Johannelunds remissvar Kyrkohandbok för Svenska kyrkan

Transkript

1 Johannelunds remissvar Kyrkohandbok för Svenska kyrkan 1. Detta frågeformulär gäller (namn, remissinstans etc) 2. Hur har barns och ungas perspektiv tagits tillvara i remissvaret? Genom erfarenheter från personer som arbetar med att undervisa om barn- och ungdomsarbete. 3. Vad anser ni om att Den allmänna gudstjänsten utgår från en gemensam struktur? Grundstrukturen med samling, ordet, måltiden och sändning är bra. 4. Vad är bra och mindre bra i Högmässan? Bra är: Större flexibilitet med möjlighet att forma efter lokala förhållanden. Detta förutsätter samtidigt ett lokalt gudstjänstarbete där andra än de anställda finns med; det är ju den gudstjänstfirande församlingen som gör gudstjänsten. Flera nya formuleringar som uppfattas positiva, men som framtiden får utvisa om de håller. Att bön om förlåtelse är obligatoriskt. Det förslagna inskjutna Guds i inledningsorden (treenighetsformuleringen). Inledningsord 16 och 17 som växelläsning är mycket bra. Bra att skillnaden mellan syndabekännelse och överlåtelsebön betonas mer än i HB86; överlåtelsebönen fungerade aldrig teologiskt och själavårdsmässigt som bekännelse. Utmärkt att förlåtelseord 3 finns kvar med sin hänvisning till Guds ord och löfte. Det finns en styrka i en sådan hänvisning. Bra att psaltarpsalmen lyfts fram som ett tydligt alternativ till den gammaltestamentliga läsningen. Visserligen är responsoriet fast förankrat i traditionen kring det som i dag kallas Dagens bön, men frågan är om det behövs. Bra i alla fall att det är fakultativt. Bra att strukturen för måltiden bevarats från HB86 och att alternativen är flera. Öppna era hjärtan för Gud är ett bra alternativ i måltidens inledning liksom vid evangelieläsningen. Bra med flera korta nattvardsböner. Bra att förbönen kan läggas in i nattvardsbönen. Bra att bönen efter nattvarden kan bes gemensamt av församlingen. Inledningsorden är väldigt många och delvis ganska lika. Det förefaller onödigt samtidigt som det anges att de kan formuleras fritt. Alternativet att ha ett kort beredelseord bör skrivas in; det är fortfarande en god ordning på många håll och ofta ett lämpligt sätt att använde den för dagen föreslagna psaltarpsalmen i evangelieboken. En del av inledningsorden är alltför luddiga och inte till alla delar teologiskt stringenta (t ex 4, 6, 8, 13 när vi förkrymper våra liv ). Många av de nya inledningsorden saknar biblisk referens. Det speglar en tendens i förslaget att ersätta bibliskt förankrade formuleringar med nya egenformulerade som det är svårt att bedöma hållbarheten i. Två med bibliska allusioner fyllda inledningsorden från HB86 ( Herren är mitt ibland oss och Stora och underbara är dina verk ) saknas och kan med fördel tas med igen. Bön om förlåtelse är bra, men formuleringen i HB86 (Syndabekännelse och bön om förlåtelse) är bättre, eftersom man kan göra det ena be om förlåtelse utan att göra det andra bekänna (trots resonemanget i förslaget). En del formuleringar i bönerna om förlåtelse är (teologiskt) svårbegripliga. Vad betyder t ex den synd jag bär ansvar för i bön 2; kan/bör man bekänna annan synd? Bön 4 är svår av flera skäl: dels tillskrivs den bedjandes jag en längtan som inte självklart är hennes/hans (och förlåtelse 1

2 behövs oavsett längtan eftersom det är ett behov), dels är ordet brustit luddigt, dels finns inte någon bekännelse av brott mot Gud med. En poäng med att tala om synd är att den ytterst är ett brott mot Guds vilja (jfr bön 5 som är klar i sin bibliska förankring och teologi). Risken med en sådan bön är att den bedjande börjar be med men efter en stund tystnar, eftersom den väcker för många frågor som hon/han blir sittande med. Ändringen i bön 3 av den senare delen där församlingen inte ber med i slutraden är inte lyckad den minskar församlingens delaktighet. Några av bönerna om förlåtelse är väldigt korta (de kan väl möjligen fungera i familjegudstjänster) och mindre lyckade, eftersom de inte ger tid för eftertanke och samling som många gudstjänstdeltagare kan önska. Bön 5 är teologiskt klar men i förhållande till Bibel 2000 och traditionen ett lappverk; en del av de förändringar som gjorts är onödiga (t ex bytet av ansikte mot blick och närhet genom denna förändring försvinner kopplingen till välsignelsen). Förlåtelseorden 2 och 4 är för allmänna och knyter inte an till bekännelsen tillräckligt tydligt. Det är tveksamt om man ska ha löftesord efter bönen om förlåtelse utom vid lekmannaledd gudstjänst och då räcker det med citatet från 1 Joh 1:9, som bör återges utan förändring; det är störande med dessa småändringar i bibelcitat). Löftesorden bör vara direkta bibellöften. Löftesord 1 och 2 fungerar därför dåligt. Tackbön 3 saknar hänvisning till förlåtelsen, och det blir mindre lyckat eftersom det är den församlingen tackar för och nyss fått ta emot. Kristusrop 6 är knappast ett sådant; det är en i sig god bön men inte ett rop om förbarmande som ju meningen med Kristusropet är. Lovsången 1 följer HB86, vilket motiveras i kommentaren och är begripligt. Men frågan är varför inte Bibel 2000 följs här ändå? Ändringen i salutationen till Kristus vare med er tar bort den goda dubbelhet som ligger i att Herren vare med er rymmer både Fadern och Sonen. Alternativet efter textläsningen Bibelns ord är inte bra; det är en självklarhet och tar bort momentet att vi som luthersk kyrka bekänner Bibeln vara Guds ord. Tredje lovsägelseinledningen är språkligt märklig: Låt ert tack strömma fram. Den andra prefationsinledningen har en för handboksförslaget typisk förskjutningen från andra till första trosartikeln. Det är en god intention att förstärka skapelseperspektivet, men det blir inte bra om det ersätter eller tenderar att ersätta den andra trosartikelns perspektiv. Prefationen för trettondedagstiden har tonat ned Guds människoblivande och tar inte på ett tydligt sätt upp de temata som denna kyrkoårstid lyfter fram: hur Jesus uppenbarar Guds härlighet, skapar tro, ger hopp. Genom att tala om brustenhet skapas i sammanhanget en oklarhet. Denna prefation är för otydlig och dåligt anknuten till trettondedagstiden. Prefationen för fastan/passionstiden är teologiskt försvagad genom att den tonar ner att Kristus dött för våra synder; enligt förslaget kom han sargade (?) och modlösa till tröst. Här föreligger en teologisk glidning genom att Jesus som frälsaren som dött för mänskligheten (vilket är ganska centralt i nattvarden!) inte ges tillräcklig och tillbörlig plats. Prefationen för pingst betonar Anden ännu tydligare än i HB86 vilket är bra men lyfter återigen in skapelsen på bekostnad av Kristi verk (skapelse- och frälsningsplanet blandas ihop). Prefationen för trefaldighetstiden 1 i HB86 saknas (även om delar av den finns i allmän 1, s 64). Det var en av de prefationer som på ett fungerande sätt knyter lyfter fram skapelsen. Allmänt om prefationerna: de betonar skapelsen mer än tidigare på ett sätt som inte alltid tar syndafallet och människans problem med synden på allvar. Nattvarden är förlåtelsens sakrament, inte bara gemenskapens. Det teologiskt oklara finns också här (liksom tidigare inte minst i bönerna om förlåtelse). Vad betyder det t ex att bejaka Kristus/Gud i sitt liv? (Prefationen för Mariadagar.) De båda allmänna prefationerna 3 och 4 blandar för mycket av både bilder och temata. I grunden bra med flera alternativ, men frågan är om det verkligen behövs så många som 13 nattvardsböner. 2

3 I flera av bönerna återkommer kärleken, vilket givetvis är bibliskt, men det kan bli en lite för ensidig beskrivning av Gud (t ex bön 3 där det hellre borde stå din kärleks djupaste hemlighet, n: o 5 som tagit bort förbarmat sig och ersatt med älskade ). Denna ensidighet när det gäller beskrivningen av Guds egenskaper blir begränsande. Den generella förskjutningen från frälsning till liv innebär också en större betoning av livsföringen. Det medför att istället för att förlåtelse, befrielse och förlösande kommuniceras riskerar nattvarden att bli lagisk (eller att evangelium och lag blandas ihop). De tre nya alternativen för O Guds lamm tonar alla ner det bildspråk och anspråk som ligger i att Jesus kalls Guds lamm i bibelmaterialet. Därmed utgör de exempel på en oönskad teologisk oklarhet och förskjutning. Bönen efter kommunionen för advent har en teologisk förskjutning från det unika med Jesu ankomst och människoblivande till att Gud möter i varje människa. Detta är inte rätt tillfälle att betona den saken. Sändningsord bör vara korta och koncisa. Det första och det sista blir för långa. Även det tredje är mindre lämpligt genom att det lyfter fram något som inte alltid är så enkelt (att man inte bara ska tjäna Herren, man ska göra det med glädje också); dessutom är det oklart vem som ska tjäna med glädje: är det kanske prästen? Syftningen i första alternativet är oklar. Alltså: alternativ 2 är det som fungerar. 5. Vad är bra och mindre bra i Mässa/Gudstjänst? Bra är: Se ovan till Högmässa. Bra att en syndabekännelse från HB86 (syndabekännelse 3 i HB86) gjorts om till överlåtelsebön (nr 1), även om omformuleringen i början av överlåtelsebönen inte är optimal. Möjligheten att fira förenklad mässa i nära anknytning till luthersk tradition med instiftelseorden (nattvardsbön) och Herrens bön som nödvändiga moment. Se ovan till Högmässa. Överlåtelsebön 3 säger Du är min djupaste längtan, vilket är problematiskt för ett kollektiv att stämma in i. Det är inte säkert att gudstjänstdeltagaren delar den upplevelsen/känslan fast hon/han önskar relatera till Gud. Strofen du som är kärleken i mitt liv låter nästan som hämtad ur en schlagerlåt. Ett av flera exempel där kärleken (Guds kärlek) riskerar att banaliseras. 6. Hur ryms barns och ungas perspektiv? Ganska dåligt. Dock kan gudstjänster alltid göras mer relevanta för barn och unga bland annat genom medvetna val av psalmer, sånger och musik och genom att specifika moment som fokuserar en kommunikation med barn och unga läggs till. De vanliga gudstjänsterna i sig är inte gjorda för barn och unga. 7. Vad anser ni om avvägningen mellan fasta och fakultativa moment i Högmässan? Avvägningen är ganska bra, även om man kan fundera på att öka antalet fasta moment något. 8. Vad anser ni om avvägningen mellan fasta och fakultativa moment i Mässa/Gudstjänst? Avvägningen är ganska bra, även om man kan fundera på att öka antalet fasta moment något. 9. Kyrkohandboken ska uttrycka teologisk mångfald. Hur bedömer ni gudstjänstordningarnas teologi i Den allmänna gudstjänsten (till exempel i böner)? Handboksförslaget snarare speglar en viss mångfald än att uttrycka den. Det blir i praktiken mer av teologiska förskjutningar i en riktning än ett både och : Det finns exempelvis en tydlig förskjutning från frälsning till skapelse. Förlåtelsen och synden är nedtonade och det allmänna livet framhävt. Nåden står inte alltid i kontrast till synden och det gör att risken är stor för att det 3

4 som är tänkt som nådigt antingen blir oklart eller något som i praktiken kan uppfattas som kravfyllt (lagiskt). Man kan fundera på hur väl formuleringarna i handboken möter den mångfald av teologiska och andliga behov som kan finnas bland gudstjänstbesökarna. Den som exempelvis har eller upplever ett behov av att få gestalta en omvändelse i gudstjänsten kan ha svårt att finna formuleringar som svarar mot detta behov. Teologiskt finns i materialet en universalistisk tanke att alla egentligen är kristna. Bilden av Gud ska vara mångfasetterad, men bilden av Gud som kärleken blir i handboksförslaget något ensidig. I förlängningen riskerar det att ordet förlorar sin kraft. De så kallade hierarkiska bilderna av Gud är inte helt utmönstrade men är satta på undantag; det innebär också ett fjärmande från bibliskt språkbruk. Därmed hamnar den bibliska mångfalden av uttryck till viss del utanför liturgin. Exempelvis innehåller Bibelns sångböcker Psaltaren och till viss del Uppenbarelseboken mycket viktigt material för böner och annat. Se även de synpunkter som getts i samband med genomgången av Högmässan och Mässan för flera teologiska synpunkter. 10. Hur bedömer ni gudstjänstordningarnas språk i Den allmänna gudstjänsten (till exempel i böner)? Det finns en viss övertro på moderna och aktuella formuleringar som gör att flera av formuleringarna inte minst i bönerna i förslaget snabbt kan komma att bli föråldrade. Många traditionella och/eller bibliskt förankrade formuleringar har potential att hålla längre (vilket för övrigt handboksförslaget illustrerar när man ibland har valt att behålla gamla formuleringar). Det finns vissa återkommande uttryck/ord som kan vara svåra att få grepp om vad de står för närmare, exempelvis brustenhet ; liv (i obestämd form). En del av bönespråket är privatiserat på ett sätt som inte fungerar bra i den gemensamma gudstjänsten. Det är skillnad på böner som ska bes gemensamt och böner som tillhör det egna andaktslivet. Bruket av vi är ibland problematiskt när församlingen tillskrivs känslor eller önskningar som inte självklart är gemensamma. (Exempel finns ovan under punkt 4.) 11a. Vad är bra och mindre bra i musikserie A? Bra i musikserie A är: Utskrivna intonationer till kyrie sid Kontinuiteten och den direkta koppling till våra förfäders kyrka som de gamla sångerna och recitationerna är. Revideringen av begravningsförbön och vigselförbön har gjorts bra. Nyskrivna bönerna också fina. I begravningsförbön 1 bör rekommenderad slutton vara g och inte c1. Mindre bra i musikserie A är: Det saknas en formel för sjunget evangelium Andra församlingssvaret i lovsägelsens inledning kan upplevas klumpig. Förslag: hoppa över a och börja på g med en tvåtonsmelism (e-endast Gud ) Ord med flera stavelser där melismerna enbart ligger på obetonad stavelse är svårsjungna och kanske svårlyssnade. Framförallt gör detta sig gällande i prefationerna. Till exempel är det lättare, och kanske mer naturligt, att lägga melismen i prefationens inledning allsmäktige Fader heelige-e Gud istället för som det är nu..heli-ige e Gud.. Nya texten jämförbart ställe är.. geno-om Jesus Kristus. skulle vara enklare..ge-enom Jesus Kristus.. En del ändringar är gjorda från HB86, t.ex. i jul-prefationen, men det finns fortfarande många ställen där melismerna ligger på obetonad stavelse. Ett starkt önskemål är att den liturgiska musiken i alla serier som kommer i nya handboken, ska finnas i minst två utgåvor, hög och låg sättning. 4

5 11b. Vad är bra och mindre bra i musikserie B? Bra i musikserie B är: Spännande och omväxlande, rolig musik Försöken att gestalta kyrkoårsteman i prefationerna. Fastan är bra Omkvädet i Laudamus är bra. Mindre bra i musikserie B är: För blandade musikstilar. Lovsången tex, känns som en mix av musikal, folkton, konstmusik Ställer stora krav på liturgens sångförmåga. Stort omfång, svåra intervall, rytmiska svårigheter. 11c. Vad är bra och mindre bra i musikserie C? Bra i musikserie C är: Församlingspartierna är ganska lättsjungna Melodierna harmonierar med texterna Mindre bra i musikserie C är: Varför inte använda Birgitta Malmqvists originaltonsättning av prefationen? Den fungerar ännu bättre. 11d. Vad är bra och mindre bra i musikserie D? Bra i musikserie D är: Barnvänlig med alla upprepade omkväden, ofta enkla ord och lättsjungna, bitvis fartiga melodier Lovsången och Helig är mycket bra i Stora och små -gudstjänster! Mindre bra i musikserie D är: Prefationen känns inte genombearbetad. Svårt ha samma tempo i lovsägelsens inledning och fortsättning. Blir lätt stressigt vid sextondelarna och texten kommer inte i fokus. Sextondelstriolen vid.. vi skulle höra samman med dig behöver ändras till något annat. Man kan fundera över texten i prefationen; om den är tänkt att vara barnvänlig, så skulle t ex textraden..nämner oss alla vid namn. kunna vara något enklare exempelvis vet vad vi alla heter. 11e. Vad är bra och mindre bra i musikserie E? Bra i musikserie E är: Denna musikserie innehåller ju redan sådant som använts och som man vet fungerar i rätt sammanhang Mindre bra i musikserie E är: Den kan kännas lite sliten (utom O Guds lamm). 12a. Kan musikserierna accepteras i sin helhet? Ja Ja, med justeringar Nej Musikserie A x Musikserie B x Musikserie C x Musikserie D x Musikserie E x 12b. Rangordna i punktform de viktigaste förslagna justeringarna/invändningarna. (Besvaras ej om samtliga svar på fråga 12a är Ja ) En kritik som kan riktas till detta arbete, är att en del av den nyskrivna mässmusiken känns krystad och inte så förankrad. Kanske skulle det vara bättre att göra det enklare för församlingarna att använda den musik som passar bra för det sammanhang och den kontext varje församling finns i. Det finns flera mässor och annan mässmusik än den som presenteras här, som redan används och 5

6 som man vet fungerar bra för det egna sammanhanget. Alltså behålla den traditionella och väl beprövade gamla musiken i ett gemensamt missale, och låta det vara enklare för den nutida och kontextuella musiken att vara just det. Serie D: bearbeta text och musik i prefationen om den överhuvudtaget behöver vara med i en mässa för stora och små. Musikserie B är delvis svår men också vacker och därför förutsätter den att en viss bearbetning sker, till exempel att man låter liturg/kör sjunga verserna mellan omkvädet i lovsången. Ett alternativt, enklare församlingssvar i B-seriens lovprisning. Musikserie B lite gladare prefationer vid åtminstone jul och påsk Moll betyder visserligen mjuk, men uppfattas nog av många som sorgsen. 13. Vad är bra och mindre bra i Julotta, Långfredagsgudstjänst och Sjukkommunion? Julottan bra. Långfredagsgudstjänsten. Gör inledningsord 16 eller 17 obligatoriska och ange löftesord 3 som obligatoriskt. Detta är en laddad gudstjänst och då kan man vara mer sparsam med det fakultativa. Ge Psaltaren 22 en given plats i ordningen. 14. Vad är bra och mindre bra i strukturen för lekmannaledd gudstjänst? Strukturen är bra med den frihet som den ger. 15. Vad är er generella åsikt om ordningarna för Den allmänna gudstjänsten? Positiv, men förslaget har vissa brister (se punkt 5 ovan). 16. Vad anser ni om förslaget att endast ha en gudstjänstordning för respektive kyrklig handling? (inte olika till exempel för dop av barn eller dop av unga och vuxna) Det är i grunden positivt, men vad gäller dop är situationerna i ett barndop och ett vuxendop så pass skilda att det är motiverar två ordningar. 17. Vad är bra och mindre bra i dopgudstjänsten? Bra är: Glädjen över barnen som kommer till uttryck i dopgudstjänstens första del. Det skapar en god pastoral anknytning. Några av de nya bibeltexterna är väl valda fräscha tillskott, t ex: Luk 4:16-20, Apg 8: Doptalets ställning är förstärkt En del böner har formulerats så att de är mer personliga och intima, vilket är en fördel i dopets sammanhang. Dopets samband med försoningen och syndernas förlåtelse har nästan helt kommit bort. Därmed förloras en viktig del av NTs och den kristna, inte minst den lutherska, traditionens betoning. Dopteologin och förståelsen av dopet hämtas inte längre främst från de nytestamentliga brevtexternas tolkning och förkunnelse av Kristi död och uppståndelse ( påskens budskap). Generellt kan sägas att kristologin är nedtonad i jämförelse med HB86. Dopets koppling till en traditionell luthersk arvsyndslära som även tematiserar barnets behov av frälsning på grund av den egna synden är borta. Det är en stor svaghet att innehållet i den första dopbönen i HB86 ( blir renade från syndens skuld ) som uttrycker något av detta inte kommer till tydligt uttryck någonstans i handboksförslagets dopordning. Orden Skriv hans/hennes namn i livets bok är borttagen. Motiveringen att formuleringen är oklar är tveksam och kanske färgad av en universalistisk teologi? 6

7 Dopets frälsande karaktär blir sammantaget nedtonad till förmån för en tydning av dopet som livets (skapelsens) sakrament, vilket blir ett avsteg från den lutherska traditionen. Det är en god tanke att lyfta fram livsdimensionen mer, men det ska inte tränga undan frälsningsdimensionen. Den andra befrielsebönen är inte teologiskt lyckad. Den är otydlig om det ondas verklighet och oriktig i sin beskrivning av befrielse från brustenhet den kan även en troende kristen få leva med ett helt liv. Att formuleringen Vi välkomnar dig till Guds familj är borttagen den uttrycker bättre intimitet och inlemmande än det något mer abstrakta i Kristi kyrka. 18. Vad är bra och mindre bra i ordning för bikt? Kommentarer: Anvisningar I den nya ordningen individualiseras bikten i anvisningarna genom att betona den enskilda människan. I HB86 finns Kristi kyrkas gemenskap med som kontext och som försoningssammanhang. Frågan kan ställas om detta är en bra teologisk förskjutning eller om det är mera korrekt att sätta in människan i sitt sammanhang i den sociala kyrkans gemenskap som försoningens och förlåtelsens sammanhang inte bara individen och Gud. Kommentaren att det finns stöd i lagen för den absoluta tystnadsplikten kanske bör modifieras eftersom detta stöd är begränsat till vittnespliktsfriheten. Det noteras att bikt kan föregås av samtal. Aktuell själavårdslitteratur som berör ämnet betonar snarare vikten av att urskilja vad som behöver bekännas och vad som behöver samtalas igenom t.ex. skammens problematik. Det torde vara väsentligt att skriva bör för att den enskilde prästen skall ta detta på allvar. Noteras att det saknas vägledning i hanteringen av övergång från samtal till själva bikten. Är det möjligen så att en påminnelse kan vara på sin plats att prästen avslutar samtalet genom att markera och föreslå för konfidenten/ den som vill bikta sig/ att vi nu går över till själva bikthandlingen och förklara hur den kan gå till? Kommentarer: Ordningen för bikt Vi uppfattar prästens ord bryter mot din vilja som bättre svarande mot den biktandes behov av förlåtelse för sin överträdelse och synd än det vagare i HB86: när vi misslyckas. Bibelordet Joh 20:23 betonar den mellanmänskliga förlåtelsens koppling till Gud. Jes. 43:25 är mer grundläggande om behovet av Guds förlåtelse. Johannesordet kan ev. vara en följd och konsekvens av själva bikten. Ett positivt inslag med tackbön. 19. Vad är bra och mindre bra i konfirmationsmässan/gudstjänsten? Bra är: Samling är en bra rubrik Att det finns ett alternativ vid inledningsbönen som nämner möjligheten till bekännelse. Många fler förslag på bibeltexter än 1986-års handbok. Predikan och inte redovisning Tändningen av dopljuset som knyter an till dopgudstjänsten. Att det inte längre finns någon fakultativ fråga ( Vill ni med Guds hjälp leva i denna tro ) som tillägg efter trosbekännelsen. Möjligheten att på det sättet kunna ge ett gensvar bör inte uteslutas. Den kan vara viktig i vissa typer av konfirmationer. Överhuvudtaget finns en stark tendens att alla inkluderas i tron och sänds ut som Guds medarbetare, oavsett personlig bekännelse och tro. Det märks i inledningsbönens första alternativ, bön med handpåläggning och i sändningsordet. Detta är problematiskt med tanke på 7

8 att Sverige är ett sekulariserat land och man inte kan anta att alla konfirmander kommer fram till en tro efter genomgången konfirmationsundervisning. Det saknas också en tydlig koppling till dopets innebörd och frälsningen i Kristus, som är den avgörande förutsättningen för tjänsten och arbetet. Därmed blir det alltför inriktat på det man ska göra för Gud innan man landat i relationen med Gud. Därmed väcks också frågan om var läran om arvsynden och alla människors behov av frälsning har tagit vägen. 20. Vad är bra och mindre bra i vigselgudstjänsten? Bra är bland annat att: Vigseltalets ställning har förstärkts Äktenskapet hålls fram som ett bidrag till ett gott samhälle Att äktenskapsteologiska motiv försvagats eller försvunnit. T ex att äktenskapet som instiftat av Gud vilket bör kunna lyftas fram. Äktenskapet som ett heligt förbund är ett annat exempel. Här finns därför inte en tillräcklig önskad mångfald av teologiska motiv framtagna. en del förändringar som blir lite petiga. Varför ska man reglera så mycket? Man kan ha ett vigseltal före eller efter välsignelsen men inte efter sista psalmen som tidigare. Varför göra klockringning obligatorisk? Man kanske inte är i en kyrka ens. Gud som Fader går knappast att komma ifrån utifrån NT med Fader vår och den förlorade sonens Fader osv., finns dock med i förbön 3, Brudmässan. 21. Vad är bra och mindre bra i begravningsgudstjänsten? Bra är: att uppståndelsen finns med i samtliga alternativ för överlåtelseord. att överlåtelsens avslutning har kvar de tydliga och bärande formuleringarna. att förslaget verkar ta för givet att alla är kristna. Stämmer detta med verkligheten? Har nådens mottagande/omvändelse tonats ned till förmån för hävdandet att alla (döpta) ex opere operato är delaktiga av nåden? Förslaget är terapeutiskt orienterat, sorgen i centrum, vilket kan ha vissa poänger, men mer ärlighet om liv och död och Evangeliets sanning efterfrågas. att det inte längre talas om att dagligen dö bort från synden etc. Synd o skuld tonas ned. Istället för skuld talas om trasighet. Guds barmhärtighet och kärlek betonas, och bör så göra, men andra sidor av Bibelns beskrivningar av Gud bör också få plats. Föreslagna bibeltexter kommer att styra valet av texter i församlingarna. De föreslagna bibeltexterna talar nästan uteslutande om Guds barmhärtighet/kärlek. Nästan ingen som lyfter fram räkenskap, dom etc som också är delar av Bibelns budskap. Givetvis kan andra texter väljas, men de föreslagna texterna kommer att styra valet av texter i hög utsträckning. Blir det tydligt i det presenterade förslagets formuleringar och dess urval av bibeltexter att vårt enda hopp är i och genom Kristus? Eller förmedlas ett hopp vilket som helst? I förslaget presenteras ingen ordning för Utfärdsbön. Detta kommer inte att utöka antalet utfärdsböner som hålls. Även om utfärdsbön blivit mindre vanlig kan Svenska kyrkan genom att ge förslag på hur sådan kan utformas uppmuntra till detta. 22. Vad anser ni om avvägningen mellan fasta och fakultativa moment xxx 8

9 Det kan vara en poäng att ökan antalet fasta moment, kanske till 8-10, som ska ingå i alla allmänna gudstjänster (syndabekännelse, trosbekännelse, Fader vår etc). Detta skulle ge en ökad stabilitet och skapa ett större stöd för att föra vidare trons arv till kommande generationer. För ökat deltagande och situationsanpassning bör möjligheten betonas att församlingen själv lägger in moment som t. ex förbön, vittnesbörd, ljuständning, doperinran/förnyelse... Det finns en risk att en handbok binder församlingen till de angivna momenten när dessa moment egentligen enbart utgör ett minimum vad som ska vara med. Inget hindrar att extra moment läggs in. Det är viktigt att tydligt markera att denna frihet finns. Med många fakultativa moment är risken uppenbar att gudstjänsterna/de kyrkliga handlingarna kommer att få många olika utformningar i skilda församlingar och mellan olika präster, att olika kyrkliga traditioner drar åt olika håll och kyrkan får svårare att hålla ihop på sikt. Kan gudstjänster med många fakultativa moment göra barn/unga delaktiga och föra dem in i kyrkans gemenskap? Barn är ofta beroende av att känna igen sig i formen. Bättre är kanske att ha fler fasta moment och sedan plocka in sådant som särskilt kan riktas till barn/unga (drama, barnens stund etc.). 23. Kyrkohandboken ska uttrycka teologisk mångfald. Hur bedömer ni gudstjänstordningarnas teologi i De kyrkliga handlingarna? Se svar fråga Hur bedömer ni gudstjänstordningarnas språk i De kyrkliga handlingarna? Se kommentarer under respektive kyrklig handling. 25. Hur ryms barns och ungas perspektiv i gudstjänst vid dop, konfirmation, vigsel och begravning? 26. Vad är bra och mindre bra i musiken för De kyrkliga handlingarna? Se A-seriens kommentarer 27. Vad är er generella bedömning av de föreslagna ordningarna för De kyrkliga handlingarna? Se kommentarer under respektive kyrklig handling och svar fråga Uttrycker kyrkohandboksförslaget Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära? Vi upprepar några synpunkter från tidigare: En punkt där handboksförslaget på ett tydligt sätt är en förbättring jämfört med HB86 är att förkunnelsemomentet spelar en betydligt större roll. Därmed betonas tydligare Ordets förkunnelse som är en central punkt i luthersk lärotradition. Handboksförslaget innebär att det sammantaget blir teologiska förskjutningar i en riktning från frälsning till skapelse. Synden för att inte tala om arvsynden och förlåtelsen är nedtonade och det allmänna livet framhävt. Nåden står inte alltid i kontrast till synden och det gör att risken är stor för att det som är tänkt som nådigt antingen blir oklart eller något som i praktiken kan uppfattas som kravfyllt (lagiskt). Det är inte fel att skapelsedimensionen får en större plats, men när frälsningsdimensionen inte är lika tydlig längre innebär det ett allvarligt avsteg från Svenska kyrkans lutherska arv. Teologiskt finns i materialet sammantaget en närmast universalistisk tanke att alla egentligen är kristna, även detta blir ett avsteg från Svenska kyrkans reformatoriska tradition, åtminstone om inte alternativa texter som uttrycker och lyfter fram exempelvis dopets och trons frälsande betydelse kommer in. Bilden av Gud som kärleken blir i handboksförslaget något ensidig. Gud som helig och rättfärdig, Gud som allsmäktig blir sidor som inte alls får någon framträdande roll. De så kallade hierarkiska bilderna av Gud är inte helt utmönstrade men är satta på undantag; det innebär också ett fjärmande från bibliskt språkbruk. Därmed hamnar den bibliska mångfalden av uttryck och 9

10 beskrivningar av Gud till alltför stor del utanför liturgin och handboksförslaget. Detta innebär en mindre lyckad avsmalning av Svenska kyrkans tro. Luthers typiska paradoxer samt både och-perspektiv (bl a simul iustus et peccator, Gud som helig kärlek, kyrkan som både de troendes gemenskap och som institution etc) är centrala i en evangelisk luthersk bekännelse. Handboksförslaget undviker det paradoxala. Detta ger en förenklad gudsbild och förenklad bild av människan. I talet om påskens händelser finns en klar förskjutning från Jesu död/försoning till Jesu uppståndelse. Också här ligger ett visst fjärmande från en luthersk tradition. Handboksförslagets texter är mindre tydligt formade av bibliska texter (jämfört med HB86). Därmed minskas bibelmaterialets betydelse i gudstjänstfirandet, vilket kan ses som negativ utveckling sedd ur ett lutherskt perspektiv. 29. Uttrycker kyrkohandboksförslaget ett inkluderande gudstjänstspråk? Det inkluderande språket är i sig viktigt och svårt, och betoningen på detta kan ibland förta gudstjänsterfarenheten. Här har många gånger traditionella formuleringar som slipats av tidens vind mer som talar för sig än nyformulerade meningar som ibland sticker i ögonen och ibland bara uppfattas vara skrivna för någras behov. Alltför långtgående fokus på inkluderande språk riskerar att exkludera. I talet om Gud gäller att ett avpersonifierat gudsbegrepp riskerar att fjärma Gud från bedjaren/gudstjänstfiraren. Gud riskerar även att avpersonifieras. Gud blir mer allmän än när vi använder Herren/Frälsaren. Vad leder detta till på kort och lång sikt? Kanske bättre att utgå från Bibelns utsagor, ta spjärn mot dem och reflektera? Slår vi in på en alltför enkel väg genom att utrangera? 30. Hur bedömer ni de språkliga förändringar som gjorts i kyrkohandboksförslaget i relation till bibelöversättningen från år 2000? Anpassningen verkar ibland vara nyckfull (trots argumenteringen i kommentaren). Välsignelsen en språkligt tveksam översättning anammas, medan ärats nytestamentliga formulering avvisas. Småändringar i förhållande till Bibel 2000 irriterar, där behandlingen av 1 Joh 1:9 kan vara ett typexempel: Synd har tagits bort. Varför? Den bibliska anknytningen i formuleringar finns men är också nedtonad, vilket gör att liturgins bibliska förankring blivit lösare. 31. Ger kyrkohandboksförslaget utrymme för den gudstjänstfirande församlingens delaktighet? Handboksförslaget ger ungefär samma utrymme för delaktighet som i HB 86. En klar förbättring i handboksförslaget är att lekmannaledda gudstjänster förutsätts finnas utan att omskrivas som söndagsbön. Vi saknar moment som delande/vittnesbörd, samt anvisningar om möjlighet till personlig förbön. Musikserierna ger begränsat utrymme för variationsmöjligheter, särskilt om man tänker att de skall fungera också i ungdomars kontext. Viktigt att lekmäns insatser ej begränsas till vissa moment. Den lokala församlingen bör erkänna de gåvor Gud lagt ned i gemenskapen och ej enbart släppa fram anställda. 32. Fungerar huvudgudstjänstbegreppet i förslaget för både lokal flexibilitet och domkapitlets tillsyn? Troligen 33. Är Kyrkohandbok för Svenska kyrkan en bra benämning för en ny kyrkohandbok? Svårt att tänka sig en annan benämning. 10

11 34a. Kan kyrkohandboksförslaget som helhet antas av kyrkomötet som ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan? Nej, inte utan en grundlig bearbetning. 34b 34c xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx 11