En enkel ung man reste en gång på högsommaren från Hamburg, sin fädernestad, till Davos-Platz i Graubünden. Han for för att hälsa på i tre veckor.

Transkript

1 FÖRSTA KAPITLET Ankomst En enkel ung man reste en gång på högsommaren från Hamburg, sin fädernestad, till Davos-Platz i Graubünden. Han for för att hälsa på i tre veckor. Men från Hamburg ända ditupp, det är en lång resa; för lång egentligen i förhållande till en så kort vistelse. Man färdas genom flera länder och riken, backe upp och backe ner, från den sydtyska högslätten ner till stranden av Schwabiska havet och med båt över dess hoppande vågor, hän över svalg som förr gällde för att vara bottenlösa. Därefter blir resan, som dittills gått i stora svep, med direktlinjer, plottrig. Det blir uppehåll och krångel. Hunnen till orten Rorschach, på schweiziskt område, anförtror man sig åter åt järnvägen men kommer till att börja med bara till Landquart, en liten alpstation där man är tvungen att byta tåg. Det är en smalspårig bana man äntrar efter att en längre stund ha stått och stampat på ett blåsigt och föga behagligt ställe, och i samma ögonblick som den lilla men uppenbarligen ovanligt dragkraftiga maskinen sätter sig i rörelse börjar den verkligt äventyrliga delen av färden, en tvär och seg uppstigning som aldrig tycks vilja ta slut. Ty Landquarts station ligger ännu på jämförelsevis måttlig höjd; men nu bär det på allvar upp i högfjällen, på en vild, trång väg mellan klippor. Hans Castorp så var den unge mannens namn befann sig ensam med sin handkappsäck av krokodilskinn, en gåva av hans onkel och fosterfar konsul Tienappel, för att här genast nämna 7

2 också det namnet sin vinterrock, som gungade på en krok, och sin plädrulle i en liten kupé med grå, stoppade säten; han satt vid nerdraget fönster, och eftersom eftermiddagen svalnade mer och mer hade han, en bortklemad vekling, fällt upp kragen på sin modernt vida, sidenfodrade sommaröverrock. Bredvid honom på sätet låg en häftad bok betitlad»ocean steamships«som han vid resans början hade läst i emellanåt; nu låg den där försummad medan det tungt flåsande lokomotivets andedräkt svepte in och solkade omslaget med kolpartiklar. Två resdagar fjärmar människan allra helst den unga, i livet ännu klent rotade människan från hennes vardagsvärld, allt det som hon kallat sina plikter, intressen, bekymmer, utsikter, mycket mer än hon nog kunde drömma om under droskturen till järnvägsstationen. Rummet, som roterande och flyende lägger sig mellan henne och hennes växtplats, visar sig ha krafter som man vanligen tror är förbehållna tiden; från timme till timme åstadkommer rummet inre förändringar som är snarlika de av tiden verkade, men på visst sätt överträffar dem. Liksom tiden alstrar rummet glömska; men det gör så genom att det lösgör människan som person ur hennes förbindelser och försätter henne i ett fritt och ursprungligt tillstånd ja, till och med av pedanten och kälkborgaren gör det i en handvändning något av en vagabond. Tid, säger man, är Lethe; men också bortaluft är en sådan dryck, och skulle den verka mindre grundligt så gör den det i gengäld desto fortare. Något dylikt erfor också Hans Castorp. Han hade inte haft för avsikt att ta denna resa särskilt allvarligt, befatta sig med den inombords. Hans avsikt hade tvärtom varit att raskt stöka undan den eftersom den måste stökas undan, att återvända som precis densamme som han var när han for, och att återuppta sitt liv precis där han hade måst lägga det åt sidan för ett ögonblick. Så sent som igår hade han helt och hållet suttit fast i det gamla vanliga, hade tänkt på det nyss avverkade, sin examen, och det omedelbart före- 8

3 stående, sitt inträde som praktikant vid Tunder & Wilms (skeppsvarv, maskinfabrik och mekanisk verkstad) och blickat förbi de närmaste tre veckorna med så mycken otålighet som hans temperament tillät. Men nu kändes det ändå som om omständigheterna fordrade hans fulla uppmärksamhet och som om det inte gick an att ta så lätt på dem. Att på detta sätt lyftas upp till regioner där han aldrig förut andats och där, enligt vad han visste, fullständigt ovana, egendomligt tunna och njugga livsbetingelser rådde det började oroa honom, fylla honom med en viss ängslan. Hemmet och ordningen låg inte bara långt bakom honom, de låg framför allt bråddjupt under honom, och fortfarande steg han ännu högre upp. Svävande mellan dem och det okända frågade han sig hur han skulle må däruppe. Kanske var det oklokt och ohälsosamt att han, född och van vid att andas bara ett par meter över havsytan, plötsligt lät sig befordras till dessa extrema trakter utan att ha dröjt åtminstone några dagar på en plats belägen mittemellan? Han önskade att han vore framme, ty väl uppe, tänkte han, skulle man leva som överallt och inte så som nu under klättringen bli påmind om vilka olämpliga sfärer man befann sig i. Han tittade ut: tåget ormade sig genom ett smalt pass; man såg de främre vagnarna, såg loket som i sin möda stötte ut bruna, gröna och svarta rökmassor som fladdrade bort. Vatten brusade i djupet till höger; till vänster strävade mörka granar mellan klippblock upp mot en stengrå himmel. Kolmörka tunnlar kom, och när det blev ljust igen öppnade sig vidsträckta avgrunder med byar på botten. De slöt sig, nya trånga pass följde, med snörester i sprickorna och skrevorna. Det gjordes uppehåll vid små ynkliga stationshus, säckbangårdar som tåget lämnade i motsatt riktning, vilket verkade förvirrande då man inte längre visste hur man åkte och inte längre mindes väderstrecken. Storslagna vyer öppnade sig mot de uppskjutande topparna, helig-hägrande i den högfjällsvärld som man strävade upp mot och in i; öppnade sig och försvann igen för det vördnadsfulla ögat i nästa kurva. Hans Castorp kom på att han 9

4 hade passerat gränsen för lövträd, och väl för sångfåglar också om han mindes rätt, och denna tanke på upphörande och utarmning gjorde att han under två sekunder höll handen för ögonen, i ett lätt anfall av svindel och illamående. Det gick över. Han såg att stigningen hade upphört, passhöjden uppnåtts. På slät dalbotten rullade tåget nu bekvämare fram. Klockan närmade sig åtta, än var det dager. En sjö dök upp långt bort i landskapet, dess vatten var grått, och svart klättrade granskogen vid dess stränder upp mot de omgivande höjderna, glesnade längre upp, försvann och lämnade kvar disiga kala klippan. Tåget stannade vid en liten station, det var Davos-Dorf, enligt vad Hans Castorp hörde ropas ut utanför, nu skulle han strax vara framme. Och plötsligt uppfattade han bredvid sig Joachim Ziemssens röst, sin kusins makliga Hamburg-röst, som sade:»hej, du, kliv av nu bara«; och när han tittade ut stod Joachim själv på perrongen under hans fönster, i brun ulster, utan huvudbonad, och såg så frisk ut som aldrig förr i sitt liv. Han skrattade och sade återigen:»kom ut bara, du, genera dig inte!men jag är inte framme än«, sade Hans Castorp bragt ur fattningen och alltjämt sittande.»jo, du är framme. Det här är Davos-Dorf. Det är närmare till sanatoriet härifrån. Jag kommer med skjuts. Langa ut dina saker.«och skrattande, förvirrad, i ankomstens och återseendets sinnesrörelse räckte Hans Castorp honom handkappsäcken och vinterrocken, plädrullen med käpp och paraply och slutligen även»ocean steamships«genom fönstret. Sedan skyndade han längs den trånga korridoren och hoppade ner på perrongen för att på riktigt och så att säga nu först personligen hälsa på sin kusin, vilket skedde utan några översvallande känslor, såsom mellan män med svalt och reserverat sätt. Det låter underligt, men i alla tider hade de undvikit att kalla varandra vid förnamn, endast och allenast av 10

5 skygghet för alltför stor hjärtevärme. Men eftersom de ändå inte gärna kunde tilltala varandra med efternamn inskränkte de sig till att säga du. Detta var inrotad vana kusinerna emellan. En karl i livré, med galonerad mössa, såg på hur de hastigt och en smula förläget skakade hand unge Ziemssen med militärisk hållning och kom sedan fram för att be om Hans Castorps polletteringskvitto; han var nämligen concierge vid Berghofs Internationella Sanatorium och visade sig villig att hämta gästens stora väska från stationen»davos-platz«under det att herrarna åkte direkt till kvällsmaten. Karlen haltade påfallande, och därför var det första Hans Castorp frågade Joachim Ziemssen:»Är han krigsveteran? Varför haltar han så?jo jag tackar!«svarade Joachim litet bittert.»krigsveteran! Han har sitt onda i knät eller hade det, för sedan har han låtit operera bort knäskålen.«hans Castorp besinnade sig så raskt han kunde.»på så vis!«sade han, lyfte på huvudet och såg sig flyktigt om medan de gick.»men du vill väl inte försöka inbilla mig att du har något sådant? Du ser ju ut som om du redan hade fått din portepé och just kom från manövern.«och han såg på kusinen från sidan. Joachim var längre och bredare än han, en bild av ungdomlig styrka och som skapt för uniformen. Han var av den mycket bruna typ som hans blonda hembygd inte sällan frambringar, och hans redan i sig mörka hy hade genom solbrännan blivit nästan bronsfärgad. Med sina stora svarta ögon och den mörka lilla mustaschen över den fylliga, välformade munnen skulle han ha varit rentav vacker om han inte haft utstående öron. De hade varit hans enda bekymmer och smärta i livet fram till en viss tidpunkt. Nu hade han andra sorger. Hans Castorp fortsatte:»du åker väl ner samtidigt med mig? Jag kan verkligen inte se något hinder.samtidigt med dig?«frågade kusinen och vände mot honom sina stora ögon, som alltid hade varit milda men under dessa fem 11

6 månader hade fått ett litet trött, ja sorgset uttryck.»samtidigt när?om tre veckor vetja.jaså, du åker redan hem i tankarna«, svarade Joachim.»Nå men vänta nu, du har ju nyss kommit. Tre veckor är förstås nästan ingenting för oss häruppe, men för dig som är här och hälsar på och skall stanna bara tre veckor, för dig är det ändå en massa tid. Ta och acklimatisera dig först, det är inte alls så lätt, skall du få se. Och sedan är klimatet inte heller det enda som är speciellt hos oss. Du kommer att få se allt möjligt nytt här, vänta bara. Och det du säger om mig, så lätt går det inte för min del, du, hem om tre veckor, det där är idéer därnerifrån. Nog är jag väl brun, men det är huvudsakligen av solen och snön och betyder inte mycket, som Behrens också brukar säga, och vid senaste stora undersökningen sade han att ett halvår till lär det ganska säkert dröja.ett halvår? Är du tokig?«ropade Hans Castorp. De hade just slagit sig ner i den gula kabrioletten som stod redo på den steniga planen framför stationshuset, vilket inte var mycket mer än ett skjul, och medan de bägge fuxarna satte sig i rörelse makade sig Hans Castorp upprört av och an på den hårda dynan.»ett halvår? Du har ju varit här nästan ett halvår redan! Så mycket tid har man ändå inte!tja, tid«, sade Joachim och nickade flera gånger rakt fram utan att bry sig om kusinens uppriktiga harm.»du kan inte tro hur de handskas med människors tid här. Tre veckor är som en dag för dem. Du skall få se. Du skall nog bli varse allt det där«, sade han och tillade:»man får andra begrepp här.«hans Castorp betraktade honom oavvänt från sidan.»men du har repat dig fint i alla fall«, sade han och skakade på huvudet.»tycker du?«svarade Joachim.»Jovisst, det tror jag med!«sade han och rätade upp sig mot ryggstödet; men strax intog han återigen en snedare ställning.»jag är ju bättre«, förklarade han, 12

7 »men frisk är jag inte än. Uppe till vänster, där det var rassel förut, låter det numer bara hårt, det är inte så farligt, men nertill är det fortfarande mycket hårt, och så låter det i andra intercostalrummet också.vad lärd du har blivit«, sade Hans Castorp.»Jo, det är ena trevliga lärdomar, skall Gud veta. Dem skulle jag gärna ha svettats ut igen i tjänsten«, svarade Joachim.»Men jag har fortfarande sputum«, sade han med en på samma gång vårdslös och häftig axelryckning, som inte klädde honom, och lät sin kusin se något som han drog upp till hälften ur den mot honom vända sidfickan på ulstern: en platt, kurvig flaska av blått glas med metallförslutning.»en sådan har de flesta av oss häruppe«, sade han.»den har ett namn också hos oss, ett öknamn, riktigt livat. Du betraktar omgivningen?«det gjorde Hans Castorp, och han yttrade:»storslaget!tycker du?«frågade Joachim. De hade följt den av oregelbunden bebyggelse kantade vägen som löpte parallellt med järnvägen en bit i dalaxelns riktning, hade sedan svängt åt vänster och korsat det smala spåret, farit över en å och lunkade nu på en svagt stigande körväg upp mot skogklädda slänter, dit där de första ljusen just tändes i en långsträckt byggnad med kupoltorn, som låg på en lågt utskjutande ängsplatå, med fasaden vänd åt sydväst, och som på grund av idel balkongloger på håll verkade full av hål och porös som en svamp. Det skymde hastigt. En lätt aftonrodnad, som givit liv åt den jämnmulna himlen en stund, hade redan bleknat bort, och i naturen rådde det färglösa, livlösa och sorgliga övergångstillstånd som omedelbart föregår mörkrets definitiva inbrott. Den bebodda dalen, utsträckt och litet slingrande, lystes nu upp överallt, på botten såväl som här och där på de bägge sidorna i synnerhet på den utskjutande högra, där byggnader klättrade uppåt i terrasser. Till vänster löpte stigar uppför ängssluttningarna och försvann i barrskogarnas dova svärta. De avlägsnare bergskulisserna, borta vid den avsmalnande 13

8 dalens mynning, uppvisade en nyktert skifferblå färg. Eftersom det hade börjat blåsa blev aftonsvalkan kännbar.»nej, uppriktigt sagt tycker jag inte det är så överväldigande«, sade Hans Castorp.»Var finns glaciärerna och den eviga snön och de väldiga bergsjättarna? De där verkar väl inte särskilt höga.jo, de är höga«, svarade Joachim.»Du ser trädgränsen nästan överallt, den markeras ju påfallande tydligt, granarna upphör, och därmed upphör allting, det är slut, klippor bara, som du ser. Där på andra sidan, till höger om Schwarzhorn, den där toppen, har du till och med en glaciär, ser du det blåa än? Den är inte stor, men det är en glaciär, så som den skall vara, Scaletta-gletschern. Piz Michel och Tinzenhorn i luckan dem ser du inte härifrån ligger också ständigt i snö, året om.i evig snö«, sade Hans Castorp.»Ja, evig, om du så vill. Jo, nog är det högt alltsammans. Men du får komma ihåg att vi själva är rysligt högt uppe. Sextonhundra meter över havet. Då framträder inte upphöjningarna så starkt.ja, vilket klättrande! Jag blev rent ängslig, kan jag tala om. Sextonhundra meter! Det är ju närmare femtusen fot, om jag räknar rätt. Så högt har jag aldrig varit i hela mitt liv.«och Hans Castorp tog nyfiket ett djupt, prövande andetag av den främmande luften. Den var frisk och ingenting mer. Den saknade doft, innehåll, fukt, den gick lätt in och sade inte själen någonting.»utmärkt!«kommenterade han artigt.»ja, det är ju en berömd luft. För övrigt visar inte trakten upp sig från sin bästa sida ikväll. Den kan ta sig bättre ut, särskilt i snö. Men man ser sig mätt på den, man tröttnar. Tro mig, alla vi häruppe är alldeles outsägligt trötta på den«, sade Joachim, och hans mun förvreds av ett uttryck för äckel som verkade överdrivet och obehärskat och återigen inte klädde honom.»du talar så underligt«, sade Hans Castorp.»Talar jag underligt?«frågade Joachim litet bekymrat och vände sig mot sin kusin 14

9 »Nej, nej, förlåt, det föreföll mig väl bara så ett ögonblick!«skyndade sig Hans Castorp att säga. Men han hade menat uttrycket»vi häruppe«, som Joachim nu hade använt för tredje eller fjärde gången och som på något vis verkade beklämmande och sällsamt.»vårt sanatorium ligger ännu högre än samhället, som du ser«, fortsatte Joachim.»Femtio meter. I prospektet står det hundra, men det är bara femtio. Allra högst ligger Schatzalps sanatorium där borta, det ser man inte. De måste frakta ner sina lik med bobkälke på vintern, eftersom vägarna inte är farbara då.sina lik? Jaha! Nämen hör nu!«ropade Hans Castorp. Och plötsligt brast han i skratt, i ett häftigt, obetvingligt skratt som fick hans bröst att skaka och hans av den svala vinden litet stela ansikte att dras till en lätt smärtande grimas.»på bobkälke! Och det berättar du sådär lugnt och oberört? Du har ju blivit riktigt cynisk på de här fem månaderna!inte alls cynisk«, svarade Joachim och ryckte på axlarna.»hurså? Liken kvittar det väl lika Förresten kan det nog hända att man blir cynisk här hos oss. Behrens själv är också en sådan där gammal cyniker en fantastisk typ i förbigående sagt, gammal kårstudent och lysande operatör, som det verkar, du kommer att gilla honom. Och sedan har vi Krokowski, assistenten en riktig djuping. I prospektet hänvisas det särskilt till hans verksamhet. Han utför nämligen själsdissektion på patienterna.vad utför han? Själsdissektion? Det är ju motbjudande!«ropade Hans Castorp, och nu tog hans munterhet överhanden. Han var inte längre herre över den, ovanpå allt det andra hade själsdissektionen gjort honom alldeles färdig, och han skrattade så att tårarna rann fram under handen som han höll för ögonen medan han lutade sig framåt. Joachim skrattade likaledes hjärtligt det tycktes göra honom gott och så kom det sig att de unga männen var mycket upprymda när de klev ur vagnen 15

10 som till sist i skritt, på den branta, i en slinga dragna uppfarten hade burit dem fram till Berghofs Internationella Sanatoriums portal. Nummer 34 Direkt till höger, mellan porten och vindfånget, låg conciergelogen, och därifrån kom en anställd emot dem, en fransk typ som hade suttit vid telefonen och läst tidning, i samma grå livré som den halte karlen på stationen; han förde dem genom den väl upplysta hallen, på vars vänstra sida sällskapsrummen var belägna. I förbigående kikade Hans Castorp in och fann dem tomma. Var fanns gästerna då, frågade han, och hans kusin svarade:»de har liggkur. Jag fick permission idag för att jag ville hämta dig. Annars ligger jag också på balkongen efter kvällsmaten.«det var inte långt ifrån att Hans Castorp på nytt överväldigades av skratt.»vad, ligger ni på balkongen i mörka natten också?«frågade han med ostadig röst»ja, det är föreskrivet. Från åtta till tio. Men kom nu och ta dig en titt på ditt rum och tvätta händerna.«de steg in i hissen, vars elektriska maskineri sköttes av fransmannen. Medan de gled upp torkade Hans Castorp sig i ögonen.»jag är helt knäckt och matt av skratt«, sade han och andades genom munnen.»du har berättat så mycket stolligheter Det där med själsdissektionen var för starkt, det blev för mycket. Men dessutom är jag väl litet trött efter resan. Är du också hemskt kall om fötterna? Samtidigt som det hettar så i ansiktet, det är obehagligt. Vi äter väl med en gång? Jag tror jag är hungrig. Får man anständig mat då hos er häruppe?«de gick ljudlöst på kokosmattan längs den smala korridoren. Kupor av opalglas sände ett blekt ljus från taket. Väggarna blänkte 16

11 vitt och hårt, strukna med lackartad oljefärg. En sjuksköterska visade sig rätt vad det var, i vit hätta och pincené vars snodd hon hade stoppat bakom örat. Tydligen var hon av protestantisk konfession, utan den rätta hängivenheten för sitt kall, nyfiken, och anfäktad och tyngd av leda. På två ställen i korridoren, på golvet framför de vitlackerade numrerade dörrarna, stod ett slags behållare, stora, bukiga kärl med korta halsar, men Hans Castorp glömde i förstone att fråga vad de betydde.»här bor du«, sade Joachim.»Nummer 34. Till höger bor jag, och till vänster bor ett ryskt äkta par litet slarviga och högljudda måste man väl säga, men det gick inte att ordna på annat vis. Ja, vad säger du?«dörren var dubbel, med klädhängare i mellanrummet. Joachim hade tänt taklyset, och i dess darrande klarhet tedde sig rummet ljust och lugnt med sina vita, praktiska möbler, sina likaledes vita, starka, tvättbara tapeter, sin snygga golvmatta av linoleum och sina linnegardiner som enligt modern smak var enkelt och glatt broderade. Balkongdörren stod öppen; man såg ljusen i dalen och hörde avlägsen dansmusik. Den gode Joachim hade ställt några blommor i en liten vas på byrån de som gått att hitta efter slåttern, litet rölleka och några blåklockor, plockade av honom själv i slänten.»förtjusande av dig«, sade Hans Castorp.»Vilket trevligt rum! Här kan man mycket väl hålla hus ett par veckor.i förrgår dog en amerikanska här«, sade Joachim.»Behrens ansåg med en gång att hon skulle vara färdig tills du kom och att du kunde få rummet då. Hennes fästman var hos henne, en engelsk sjöofficer, fast han uppförde sig inte stramt precis. Stup i ett kom han ut i korridoren för att gråta, alldeles som en liten pojke. Och sedan gned han in kinderna med cold-cream, eftersom han var rakad och tårarna sved så. I förrgår kväll fick amerikanskan ytterligare två första rangens blodstörtningar, och därmed var det slut. Men hon var borta redan igår morse, och sedan har de naturligtvis 17

12 rökt ut här grundligt, med formalin, du vet, det lär vara så bra för sådana ändamål.«hans Castorp mottog denna berättelse med upphetsad förströddhet. Stående med uppdragna ärmar framför det rymliga tvättfatet, vars nickelkranar blixtrade i det elektriska ljuset, kastade han knappt en flyktig blick bort mot den snyggt bäddade sängen av vitmetall.»rökt ut, det är fantastiskt«, sade han språksamt och något osammanhängande medan han tvättade och torkade sig om händerna.»nej, metylaldehyd, det tål inte ens den starkaste bakterie H2CO, men det sticker i näsan, eller hur? Självklart är den strängaste renlighet en grundförutsättning «, sade han och fortsatte mycket ledigt:»jo, jag skulle säga det, att antagligen hade sjöofficeren rakat sig med hyvel, skulle jag tro, man gör sig ju lättare illa med de där så kallat säkra apparaterna än med en välbrynt kniv, det är åtminstone min erfarenhet, jag använder omväxlande det ena och det andra Nå, och på den irriterade huden gör saltvattnet naturligtvis ont, då var han väl från tjänsten van vid att ta till cold-cream, jag tycker inte det är något konstigt med det «Och han pladdrade på, sade att han hade tvåhundra stycken Maria Mancini det var hans cigarrer i väskan tullen hade varit synnerligen hygglig och framförde hälsningar från diverse personer hemma.»men eldar de inte här?«ropade han plötsligt och rusade bort till värmeledningen för att lägga händerna på den»nej, de låter oss ha det ganska svalt här«, svarade Joachim.»Det måste till något särskilt innan centralvärmen sätts på i augusti.augusti, augusti!«sade Hans Castorp.»Men jag fryser! Jag fryser hemskt, närmare bestämt om kroppen, för i ansiktet är jag påfallande echaufferad här, känn hur brännhet jag är!«denna begäran, att någon skulle känna på hans ansikte, passade inte alls till Hans Castorps natur och gjorde honom själv pinsamt berörd. Joachim låtsades inte heller om den utan sade bara: 18

13 »Det är luften och betyder ingenting. Behrens själv är blå om kinderna för jämnan. Somliga vänjer sig aldrig. Så, go on, annars får vi ingen mat.«utanför visade sig återigen sjuksköterskan, närsynt och nyfiket spejande efter dem. Men på första våningen blev Hans Castorp plötsligt stående, fastnaglad av ett fullkomligt gräsligt ljud som kunde höras på ringa avstånd bakom en krök i korridoren, ett ljud, inte starkt men av så rent avskyvärt slag att Hans Castorp gjorde en grimas och såg på sin kusin med vidgade ögon. Det var hosta, uppenbarligen en mans hosta; men en hosta som inte liknade någon annan som Hans Castorp någonsin hade hört, nej, i jämförelse med den hade varje annan hosta han kände till varit en frisk och sund livsyttring en hosta helt utan liv och lust, som inte kom i riktiga stötar utan bara lät som ett rysligt orkeslöst rotande i gröten av organ i upplösning.»ja«, sade Joachim,»där ser det illa ut. En österrikisk aristokrat, vet du, elegant karl och som född till gentlemanryttare. Och nu står det så till med honom. Men han går fortfarande uppe.«medan de fortsatte sin väg talade Hans Castorp ivrigt om gentlemanryttarens hosta.»du måste komma ihåg«, sade han,»att jag aldrig har hört något dylikt, att det är alldeles nytt för mig, då gör det naturligtvis intryck. Det finns så många sorters hosta, torr och lös, och den lösa är snarare fördelaktigare, enligt vad man allmänt säger, och bättre än om man liksom skäller. När jag i min ungdom«(»i min ungdom«, sade han)»hade halsfluss, då skällde jag som en varg, och alla var glada när det lossnade, det minns jag än. Men en sådan hosta som den där har man då aldrig hört, inte jag åtminstone det är ju inte längre någon levande hosta. Den är inte torr, men lös kan man inte heller kalla den, det är långtifrån rätt ord. När man hör den är det ju precis som om man skulle se in i människan, hur det ser ut där idel slam och sörja Så«, sade Joachim,»jag hör den ju varenda dag, du behöver inte beskriva den för mig.«19

14 Men Hans Castorp kunde rakt inte lugna sig efter att ha hört den hostan, han försäkrade omigen att man därvid formligen såg in i gentlemanryttaren, och när de steg in på restaurangen hade hans reströtta ögon en upphetsad glans. På restaurangen Inne på restaurangen var det ljust, elegant och trivsamt. Den låg direkt till höger om hallen, mittför sällskapsrummen, och nyttjades enligt vad Joachim förklarade huvudsakligen av nyanlända gäster som åt på olaga tid och av sådana som hade besök. Men också födelsedagar och förestående avresor firades där, liksom gynnsamma resultat av stora undersökningar. Ibland gick det livligt till på restaurangen, sade Joachim, även champagne serverades. Nu satt där ingen mer än en ensam ungefär trettioårig dam, som läste i en bok men samtidigt nynnade för sig själv och i ett kör trummade lätt med vänsterhandens långfinger på bordduken. När de unga männen hade slagit sig ner bytte hon plats för att vända ryggen åt dem. Hon var folkskygg, förklarade Joachim lågt, och åt alltid med en bok på restaurangen. Man sade sig veta att hon hade blivit intagen på lungsanatorier redan som riktigt ung flicka och inte levat i världen mer sedan dess.»då är ju du med dina fem månader en ung novis gentemot henne och kommer att vara det ännu när du har ett år på nacken«, sade Hans Castorp till sin kusin; på vilket Joachim svarade med den där axelryckningen som inte hade varit typisk för honom tidigare och tog upp matsedeln. De hade lagt beslag på bordet uppe på avsatsen vid fönstret, finaste platsen. Vid den cremefärgade gardinen satt de mittemot varandra, med ansiktena blossande i skenet från den elektriska bordslampan med röd skärm. Hans Castorp knäppte sina nytvagna händer och gnuggade dem vällustigt-förväntansfullt mot 20

15 varandra, som han brukade göra när han satte sig till bords kanske därför att hans förfäder hade bett bordsbön före soppan. En vänlig flicka som talade långt bak i munnen, hade svart klänning och vitt förkläde och ett stort ansikte i hälsans färg passade upp på dem, och till sin stora munterhet fick Hans Castorp lära sig att man här kallade servitriserna för»salsdöttrar«. De beställde in en flaska Gruaud Larose, som Hans Castorp skickade ut igen för att få den bättre tempererad. Maten var förträfflig. Det vankades sparrissoppa, fyllda tomater, stek med många sorters tillbehör, en särdeles vällagad söt efterrätt, ostbricka och frukt. Hans Castorp åt väldigt mycket, trots att hans aptit inte visade sig vara så frisk som han hade trott. Men han var van vid att äta mycket även om han inte var hungrig, och detta av självaktning. Joachim gjorde inte mycken heder åt anrättningarna. Han var led på köket här, sade han, det var de alla häruppe, och det var brukligt att man klankade på maten; för när man sitter här för jämnan, dag ut och dag in, så Däremot drack han med nöje, ja med en viss begivenhet av vinet och gav, samtidigt som han noga undvek alltför känslofulla vändningar, än en gång uttryck för sin tillfredsställelse över att ha någon som man kunde föra ett förnuftigt samtal med.»ja, det var verkligen fint att du kom!«sade han, och hans makliga röst var rörd.»jag kan väl säga att för mig är det en stor tilldragelse. Det innebär ju äntligen litet omväxling jag menar, det är en cesur, en hållpunkt i detta eviga, gränslösa enahanda Men tiden måste väl egentligen gå fort för er här«, tyckte Hans Castorp.»Fort och sakta, vilket du vill«, svarade Joachim.»Den går inte överhuvudtaget, skall jag säga dig, det är ingen tid alls, och det är inget liv heller nej, det är det inte«, sade han, skakade på huvudet och fattade åter sitt glas. Även Hans Castorp drack, trots att hans ansikte nu brände som eld. Men kroppen kändes alltjämt kall och besynnerligt glad 21

16 men ändå litet plågsamt orolig. Han talade så forcerat att orden snubblade på varandra, han försade sig flera gånger och viftade bort det. För övrigt var också Joachim upplivad och i stämning, och ännu mer fritt och upprymt löpte deras samtal när den nynnande, trummande damen helt plötsligt hade rest sig och gått sin väg. De gestikulerade med gafflarna medan de åt, gjorde viktiga miner med en tugga innanför kinden, skrattade, nickade, höjde på axlarna och hade inte hunnit svälja ordentligt förrän de fortsatte prata. Joachim ville höra om Hamburg och hade lett in samtalet på den planerade regleringen av Elbe.»Epokgörande!«sade Hans Castorp.»Epokgörande för utvecklingen av vår skeppsfart kan inte överskattas. Vi satsar femtio miljoner på ett bräde i budgeten, och du kan vara övertygad om att vi vet exakt vad vi gör.«för övrigt hoppade han, hur stor vikt han än tillmätte regleringen av Elbe, strax från detta ämne och krävde att Joachim skulle berätta mer om livet»häruppe«och om gästerna, vilket denne också beredvilligt gjorde eftersom han var glad över att få avbörda och meddela sig. Det där om liken som man skickade nerför bobbanan fick han lov att upprepa och än en gång uttryckligen försäkra att det grundade sig på sanning. Då Hans Castorp åter kom i skratt skrattade han med, något som han tycktes njuta innerligt av, och berättade andra komiska historier för att ge näring åt uppsluppenheten. Vid samma bord som han satt en dam vid namn fru Stöhr, ganska sjuk för övrigt, en musikermaka från Cannstatt hon var det mest obildade han någonsin hade träffat på.»dissinficera«, sade hon men på fullaste allvar. Och assistenten Krokowski kallade hon»arsistenten«. Sådant måste man svälja utan att röra en min. Dessutom var hon skvallrig, liksom de flesta häruppe, och om en annan dam, fru Iltis, sade hon att hon gick med en»sterilett«.»sterilett kallar hon det det är ju obetalbart!«och halvliggande, vräkta bakåt mot stolsryggarna skrattade de så att magen hoppade och de fick hicka nästan samtidigt. 22

17 Emellanåt blev Joachim bedrövad och mindes sin lott.»ja, här sitter vi nu och skrattar«, sade han med kramp i ansiktet och stundtals avbruten av sitt mellangärdes skakningar,»fast ingen kan förutse när jag kommer härifrån, för när Behrens säger: ett halvår till, då är det tilltaget i underkant, man får bereda sig på mer. Men nog är det hårt, säg själv om det inte är sorgligt för mig. Där hade jag redan blivit antagen; nästa månad skulle jag ha kunnat avlägga officersprov. Och här går jag och driver med termometern i mun och räknar grodorna från den där obildade fru Stöhr och förlorar tid. Ett år spelar så stor roll i vår ålder, i livet därnere för det med sig så många förändringar och framsteg. Och jag måste stagnera här som en vattenpöl ja, precis som en rutten göl, det är inte en för grov liknelse «Underligt nog svarade Hans Castorp på detta endast med frågan om man kunde få porter här, och när hans kusin betraktade honom litet förvånat såg han att den andre höll på att somna noga taget sov han redan.»men du sover ju!«sade Joachim.»Kom, det är tid att gå i säng, för oss bägge två.det är ingen tid överhuvudtaget«, sade Hans Castorp med ovig tunga. Men han gick med i alla fall, litet böjd och stelbent, likt en människa som formligen dras till marken av trötthet tog sig emellertid samman väldeliga när han i den nu endast matt upplysta hallen hörde Joachim säga:»där sitter Krokowski. Jag tror jag måste presentera dig som hastigast.«doktor Krokowski satt där det var ljust, vid kakelugnen i det ena sällskapsrummet, strax intill den öppna skjutdörren, och läste tidning. Han reste sig när de unga männen gick fram till honom och Joachim med militärisk hållning sade:»doktor Krokowski, jag ber att få föreställa min kusin Castorp från Hamburg. Han har nyss kommit.«doktor Krokowski hälsade på nykomlingen i huset med en 23

18 viss hurtig, kraftig och uppmuntrande hjärtlighet, som ville han antyda att öga mot öga med honom var all förlägenhet överflödig och enbart frejdigt förtroende på sin plats. Han var ungefär trettiofem år gammal, bredaxlad, fet, betydligt kortare än de två som stod framför honom, så att han måste luta huvudet snett bakåt för att se dem i ansiktet och utomordentligt blek, en genomskinlig, ja fosforescerande blekhet som förhöjdes ytterligare av den mörka glöden i hans ögon, svärtan i hans ögonbryn och hans ganska långa helskägg som slutade i två spetsar och redan uppvisade några vita strån. Han var klädd i svart, tvåradig, litet sliten kavajkostym, svarta, genombrutna, sandalliknande lågskor, tjocka grå yllesockor och en krage med mjuka nervikta snibbar, sådan som Hans Castorp dittills hade sett bara hos en fotograf i Danzig och som faktiskt förlänade doktor Krokowskis yttre en ateljémässig prägel. Hjärtligt leende, så att de gula tänderna syntes i skägget, skakade han den unge mannens hand samtidigt som han med barytonröst och litet utländskt släpande accent sade:»välkommen hit, herr Castorp! Måtte ni snabbt bli hemmastadd och trivas ibland oss. Kommer ni till oss som patient, om jag får fråga?«det var rörande att se hur Hans Castorp slet för att visa sig artig och bli herre över sin sömnighet. Han retade sig på att han var i så dålig form och tolkade med unga mäns misstrogna självkänsla assistentens leende och uppmuntrande sätt som överseende och spydigt. Han svarade genom att tala om de tre veckorna, nämnde dessutom sin examen och tillfogade att han, gudskelov, var fullkomligt frisk.»verkligen?«frågade doktor Krokowski samtidigt som han liksom gäcksamt sköt huvudet snett framåt och förstärkte sitt leende»men då är ni ett fenomen som är synnerligen väl värt att studera! Jag har nämligen aldrig träffat på en fullkomligt frisk människa. Vilken examen har ni avlagt, om man får fråga?jag är ingenjör, doktorn«, svarade Hans Castorp med modest värdighet. 24

19 »Ah, ingenjör!«och doktor Krokowskis leende drog sig liksom tillbaka, miste för ett ögonblick något av sin styrka och hjärtlighet.»det var duktigt. Och ni ämnar alltså inte ta i anspråk någon som helst medicinsk behandling här, varken i fysiskt eller i psykiskt hänseende?nej, tusen tack!«sade Hans Castorp, och det var nära att han backat ett steg. Då bröt doktor Krokowskis leende vinnande fram igen, och medan han på nytt skakade den unge mannens hand ropade han med hög röst:»nå, sov gott då, herr Castorp i fullt medvetande om er ypperliga hälsa! Sov gott och på återseende!«därmed lät han de unga männen gå och slog sig ner igen med sin tidning. Ingen skötte hissen längre, så därför tog de trapporna till fots, tysta och litet förvirrade efter mötet med doktor Krokowski. Joachim följde Hans Castorp till nummer trettiofyra, där den halte mycket riktigt hade lämpat av den anländes bagage, och de pratade ytterligare en kvart medan Hans Castorp packade upp nattkläder och toalettsaker och till det rökte en tjock, mild cigarrett. Någon cigarr hann han inte med hädanefter idag, vilket föreföll honom underligt och ovanligt.»han ser mycket betydande ut«, sade han och lät röken han inandats välla fram medan han talade.»vaxblek är han. Men hans skodon, hör nu, det var för rysligt. Grå yllesockor och så de där sandalerna. Blev han sårad på slutet?han är litet känslig«, medgav Joachim.»Du skulle inte ha tillbakavisat den medicinska behandlingen så bryskt, åtminstone inte den psykiska. Han ser inte gärna att man undandrar sig det. Mig är han inte heller särskilt god på, för jag anförtror honom inte tillräckligt mycket. Men då och då berättar jag en dröm i alla fall, så att han får något att dissekera.jaha, då ställde jag så han blev stött nyss«, sade Hans Castorp förtretat; ty att han hade sårat någon gjorde honom missnöjd med 25

20 sig själv, och så kom tröttheten över honom med förnyad kraft.»godnatt«, sade han.»jag faller omkull.klockan åtta hämtar jag dig till frukosten«, sade Joachim och gick. Hans Castorp gjorde bara flyktig kvällstoalett. Han hade nätt och jämnt släckt nattduksbordslampan när sömnen övermannade honom, men han for upp än en gång då han kom ihåg att någon hade dött i denna säng i förrgår.»det lär inte ha varit första gången«, sade han till sig själv, som kunde detta tjäna till att lugna honom.»det är en dödsbädd rätt och slätt, en vanlig dödsbädd.«och han somnade. Men så snart han somnat började han drömma och drömde nästan oupphörligt ända till morgonen därpå. Mest såg han Joachim Ziemssen i besynnerligt förvriden ställning åka på en bobkälke utför en sluttande bana. Han var lika fosforescerande blek som doktor Krokowski, och framtill satt gentlemanryttaren, vilken såg mycket obestämd ut, som en man bara har hört hosta, och styrde.»oss kvittar det ju lika oss häruppe«, sade den förvridne Joachim, och sedan var det han, inte gentlemanryttaren, som hostade så gruvligt grötigt. Över det måste Hans Castorp gråta bitterligen och insåg att han måste gå till apoteket och handla coldcream. Men vid vägen satt fru Iltis med spetsig nos och höll något i handen som tydligen skulle föreställa hennes»sterilett«men inte var något annat än en säkerhets-rakhyvel. Detta fick nu Hans Castorp att skratta igen, och så kastades han hit och dit mellan olika sinnesrörelser tills morgonen grydde genom hans halvöppna balkongdörr och väckte honom. 26