Statens vilt - översyn av 33 jaktförordningen (1987:905)

Transkript

1 SWEDISH ENVIRONMENTAL PROTECTION AGENCY SKRIVELSE Ärendenr: NV Statens vilt - översyn av 33 jaktförordningen (1987:905) Redovisning av regeringsuppdrag BESÖK: STOCKHOLM -VALHALLAVÄGEN 195 ÖSTERSUND FORSKARENS VÄG 5, HUS UB KIRUNA KASERNGATAN 14 POST: STOCKHOLM TEL: FAX: E-POST: REGISTRATOR@ NATURVARDSVERKET. SE INTERNET: WWW. NATURVARDSVERKET. SE

2 2

3 Förord Naturvårdsverket fick i regleringsbrevet för år 2014 i uppdrag att genomföra en översyn av 33 jaktförordningen (1987:905) i syfte att säkerställa att de arter som räknas upp fortfarande kan betraktas som utrotningshotade, sällsynta eller särskilt värdefulla. Myndigheten fick även i uppdrag att se över huruvida statusen för andra viltarter har försämrats i en sådan utsträckning att det finns ett behov av att låta dem omfattas av bestämmelsen. Arbetet har genomförts i samråd med Havs- och vattenmyndigheten, Statens jordbruksverk, Naturhistoriska riksmuseet och Statens veterinärmedicinska anstalt. Naturvårdsverket vill tacka dem och intresseorganisationerna Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund och Sveriges Ornitologiska Förening, Rikspolisstyrelsen, Trafikverket samt Kammarkollegiet och Länsstyrelsen i Norrbottens län som medverkat i uppdraget för värdefulla bidrag till arbetet på olika sätt. Havs- och vattenmyndigheten, Statens jordbruksverk, Naturhistoriska riksmuseet och Statens veterinärmedicinska anstalt har delgett Naturvårdsverket samrådsyttranden. Samrådsyttrandena finns som bilagor i denna redovisning. Inom Naturvårdsverket har Per Risberg, Linda Hellblom, Malin Hollberg Malm, David Schönberg Alm, Klas Allander, Ola Inghe, Mimmi Skog och Anders Lundvall medverkat. Projektledare har varit Marie Larsson och Ola Larsson. Uppdraget redovisades till Regeringskansliet (Landsbygdsdepartementet) den 30 oktober Stockholm den 30 oktober

4 Innehåll FÖRORD 3 INNEHÅLL 4 SAMMANFATTNING 6 UPPDRAGET 8 GENOMFÖRANDE 9 BAKGRUND 10 Nuvarande regelverk 10 Historik 11 Viltvårdsfonden 12 FÖRSLAG TILL FÖRÄNDRINGAR I Arter som bör vara kvar på listan över statens vilt 15 Däggdjur 15 Fåglar 16 Arter som bör lyftas ur listan över statens vilt 16 Däggdjur 16 Fåglar 17 Arter som skulle kunna omfattas av 33 jaktförordningen 17 ÖVRIGA FÖRSLAG 19 HANTERING OCH KOSTNADER 20 Polisen 21 Länsstyrelsen 23 Statens veterinärmedicinska anstalt 25 De fyra stora rovdjuren 25 Övriga arter 26 Naturhistoriska riksmuseet 26 Naturvårdsverket 27 Jägarorganisationerna 28 Totala kostnader 28 Ersättning för eftersök av vilt 29 Vem ska stå för kostnaderna? 31 KONSEKVENSUTREDNING 32 4

5 Inledning 32 Problemanalys 32 Vilka berörs av regleringen 32 Mål 33 Nollalternativ 33 Förslag 33 Konsekvenser 33 Polisen 34 Markägare och jägare 34 Länsstyrelsen 34 Statens veterinärmedicinska anstalt 34 Naturhistoriska riksmuseet 34 Naturvårdsverket 35 Privatpersoner 35 Övrigt 35 Övriga bedömningar 35 Överensstämmelser med EU-regleringar 35 Tidpunkt för ikraftträdande 35 BILAGOR 36 Bilaga 1 36 Bilaga 2 38 Bilaga 3 40 Bilaga 4 42 Bilaga 5 44 Bilaga 6. Samrådsyttranden 46 KÄLLFÖRTECKNING 51 5

6 Sammanfattning Bestämmelserna om statens vilt innebär att djur av vissa arter som omhändertas, påträffas dött eller dödas när de är fredade tillfaller staten. Statens vilt regleras i 25 jaktlagen (1987:259), jaktförordningen (1987:905) och Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2002:18) om jakt och statens vilt. Syftet med bestämmelserna om statens vilt är att skydda utrotningshotade, sällsynta eller särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra vetenskapen och undervisningen djur av sådana arter. Naturvårdsverket föreslår att myskoxe, älg, hjort, stork, mellanspett, lunnefågel, och blåkråka lyfts ur 33 jaktförordningen och därmed inte längre är statens vilt. Myskoxe föreslås lyftas ur 33 jaktförordningen då arten inte kommit till Sverige av egen kraft och därför till exempel inte är rödlistad. Älg och hjort föreslås inte längre vara statens vilt. Detta förslag beror bland annat på att älg, kronhjort och dovhjort ökat mycket i antal och det är relativt få döda älgar eller hjortar som anmäls till polismyndigheterna. Mellanspett, lunnefågel, blåkråka, vit stork och svart stork föreslås inte längre vara statens vilt då arterna är klassificerade som utdöda i den svenska rödlistan. Ändringar i 33 jaktförordningen gällande dessa arter bör avvakta och basera sig på 2015 års rödlista. De arter som föreslås behålla status som statens vilt bedöms som särskilt värdefulla för artskydd och/eller för forskning, undervisning, miljöövervakning eller viltövervakning. 18 av dessa arter är klassificerade som hotade i 2010 års svenska rödlista. De totala kostnaderna för myndigheternas och jägarorganisationernas hantering av statens vilt bedöms vara cirka 7,2 miljoner kr per år, exklusive kostnaderna för eftersök. Uppskattningsvis 75 procent av kostnaderna kommer från hanteringen av de stora rovdjuren. En stor del av den totala kostnaden bedöms kvarstå även om arterna inte skulle vara statens vilt. Myndigheternas kostnader finansieras framförallt av andra statliga anslag. Endast delar av SVA:s kostnader samt kostnaderna för eftersök finansieras via Viltvårdsfonden. Som en del i uppdraget har Naturvårdsverket analyserat de ökade utbetalningarna från Viltvårdsfonden för att se om kostnadsökningen beror på hanteringen av statens vilt. Utbetalningarna från Viltvårdsfonden till myndigheter och jägarorganisationer har varit relativt konstanta under de senaste åren. Undantaget är utbetalningarna till polismyndigheterna, som ökat markant. Denna kostnadsökning är inte orsakad av hanteringen av statens vilt utan beror på att kostnaderna för eftersök vid trafikviltolycka debiterats Viltvårdsfonden. 6

7 Naturvårdsverket lämnar inga förslag till förändringar i hantering eller myndighetsansvar. 7

8 Uppdraget Naturvådsverket fick i regleringsbrevet för år 2014 följande uppdrag: Naturvårdsverket ska i samråd med Havs- och vattenmyndigheten, Statens Jordbruksverk, Naturhistoriska riksmuseet och Statens veterinärmedicinska anstalt genomföra en översyn av 33 jaktförordningen (1987:905) i syfte att säkerställa att de arter som räknas upp fortfarande kan betraktas om utrotningshotade, sällsynta eller särskilt värdefulla. Myndigheten bör även se över huruvida statusen för andra viltarter har försämrats i en sådan utsträckning att det finns ett behov av att låta dem omfattas av bestämmelsen. Syftet med bestämmelsen (25 jaktlagen (1987:259)) ska inte äventyras samtidigt som tillvaratagande bör hållas på en rimlig nivå för att minska de administrativa kostnaderna i samband med omhändertagandet av statens vilt. Naturvårdsverket kan även i övrigt föreslå förändringar som förenklar, förbättrar eller kostnadseffektiviserar hanteringen av statens vilt. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Landsbygdsdepartementet) senast den 31 oktober

9 Genomförande Arbetet har genomförts i samråd med Havs- och vattenmyndigheten, Statens jordbruksverk, Naturhistoriska riksmuseet och Statens veterinärmedicinska anstalt nedan kallade samrådsmyndigheterna. Utöver dessa myndigheter har även Svenska jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund, Sveriges Ornitologiska Förening, länsstyrelserna, Trafikverket, Kammarkollegiet och Rikspolisstyrelsen medverkat i uppdraget. Samrådsmyndigheterna samt intresseorganisationer och myndigheter har mötts vid ett tillfälle under uppdraget. Vid detta möte diskuterades listan på arter och artgrupper som bör ingå i 33 jaktförordningen (1987:905) samt vilka förenklingar som kan genomföras. Naturvårdsverket har även fått dessa myndigheters och organisationers hjälp med att skatta dagens kostnader för omhändertagande av statens vilt. Vidare har myndigheterna och organisationerna under arbetets gång bidragit med förslag och synpunkter. Naturvårdsverket har sett över listan med arter som tas upp i 33 jaktförordningen. Naturvårdsverket har sedan undersökt om det finns anledning att föreslå några förändringar av hanteringen av statens vilt samt analyserat såväl kostnader för statens vilt som den administrativa bördan för de myndigheter som är inblandade. Ett slutligt utkast till uppdragsredovisning har skickats till samrådsmyndigheterna för godkännande av respektive myndighet. Dessa myndigheters samrådsyttranden finns bilagda denna skrivelse. Se bilaga 6. 9

10 Bakgrund Nuvarande regelverk Av 10 jaktlagen (1987:259) framgår att fastighetsägaren, med vissa angivna undantag, har jakträtten på den mark som hör till fastigheten. I jakträtten ingår, utöver rätten att genom jakt bli ägare till vilt som uppehåller sig på området, även rätten att där tillgodogöra sig vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas i något annat sammanhang än vid jakt, om inte annat följer av föreskrifter meddelade med stöd av 25 jaktlagen. Enligt 25 jaktlagen får regeringen föreskriva att utrotningshotade, sällsynta eller särskilt värdefulla djurarter som omhändertas, påträffas döda eller dödas ska tillfalla staten. Syftet är att skydda utrotningshotade, sällsynta eller särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra vetenskapen och undervisningen djur av sådana arter. Bestämmelsen i 25 jaktlagen anger därmed förutsättningarna för det som kallas statens vilt. Begreppet utrotningshotad som finns i 25 jaktlagen har på senare år ersatts av hotad. En art bedöms som hotad om den kategoriseras som Akut hotad (CR), Starkt hotad (EN) eller Sårbar (VU) i den nationella rödlistan. Arter som har kategoriserats som Nationellt utdöd (RE) betraktas inte som hotade. Av bilaga 1 framgår den aktuella rödlistekategorin för de arter som listas i 33 jaktförordningen och vilka arter som betraktas som hotade. När den nuvarande jaktlagstiftningen beslutades 1987 var sällsynt en kategori i den nationella rödlistan. Arter som kategoriserades som sällsynta i rödlistan var arter som inte var kategoriserade som hotade men som ändå var i riskzonen på grund av en population som har en liten totalstorlek eller har en utbredning som antingen är mycket lokalt begränsad eller utglesad (S. 18 Gärdenfors, U, 2000). Kategorin sällsynt upphörde i och med publiceringen av 2000 års svenska rödlista och har inte ersatts av en motsvarande kategori. Naturvårdsverket gör bedömningen att särskilt värdefulla i 25 jaktlagen innebär att arten är särskilt värdefull för forskning, undervisning, miljöövervakning eller viltövervakning. Vidare menar verket att särskilt värdefulla kan innebära att arten har ett högt ekonomiskt värde, till exempel vid handel med djur eller djurdelar. Vilka viltarter som ska tillfalla staten regleras, med stöd av 25 jaktlagen, i 33 jaktförordningen (1987:905). 33 jaktförordningen omfattar sedan 1998 följande uppräknade arter eller artgrupper: Vilt av arterna björn, varg, järv, lo, myskoxe, fjällräv, utter, valar, fiskgjuse, bivråk, tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, lappuggla, slaguggla, rördrom, lunnefågel, salskrake, svarthalsad dopping, skärfläcka, gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare, blåkråka, härfågel, sommargylling, fjällgås, skräntärna, svarttärna, storkar, örnar, glador, falkar och kärrhökar. 10

11 Älg eller hjort som påträffas död eller dödas när sådant djur är fredat tillfaller staten med de undantag som följer av 34. Vidare gäller att älg för vilken det betalas avgift enligt 52 c får behållas av jakträttshavaren. Av 36 jaktförordningen framgår att den som har påträffat ett dött djur av sådan art som avses i 33 första stycket eller har omhändertagit eller vid annat än tillåten jakt har dödat ett sådant djur ska snarast möjligt anmäla händelsen till närmaste polismyndighet, oberoende av vem djuret tillfaller. Vidare anges i 38 jaktförordningen att när polismyndigheten har tagit emot en anmälan enligt 36 eller 28 d (skyddsjakt på enskilds initiativ av björn, varg, järv och lo) ska myndigheten se till att djuret tas om hand. Naturvårdsverket ska sedan genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet bestämma hur det ska förfaras med omhändertagna djur. Av 42 i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2002:18) om jakt och statens vilt framgår att varg, björn, järv eller lodjur som anträffats dött ska tas om hand av polismyndigheten och snarast överlämnas till Statens veterinärmedicinska anstalt. Övriga arter enligt 33 första stycket jaktförordningen ska tas omhand av polismyndigheten och snarast överlämnas till Naturhistoriska riksmuseet. Enligt 42 tredje stycket Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om jakt och statens vilt får den myndighet som mottar viltet eller viltdelen besluta hur materialet ska disponeras för att tillgodose syftet i 25 jaktlagen. Historik Bestämmelser om vilt som tillfaller staten infördes 1927 i lagen (1912:289) om rätt till jakt. Bestämmelsen omfattade då björn och lodjur som dödats eller fångats. Även fallvilt 1 av dessa arter utgjorde kronans villebråd liksom fallvilt av älg, hjort och rådjur som anträffades under tid då jakt inte var tillåten. De berörda arterna benämndes då kronans villebråd. När nu gällande jaktlagstiftning trädde i kraft den 1 januari 1988 ändrades benämningen till statens vilt. Efter 1927 har bestämmelserna om kronansvillebråd och statens vilt ändrats ett antal gånger så att olika arter och artgrupper vid olika tillfällen omfattats av bestämmelserna. Av tabellen i bilaga 2 framgår vilka arter och artgrupper (utom älg, hjort och rådjur) som enligt lagen (1912:289) om rätt till jakt och lagen (1938:274) om rätt till jakt har tillfallit staten såsom kronans villebråd, eller enligt jaktförordningen (1987:905) varit eller alltjämt är statens vilt. 1 Djur som påträffas dött. 11

12 Viltvårdsfonden 49 jaktförordningen anger att den som jagar i Sverige ska betala en viltvårdsavgift på 300 kr per år. Dessa avgifter samlas in av Naturvårdsverket och bildar Viltvårdsfonden som förvaltas av Kammarkollegiet. Kammarkollegiet betalar varje år ut medel från fonden till myndigheter och organisationer som arbetar med jakt, vilt- och naturvård. Utbetalningarna till de olika myndigheterna och organisationerna har varit relativt konstanta under de senaste åren förutom utbetalningarna till polismyndigheterna, som ökat markant. Utbetalningarna till polismyndigheterna under åren redovisas i diagrammet nedan. Som en del i uppdraget har Naturvårdsverket analyserat de ökade utbetalningarna från Viltvårdsfonden för att se om kostnadsökningen kan kopplas till hanteringen av statens vilt. Det har inte tidigare gjorts en redovisning över hur medlen från Viltvårdsfonden används för hanteringen av statens vilt. Figur 1: Utbetalningar från viltvårdsfonden till polismyndigheterna (Sek) SEK År 12

13 Förslag till förändringar i 33 Sammanfattning Naturvårdsverket föreslår att myskoxe, älg, hjort, stork, mellanspett, lunnefågel, och blåkråka lyfts ur 33 jaktförordningen och därmed inte längre är statens vilt. Myskoxe föreslås lyftas ur 33 jaktförordningen då arten inte kommit till Sverige av egen kraft och därför till exempel inte är rödlistad. Älg och hjort föreslås inte längre vara statens vilt. Detta förslag beror bland annat på att älg, kronhjort och dovhjort ökat mycket i antal och det är relativt ovanligt att döda älgar eller hjortar som påträffas av allmänheten anmäls till polisen. Mellanspett, lunnefågel, blåkråka, vit stork och svart stork föreslås lyftas ur då arterna är klassificerade som utdöda i den svenska rödlistan. Om vit stork som aviserat klassificeras som hotad art i 2015 års rödlista bör arten kvarstå som statens vilt. Naturvårdsverket gör bedömningen att övriga arter är särskilt värdefulla för artskydd och/eller för forskning, undervisning, miljöövervakning eller viltövervakning och därför bör kvarstå som statens vilt. Naturvårdsverket anser att förändringar av vilka arter och artgrupper som bör omfattas av bestämmelserna i 33 jaktförordningen ska vara välmotiverade. Den nuvarande artlistan är inarbetad och har varit i princip densamma sedan 1988 vilket innebär att det är relativt väl känt att de uppräknade arterna är statens vilt. Att ha samlat in arter under lång tid och därmed ha tillgång till långa tidserier är av mycket stort värde för nutida och framtida forskning och övervakning, vilket i sig är ett argument mot att lufta arter ur 33 jaktförordningen. Naturvårdsverket anser att nationellt utdöda arter eller arter som inte etablerat sig i Sverige av egen kraft inte bör vara statens vilt. Dessa arter uppfyller inte kriterierna för att vara hotade arter. Naturvårdsverket anser att majoriteten av de arter som nu står upptagna på listan bör kvarstå. Listningen av dessa arter i 33 bedöms vara av värde för artskydd och/eller av värde för forskning, undervisning, miljöövervakning eller viltövervakning. De arter som föreslås tas bort bedöms ha spelat ut sin roll av olika skäl, som till exempel att de blivit mycket vanliga, klassificerats som utdöda i den svenska rödlistan eller inte bedöms som etablerade av egen kraft. Naturvårdsverket har använt ArtDatabankens bedömning i den senaste rödlistan (Gärdenfors, U. (ed.) 2010). för att veta om arter är hotade, utdöda eller har etablerat sig i Sverige av egen kraft i landet. ArtDatabanken kommer att publicera en reviderad rödlista under första halvåret Naturvårdsverket anser att eventuella 13

14 förändringar i 33 jaktförordningen bör grunda sig på aktuella bedömningar av olika arters status och därför avvakta publiceringen av den nya rödlistan. Naturvårdsverket föreslår att 33 jaktförordningen ges följande lydelse. Nuvarande lydelse 33 Vilt av arterna björn, varg, järv, lo, myskoxe, fjällräv, utter, valar, fiskgjuse, bivråk, tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, lappuggla, slaguggla, rördrom, lunnefågel, salskrake, svarthalsad dopping, skärfläcka, gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare, blåkråka, härfågel, sommargylling, fjällgås, skräntärna, svarttärna, storkar, örnar, glador, falkar och kärrhökar som omhändertas, påträffas dött eller dödas när sådant djur är fredat, tillfaller staten. Älg eller hjort som påträffas död eller dödas när sådant djur är fredat tillfaller staten med de undantag som följer av 34. Vidare gäller att älg för vilken det betalas avgift enligt 52 c får behållas av jakträttshavaren. Föreslagen ny lydelse 33 Vilt av arterna björn, varg, järv, lo, myskoxe, fjällräv, utter, valar, fiskgjuse, bivråk, tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, lappuggla, slaguggla, rördrom, lunnefågel, salskrake, svarthalsad dopping, skärfläcka, gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare, blåkråka, härfågel, sommargylling, fjällgås, skräntärna, svarttärna, storkar, örnar, glador, falkar och kärrhökar som omhändertas, påträffas dött eller dödas när sådant djur är fredat, tillfaller staten. Älg eller hjort som påträffas död eller dödas när sådant djur är fredat tillfaller staten med de undantag som följer av 34. Vidare gäller att älg för vilken det betalas avgift enligt 52 c får behållas av jakträttshavaren. Förslaget innebär att 33 första stycket jaktförordningen ändras på så sätt att myskoxe, lunnefågel, mellanspett, blåkråka och storkar tas bort. 33 andra stycket föreslås tas bort i sin helhet så att älg och hjort inte är statens vilt och hänvisningarna till 34 och 52 c kan utgå. Naturhistoriska riksmuseet har inom ramen för arbetet med detta uppdrag framfört att det bör tydliggöras att statens vilt som fällts med stöd av 28 jaktförordningen eller dödats i strid med jaktbeslut, inte ska kunna tillfalla jakträttshavaren. Som skäl för detta ställningstagande framför museet att undvika misstankar om att djuret avlivats i syfte att komma i besittning av skinnet. Vidare menar museet att ett sådant förtydligande skulle leda till att 33 jaktförordningen skulle harmonisera bättre med andemeningen i artskyddsförordningen. Naturvårdsverket har i samband med ansökningar om överlåtelse av djur eller delar av djur praxis att djur som fällts i enlighet med jaktlagstiftningen, det vill säga även djur som fällts med stöd av 28 jaktförordningen, ska kunna överlåtas till jakträttshavaren. Vid fall där jaktbrott konstaterats sker inte överlåtelse av djur eller djurdelar till jakträttshavaren. 14

15 Arter som bör vara kvar på listan över statens vilt Däggdjur Naturvårdsverket föreslår att de däggdjur, förutom myskoxe, älg och hjort, som i dag listas i 33 jaktförordningen fortsätter att vara statens vilt. Naturvårdsverket anser att dessa arter är särskilt värdefulla för artskydd och/eller forskning, undervisning, miljöövervakning eller viltövervakning. Av de däggdjursarter som har kommit in till Naturhistoriska riksmuseet under de senaste tio åren dominerar de fyra stora rovdjuren samt utter. Enligt förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn ska stammarna av björn, varg, järv, lodjur inventeras och övervakas kontinuerligt. För att rovdjursinventeringarna och beräkningar av stammarnas storlek ska ha hög tillförlitlighet och precision bör all dödlighet dokumenteras samt att DNA-analys av döda rovdjur genomföras. Dessa data behövs även som underlag vid beslut om jakt, särskilt licensjakt på stora rovdjur i enlighet med 23 c jaktförordningen där jakten ska ske selektivt och under strängt kontrollerade former. Eftersom stammarna av stora rovdjur har utbredningsområden över landsgränserna, framförallt över gränsen mot Norge, finns ett utvecklat samarbete med Norge gällande rovdjursinventeringarna där ambitionen är att övervaka stammarna på den skandinaviska halvön. Även här är det värdefullt med populationsdata av hög kvalitet och precision. Slutligen har förvaltningen av stora rovdjur ett behov av resultat från rovdjursforskningen som bedrivs i Skandinavien. Rovdjursforskningen bör därför få tillgång till relevanta data från övervakningen av de fyra stora rovdjuren. Utterpopulationen i Sverige minskade drastiskt med början på 1950-talet. Den huvudsakliga anledningen till populationens minskning har ansetts vara miljögifter, främst PCB, men även andra faktorer som t.ex. biotopförstörelse, intensiv jakt och försurning har bidragit till utterns tillbakagång. I den svenska rödlistan klassas uttern som sårbar (VU). Det finns ett fortsatt behov av att samla in material för att följa miljögifter i naturen, såsom perfluorerade ämnen (PFOS) och bromerade flamskyddsmedel. Materialet som skickas till och provbankas hos Naturhistoriska riksmuseet utgör underlag för forskning och miljöövervakning. De inskickade uttrarna bidrar också till kunskapen om stammens utbredning och populationsutveckling. Av dessa skäl anser Naturvårdsverket att utter bör behålla sin status som statens vilt. Fjällräv är klassad som akut hotad (CR) i den svenska rödlistan medan tumlare klassad som sårbar (VU). Fjällräv och ett antal valarter inkommer i ytterst få exemplar årligen och bedöms vara särskilt värdefulla för forskning, undervisning, miljöövervakning och viltövervakning. 15

16 Fåglar När det gäller fåglar är det myndigheternas bedömning att arterna på den befintliga listan, med undantag för de utdöda arterna, är särskilt värdefulla för artskydd och/eller forskning, undervisning, miljöövervakning eller viltövervakning. Dessa arter bör fortsätta att vara statens vilt. Av de fågelarter som kommit in till Naturhistoriska riksmuseet under de senaste tio åren dominerar havsörn, berguv, slaguggla, kungsörn och tornfalk och i viss mån lappuggla. Övriga arter inkommer årligen med 0-10 exemplar. Arter som bör lyftas ur listan över statens vilt Däggdjur Myskoxen har inte etablerat sig av egen kraft i Sverige och är inte prioriterad i artskyddsarbetet. Därför anser Naturvårdsverket att arten inte bör vara statens vilt. Arten utplanterades i Dovrefjäll i Norge 1947 och 1971 vandrade fem djur över till Sverige. I dagsläget finns sju djur i landet. Myskoxen är trots sin låga numerär inte rödlistad. ArtDatabanken bedömer för rödlistning, förutom arter som sedan lång tid är etablerade i Sverige, även arter som etablerat sig helt nyligen i Sverige av egen kraft, så snart de har reproducerat sig under en följd av år (normalt tio år). Har däremot arten kommit in i landet med människans hjälp (t.ex. kanadagås, bisam eller myskoxe) måste den ha förts in före år 1800 och därefter etablerat kontinuerliga populationer för att komma i fråga för rödlistebedömningen. Statens veterinärmedicinska anstalt har i samband med arbetet med detta uppdrag framfört att myndigheten anser att arten bör behålla statusen som statens vilt. Myndigheten framhåller ett intresse att få in rapporter om sjuklighet och dödlighet hos myskoxe. I Norge har utbrott med smittsamt muneksem (orf) samt mykoplasmaorsakad lunginflammation drabbat den vilda populationen hårt. Detta är sjukdomar som kan överföras till tamdjur, särskilt får och ren. Älg och hjort utgör statens vilt sedan den tid populationerna av arterna var betydligt mindre än idag. Bland annat fanns det i mitten av 1950-talet mindre än 100 kronhjortar i landet. Den populationsutveckling som ägt rum för älg, kronhjort och dovhjort innebär att det att det numera inte finns samma skäl att dessa arter ska vara statens vilt. Det är relativt få döda älgar eller hjortar som anmäls till polisen. Vidare är hanteringen av djuren besvärlig för polisen eftersom djuren oftast befinner sig i olika förruttnelsestadier. Ett skäl till att älg och hjort är statens vilt är att motverka att dessa djur fälls när de är fredade till exempel att fler djur än tilldelningen fälls. Det är ovanligt att polisen tar tillvara älgar eller hjortar i fall där fredade djur fällts vid situationer som inte lett till förundersökning om misstänkt jaktbrott. Vid misstanke om jaktbrott kan åklagaren dessutom yrka på att viltet ska förverkas. Om jaktbrott inte misstänks gäller 52 c jaktförordningen som föreskriver att särskild avgift ska betalas om fler älgar fällts än vad som följer av en licens. I arbetet med detta uppdrag har 16

17 Svenska jägareförbundet framfört att det finns en risk att den föreslagna ändringen kan leda till att oseriösa jakträttshavare tar mindre hänsyn till de tilldelningar och inskränkningar i jakträtten som krävs för en ansvarsfull förvaltning med god etik. Naturvårdsverket anser att den förslagna förändringen medför en anpassning av regelverket till hur hanteringen fungerar i praktiken samt en regelförenkling. Vidare anser Naturvårdsverket att de risker som Svenska jägareförbundet påtalar bör hanteras på andra sätt till exempel genom information och vägledning. Om det skulle visa sig nödvändigt kan Naturvårdsverket hantera frågan genom sitt bemyndigande att meddela föreskrifter om älg- och kronhjortsjakt. Fåglar ArtDatabanken klassar mellanspett, lunnefågel, blåkråka, svart stork och vit stork som utdöda (RE) i Sverige. Naturvårdsverket föreslår därför att dessa fågelarter lyfts ur listan. Det finns en häckande population av vit stork i Skåne som framförallt består av uppfödda storkar. Populationen har inte betraktats som inkommen av egen kraft och är därför inte rödlistad. Arten bör därför lyftas ur 33 jaktförordningen. En ny rödlista kommer att publiceras i april I den preliminära rödlista för 2015 som var ute för extern granskning i augusti-september 2014 är arten kategoriserad som Akut hotad (CR) (ArtDatabanken 2014). Den förändrade rödlistekategorin beror på att den första häckningen av ett helt "vilt" par som återkommit från övervintring konstaterats Om detta blir artens kategori i den nya rödlistan bör den kvarstå som statens vilt. Arter som skulle kunna omfattas av 33 jaktförordningen Naturvårdsverket har övervägt möjliga arter som skulle kunna omfattas av 33 jaktförordningen men gjort bedömningen att inga nya arter i dagsläget bör få status som statens vilt. Exempel på arter där statusen försämrats och som skulle kunna omfattas av 33 jaktförordningen är alfågel och ejder. Alfågel är klassad som Starkt hotad (EN) och ejder som Nära hotad (NT) i den svenska rödlistan. Naturvårdsverket bedömer att det finns en risk att en listning av dessa arter som statens vilt skulle ge upphov till en relativt omfattande och kostnadskrävande rapportering och hantering. Naturvårdsverket bedömer att fördelarna med en listning av arterna som statens vilt i nuläget inte överväger de potentiella kostnaderna. Naturvårdsverket har övervägt att fladdermöss skulle bli statens vilt. Sju av landets 19 fladdermusarter är klassade som hotade arter i den svenska rödlistan. Även här finns en risk att listningen skulle ge upphov till en relativt omfattande och kostnadskrävande rapportering och hantering. Naturvårdsverket bedömer, i likhet med alfågel och ejder, att fördelarna med en listning av artgruppen fladdermöss som 17

18 statens vilt inte överväger de potentiella kostnaderna. Dessutom finns det svårigheter med artbestämningen om istället specifika fladdermusarter listas, vilket skulle ställa orimliga krav på allmänhetens kunskaper. Under arbetet med uppdraget har det övervägts att mårdhund och tvättbjörn skulle ingå i 33 jaktförordningen. Skälen för en sådan listning skulle vara att det vore av särskilt värde för viltövervakningen att djur av dessa arter som påträffas döda eller dödas lämnas in för undersökning. Övervakningen skulle syfta till att förhindra sjukdomsspridning och etablering av arterna. Idag är jakt mycket viktigt för att förhindra etableringen och spridningen av dessa invasiva främmande arter. Det har inom ramen för arbetet med detta uppdrag av bland annat Svenska jägareförbundet framförts att en listning av mårdhund och tvättbjörn som statens vilt skulle riskera att minska viljan att jaga dessa arter. Naturvårdsverket delar denna bedömning. Naturvårdsverket vill påtala att det finns andra metoder än att lista en art som statens vilt för att samhället ska kunna få in döda djur eller delar av döda djur av en viss art. Om det finns ett särskilt behov av insamling av en specifik art för till exempel forskning, miljöövervakning eller viltsjukdomsövervakning kan detta ändå ske genom särskilda insatser och beslut. Till exempel innehåller Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt på grå- och knubbsäl 2 villkor om att jägaren måste skicka prover från fällda sälar till Naturhistoriska riksmuseet. Ett annat verktyg som i vissa fall kan nyttjas för bland annat kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar är bestämmelserna i lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m.. 2 Se till exempel Naturvårdsverkets Beslut om skyddsjakt efter gråsäl Ärendenummer NV

19 Övriga förslag Naturvårdsverket föreslår att den pågående Jaktlagsutredningen 3 ser över 25 jaktlagen. Naturvårdsverket gör preliminärt bedömningen att 25 jaktlagen bör ges följande lydelse. Nuvarande lydelse 25 För att skydda utrotningshotade, sällsynta eller särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra vetenskapen och undervisningen djur av sådana arter får regeringen föreskriva att vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas skall tillfalla staten. Föreslagen ny lydelse 25 För att skydda utrotningshotade, sällsynta eller särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra vetenskapen forskningen, miljöövervakningen, viltövervakningen och undervisningen djur av sådana arter får regeringen föreskriva att vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas skall tillfalla staten. Naturvårdsverket föreslår förändringarna för att ge 25 en mer modern terminologi (se s. 10) samt för att tydliggöra att miljöövervakningens och viltövervakningens behov är legitima skäl för att arter ska kunna vara statens vilt. 3 Kommittédirektiv Översyn av jaktlagstiftningen m.m. Dir.2012:77. 19

20 Hantering och kostnader Sammanfattning: Flera myndigheter och även jägarorganisationerna är delaktiga i hanteringen av och/eller administrationen rörande de arter som ingår i statens vilt och har därmed kostnader för detta. Polisens uppgift är bland annat att ta emot och hämta in fallvilt som antas vara statens vilt och som anmäls av allmänheten. Länsstyrelsen är framförallt ansvarig för omhändertagandet av de stora rovdjuren som ingår i statens vilt efter licens- och skyddsjakt. Djur från polisen och länsstyrelsen skickas sedan vidare till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) eller Naturhistoriska riksmuseet (NRM), som även kan ta emot arter direkt från allmänheten eller andra myndigheter, för undersökning. Djuren sparas för t.ex. utbildning, forskning, sjukdomsövervakning, biobank och åldersbestämning. Naturvårdsverket hanterar ärenden rörande framförallt överlåtelse av djur eller djurdelar av arter tillhörande statens vilt samt upphittade konserverade exemplar. Landets jägare genomför eftersök på vissa av de arter som ingår i statens vilt eftersom dessa även omfattas regelverket för eftersök vid viltolyckor. De totala kostnaderna för att hantera statens vilt bedöms vara cirka 7,2 miljoner kr per år, exklusive kostnaderna för eftersök. Uppskattningsvis 75 procent av kostnaderna kommer från hanteringen av de stora rovdjuren, vilka kostar betydligt mer per individ att hantera än t.ex. små fåglar. En stor del av kostnaden bedöms kvarstå även om arterna inte skulle vara statens vilt. Myndigheternas kostnader finansieras framförallt av andra statliga anslag. Endast delar av SVA:s kostnader samt kostnaderna för eftersök finansieras via Viltvårdsfonden. Naturvårdsverket anser att de totala kostnaderna för att hantera arter som ingår i statens vilt ligger på en rimlig nivå som är motiverad utifrån syftet med bestämmelserna om statens vilt. Ingen myndighet eller organisation som har deltagit i arbetet med detta uppdrag har föreslaget förändringar i rutiner eller ansvarsfördelning för hanteringen av statens vilt. På grund av detta samt att klassificeringen som statens vilt ofta inte är det enda skälet till hanteringen föreslås inga förändringar vad gäller hanteringen av statens vilt. Flera myndigheter 4 och även jägarorganisationerna är involverade i hantering av och/eller administration rörande de arter som ingår i statens vilt. För flera av arterna är det dock inte klassificeringen statens vilt som är den enda anledningen till hanteringen. Skälet till omhändertagandet kan även vara djurskyddsskäl, misstänkt jakt- eller artskyddsbrott eller att arten enligt rovdjurspolitiken ska inventeras och övervakas kontinuerligt. Naturvårdsverket anser att de totala kostnaderna för att 4 Polisen, länsstyrelsen, Statens veterinärmedicinska anstalt, Naturhistoriska riksmuseet och Naturvårdsverket. 20

21 hantera arter som ingår i statens vilt ligger på en rimlig nivå som är motiverad utifrån syftet med bestämmelserna om statens vilt. Ingen myndighet eller organisation som har deltagit i arbetet med detta uppdrag har föreslaget förändringar i rutiner eller ansvarsfördelning för hanteringen av statens vilt. På grund av detta samt att klassificeringen som statens vilt ofta inte är det enda skälet till hanteringen föreslås inga förändringar vad gäller hanteringen av statens vilt. Mellan åren 2009 och 2013 har i genomsnitt 575 stora rovdjur, 85 övriga däggdjur 5 och 255 fåglar som är statens vilt hanterats av SVA och/eller NRM per år. I bilaga 3 redovisas hur många individer av respektive art av statens vilt (utom älg och hjort) som har hanterats under åren Nedan följer en övergripande redogörelse för myndigheternas och jägarorganisationernas ansvar vid och kostnader för hantering och/eller administration av statens vilt. Dessa redogörelser bygger på information från respektive myndighet och jägarorganisationerna. På grund av att skälen till hanteringen av arterna kan vara fler än enbart klassificeringen som statens vilt medför det att det blir missvisande att lägga hela kostnaden på hantering av statens vilt. Det har dock inte varit möjligt att dela upp olika kostnader. Naturvårdsverket har därför valt att redovisa hela kostnaden för hanteringen av de arter som ingår i statens vilt och kommentera huruvida kostnaden enbart beror på klassningen som statens vilt eller inte. Polisen Polisen är för närvarande organiserad i 21 polismyndigheter med ett relativt självständigt operativt ansvar. Därutöver finns Rikspolisstyrelsen (RPS) som är en övergripande förvaltningsmyndighet med vissa operativa verksamheter 6. Den praktiska hanteringen av statens vilt sker inom polisen på de 21 polismyndigheterna (RPS 2014). Den enda del av polisens verksamhet när det gäller statens vilt som hanteras vid RPS är styrningen och administrationen av Nationella Viltolycksrådet. Polisen hanterar utöver ärenden som är statens vilt även en mängd andra djurärenden (t.ex. jakt, viltolyckor, artskyddsbrott och mottagning av fallvilt). Hanteringen av statens vilt redovisas inte inom polisen separerat från hanteringen av andra djurärenden och det är därför inte möjligt, utan tidskrävande arbete på de 21 polismyndigheterna, att redovisa den tid och andra kostnader polisen har för att hantera statens vilt. De kostnadsberäkningar som redovisas nedan bygger därför på mycket grova uppskattningar. Polisens arbete vad gäller hanteringen av statens vilt består (RPS 2014) av: 5 Exklusive älg och hjort. 6 En omorganisation ska genomföras

22 1. Motta, eller i vissa fall hämta in, fallvilt som antas vara statens vilt och som anmäls av allmänheten samt dokumentera händelsen. Stora rovdjur, eller djur som misstänks ha dödats illegalt transporteras till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Övriga djur skickas till Naturhistoriska riksmuseet (NRM). I vissa fall frysförvaras djuret i väntan på transport. 2. Anlita eftersöksjägare vid anmäld trafikviltolycka med statens vilt. Eftersöksjägarna arbetar på polisens uppdrag och polispatrull besöker i normalfallet olycksplatsen om det finns indikationer på personskador eller om det finns anledning att misstänka att brott begåtts i samband med viltolyckan, till exempel rattfylleri eller olovlig körning. Ansvaret för eftersök vid viltolycka gäller oavsett om djuret omfattas av 33 jaktförordningen eller inte. Därefter ansvar enligt punkt Hantera ärenden med stora rovdjur som avlivas efter myndighetsbeslut och se till att djuret transporteras till SVA. 4. Ta emot eller hämta in och transportera skadade djur till rehabiliteringsanläggningar. Eftersom polisen inte har någon egen lättillgänglig statistik över antalet ärenden gällande statens vilt har data från NRM och SVA över antal ärenden använts för att göra en uppskattning. Polisens hantering av rovdjursärenden vid misstanke om brott ser likadan ut oavsett om arten tillhör statens vilt eller inte. Av detta skäl har, Naturvårdsverket valt att inte inkludera arbetstiden för dessa ärenden i hanteringen av statens vilt. En mycket grov uppskattning vad gäller polisens arbetstid för ett ärende rörande en fågel tillhörande statens vilt är enligt RPS att det i genomsnitt tar tre timmar i anspråk. Motsvarande uppskattning för däggdjur, i huvudsak stora rovdjur, är att ett statens viltärende i genomsnitt tar sex timmar arbetstid i anspråk. Baserat på underlag från NRM (se bilaga 4) antas att polisen årligen hanterar fåglar som ingår i statens vilt. Det innebär 825 arbetstimmar under ett år. Eftersom alla fåglar som kommer till NRM inte kommer via polisen är denna siffra troligen en överskattning. När det gäller hanteringen av däggdjur är polisen framförallt inblandad när det gäller stora rovdjur som hittats döda eller fällts vid skyddsjakt samt uttrar. Därför har underlaget om antalet uttrar som kommer in till NRM samt antalet fallvilt 8 av stora rovdjur som kommer till SVA använts för att göra en uppskattning av polisens arbetsinsats. Enligt bilaga 4 handlar det om cirka 80 9 uttrar per år och enligt bilaga 5 om stora rovdjur som hittats döda eller fällts vid skyddsjakt per år. 7 Ett genomsnitt för perioden I underlaget från SVA är fallvilt djur som hittas döda eller skjuts i skyddsjakt. 9 Ett genomsnitt för Ett genomsnitt för

23 Med en uppskattad genomsnittlig arbetstid på 6 timmar innebär det cirka arbetstimmar per år. Av samma anledning som ovan är även denna siffra troligen överskattad. En schablonkostnad per spenderad polisarbetstimme på 700 kr/timme 11 har använts för att räkna på polisens kostnader för att hantera statens vilt (RPS 2014). Då den totala arbetsinsatsen uppskattas till cirka timmar/år blir de totala kostnaderna för polisens arbete med att hantera arter som ingår i statens vilt cirka 1,5 miljoner kr/år. Dessa kostnader finanseras av polisens egna anslag. Den uppskattade kostnaden för hantering av fåglar, nästan kr/år (cirka 40 procent av de totala kostnaderna), är en kostnad som mer eller mindre direkt kan knytas till hanteringen av statens vilt. Även den uppskattade kostnaden för hantering av utter, nästan kr/år 12, (drygt 20 procent av de totala kostnaderna) är en kostnad som mer eller mindre direkt kan knytas till hanteringen av statens vilt. Resterande kostnader, cirka kr/år, (ca 40 procent av de totala kostnaderna) kommer från hanteringen av rovdjur och kan inte enbart läggas på hanteringen av statens vilt. Skulle arterna inte klassas som statens vilt skulle dock hanteringen och därmed kostnaderna med största sannolikhet falla på någon annan än polisen. Utöver de uppskattade kostnaderna ovan har polisen kostnader för att administrera ersättningar till eftersöksjägare i samband med viltolyckor. Denna ersättning och därmed administrationen av den utgår dock oavsett om djuret räknas som statens vilt eller inte och har därför inte tagits med här. Ersättningarna för eftersök tas under innevarande budgetår från Viltvårdsfonden, medan Trafikverket ska täcka kostnaderna i efterhand, se s. 29 ff. Länsstyrelsen Uppgifterna nedan om länsstyrelsens arbete vad gäller hanteringen av statens vilt och uppskattade kostnader förknippat med detta bygger på underlag från länsstyrelserna (Länsstyrelserna 2014). Länsstyrelsen är framförallt involverad i omhändertagandet av de stora rovdjuren som ingår i statens vilt; björn, lodjur, järv och varg, efter licens- och skyddsjakt. Anledningen till att länsstyrelsen hanterar dessa arter är dock flera. Förutom att de är statens vilt så är de strikt skyddade enligt art- och habitatdirektivet 13 och länsstyrelsen har är ansvarig för den regionala förvaltningen av arterna. Skulle någon av arterna lyftas ur listan över statens vilt skulle länsstyrelserna fortfarande arbeta på 11 Baserad på polisens totala budget fördelat på antalet anställda (inkl. kostnader för fastigheter, fordon och övriga kostnader). 12 Denna kostnad är med största sannolikhet överskattad eftersom den antagna arbetstiden på 6 timmar med största sannolikhet är överskattad när det gäller hanteringen av uttrar. 13 Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. 23

24 samma sätt och kostnaderna därmed kvarstå. För övriga arter som ingår i statens vilt har länsstyrelserna mycket begränsade kostnader för hantering av djur då främst utter och rovfåglar. Kostnaderna för att hantera de arter som ingår i statens vilt varierar stort mellan olika länsstyrelser, det finns länsstyrelser (Länsstyrelsen i Skåne län) som inte har någon kostnad för detta medan Länsstyrelsen i Norrbottens län har kostnader på över en halv miljon kr/år. Finansieringen för länsstyrelsens arbete kommer från flera olika källor. Huvudsakligen från länsstyrelsernas förvaltningsanslag och Naturvårdsverkets anslag för värdefull natur och viltskadeanslaget. Hantering av licensjakt är den största kostnadsposten för länsstyrelsen när det gäller hantering av arter som ingår i statens vilt. Under 2013 fälldes 305 björnar och 101 lodjur under licensjakt i Sverige. Vid dessa jakter har länsstyrelsen telefonjour och tar emot anmälningar om fällda djur. Länsstyrelsen åker sedan ut och besiktigar fällda djur, ibland också skottplatsen, dokumenterar, tar prover som skickas till SVA och lämnar ett av Jordbruksverket i förväg utfärdat så kallat CITES-intyg till skytten/jakträttsinnehavaren. Björnkroppen behålls av jakträttsinnehavaren. Vid licensjakt på varg och lodjur får jägaren behålla skinnet men kroppen skickas in till SVA av länsstyrelsen. I genomsnitt tar ett licensjaktärende en halv dag/fällt rovdjur. Kostnaden ligger mellan cirka kr/fällt rovdjur. De högre kostnaderna är i stora län med stora avstånd. Den totala kostnaden för länsstyrelsen att hantera licensjakt på arter som ingår i statens vilt uppskattas till cirka 1 miljon kronor för björn och kr för lodjur under Åren 2010 och 2011 genomfördes också licensjakt på varg och 28 respektive 19 vargar fälldes. Länsstyrelserna bedömer kostnaderna för myndigheterans arbete med fällda vargar vid dessa jakter till och Kostnaderna bedöms därmed ha varit större per djur under det första året. Länsstyrelsens arbete med fällda djur på licensjakt finanserias vanligtvis med Naturvårdsverkets anslag 1:3 Åtgärder för värdefull natur och länsstyrelsernas förvaltningsanslag. Detta är kostnader som skulle kvarstå även om arterna inte vore statens vilt. Länsstyrelserna är vanligtvis delaktiga i arbetet med att ta hand om stora rovdjur som ingår i statens vilt och som fällts vid skyddsjakt. Arbetet består i att dokumentera jakten och fällt djur samt i vissa fall transport av djurkroppen till SVA 14. Länsstyrelsens arbetstid för detta varierar, men minst en arbetsdag går åt, ofta ännu mer när det gäller varg. Kostnaden uppskattas till mellan och kr/ärende. Sammanlagt fälldes närmare 100 individer av stora rovdjur vid skyddsjakt år 2013 och de totala kostnaderna för länsstyrelsen för hantering av detta uppskattas till cirka kr. Arbetet finansieras framförallt med medel från Naturvårdsverkets anslag 1:3 Åtgärder för värdefull natur, samt till mindre del från länsstyrelsernas 14 Transporterna utförs i huvudsak av polisen. 24

25 förvaltningsanslag (Länsstyrelserna 2014). Även detta anses vara arbetsuppgifter och därmed kostnader som skulle kvarstå om arterna inte skulle ingå i statens vilt. De totala kostnaderna för länsstyrelsens hantering av arter som finns med på listan över statens vilt uppskattas därmed till knappt 2 miljoner kr/år. Dessa kostnader uppkommer dock inte enbart pga. av klassificeringen som statens vilt och antas därför kvarstå även vid en justering av artlistan. Statens veterinärmedicinska anstalt Uppgifter om SVA:s hantering av arter som ingår i statens vilt och kostnaderna för att hantera dessa bygger på uppgifter från Statens veterinärmedicinska anstalt (Statens veterinärmedicinska anstalt 2014). De fyra stora rovdjuren Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) tar hand om hela eller delar av alla de fyra stora rovdjuren (björn, lo, varg och järv) som hittats döda eller har dödats. Antalet djur som hittas döda eller har dödats på annat sätt än vid licensjakt under perioden är i genomsnitt cirka 140 per år (180 under 2013). Kostnaderna för hanteringen av dessa djur har ökat under de två senaste åren till följd av att ett större antal djur har kommit in till SVA. Under 2012 var det framförallt en ökning av björn och under 2013 en ökning av de övriga tre arterna. Bedömningen är att SVA skulle hantera dessa arter på samma sätt oavsett om arterna finns med på listan över statens vilt eller inte och kostnaderna skulle därmed inte påverkas av förändringar i listan. Vid licensjakt på björn får jägaren behålla djuret och endast visst begärt material (inkl. dokumentation) skickas till SVA för forskning, åldersbestämning och biobankning. Vid licensjakt på lodjur och varg får jägarna behålla skinnet medan resten av kroppen skickas till SVA tillsammans med dokumentation. Djuret genomgår en makroskopisk bedömning och material samlas för forskning, sjukdomsövervakning, biobank och åldersbestämning. Visst material skickas sedan till Naturhistoriska riksmuseet som förvarar det för utbildning och forskning. Antalet vid licensjakt fällda stora rovdjur har i genomsnitt varit cirka 400 per år (under perioden ) där björn står för nästan 70 procent. Data från de fyra stora rovdjuren tillhandahålls av SVA för forskning och förvaltning. Kostnaden för detta täcks av Naturvårdsverkets anslag för värdefull natur. SVA:s totala kostnad för att hantera de fyra stora rovdjuren uppgår till 2 2,3 miljoner kr/år. Kostnaden för detta täcks till stora delar av Naturvårdsverkets anslag 1:3 Åtgärder för värdefull natur men även till vissa delar från fallviltsanslaget (Viltvårdsfonden) samt från det s.k. Viltsjukdomsövervakningsprogrammet 25

26 (SVA:s ramanslag). Även dessa kostnader bedöms kvarstå oavsett om arterna listas som statens vilt eller inte. SVA obducerar cirka 30 djur per år där det finns misstanke om jaktbrott. Kostnaden för detta ligger på cirka kr per år och bekostas av polisen. Eventuella tillkommande fraktkostnader bekostas direkt av polisen eller av Naturvårdsverkets anslag för värdefull natur. Även här är inte klassningen som statens vilt avgörande för att kostnaderna ska uppstå. Eftersom dessa kostnader i första hand uppstår pga. misstanke om jaktbrott räknas de inte med i den totala kostnaden för SVA när det gäller kostnader för hantering av statens vilt. Övriga arter Övriga arter som tillhör statens vilt obduceras på SVA och kostnaderna för detta tas antingen från ett årligt fallviltanslag från Viltvårdsfonden, eller från det s.k. Viltsjukdomsövervakningsprogrammet som är en del av SVA:s ramanslag. Det rör sig om i genomsnitt nästan 200 individer per år. Havsörn, utter, kungsörn och lappuggla utgör mellan 60 och 70 procent av individerna. Den totala kostnaden för detta ligger på i genomsnitt drygt kr. Dessa kostnader antas mer eller mindre direkt uppkomma på grund av klassificeringen som statens vilt. Den totala kostnaden för SVA:s hantering av arter som ingår i statens vilt uppskatttas till cirka 2,6 miljoner kr. Naturhistoriska riksmuseet Uppgifterna om Naturhistoriska riksmuseets (NRM) arbete med hantering av arter som ingår i statens vilt och kostnader för detta bygger på uppgifter från NRM (Naturhistoriska riksmuseet 2014). NRM hanterar årligen i genomsnitt drygt 500 fåglar och däggdjur av statens vilt. Nästan 50 procent är fåglar. Tiden för att hantera ett djur varierar med djurslag, men den genomsnittliga tiden ligger på 3 timmar per individ. Även kostnaden för att hantera ett ärende varierar beroende på djurslag men den genomsnittliga kostnaden ligger på kr/individ då arbetstiden är medräknad. Den totala kostnaden för hantering av statens vilt vid NRM är årligen drygt en miljon kronor. Den största delen av denna kostnad kommer från arbete som syftar till att komplettera de befintliga samlingarna på museet. Kostnaden finansieras av museets förvaltningsanslag. Det är svårt att säga hur direkt dessa kostnader kopplar till enbart klassificeringen som statens vilt. Vad gäller hanteringen av de stora rovdjuren skulle arbetet troligen kvarstå eftersom de av andra skäl skulle fortsätta samlas in. För många av de mindre däggdjuren och för fåglarna skulle kostnaderna minska, men troligen inte försvinna helt eftersom en del av dessa arter ändå skulle prepareras om de lämnades in av allmänheten. 26