komma in i några delstatsparlament. Under 1990-talet var NPD mest aktivt i östra Tyskland. Ett försök att förbjuda partiet stoppades 2003 av författningsdomstolen. Skälet var att säkerhetspolisen, författningsskyddet, hade infiltrerat partiet i stor omfattning och låg bakom många av de förbjudna aktiviteter som användes som bevis mot partiet. Äldre historia Tyskland har genom historien varit indelat i en mängd mer eller mindre självständiga stater, men landets kartbild har varierat från århundrade till århundrade. Tysklands äldsta städer (Trier, Köln och Augsburg) anlades på romartiden. Det var emellertid bara de västligaste och de sydligaste delarna av nuvarande Tyskland som tillhörde romarriket, och från 400-talet e Kr trängdes romarna tillbaka av germanska folk, däribland frankerna, vars kärnområde omfattade delar av nordvästra Tyskland. Frankerna expanderade österut och när frankerriket delades 843 bildades det östfrankiska riket av de östligaste delarna. Därmed var grunden lagd för det framtida Tyskland. Det östfrankiska riket bestod av olika stamhertigdömen. År 962 lät kung Otto den store kröna sig till kejsare av det tyskromerska riket, som omfattade kungariken, furstendömen, biskopsstift och fria städer i stora delar av Centraleuropa, bland annat Österrike och Norditalien. De olika furstarna och hertigarna styrde självständigt, och kejsarens (under vissa perioder kungens) makt var begränsad. Under långa perioder var riksenheten endast en formalitet. En särskild roll spelades av de så kallade kurfurstarna, som från 1200-talet tillskansade sig rätten att välja rikets kejsare eller kung. Från 1438 fram till rikets upplösning 1806 kom dock kejsarkronan att nästan utan avbrott tillhöra huset Habsburg som hade sin bas i Österrike. När det tysk-romerska riket grundades sträckte sig de tyska områdena ungefär till floderna Elbe och Saale, men från 1100-talet började områden längre österut att koloniseras på bland annat slaviska folks bekostnad. Norra Baltikum och Ostpreussen, som inte ingick i riket, behärskades från 1200-talet av Tyska ordens riddare. Lübeck och andra tyska städer blev under 1200-talet centra för handeln i Nordeuropa. De bildade handelsförbundet Hansan, som hade sin storhetstid under 1300-talet. Trettioåriga kriget Reformationen under 1500-talet ledde till religiösa och sociala strider. En resning mot kejsaren 1618 blev inledningen till det trettioåriga kriget, som ödelade stora delar av Tyskland. Ungefär en tredjedel av Tysklands befolkning dog under kriget, i de värst drabbade områdena hela två tredjedelar. Efter Westfaliska freden 1648 var Tyskland splittrat i närmare 400 feodalstater med egna lagar, mynt, mått och viktenheter. Kejsarens makt var bruten och Tyskland kom aldrig att utvecklas till en nationalstat likt Frankrike och Storbritannien. Den politiska utvecklingen kom allt mer att styras av enskilda stater som Bayern, Brandenburg, Sachsen och Österrike. Brandenburg var kärnområde i kungariket Preussen som bildades Under Fredrik den Store ( ) blev Preussen en stormakt, främst på Polens bekostnad Tyska förbundet I slutet av 1700 talet drogs tyskarna in i Napoleonkrigen, vilket ledde till fransk ockupation av Tyskland och ett formellt slut på det tysk romerska riket Habsburgkejsaren antog i stället titeln kejsare av Österrike bildades Tyska förbundet av 38 suveräna stater, däribland kungarikena Bayern, Hannover, Preussen, Sachsen och Württemberg samt kejsardömet Österrike. 1848, då revolutionära stämningar präglade Europa, samlades en nationalförsamling i Frankfurt am Main för att försöka ena de tyska staterna under en liberal författning. Försöket misslyckades dock, bland annat som en följd av motståndet från konservativa furstar och motsättningarna mellan Österrike och Preussen. Efter Preussens seger mot Österrike i det tyska kriget 1866 lät den preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck upplösa Tyska förbundet. I stället bildades 1867 Nordtyska förbundet

8 under preussisk ledning som ett steg på vägen mot en tysk enhetsstat utan Österrike. Efter det fransk-tyska kriget grundades Tyska riket, och Preussens kung Wilhelm I utropades till kejsare. Preussen förblev ända fram till Hitlers maktövertagande den dominerande tyska staten. Bismarck, som 1871 utnämnts till rikskansler, var Tysklands dominerande politiker fram till sin avgång Under kejsar Wilhelm II skedde i slutet av 1800-talet en kraftig upprustning till sjöss. Tyskland var redan tidigare kontinentens största landmilitära makt. Första världskriget Motsättningarna med de europeiska grannländerna skärptes också i kampen om kolonierna i Afrika och Stilla havet och mynnade ut i första världskriget ( ). Trots sin militära styrka förlorade Tyskland kraftmätningen med de allierade. Efter nederlaget påtvingades Tyskland hårda fredsvillkor i form av landavträdelser och krigsskadestånd, som skapade en grogrund för bitterhet och revanschlystnad hos många tyskar. Nederlaget medförde också att kejsaren tvingades abdikera i november I augusti 1919 antogs i staden Weimar en ny författning som gjorde Tyskland till en parlamentarisk förbundsrepublik. Den så kallade Weimarrepubliken ( ) kännetecknades av stor partisplittring och svag regeringsmakt. De politiska och ekonomiska kriserna landet drabbades hårt av den ekonomiska depressionen i världen och en växande social oro banade väg för nazistpartiets valframgångar och partiledaren Hitlers Tredje rike Hitler rikskansler Adolf Hitler utnämndes till rikskansler (regeringschef) i januari Han satte Weimarförfattningen ur spel och förbjöd alla partier utom det nazistiska. Statsmakten centraliserades och ställdes under partiets kontroll. Nazisterna spelade på tyskarnas sårade nationella stolthet och odlade myten om den germanska ("ariska") rasens överlägsenhet. Den starka antikommunismen och antisemitismen ledde till förföljelse av politiska motståndare och hetskampanjer mot judar fråntogs judarna sina medborgerliga rättigheter. Samma år återinfördes allmän värnplikt i strid med fredsfördraget från Den nazistiska regimen satte in alla resurser på en tysk återupprustning. Strävandena att skapa "Lebensraum" åt tyskarna genom erövringar av stora delar av Europa utmynnade i det andra världskriget Det sex år långa kriget kostade miljoner människor livet och Tyskland lades i ruiner. Under kriget kulminerade judeförföljelserna i den så kallade förintelsen. Nazisterna ville av rasideologiska skäl utrota alla judar och iscensatte ett gigantiskt folkmord med närmast industriella metoder. Från alla av nazisterna ockuperade områden forslades judar till stora koncentrationsläger i Polen där de avlivades i gaskammare. Det förekom också massmord på judar i andra former i de områden som Tyskland invaderade. Sammanlagt beräknas sex miljoner judar ha mördats i förintelsen, som också krävde flera miljoner zigenares liv. Modern historia Efter nederlaget i andra världskriget 1945 delades Tyskland och Berlin i fyra ockupationszoner. Områdena öster om floderna Oder och Neisse ställdes under polsk respektive sovjetisk förvaltning och den tyska befolkningen sammanlagt flera miljoner människor fördrevs därifrån. Av de amerikanska, brittiska och franska zonerna bildades 1949 Förbundsrepubliken Tyskland (BRD eller Västtyskland). Den sovjetiska ockupationszonen blev samma år Tyska demokratiska republiken (DDR eller Östtyskland). Berlin var formellt en fyrmaktsstad, men i praktiken fungerade Västberlin som en västtysk delstat, och Östberlin utropades i strid med fyrmaktsstatusen till östtysk huvudstad. Under det kalla kriget mellan supermakterna USA och Sovjetunionen knöts de båda tyska staterna allt fastare till var sitt maktblock. Västtyskland blev en marknadsekonomisk demokrati medan Östtyskland inlemmades i det kommunistiska Östeuropa. I Västtyskland dominerade de kristdemokratiska partierna CDU/CSU det politiska livet under två decennier. Ledande politiker var Konrad Adenauer (förbundskansler ) och Ludwig Erhard (ekonomiminister och förbundskansler ). Deras politik gick ut på att stärka det västeuropeiska samarbetet och Västtysklands band till USA första steget mot EU I april 1951 skrev Västtyskland under ett avtal med Frankrike, Italien och Beneluxländerna om Europeiska kol-

9 och stålgemenskapen. Syftet med denna var främst att utöva gemensam kontroll över medlemsländernas kol- och stålindustrier och därmed även över eventuell upprustning. På så sätt skulle de gamla arvfienderna Frankrike och Tyskland aldrig mer tillåtas råka i krig med varandra. Västtyskland var vidare med om att 1957 bilda Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEC (som 1967 slogs samman med bland annat kol- och stålgemenskapen till EG, som 1993 utvecklades till EU). Västtyskland gick också med i den västliga försvarsalliansen NATO 1955 och anslöt sig till Västeuropeiska unionen, en försvarsorganisation som hade sitt ursprung i en fransk-brittisk biståndspakt mot Tyskland. Förbundskansler Adenauers "västpolitik" gjorde Västtyskland till en viktig part i det västeuropeiska samarbetet. Men i kontakterna med DDR och övriga östblocksstater var läget helt låst. Adenauer och andra ledare hävdade att möjligheterna att skapa ett enat Tyskland skulle minska om man behandlade DDR som en egen stat. Under den så kallade Adenauer-eran växte Västtyskland från en sönderbombad och utblottad krigsförlorare till en ekonomisk stormakt. Redan 1951 hade västra Tyskland nått upp till förkrigstidens produktionsvolym. Förutsättningarna för "det tyska undret" var bland annat den amerikanska Marshallhjälpen, stor tillgång på billig arbetskraft (de miljontals människor som kom österifrån), nyuppbyggd industri samt valutareformen Genom att bedriva en stram finanspolitik höll man tillbaka den inhemska köpkraften och lade grunden till en exportorienterad ekonomi. DDR "arbetar- och bondestaten" DDR hade en betydligt svårare ekonomisk start efter andra världskriget. Sovjetunionen lade beslag på befintliga industrier och tog ut skadestånd ur den löpande produktionen när denna väl kommit i gång. Östra Tyskland tilläts inte ta emot Marshallhjälp. Medan Västtyskland sade sig representera hela det Tyskland som existerat före Hitlers annektering av Österrike 1938, betraktade sig DDR som en obefläckad nybildning, "den första tyska arbetar- och bondestaten". Denna var bunden till Sovjetunionen i ett "oåterkalleligt vänskapsförbund", som innebar att den östtyska handlingsfriheten i säkerhets- och utrikesfrågor var ytterst begränsad. Relationerna med Sovjetunionen och övriga öststater institutionaliserades genom en rad avtal inträdde DDR i den ekonomiska samarbetsorganisationen SEV (Comecon) och 1955 i Warszawapaktens försvarssamarbete. Ett huvudmål för den östtyska utrikespolitiken var att vinna internationellt erkännande som en separat tysk stat, något som man i huvudsak uppnådde 1972 (se nedan). I början av 1950-talet gjordes en rad försök att återställa den förlorade tyska riksenheten. Sovjetunionen ville dock inte gå med på västs krav på fria och hemliga val för alla tyskar, eftersom detta skulle ha inneburit slutet för det kommunistiska styret i östra Tyskland. Maktmonopol i öst Omvandlingen av den östtyska ekonomin efter sovjetisk modell innebar att staten tog kontrollen över industri och hantverk samt att jordbruket kollektiviserades. Flerårsplaner gjordes upp med riktlinjer för produktion, priser, löner, finanser och utrikeshandel. Det ekonomiska utfallet blev emellertid en besvikelse. Både industri- och jordbruksproduktionen gick tillbaka med betydande varubrist som följd. Höga produktionskvoter och allt strängare arbetsnormer ledde i juni 1953 till strejker och upplopp. Missnöjesyttringarna började i Östberlin men spreds till andra städer. De slogs ned av sovjetisk militär. Under 1960-talet stabiliserades den östtyska ekonomin och DDR-medborgarna fick det bättre under några år. Utöver den ekonomiska centraliseringen vidtogs politiska och polisiära åtgärder för att befästa kommunistpartiets maktmonopol i DDR: skolorna fick i uppdrag att fostra medborgare för det kommunistiska uppbyggnadsarbetet, förvaltningen fylldes med partitroget folk, en omfattande kontrollapparat byggdes upp, och massmedier ställdes i propagandans tjänst. Invånarna visade vad de tyckte om systemet genom att "rösta med fötterna" och fly västerut. Under 1950-talet understeg antalet flyktingar aldrig per år och vissa år låg siffran betydligt högre. 2,6 miljoner östtyskar beräknas ha flytt västerut innan Berlinmuren i stort sett stoppade denna utvandring. Muren började byggas den 13 augusti 1961 och därefter var östtyskarna instängda. Fram till murens fall 1989 miste sammanlagt omkring tvåhundra personer livet i flyktförsök vid gränsen tid för avspänning

10 I Västtyskland övergick regeringsmakten 1969 till socialdemokraterna, SPD, i koalition med det liberala partiet FDP. Den nye förbundskanslern Willy Brandt fullföljde den politik för att skapa avspänning i relationerna med Östtyskland och övriga Östeuropa som hade inletts under den "stora koalitionen" mellan CDU/CSU och SPD De första formella samtalen mellan Väst- och Östtyskland hölls Samma år slöts ett icke-angreppsavtal med Sovjetunionen och ett fördrag med Polen, där Västtyskland erkände Oder-Neisse-linjen som Polens västgräns. Förbindelserna med övriga kommuniststater reglerades också undertecknades fyrmaktsfördraget om Berlin, som bland annat underlättade västtyska kommunikationer med Västberlin. Det så kallade grundfördraget mellan Västoch Östtyskland 1972 innebar i praktiken ett västtyskt erkännande av DDR. Genom grundfördraget öppnades också vägen för de båda tyska staternas inträde i FN Avspänningspolitiken kröntes med undertecknandet av Helsingforsdokumentet 1975, som formulerade grundprinciper för mänskliga rättigheter och de europeiska staternas förhållande till varandra. Vid det laget hade Östtyskland fått en ny ledare, Erich Honecker, Berlinmurens "arkitekt". Honecker efterträdde Ulbricht som partichef i maj 1971 sedan Ulbricht tvingats avgå för att han trotsat sovjetledningen som önskade att DDR skulle närma sig väst i linje med den förda avspänningspolitiken. Honecker följde Sovjetunionens önskan i fråga om relationerna till Västtyskland, men fortsatte inom landet en hårdför avgränsningspolitik som gick ut på att minimera medborgarnas kontakter västerut. Säkerhetstjänsten Stasi byggdes ut och kulturpolitiken skärptes. Under hans 18 år vid makten kom också ekonomin alltmer att försämras. Åter ökad spänning Willy Brandt avgick som förbundskansler 1974 sedan det visat sig att en av hans närmaste rådgivare var östtysk spion. Trots avtalen med DDR och Sovjetunionen kom spänningen i förhållandet till båda dessa länder att tillta under efterträdaren Helmut Schmidts regeringstid, särskilt efter beslutet 1979 att på vissa villkor låta NATO stationera kärnvapenbestyckade medeldistansraketer i Västtyskland. Beslutet bidrog också till att alternativa politiska rörelser, bland andra De gröna, fick luft under vingarna vid denna tid. Under andra hälften av 1970-talet kulminerade dessutom den vänsterradikala terrorismen i Västtyskland. Schmidt avlöstes av kristdemokraten Helmut Kohl 1982 efter det att FDP beslutat att bilda koalition med CDU/CSU i stället för med SPD. Den nya borgerliga koalitionsregeringen vann nyvalet 1983 och även det ordinarie valet I DDR hölls också val med jämna mellanrum, men där kunde de röstberättigade inte välja mellan olika regeringsalternativ. De partier som existerade vid sidan av kommunistpartiet förde en skugglik tillvaro som regimens stödpartier. Vid valen fick folk säga ja eller nej till enhetslistor som upprättats av kommunistpartiet. Mandatfördelningen i parlamentet (folkkammaren) var fast. När Sovjetledaren Michail Gorbatjov genomförde sin glasnost- och perestrojkapolitik under andra halvan av 1980-talet fick även de östeuropeiska staterna möjlighet att genomföra ekonomiska och politiska reformer, men DDR fortsatte i gamla hjulspår. Stalinisterna i Östberlin hoppades att den sovjetiska politiken så småningom skulle återgå till det gamla. Motståndet mot reformer baserade sig på insikten att den östtyska staten inte skulle ha något existensberättigande utan sin ideologi och sitt auktoritära system Berlinmuren faller DDR-systemet råkade emellertid i gungning under sommaren och hösten 1989, då tusentals östtyskar som tagit sig in på västtyska ambassader i flera östeuropeiska länder fick resa till Västtyskland efter förhandlingar och ännu fler kunde ta sig västerut via Ungern, som beslutat slopa utresekontrollen. Samtidigt ägde stora demonstrationer med krav på demokratiska reformer rum. Honecker tvingades avgå som stats- och partichef i oktober. Den 9 november 1989 öppnades Berlinmuren och i början av december gav kommunistpartiet upp sitt maktmonopol. DDRs första och sista fria parlamentsval, som hölls den 18 mars 1990, resulterade i en seger för de kristdemokratiska och liberala partier som förespråkade en snabb återförening. Även den västtyska regeringen blev nödsakad att skynda på tidtabellen för återföreningen, eftersom utvandringen från DDR fortsatte. I februari 1990 kom utrikesministrarna från andra världskrigets fyra segrarmakter överens med sina tyska

11 kollegor om att börja förhandla om det tyska enandets säkerhetsaspekter i de så kallade 2+4-förhandlingarna. I juli 1990 gick Sovjets ledare Gorbatjov med på att tyskarna själva skulle få avgöra sin allianstillhörighet samtidigt som Tyskland utfäste sig att bidra till finansieringen av den sovjetiska truppreträtten från DDR. Därmed hade det svåraste hindret för en tysk återförening undanröjts. Vid det avslutande mötet i 2+4-förhandlingarna den 12 september 1990 undertecknade Sovjetunionen, USA, Frankrike och Storbritannien samt de två tyska staterna det fördrag som i praktiken ersatte det fredsfördrag som aldrig slöts efter andra världskriget Tyskland enas Natten till den 3 oktober 1990 upphörde DDR att existera och uppgick i Förbundsrepubliken. Redan den 1 juli hade en valutaunion, som bland annat innebar att D-marken infördes som betalningsmedel i DDR, genomförts. Återföreningen innebar slutet för segrarmakternas rättigheter i Berlin och Tyskland som helhet. Andra världskrigets förlorare Tyskland återfick sin fulla suveränitet. Genomförandet av återföreningen gav CDU/CSU och Helmut Kohl vind i seglen inför de första alltyska valen som hölls i december CDU/CSU blev största parti, medan SPD gjorde sitt sämsta val på över 30 år. Raset tillskrevs bland annat partiets avvaktande hållning till återföreningen. Efter hand började ett växande missnöje över återföreningen att göra sig gällande. De högt uppskruvade förväntningar som många östtyskar hade inför enandet byttes i besvikelse över alla de ekonomiska umbäranden som blev följden av omställningen från planekonomi till marknadsekonomi. Många olönsamma företag lades ned och den höga arbetslösheten och osäkerheten inför framtiden ledde till social oro som tog sig uttryck i stigande kriminalitet, ökad främlingsfientlighet och våld mot invandrare. Högerextremistiska grupper angrep flyktingförläggningar och gästarbetare. I mordbrandsattacker 1992 och 1993 dödades sammanlagt åtta turkiska invandrare. Regeringen svarade med att förbjuda flera ytterlighetspartier på högerkanten samtidigt som reglerna för asyl skärptes. DDR-ledare inför rätta Samtidigt pågick en uppgörelse med dem som gjort sig skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna och andra övergrepp under kommunisttiden. En särskild myndighet bildades efter återföreningen för att gå igenom den östtyska säkerhetstjänsten Stasis arkiv samt för att ge enskilda medborgare möjlighet att ta del av sina personakter. Uppgifter ur arkivet ledde till många avslöjanden om att framträdande östtyska politiker, tjänstemän och kyrkoföreträdare samarbetat med säkerhetstjänsten. Till de höga ämbetsmän som ställdes inför rätta hörde Honecker, Stasichefen Erich Mielke och spionchefen Markus Wolf. Honecker var dock för sjuk för att dömas och dog i exil i Chile Wolf kan inte dömas för sin roll som spionchef, men han har fått ett villkorligt straff för kidnappning. De juridiska processerna har dragit ut på tiden dömdes Honeckers efterträdare Egon Krenz, som var DDRs högste ledare de sista två månaderna av kommunistiskt styre, till 6,5 års fängelse som en av de politiskt ansvariga för dödandet av flyktingar vid den tysk-tyska gränsen dömdes fyra före detta generaler för att ha beordrat eld mot flyende vid gränsen. Epoken Kohl mot sitt slut Efter förbundsdagsvalet 1994 dominerades den tyska politiken av ekonomiska frågor och problemen kring den rekordhöga arbetslösheten. Den hårda sparpolitik som fördes av Helmut Kohls koalitionsregering ledde till en del inskränkningar i de sociala förmånerna. Det visade sig att även det rika Tyskland, som har varit en drivande krafterna bakom fullbordandet av EUs ekonomiska och monetära union, EMU, fick problem med att uppfylla villkoren för deltagande från starten För Tysklands del var det kravet på att budgetunderskottet för 1997 måste begränsas till tre procent av bruttonationalprodukten (BNP) som skapade problem. Situationen för den tyska ekonomin blev akut under Regeringen lade fram förslag om genomgripande reformer av skatte- och pensionssystemen. Skatteförslaget blev Kohls viktigaste politiska fråga under Reformförslaget stoppades slutligen under hösten på grund av motstånd från socialdemokraterna (SPD), som har majoritet i parlamentets övre kammare, förbundsrådet. De stora överföringarna av resurser till östra Tyskland, som bland annat finansieras av en särskild "solidaritetsskatt", har blivit alltmer impopulära bland västtyskarna.

12 Regeringen sänkte 1997 denna skatt med två procentenheter, den enda åtgärd i den stora skattereformen som kunde genomföras. Trots de enorma penningsummor som har överförts är många östtyskar missnöjda bland annat till följd av den höga arbetslösheten. Samtidigt anser många att de haft svårt att få gehör för sina synpunkter i de etablerade politiska partierna. Missnöjet har främst gått ut över CDU, som anses ha svikit vallöftena från 1994, och det starkt minskade stödet för Helmut Kohl i öster bidrog till att hans parti, efter 16 år, förlorade makten vid förbundsdagsvalet Aktuell politik Helmut Kohl, som 1998 hade suttit 16 år vid makten, var nederlagstippad inför höstens val till förbundsdagen. Vid delstatsvalet i Niedersachsen i början av året hade socialdemokraterna fått en rekordhög andel av rösterna, nästan 48 procent, och ett viktigt skäl till SPDs framgång var Gerhard Schröder, delstatens partiledare. Han hade, liksom premiärminister Tony Blair i Storbritannien, talat om behovet av en modernisering av samhället och han förde partiet närmare den politiska mitten. Vid partikongressen i april utsågs Schröder med stor majoritet till SPDs kanslerkandidat. Förbundsdagsvalet den 27 september ledde till regimskifte. Efter nederlaget avgick Helmut Kohl också som partiledare, och finansminister Theo Waigel lämnade sin post som partiledare i bayerska CSU. I valet fick Schröders SPD 40,9 procent av rösterna, en ökning med 4,5 procentenheter. SPD eftersträvade en regering tillsammans med miljöpartiet De gröna, och trots en mindre nedgång för partiet till 6,7 procent fick denna "rödgröna allians" en majoritet i förbundsdagen med 21 mandat. Förlusten för CDU/CSU blev stor; 35,1 procent innebar en minskning med cirka sex procentenheter. Kohls mångåriga koalitionspartner, fridemokraterna FDP, klarade femprocentspärren, liksom Demokratiska socialistpartiet (PDS) i östra Tyskland. En månad efter valet enades SPD och De gröna om ett regeringsprogram. De gröna fick utrikesministerposten och två andra ministerposter. SPDs partiledare Oskar Lafontaine fick den viktiga rollen som finansminister. Efter några månader avgick dock Lafontaine, som var oenig med Schröder om den ekonomiska politiken. Lafontaine var en ledande gestalt inom partiets traditionella vänsterfraktion. I regeringsprogrammet fick De gröna delvis igenom sina krav på höjda energiskatter och en avveckling av kärnkraften. Partierna och industrin inledde därefter långvariga förhandlingar om hur en kärnkraftsavveckling skulle genomföras (se Naturtillgångar och energi). Trots konflikter i en del sakfrågor, särskilt under det första året, kom samarbetet mellan SPD och De gröna att fungera på ett fördelaktigt sätt för bägge partier. Under CDU-regeringens sista år hade arbetet med olika reformer, främst ekonomiska, nästan helt stannat av. En viktig orsak, till exempel när det gällde en skattereform, var att förslagen röstades ned i förbundsrådet, där SPD hade majoritet. Gerhard Schröders nya regering lade nu fram ett eget program för skattesänkningar och andra reformer. Schröder ville redan till sekelskiftet skära ned utgifterna i budgeten med 30 miljarder D-mark och genom fortsatta besparingar helt avskaffa budgetunderskottet år Det skulle bland annat ske genom åtstramningar i välfärdsprogrammen och förändringar i det statliga pensionssystemet. Vänstern inom SPD oroades över Schröders "mittenpolitik" men enligt förbundskanslern var reformerna nödvändiga för att minska den stora statsskulden och skapa ökad ekonomisk tillväxt. En rad delstatsval under hösten 1999 innebar förluster för SPD och framgångar för CDU, vilket gav kristdemokraterna större möjlighet att påverka lagförslagen i parlamentets första kammare, förbundsrådet. I Saarland sjönk valdeltagandet med 15 procentenheter och SPD förlorade sin majoritet efter 14 år. De gröna förlorade sina platser i delstatsparlamentet. I Brandenburg i östra Tyskland, där arbetslösheten fortfarande är hög, förlorade SPD sin majoritetsställning och inledde regeringssamarbete med CDU. I Sachsen behöll kristdemokraterna sin majoritet medan SPD minskade till cirka 10 procent, partiets lägsta väljarandel under efterkrigstiden. Förlusterna hade allvarligt försvagat Schröder, men på en partikongress i slutet av året stärkte han sin ställning hos partiets vänsterflygel sedan han räddat ett stort byggföretag från konkurs med hjälp av statliga bidrag. Schröder och SPD fick också ökat stöd i opinionen, men det berodde främst på att oppositionspartiet CDU plötsligt drabbades av sin svåraste kris någonsin. I november avslöjades att CDUs förre partikassör i hemlighet tagit emot en miljon D-mark från en känd

13 vapenhandlare. Dagarna före sekelskiftet inleddes en polisutredning mot Helmut Kohl sedan han tvingats medge att han på ett otillåtet sätt tagit emot bidrag till CDU på minst 2 miljoner D-mark. Pengarna hade satts in på hemliga bankkonton utan att redovisas, vilket strider mot lagarna om partistöd. Några dagar senare kom det fram att Kohls nära medarbetare och efterträdare som partiledare, Wolfgang Schäuble, tagit emot en summa pengar från vapenhandlaren, och att partiet i delstaten Hessen sedan början av 1980-talet överfört olagliga partidonationer på minst 17 miljoner D-mark till hemliga bankkonton i Schweiz och Liechtenstein. Den ansvarige politikern i Hessen, en tidigare inrikesminister, lämnade sin plats i parlamentet, och trycket på att Schäuble skulle avgå började bli allt starkare. Efter ett krismöte med partiets ledning i januari 2000 lämnade Helmut Kohl sin post som partiets hedersordförande. I en uppgörelse ett år senare med åklagarmyndigheten blev Kohl inte åtalad för de olagliga bidragen men tvingades betala böter på nästan 1,4 miljon kronor. Eftersom CDU under flera år inte gjort riktiga redovisningar av partiets finanser hotade böter som kan försätta partiet i konkurs. I februari meddelade förbundsdagens talman att CDU måste betala tillbaka drygt 41 miljoner D-mark (cirka 185 milj kronor) som det fick i statligt partistöd Kritiken mot Wolfgang Schäuble tilltog i styrka, och en dag senare, den 16 februari, meddelade han att han avgår som CDU-ordförande. Det första delstatsvalet efter CDU-skandalen, i Schleswig-Holstein i slutet av februari, blev som väntat ett bakslag för CDU, men bara med ett par procentenheter jämfört med föregående val. Skandalen hade dock satt stopp för CDUs förhoppningar att erövra delstaten. För SPD blev valet den första framgången efter förbundsdagsvalet, och partiet ökade med tre procentenheter. Även De gröna och FDP ökade sina röstandelar. Vid en extra partikongress i april valde CDU med stor majoritet Angela Merkel till ny ordförande. Hon är inte bara den första kvinnan på posten utan också den första som växt upp och levt i det forna DDR. Merkel var en av de första i partiet som tog avstånd från Helmut Kohl när finansskandalen började avslöjas, och hon tillhör den liberala delen av CDU som vill föra partiet mer mot den politiska mitten. Delstatsvalet i maj i den folkrikaste delstaten Nordrhein-Westfalen, där socialdemokraterna styrt sedan 1966, blev av olika skäl en väljarprotest även mot regeringspartierna. Dels sjönk valdeltagandet sju procentenheter till bara 57 procent, dels tappade både SPD och De gröna tre procentenheter. CDU minskade en procent och valets stora vinnare blev FDP, som ökade från fyra till tio procent. SPD förblev största parti och kunde fortsätta regera med De gröna. Vad som kallats Gerhard Schröders största politiska triumf skedde i juli 2000, när förbundsrådet skulle fatta beslut om skattereformen, de största skattesänkningarna i förbundsrepublikens historia (se Ekonomi). CDU planerade att stoppa förslaget i förbundsrådet, men genom en kompromiss med kristdemokrater från fem delstater kunde regeringen förmå dessa att rösta för lagförslaget. Denna splittring inom CDU i en stor fråga betraktades som ett svårt bakslag för den nya partiledaren Angela Merkel. För regeringspartierna uppstod problem i slutet av året. Sedan flera nya fall av den dödliga så kallade galnako-sjukan (BSE) upptäckts i Frankrike beslöt EU att kontroller av nötboskap skulle bli obligatoriska. Tyska konsumenter hade fått höra av sina politiker att sjukdomen inte fanns i Tyskland, men i januari 2001 hade redan tio sjuka djur hittats. Oroliga konsumenter slutade köpa nötkött, förtroendet för politikerna skakades åter och jordbruksministern och hälsoministern beslöt att avgå. Jordbruksministeriet och delar av hälsoministeriet slogs samman till ett nytt ministerium för konsumentskydd. Den nya ministern väntades inleda ett arbete för att förändra Tysklands och EUs jordbrukspolitik i en riktning som tar mer hänsyn till konsumenterna och miljön. De första delstatsvalen 2001 hölls i slutet av mars. I Baden-Württemberg stärkte regerande CDU sin ställning, men SPD hade den största uppgången. Övriga partier förlorade; främst De gröna, som tappade nästan hälften av sina mandat, och Republikanerna på yttersta högerkanten, som fått drygt 9 procent vid valet 1996 men nu föll till 4,4 procent och blev utan mandat. I Rheinland-Pfalz ökade regerande SPD med nästan 5 procentenheter medan CDU tappade cirka 3. Även här minskade FDP och De gröna. Valdeltagandet i båda delstaterna var 62 procent, en minskning från 1996 med 5 respektive 9 procentenheter. Regeringen uppnådde ännu en stor politisk framgång i maj Efter flera månaders ansträngningar att driva igenom en förändring av pensionssystemet antog förbundsrådet ett kompromissförslag sedan

14 kristdemokratiska ledamöter från några delstater övertalats att rösta för - på samma sätt som skedde med skattereformen år Trots den politiska framgången ansåg vissa ekonomer att förslaget inte gick tillräckligt långt (se även Sociala förhållanden). Medan USAs krig mot talibanregimen i Afghanistan pågick som svar på terroristattackerna mot USA hölls val i Berlin i slutet av oktober. Det reformerade kommunistpartiet PDS var det enda som klart tagit avstånd från bombkriget, och partiet ökade med fem procentenheter till cirka 22,5 procent. I de östra delarna av Berlin fick PDS hela 48 procent, vilket ansågs visa att huvudstaden fortfarande är delad, åtminstone mentalt. Valresultatet var också en följd av en finansskandal med en offentligägd bank som ledde till att det CDU-ledda regeringen i staden hade avgått i juni. CDU förlorade i valet hela 17 procentenheter och hamnade på knappt 24 procent, medan SPD ökade drygt 7 procentenheter till nästan 30 procent. SPD försökte först bilda koalition med De gröna och liberala FDP, vilket inte lyckades. Trots PDS hållning till kriget - en inrikespolitiskt mycket känslig fråga - och trots att partiets ursprung är de kommunister som styrde i Östberlin beslöt SPD i Berlin att gå i koalition med PDS. Resultatet i Berlin betraktades ändå som en framgång för regeringen Schröders starka uppslutning bakom USA i kampen mot terrorismen. En månad tidigare hade dock SPD förlorat valet i Hamburg, som också har en egen delstatsregering. Främsta orsaken var att ett nytt parti, "Rättsstatlig offensiv" som bildats av den tidigare domaren Roland Schill, erövrade nästan 20 procent av rösterna. Schills huvudbudskap var kraftiga åtgärder för att få ned den grova brottsligheten till hälften, och han ansågs ha vunnit extra röster sedan det blivit känt att några av de terrorister som kraschat de kapade flygplanen i USA hade varit bosatta i Hamburg. Schills parti fick tillsammans med CDU och FDP drygt 50 procent av rösterna, och han fick posten som inrikesminister. I december ställdes Schill inför rätta, anklagad för olagligt frihetsberövande och maktmissbruk under sin tid som domare. Inom det pacifistiskt inriktade gröna partiet planerade minst åtta ledamöter i förbundsdagen i mitten av november att rösta emot regeringens förslag om att militärt stödja USAs angrepp mot talibanerna i Afghanistan (se Utrikespolitik och försvar). Även en del SPD-medlemmar var tveksamma. Förbundskansler Schröder beslöt utmana motståndarna inom koalitionen i denna för honom så viktiga fråga, och begärde därför förtroendeomröstning i parlamentet. Den metoden har bara använts tre gånger tidigare i den tyska efterkrigshistorien. I en förtroendeomröstning kan inte oppositionen stödja regeringen. En förlust för Schröder hade inneburit regeringens avgång, något som dock skulle ha varit till störst nackdel för De gröna. De åtta motståndarna kunde övertalas att rädda regeringen genom att fyra röstade ja och fyra nej, och regeringen fick 334 röster av de 662 närvarande ledamöterna, alltså en mycket knapp majoritet. Fem månader före 2002 års val till förbundsdagen såg situationen mindre ljus ut för SPD, en följd av bland annat en starkt försämrad ekonomi. Schröders löfte om minskad arbetslöshet hade inte uppfyllts. En lång tids nedåtgående trend förbyttes i ökad arbetslöshet, och i maj 2002 var andelen 9,7 procent eller drygt 4 miljoner arbetslösa. Oppositionen hade, efter interna stridigheter, beslutat att inte partiledaren Angela Merkel utan den bayerske ledaren Edmund Stoiber skulle bli CDU/CSUs kandidat som förbundskansler, vilket ansågs öka högerns chanser i valet. Delstatsvalet i Sachsen-Anhalt i slutet av maj blev ett bakslag för SPD, som förlorade nästan halva väljarstödet och fick knappt 20 procent, en halv procent lägre än reformkommunisterna PDS. CDU ökade kraftigt och fick 37 procent. Det populistiska Schills parti som haft stora framgångar i Hamburg fick bara 4,5 procent. Fridemokraterna ökade från cirka 4 till 14 procent, men de här kraftiga svängningarna är inte ovanliga vid valen i de östra tyska delstaterna. Valrörelsen inför förbundsdagsvalet 22 september kom till stor del att överskuggas av politiska skandaler. I juli avskedade Schröder sin försvarsminister Rudolf Scharping för att denne tagit emot en stor summa pengar från en lobbyist. Därefter kom upprepade anklagelser om att medlemmar av den röd-gröna koalitionen skott sig privat med förmåner som hörde till flygresor i tjänsten. Den svaga tyska ekonomin med höga arbetslöshetssiffror gav regeringen underläge i opinionen gentemot oppositionen. Svåra översvämningar drabbade i augusti delar av östra Tyskland när floden Elbe steg högt över sina bräddar efter ihärdigt regnande. Värst var situationen i Dresden, där tusentals invånare fick evakueras. Översvämningarna var de värsta på över ett århundrade och orsakade flera människors död. Politikerna bjöd över varandra när det gällde löften om nödhjälp och resurser till återuppbyggnad.

15 Gerhard Schröders hantering av krisen stärkte hans ställning och förbundskanslern hämtade in den ledning som motståndaren Edmund Stoiber haft i opinionsundersökningarna. Valet i september blev mycket jämnt. Den sittande koalitionen mellan SPD och De gröna kunde dock behålla makten med knapp marginal, trots att SPD backade. Tillsammans fick de två regeringspartierna 47,1 procent av rösterna, vilket gav dem 306 mandat i förbundsdagen. 38,5 procent av rösterna gav SDP 251 mandat, De gröna fick 8,6 procent av rösterna och 55 mandat. De Gröna gick därmed framåt. Kristdemokratiska CDU/CSU fick tillsammans med Fria demokratiska partiet FDP 45,9 procent av väljarnas röster och säkrade därmed 295 platser i förbundsdagen. CDU/CSU vann 248 platser med 38,5 procent av rösterna och FDP fick 47 mandat och 7,4 procent av rösterna. Övriga två mandat gick till de östtyska ex-kommunisterna Partiet för demokratisk socialism PDS, som inte klarade femprocentsspärren, men vann mandat i två valkretsar. Den röd-gröna koalitionens majoritet minskade, medan valet innebar en comeback för mitten-högerlägret efter valnederlaget Efter tre veckors förhandlingar kunde socialdemokraterna och de Gröna presentera en ny regeringsbildning. Trots de Grönas framgång i valet fick partiet inte fler ministerposter. Flertalet tyngre ministrar satt kvar på sin gamla poster, men justitieministern som kritiserats skarpt för att under valkampanjen ha jämfört George W Bush med Hitler, avgick och ersattes med Brigitte Zypries. Två nya superdepartement inrättades, dels slogs arbetsdepartementet samman med finansdepartementet, dels samlades ansvaret för pensioner, sjukvård och social frågor under ett departement. När den nya regeringen tillträdde lovade förbundskansler Schröder att försöka få fart på den ekonomiska tillväxten och få ner arbetslösheten. Men utvecklingen gick i motsatt riktning. Regeringen hade svårt att kontrollera budgetunderskottet och arbetslösheten fortsatte att stiga (se Ekonomi). Socialdemokraterna gick kraftigt tillbaka i opinionen och i slutet av 2002 var Schröder ansatt av kritiker som menade att hans politik hade misslyckats. Delstatsvalen i Hessen och Niedersachsen i februari 2003 blev svåra motgångar för Schröders socialdemokrater. I båda delstaterna fick partiet sitt sämsta resultet under efterkrigstiden, medan CDU gick fram starkt. I Schröders hemstat Niedersachsen tvingades SPD lämna ifrån sig makten efter 13 år. I Hessen fick CDU egen majoritet och regeringschefen Roland Koch stärkte sin position som tänkbar framtida förbundskanslerkandidat för CDU. Genom maktskiftet i Niedersachsen växte den borgerliga majoriteten i förbundsrådet, parlamentets överhus i Berlin, vilket gör det svårare för Schröders förbundsregering att få igenom sina förslag. För att få fart på den stagnerande ekonomin lade Schröder fram ett omfattande reformprogram i mars Det innehöll dels stimulansåtgärder för byggsektorn och mer pengar till kommunerna, dels nedskärningar i arbetslöshetsunderstödet och höjda bidrag för sjukersättning. Dessutom föreslogs mindre strikta arbetsrättsliga regler, särskilt för småföretag. Fackförbunden och SPDs vänsterflygel ansåg att förslagen var alltför långtgående medan arbetsgivarna och CDU menade att förslagen var för svaga för att förbättra ekonomin. Kritiken från vänster ökade under våren i styrka, och Schröder tvingades acceptera en extra partikongress den 1 juni för att diskutera reformförslaget, kallat Agenda Inför de kritiska rösterna hotade förbundskanslern indirekt att avgå om han inte får partiets stöd för reformerna. Trots kritiken godkände partikongressen med klar majoritet Agenda 2010, som i nästa steg sänds till parlamentet. Främlingsfientlighet och nynazism Kampen mot brottsligheten hade tonats ned i valkampanjen Frågan var känslig, eftersom många tyskar ser ett samband mellan ökad brottslighet, inte minst narkotikabrott, och den illegala invandringen både från Östeuropa och andra delar av världen. Politikerna vill lösa problemet i första hand inom EUs ram och samtidigt undvika att yttersta högern får några nya argument för att utnyttja främlingsfientliga stämningar. De senaste åren har konflikter kring asylrätt och integration av invandrare blossat upp vid flera tillfällen, ofta som en följd av angrepp mot invandrare och asylsökande. De tre småpartier på yttersta högerkanten som för fram invandringsfientliga budskap har inte fått något större väljarstöd. Vid 1997 års delstatsval i Hamburg var det dock mycket nära att Tyska folkunionen (DVU) kom in i delstatsparlamentet. Efter en intensiv kampanj mot

16 invandringen fick partiet 4,9 procent av rösterna. DVU har av den tyska säkerhetspolisen betecknats som "antisemitiskt och med rasistiska tendenser". I april 1998 hölls delstatsval i Sachsen-Anhalt i det tidigare Östtyskland, och DVU fick omkring 13 procent av rösterna. Sachsen-Anhalt har den högsta arbetslösheten i Tyskland, och resultatet var det bästa som extremhögern har uppnått efter världskriget. Nynazistiska aktiviteter inom den tyska krigsmakten har väckt uppmärksamhet, och 1998 utreddes en rad incidenter. Den direkta orsaken var avslöjandet att en tidigare dömd nynazist 1995 inbjudits att tala till elever vid militärhögskolan i Hamburg. Den tyske försvarsministern kallade detta en "oacceptabel skandal", men han förklarade att skälet till att antalet rapporterade incidenter med högerextremister har ökat är att armén arbetar mer intensivt med att upptäcka och stoppa extremisterna. Enligt säkerhetspolisens statistik beräknas antalet våldsbenägna nynazister i Tyskland ha ökat under åren från till cirka 9 000, och av dem finns en majoritet i tidigare Östtyskland. Efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 införde även Tyskland strängare antiterroristlagar, vilket ledde till att flera organisationer förbjöds. I början av 2003 olagligförklarades den islamistiska rörelsen Hizb al-tahrir med hänvisning till att den spridit hatpropaganda mot judar och förnekat staten Israels existensberättigande. Utrikespolitik och försvar Tysklands ekonomiska och befolkningsmässiga styrka samt centrala geografiska läge gör att den tyska utrikespolitiken har stor betydelse för hela Europa. I de östra grannländerna finns såväl förhoppningar om ökade ekonomiska kontakter med Tyskland som en viss oro för framtida tysk dominans. Symboliskt viktiga avtal har slutits med de östra grannländerna, bland annat i syfte att undanröja alla eventuella misstankar om tyska territoriella anspråk. Tyskland var också pådrivande för att bereda de centraleuropeiska länderna (främst Polen, Tjeckien och Ungern) tillträde till EU och NATO. Slutligen blev Tyskland på 1990-talet snabbt den klart största kredit- och biståndsgivaren till länderna i Central- och Östeuropa. Tyskland har sekellånga traditioner av nära band med Ryssland och idag är förbindelserna relativt omfattande till följd av tyska lån, handel och investeringar i Ryssland. Tyskland hade också i början av 1990-talet ett stort program för bistånd till Ryssland, som bland annat omfattade byggande av bostäder för hemvändande ryska officerare. På grund av den ryska finanskrisen 1998 och andra ekonomiska osäkerheter i Ryssland blev dock lånoch biståndsgivarna mer försiktiga. Länderna var också länge oeniga om gamla sovjetiska skulder till DDR, och först 2002 gick Ryssland med på att börja återbetala en del, vilket sågs som en signal om förbättrade ekonomiska förbindelser. Med USA har Tyskland mycket goda relationer, och Förbundsrepubliken har under hela efterkrigstiden varit en av USAs mest lojala allierade i Europa. För att lugna dem i omvärlden som känt oro inför ett enat och stort Tyskland har ett centralt element i den tyska utrikespolitiken efter återföreningen bestått i en klart deklarerad strävan att stärka integrationsprocesserna i Europa samt att markera att Tyskland önskar ingå i ett nätverk av samarbetsformer. Tyskland är pådrivande för att fördjupa integrationen i EU. Den tidigare förbundskanslern Helmut Kohl engagerade sig starkt för genomförandet av Ekonomiska och monetära unionen, EMU. Gerhard Schröders regering har talat om att stärka integrationen med en politisk union som mål, samtidigt som den vill driva på samarbetet inom säkerhets- och försvarspolitik. Tyskland har eftersträvat en nära samordning med Frankrike i sin Europapolitik. Samarbetet mellan de två stora kontinentala europeiska länderna måste fungera väl för att integrationen i Europa överhuvudtaget ska kunna vidareutvecklas. Frankrikes president och Tysklands förbundskansler möts varje år för att bevara och stärka de särskilda relationerna mellan länderna. Länderna bildade 1995 en gemensam militärstyrka, "Eurocorps", som av vissa betraktas som grunden till en framtida europeisk armé. Samtidigt har länderna olika uppfattningar inom en del områden, bland annat om kärnkraftspolitiken och EUs jordbrukspolitik. Ledande roll i NATO Tyskland har en ledande roll i NATOs konventionella styrkor i Europa med sina stridsvagnar, attackflygplan samt moderna fregatter och ubåtar. Återföreningsfördraget

17 tillåter Tyskland att ingå i NATO men sätter gränser för landets väpnade styrkor och förbjuder den tyska staten att ha kärnvapen. I enlighet med fördraget har det tyska försvaret skurits ned kraftigt under senare år. Tidigare uppgick de två tyska staternas samlade styrkor till man ( i väst och i öst; vid återföreningen inkorporerades östtyska soldater i förbundsarmén). Krigsmaktens personal hade 1998 minskat till man, och av dessa var värnpliktiga. Moderniseringen av de väpnade styrkorna fortsätter utöver vad som krävdes enligt återföreningsfördraget, och förändringarna innebär bland annat ökad satsning på avancerad teknisk utrustning samtidigt som personalen minskar ytterligare. År 2001, när antalet soldater var , meddelade regeringen att 39 av landets drygt 420 regementen skall stängas och antalet soldater minskas till Omkring en tredjedel av de civilanställdas tjänster skall avskaffas och värnpliktstiden kortas till nio månader. Trots nedskärningarna har Tyskland fortfarande den bästa och starkaste armén i Västeuropa. En ny generation stridsflygplan skulle enligt planerna börja levereras år 2002, men projektet har försenats kraftigt av både tekniska och ekonomiska skäl. Det handar om 180 exemplar av stridsflygplanet Eurofighter till en totalkostnad på minst 30 miljarder D-mark. Det nya planet är ett gemensamt projekt mellan tillverkare i fyra EU-länder. Utländska militära styrkor har varit stationerade i Tyskland sedan andra världskriget. Före återföreningen uppgick den utländska militära närvaron till omkring man i väst (varav drygt amerikaner) och cirka man i öst (sovjetiska soldater). De sista ryska trupperna lämnade Tyskland i augusti NATO-länderna hade 1998 reducerat sina styrkor till drygt man, och 2003 hade de amerikanska styrkorna minskat till man. Tysklands allierade inom NATO och EU önskade efter återföreningen att det starka Tyskland skulle ta ett större internationellt ansvar även militärt, bland annat vad gäller fredsbevarande och fredsskapande insatser. Enligt en tidigare tolkning av grundlagen kunde Tyskland inte sända egna trupper utanför NATO-området. Frågan har varit inrikespolitiskt mycket känslig, inte minst med tanke på Tysklands historiska belastning. Författningsdomstolen förklarade dock 1994 att insatser av tysk militär i utlandet är förenliga med grundlagen under förutsättning att det är frågan om fredsbevarande eller fredsskapande operationer inom ramen för säkerhetsorganisationer där Tyskland är medlem och att aktionen grundas på beslut från FNs säkerhetsråd. I varje enskilt fall måste förbundsdagen fatta beslut om insatsen. Tysk militär har därefter deltagit i flera operationer, till en början med självpåtagna restriktioner. I december 1996 beslutade förbundsdagen att Tyskland skulle delta i NATO-styrkan i Bosnien-Hercegovina på samma villkor som andra länder. När tyska trupper övervakade evakueringen av utlänningar undan de väpnade oroligheterna i Albanien i mars 1997 öppnade tyska soldater eld mot en fientlig styrka för första gången sedan Under NATOs bombkrig mot Serbien våren 1999, som inte byggde på något FN-beslut, höll sig Tyskland i bakgrunden, men tyska fredsbevarande styrkor sattes därefter in i Kosovo-provinsen. Efter terroristattackerna mot New York och Washington DC den 11 september 2001 fick USA mandat från FN att försvara sig, och både NATO och EU stod bakom det efterföljande bombkriget mot Afghanistan. I de tyska regeringspartierna rådde oenighet om hur mycket Tyskland skulle engagera sig politiskt och militärt, men sedan USA upprepat sin önskan om stöd meddelade den tyske försvarsministern i början av november att en styrka på man skulle sättas upp. Den omfattade bland annat pansarfordon med utrustning för att upptäcka förekomst av ABC-stridsmedel, ett fältsjukhus, flygtransportutrustning, en mindre kommandostyrka och fartyg för att bevaka och skydda farvattnen utanför Afrikas horn. Tyskland visade tveksamhet gentemot USAs allt mer uppenbara planer på ett angrepp mot Irak under Tyskland vägrade bidra med trupp till en sådan aktion, något som försämrade relationen till amerikanerna under sommaren och hösten. Vid övergången till 2003 tog Tyskland plats i FNs säkerhetsråd och i januari uteslöt förbundskansler Schröder ett tyskt ja vid en eventuell omröstning om krig mot Irak. Schröder sade sig vara övertygad om att Irak kan avväpnas med fredliga medel. Ekonomi Tyskland har med sin starka industrisektor länge haft den ojämförligt starkaste ekonomin i Europa, även om

18 tillväxten stagnerade under 1990-talet, bland annat till följd av omställningsproblemen efter återföreningen. Vid tiden för återföreningen hade Västtyskland en mycket stark ekonomisk tillväxt medan den östtyska ekonomin befann sig på randen till sammanbrott. Den planekonomiska modellen hade inneburit gigantiska felinvesteringar, resursslöseri och miljöförstöring. Förbundsregeringen och de västra delstaterna har sedan 1990 satsat enorma belopp på återuppbyggnaden i öst. Bruttoöverföringarna till östra Tyskland motsvarar mer än fem procent av Tysklands bruttonationalprodukt, BNP. Åren fick östra Tyskland över miljarder kronor i finansiell hjälp, medan endast omkring en fjärdedel av summan gick andra vägen, framför allt som skatteintäkter. De gigantiska återföreningskostnaderna ledde till en kraftigt ökning av såväl statsskulden som budgetunderskottet. Däremot sjönk både inflationen och räntenivån efter en topp första tiden efter återföreningen. Den ekonomiska tillväxten minskade som en följd av den internationella lågkonjunkturen , och åren bland annat på grund av att den högt värderade D-marken fördyrade exporten. Tillväxten tog dock åter fart 1997 och ökningen för 1998 blev 2,8 procent, trots att Tyskland var ett av de EU-länder som drabbades hårdast av de finansiella kriserna i Asien, Ryssland och Latinamerika. Ekonomin hölls uppe av en ökad inhemsk konsumtion, men i slutet av 1998 blev krisen kännbar, just när elva EU-länder skulle ta steget in i Ekonomiska och monetära unionen, EMU. Tyskland klarade kraven för att få delta i EMU, men det var länge oklart om budgetunderskottet för 1997 skulle komma under den gräns, tre procent av BNP, som krävdes. Efter ytterligare nedskärningar av utgiftsposter under året kunde den tyska regeringen redovisa ett klart mindre underskott, 2,7 procent. Den tyska återföreningen bidrog till att statsskulden på åtta år växte från 600 till nära miljarder D-mark, och 1998 användes över 20 procent av statens utgifter till skuldräntor. Skulden låg då något över den tillåtna gränsen på 60 procent av BNP, vilket enligt EU-kommissionen inte hindrade ett EMU-deltagande, eftersom det förutsattes att skulden var på väg att minska. År 1999 övertog Europeiska centralbanken inom EMU ansvaret för räntenivån, som sattes till tre procent. ECB:s främsta uppgift är att med räntan som vapen motarbeta stigande priser. I Tyskland var inflationen 1999 bara 0,6 procent, den lägsta sedan återföreningen. Den ekonomiska konjunkturen förbättrades åter under året tack vare ökad export. Tyskland stod nu inför flera svåra ekonomiska beslut. Landet har en nyckelroll i EMU, och för att EMU skulle bli en framgång krävdes bland annat en fortsatt sanering av de tyska statsfinanserna. Stora nedskärningar gjordes i budgeten för år Dessutom behöver Tyskland, enligt organisationen OECD och tyska forskningsinstitut, få ned arbetslösheten genom att ändra vissa regler på arbetsmarknaden och försöka minska de höga arbetskraftskostnaderna. När den starka internationella tillväxten i ekonomin stannade av år 2001, bland annat i USA, drabbades den exportberoende tyska ekonomin särskilt hårt. Under en stor del av året rådde negativ tillväxt, dvs bruttonationalprodukten minskade. Beräkningar i början av 2002 visade att budgetunderskottet skulle öka till 2,7 procent av BNP. Detta skapade stor oro bland flera av de mindre euroländerna på grund av Tysklands betydelse inom EMU. Enligt reglerna inom euroländernas så kallade stabilitetspakt, som inte tillåter budgetunderskott på 3 procent eller mer, föreslog EU-kommissionen att Tyskland skulle tilldelas en formell varning för bristande budgetdisciplin. EUs finansministrar nöjde sig dock i februari med ett uttalande, där Tyskland lovade att vidta extra åtgärder och försöka nå en balanserad budget år Men åtgärderna visade sig otillräckliga. Budgetunderskottet för 2002 uppgick till 3,6 procent. I början av 2003 varnade EU-kommissionen för att Tysklands antaganden om tillväxt var alltför optimistiska och att 3-procentsgränsen för budgetunderskott hotades även Det nya målet för budgetbalans sattes till Samtidigt kom rapporter om att skatteintäkterna för både 2002 och 2003 såg ut att bli betydligt lägre än beräknat. Den ekonomiska tillväxten blev endast 0,2 procent 2002, och prognoserna talade om en blygsam ökning till 1 procent under Dessutom steg antalet arbetslösa till 4,7 miljoner i början av 2003, den högsta siffran på fem år. En viktig skattereform godkändes av parlamentet i juli Det var det största skattesänkningsprogrammet i Förbundsrepublikens historia och omfattade fyra punkter: en stegvis minskning av inkomstskatten till år den

19 högsta skattesatsen sänktes från 51 till 42 procent, och en motsvarande minskning skedde i hela skatteskalan. Bolagsskatten sänktes redan 2001 från 40 till 25 procent. Reavinstskatten avskaffades från 2002 för börsföretag som säljer ägarandelar i andra företag, vilket underlättar en omstrukturering av den tyska industrin. Slutligen infördes skattelättnader på två miljarder D-mark per år till företag utanför börsen och enmansföretag. Totalt beräknades skattereduktionerna uppgå till omkring 250 miljarder kronor, men det skulle enligt regeringen uppvägas av ökad ekonomisk tillväxt och lägre arbetslöshet. Den stora reformen betydde enligt regeringen att Tyskland kommer att tillhöra EUs "lågskatteländer". Trots den dyrbara upprustningen och moderniseringen av infrastrukturen är östra Tyskland fortfarande ekonomiskt relativt efterblivet. Sedan 1997 har BNP-tillväxten i öster varit lägre än i väst, och levnadsstandarden uppgick 1998 bara till 57 procent av den västtyska. Den öppna arbetslösheten var nästan 20 procent. Östra Tyskland måste under ännu några år få behålla sina ekonomiska förmåner vad gäller investeringar och beskattning. Många västtyska och utländska företag har också flyttat till delstaterna i öster, som 1997 redovisade en exportökning på nära 30 procent. Naturtillgångar och energi I Tyskland finns endast begränsade mängder natur- och energitillgångar. Förekomsterna av stenkol, brunkol och salt är värda att bryta i stor skala. Stenkol finns främst i Ruhrområdet och i Saarland, brunkol bland annat i Sachsen. Tysklands energiförbrukning består till omkring två tredjedelar av importerad energi svarade olja för cirka 40 procent av energiförbrukningen, naturgas för 21 procent, stenkol och brunkol för 25 procent och kärnkraft för 13 procent. Av energiförsörjningen från egna tillgångar kommer två tredjedelar från fossila bränslen, cirka 30 procent från kärnkraft och 3-4 procent från vattenkraft. Landet satsar på ökad användning av naturgas på bekostnad av kol, särskilt brunkol (se nedan). Av den producerade elektriciteten kommer drygt hälften från koleldning och ungefär en tredjedel från kärnkraftverk inleddes en avreglering av elmarknaden, som ledde till kraftigt sjunkande priser. De sovjetiskbyggda kärnreaktorerna i det tidigare DDR har stängts, eftersom de inte ansågs kunna uppnå tillfredsställande säkerhet ens genom ombyggnad. Den regering som tillträdde 1998 beslöt att gradvis stänga de 19 återstående reaktorerna. Efter förhandlingar enades regeringen och kärnkraftsindustrin i juni 2000 om en avvecklingsplan. Avtalet bygger på att reaktorerna har en livslängd på i genomsnitt 32 år, och att de skall stängas efter denna tid. Det senast byggda kärnkraftverket sattes igång 1989 och skulle därmed bli det sista att stängas, år När det gäller avfallet bestämdes att transporterna av utbränt kärnbränsle för upparbetning i Storbritannien och Frankrike skulle återupptas, men bara till år Transporterna avbröts 1998 sedan alltför stora läckage av radioaktivitet hade uppmätts från det avfall som skulle mellanlagras i Gorleben i norra Tyskland. Under tiden har utrymmet för tillfällig lagring av använt kärnbränsle börjat ta slut vid några kärnkraftverk. Ett annat problem var att Frankrike vägrade att ta emot nya transporter till anläggningen i La Hague förrän Tyskland tog hand om det avfall efter upparbetningen som samlats där sedan transporterna avbröts. I mars 2001 började detta avfall tas tillbaka till Gorleben. En betydande del av de stora miljöproblemen i östra Tyskland orsakades av brunkolsbrytningen. Förutom att brunkolsverken har släppt ut orenad svaveldioxid (mer än fem gånger så mycket som i Västtyskland 1989) har själva brytningen av kolet inneburit att stora arealer ödelagts. Brunkolen bryts i dagbrott som lämnar öppna sår i landskapet, döda zoner där inget längre kan växa. Många anläggningar har nu stängts helt. Jordbruk och fiske Jordbruket är en liten näringsgren mätt i andel av BNP. De viktigaste områdena för spannmålsodling finns vid Östersjökusten samt i delstaterna Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Bayern. Vid Nordsjökusten och i delar av Bayern, där de flesta jordbruken finns, är produktionen inriktad på mejeriprodukter och kött. Runt Ruhrområdet i Nordrhein-Westfalen produceras färskvaror (företrädesvis grönsaker) till storstadsmarknaderna. Utmed mellersta Rhen och i Moseldalen är vinodlingen betydande; hela 70 procent av det tyska vinet produceras i delstaten Rheinland-Pfalz. I Baden-Württemberg odlas bland annat

20 tobak och frukt. I det tidigare DDR fanns nästan bara jättelika statliga och "folkägda" kollektivjordbruk. Brukningsmetoderna medförde svåra skador på jorden, som har utarmats av gifter och gödningsmedel. Omkring tio procent av de yrkesverksamma östtyskarna arbetade med jord- och skogsbruk och fiske. Till följd av den påbörjade omstruktureringen av det östtyska lantbruket har mer än arbetstillfällen försvunnit sedan återföreningen. De östtyska bönderna har gradvis inlemmats i EUs komplicerade jordbrukspolitik med produktionskvoter, prisförhandlingar och stödåtgärder. Det östtyska jordbruket har dock en fördel i sin tradition av storskalighet, som existerade redan före DDRs tillkomst. Trots att många tidigare kollektivt ägda lantbruksföretag nu delas upp i mindre enheter, kommer östra Tyskland ändå att ha kvar sina stordriftsfördelar. Privatiseringen av den östtyska jordbruksmarken har genomförts i två etapper. I den första etappen tecknades arrendeavtal. Sedan 1996 har jordbrukarna haft möjlighet att köpa marken. Det tyska skogsbruket regleras av miljö- och naturvårdsåtgärder för att minska de skador som förekommit. För den beryktade skogsdöden tycks läget vara något bättre än på 1980-talet, då andelen sjuka eller döda träd ökade mycket snabbt till följd av luftföroreningar var 43 procent av träden helt friska mot bara 32 procent fyra år tidigare. Utsläppen av svaveldioxid har minskats kraftigt sedan återföreningen. I vissa områden har också den östtyska skogen skadats svårt av DDR-tidens sovjetiska militärövningar. Den tyska fiskeflottan har minskat i betydelse de senaste åren, och näringen är beroende av statligt stöd. Viktiga fiskehamnar vid Nordsjön är Bremerhaven och Cuxhaven. Östersjöfiskets viktigaste hamn är Sassnitz. Industri Tyskland är en av världens främsta industrinationer med verkstadsindustri, elektronik, fordon, kemiska produkter och livsmedelsindustri som viktigaste tillverkningssektorer. Fram till 1960-talet var kol-, järn- och stålframställning (i framför allt Ruhrområdet) de viktigaste branscherna. Numera är det bilindustrin, maskin- och verkstadsindustrin och den kemiska industrin som har den största omsättningen och största delen av sysselsättningen och exporten. En snabbt expanderande bransch är den elektrotekniska och elektroniska industrin. I delstaterna Baden-Württemberg och Bayern i söder växte det under 1980-talet upp en lång rad högteknologiska företag. Här finns även många framstående forskningsinstitut. Några företag i västra Tysklands industri är exceptionellt stora och välkända, men i slutet av 1990-talet skedde stora förändringar genom sammanslagningar och uppköp, samtidigt som en del företag gick över till att producera tjänster. De stora elproducenterna Veba och Viag gick samman, kemiföretaget Hoechst köptes av Rhône-Poulenc i Frankrike och skall satsa mer på läkemedel, liksom BASF och Bayer. Kol- och stålkoncernen Preussag förvandlades till ett företag i turistbranschen. Verkstads- och telekommunikationskoncernen Mannesmann planerade en uppdelning i två företag. Tysklands största koncern Daimler-Benz sålde en rad dotterbolag för att enbart satsa på fordon, tåg och flygindustri, och gick samman med Chrysler i USA. Storkoncernen Siemens, som har nästan anställda och tillverkar allt från glödlampor till lokomotiv, planerade att sälja en rad dotterbolag. En fråga som diskuterats mycket är Tysklands framtid som stort industriland. Bakgrunden är oron för att höga skatter och detaljregleringar av olika slag skrämmer bort investerare och leder till att tyska företag förlägger sin produktion till utlandet. Särskilt de tyska arbetskraftskostnaderna tillhör de högsta i världen. Flera tyska företag flyttade också under 1990-talet utomlands, bland annat till Polen och Tjeckien. Förändringar i öst DDR hade ensidigt satsat på tung industri och energiproduktion. Att priser och produktionsvolymer fastställdes genom politiska beslut ledde till allvarliga felsatsningar och till att olönsamma industrier utan konkurrensförmåga hölls under armarna. Detta medförde att endast en mindre del av de östtyska företagen kunde fortsätta med en lönsam produktion sedan marknadsekonomi hade införts Några företag gick i konkurs, bland annat ett av DDR-industrins flaggskepp, maskintillverkaren SKET i Magdeburg. Den östtyska industrin, som till 99 procent var statlig eller "folkägd", överfördes till ett holdingbolag, Treuhandanstalt, som skötte utförsäljningen av de företag som ansågs vara livskraftiga, medan de övriga avvecklades. När