Vesper: en introduktion Vesper (Aftonbön)

Transkript

1 Vesper: en introduktion Vesper (Aftonbön) När dagen är slut och aftonen inträtt, tackar vi Gud för dagen som varit och för Guds närvaro under den. Vi offrar till Gud våra böner som rökoffer (Ps 141:2) i tacksamhet för den försoning Gud berett åt oss genom Kristus. Aftonbönen knyter an till den tid då påskalammet slaktades bland judarna, då Jesus åt sin sista måltid med sina lärjungar och då han gravlades efter att ha offrat sitt liv för hela skapelsens skull (2 Mos. 12:6; Mark. 14: 17; Matt. 27:57). På denna dagens timme, då mörkret verkade segra över ljuset, då döden verkade segra över livet, vanns vårt eviga väl. Ljuset lyser i (vårt) mörkret och mörkret har inte övervunnit det (Joh. 1:5 ), det sanna Ljuset, Jesu Kristus. Vesper i Falu-Kristine kyrka I Falu-Kristine kyrka följer vi varannan torsdag (i princip under udda veckor) Stiftelsen Bergets ordning för vesper som den återfinns i boken Dag för Dag. Den firas klockan 18. Hos oss sjungs vesper i möjligaste mån efter gregoriansk modell men alltefter tillgång på ledare som kan leda sången. Som undantag, läses den. Alla närvarande får möjlighet att delta eftersom den läses/sjungs växelvis, stundom mellan ledaren och församlingen, stundom mellan de i församlingen som sitter på den ena respektive på den andra sidan i koret. Oftast sjunger en försångare partierna som församlingen upprepar. Det går bra att även sitta och lyssna i bön och meditation om man skulle så vilja! Ordningen för vesper I den ordning som vi använder, efter gammal monastisk (refererar till munkar och nunnor) latinsk sed, består Vesper av följande moment: Ingångsrop (Psalt. 70: 2), Hymn, Psaltarpsalmer (3 st.) med inledande och avslutande vers/antifon, kort Bibelläsning med en svarande vers/responsorium, Marias lovsång ( Luk. 1: som prisar Guds seger över ondskan och barmhärtiga trofastheten mot sin skapelse) även den med antifon, Förbön som avslutas med Herrens bön, Slutbön samt, sist, Välsignelse. En antifon i detta sammanhang är en vers, oftast från bibeln, som används för att inleda och som upprepas som avslutning en psaltarpsalm. Den ger tolkningskaraktär åt psaltarpsalmen. Varje psaltarpsalm avslutas med en doxologi, det är, en lovprisning (från det grekiska ordet doxa, ära). Tre typexempel på doxologier är, Ara vare Fadern och Sonen och den heliga Ande som det var av begynnelsen nu är och skall vara från evighet och evighet, Genom honom (Jesus) och i honom och med honom tillhör dig Gud Fader allsmäktig, i den helige Andens enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet eller Ditt är riket. Din är makten och äran i evighet. I vespers sammanhang, när doxologi används, är den första typexempel som gäller. Bönen Vår Fader avslutas alltid med sin doxologi, Ditt är riket... Denna ordning utvecklades i kloster med benediktisk tradition och har reviderats efter det

2 romerskkatolska andra Vatikankonsiliet. Den heter benediktisk efter Benedictus av Nursia, klostergrundare från 500-talets italienska halvön. Det finns ingen självständigt arbete gjort specifikt för Svenska kyrkan kring tidegärden och det finns ingen ordning för den i Svenska kyrkans kyrkohandbok som reglerar Svenska kyrkans gudstjänstordningar. Däremot finns det ett antal svenska forskare som har bidragit med översättningar av Tidegärden till svenska och starkt ökat förståelsen i vårt land av dess traditon. En ekumenisk och av Svenska Kyrkans dåvarande ärkebiskop Gunnar Weman anbefallt tidegärdsordning finns i Tidegärden, Kyrkans dagliga bön, Arcus Vad är vesper? Ordet vesper kommer från grekiskans hespera som på latin blev vesper vilket betyder afton. Grekiskan var de tidiga kristnas gemensamma språk. Den äldsta latinska benämning på denna bönetid är Lucernales (från latin lux: svenskans ljus) som knyter an till aftonlampans tändning, vilken i det kristna sammanhanget kom att ge det kristna tillfälle att prisa Gud som tillvarons ljus. Det har föranlett de kristna att sedan 200-talet sjunga ljusets lovsång (hymnen O, glädjande ljuset vars grekiska namn är Fôs hilaron) vid den ceremoniella tändningen av aftonljuset (grk. Lychnicon/lat. Lucernarium)som inledning till Aftonbönen. På sina håll i Sverige, liksom världen över, har ett Lucernarium (högtidligt tändning av aftonljuset) införlivats som inledning till vesper efter en av ursprungstraditionerna (se nedan). I sin enklaste utformning kan Lucernarium bestå av den faktiska tändningen av ett levande ljus/lampa (till exempel i kyrkans sakristia eller från en evighetslåga i kyrkan), en enkel procession till altaret med den under ett rop (till exempel Kristus, vårt ljus 3 gånger, varpå församlingen svarar Gud, vi tackar dig efter varje gång), placeringen av ljuset på lämpligt ställe och gemensam sång av hymnen O, glädjande ljuset, Fos hilaron (se längst nedan). Alternativ byts ropet till I vår herre Jesukristi namn, ljus och frid (1 gång när man (diakonen, om en finns) lyfter lampan till Gud vid placeringen av ljuset på stället) varpå församlingen svarar Gud, vi tackar dig. Därefter intoneras ljushymnen. Efter Lucernariet tar vespers ordning vidare. I en del kyrkor där denna tradition har levt obrutet under mer än 1500år, kan även rökelse användas i sammanhanget. Tidebönerna i kristen historia Plinius den yngre Den romerske guvernören Plinius den yngre ( e Kr) berättar i sitt berömda brev (c:a 112 e Kr.) till kejsaren Trajanus om de kristnas samlingar till gemensam bön på både tidig morgon (förre gryningen) och vid aftontiden: "coetus antelucani et vespertini" (umgänge/samling före ljuset och vid aftonen). Versper (aftonbön) är tillsammans med vigilian (vaka/ ottebön) är alltså de äldsta kristna regelbundna gemensamma bönetider som man kan historiskt belägga, även utanför kristna skrifter. Nya Testamentet De nytestamentliga författarna inkluderar i sina berättelser episoder där Jesus ber i tider

3 som påminner om de som även judiska samtida författare berättar som vanliga bland sina läsare. Jesu ber på morgonen (Mark. 1: 35), på kvällen (Markus 6: 46; Johannes 6: 15) samt håller vaka under natten (Lukas 6: 12). Bland andra Boken om Enochs hemligheter från senare delen av första århundraden, skriven i Egypten av en judisk författare påverkad av grekisk kultur, vittnar om en judisk sed, på den tiden och där dokumentet skrevs, om att be under morgonen, mitt på dagen och aftonen. I Apostlagärningarna skildras lärjungarna bedjande mitt på morgonen (tredje timmen: 2: 1,15), mitt på dagen (sjätte timmen: 10: 9) och på sena eftermiddagen (nionde timme: 3:1, 10: 3, 30). Det verkar som om det är Tempeloffren på morgonen och kvällningen som mest direkt har påverkat motiveringarna som tidiga kristna gav för förståelsen av de dagliga bönerna och tiderna att förrätta dem. Vi har tidiga belägg från den kristna historien före 300-talet för riktlinjer för och vittnen om bön a)när solen går ner, b)mitt på natten, c)när tuppen gal och man vaknar och d) när solen går upp samt e)någon eller några gånger mitt på dagen. I en epok då allmänheten inte hade tillgång till ur eller klockor kunde dessa tider vara flexibla, även beroende på årstiden. Det gällde huvudsakligen de kristnas privata böner med tre undantag: man skulle samlas till gemensam bön i kyrkorna (som kunde vara ett privat hem under den tidigaste kristna historien) vid solnedgången, vid soluppgången och ibland till vaka. I Jerusalem på 380-talet berättar den västgotiska spanska nunnan och pilgrimen Egeria att jungfrur, som de säger här, och munkar, men även lekmän, kom tidigt till Grav/Uppståndelse kyrkan till gemensam bön. Man kan ana att även på andra städer sällskap av nunnor och munkar gjorde samma sak och på så sätt påverkades dessa samlingar av deras närvaro. Två huvudsakliga traditioner Under tiden som kyrkan utvecklades under senantiken, fler blev kristna och munkaväsen uppkom och utvecklades, växte två huvudsakliga sätt att samlas till gemensam bön. Den ena kallas för katedral tjänsten (Ordo som i ordning ) och den andra monastiska tjänsten. Dessa två traditioner har under tidens gång påverkat varandra. Vi har redan läst om Egerias vittnesbörd. I den latinska världen (grovt sett, från dagens Kroatien till Spanien söder om Donau och väst om Rehn inklusive kustremsan i dagens Algeriet samt Tunisien) var det den monastiska tjänsten som slog igenom även i kyrkorna, det vi kallar för tidegärden. Särskild gäller det, i dess tidiga skedde, den delen som påverkades av den benediktinska regeln: dagens Italien, Frankrike och Tyskland. På andra håll som i dagens Spanien prioriterades och påbjöds katedraltjänsten med sina två grund tider för hela kyrkan, till vilken de olika monastiska ledare kunde lägga andra tider som uttryck för privat fromhet: privata officia. Så småningom nåddes även dessa regioner i Europa av den benediktiska modellen och de lokala hamnade i glömska eller undantag. I de områden utvecklades katedraltjänsten så att lekmanadelaktigheten dog ut när professionella bedjare tog över och komplicerade delaktigheten. För Sveriges del, nådde kristendomen regionen när den benediktiska modellen domineringen av den västra latinska kristendomen var i princip avslutad. Det var någon gång i slutet på 900-talet och 1000-talet. I många kyrkofamiljer i den östra delen av det gamla romerska kejsardöme (öster och syd från dagens Serbien, Rumänien i norr till dagens Egypten och Etiopien i söder och till de

4 persiska gränstrakterna i öster) behöll man i församlingskyrkorna fram till idag de två tillfällena som kännetecknade katedraltjänsten, morgon och aftonböner. Man kunde även fira en vaka i församlingskyrkorna. Katedral modellen behöll sin förankring som församlingens gudstjänst men även ceremonialen med specifika roller för de olika kyrkliga tjänsterna (biskop, präst, diakon, subdiakon, kantor, lector, etc.). Den kunde firas som ferialis/vardaglig (den mest primitiva formen) som festivus/ högtidligt (lite längre). Den monastiska modellen De monastiska tiderna för bön i den latinska väst (refererar till regionen som omfattades av senantikens västra romerska kejsardöme och dess kulturella arvtagare) utförmas så att de sammanfaller med tiderna i evangelierna och Apostlagärningarna: afton- och ottebön som grundläggande samt böner tidig på morgonen, mitt på förmiddag, mitt på dagen, mitt på eftermiddag samt, efter Benedictus av Nursias initiativ och med genomslagskraft endast för den latinska kristendomen, en avslutande bön sent under aftonen. Den utvecklades som utskott ur aftonbönens avslutning (komplettering). Efter detta tidsschema kallas än idag bönetimmarna för vigilia (vaka), varifrån även nocturn (under natten) utvecklades (firas någon gång efter kl 24 och före solens uppgång ofta sammanfogad med prim) eller läsningsgudstjänst (i Svenska Tidegärden efter modern romersk katolsk modell), hora prima (först, c:a kl. 6) som kallas även laudes (lovprisning, eftersom psaltarpsalmerna har en lovprisningskaraktär), tersia (tredje, c:a kl. 9), sexta (sjätte, c:a kl. 12), nona (nionde, c:a kl. 15), vesper (afton, c:a kl. 18) och completorium (avslutning, c:a kl. 21). Ters, sext och non kallas för de små timmarna. När ters och non inte bes, kallas sext för Bön under dagen underförstått, den enda, och bes när det passar före vesper. Detta sista är en anpassning av den monastiska rytmen till den fromma lekmanens möjligheter utanför klostren efter andra Vatikankonsiliet. Även namnet matins (morgon) förekommer som beteckning på antingen vigilian (eftersom den avslutades vid soluppgång) eller prim (eftersom den är den första morgonbönen) eller en extra tid bönetid som är en produkt av den monastiska utvecklingen. Då firar man en midnattsbön nocturn, som tillägg till den sena nattbönen, vigilia. Då räknar man matins till tiden vid tuppens gal och prim till tiden vid solens uppgång. Resultatet blir åtta bönetimmar. Exempel på katedral modellen En typisk katedral tjänst för vesper med mycket ålderdomliga drag firas i den kaldeiska traditionen (assyrisk-kaldeisk, finns representerad i bl. a. Södertälje): Ramsa. I stora drag utformas den efter följande struktur: rökelsens onita (antifon/vers) under procession med ljus och rökelse, Laku Mara hymn, halleluja psaltarpsalm, aftonens psaltarpsalmer (bland andra 141, 142,), halleluja psaltarpsalm, litania, fredsängelns bön ("Låt oss be Herren om en fridens ängel, en trofast vägvisare, en vaktare över våra själar... ; min översättning från engelskan), trishagion (Helige Herre, helige starke, helige odödlige Gud, förbarma dig över oss) med samlande bön, afton antifonen, Halleluja psaltarpsalm, procession under martyrernas antifon, avslutning och

5 slutbönerna. Som man kan förstå denna katedral tjänst hör till i församlingssammanhang och kan knappast privatiseras det vill säga, firas enskilt. Gregoriansk musik i samband med Tidegärden Den gregorianska kyrkosången utvecklades från c:a 750 från en sammanfogning av den gammalromerska (i Rom) och den galliska (i framför allt dagens Frankrike) kyrkosången på beställning av de karolinska regenterna i dåtidens Frankiska riket. Riket omfattade, grovt sett, dagens Frankrike och Tyskland samt Belgien, Nederländerna, Schweiz och delar av Österike. På kort tid visade den sig på ett grundläggande uniformt sätt i stora delar av Europa, även om lokala variationer uppkom med tiden. Den frankiske kejsaren Karl den Store (+814) drev på denna typ av sang som en del i hans program för att ena kejsardömet och konsolidera hans makt. De andra kyrkosångstraditioner, som i för sig även de var produkter av klassisk hellenistisk musikteori och som fanns i olika delar av Europa, led stark av inflytande från kejsarnas drivkraft. Kyrkomusiken i stort hade utvecklats ut behoven att föra fram texterna och texten dominerar formen. Redan på 900- talet hade de flesta av de lokala kyrkosångstraditionerna övervunnits av den gregorianska i stora delar av Europa. På 1000 talets mitt övervann denna kejserliga tradition den lokala gammalromerska sångtraditionen även i självaste Rom liksom i Spanien. Det var då även trosbekännelsen (Nicenska) introducerades i den gamla romerska liturgin efter den hade varit i bruk i resten av den västra, latinska, kristendomen under flera hundra år. Sedan dess har gregorianiken varit den mest kännetecknande kyrkomusikaliska tradition för latinsk kristendom under historien (med latinsk kristendom refererar jag till kristendomen i regionen som omfattades av senantikens västra romerska kejsardöme och dess kulturella arvtagare vars kyrkospråk huvudsakligen var latin). I den romerska kyrkan i Europa har två riter överlevd med sin speciella musik i mycket begränsade områden: den spanska, i Toledo, i domkyrka samt en församlingskyrka, och den italienska milanesiska i Milans stift. De andra stora traditionerna, den iro-keltiska på Irland och Skottland sant den beneventanska (från Benevento) i södra Italien försvunnit. Luther I sitt reformatoriska program behöll Luther morgon- och afton-bön som församlings gudstjänster men förenklade dess medeltida utformning och inkluderade större bibelläsningspartier och predika. Dessa bönetider skulle firas varje dag i församlingskyrkorna. Vesper idag Vesper (Aftonbönen) firas högtidligt än idag inom den romerska kyrkofamiljen, de ortodoxa kyrkofamiljerna, den anglikanska kyrkofamiljen, de luterska kyrkofamiljerna och ett flertal efterreformatoriska kyrkofamiljer världen runt. Var och en av dessa kyrkofamiljer utformar idag sin vesper på lite olika sätt men de flesta följer en grundläggande gammal material som bland annat inkluderar Psaltaren 141, andra psaltarpsalmer, böner och förböner och ofta en eller flertal bibelläsningar. Amerikanska lutheraner Exempel på versper i andra delar av världen är den amerikanska lutherska kyrkohandbok

6 Lutheran Book of Worship från Luterska kyrkor i Nordamerika grundades huvudsakligen av invandrade från Tyskland och de nordiska länderna. I den handbok följer vesper strukturen: Ljus gudstjänsten som kan inkludera lushymnen Fos hilaron och rökelse vid altaret, Psaltaren 141, två psaltarpsalmer till efter tillfället, Psalm, Bibelläsning(ar), Marias lovsång, Dagens bön och andra möjliga böner alternativ litania, Herens bön, välsignelse, psalm. En predika kan infogas liksom en kollekt. Denna har en mer katedraltjänst karaktär liksom den gamla Aftonsång i Svenska Kyrkan. Den kyrkohandboken används av de flesta lutheraner i USA och i Kanada. Hymner vid vesper från de grekiska och assyrisk-kaldeiska traditionerna Glädjande Ljuset/ Fos hilaron Φω ς ι λαρο ν α γι ας δο ξης α θανα του Πατρο ς, ου ρανι ου, α γι ου μα καρος Ι ησου Χριστε ε λθο ντες ε πι τη ν η λι ου δυ σιν, ι δο ντες φω ς ε σπερινο ν, υ μνου μεν Πατε ρα, Υι ο ν και ἁ γιον Πνευ μα, Θεο ν Ἀ ξιο ν σε ε ν πα σι καιροι ς υ μνει σθαι φωναι ς αι σι αις Υι ε Θεου ζωη ν ο διδου ς διο ο κο σμος σε δοξα ζει Glädjande ljuset helig ära av odödlige Fader av himmelske, helige, salige, Jesus; O Kristus! Kommande till solens nedgång, seende aftonens ljus, sjunger vi hymner till Fadern, Sonen och heliga Ande, Gud. Värdig är du att i alla tider sjungas hymner med passande tal/röster, Guds Son, den som ger liv, därför ärar skapelsen dig. En aktuell svensk översättning från Rögle kloster, som för övrig är mycket användbar, har av någon anledning inte tagit hänsyn till ljusmystiken som präglar hymnen. Själv tycker jag att det är viktigt att behålla denna anknytning. Jag helst översatter första raden med Du stålande glädje vilket gör adjektivet hilaron (ι λαρóς, ι λαρá, ι λαρóν) till sustantiv, glädje (ι λαρεíα), och sustantivet Ljus (Φω ς/φáος) till particip strålande (φωτεινóς, φωτεινη, φωτεινóν? ). Dessutom har man lagt till en vers som traditionellt har varit en rökelse antifon, det är, en vers, i det här fallet från psaltaren, som har sjungits när man bränner rökelse vid aftonbön; psaltaren 141:2.

7 Hymnens översättning skulle kunna behålla den fina poetiska formen som den har fått med den första raden översatt som Du glädjande ljuset... även om svenskan är inte förtjust i participer, och dess ursprungliga form om man utesluter den tillagda versen. Rögle översätter den grekiska ho kosmos (ο κο σμος), bestämd form, till all världen jag föredrar knyta an till tanken på kosmos som den skapade ordning och därmed översätta den till hela skapelsen där tillägget hela är en poetisk anpassning till den valda melodin. Ett annat poetisk förändring av texten som är också en avsteg från hymnens mening, vilket är att det glädjande ljuset, solen, är både en återsken av Fadern och Sonen, har gjorts. Rögles översättning gör gällande att Sonen är en återsken av Fadern. Den tycker jag kan behållas med tanke på att i den tradition där hymnen växte ansågs Sonen vara avbilden av Fadern efter vilken människan blev skapad (1 Mos 1: 27 i en mer bokstavlig, översättning än den vi har på svenska idag). Mitt förslag till justering av Rögles översättning till samma melodi blir: Refräng: Du glädjande Ljuset, eviga återsken av Fader, helig är du Jesus Kristus. Vers 1 I solnedgångsstunden, då vi skådar aftonljuset, sjunger vi din härlighets lov, Fader, Son och helige Ande, Gud. Vers 2 Värdig är du att prisas nu och i all vår tid, du, Guds son som ger världen liv, Därför sjunger skapelsen ditt lov. Laku Mara (min översättning från engelskan) Refräng Alltets Herre, vi prisar dig, Messias Jesus (eller Jesus Kristus), vi förhärligar dig för du är våra kroppars livgivare och våra själars nådefulla frälsare. Vers Jag tvådde mina händer rena och gick kring ditt altare, O Herre, Refräng Alltets Herre, vi prisar dig... Doxologi Ära vare åt Fadern och åt Sonen och åt helighetens Ande från tidsålder till tidsålder i evighet. Amen

8 Refräng Alltets Herre, vi prisar dig... Bibliografi: Dom Gregory Dix, The Shape of Liturgy, 1945 (huvudsakligen om mässans utveckling men berör även tidegärdens och kyrkoårets) Anders Ekenberg, Den gregorianska sången; teori-historia-praxis, Gehrmans, 1998 Jordi Pinell, Liturgia hispánica, 1998 Robert Taft: The Liturgy of the Hours in East and West, 1986 Wikipedia (den engelska versionen har mycket mer information om ämnet än den svenska) Lutheran Book of Prayer: Evening prayer (Vespers) Lutheran Book of Prayer används av bland annat systerkyrkan till Svenska kyrkan ELCA,Evangelical Lutheran Church in America och ECIC, Evangelical Lutheran Church in Canada. Det finns en serie mer eller mindre väl utvecklade föreläsningar om tidegärdens historia på nätet/youtube på engelska.