Råttfällan och det kinesiska gåtspelet

Transkript

1 66

2 carina broman Råttfällan och det kinesiska gåtspelet Två litograferade spel Jag ska berätta om två små spel som finns på avdelningen Ludi i vardagstryckets samling på Kungliga biblioteket. De är gjorda av Carl (Karl) Müller och Ludwig Fehr som kom till Stockholm från Tyskland och var med om att introducera en ny grafisk metod i Sverige, nämligen den litografiska tekniken. De är bland de äldsta litograferade trycksakerna som finns i samlingen och bör därför studeras närmare. Råttfällan är tryckt 1819 och det kinesiska gåtspelet antar jag har tillverkats före maj 1819, eftersom Fehr vid den tiden lämnade samarbetet. Eller omkring 1820 då företaget upplöstes, enligt Nordisk familjeboks uggleupplaga (Ugglan). För den som är nyfiken finns lite mer bildmaterial som rör spelen på vardagstryckets blogg under etiketten Tryckerier. Det kinesiska gåtspelet är tillverkat av Fehr och Müller tillsammans. Spelet Råttfällan är till stora delar ett litografiskt tryck gjort på Müllers tryckeri. Se tryckuppgifterna på de båda spelen. Han beskrivs som Sveriges förste litograf i Ugglan. Müller anlände till Stockholm i slutet av 1817 från Tyskland och var i fyrtioårsåldern när spelet kom till. Han hade ett stentryckeri i huvudstaden och Ludwig Fehr var hans kompanjon. Fehr hade även tagit med sig sin son. Alla tre var verksamma i den grafiska branschen. I Björn Dals avhandling Med kolorerade figurer: Handkoloreringen i Sverige under och 1800-talen finns mer att läsa om dessa personer. De var yrkesmän som satsade på en ny tryckteknik stentryck. I slutet av 1700-talet hade Alois Senefelder uppfunnit litografin och gav 1818 ut en handbok på tyska med en lång titel som börjar så här: Vollständiges Lehrbuch der Steindruckerey. Den som är intresserad av bakgrundshistorien ska läsa mer i Jan af Buréns bok Litografin: En snilleblixt som finns tillgänglig på Internet. Han skriver där om de allra första svenska litograferna och om Müllers och Fehrs verksamhet. Särskilt på sidan 56 och en bit framåt. Müller övertog på egen hand tryckeriet den 1 maj 1819 under namnet C. Müller. Far och son Fehr etablerade sig därefter i Norge. I Björn Dals avhandling står det att orsaken till att firman upplöstes kan förklaras av att varken litograferna Fehr eller stentryckaren Müller höll måttet, såväl artistiskt som tekniskt var deras resultat bristfälligt. De ansågs vara medelmåttor. Men hur skulle de kunna vara skickliga på en grafisk metod som var ny undrar jag. Under lång tid hade tryckerierna litat på invanda tekniker som etsning, gravyr och träsnitt för att framställa illustrationer, så varför ville man börja med en annan grafisk metod? Orsakerna var bland annat att litografin möjliggör en friare stil och att stenarna kan slipas om och återanvändas, vilket är fördelaktigt ur ekonomisk synvinkel. Nackdelen är att trycket kan bli mer suddigt och oprecist, men det är också litografins kännetecken. Själva kalkstenarna som används vid stentryck har genom tiderna huvudsakligen hämtats från stenbrott i Tyskland. Så bara att frakta stenarna hit är ju en bedrift, eftersom varken flygplan eller långtradare fanns när man kom igång med litografi i början av 1800-talet. Inte heller fanns elektricitet. 67

3 Råttfällan Råttfällan är katalogiserad av Gunilla Jonsson för bibliografin som kallas för Luckan Hennes katalogpost får härmed liv. Själva spelreglerna presenteras i ett häfte som är satt i frakturstil och är tryckta av Marquardska tryckeriet i Stockholm. Reglerna finns med på en trycklista och längst ned på den står det att materialet är tryckt hos C. F. Berglund och att det är det före detta Marquardska boktryckeriet. Hur de litograferade delarna och fodralet som hör till spelet kommit till KB förtäljer inte historien. Trycklistan förtecknar dokument som trycktes mellan den 1 juli 1819 och 1 mars 1820 och objekt nummer 12 på listan är: Råttfällan, ett lustigt Sällskapsspel med tärning. 1/6 Ark 12:mo. Storleken är således i duodesformat. När spelet är nedpackat i fodralet är det knappt 10 centimeter brett och 13 centimeter högt. Spelet är alltså ett resultat av ett traditionellt boktryckeri i kombination med den för tiden nya tekniken att trycka på sten. Spelreglerna är med andra ord tryckta i högtryck, relief, och spelplanen genom litografering som är en plantrycksteknik. Råttfällans litograferade delar Råttfällan består av en handfärgad spelplan, spelpjäser i form av tecknade svartvita råttor på papperslappar och ett häfte med spelregler. Allt stoppas behändigt ned i en tillhörande blåmarmorerad ficka av tjockare papper. Utanpå fickan sitter en grön etikett där det står att det är ett Stentryck af C. Müller. Tryckeriet har varit mån om att sätta sitt namn på själva trycksaken och frasen förekommer på andra objekt från tiden. Själva spelplanen består av tolv separata pappbitar, vilka är monterade tillsammans på ett plommonfärgat tyg till en sammanhängande plan. Arrange manget gör att det är lätt att vika ihop. Planen trycktes sannolikt i ett helt papper, innan man skar det i bitar. Det är spelplanen, spelpjäserna och etiketten som är tryckta på sten. När det gäller texten på etiketten är skrivstilen sirlig, om man räknar bort det första ordet. Bokstaven p som förekommer två gånger på etiketten ser en smula vag ut. Bokstäverna a och g tenderar att mer bestå av en ring med tillfogade linjer och det skulle kunna vara ett tecken på att orden är skrivna spegelvända direkt på stenen. Jag är dock 68

4 ingen expert på hur bokstäver formas naturligt, men det är intressant att resonera kring hur man kan ha gått tillväga. Spelplanen är fylld med små illustrationer. De fyra gula kringlorna är inte korrekt placerade i förhållande till varandra utifrån symmetri. Katter na uppmärksammas extra genom att de är omgivna av rosa rutor. Vid en närmare titt på dem syns det att varje djur är unikt och de ser tämligen muskelösa ut. Det var säkert ganska knivigt att teckna små katter med en metod som man inte behärskade, även om den som utförde jobbet var en skicklig hantverkare. Stenytan måste ha varit ovan att arbeta på. I mitten på spelplanen finns den gråsvarta råttfällan placerad i en brun ruta med lila färg runt omkring. Den gula färgen återkommer på flera ställen och finns också i spelplanens mitt, för där finns en gul prick. Ordet Förgift. som det står under de gulskimrande skålarna är skrivet i en grövre och mer barnslig stil än den som finns på etiketten. Notera att skålarna med gift som är utplacerade på planen inte är riktigt likadana och att den blåa färgen skapar kontrast mot den gula på giftskålarna. I spelreglerna benämns rutorna som colorerade. Med lupp syns handkoloreringen tydligt där färgen täcker för stora ytor. Den gula färgen går på sina ställen ihop med den blå och blir grön. Senefelder själv lyckades vid den här tiden, 1818, åstadkomma det första litografiska trycket i flera färger. Det var bokstaven B som trycktes i svart, blått och rött år, skriver Bamber Gascoigne i boken Milestones in Colour Printing För Müller och Fehr och deras företag handlade det om att teckna och trycka med svart färg och sist färglägga varje exemplar för hand. Man kunde använda sig av fet krita, penna, bläck/tusch, gravyr verktyg, övertryckspapper och andra grafiska hjälpmedel vid tillkomsten av spelen. Så går Råttfällan till Reglerna bygger på principen att det är bra att hamna på vissa rutor och dåligt att hamna på andra. En spelare kan straffas och få böta med marker om ens spelpjäs passerar en viss ruta eller annan spelpjäs. Alla deltagarna måste ha minst en svartvit råtta var att spela med. Spelet startas genom att deltagarna placerar ut sina spelpjäser, i form av numrerade råttor, på motsvarande gröna ruta. Självklart är det illa för spelaren om man hamnar på en skål med gift. I regel nummer 8 står det allvarligt: Förer råttans wäg henne öfwer ett fält, på whilken förgift är ställdt, så betalar hon till den råtta, som kastar strax efter henne, 2 marker. Men skulle hon, genom sitt kast, oundwikligen komma att stanna på ett fält med förgift, så är han död för hela spelet. Om man däremot hamnar på rutorna med äpplen så erhåller spelaren två marker. Det är väldigt lyckat för råttan att stanna på en smaskig korv, eftersom då får spelaren hela fyra marker av den som kastar därefter. Men i den 10:e regeln står det att Hwarje råtta, som står på en korf, måste, så snart ordningen att kasta till henne, i fällan, och upphör att spela, så framt icke hon förut af en annan råtta blifwit driwen tillbaka till sitt råtthål. Ordet såframt betyder såvida. Vem vinner spelet? Svaret finns i den sista regeln och jag tolkar den så att den spelare som har sin råtta kvar till sist på planen vinner: Den råtta, som stadnar den sista på fältet, winner de marker, som ligga i fällan, erhåller af den som sist kommer i fällan, 4 marker, och spelet är slutadt. Jag tror ärligt talat att det inte är så roligt att spela och reglerna är inte heller lätta att begripa sig på. Spelet ska kanske mer betraktas som ett litografiskt försökstryck än ett riktigt spel. Huruvida spelet utvecklades på tryckeriet eller om det har funnits en förlaga finns det inga uppgifter om. Det får vi spekulera i och eventuellt framkommer fler uppgifter. Det kinesiska gåtspelet Så till det andra spelet som jag kallar för det kinesiska gåtspelet. Den korrekta titeln är Stort chinesiskt gåtspel: Grandes enigmes chinoises. På fodralet som idag innehåller 17 kort finns tryckorten Stentryck af Fehr et Müller med, vilket betyder att det är tryckt före de två gick skilda vägar Gåtspelet återfinns inte i KB:s lokala katalog Regina, förmodligen på grund av att det saknar tryckår. Alltsammans är litograferat och tryckt i svart och därefter färglagt för hand. På framsidan finns en kinesisk man klädd i gul hatt och gula snabelskor som håller i ett grönt parasoll. Baksidan är dekorerad med en fågel och en blomma. Runt fodralet löper bårder. Det ligger inga spelregler i, och det kan vara så att det aldrig har gått att spela. 69

5 Nu är det så här att detta efemära objekt hänger ihop med bilder som publicerades i första årgången av tidskriften Konst- och nyhetsmagasin för medborgare av alla klasser. På tidskriftens titelblad finns uppgiften uti Fehr et Mullers stentryckeri. Alltså samma grafiker är upphovsmän till tidskriften som till spelet. Några av de motiv som finns i tidskriften återfinns på några av korten som hör till det kinesiska gåtspelet, vilket jag kom på en sen eftermiddag I tidskriften presenteras nämligen ett kinesiskt figurspel som går ut på att lägga samman kort. Ett pussel där 7 bitar bildar en fyrkant. Fehr och Müller har alltså framställt ett separat sällskapsspel och i tidskriften beskrivit ett pussel med delvis samma motiv. Jag är bekant med tidskriften sedan länge tack vare min tid som bokframtagare och plötsligt kunde jag koppla ihop spelkorten som finns på plan 04 med tidskriften nere på plan 01 i de underjordiska magasinen. Jag har bläddrat i volymerna upprepade gånger och har alltid tyckt att illustrationerna är härliga. Inte hade jag reflekterat över den tekniska nivån på bilderna i konst- och nyhetsmagasinet, utan endast låtit mig underhållas. Efter att läst i Björn Dals avhandling fick jag reda på att bilderna i tidskriften betraktades som undermåliga av bedömare i början av 1800-talet. I boken Litografien 200 år: Historia, hantverk, industri av Ingvar Magnusson som är utgiven av Litografklubbens arkiv står även där att tidens kritiker ansåg att tidskriften innehöll fula figurer och att de tillhörande texterna var enkla och naiva. Visst är det så att ju mer erfaren man blir på att studera trycksaker med lupp och jämföra dem med andra, desto mer ser man också skillnader på tekniker och kvalité. Det må vara hänt att bilderna inte var litografiskt och trycktekniskt fulländade, men idag imponeras jag av vad Fehr och Müller åstadkom. Och att de var bland de första som satsade och vågade pröva något nytt. 70

6 Att skriva och trycka på sten Det är värt att läsa vad som står under uppslagsordet litografi i Ugglan. Där skriver konsthistoriken Gustaf Upmark och fotografen och fysikern John Hertzberg om litografins kännetecken som så väl syns på de båda spelen jag har berättat om. Det står bland annat att stentrycket kännetecknas av ofantlig mjukhet och smidighet och förmår att återge olika grader av ljusstyrka på ett förträffligt sätt. Kornigheten är karakteristiskt för litografiskt tryck. Det finns också nackdelar med tekniken för jämväl de bästa litografier få lätt en vek och obestämd hållning samt förefalla ofta suddiga. Och mycket träffande finns en kommentar om att den litografiska tekniken gett upphov till omogen dilettantism. Vilket stämmer bra in på mina egna taffliga litografiska alster som har en låg verkshöjd, men oavsett är jag stolt över att både vara amatörlitograf och kvinnlig nybörjartryckare. Och jag både slipar sten och vevar rivarpressen själv. Litograferad text är spännande att studera med lupp. Den kan vara graverad för hand eller maskinellt framställd. Orden kan vara skrivna med till exempel penna, pensel eller krita. Man kan ta hjälp av ett transparant papper och kalkera över texten och sedan arbeta vidare med de spegelvända bokstäverna på stenen. En annan möjligheter är att göra ett övertryck. Oavsett hur man gör måste motivet vara spegelvänt på stenen, eftersom litografi är ett direkttryck. Michael Twyman har i flera av sina böcker skrivit om att litografer var kapabla att skriva text spegelvänt, reverse text, för hand direkt på stenen mycket snyggt och snabbt. De övade länge och hade medfödd talang. Dessutom har han i Biblis årsbok skrivit om tidiga litograferade böcker under rubriken Early lithographed books. I hans artikel finns exempel på tre texttekniker. På handskriven text skriven spegelvänt direkt på stenen, rättvänd text som trycks över via överföringspapper och slutligen på litograferad text som formas med hjälp av typer. Övertrycket var dock den vanligaste tekniken, enligt Twyman. Han skriver på sidan 8 och framåt att The most straightforward method was to write backwards on the stone using a greasy ink and steel pen. The best quality lithographic writing was done this way, and writers became extremely adept at working backwards quickly. När man i efterhand studerar äldre trycksaker är det svårt att identifiera de olika metoderna, tycker jag. Och att även se skillnad på kursiv stil från ett boktryckeri och en extremt prydlig text gjord av en skrivlitograf. För att om möjligt fastställa om det är boktryck eller en litografi bör man dra nytta av kringuppgifter som till exempel vilket tryckeri som har tryckt och hur hela kompositionen är genomförd. En ledtråd kan vara att se efter om en och samma bokstav varierar i utseende. Jag ska inte gå in på hur alla momenten i litografi går till för det vet många bättre än jag. Men jag vill uppmärksamma följande med hjälp av Carl Isaak Fahlgréns bok i typografi Handbok i boktryckarkonsten vars kunskaper delvis också går att tillämpa i alla tryckerier. Han skriver 1853 om att luften uti det rum der valsarna begagnas, inverkar på dem ganska väsendligt. Han betonar inte bara rätt luftfuktighet i lokalen utan även rätt hanteringen av papperet: Den tryckare, som är vårdslös med papperets skötsel, eller öfverlemnar papperets fuktning och omslagnig åt sitt biträde vid pressen, vinner sällan loford för presterandet af ett prydligt arbete. Han lyfter här alltså fram även tryckarnas yrkeskunskaper för ett optimalt slutresultat. Mitt intryck är att det så ofta talas om konstnärerna och litograferna, säkert med rätta, men faktum är att utan tryckarna blir det inga trycksaker alls. Såvida man inte gör hela jobbet själv. Mitt möte med Michael Twyman Många gånger har jag kikat i lådorna med spel som finns på avdelningen Ludi. Men jag var blind, för jag tänkte aldrig på att det fanns tidiga litografiska trycksaker där. Det var efter att ha gått kursen Printed ephemera under the magnifying glass i Lyon för professor emeritus Michael Twyman som jag på allvar bestämde mig för att försöka begripa mig på de olika äldre grafiska metoder som har använts för att skapa småtryck. Efter kursen begav jag mig till avdelningen Ludi i samlingen, för jag visste att där finns smärre trycksaker. Och plötsligt såg jag vad jag inte sett tidigare; det stod ju Müller, Fehr och ordet stentryck på två spel. Jag var således tvungen att ta omvägen via Lyon i Frankrike och gå en kurs på 71

7 engelska för att få upp ögonen, men det var en värdefull omväg. Michael är fortfarande verksam vid Centre for Ephemera Studies vid universitetet i Reading och har nyligen gett ut en gedigen bok om färglitografi med titeln A History of Chromolitography: Printed Colour for All som finns att låna på KB. Dessutom är jag numera medlem i Litografklubbens arkiv och gick en kurs på museet i Huddinge förra året. Avslutning Slutligen vill jag meddela att jag har gjort några simpla faksimiler av Råttfällan. Olle Halldin och Gönül Sari hjälpte till med att bildbehandla, kopiera och skriva ut nya exemplar. Jag sysslade med pappslöjd vek, klippte och skar. Olle fixade fram 8 små råttor till som fungerar som spelpjäser, eftersom det idag endast finns ett ark med råttor kvar. 16 råttor skulle det vara enligt reglerna. Spelen är även kompletterade med spelmarker och en tärning. Om några år faller nog spelen sönder, på grund av att jag använde billigt limstift och att de är hastverk. I alla fall fick Olle ett exemplar i avskedspresent när han slutade på KB. Min före detta kollega Dag Hermfelt hjälpte mig med att tyda några svåra ord i frakturstilen. Östen Hedin och Solveig von Essen har visat mig tidiga litografier gjorda av Fehr och Müller, vilket bidrog till att jag kunnat återupptäcka de två spelen. Eventuellt kommer jag om ett par år kunna göra lite mer proffsiga faksimiler av Råttfällan och ge bort. Något i stil med: The Mousetrap 2019 Homage to Carl Müller I så fall får jag be mina vänner, gubbarna, på Litografiska museet i Huddinge om råd. Spelet passar utmärkt som ett objekt som ligger framme på ett fikabord och pockar på uppmärksamhet och samtal. Visst hade det varit önskvärt att Müller och Fehr hade lämnat efter sig en beskrivning av hur de exakt gick tillväga och vilka undertekniker de använde när de tillverkade de båda spelen som kom till i början av 1800-talet. Och varifrån skaffade de papperet? Många är mina frågorna. Detektiver i gamla trycktekniker och arkeologer i trycksaker får finna sig i att allt inte går att få svar på exakt. Det går inte att rekonstruera alla momenten och med bestämdhet säga hur man gjorde en gång i tiden. En del döljs i det förgångna, eftersom vi inte var med. 72