SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE

Transkript

1 SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE NR 2/2013 Tema: Barn och ungdomar

2 Atlanticas båtförsäkring i Europa! Förutom det som ingår i vår båtförsäkring får du genom Europatillägget: En försäkring som täcker hela EU/EES området och Tunisien Valfri hemmahamn inom EU/EES Svensk kundtjänst och skadereglering Transport av båt ingår både på land och via båt Detta är en bra försäkring för dig som vill ta båten utanför Sverige och dessutom till en rimlig premie Din båt vårt gemensamma intresse! Läs mer på vår hemsida Kundtjänst , utanför Sverige ringer du

3 INNEHÅLL nr 2/ Ledare 3 Tema: Barn och ungdomar Längtan efter barn och barnbarn 4 Barn ombord 7 Ungdomar i ösregn 8 Småbarn ombord 10 Det blöta födelsedagsuppvaknandet 12 Medelhavsresan 14 Övriga artiklar Köpa båt i Italien och segla hem den 16 En landkrabba går ombord 20 Dimma 22 Fasta rubriker Signalstället 24 Sjörätt 28 Skeppsbiblioteket 29 Klubbnytt 30 Sjöboden Omslagsbild Frida och Oskar på fördäck, Kroatien 2001 Foto: Jonas Arvidsson Nästa nummer oktober 2013 Nummer 3/13 Fyrar i Medelhavet och vägen dit (manusstopp 25/8) Nummer 4/13 Jubileumsnummer (manusstopp 20/10) Nummer 1/14 Ännu inget tema (manusstopp 20/1) Nummer 2/14 Ännu inget tema (manusstopp 17/3) Läs anvisningarna i den vänstra spalten på sidan 3 innan du skickar in dina bidrag! 20 Odyssé Nr 2 Maj

4 FÖRSTKLASSIG FÖRSÄKRING FÖR MEDELHAVET I SAMARBETE MED SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE I ÖVER 20 ÅR V I V E T VA D S O M K R Ä V S 2 Odyssé Nr 2 Maj 2013 Mariehamn +358 (0) fritidsbat@alandia.com Stockholm +46 (0) viggby@alandia.se Göteborg +46 (0) goteborg@alandia.se HELSINGFORS +358 (0) helsinki@alandia.fi

5 odyssé Ansvarig utgivare Hugo Tiberg, tel: Redaktör Björn Hansson, tel: , Layout Jonas Arvidsson, tel: Övriga i redaktionen Arne Nilsson, Siv Ehnberg, Eva-Britt Östlund, Nina Brodd, Ingegerd Alvbring och Elisabeth Gröndahl Annonser Jan Burström, tel: Repro, tryck och bokbinderi IKEKO AB, Göteborg Certifierade enligt ISO 14001, ISO 9001, Nordisk miljömärkning (Svanen), FSC samt certifierad grafisk produktion. REDAKTIONELLT MATERIAL Tidningen Odyssé är en medlemstidning. Åsikter i signerade artiklar är författarens och delas inte nödvändigtvis av redaktion eller styrelse. Upphovsrätten till insänt material är författarens. Insändandet innebär i sig ett tillstånd för redaktionen att publicera i såväl den tryckta som den digitala versionen av Odyssé samt på föreningens webbplats. Vi vill helst ha material som inte tidigare publicerats där eller i andra media. Texter skickas till odysse@medelhav.se Texter skickas i formatet Microsoft Word med e-post eller som cd-skivor till redaktören, Järnvägsgatan 6, Floby. Signatur accepteras men insänt material skall vara försett med för- och efternamn, telefon och adress. Bildtext skall skrivas för varje bild med referens till respektive bildfil och med angivande av fotografens för- och efternamn. Bilder skickas till odyssebilder@medelhav.se De bör ha formatet jpg eller tif och vara så lite komprimerade som möjligt. Färgläge RGB med tillräckligt många pixlar för att medge tryck med upplösningen 300 dpi. Detta innebär ungefär: Helsida = 3700 x 2460 pixlar Halvsida = 2592 x 1944 pixlar Kvartssida = 1600 x 1200 pixlar Glöm inte bildtexter. Helst ser vi att bilderna är digitala. I andra hand klarar vi också diapositiv, svartvit film och negativ färgfilm i formatet 24x36 mm. Papperskopior och inskannade bilder ger oftast för dålig kvalitet, men går att använda i nödfall. Bilder på cd-skivor, negativ, dia eller papperskopior sändes till: Jonas Arvidsson, Orsnäsvägen 27, Onsala. UtgivningsPLAN för Odyssé v10, v18, v 40, v49 Material skall vara redaktionen tillhanda senast sex veckor före utgivning. PRENUMERATION Icke medlemmar inom Sverige 248 kr/år, utomlands 300 kr/år. prenumeration@medelhav.se ANNONSER Annonsmaterial skickas till: annonser@medelhav.se Omslaget sista sidan ( mm + 5 mm utfall) 4 000:- halvsida (105x295 mm + 5 mm utfall) 2 500:- insida (210x295 mm + 5 mm utfall) 3 500:- Inlagan hel sida 2 000:- halv sida 1 500:- kvarts sida (90x135 mm) 1 000:- Medlemmars privata annonser införs gratis en gång. Annonsmaterial skickas till: annonser@medelhav.se Kansli för medlemsärenden: SXK-Med, Box 1189, Nacka Maria Fasth, , maria.fasth@sxk.se Ungdomens källa Värmen gjorde den fortsatta vandringen svårare än vi tänkt oss. Även roddturen med gummibåten in till stranden hade tärt på våra krafter. Men räddningen var ju nära! Uppe på ön Dugi Otok ligger ju den Ungdomens källa, saltvattenssjön Mir, som Ebbe Gustafsson skrivit om i sin kart-trilogi om Kroatien. Men precis som Ebbe och hans hustru Gunnel konstaterade efter sina dopp i sjön, så insåg även vår besättning i juli 2012 att vi nog inte blivit så värst mycket yngre av detta enligt sägnen så vederkvickande bad. En trevlig upplevelse var det dock och en stärkande om än varm promenad hade vi ju fått på köpet. Och glassen i kiosken på nedvägen till hamnen smakade faktiskt barnsligt gott! Men en verkligt givande ungdomens källa fick vi ösa ur, när den nybildade ungdomswebbgruppen nyligen samlades för sitt första möte ute på Långedrag. Diskussionens vågor gick höga när Anders Rydin ledde grupparbetet. Idéer och tankar om hur vi kan utveckla Medelhavsseglarnas webbsida så att den även anpassas till webbvana, yngre medlemmar bollades intensivt och blandades med ungdomarnas drömmar och planer på seglingar i varmare breddgrader. En deltagare hade redan skaffat egen båt; planerna på egen Medelhavssegling var långt komna. Om ett år är det dags! Då är det lämpligt att ta en paus i de tekniska studierna. En annan deltagare i gruppen berättade om spännande erfarenheter från praktiken på Seglande gymnasieskolan där han i dag läser. Någon hade växlat upp från att vara besättningsmedlem på föräldrarnas båt till att låna båten och själv vara kapten ombord med jämnåriga vänner som besättning. Alla i gruppen hade erfarenheter från Medelhavet och delgav med glädje varandra tips och idéer och hade synpunkter på vad man som yngre, aktiv seglare önskar få ut både av Medelhavsseglarnas möten och framförallt av vår webb. Sammankomsten gav en bra plattform att bygga på och arbeta vidare med tillsammans med ungdomswebbgruppen. (Är du som läser detta intresserad av att ingå i gruppen, så är du självklart välkommen min e-postadress finner du längre ned på sidan). Efter mötet kände jag en mycket stor glädje över den entusiasm som ungdomarna låtit oss ta del av. Det känns skönt att veta att intresset för Medelhavssegling är starkt även bland de yngre seglarna. Och att man gärna tar till sig erfarenheter från oss som seglat lite längre Till alla ni unga liksom oss som känner oss unga i sinnet vill jag önska en riktigt skön båtsommar! ordforande@medelhav.se PS: Vi i redaktionen hoppas att du tar dig tid i sommar och skriver till kommande Odyssé! De teman vi arbetar med framöver är Fyrar (kanske känner Du lite extra för någon fyrplats på vägen till eller bland alla Medelhavets fyrar). Odyssé nr 4/2103 har vi kallat Jubileumsnumret. Här står det dig fritt att tolka vad som kan skrivas om. Är det kanske dina minnen från föreningens bildande eller härliga, spännande artiklar från Jubileumssommaren 2013? Du som skriver väljer! Odyssé Nr 2 Maj

6 TEMA: Barn och ungdomar TEXT och bild: ELISABETH GRÖNDAHL OCH HANS JOHANSSON LÄNGTAN efter barn och barnbarn Önskan om nya färdmål och upplevelser står ständigt i konflikt med viljan att bevara de viktiga relationerna med barn och barnbarn. På upptäcktsfärd. Vi planerade att vara borta i fem månader sommaren 2011, femte sommaren som vi inte skulle vara hemma i Sverige. En av våra barnfamiljer bestämde sig för att besöka oss på Sicilien och beställde flygbiljetter till Trapani. De har två barn, då 1 och 3½ år. För oss var det viktigt att kunna ta emot dem på bästa sätt. Vi prioriterade en skyddad hamn med tillgång till vatten, el, toaletter i land, lätt att komma av båten med barn och barnvagn, nära till sandstrand, gärna tillgång till skugga och lekutrymmen nära båten. Dessutom ville vi gärna segla till några av de Egadiska öarna som ligger på lagom dagsetapper för barnen, väster om Sicilien. Förberedelser Vi bestämde oss för att flyga ner till Trapani vecka sex för att rekognosera var det skulle bli bäst att ta emot dem. Det var härligt att möta Sicilien denna tidiga vår med sol, hög klar luft och söta sicilianska apelsiner till frukost. Vi åkte buss till olika tänkbara platser och frågade oss fram. Väl framme i San Vito Lo Capo fastnade vi genast för detta ställe med en av Italiens största sandstränder. Den låg nu ödslig och inbjudande, kantad med höga dramatiska berg och en liten by nedanför. Vi strövade runt och fastnade för båthamnen innanför vågbrytaren och den långa piren. Här skulle vi ligga skyddade och bra. En senig brunbränd man jobbade med sina nät och vi försökte på vår stapplande italienska kommunicera med honom om möjlighet att boka en vecka till kommande sommar. Det visade sig att han var rätt person att tala med. Vi fick hans telefonnummer och skulle ringa innan vi kom. Här var bra möjligheter att hitta skugga och sittplatser vid hamnkontoret nära båten. Dessutom nära till bad och en enorm sandstrand utan någon biltrafik. Söderut mot Stromboli I början av maj arbetade vi med båten på Fulvios varv i Fiumicino med bra förbindelser till Rom. Vi sjösatte och gav oss iväg söderut. På nervägen stannade vi till på Ponza, Ventotene, Ischia, Capri och Amalfi. Alla ställena var små pärlor med sina egna historier och sevärdheter. Vi ville inte missa Stromboli utan gick dit och ankrade nedanför byn i det NO hörnet av ön. I dagsljuset syntes bara röken som sprutade ut ur vulkanen, men vi hörde det varnande mullret före de kraftigare utsläppen. De kontinuerliga utsläppen gör att vulkanen lättar på trycket. Det senaste stora utbrottet var 1930 och ett mindre Vi tog jollen in till land, promenerade runt och upp till byn och vidare till nästa 4 Odyssé Nr 2 Maj 2013

7 by. Överallt fanns skyltar vart vi skulle ta oss om det skulle inträffa en tsunami. Vi fikade på Ingrids bar och såg vår båt ligga för ankare långt där nere. Night Show För att få se de eldsprutande vulkanutbrotten, som sker var minut, måste det vara mörkt. Vi måste flytta båten till andra sidan vid det NV hörnet för att kunna se det hela. Vi ville inte ankra om i mörkret då det låg flera båtar på en begränsad yta. Däremot finns det fasta bojar som vi kunde använda. Vi väntade till nästa natt och förtöjde då vår jolle vid en boj och gav oss iväg. På andra sidan låg mängder av båtar och några stora kryssningsfartyg och tittade på det spektakulära skådespelet. Det sprutade stora kaskader av eld ur tre kraterhål. Ibland rasade den glödande lavan ner i havet med ett ljudligt fräsande. Vi låg länge här fascinerade av naturens krafter precis bredvid oss. Det gällde att vara uppmärksam och inte kollidera med någon annan båt. Till slut gick vi tillbaka till vår egen boj och sov gott för natten. Vi seglade vidare och besökte även Salina, Lipari och Vulcano. De Lipariska öarna, även kallade de Eoliska öarna efter vindarnas gud, ligger på nära avstånd ifrån varandra i ett trevligt seglingsområde där mycket finns att upptäcka. De är sju stycken och alla är slocknade vulkaner utom två som är aktiva. Vindarna kan här snabbt ändra styrka så det gäller att vara uppdaterad på vädret. Vackrare än väntat Nästa etapp var till Sicilien och vi följde dess kust västerut. Denna kuststräcka var mycket Sovande barn. Mot Favigiana. vackrare än vi kunnat föreställa oss. Mycket berg, kullar och dalar som var väldigt gröna och frodiga. Den gav ett varierande intryck och mycket att titta på. Palermo som stad ingav mycket motstridiga känslor. Mycket gammal kultur, slitet, överdådigt, skräpigt, städat mm. Mängder av olika folkslag möts här på gator, gränder, marknader och parker i ett virrvarr av upplevelser. Efter Palermo är bergskedjan torrare och inte lika grön. Helgonfirande När vi anlände till San Vito Lo Capo hade vi tur och fick vara med och fira deras helgon San Vito. Hela staden var smyckad som på jul hemma med mängder av utomhusbelysning. Dagen började med tävlingar och vattenlekar från fiskebåtarna. På kvällen samlades stora och små fiskebåtar och följde en liten båt där en familj utklädd i gamla kläder tog ledningen över vattnet från hamnen till staden på andra sidan stranden. Vi lyckades att få följa med en stor fiskebåt fullpackad med människor. Alla tutade och sköt gamla nödraketer. När San Vito stigit i land körde alla de omkring femtio båtarna hej vilt fram och tillbaka och drev upp vågor. De skulle visa att havet inte var farligt att vistas på längre när de hade hedrat helgonet. Därefter samlades alla utanför kyrkan, där en lång procession med helgonfiguren buren av ett antal utklädda män, orkester och finklädda människor vandrade gata upp och ner med olika rituella inslag. Kvällen avslutades med ett fantastiskt fyrverkeri. Glatt återseende Nu var det dags att möta barn och barnbarn. Det var till stor hjälp att vi visste var och när bussarna gick, när vi skulle åka in till flygplatsen. Visserligen gick bussen sönder och det bildades långa köer innan en annan buss dök upp, men vi hann precis. Underbart var det att se när de dök upp i ankomsthallen och glädjen var stor. Resan hade gått bra och alla var förväntansfulla. San Vito Lo Capo låg inbjudande vid bussens ändhållplats och chauffören var bussig och släppte av oss nära båten. Allt Odyssé Nr 2 Maj

8 TEMA: Barn och ungdomar Ung styrman. stuvades ombord och sedan gav vi oss ut på upptäcktsfärd. Det var lätt att ströva omkring då det nästan inte var någon trafik i centrum. Mycket var anpassat för barn med lekredskap av olika slag. Tilltuggsbuffé Badstranden är verkligen lång. Barnen kunde vara länge i vattnet med sina baddräkter och solhattar som skyddar deras ömtåliga hud. Vi hade skaffat solparasoll och små solstolar till barnen där de kunde vila. Det fanns mycket att leta efter och samla på i vattnet. I Italien är det vanligt med buffé eller tilltugg med smårätter till eftermiddagsdrycken. Restaurangerna ligger längs stranden och alla konkurrerar med att bjuda på olika goda saker att stoppa i munnen. Detta passade de soltrötta barnen bra samtidigt som föräldrarna kunde koppla av. Vi fick tillbaka energin och kunde gå tillbaka till båten och duscha. Vi har varit noga med att få bort allt saltvatten från kroppen innan vi går ombord och därigenom kunnat behålla en torr miljö ombord, eftersom saltet efter vattnet i dynorna behåller fukten. Vi satsade på att skaffa en liten badpool som vi fyllde med vatten innan vi gick från båten. När vi kom tillbaka från stranden kunde barnen lätt tvätta av sig innan de kröp ombord. Vi stannade här en dryg vecka innan vi längtade ut på havet. Tonfiskcentrum Vi hade beställt plats i den lilla hamnen på ön Favignana för att vara säkra på att ligga vid bryggan med de små barnen. Det var 27 sjömil dit och fint väder med svaga vindar. Lillflickan blev sjösjuk av dyningarna och båda barnen somnade i sittbrunnen. Favignana var till för ett par år sedan centrum för tonfisket. Det stoppades på grund av det blodiga sättet fiskarna dödades på. Tonfisken kommer förbi här i stora stim i maj-juni. Här var också en mycket trevlig by att strosa omkring i, nära till badstrand och bilfria gator och torg. Här blev vi stoppade av polisen som ville se kvittot på maten vi köpt hos slaktaren. Allt var i sin ordning så vi fick gå vidare, Vi kunde se ön från ett litet lilleputttåg och det var lätt att hyra cyklar och cykla runt. Vi hade tänkt ankra i den vackra viken Cala Rossa, men det blåste lite för mycket med små barn ombord. Här är det ett kristallklart, salt vatten med enormt siktdjup på minst 15 meter. En anledning är att det är så strömt runt öarna, så vattnet byts ut hela tiden. Sandbotten är mjuk och vit och havet får en vacker, speciell turkosblå färg. Lite overkligt men känslan när man simmar är underbar och lyxig. Trapani Vi seglade sedan i friska vindar in till Trapani där vi också hade försäkrat oss om hamnplats på ett ställe som var bra för barnen, nära till en enorm fiskmarknad där vi kunde skåda det mesta av det som finns i havet. Imponerande var de stora svärdfiskarna och tonfiskarna. Här fanns en stor fiskeflotta som gick ut på kvällarna och kom in tidigt på morgonen. Det kunde upplevas lite skumpigt då de körde ganska fort. Vi hann med lite stadsliv i den vackra staden med många affärer, restauranger och kaféer. Nästa dag skulle barnen åka hem efter nästan två veckor. Flygbussen stannade inte långt från hamnen, så allt fungerade som det var planerat. Alla var nöjda och belåtna, men det blev väldigt tomt och tyst på båten när vi blev ensamma. Det hade varit till stor hjälp att vi hade varit nere innan och förberett oss med bland annat lämpliga hamnar och olika färdmedel. Vi planerade nu en översegling till Sardinien och började förbereda oss för den, men det är en annan historia. ] 6 Odyssé Nr 2 Maj 2013 Badlek. ELISABETH GRÖNDAHL och HANS JOHANSSON har seglat i Medelhavet med sin S/Y Hera II, en Bavaria 34, mellan 2007 och2012. De tog kanalerna via Holland, Belgien och Frankrike ner och seglade i franska och italienska vatten. Hemvägen gick via Canal du Midi, Biscaya och Engelska kanalen.

9 Barn ombord! En seglats med förhinder Nu kommer en jätte! Molly har vågvakten. Sitter uppsträckt vid ratten i doghouse och håller järnkoll över dyningarna och vågorna som daskar in över babordssidan. TEXT och bild: Thomas Hedmalm Vi rotar omkring i salongen och är glada för varningarna. Och att hon ju inte blir sjösjuk så länge hon sitter i friska luften och har kontakt med horisonten. Hanöbukten. Augusti har blivit september. Tolv sekundmeter och gammal sjö. Om någon timme kommer vi att få motorstopp av vatten i dieseln. Men det vet vi inte än. Senkommet Sent i livet träffades vi och sent kom barnen. Två fina flickor, jodå. Sent seglade också båtarna in i våra liv och alldeles för sent på året seglade vi själva iväg från Stockholm mot värmen. Vi tänkte gå kanalvägarna från Travemünde, gubben med ett färskt pensionsbrev på fickan och La Fruga med lång tjänstledighet. Huset sålt och pengarna i madrassen. Tolvåriga Molly skall byta skola och allt ligger spegelblankt och lockande med ett långt och spännande medelhavsäventyr framför oss. Molly är anmäld till distanstudier och vi har kollat av möjligheterna att hon kan gå på Svenska skolan på Mallorca eller i Rom eller möjligen i Malaga. Paris är ett annat skolalternativ om vi inte kommer längre första året. Gastkramare Visst fanns en lite gnagande oro att en sån här seglats inte är drömmen för en ensam flicka, men hej-o-hå, vi låter kompisarna komma och gå och så fort vi kan skall Molly få rida. För ridning, det är Mollys grej det! Och jodå, kompisarna gastade på både här och där och ridningen var lika intensiv som lågtrycken och motvinden längs ostkusten. Men från Kalmar och söderut börjar det nu märkas att skolorna börjat. Det finns just inga barn kvar i hamnarna. Så en morgon lanserar pappan den bisarra idén att försöka med en muta. Vi köper en liten hundvalp till dej Molly om du hänger med ett tag till. Okej, sa Molly och så fick det bli. Mutan hämtades i Kungsbacka, kostade fem tusen kronor, fick eget pass och veterinärintyg samt döptes till Musse och blev en mycket älskad lillgast ombord. På ruta ett igen Men barn är kompromisslösa och svåra att köpa. Inom en vecka är vi tillbaka på ruta ett och en oundviklig hemfärd. Saxat ur bloggen 5 okt 2012: Vi har i dag bestämt oss för att lägga båten i vinterförvar här i Nyköbing. Skälen är många. Vi är för sena in i kanalerna, det blir nu mer och mer höstmörkt, folktomt, regnigt och dimmigt inne på de tyska floderna och det tar minst en månad nu att nå de charmigare kanalerna i Holland och Frankrike. Överfarten från Danmark till Tyskland kan tidigast göras om en vecka, dvs vänta, vänta, vänta. Det blåser upp alltmer omkring oss här i södra Östersjön och bryggorna börjar tömmas. Men mest av allt är det Molly som börjar tröttna rejält på föräldrarnas äventyr, hon blir också sjösjuk vid dom allt röjigare överfarterna, längtar bort från båtlivet. Vi känner innerligt att vi inte kan tvinga på henne detta längre, hon har rätt till ett eget liv. Saxat ur bloggen 7 okt 2012: Sista dagarna har den växt sig starkare. Molly började ge uttryck för den ganska tidigt. Inte ens en alldeles egen liten hundvalp kunde kväsa den. Hemlängtan. Molly längtar efter sin skola, sina kompisar och till hästarna. På vår långsegling med förhinder har det inte blivit mycket ridning senaste tiden. Filmer, dataspel, internet och vovven kunde inte längre fylla tomrummet. Och när vi alla riktigt kände efter så var det lätt att fatta beslutet att åka hem till Stockholm. Med förbehåll Härom dagen frågar jag Molly om det fanns något roligt med seglingarna. Jodå, svarade hon. Det var jättespännande att komma till nya platser hela tiden och kul när kompisarna kom och när jag fick rida. Vad var värst då? När det blev så där långtråkigt och när jag inte hade nån kompis ombord. Kan du tänka dej att segla mer med oss? Ehhh...om jag får ta med en kompis?... så kanske... Bloggkolla! Vill man veta hur det gick sedan så får man gå in på vår seglingsblogg och titta efter. Det får vi själva göra ibland! ] THOMAS HEDMALM, Stockholm, 65, fd projektledare inom IT har sent i livet siktat mot Medelhavet med hustru Marianne Mah-Yann Flynner-Hedmalm, 59, och döttrarna Molly, 13 och Siri, 19. Båten, en välutrustad 36 fots Malö 50 från 1976 med hemmahamn på Vindö i Stockholms skärgård, har övervintrat i Danmark. Fortsättningen beskrivs som osäker. Köpt kärlek är också kärlek. Odyssé Nr 2 Maj

10 TEMA: Barn och ungdomar Ungdomar och ösregn TEXT: CHRISTINA WELINDER-OLSSON bild: LEIF OLSSON Oscar gillar värmen. Jag hade på något sätt fått för mig att det var relativt varmt i trakterna av Split redan i mars. Som mamma hade jag bara beviljat packning av badbyxor förutom det vi gick och stod i. När vi anlände hällregnade det. Vi hade tidigare seglat i vår Ballad varje semester sedan yngste sonen Rickard fyllt fem, ofta tillsammans med en familj med barn i samma ålder. Efter tio sådana somrar hade en dröm mognat om att segla med egen båt i Medelhavet. Vi hyrde en Bavaria 42 i Sverige under två veckor och kände att vi klarade detta. Hösten 2007 köpte vi en sådan för leverans i Koper i Slovenien. Efter köpet hittade vi Medelhavsseglarna, blev genast medlemmar vilket vi haft stor glädje av. Genom föreningen hittade vi ett par som är på väg att bli våra vänner för livet. De hjälpte oss att transportsegla vår Joker till vår första hemmahamn, Milna på Brac i Kroatien. Tji badgrader I mars 2008 fyllde vi bilen med allt löst som inte kunnat följa med företagets transport av Joker och så hela familjen förstås. Våra tre söner Rickard, Mattias och Oscar, 15, 18 och 21 år gamla, var införstådda med att det skulle bli vaxa av samt arbete med allt möjligt annat som måste installeras och justeras på en ny båt. Men ny båt drar och det var inte alls svårt att få med oss alla tre. Till ösregnet i Split. Ja ni kan ju tänka er Det blev till att putsa och gno för att hålla värmen uppe, några bad blev det ju inte denna första vecka även om det snart slutade regna. Den första seglingsturen i Medelhavet var hela familjen riktigt varmt klädd och hade flytväst på. Det var väl nätt och jämt tio grader i vattnet. Inget bad alltså. Men första hamnen Stomorska på ön Solta har för alltid en särskild plats i våra hjärtan. Bättre sätt att umgås? När sommaren kom och vi åkte ner till Joker igen var Rickard med oss hela månaden. De andra två kom ner varsin vecka med sina flickvänner. Ungefär så har det varit varje sommar sedan dess och vi har aldrig ångrat vårt val att ha båt i Medelhavet. Ett bättre sätt att umgås med sina söner och deras flickvänner får man leta efter. När man sitter i samma båt får man automatiskt gemensamma mål: Vart är vi på väg? Vad ska vi äta? Och när? Alla som vill får hjälpa till med det de vill, kan och förmår. Aldrig blöta regnkläder som ska hänga på tork. Om det någon gång blåser rejält är det inte alls så ogästvänligt när det samtidigt är varmt och i princip aldrig regnar. Och alla dessa härliga bad! Under gång hängande i en tamp, när det blåser så lite att det får bli järngenuan, annars i någon läcker vik där vi ofta kan vara, om inte alltid ensamma, så näst intill. Det är skönt att 8 Odyssé Nr 2 Maj 2013

11 slippa maneter. Havet är klart och då är det så roligt att snorkla. Fantastiska upplevelser är det när vi har sällskap under gång av delfiner eller tonfisk. Ibland vinkar en sköldpadda på oss. Vassa naturhamnar Det är nästan alltid enkelt att hitta natthamn. Oftast är det gott om plats i naturhamnarna. Men nu har jag förstått hur fantastiska våra svenska lena, mjuka bohusklippor är. Runt Medelhavet lägger man i princip aldrig till längs berget som man kan göra hemma eller med fören mot klippan så att man enkelt kan gå iland. Nej, här blir det till att ta dingen eller att simma iland om man vill göra ett strandhugg. Klipporna är vassa, inte mjukt slipade av inlandsis; när man tar sig i land med en tamp mellan tänderna för att ibland komplettera draggen måste badskor och gärna ett par våthandskar vara på. Detta brukar vara en syssla som ungdomarna gärna ger sig i kast med och ofta finner ett nöje i. Det kanske kan vara lite besvärligt om man har mindre barn med sig att inte kunna gå iland hur som helst. Men vi har haft yngre kusiner till barnen med oss och så länge det finns en dinge och vattnet är varmt så man kan bada så mycket man vill brukar det inte vara något problem. Lågbudgetlyx Sen finns det ju gott om vackra stadskajer att lägga till vid så att de som så önskar kan Ibland hyr vi cyklar och havet kan vara lika vackert från land. få ägna sig åt shopping eller bara ströva omkring bland utbudet av allsköns mat och prylar. Vill man äta ute på restaurang finns det gott om sådana möjligheter förstås. Det känns lyxigt att äta ute utan att det är ruinerande. Att hitta maträtter på restaurangerna som passar barn i alla åldrar är lätt, men ibland är det lika roligt att leta spännande ingredienser på ortens marknader och laga något smaskigt tillsammans. Vi passar ofta på att se oss omkring på öarna vi besöker. På lite större platser eller öar kan man ofta hyra bil, cykel eller moped och vi väljer det som bäst passar gruppen. Att segla är livet! Joker ligger nu i Egeiska havet i Grekland. Vi har tagit oss dit i sakta mak via Italien, seglat sex veckor varje år. När ungdomarna är med säger de detsamma som vi: att detta är livet. Egentligen skulle den här artikeln handla om att ha ungdomar med ombord som om det var något speciellt, men det är snarare så att de upplever detsamma som vi. Ofta fin segling och mycket lätt att umgås när förutsättningarna är så bra. Ungdomarna säger när jag frågar att de upplever att de får ut det mesta de kan önska av en semester ombord på segelbåt i Medelhavet utom möjligen möjligheten att vara FF. ] Richard och Mattias badar under gång. CHRISTINA WELINDER-OLSSON har seglat i Bohuslän i en Ballad tillsammans med sin man Leif Olsson sedan tonåren. Sedan 2007 har de tillbringat nästan alla semesterdagar på sin Joker i Medelhavet. Odyssé Nr 2 Maj

12 TEMA: Barn och ungdomar Småbarn ombord? Jodå. En erfarenhet för livet TEXT och bild: BJÖRN HANSSON Barnvagnen med sin insats var ovärderlig; både när vi skulle upptäcka öarna och när vi behövde parkera vår dotter tryggt ombord. Fråga mej och jag svarar: De gick la bra. Ungefär som väntat. Fråga Magdalena: Det var ett helvete ibland. Fråga Esmeralda? Hon bara jollrar lite, kanske, om hon minns. För hon stortrivdes alla sex veckorna, var som ett enda stort solsken. Så skrev jag i Göteborgs-Posten för 25 år sen, ett halvår efter vår hemkomst. När vi flög ner till Grekland i september var vår dotter fem och en halv månad gammal. Olyckskorparna hade naturligtvis kallat oss ansvarslösa och målat upp skräckvisioner: Tänk om sa de. De mer tillitsfulla trodde att det skulle gå finfint: Så liten kan hon inte fara runt och ställa till elände. Båten blir en enda stor vagga. Hon kommer att sussa sött mesta tiden till sjöss. Lärorikt genrep Genrepet i hemmavattnen hade gett oss lärdomen att det inte stämde alls. Esmeralda var sprallvaken men ville inte uthärda vind och sjö i sittbrunnen utan krävde sin mors närvaro i ruffen. Där blir modern sjösjuk. Vi skyllde på vädret. I Grekland skulle allt bli annorlunda. Statistiken för september-oktober lovade lättjefulla dagar med spegelblankt hav och vattentemp som närmar sig babybadets. Hösten -87 blev den blåsigaste i mannaminne. Men vi hade bunkrat upp bra med blöjor redan hemma, hade betalt dyr övervikt för att få ner en gammal barnvagn som funkade fint för långpromenaderna medan vi låg inblåsta än här, än där. Insatsen blev också en extratrygg koj i ruff och sittbrunn och ett bra solskydd på stranden. Och grekerna som driver tavernor var så funtade (åtminstone då, på Tolvöarna) att de helt sonika tog hand om tösabiten så att fyra föräldrahänder kunde äta samtidigt i lugn och ro något helt annat än praktiska men opersonliga barnstolar. Grekiska gummor var också så funtade att, när de såg vår dotter ojade de sig över hennes magra lekamen. Ett så litet barn skall vara knubbigt. För säkerhets skull spottade de på hennes bara fötter. Det lär bringa lycka i livet. Aldrig i livet! Artikeln slutade: Fråga mig om vi skall ner i år igen och jag svarar: Javisst! Det är klart. Fråga Magdalena: Aldrig i livet! Men jag har inget emot att bli övertalad. Så blev det. När Esmeralda skulle börja i skolan hade hon tillbringat närmare ett år av sina dryga sju, på båt i Medelhavet. På den tiden var det lite bekymmersamt med barnmat och blöjor. Det som till äventyrs gick att köpa på öarna var för sött respektive för skavigt eller så kemiskt att det vållade utslag. I dag är det i stort sett samma sortiment där som här utom möjligen i mindre hamnar i Turkiet. Livsfarliga lekplatser Andra aspekter på att segla med ett ensamt barn var det här med leken. Visst stämmer det att ungar med olika språk ändå kan leka ihop och våra telningar har nästan fungerat som magneter på de nyfikna grekiska öbarnen. Men hur viktigt det är att kunna göra sig förstådd med språket blev tydligt när vi besökte den antika teatern i Epidauros efter två månaders loj seglats från Bodrum till Peleponnesos. Det var den sommaren vi väntade lillebror Kim. När treåriga Esmeralda upptäckte att familjen med bara något äldre barn fyra bänk- 10 Odyssé Nr 2 Maj 2013

13 rader längre ner var från Sverige var hon genast där och pratade. Och pratade. Och pratade. Just det blev lättare när Kim vuxit till sig och de tillsammans kunde göra lekplatser (vid den tiden innan EU ställde krav på standard ofta rent livsfarliga) och stränder sin kur. Och detta: Att leva tätt tillsammans med sina barn på en liten yta flera veckor i sträck oslagbar samvaro bara störd av de dagar när blåsväder skapar oro. Och då kan man ju alltid förtöja i säker hamn och hyra bil. Inte alltid spegelblankt Fortfarande var det ju så att vädret inte alltid var så spegelblankt. Nu hade Magdalena två att vara en trygg famn för när det gungade. Ofta under flera timmar långa överseglingar. För det mesta gick det numera an att sitta uppe i friska luften men ibland krävde barnen att mamma skulle följa med ner och läsa saga. I förpiken. De långa avstånden är såklart ett aber för barnsegling i Medelhavet. Även om sjön ligger som nybonad finns det gränser för hur länge aktiva ungar kan tåla sig med att teckna och måla under däck. Ett år fick jag inte med mig familjen alls. Konkurrens När skolan började blev det framför allt slut på våra längre perioder där nere. Det blev för det mesta bara de fyra veckor som vår andel i konsortiet normalt medgav. När också Kim börjat nöjde vi oss med en halv andel och sen dess seglar vi fyra veckor bara vartannat år. Och även om vi lyckades få vår seglingsperiod under loven var det långt ifrån självklart att barnen ville vara med. Mindre självklart ju äldre de blev. Kanske en vecka, högst två. Om de fick ta med en kompis. Vi hoppas nu på en mognad omvärdering; att det trots dagens prioriteringar skall komma en dag när vi får rå om dem under hela semestern. För något bättre kan i alla fall inte jag tänka mig. ] Katerina på tavernan Det goda hjärtat på Pserimos tog helt sonika Esmeralda i famnen och fortsatte att servera övriga gäster, för att vi skulle kunna äta i lugn och ro. Det upprepades sen på de mindre öarna Lipsi och Arki. När vinden tog tag i sjalen vi hängt upp som solskydd gurglade det långa stunder av skratt från barnvagnsinsatsen. BJÖRN HANSSON gick kanalvägen ner med Maxi 77:an Marouschka III I stället för att segla hem sålde han 5/6 av båten till vänner och bekanta, ett gäng som 1989 fann båten för trång och köpte upp sig till fyran, en Beneteau Oceanis 350 som samägdes i 18 år. Marouschka V, en Bavaria 39, efterträdde Den har seglats från Frankrike och sedan i Adriatiska, Joniska och Egeiska haven och övervintrar för tredje året i Marmaris, Turkiet. Gummorna var också intresserade av närkontakt för att säga några väl valda gudsord över barnet och spotta det på fötterna. Det betyder framtida lycka. Odyssé Nr 2 Maj

14 TEMA: Barn och ungdomar Det blöta födelsedagsuppvaknandet TEXT: MARIA NILSSON bild: ELISABETH WALANDER På väg till Norderney.Födelsedagsbarnet och pappa söker skugga där den finns medan lillasyster skapar egen... Plötsligt väcktes jag av att en flodvåg med vatten sköljde över mig och jag skrek för full hals i tro att båten höll på att sjunka. Men efter att jag gnuggat ögonen och återhämtat mig från den obehagliga kallsup som kommit in i munnen när jag skrek så ser jag att vi fortfarande flyter. Inget mer vatten syns till förutom det som nu finns på det sjöblöta klistrande påslakanet. Det var sommaren I slutet av juli skulle jag fylla nio år i båten någonstans utomlands för första gången. Inte helt komplett Starten på seglatsen från Stenungsund hade gått av stapeln med bara tre resenärer ombord; den fjärde var tvungen att jobba några veckor till. Vi siktade på att nå Kiel där mamma skulle ansluta. Därefter skulle vi i slutet av sommaren via kanalerna komma en bit ner i Holland. Vi gjorde ett sista stopp i Sverige hos kusinerna i Höllviken innan vi fortsatte färden mot Tyskland. Där passerar vi vår första kanal, Falsterbokanalen, om den nu skall räknas. Skoj med alla bilar som måste stanna för oss när bron skall upp för att vi och några andra segelbåtar skall kunna komma förbi. På väg över till Tyskland märker vi att gummijollen såg lite ihopsjunken ut och drar in den. Det visar sig att den har ett hål i skrovet. Akterankarets fly hade gått rakt igenom den när pappa, Arne, kämpade med att hissa upp den på aktern för att den annars riskerade att slå runt i den hårda halvvinden mellan Langeland och Kiel. Avledande fart Egentligen borde jag och min syster ha känt oss vettskrämda för att det lutade och krängde så mycket, men om man aldrig seglat med mer än fyra-fem knop och har en pappa som glatt tjoar åt att loggen närmar sig sju knop riktar sig blicken i förtjusning mot loggen istället för vågorna. Så är rädslan kuvad. Framme i ett regnigt Kiel vilar vi oss. Dagen därpå erbjuds jag och min yngre syster, Hanna, att få paddla på en gammal skruttig men fullt flytbar surfbräda. Den tillhör egentligen en annan båtägares dotter. Dom tycker det är synd om oss för att vi inte kan använda vår jolle. Oerhört kul tycker jag, när vi råkar välta några gånger. Krabbmete Efter ett tag upptäcker vi att det finns krabbor att fiska i den lilla hamnen vi ligger i! Av pappa får vi i nåder låna spann mot löfte att inte göra av med den. Vi fyller den snabbt och får låna fler spänner. 12 Odyssé Nr 2 Maj 2013

15 Under tiden samlas en hel del åskådare på den populära promenadvägen som går förbi strax ovanför hamnen. Men det är mest pappa som lägger märke till detta. Vi är ju fullt upptagna med den viktiga sysselsättningen att fånga krabbor. Dagarna flyter förbi och vi paddlar, provianterar och lagar den trasiga jollen i väntan på att mamma ska komma med färjan från Göteborg. Slusspremiär När alla är ombord fortsätter vi neråt på Europas kanaler och fullföljer vår första slussning någonsin (för mig och min syster) in i Kielkanalen. Med en smula försiktighet och tydliga instruktioner innan vi går in i slussen klarar vi det enkelt och smidigt. Jag känner en stor lättnad när vi går ur slussen och får ett brett leende och en menande nick från slussvakten. Nu är vi verkligen på väg! Jag räknar även ner för fulla muggar till min födelsedag. Pirrigt! Ett oväder med rejäl vind och regnbyar runt hela Tyskland gör att vi inte vågar fortsätta längre. Vi väljer att bunkra upp i den pittoreska staden Rendsburg. Det visar sig vara ett utmärkt val eftersom vi möter nya holländska vänner från Sneek på Fritt fram: Anki och Serry Dames och en annan båt med tre ungefär jämnåriga barn. Vi funderade nu på hur vi skulle ta oss in i Nederländerna på bästa sätt och frågade våra nya vänner om råd. Fritt fram var nämligen på väg hem och kände till alla sätt för att bekvämt ta sig dit. Morronpiggt När vi kastat loss från Rendsburg fortsätter vi fram till Kielkanalens slut, slussen i Brunsbüttel, där vi plötsligt befinner oss i Det går alldeles utmärkt att leka ihop även om man inte talar samma språk. ett gytter av båtar. Här slussas vi ut i Elbe för att efter kort tur gå in i Cuxhaven några timmar. Nästa sträcka startar fyra på morgonen. Vi ska passa det utgående tidvattnet. Besättningen sover vidare inne i förpiken medan skepparen påbörjar den långa färden med att följa John efter de nya holländska vännerna. Ungefär vid femdraget fick jag uppleva det troligen mest minnesvärda födelsedagsuppvaknandet någonsin. Jag kan fortfarande känna den kalla skopan flodvatten i munnen och chocken som vi alla tre fick. Den ej tillskruvade förpiksluckan gjorde att det forsade in när vi mötte en liten (?) kustfraktare i mörkret. Fartyget plöjde upp en rejäl svallvåg när den gick mot det utgående tidvattnet. Helt yrvakna och sjöblöta kommer vi ut i sittbrunnen där skepparen står alldeles lugn och ovetande om vad som just skett. Spektakulärt firad Efter några extra timmars sömn i skepparens säng då förpiken får torka ut i gradiga varma och svaga vindar så får jag ett betydligt bättre uppvaknande: Med en enkel tulipan, uppå bemärkelsedan, jag har den äran, jag har den äran, att gratulera. Precis som Serry har förutspått befinner vi oss i ett av de i Tyska bukten tämligen sällsynta högtrycksfönstren. Klockan fem kommer vi som planerat in i hamnen på Norderney och efter lite skämtsam dags att tvätta dagen och en del skrattsalvor får jag också en nypa medkänsla för mitt födelsedagsuppvaknande. Eftersom dagen började så blöt och eländig så tyckte våra glada holländska vänner att vi alla skulle samlas för ett spektakulärt födelsedagsfirande på Hamnkrogen. Tre rätters meny innebar att mammas och pappas plånbok fick sig en törn. Men med holländsk födelsedagssång, fina presenter och tre kulor god glass så skulle jag vilja påstå att det var en väldigt lyckad och minnesvärd dag. ] Slussen i Brunsbüttel när alla holländare vill utnyttja ett högtrycksfönster för att komma hem. MARIA NILSSON har sedan allra tidigaste barnaår familjeseglat i Bohuslän och sedan genom Europa till och i Medelhavet i sex år. Hon kan nu som au pair i Paris blicka ner på den flod hon passerade för tio år sedan. Med all säkerhet inspirerade kanalresan henne till dagens språkstudier i franska. Odyssé Nr 2 Maj

16 TEMA: Barn och ungdomar Hur kunde jag någonsin tro att jag skulle segla i Medelhavet om några år när jag såg min pappa och några vänner segla iväg från hamnen nere i Hinsholmen tidigt på morgonen. Men så blev det ju. Nu ska jag berätta om min och min familjs resa ner till Frankrikes Medelhavskust Pappa och vännerna skulle segla ner vår båt Skrammel till Kiel i Tyskland. Pappa kom sedan hem igen. Senare åkte hela familjen med Kielfärjan ner till båten. Vi är i Kiel och förbereder båten och tittar på staden lite innan vi skall gå in i Kielkanalen som vi hade tänkt börja med. Men när vi är på väg mot den enorma slussen som skiljer havet från kanalen så får vi helt plötsligt motorhaveri. Men motorn går som tur är igång igen och vi når fram till en kaj med en liten affär och verkstad ovanför. Silicon i tanken Vi bunkrar i den lilla affären där man kan köpa varor i mängder. Pappa ber mannen i verkstaden att ta en titt på båten eftersom det verkade väldigt konstigt att motorn bara stannade. Mannen kom fram till att siliconbitar som man tätar dieseltanken med blockerade tankens filter genom vilket dieseln kommer till motorn, så man fick lyfta upp tanken och försöka göra rent den. Planering och nedfärd Medelhavsresan Som tur var lyckades denna stora reparation och vi kunde äntligen gå in i slussen som vi hade besökt en dag i väntan på reparationen. Kielkanalen gick sedan lugnt fram utan några bekymmer. Men när vi skulle lämna den gick en av våra viktigaste saker sönder, kylskåpet. Vi hade tur och fick tag på en reparatör som gjorde ett jättebra arbete på kort tid och kunde sedan fortsätta ut på Nordsjön. Från Brunsbüttel, som ligger vid Kielkanalens slut, åkte vi till Helgoland som ligger nästan mitt ute i Nordsjön. Det är en liten ö med branta sluttningar ned mot havet och som blivit en turistort med väldigt mycket tax-free affärer. Vi tyckte det var ett ganska trist ställe, så vi gav oss iväg nästa morgon. Nu skulle vi segla till de frisiska öarna. Här vågade vi på oss ett bad men vattnet var väldigt kallt. Efter besöket på de frisiska öarna skulle vi inta Holland genom dess kanaler. Tappat propellern? Vi hade väldigt fint väder i Holland och här var det mesta billigt, men en dag hände det något konstigt. Helt plötsligt hade vi ingen balans i båten och den gick inte framåt. Pappa trodde att vi tappat propellern, så han vågade inte köra med motorn eftersom han hade lärt sig det. Som tur var hade vi en utombordare som vi hade tänkt ha till en gummibåt i Medelhavet. Vi fick ta en annan väg än vad vi hade planerat och var nu på väg mot Harlingen där man kan lyfta upp båtar. De upptäckte att det hade varit en vajer som hade fastnat i propellern, men det fanns inga skador på den så vi kunde fortsätta som vanligt igen, men vi stannade i Harlingen en dag till och där hade de nog den godaste glass jag någonsin smakat. Belgiskt ösregn Nästa dag så fortsatte vi och började med att slussa in i Ijsselmeer. Sedan kom vi till Amsterdam där vi stannade några dagar och gick bland annat på konstmuseum och tittade på Nattvakten. Sedan tuffade vi på genom Holland och hade fint väder ända tills vi skulle segla över till Belgien, då vi fick väldigt dåligt väder så detta land såg man inte mycket av förutom regn. I Belgien tog vi ner masten för att komma under alla broar framöver. Vi närmade oss Frankrike den 14 juli, landets nationaldag. Vi kom till en liten by vid gränsen till Belgien. Här var vi med om firandet av nationaldagen och såg på fyrverkerierna. Nu var vi alltså i vinets land Frankrike och vädret blev bättre igen. Nu fick vi snabba oss till Paris eftersom jag gärna ville fira min födelsedag där. Vi kom till Paris den 20 juli, dagen före min födelsedag. Vädret var väldigt fint med skinande sol och Odyssé 2/ Odyssé Nr 2 Maj 2013

17 Planering och nedfärd en otrolig värme. Vi stannade i Paris mer än en vecka och besökte olika sevärdheter och hälsade på hos min halvbror Andreas, som bor i Paris. Genom vinlandskap Sedan åkte vi hem till Göteborg efter en händelserik sommar utomlands men kom tillbaka till båten som vi lämnat i Paris nästa år och var nu inriktade mot Medelhavet och dess blå vatten. Vi stannade några dagar i Paris igen och gav oss sedan iväg och tuffade på bland de stora pråmarna på Seine och sedan valde vi floden Yonne som var ganska vacker med mindre slussar än på den stora Seine. Vi var hela tiden inriktade på kanalen som går genom Bourgogne, känt för sina fina viner. Äntligen kommer vi fram till början av Bourgognekanalen som man direkt ser är mycket smalare än alla de andra. Hela kanalen strandas av en allé med gröna och ibland lite tropiskliknande växter. Längs hela kanalen finns också små stigar på åtminstone en sida, ibland på båda. T f slussvakt På Bourgognekanalen fanns inte särskilt mycket båtar, en och annan hyrbåt kanske men inte många som liknade vår segelbåt. Nästan alla slussar var handdrivna och sköttes av en man eller kvinna som ibland kunde ha ända till fem slussar efter varandra. Då cyklade slusskötaren på stigen bredvid kanalen och stod sedan och väntade på en vid nästa sluss. Ibland fick jag hjälpa till att öppna slussarna och det var inte det lättaste. En ny sak här var att det hörde till att ge slusskötarna dricks och en del var väldigt sura innan de fått dricks. I Bourgognekanalen var det flera hundra slussar en och väldigt lång tunnel där det inte fanns ett enda ljus, men fladdermöss här och där. Raka vägen Efter en vacker och skön vistelse på Canal de Bourgogne, som den heter på franska, kom vi ut på Saône som var ganska stor med stora slussar som det ibland bara var vi i, eftersom de stora fartygen och pråmarna inte gick på den floden så mycket längre. Efter några dagar på Saône kom vi fram till Lyon, där Saône och Rhône flyter samman och blir den enorma Rhône som leder raka vägen ner till Medelhavet. Eftersom denna flod har meandrat på en del ställen så har man byggt kanaler bredvid floden ibland. Rhônes slussar är enorma och i dessa ibland dubbla slussar var vi ibland helt ensamma när det kunde ha fått plats två oceanbåtar eller mer. Nu fick vi lite bråttom igen, för jag hade ju vissa krav på var jag ville fira mina födelsedagar, denna gång var det i Medelhavet. På bron i visan Vi närmade oss allt mer, men först gjorde vi stopp på några dagar i Avignon under den ganska kända teaterfestivalen så på kvällarna var det ganska livligt. I Avignon besökte vi även den världsberömda Pont d Avignon som det finns en sång om. Sedan fortsattte vi på Rhône och kunde allt mer känna den friska medelhavsluften. Och så en dag kom vi in i Rhônedeltat och kunde riktigt känna närheten till havet. Dagen därpå möttes vi av en delfin som simmade kring båten. När vi såg havet breda ut sig så förstod vi att vi äntligen var i Medelhavet. Kul att läsa min berättelse efter såpass lång tid igen. Mycket av det som beskrivs kommer jag inte ihåg så man blir påmind. Det jag uppskattar nu är att jag sett hela Europas inland längs kanalerna. Medelhavsresan har jag fortsatt under flera semesterbesök och vi hyrde båt i Kroatien förra året. Mattias Carlén Göteborg, 13 år MVH Mattias Carlén (nu 30) 31 Odyssé 2/97 Odyssé Nr 2 Maj

18 TEXT och bild: MIKAEL STRÖM Köpa båt i Italien 2010 hade pensionärslivet kommit inom synhåll. Det var dags att börja leta efter ny båt. Den förra hade för tio år sedan förlorat en segsliten strid med jobb och annat om familjens tid. Ja, hon gick inte att motstå. Redan på 80-talet hade vi fastnat för båtarna från italienska Grand Soleil. Det blev huvudspåret. Vi såg på båtar från Varberg, via Tyskland, Holland och Turkiet. Slutligen fastnade vi för en Grand Soleil 50 i Italien, något större och nyare än vi hade tänkt oss. Men, ack så läcker! Snabbköp Vi hade tänkt oss båtköpet så här: hitta båten, pruta, kolla skicket, kolla ägare och eventuella inteckningar, skriva avtal, betala, byta flagga och segla iväg. Det borde väl gå på en vecka. Pyttsan! Vi såg båten första gången i april 2011, provseglade i början maj och skrev kontrakt i mitten av månaden. Nästa steg var att säljaren skulle leverera en nulla osta, inget hinder, ett intyg att inga skulder belastade båten. Enligt mäklaren borde det inte ta så lång tid, kanske ett par veckor. Vi tyckte att det var lång tid för att kolla i ett inteckningsregister, men det visade sig vara mer komplicerat än så. I Italien är det inte bara fråga om inteckningar, utan registermyndigheten som är regional, i vårt fall den i Jesolo, skriver till hamnar, marinor, fackförbund och andra som kan tänkas ha fordringar på båten eller ägaren. Först när man har fått svar från alla kan man lämna intyget. Vid förfrågan fick vi flera gånger beskedet att det kommer snart, kanske på måndag. Så småningom lärde vi oss att da lunedi, ordagrant på måndag, är ett uttryck som betyder någon gång i framtiden. Det visade sig ta två månader. Andra vi talat med har förvånat sagt: Oj, gick det så fort? Tack SXK! När köpet väl var klart ville vi snabbt ha ett registreringsbevis, så vi skickade in handlingar till Sjöfartsregistret. Efter många telefonsamtal stod det klart att vi kanske inte skulle få beviset i tid. Vi beställde då ett gult registreringsbevis från Kryssarklubben vilket blev expedierat samma dag. Från Sjöfartsregistret fick vi ett tillfälligt nationalitetsbevis för tre månader, kostnad kronor. För att få båten registrerad krävs: Kvitterad köpehandling i original. Intyg om avregistrering i Italien. Fartygsbevis (mätbrev). Enligt uppgift kostar registreringen kronor och mätbrevet minst lika mycket. Sedan tillkommer kostnaden för mätningen. Kontrollmätning för att säkerställa identiteten kommer man inte ifrån, men i skrivande stund verkar det dock som om typintyg och intyg om överensstämmelse accepteras som underlag för ett förenklat fartygsbevis. I bästa fall kommer alltså registreringen att kosta ca kronor. Under två somrar i Medelhavet har vi inte någon gång behövt visa nationalitetsbeviset; SXK:s registreringsbevis har accepterats överallt. ] 16 Odyssé Nr 2 Maj 2013

19 och segla hem den Spridda dagboksanteckningar från S/Y Shamal På väg till Elba passerade vi den strandade Costa Concordia. TEXT och bild: EVA TILDEBORN-STRÖM och MIKAEL STRÖM Djupgåendet uteslöt kanalvägen hem. Seglatsen maj-augusti 2012 gick via Kroatien, Rom, Elba, Korsika, Sardinien, Balearerna, Gibraltar, Biscaya och Engelska kanalen, sjömil. Men först skulle Shamal till sitt vintervarv. Den 6 augusti 2011 vägrade Aprilia i Kroatien att släppa taget om oss. På väg ut ur hamnen, där det enligt sjökort och lots skulle vara tre meter, sögs vi fast med ett slurp. I hysterisk hetta och näst intill obefintlig vind fick vi vänta in högre vattenstånd. Efter sju timmar anlände vi till Piran, 20 sjömil bort, i Slovenien, där vi skulle klarera ut från EU. Dingepunka När vi skulle lämna Poreč vid tolvsnåret den 10 startade inte motorn. Efter många om och men fick vi jollen i sjön. Den hade inte hållit luften från föregående dag. In till stan i alla fall med pumpen ombord. Blir det inte långtråkigt ombord undrade en gång en kollega. Vad gör ni i båten hela dagarna? Vad andra gör vet vi inte, men vi ringde en verkstadskille. Mikael fick göra tre turer fram och tillbaka till stan i Sunken, som jollen snabbt döptes till, för att hämta och lämna folk och batterier. Pump medfördes! Slutligen fick vi låna ett batteri mot deposition och blev uppmanade att inte stänga av motorn förrän i nästa hamn, Vrsar, där verkstaden låg. Verkstadskillen hade beställt plats åt oss, och just när Mikael grep VHF:en för att fråga vart vi skulle ta vägen, gled det upp en båt bredvid oss som lotsade oss in. Det var precis som de där Follow me -bilarna på flygplatserna. Inne på bryggan stod nästa kille och höll upp linan och tog emot tamparna. Vi kände oss nästan kungliga. Hamnavgiften var i samma klass. Skogsbrand Den 26 augusti gick vi in för att handla i Primošten och beslöt att ligga kvar över natten. På morgonen började det blåsa, först rätt beskedligt men väderrapporten sade att det skulle öka. När vi funderade på hur vi skulle göra började det lukta brandrök. Jag for ner för att sniffa runt, men det var inte från oss lukten kom. En enorm rökpelare steg upp bakom skogen, det blev mer och mer rök och snart även lågor. Skogsbrand! Det var frånlandsvind och sotflagor började yra över båten. Vi stängde alla luckor. Upp med ankaret och iväg. Det gick knappt att andas längre. Två flygplan började vattenbomba skogen. Vi försökte hålla oss undan när de gick ner mellan flyende båtar för att hämta vatten. Och så finns det de som undrar vad vi gör på båten hela dagarna! Stenhårda sängar Över Triestebukten till Monfalcone hade vi rätt hård vind, mellan åtta och 13 sekundmeter. Vi hade tagit in ett rev i storen; hade vi bara haft lite mindre försegel hade allt varit perfekt! Inre förstag med kuttersegel står på önskelistan. Odyssé Nr 2 Maj

20 sitt öde. Den skulle nog nå stranden med det snaraste. När vi förtöjt i Otranto gick en dykare ner och kollade. Allt var som det skulle, sa han, men propellern lät konstig hela vägen hem. Propelleraxeln hade blivit skev och propellerbladen tilltufsade. I Santa Maria di Leuca var det nästa dag nästan vindstilla, hett så in i glödheta, ingen el på kajen, ingen täckning på telefonen, ingen Wifi och ingen öppen affär, men annars allt OK. Vi måste handla. Inte ens en skeppsskorpa fanns kvar. Piran, ett utmärkt ställe i Slovenien för in- och utklarering. Myndigheterna har kontor på kajen. På eftermiddagen tog vi taxi och hämtade bilen i Aprilia. Nästa dag städade vi som galningar för att bli någorlunda klara, innan båten skulle upp. Trots att vi höll på in på sena kvällen blev vi tvungna att fortsätta en dag till. Efter en hotellnatt i Monfalcone på stenhårda sängar inte i några sängar här inte vacklade vi ner till en glödhet hamnplan och en glödhet båt och fortsatte. Vid tretiden kom vi äntligen iväg. Norr om Monfalcone, där båten är upplagd, reser sig Alperna bara ett par mil bort. Temperaturen föll från 35 grader till 10,5 på dessa få mil. Segla natt? Fy farao! Kvart över elva den 10 maj året därpå satte vi kurs på Brindisi. Vädret var fantastiskt, lagom vind som enligt rapporten kunde öka under dagen för att avta under kvällen, slör och strålande sol. Prognosen stämde till en början, men vinden ökade. Så småningom längtade vi efter lite mindre vind för att kunna äta och gå på toa. Kvällen var kolsvart med fantastisk stjärnhimmel men vinden ökade fortfarande. Vi hade kalkylerat med fem-sex knop och att komma fram i dagsljus. Loggen pendlade stadigt mellan åtta och nio. Redan klockan fyra var vi utanför Brindisi. Inte tillstymmelse till gryning. Kolsvart. Mängder av ljus från oljeraffinaderier och kemiska fabriker gjorde det helt omöjligt att se vad som var vad. Att hitta hamninloppet med alla ljus i bakgrunden hade varit svårt utan navigatorn. Den gröna fyren på pirnocken var släckt! Den röda drunknade totalt i bakgrunden. Det hade inte varit kul att damma in i den kolsvarta piren, 1,5 sjömil lång och åtta meter hög! Trots storleken syntes inte piren förrän på ett par båtlängders avstånd. Segla natt? Fy farao! Det kunde ha slutat i katastrof. Storsjöodjur Vi hade fin segling mot vårt nästa mål Santa Maria di Leuca. Utanför Otranto, då jag stod vid rodret, förlorade vi nästan styrförmågan. Mikael tittade akterut och upptäckte att vi hade fått svans. En slang, med tio centimeters diameter, hängde ut under aktern. Vi fick ner seglen, startade motorn för att få upp båten i vind, men slangen gick omedelbart i propellern. Inloppet till Otranto är omgivet av höga klippor. Innanför de södra klipporna på vår babordssida låg hamnen och rakt fram låg en sandstrand. Trots det ofrivilliga drivankaret gjorde vi bra fart. Inne på fyra meters djup fick vi nödbromsa med ankaret. Lyckligtvis högg det direkt. Puh! Då kom en lång slang ut från under båten i en enda härva. Den måste ha varit meter lång, såg lite jackad ut där propellern hade gått i den. Eftersom det blåste rakt mot stranden, lämnade vi slangen åt Crotone en soptipp Crotone är första hamn under fotsulan på stöveln. Där blev vi inblåsta. Det skulle bli etter värre ända fram till helgen, så det gäller att gilla läget. Stan har emellertid en viss bedagad charm. Utefter kajerna säljs det fisk i otaliga bodar och vi hittade en fantastisk grönsaksmarknad en bit upp i stan. I centrum finns en hel del vackra hus. Tyvärr lider de flesta av ett långt gånget förfall. Armeringsjärnen i betongen ligger blottade. Dörrarna hänger snett. Gästhamnen sköts numera med den äran av båtklubben. Det bästa av allt: Tvättmaskiner! Soptunnor finns inte; skräpet slänger man i en hög på kajen fick vi veta av hamnkaptenen. Inte underligt att det flyter en massa skräp och plast i havet! Stan ser ut som en soptipp. Vi hade ännu inte hunnit till Neapel. Där skulle det vara ännu värre. Från noll till kuling Den 30 juni gick vi från Aguilas på spanska östkusten. För oss i tidig otta, utanför hamnen klockan åtta. Puerto de Almerimar låg drygt 80 sjömil bort. Mycket disigt och spegelblankt hav till klockan tolv då det kom en vindpust så vi kunde hissa. En stund senare ändrade havet karaktär framför oss. Efter en skarp kant i vattnet gick det gäss. Sen drog det igång! Vinden ökade från tre sekundmeter till åtta på bara ett par minuter. Sol från klarblå himmel. Inget tydde på blåsväder, men vinden var snart uppe i 16. Stick i stäv. Kryss. Då och då kom vi in i ett glödhett värmestråk; att likna värmen vid att gå förbi en öppen varmluftsugn är inte nog. När vi skulle reva vägrade motorn starta. Värmestråken slog emot oss och mitt i allt sa Mikael: Vi har ju i alla fall tur med vädret. En hamn 15 sjömil närmare än Almerimar och med vinden in blev ny destination. Vi ringde hamnkontoret och fick veta att vi inte kunde räkna med hjälp med att ta oss in; det skulle vi få fixa själva. Damen Mikael tala- 18 Odyssé Nr 2 Maj 2013