INSTRUKTION för tillämpningen av det apostoliska brevet Summorum Pontificum utfärdat motu proprio (på eget initiativ)

Transkript

1 Paix Liturgique INSTRUKTION för tillämpningen av det apostoliska brevet Summorum Pontificum utfärdat motu proprio (på eget initiativ) av Hans Helighet påven Benedictus XVI PÅVLIGA ECCLESIA DEI-KOMMISSIONEN I. Inledning 1. Den 7 juli 2007 utfärdade påven Benedictus XVI Summorum Pontificum, ett apostoliskt brev motu proprio riktat till den världsvida katolska kyrkan. Brevet trädde i kraft den 14 september Tack vare motu propriot Summorum Pontificum har hela kyrkan fått rikligare tillgång till den romerska kyrkans liturgiskatter. 2. Med detta motu proprio stiftade påven Benedictus XVI en för hela kyrkan bindande lag avsedd att förnya den juridiska ramen för firandet av1962 års romerska rit. 3. Sedan läsaren inledningsvis blivit påmind om påvarnas omsorg om den heliga liturgin och översynen av de liturgiska böckerna befäster den helige Fadern i sitt brev den traditionella princip, som varit erkänd sedan urminnes tider och som måste bevaras även i framtiden, enligt vilken varje enskild kyrka måste vara samstämmig med den världsvida kyrkan, icke blott i fråga om trosläran och de sakramentala tecknen, utan även i fråga om den apostoliska och obrutna traditionens allmänt vedertagna seder och bruk. Dessa bruk måste följas inte bara för att undvika villfarelser, utan också för att föra vidare tron oavkortad, enär det som är kyrkans norm när hon ber (lex orandi) svarar mot hennes norm i tron (lex credendi) Den helige Fadern minner därefter om de påvar som visat särskild omsorg om liturgin, framför allt Gregorius den store och den helige Pius V. Påven framhåller likaledes att Missale Romanum av alla liturgiska böcker varit särskilt betydelsefull genom historien. Under seklernas lopp reviderades det romerska missalet vid olika tillfällen, senast under den salige Johannes XXIII. Efter den liturgireform som följde på Andra Vatikankonciliet godkände Paulus VI år 1970 ett nytt missale för den latinska kyrkan, vilket sedan översattes till olika språk. Tredje utgåvan av detta missale lät påven Johannes Paulus II utge år Många troende, som var skolade i den förkonciliära liturgin, uttryckte en stark önskan om att behålla den äldre traditionen. På Johannes Paulus II:s uppdrag beviljade därför Gudstjänstkongregationen 1984 tillstånd att under vissa omständigheter fira mässan enligt Johannes XXIII:s missale (indultet Quattuor Abhinc Annos). Samme påve utfärdade 1988 brevet motu proprio Ecclesia Dei, i vilket världens biskopar uppmanades att tillämpa nyssnämnda tillstånd med stor generositet, så att de troende som bad om den äldre liturgin inte blev utan. Benedictus XVI:s motu proprio Summorum Pontificum skriver in sig i samma logik. Påvens brev anger för den romerska ritens usus antiquior (äldre bruk) vissa grundläggande normer om vilka föreliggande instruktion vill påminna. 6. Paulus VI:s romerska missale och Johannes XXIII:s utgåva av det äldre missalet utgör två former av den romerska riten. De kallas för ordinarie respektive extraordinarie form, och är två olika bruk av en och samma romerska rit. Båda formerna uttrycker samma katolska lex orandi. På grund av sitt vördnadsvärda och långvariga bruk skall den extraordinarie formen bevaras och åtnjuta tillbörlig aktning. 7. Motu propriot Summorum Pontificum åtföljdes av ett brev av den helige Fadern till biskoparna utfärdat samma dag (7 juli 2007). I detta brev förklarar påven närmare varför motu propriot var såväl nödvändigt som tillbörligt. Det saknades en aktuell juridisk ram för firandet av 1962 års romerska rit, och detta måste åtgärdas. I synnerhet som det vid tiden för införandet av det nya missalet inte hade förefallit nödvändigt att utfärda riktlinjer för fortsatt firande av den äldre liturgin. Allt fler frågar emellertid efter denna forma extraordinaria. Som en följd har det blivit nödvändigt att utfärda riktlinjer i denna fråga.

2 I sitt brev till biskoparna fastslog påven Benedictus XVI bland annat följande: Det föreligger ingen motsättning mellan de två utgåvorna av Missale Romanum. Liturgins historia består av tillväxt och utveckling, aldrig brytning. Vad tidigare generationer höll för heligt, det förblir heligt och storslaget även för oss, och kan inte plötsligt förbjudas eller till och med betraktas som skadligt2. 8. Motu propriot Summorum Pontificum är ett viktigt uttryck för påvens läroämbete och hans särskilda munus att överse och lagstifta i fråga om kyrkans heliga liturgi3. Motu propriot synliggör hans omsorg om de troende såsom Kristi ställföreträdare och högste herde för den världsvida kyrkan4, och har som mål att: a) göra usus antiquior av den romerska riten tillgänglig för alla troende, såsom en dyrbar skatt som bör bevaras; b) garantera och säkerställa att alla som efterfrågar det verkligen får tillgång den extraordinarie formen, givet att firandet av 1962 års romerska liturgi omfattas av ett bemyndigande som har de troendes bästa för ögonen. Sagda tillstånd skall således tolkas till de troendes fördel, eftersom dessa också är dess huvudsakliga mottagare. c) underlätta inomkyrklig försoning. II. Påvliga Ecclesia Dei-kommissionens befogenheter 9. Den helige Fadern har inom dess eget ansvarsområde givit påvliga Ecclesia Dei-kommissionen ordinarie ställföreträdande befogenheter. Kommissionen skall särskilt överse och säkerställa att föreskrifterna i motu propriot Summorum Pontificum tillämpas och efterlevs (jmf. art 12) Påvliga Ecclesia Dei-kommissionen utövar dessa befogenheter inte blott i kraft av det bemyndigande som kommissionen 1988 fick av påven Johannes Paulus II och som 2007 bekräftades av Benedictus XVI (jmf. motu propriot Summorum Pontificum, art ). Kommissionen är även behörig att såsom kyrklig överordnad döma i ärenden, där kommissionen på goda grunder tillställs överklaganden av administrativa beslut som fattats av den kyrklige ordinarien och som kan verka oförenliga med motu propriot Summorum Pontificum. 2. Kommissionens dekret i dessa ärenden kan överklagas ad normam iuris hos den apostoliska Signaturens högsta domstol. 11. Vid eventuell nyutgivning eller översyn av de liturgiska texterna för den romerska ritens extraordinarie form är påvliga Ecclesia Dei-kommissionen, efter samråd med Gudstjänstkongregationen, behörig instans. III. Särskilda föreskrifter 12. I kraft av den myndighet och de befogenheter som givits henne, och sedan världens alla biskopar fått yttra sig i den enkät som har genomförts bland dem, utfärdar denna påvliga kommission föreliggande instruktion jämlikt den kanoniska rättens kanon 34 i syfte att säkerställa den rätta tolkningen och den tillbörliga tillämpningen av motu propriot Summorum Pontificum. Stiftsbiskopens befogenheter 13. Enligt den kanoniska rätten5 skall stiftsbiskopen (ordinarien) vaka över det allmänna bästa (bonum commune) på bland annat liturgins område och att se till att det kyrkliga livet i hans stift förlöper värdigt, lugnt och harmoniskt, alltid i enlighet med påvens mens (tanke, avsikt) sådan denna tydligt kommer till uttryck i motu propriot Summorum Pontificum6. I fall av tvist eller legitim tvekan gällande firandet av den extraordinarie formen skall ärendet hänskjutas till påvliga Ecclesia Dei-kommissionen. 14. Det åligger stiftsbiskopen att vidtaga erforderliga åtgärder för att garantera att den romerska ritens extraordinarie form visas tillbörlig aktning i enlighet med motu propriot Summorum Pontificum. Cœtus fidelium (jmf. motu propriot Summorum Pontificum, art. 5 1) 15. En cœtus fidelium (grupp av troende) jämlikt motu propriot Summorum Pontificum art. 5 1 skall anses vara stabiliter exsistens (finnas till mera varaktigt) så länge som gruppen består av församlingsmedlemmar som samlats på grundval av sin vördnad för liturgin firad enligt usus antiquior och efterfrågar att denna firas i församlingskyrkan, ett

3 oratorium eller ett kapell även om gruppen bildas efter att motu propriot utfärdades. En cœtus fidelium kan även bestå av individer från olika församlingar och stift som på redan nämnda grundval samlas i en församlingskyrka, ett oratorium eller ett kapell. 16. Om en präst då och då uppsöker en given församlingskyrka eller ett kapell åtföljd av ett antal troende i syfte att fira den extraordinarie formen jämlikt art. 2 och 4 i motu propriot Summorum Pontificum skall kyrkoherden eller kapellets rektor bevilja dem den saken, försåvitt den aktuella kyrkans ordinarie gudstjänsttider så medger Kyrkoherden, kapellets rektor eller den på annat sätt ansvarige prästen skall i varje enskilt fall överväga förfrågan med prudentia, och därvid låta sig styras av en anda av pastoral omsorg och generöst välkomnande. 2. I fall av mycket små grupper skall man vända sig till den berörde ordinarien, vilken kommer att anvisa en lämplig kyrka i vilken de troende kan samlas för firanden av detta slag, så att deltagande underlättas och den heliga mässan firas värdigare. 18. Också vid helgedomar och vallfartsorter skall möjligheten att fira enligt den extraordinarie formen, så länge som det finns en kvalificerad präst, erbjudas de grupper av pilgrimer som så önskar (jmf. motu propriot Summorum Pontificum, art. 5 3). 19. De troende som efterfrågar firandet av den extraordinarie formen får aldrig vare sig understödja eller tillhöra grupper som antingen förnekar att firandet av den heliga mässan och övriga sakrament enligt den ordinarie formen är giltigt och legitimt, eller vägrar erkänna påven som den världsvida kyrkans högste herde. Sacerdos idoneus (jmf. motu propriot Summorum Pontificum, art. 5 4) 20. Kriterierna för att en präst skall betraktas som idoneus (kvalificerad) för firandet av den heliga mässan i den extraordinarie formen är följande: a) en katolsk präst, som inte är förhindrad av den kanoniska lagen, skall anses idoneus (lämplig, kvalificerad) för firandet av den heliga mässan enligt den extraordinarie formen; b) vederbörande måste ha grundläggande kunskaper i latin, så att han förmår uttala orden korrekt och förstår deras innebörd; c) varje präst, som av sig själv infinner sig för firandet av den extraordinarie formen och därtill redan firat den tidigare, skall anses behärska ritens genomförande. 21. Ordinarierna ombeds erbjuda prästerskapet möjligheten att förvärva erforderliga kunskaper för firandet av den extraordinarie formen. Detta gäller även prästseminarierna, där de blivande prästerna bör få lämplig utbildning och alltså bör studera latin. Där pastorala skäl föreligger ombeds ordinarierna se till att prästkandidaterna utbildas i firandet av den extraordinarie formen av den romerska riten. 22. I stift som saknar kvalificerade präster kan biskopen vända sig till de prästinstitut som stadfästs av påvliga Ecclesia Dei-kommissionen och där få hjälp antingen med firandet av den äldre liturgin eller med utbildning av stiftets präster. 23. Rätten att fira mässan sine populo (eller i närvaro av ministranten) enligt den romerska ritens extraordinarie form ger motu propriot till varje präst, vare sig han är sekular- eller ordenspräst (jmf. motu propriot Summorum Pontificum, art. 2). Enligt Summorum Pontificum behöver en präst således inte inhämta något särskilt tillstånd från sin ordinarie eller överordnad för att fira i äldre rit. Liturgisk och kanonisk lagstiftning 24. De liturgiska böckerna för den extraordinarie formen skall användas i föreliggande skick. Envar som önskar fira liturgin enligt den extraordinarie formen måste känna till dess rubriker och måste troget följa dem vid firandet av liturgin Nya helgon och vissa av de nya prefationerna kan och bör införas i 1962 års missale i enlighet med föreskrifter som kommer att offentliggöras i ett senare skede. 26. Jämlikt motu propriot Summorum Pontificum art. 6 är det i den heliga mässan enligt 1962 års missale tillåtet att

4 förkunna läsningarna antingen endast på latin, eller först på latin och därefter på folkspråket. I stilla mässor är det tillåtet att läsa dessa texter enbart på folkspråket. 27. Vad gäller det kyrkorättsliga skall 1983 års kanoniska lag beaktas också vid firandet av den extraordinarie formen. 28. Härutöver gäller dock att motu propriot Summorum Pontificum i kraft av att vara speciallag befriar från den lagstiftning och de föreskrifter som sedan 1962 utfärdats på liturgins område och som inte är förenliga med rubrikerna i 1962 års liturgiska böcker. Konfirmationen och prästvigningens sakrament 29. Tillståndet att använda sig av den äldre riten vid konfirmation bekräftades av motu propriot Summorum Pontificum (jmf. art. 9 2). I den extraordinarie formen skall med andra ord den nya formen av ritualet sådan den utfärdades av Paulus VI inte användas för att konfirmera. 30. Vad beträffar tonsuren, de lägre vigningarna och subdiakonatet införde motu propriot Summorum Pontificum ingen förändring av 1983 års kanoniska lag Följaktligen gäller att den som avlagt eviga löften eller upptagits i något av de institut för gudsvigt liv eller sällskap för apostoliskt liv som lyder under påvliga Ecclesia Dei-kommissionen i och med diakonvigningen blir inkardinerad i vederbörande institut eller sällskap jämlikt den kanoniska rättens kanon Endast de institut för gudsvigt liv och sällskap för apostoliskt liv som lyder under påvliga Ecclesia Dei-kommissionen äger rätt att använda sig av 1962 års Pontificale Romanum för att meddela de lägre och högre vigningarna. Det romerska breviariet 32. I motu propriot Summorum Pontificum art. 9 3 ges alla klerker rätt att bedja 1962 års Breviarum Romanum. Tidegärden enligt äldre rit skall bedjas i sin helhet och på latin. Påskens heliga tre dagar (Sacrum Triduum) 33. Om det finns en kvalificerad präst kan den cœtus fidelium (grupp av troende) som fasthåller vid den äldre liturgiska traditionen även fira påskens heliga tre dagar (Sacrum Triduum) i den extraordinarie formen. Skulle det inte finnas en kyrka eller ett kapell som vigts uteslutande för firandet av detta slag skall kyrkoherden eller ordinarien i samråd med den kvalificerade prästen i fråga finna en lösning som gagnar själarna. Därvid skall möjligheten att upprepa firandet av Sacrum Triduum i en och samma kyrka inte uteslutas. De religiösa ordnarnas riter 34. Bruket av de religiösa ordnarnas liturgiska böcker i bruk1962 är tillåtet. Pontificale Romanum och Rituale Romanum 35. Jämlikt n. 28 av föreliggande instruktion är det tillåtet att använda sig av 1962 års Pontificale Romanum, Rituale Romanum och Cæremoniale Episcoporum försåvitt n. 31 åtlyds. Under den audiens som den helige Fadern den 8 april 2011 beviljade kardinal-ordföranden för påvliga Ecclesia Dei-kommissionen godkände påven Benedictus XVI föreliggande instruktion och föreskrev dess publicering. Givet i Rom den 30 april 2011, på den helige Pius V:s högtid, i påvliga Ecclesia Dei-kommissionens ämbetsrum. William kardinal Levada Ordförande Monsignor Guido Pozzo Sekreterare 1 Benedictus XVI, motu propriot Summorum Pontificum, art. 1: AAS 99 (2007), s. 777 ; La Documentation catholique 104 (2007), ss ; jmf. Allmän inledning till det romerska missalet, 3:e utgåvan, 2002, n. 397.

5 2 Benedictus XVI, Brev till biskoparna, följebrev till det apostoliska brevet givet motu proprio Summorum Pontificum om den romerska ritens äldre form: AAS 99 (2007), s. 798 ; La Documentation catholique 104 (2007), s Jmf. Codex Iuris Canonici (den kanoniska rätten), kanon 838, 1 och 2. 4 Jmf. Codex Iuris Canonici (den kanoniska rätten), kanon Jmf. Codex Iuris Canonici (den kanoniska rätten), kanon ; och 4. 6 Jmf. Benedictus XVI, Brev till biskoparna, följebrev till det apostoliska brevet givet motu proprio Summorum Pontificum om den romerska ritens äldre form: AAS 99 (2007), s. 799 ; La Documentation catholique 104 (2007), s Jmf. Codex Iuris Canonici (den kanoniska rätten), kanon Jmf. Codex Iuris Canonici (den kanoniska rätten), kanon 249 ; Vaticanum II, konst. Sacrosanctum Concilium, n. 36 ; dekr. Optatam totius, n Jmf. Benedictus XVI, Brev till biskoparna, följebrev till det apostoliska brevet givet motu proprio Summorum Pontificum om den romerska ritens äldre form: AAS 99 (2007), s. 797 ; La Documentation catholique 104, s. 706.