maria turtschaninoff Legender från Lavora söderströms

Transkript

1 maria turtschaninoff Legender från Lavora söderströms 3

2 Författaren tackar Svenska Kulturfonden för det understöd som möjliggjort arbetet med boken. Maria Turtschaninoff Omslag och grafisk formgivning: Ea Söderberg Tryck: Nordprint Ab, Helsingfors 2009 Tredje upplagan ISBN

3 Till min mamma som finns i allt jag skriver, och till alla starka kvinnor i min släkt 5

4 innehåll Den första boken barnet 13 C gräs 27 C eld 43 staden 51 C vävning 75 C offret 99 Den andra boken rykten 113 C prinsen 123 C ord 133 vinter 153 C väntan 169 Den tredje boken drottningen 179 C monstret 193 C vägen 205 sångerskan 225 C jordasången 239 7

5 en första boken 9

6 Det här skedde innan Neara dräpte ormen, till och med innan kung Suleman försvann till havs. Den här berättelsen handlar om hur Lagora blev känt för sina bildvävar, och hur den andra freden mellan Lavora och Urundien kom till. Men allra mest är det här berättelsen om Arra den stumma, Arra den mångomsjungna, Arra den svarthåriga, Arra som lade grunden till Lagoras rikedomar, som föddes i den lilla byn Simora vid bäcken Simmol under järnbrukets blomstringstid. Nordväst om mosaikstaden Lagora finns en skog så stor att ingen vet exakt var den börjar och var den slutar. Norr om skogen ligger Dalen som försörjer Lagora med vete och råg, korn och grönsaker. Österut når skogen ända fram till de långa breda sandstränderna uppblandade med stora klippblock där fiskarna och musselplockarna bor. Men västerut fortsätter och fortsätter skogen, och ingen har någonsin funnit dess slut. I skogen bodde, och bor fortfarande, folk av en blandad sort. Det finns skogshuggare, stråtrövare och en och annan ensam legendväverska. Det enda riktiga samhället ligger invid den strida bäcken Simmol. Där finns ett litet järnbruk som försörjer ett tjugotal familjer. Järnet som utvinns där skeppas i råform till Lagora där hantverkarna formar det till knivar och spikar, svärd och bältessöljor. Byn kallas Simora, efter bäcken, och Simora-järn har alltid haft ett gott rykte. 11

7 Barnet ngen jordemor var närvarande vid Arras födsel som skedde strax efter skördetid men före Ekatel, höstfesten. Arras mor hade fött sju barn redan och tyckte det var onödigt att störa jordemodern en gång till. Det fanns inget att avlöna henne med. De äldre barnen tog ut de yngre att leka på gårdstunet, och Arras far Urd gav Joala en klunk ur brännvinsflaskan och höll hennes hand medan hon krystade, tyst och hopknipet. Ungen föddes utan större åthävor eller besvär. Urd begrep inte att daska henne på stjärten så hon gav aldrig ifrån sig de nyföddas ångestskri utan lades tyst och storögd till sin moders bröst. Kanske det var här, i stunden av det som glömdes, som Arras öde formades och förseglades. Kanske var det i faderns försummelse som både gåvan och smärtan kom in i hennes liv. Det är inte gott att veta. Joala låg inte stilla länge. Hon ropade in de andra barnen, gav den nyfödda till mellandottern Kard och steg upp för att koka kvällsgröt. Medan grytan bubblade tänkte hon en stund på att lägga ut det nyfödda mjukröda knytet till vargarna. Det skulle vara mycket lättare så. Hon visste att sådant skett i byn tidigare, även om det inte var något man talade om. Man bara bar ut barnet en månklar natt, 13

8 arra legender från lavora lämnade det under ett träd och gick hem igen utan att vända sig om. På så vis hade man inget ont gjort. Inte egentligen. Men hon visste att hennes blöthjärtade, svartskäggige man aldrig skulle gå med på det. Hon skrapade om i grytan med en träslev. Barnet verkade klent där det låg i hängvaggan och snusade. Med litet tur skulle det ändå inte leva länge. Joala kallade heller aldrig på byäldsten för att förrätta välkomningsritualen för den nyfödda. Hon blev aldrig hälsad av byn, aldrig namngiven och byatagen, aldrig välsignad i aska och vatten. Då ingen jordemor varit närvarande vid födseln och ingen välkomning hållits för henne var det mycket få i byn Simora som visste att ännu ett barn fötts till Urds hus. Ett namn fick hon ändå. Urd stod ute på trappan en kväll, i septembermörkret med höstens alla stjärnor ovanför sitt huvud. Han krafsade ur pipan och slog ut den sista askan mot dörrposten. Inifrån huset hördes de yngre barnens höga röster. I grishuset grymtade Svart och Rosa då Evia gav dem skulorna från middagens potatisgröt. En sval höstvind kom svepande från skogen och förde med sig en doft av våt mylla och ruttnande löv och svamp. Den gled fram över gården, snodde sig kring Urds ben och lät askan från hans pipa dansa. Ett ord eller ett ljud verkade glida på dess yta, och Urd vände sig olustigt om och gick in i stockstugan och stängde dörren efter sig. Skogen om hösten var en vild och farlig plats och det var bäst för hederligt folk att hålla sig inomhus när sådana ljud och dofter förirrade sig till bebodda trakter. Men när han kommit in gick han fram till vaggan som hängde från en av takbjälkarna och såg ner på det lilla knytet som låg där med skära små nävar ihopkrullade intill ansiktet. 14

9 barnet Arra, sade Urd, och varför han sade så visste han inte. Men Arra kom den lilla att heta. Livet i Simora kretsade kring järnbruket. Nästan alla i byn arbetade på bruket, och det var ett tungt och farligt arbete som ofta krävde liv och lem av dem som strävade med det smutsiga järnet. I övrigt låg byn ensligt och isolerat. Endast på hösten, då Dalens invånare reste till Lagora för att sälja sina varor, kom det folk på vägen som strök tätt intill byns västra kant. En del av dem stannade till i byn, sålde kanske lite korn eller några pumpor åt familjerna och förde med sig nyheter och historier norrifrån. Resten av året levde samhället ett inåtvänt och strävsamt liv. Alla som var gamla nog i Urds hus arbetade på järnbruket. Kard som var åtta år gammal var den äldsta av de syskon som ännu var för unga för att tjäna sitt eget bröd. Hon blev tillsagd att se till den nyfödda tillsammans med de andra småbarnen. Men Kard hade ingen större lust att få ansvar för ännu ett syskon. Hon ville leka med sin bror Ude, spionera på grannbarnen, simma i Simmol, plocka blåbär och nur-rot i skogen och stjäla vinbär från brukspatronens trädgård. De andra yngre syskonen var gamla nog att kunna följa henne i hälarna och hon tolererade deras närvaro. Hon lämnade Arra ensam under dagarna och matade henne då hon kom ihåg. Och trots att hon var liten, och trots att hon fick mycket lite att äta, överlevde flickebarnet Arra. Under hennes första levnadsår utgjordes hela hennes värld av den låga, avlånga stockstugan. Kard lade henne på en filt invid härden eller i vaggan innan hon gav sig ut på dagens äventyr och där låg Arra och såg sig omkring med sina mörka ögon. Hon skrek aldrig för det fanns ingen som lyssnade. Huset var tomt sånär som på de myror som sprang av och 15

10 arra legender från lavora an på sin myrväg längs den östra väggen. Om kvällarna, då föräldrar och syskon återvände från arbete och lek, var stugan så full av ljud och folk att ingen skulle ha hört henne även om hon gnällt. Hon låg kvar på sin filt, blev omilt upplockad, matad och nedlagd igen. Ingen hade heller tid att tala till henne. Hon var ännu ett barn för mycket i en familj där det redan var svårt att mätta alla munnar. Vad fanns det alls att säga till ett spädbarn? Barn var något att ha först då de kunde göra rätt för sig genom arbete. Ingen hade heller tid att lägga märke till att hon aldrig gav ifrån sig ett ljud. Hennes syskon var så högljudda att en röst mer eller mindre omöjligt kunde upptäckas. Eftersom ingen någonsin talade till henne lärde hon sig heller aldrig att svara. Men under timmarna på filten framför härden, då hela hennes värld bestod av fötter omkring henne och röster ovanför henne, lärde hon sig att lyssna. Hon lyssnade till sin mors korta kommandon till syskonen, sin fars trötta undfallande röst. Hon lyssnade till Udes och Inras gräl, Bakors skryt och Kards befallningar. Hon hörde träsleven skrapa mot järngrytans kant och kvarnens rytmiska gnissel när Evia malde nurrot. Elden sprakade och pratade bakom henne och fötter smällde mot plankgolvet. Ibland tjöt vinden genom skorstenen, ibland sprang regndroppar på pärttaket. Snöflingor prasslade mot fönsterluckorna, smältvatten droppade från takskägget. Nattetid smög okända tassar runt husknutarna och osedda nosar snusade i komposten bakom östra gaveln. På morgonen gjorde Joala och Evia i ordning matsäck åt alla dem som skulle till bruket: Joala och Urd, Bakor, Jols, Ilas och Evia. De var iväg innan solen hann gå upp. Så fort de lämnat huset kommenderade Kard Ude och Inra att skura grötgrytan, sopa golvet och bädda de vägg- 16

11 barnet fasta sängarna. Själv matade hon Arra, om hon kom ihåg. Sedan försvann alla barnen ut ur huset och med dem ljudet av prat, gräl och skratt. När Arra blev ensam på dagarna fortsatte hon att lyssna. Hon hörde Simmol brusa, myrorna prassla mot golvet och väggarna knäppa i den heta försommarsolen. Men det var först när hon lärde sig krypa och kom ut ur stugan som hon verkligen började höra. Mycket tidigt lärde hon sig svänga över på mage och det dröjde inte länge förrän hon hasade sig fram med hjälp av sina smala armar. I början räckte det att komma utanför dörren och känna solljusets värme på ryggen, gårdsplanens sträva jord under nävarna. Arra stannade tätt invid husväggen. Här ute var en helt ny värld, full av intryck. Bäckens brus utgjorde en evig, aldrig tystnande ridå bakom alla andra ljud: humlor som lättjefullt drumlade i och ur maskrosornas gula famnar, grymtningarna från Rosa och Svart, fåglar som harklade sig i träden ovanför. Arras hem låg i utkanten av byn och strax bakom söderväggen tog skogen vid, enorm och grön och lockande. Så fort Arra lärde sig gå begav hon sig dit. Det fanns ingen som förklarade för Arra att skogen innehöll faror, och därför var hon aldrig rädd, trots att hon var liten för sin ålder. Jämfört med syskonens hetsiga tjatter var skogen en sval, lugn fristad där hon tillbringade hela dagarna. Träden böjde sig över henne och förundrade sig över att ett människobarn kunde vara så litet. Rävarna snusade på hennes händer och deras valpar fick henne att skratta åt sina lekar. Huggormen och hon betraktade varandra länge på varsin solig sten. Snöflingor pudrade hennes svarta hår och kölden ritade hennes andedräkt som ett tunt rökmoln under grenar draperade med iskristaller. 17

12 arra legender från lavora Det var skogen som bjöd Arra hennes gåva. Det var en tidig sommar, efter Svue men före Wanna, som Arra upptäckte sin gåva. Hon hade vuxit från spädbarn till flicka och ännu hade ingen i hennes familj lagt märke till att hon inte sagt ett ord. Huset stod tomt och svalt. Kard, Inra och Urd hade försvunnit ut för att leta nur-rot i backarna norr om byn. Arra snusade kring de renskurade grötskålarna från frukosten, men hittade ingenting att äta. Hennes portioner var alltid minst och så skulle det ju vara. Hon var den minsta i familjen. Men hon kunde inte hjälpa att hennes mage ändå kurrade och kändes som om hon inte fått något att äta på flera dagar. Under sensommaren kunde hon ofta hitta bär att fylla magen med under dagen, men nu var det ännu för tidigt för både smultron och vildhallon och runnabär. Hon gick ut och rundade stugan och var genast inne i skogen. Hon plockade åt sig några gråludna mollablad och tuggade på den peppriga örten medan hon gick in under trädens skugga. Till höger om henne spann Simmol som en belåten katt i morgonsolen och sköljde bort ljudet av gräl och hårda ord som ekade i Arras huvud. Snart var hon tom och ren, insvept i sin egen tystnad. Hon satte sig ned intill en smal, vitbarkad björk och gned kinden mot den lena stammen. Den kändes som hon föreställde sig att Joalas handflator gjorde: sträva men ändå lena, hårda men fasta. Hon hade aldrig fått känna dem mot sin kind men drömde om det om nätterna. Ovanför henne var björkens grönska nästan bländande i det skarpa ljuset. Hon slöt ögonen och satt helt stilla, med kinden mot trädet och ljudet av Simmol i sina öron. Det var ett ljud som hon hört hela sitt liv och som aldrig lämnat henne, utom under de mest smällkalla vintrar då bäcken frusit. Tystnaden som då sänkte sig fick henne att 18

13 barnet känna sig ensam mitt i sin stora familj. Simmol var hennes bror, en följeslagare som viskade sin visa i hennes öron natt som dag. Ljudet var lika välbekant som hennes egna hjärtslag. Nu sjöng bäcken vidare på sin eviga visa men med ens var det som om ljudet tvinnade ihop sig på ett nytt sätt och Arra kunde för en kort stund uppfatta en mening med plasket. Bäcken sjöng en visa utan ord, som ändå gick att förstå. Hon satte sig upp och spetsade öronen. Genast försvann sången och hon kunde åter bara höra plaskandet av vatten över stenar. Hon lutade sig tillbaka mot trädet och fortsatte lyssna. Hon hade gott om tid. Ingen och ingenting väntade på henne. Långsamt återkom den ordlösa sången. Bit för bit förstod hon vad bäcken sjöng om. Det var en fröjdfull visa om djupa källor under bergen, om blanka stenar, fåror och krökar och om det stora, väntande havet. Arra slöt ögonen och lät ljudet svepa henne med sig, hon hoppade med vattendropparna ned för små vattenfall, hon kände vattenväxterna slemmigt stryka mot sitt ansikte, hon anade havets storhet utan att någonsin ha sett det. Hon glömde sin hunger och sin ensamhet och satt så hela dagen och när hon kom hem i kvällningen var hon lugn och sval inuti. Ingen märkte något, eftersom ingen märkte att Arra över huvud taget fanns till. Från den dagen hade hon bråttom ut i skogen så fort hon ätit frukostgröten. Hon hade en favoritsten som stack ut över bäcken där hon satt och lyssnade och lät musiken skölja över sig tills hon kunde varje strof, varje vändning i kvädet. Hon började sjunga med inom sig, tyst och utan att röra en min. Det föll henne aldrig in att sjunga högt: hennes mun hade aldrig format ett ord. Men hennes ögon, om någon hade sett in i dem, avspeglade vattnets glädje och styrka och evighet. 19

14 arra legender från lavora Markens sång var så annorlunda än Simmols att det tog ett tag innan hon förstod vad hon hörde. Det var senare på sommaren då det växte smultron i det långa gräset i en glänta nära bäcken. Medan hon stoppade i sig av de rödsöta bären spred sig sången i hennes kropp. Jordasången var långsam och komplicerad och det var mycket av den hon inte förstod. Den handlade om mask och rötter och spadar, om frön och multnande löv. Många år senare började hon förstå de andra bitarna, om smärtan då berg springer upp, om nötande vatten, om sten och lava och pressande is. Jordasången var så lång att den tog flera dagar att sjunga, men så småningom lärde sig Arra också den sågen och hon satt på en stubbe och stampade fötterna i takt med rytmen och kände hur hennes stampningar fortplantade sig genom marken och blev en del av sången. Denna känsla gjorde henne mycket lycklig. Allt eftersom tiden gick uppfattade Arra allt fler sånger. Träden hade sin, och vinden sin, och regnet sin egen. Varje dag upptäckte hon en ny strof eller ett nytt kväde. Tiden blev aldrig lång och hon kände sig aldrig ensam, det fanns alltid någon melodi hon kunde nynna med i inuti sitt huvud. Det fanns så mycket att lära och upptäcka. Om vintern lät snöns sång alldeles annorlunda än regnets, men ändå var musiken på samma tema. Hon lärde sig hur bäckvattnet och regnvattnet var släkt, var vindar föds och hur berg formas. Allt detta var hon övertygad om att alla andra också kunde höra och förstå. Det fanns ingen som talade om för henne att hon var unik. Det fanns ingen som talade med henne alls. När Arra var fyra, eller kanske fem eller sex, vem höll nu räkning, frågade Joala en kväll av henne om hon ville ha mera gröt. Som den yngsta fick hon alltid den minsta 20

15 barnet portionen, men Bakor hade nyligen gift sig och byggt ett eget hus åt sig och sin fru och Joala kokade av gammal vana för mycket gröt. Det var en fråga, riktad rakt till henne, med hennes namn först. Arra, vill du ha mera gröt? Arra blev förvånad och lite skrämd. Hittills hade ingen någonsin frågat henne något. Hon blev upphetsad, och glad. Hjärtat började galoppera i bröstet på henne. Det var något hennes mor ville att hon skulle göra. Arra var inte riktigt säker på hur man gjorde när man formade ord. Hon var inte helt säker på att hon kunde. Hon viftade försiktigt med tungan inuti sin stängda mun. Joala tittade rakt på henne och hennes ögonbryn rynkades allt mer. Arra blev nervös, tungan trasslade till sig i munnen på henne. Istället för att säga något sköt hon fram sin skål, och förseglade därmed själv sitt öde. Joala blev vred. Om du vill ha mer så säg det då flicka! Annars blir du utan. Arra sköt fram skålen lite till och sänkte blicken mot bordet. Joala vände sig från henne. Är det någon annan som är hungrig? En kör av hungriga röster hördes runt bordet och Joala grabbade tag i den första skål hon såg och fyllde den med den sista gröten. Hon satte sig tungt och torkade av händerna på kjolen. Den som inte kan ta för sig blir utan. Det skall alla mina barn få lära sig. Arra drog till sig sin skål och kröp ihop. Hennes far satt tillbakalutad med ryggen mot den obehandlade stockväggen och sög på sin spruckna pipa. Röken från frän tobak, odlad av en gubbe i byn, hängde tung kring hans huvud. Han betraktade Arra en stund och vände sig sedan mot Joala. 21

16 arra legender från lavora Har mor märkt att flickan är väldigt tyst. Det är väl för väl i det här huset, svarade Joala. Vad jag menar är, fortsatte Urd och drog ett djupt bloss på pipan som för att stärka sig, har mor någonsin hört tösen säga ett ord? Joala stirrade en stund på honom och sedan på Arra, som kände hur moderns blick vilade på henne, kritisk och dömande. Blicken från modern som hon drömt om och längtat efter. Arra vände bort ansiktet och försökte göra sig liten och osynlig. Du har visst rätt, far. Klangen i moderns röst gjorde ont i Arras öron. Hon slank ner under bordet. Joala suckade. Ja, det fattades bara. En ofärding. Ingenting alls där uppe. Henne kommer vi då aldrig att ha någon nytta av. Det ser visst så ut, höll Urd stilla med. Vi får dras med henne till våra döddagar. Som om jag inte hade nog med bekymmer som det är. Ungar! Jag vill inte höra ett pip till från er! Städa undan med en gång och sedan i säng. Barnen visste att när mor hade den tonen var det bäst att lyda och det med en gång. Kvicka som vesslor plockade de undan allt och Evia skrubbade vant ur grytan. De kröp ner i sina väggfasta sängar och snart var huset tyst så när som på eldens knastrande och de sugande ljuden från Urds pipa. Arra satt kvar under bordet, osäker på om hon vågade krypa fram. Något var fel på henne, hon var inte som sina syskon. Hennes mor var arg, så mycket förstod hon, och hon var rädd för Joalas humör och hårda nävar, som alla syskonen. Men resten förstod hon inte riktigt. En ofärding. Det var någon onyttig, en besvikelse. Hon satt under bordet hela natten, rädd för att röra sig, för att dra uppmärksamhet till sig. Inuti sitt huvud nynnade hon på jordasången. 22

17 barnet Morgonen som följde var den svåraste i Arras korta liv. När Evia passerade henne på väg ut till avträdet drog hon åt sig kjolen så att den inte skulle nudda vid Arra. Kard och Inra viskade och pekade på henne och drog sig sedan undan. De andra gav henne mörka blickar. Hon skulle aldrig kunna hjälpa till där hemma. Hon betydde mer arbete för dem i ett liv som redan var hårt nog som det var, och därför avskydde de henne genast. Hittills hade Arra levt ett lyckligt, omedvetet liv med sin skog och sin bäck och sina sånger. Ändå hade det inom henne funnits en längtan efter att någon skulle se henne. Men nu då blickarna kom gjorde de ont. Hon vred huvudet åt sidan och försökte gömma sig bakom manen av svart hår. Denna lilla rörelse var för de andra beviset på att hon var ofärdig, konstig. Urds blick var den allra värsta. Det gick inte att gömma sig för den, inte bakom håret och inte bakom morgonens grötskål. Den var så svart, så brännhet av medömkan och sorg, att Arras hjärta nästan brast. Hennes far var ledsen, hon hade gjort honom ledsen men hon visste inte riktigt hur eller varför. Hon skulle ha gett vad som helst för att han skulle ha talat till henne, berättat vad det var hon gjort fel, så att hon kunde rätta till det och få honom glad. Men han sade inte ett ord, bara såg på henne på det där olyckliga sättet som gjorde att hon till slut fick springa till skogs och sjunga jordasången en lång stund för att bli lugn igen. Den enda som inte såg på henne längre var Joala. Hennes blickar behövde Arra inte gömma sig för, för de fanns inte. Arra hade upphört att existera för sin mor. Joala såg sin dotter som den sista i en rad av oändliga besvikelser och prövningar, och hon orkade helt enkelt inte med en till. Hon slutade helt att bekräfta att Arra fanns. Den som inte blir sedd börjar tvivla på att den finns. Långsamt började Arra utplåna sig själv. Hon gjorde så lite väsen av sig som hon bara kunde, höll sig undan och 23

18 arra legender från lavora ur vägen, tryckt intill väggen, en av skuggorna bara. Ingen att bry sig om, ingen att vara besviken på. Ingen alls. Hon försökte alltid gissa vad syskonen och föräldrarna ville av henne så att hon kunde göra det innan de själva hann tänka tanken, så att de slapp märka att hon fanns där. På kvällarna, när alla satt ned en stund och utförde sysslor med nål, tråd och täljkniv satt hon längst bort, med huvudet bortvänt. Detta bara bekräftade deras åsikt om att hon var ofärdig, inte som andra. Snart slutade de se henne helt och hållet. Genom att sitta med huvudet vridet åt sidan och ansiktet dolt bakom sitt hår kunde Arra också utestänga dem. De skrämde henne med sitt buller, sina höga röster och sin besvikelse som fyllde luften i stugan som en frän lukt. Hon riktade sin uppmärksamhet utåt, mot vindens olika kväden, mot visan som spelade i trädens kronor i skogsbrynet. Det var ljud hon förstod, de krävde ingenting av henne men delade med sig av sina hemligheter. En sensommarkväll satt alla samlade kring brasans sparsamma sken och pratade och utförde sina sysslor. Joala lappade en av Kards klänningar, Urd täljde pärtor, Evia stickade en kofta. Ude räknade de vackra stenar han plockat ur Simmol och Kard och Inra viskade och tisslade med varandra. Arra satt längre in bland skuggorna intill husväggen, med knäna uppdragna under hakan och blicken tom. Hennes sinnen följde just då med en nordlig vind som kom vinande genom skogen och som sjöng om frostnätter och löv som byter färg. Den berättade för Arra att hösten skulle komma, inte riktigt än, men den gjorde sig redo. Dörren slog upp och Jols och Ilas kom in i stugan. De hade varit borta i en vecka och bränt kol i patronens kolmilor djupt inne i skogen. Nu var de tillbaka, fulla med 24

19 barnet prat och buller. De slängde av sig sina ränslar, skrubbade smutsen av näverskorna och Ilas började genast högljutt berätta om den jättelika hjortbocken som en kväll vandrat rakt in i deras läger. Jols, hans äldre bror, stannade upp. Kanske hans syn var annorlunda efter dagarna ute i det fria. Hans hjärta var glatt, han tyckte om att vara ute i skogen, borta från järnbrukets heta ugnar och tunga arbete. Flickan hans hade sagt att hon nu hade brudat sig färdigt och de kunde gifta sig efter Ekatel. Han såg sin lilla syster och för en stund såg han inte en ofärdig börda, utan en liten flicka med trassligt hår. Han sträckte ut en hand och rufsade om i trasslet. Här. Jag hittade dem på hemvägen. Han sträckte fram ett litet bladknyte. Arra tog emot det och vågade inte se upp förrän han var borta, framme vid elden med de andra. Han kände sig redan lite obekväm, skamsen. Han hade talat till den ofärdiga som om hon kunde förstå honom. Han hoppades att ingen sett det. Kvar satt Arra med händerna kring knytet av stora groblad. Hon kikade försiktigt fram bakom sin hårman. Jols dunkade Urd i ryggen, stor och bullrande glad med eldglans i sitt skogsvilda skägg. Han skämtade mer och högre än vanligt för att dölja sin förlägenhet, men Arra såg inte detta. Hon kände trycket av hans hand på sitt huvud. Ingen hade rört vid henne förut, annat än omilt och hårdhänt. Det var hennes första smekning. Det tog en lång stund innan hon kom sig för att peta upp ett av bladknytets hörn. Innanför fanns en handfull stora, nästintill svarta blåbär. Hon stoppade hastigt ett i munnen och lät den svala sötman explodera på tungan. Hennes ögon lämnade inte Jols för en enda sekund, och han kände det och skakade då och då på sig som en våt hund. 25

20 arra legender från lavora Från den dagen dyrkade Arra sin äldre bror. Hon följde honom i hasorna alltid då hon kunde och släppte honom aldrig med blicken. Jols var generad och sjasade bort henne men hans hjärta var lika mjukt som faderns och när ingen såg på kunde han låta henne följa med då han högg ved eller bar upp vatten från Simmol till den stora sån intill knuten. Ibland hämtade han med sig något till henne, något han hittat på vägen hem från bruket: en vacker vit sten, några nötter han fått av någon annan arbetare, en sen lupin från backen ovanför patrons gård. Han lät aldrig någon annan se att han gav gåvor åt den ofärdiga. Arra sög i sig varje blick, varje ord från honom med hela sin kropp. Ibland tyckte Jols att blicken i hennes svarta ögon var så hungrig att den skulle suga ut hans själ. Sådana kvällar höll han sig borta hemifrån, gick runt allmänningen med sin flicka tills mörkret sänkte sig och kom hem först när alla barnen sov. Ändå tyckte han sig till och med i stugans svarta skymning kunna känna hur de där ögonen följde varje steg han tog. 26

21 jordasången Man vet inte längre var Arra är begravd, men en av de längsta berättelserna i legendväverskornas repertoar, den om Arras fyra döttrar kallad Sångerskorna, hävdar att Surando efter Arras död reste med hennes kropp till en liten by norr om Lagora, kallad Simora, och där försvann till skogs med sin hustru och aldrig mer syntes till. Detta motsäges av det faktum att det på den kungliga begravningsplatsen i Lagora finns en grav märkt Surando bland de gamla kungagravarna. Men ingen grav bär Arra den stummas namn. Det finns en mycket enkel liten visa, som numera enbart sjungs i Simora och trakten däromkring, som handlar om en flicka med svart hår och utan röst, som när hon dog Blev ett med allt det hon varit Löstes upp med regnets droppar Blåste bort i ljumma vinden Sakta steg med eldens flammor Återvände till sin jord Den sjungs mest som vaggvisa för mycket små barn, och snart är det ingen som längre minns den. 251