Februari 2013 Nr. 87 1

Transkript

1 Februari 2013 Nr. 87 1

2 Briefingmaterial skickas till Marita Täppinen Fornbacken 41, 2tr, Södertälje E-post: eller Adressändringar: Skickas till Dag Jonsson Sandhamnsgatan 48 B, Stockholm E-post: Resemästaren: Vår Resemästare är Lotta Borgiel Marsjö Hvilan, Vingåker E-post: Sista materialdag för nästa nr. är 24 maj Annonser: En helsida kostar 1000 kr och en halvsida 500 kr. Redaktionen förbehåller sig rätten att bedöma och eventuellt förkorta insända bidrag och tar inte ansvar för ej beställt material. SGS adress: c/o Anders Gezelius Skatkullevägen 22, Donsö Internetadress: E-post: Medlemsavgift per kalenderår: Ordinarie medlem 250 kr. Familjemedlem 75 kr. Postgiro: Lokala träffar Öst 17 mars, syd 6 april, väst 13 april Inbjudan och program skickas ut som vanligt inom respektive region och finns på SGS hemsida ett par veckor före varje träff. STYRELSEN Ordförande: Anders Gezelius ordforande@sgsresa.nu Vice ordförande: Kristina Bergman vice_ordforande@sgsresa.nu Sekreterare: Magnus Andersson sekreterare@sgsresa.nu Vice sekreterare: Kerstin Strandskog vice_sekreterare@sgsresa.nu Kassör: Ewa Knutsson kassor@sgsresa.nu Vice kassör: Bengt Cederfelt vice_kassor@sgsresa.nu Klubbmästare: Stefan Karlsson klubbmastare@sgsresa.nu Briefingansvarig: Marita Täppinen briefing@sgsresa.nu Resemästare: Lotta Borgiel resemastare@sgsresa.nu Ledamöter: Isabel Olesen ledamot@sgsresa.nu Dag Jonsson medlemsregister@sgsresa.nu Tryck: Strands Grafiska AB, Lindesberg

3 Innehåll 4 Ordförande har ordet 6 SGS-profilen 7 Nyårsfirande Det gäller att låta högst och längst 8 Vykortshälsningar 9 To discover America Det görs sällan några geografiska upptäckter nuförtiden 14 Hos barberarn i fjärran land Efter tre veckors boende i tält och utan rakning 20 Oförglömliga reseminnen 22 Boktips Leymah Gbowee som mottog Nobels fredspris Vår bästa souvenir Gediget hantverk 23 Mina minnesbilder med Myanmar Magnifikt! 24 Nya medlemmar 25 Resemästarens sidor 16 Äventyr i Indien Vilket obeskrivligt magiskt ögonblick Förstasidesbilden Möte i salskogen. Foto: Lars-Åke Janzon Ordlista med förklaringar för ovana datoranvändare. Bluetooth har ätit blåbär Fildelning en ½ liter var Hemsida gavel på huset Internminne anekdot från Kumla Modem motsats till ödem Megahertz stor biluthyrningsfirma Metataggar fiskekrokar Moderkort bild på mamma USB landet som kommer efter USA DVD det var det 3

4 Ordföranden har ordet Anders Gezelius 2013 Jubileumsår för SGS Så har vi kommit fram ända till Det är ett betydelsefullt år för SGS. Det har nu till hösten gått 25 år sedan ett antal eldsjälar samlades utanför Eskilstuna för att försöka bilda en förening för sådana som vi människor som älskar att resa, att se nya horisonter, möta människor som lever sina liv med helt andra förutsättningar och utgångspunkter än vi - och som har ett stort behov av att med jämna eller ojämna mellanrum träffa likasinnade för att utbyta erfarenheter och minnen. Säga vad man vill, men det kan knappast vara någon tvekan om att de som var med då, och i glädjande många fall fortfarande är med, tänkte rätt. Det är ett fascinerade faktum att så många år efter år kommer till våra veckoslutsträffar trots att det kan vara både kostsamt och besvärligt att ta sig till de platser där mötena går av stapeln. Vi kan ju så här i jubileumstider också se tillbaka på en lång och fantastisk rad resor som har kommit till för att vi som medlemmar har längtat till platser som inte är så lätta att nå på annat vis eller att åtminstone kunna resa på ett sätt som gör att man i alla fall tränger lite, lite under ytan på de platser vi besöker. Vi har genom åren haft förmånen att få resor producerade av personer med ett djupt och kärleksfullt förhållande till de platser och människor vi har besökt. I olika sammanhang när jag pratar om resor tillsammans med andra och beskriver den typ av resor vi genomför inom SGS så har många kommenterat att det inte är resor med särskilt låga priser och jag försöker förklara att det oftast rör sig om unika resor, inte sällan till platser som är svåra att nå, men framför allt att det till sist handlar om resor med ett helt fantastiskt UPK, dvs Upplevelser Per Krona. De SGS-resor som jag själv har deltagit i har alla varit sådana och det tydligaste tecknet på det är att de ger upphov till ständiga och outsinliga diskussioner mellan oss som har varit med på dem. När det gäller SGS-resor så kan man tala om att få minnen för livet i ordets mest positiva mening. Alla ni som har varit med under årens lopp och på olika sätt har bidragit till att göra SGS till det föreningen är idag ska ha ett stort tack från alla oss som har haft förmånen att få komma med i föreningen och dela det fantastiska kamratskap som finns där. Jag vet att jag mer än en gång har hört från medlemmar att SGS på något sätt har blivit som en andra familj. Det är inte i så många andra sammanhang man kan uppleva en så grundläggande trygghet i förvissningen om att man är i ett 4

5 sammanhang med, i bästa mening, likasinnade. Vårträff 2013 i Helsingborg/ Helsingör Höstträffen i Karlstad kommer att vara det riktiga 25-årsjubileet, men redan vårträffen nu i Helsingborg är något att se fram emot och planera för. Som ni kan se av inbjudan så kommer vi att vara på ett bra hotell med goda möjligheter att ta väl hand om oss och ge oss de förutsättningar vi behöver för att skapa en minnesvärd träff. Det är inte varje gång vi ses som vi kan ge oss ut på en utlandsresa som en del av programmet. Vi har ju lyckats med det när vi hade Strömstad som utgångspunkt och besökte Norge och nu kommer vi alltså att ge oss ut över vattnet och besöka Danmark. För att vi ska få så bra förutsättningar som möjligt kommer vi som omväxling att förlägga utflykten till förmiddagen på lördagen och jag är säker på att det kommer att bli ytterligare en utflykt att lägga till alla de andra minnesvärda vi gjort under årens lopp. Förutom att vi får chansen att titta lite på själva Helsingör kommer vi också att få guidade visningar av det kända Kronbergs slott och det kanske lite mindre kända, men inte mindre intressanta, Helsingörs Kungliga Priviligierade Skyttesällskap. Som vanligt finns det också en rad andra lockande programpunkter. Vi får en inblick i hur det är att arbeta med SOS International, en redovisning av den senaste SGS-resan, presentation av en researrangör med arrangemang i vår smak, vi kommer att få kunskaper om det spännande kapitlet med nationsfanor mm och inte minst ett efterlängtat besök av en legendarisk resenär och författare, Tomas Löfström som kommer att berätta om en annan stor resenär, Helsingborgssonen Torgny Sommelius. Om det inte räcker som lockbete så vet jag inte om det ger några extrapoäng att vi också kommer att ha sedvanliga årsmötesförhandlingar. Som alltid kommer det också att finnas tillfällen att bara träffa gamla och nya vänner och ha en god helg tillsammans. Tänk också på att Helsingborg med omnejd rymmer många möjligheter till upplevelser vid sidan om själva mötet. Några alternativ finns kortfattat omnämnda i inbjudan. Många medlemmar har nu i sin planering den jubileumskryssning på Volga som arbetats fram av Magnus och Lotta och som vi nu vet kommer att kunna genomföras och som vi då kan lägga till raden av framgångsrika SGS-resor. Inför 25-årsjubileet i Karlstad Jag vill också åter ta tillfället i akt att be er alla planera in höstens jubileumsträff i Karlstad ordentligt i era kalendrar och att fundera över om ni inte på något sätt kan bidra till en verkligt speciell träff. Kanske kan du själv bidra med något eller känner någon annan som skulle kunna göra det. Naturligtvis måste vi ta tillfället i akt att både se tillbaka på åren som gått, men inte heller glömma att se framåt! Ta kontakt med någon av oss i styrelsen så att vi tillsammans kan utforma ett 25-årsjubileum värt namnet. Väl mött i Helsingborg som inledning på vårt jubileumsår! 5

6 SGS profilen Marie Dahlström, Edsåsdalen Jag är född och uppvuxen i Karlskoga. Efter studietiden i Uppsala flyttade jag norrut i etapper och har bott i Jämtland sedan 80-talet. Bor i en liten fjällby och vistas också mycket i fjällstugan. Jag jobbar som distriktsläkare. Gillar att vandra i skogen och på fjället med min hund. När man bor där jag bor är det också nödvändigt att gilla vintern. 1. När och hur blev du medlem i SGS? Jag gick med 2007 efter att ha fått nys om en SGS-resa till Mocambique, ett land jag länge velat komma till. Resan var fantastisk, men vi var bara 4 deltagare! 2. Har du deltagit i något av föreningens höst- eller vårmöten? Har varit med på 5 möten, de flesta på våren eftersom jag ofta reser längre bort i november. 3. Din bästa resa hittills? (Behöver inte vara en SGS resa) Svårt att välja då alla resor på sitt sätt varit drömresor! Särskilt minnesvärd är nog en resa till de ryska delrepublikerna Burjatien och Tuva med många starka upplevelser av natur, kultur, religion, möten med människor och en jättefin men ganska jobbig vandring. 4. Din drömresa om du varken behöver ta hänsyn till tid, pengar, hälsa eller tillståndet i världen? Nordostpassagen- att resa längs Rysslands norra kust och då även färdas upp i de segelbara floderna med strandhugg förstås på lämpliga platser. Men med tanke på min extrema sjösjuka är nog en sådan resa inte så sannolik tyvärr. 5. Vad har du alltid med dig när du reser? Åksjukemedel. Hopfällbara stavar. Solhatt. Öronproppar. 6. Vad vill du helst läsa om i Briefing? Om alla slags resor till när och fjärrran. 6

7 Nyårsfirande Text: Lotta Borgiel, (krönika tidigare publicerad i Katrineholms Kuriren) Det kinesiska nyåret är en mycket stor högtid. Då stannar alla hjul. Affärer stänger, trafiken upphör och alla som kan är hemma hos sina nära och kära för att umgås en kortare eller längre tid hamnade jag och min man mitt i det kinesiska nyårsfirandet. Vår plan var att resa med motorcykel från Hanoi i norr till Saigon i söder. På Hanois gator sköts smällare. Man gjorde meterlånga band med smällare. Det gällde att låta högst och längst. Tävlingar anordnades. Det sas att smällarna kunde vara stora som tunnor Att åka dagen efter nyårsafton var inte att tänka på. Då låg det drivor av skräp från alla smällare och det gick inte att ta sig fram eftersom man inte får inleda det nya året med att städa. Då det var storhelg och ingen trafik, hade livet flyttat ut på gatan. Överallt var barn, gamla och unga. Man satt och pratade och lekte och hade inte en tanke på att flytta sig för att det kom Naturmedicin 1 I november 2012 var jag på trekking i Annapurnamassivet i Nepal. Vid en klättring råkade jag ta stöd rakt in i ett bestånd av brännässlor (nepalesiska brännässlor är värre än våra!). Handen inte bara svullnade utan förlamades. Jag hade ingen känsel där och kunde inte böja fingrarna. Bergsguiden kom snabbt till hjälp - hon gick en vända i omgivningen och kom tillbaka med en MC. Vår hastighet toppade nog 30 km/timme. Hur skulle vi hinna till Saigon innan flyget hem gick? Så fort vi stannade för att sträcka på benen blev vi inbjudna på nyårskaka och tillhörande stark dryck. Helst ville de att vi skulle besöka hela släkten. Årets första gäster är viktiga för hur året kommer att bli. Att på landsbygden mitt ute i ingenstans få besök av två västerlänningar ansågs båda gott. Gästfriheten var stor! Större än våra magar klarade. Riskakan de traditionellt äter på nyår är mäktig och man kan omöjligt äta hur mycket som helst. Den tillhörande starka drycken kan inte heller intas i obegränsad mängd då man åker MC. I smyg tömde vi över min mans glas i mitt. Resultatet var dock att hans glas fylldes igen - och därmed också jag Efter oräkneliga riskakor, snapsar och punkteringar nådde vi Saigon. Det blev ett oförglömligt nyår och det andra vi firade det året. Hur många nyår finns det på ett år? Och tänk om vi var lediga och fick fira vid varje! några gröna blad som hon rev sönder och drog ur saften. Så masserade hon in den gröna smeten över hela min hand. Efter några minuter kom min känsel tillbaka och fingrarna fungerade. Tyvärr vet jag inte vad det var för "medicinalväxt" hon hittade. Men imponerad blev jag! Ulla Lidström 7

8

9 1. Sri Lanka Många vackra vyer, spännande historia och Bhuddas överallt. På en plats 500 i rad och fler tillverkas. Vi har det varmt, 28, men är snart hemma i kylan. Hälsningar Margot L 2. Golden Rock i Burma Här kommer en hälsning från ännu en grupp SGS:are på resa i det allt mindre Okända Burma. Hälsningar Eivor o Jaan, Kerstin o Leif, Margareta o Dag 3. Vi har sett alla djuren på bilderna - och blåval. Hälsningar Inger Bjurlén, Karin Jansson, Iréne Matthis, Lotta Borgiel 4. Tisdag 18 december På rundresa i Colombia långt från snö och vinter i Sverige. God jul och Gott Nytt År önskar Ewa o Lars Sandström, Gillan Liljeström 5. Mahe Seychellerna kanske inte det vanligaste resmålet för SGS:are. Men här kan paradisiska stränder med sol o bad kombineras med extremt tuffa bergs- och regnskogsvandringar. Värt att besöka är också världsarvet Vallée de Mai där den berömda palmen Coco de Mer växer samt La Curiense där de stora landsköldpaddorna lever. Hälsningar Kristina B o Eric S To discover America Text och bild: Bengt Cederfelt Det görs sällan några geografiska upptäckter nuförtiden. Man får nöja sig med att upptäcka platser man inte själv kände till. USA är ju tämligen välexponerat och det finns ett antal platser som många önskar besöka. Men det finns också rätt stora områden som många har ganska vaga uppfattningar om. Så varför inte göra ett hyfsat stort svep? Vi kan testa först med ett lite mindre. Eje och jag bokade flygbiljetter till Seattle, hemresan fick bli från Las Vegas. Vi bokade också hyrbil och övernattning på startplatsen, vandrarhemmet i Seattle samt tog oss an visumansökningsprocessen. Efter att ha upprättat en preliminärplan flög vi via Reykjavik till Seattle sista onsdagen i augusti. Efter att ha flugit över Grönland, Baffin Island och väster om Hudson Bay nådde vi målet före solnedgången. Vi skulle flyga hem från Las Vegas tre veckor senare. Eftersom det fanns spårbunden trafik in till centrum valde vi det alternativet och skulle hämta bilen i stan senare. Några kvarter att promenera till vandrarhemmet i skymningen. Många undrar kanske vad det ena och u 99

10 det andra kostar och hur varmt eller blött det är här och där. Låt mig återkomma när det sticker ut. Man kan i alla fall säga att Seattle har ett ganska svenskt klimat, men vi slapp regnet. Följande dag knallade vi runt i staden. Vi bodde några kvarter från Seattle Center där det var världsutställning 1962 och där Space Needle också står. Senare går vi ner mot Pike Place Market som är den centrala marknadsplatsen. Vi kollar också upp biluthyraren innan vi far upp till toppen av den högsta skyskrapan, Columbia Center. Vi hinner även se Pioneer Square, Klondikemuseet och Chinatown innan det är dags att hämta ut bilen. I staden är det fri parkering mellan kl 20 och 8, om man hittar en ledig oförbjuden plats. Därför passar vi på att ta en förortstur för att se vad Toyotan går för, och vår egen orienteringsförmåga. Visst tar vi oss fram och hittar även parkeringsplats efter ett par varv kring hemkvarteren. Annars finns här också en underjordiskt guidad tur man kan göra till 1800-talsstaden. Efter en stadsbrand byggde man helt enkelt nytt över det gamla. Innan den Lulefödde John Nordstrom satte sin prägel på staden. Under fredagen gör vi en rejäl tur och tar först färjan över Puget Sound till Bainbridge Island. Därefter far vi runt hela halvön där Olympic National Park dominerar. Det inre av parken är om inte väglöst så i alla fall i avsaknad av genomfartsvägar men vi får ändå se mycket av skogsklädda berg och sjöar. Vi får även prova på tankningsproceduren, postnummer ska anges tillsammans med betalkortet. Det löser sig och bensinen är ungefär hälften så dyr som hemma, kring fyra dollar för en gallon. Vi kör en kortare sträcka längs Stilla Havskusten och solen skiner nästan hela dagen. Senare på eftermiddagen kommer vi till delstatshuvudstaden Upptäcktsresanden med röd hyrbil 10

11 Seattle sett från Columbia Center Olympia där vi lånar gästparkeringen som brukar vara gångbar fredagseftermiddagar. Detta är ju en ganska liten stad och snart far vi hemåt för en sista övernattning i Seattle. På lördagen är det dags att fara vidare. Siktet är inställt på Mount Rainier som är det högsta berget i delstaten Washington. Vi kör mot sydöst och kommer upp från bergets östra sida. Det finns bilväg upp till 1900 m ö h. Behagligt solsken här. Ungefär hit når barrskogen. Den snöklädda toppen når 4392 meter över havet. Efter en kort promenad och lunch-break är det dags att fara vidare, nu mot Mount St Helens. Här var det som bekant ett dunderutbrott 1980 då hundratals meter av bergstoppen bokstavligen flög i luften. Dessa berg är ju nationalparker så fallna träd ligger huller om buller, till skillnad från i Tyresta som röjdes efter branden Surrealistiska landskap här som där. Ingen idé att köra till andra sidan berget för att finna logi. I stället kör vi genom vildmarken ner till Columbia River som bildar delstatsgräns mot Oregon. Här var det lättare att hitta juste mat men vi får kämpa lite innan vi hittar ett hotell i Stevenson. Nästa dag får vi njuta av denna trakts vyer. Vi kör över floden och följer sedan en äldre väg som passerar flera vattenfall, tämligen lättillgängliga från denna väg. Så småningom ut på den stora vägen och vi når Portland vid lunchtid. Här får vi plats på vandrarhemmet och här finns även gratis parkeringsplats så vi stannar här två nätter. Söndagseftermiddagen ägnas åt stadspromenad, Chinatown finns här liksom i de flesta större städer vid västkusten, ja även vid östkusten och kanske på fler ställen. Kust och kust, Portland ligger faktiskt flera mil från kusten, vid bifloden Willamette och längs denna finns en behaglig parkpromenad. Nästa dag rör vi oss i stadens utkant med dess mer eller mindre vilda parker, inklusive zoo som även hyser afrikanska djur och ja, djur från de flesta världsdelar. Mycket växtarrangemang i dessa trakter. På tisdagen far vi vidare ut mot Oregons oceankust. Här är det betydligt svalare och man förstår varför denna kust är relativt glest befolkad. Dock får man se många dramatiska vyer, ibland dimhöljda. Med lite hjälp får vi även syn på sjölejon som simmar bara några meter ut i havet. Vid Florence kör vi åter inåt landet, mot Eugene där nästa övernattning sker. Inte så svårt att hitta motell här. Dock ingen större sensationell arkitektur i denna universitetsstad, ja allt är ju relativt, men vi vill ju se många sidor av landet. u 11

12 Frukosten är som väntat inte så mycket att räkna med. Säkrast att medföra önskvärda ingredienser. Vi far vidare mot sydost och åter ganska vilda marker. Innan lunchen når vi Crater Lake, i strålande sol förstås. En synnerligen storslagen plats där flera view-stops görs längs västra sidan. Själva sjöytan ligger ca 1880 m ö h, bergringen runtom upp till 2480 m ö h. På lunchstället på södra sidan kan man däremot få tämligen europeisk mat, en gulaschliknande gryta med kokt potatis och välkokta morötter. Är vi kvar i USA? Man måste inte äta hamburgare varje dag. Åter genom skogarna, så småningom ett mer uppodlat landskap. Vi passerar motorvägen söderut i närheten av Gold Hill och Grants Pass. Vi passar också på att inhandla en vägkarta över Kalifornien som ska beträdas följande dag. Vi far vidare mot sydväst och finner logi i Kerby. Vi firar en vecka efter landningen med det största rummet hittills men billigare än i Stevenson. Torsdagsmorgonen avnjuts med björnbärsfrukost. Därefter avfart mot kaliforniska gränsen. Innan vi når fram till kusten besöker vi första Redwoodparken. Ståtligt som sig bör förstås. I kustzonen är det tidvis dimmigt och något svalt. Ett kort stopp i Eureka innan det bär söderut igen. Här finns några parker med Redwood och stundom bör man köra av riksväg 101, framförallt vid Avenue of the Giants och rulla fram i ett makligare tempo. Övernattningen får ske i Garberville, på ett Best Western-hotell. En liten stad med ett par restauranger, bl a en mexikansk med tavlor på döda, en med filmstjärnor och en med rockartister. Följande dag viker vi av vid Leggett där Highway 1 börjar med att krypa över kustkullarna och sedan följa kusten söderut. I närheten av Fort Bragg talar vi med ett australiskt-uruguayanskt naturintresserat par som verkar ha koll på läget. Bra att fånga upp erfarenheter från olika håll. Strax även lunchstopp i Mendocino som även har en liten fotoshop där de kan switcha om Ejes kamera till användbart läge. Ständigt växlande naturformationer längs denna kust där man egentligen kan stanna upp och se sig om hur ofta som helst. Det är helt enkelt omöjligt att beskriva hela denna kuststräcka i en liten Briefing-artikel. Fredagen avslutas i Bodega Bay, där Hitchcock spelade in Fåglarna på 60-talet. Nu är vi i dyrzon med fina restauranger även om staden är ganska liten men sträcker sig en bit längs den flikiga kusten. Priserna högre än temperaturen. Nästa dag, lördag, är det så dags att ta sig fram till San Francisco. Guideboken har blandat ihop ett par motell och vi kör runt ett tag innan vi nappar på ett ställe på Lombard Street med gratis garage. Dvs det ingår i priset. När vi parkerat och lunchat sent rör vi oss till fots inom de norra stadsdelarna. Vi fortsätter att kolla övernattningsställen eftersom vi bara betalat för en natt. Vandrarhemmet i Fisherman's Wharf, men vi kan inte parkera där nästa morgon, säger killen i receptionen, vi skulle inte ha frågat. Hamnkvarteren är populära med restauranger och dylikt men vi rör oss vidare mot Chinatown. Efter näringsintag traskar vi över kullarna mot hemmet, många alternativa vägval är möjliga men man kan inte snurra runt utan man bör röra sig mot 12

13 målet när man rör sig över stora ytor. På söndagsförmiddagen promenerar vi bort mot motellet som vi utsett till nästa logiplats. Men inte var det här. Vi pratade med ett par norrmän när vi stod i kön till receptionen igår men så här såg det inte ut. Vi får gå den vägen vi gick igår för att se om vi hittar var vi var. Och mycket riktigt, vid Lombard Street nära korsningen till Van Ness Avenue hittar vi var vi var. Vet inte hur många platser vi såg igår men nu betalar vi för två nätter till. Vi går tillbaka för att checka ut och kör då mot stadens västra delar och Golden Gate Park. På söndagen är det fri parkering, om man hittar någon ledig plats. Det gör vi och vi kan flanera genom parken som förstås är ett populärt söndagsnöje. Vi lunchar på golfklubbens klubbhus, utan att bli nerklubbade. Vid något vattenhål ser vi en blåhäger, några förbipasserande som får låna kikaren säger att denna trakt är den fågelrikaste i landet. Och på tal om fåglar, Blue Jay som är tämligen allmän visar sig senare inte finnas på västkusten. Det är troligen den snarlika Stellerskrikan som vi ofta ser. Här finns också bisonoxar i en inhägnad, samt diverse planteringar och vattensamlingar. Parken sträcker sig fram till oceankusten och där är som vanligt något kylslaget. Nu är vi ändå nere vid 38:e breddgraden. Som vid Koreas delning, eller Sicilien som europeisk jämförelse. Gränsen mot Kanada ligger på 49:e breddgraden (som Paris) och vi var ju ganska nära där, inte Paris men kanadensiska gränsen. Kaliforniens nordgräns ligger på 42:a breddgraden men denna kustzon är ett säreget område, på många sätt. På eftermiddagen kör vi då till vårt nya motell och parkerar där för första gången. Nu bor vi lite närmare Downtown och vi promenerar nerför Van Ness Avenue, upp och ner. Vi fortsätter bort mot Union Square som är det centrala torget. Här ligger de stora husen bl a några varuhus. Market Street är den mest livliga gatan och sträcker sig från hamnen mot sydväst. Vi viker av mot stadshuset som är en riktigt tjusig byggnad med kupol. I närheten grundades också Förenta Nationerna Vid Van Ness Avenue ligger också ett fint bilmuseum där många gamla modeller blänker genom de stora fönstren. Vi hinner också äta något på tillbakavägen. Måndagen är vår sista heldag i staden och vi börjar med att gå ner till hamnen och försöka ta oss till Alcatraz. Bara en biljett kvar till nästa tur, ta den du, after you, after you men där försvann den. I stället för att vänta på nästa tur försöker vi göra det som är kvar av staden. Eje uppsöker en tidigare besökt klädaffär medan jag vandrar bort mot sjöänden av Market Street och följer den ganska långt. Så småningom viker jag av mot Mission Dolores där stadens åldsta kyrka står. Något slags första spadtag eller beslut togs 29 juni 1776 dvs fem dagar före Independence Day. Detta av en franziskanermissionär från Mallorca som i sin tur var uppkallad efter Franciskus av Assisi och som så småningom gav staden dess namn. Det var dock först kring 1850 i samband med guldrushen som det blev en riktig stad. (Fortsättning i nästa nummer) 13

14 Hos barberaren i fjärran land Text: Stefan Karlsson Bild: Willi Reichhold Efter tre veckors boende i tält och utan rakning är man ganska vildvuxen i ansiktet. Tur då att det finns barberare tillgängliga. Efter återkomsten till Bhaktapur som ligger strax utanför Kathmandu i Nepal är jag och en resekamrat ute på en promenad i denna underbara stad. Kommer till slut fram till en barberarsalong som ligger precis bredvid den enda motorvägen som finns i Nepal. Kan tyckas som en konstig placering för en dylik salong för att få kunder. Nu är det inte en 110km/h väg med planfria korsningar som finns här utan en dubbelfilig väg med mängder med korsningar där trafiken kan gå ner i krypfart. Men det klart ska man fånga turister finns det nog bättre ställen att hålla till på. Denna salong drivs av en lite äldre herre som ser mycket barsk ut och han har en anställd. Jag tar plats i barberarstolen, ägaren till salongen börjar raka mig. Blir den klassiska varianten, börjar med att löddra in mig med rakborsten och tar sedan fram rakkniven med ett nytt blad. Blir ett vapen som skulle kunna åstadkomma stor skada eftersom halspulsådern är farligt nära vid vissa tillfällen, gäller att lita på den som ska raka en. Rakning två gånger med återinlöddring mellan, avslutar med alunsten för att stoppa ev. blödningar men det är onödigt för ingen blodspillan här inte. Det blir så lent att man inte kan göra en bättre rakning och har nog inte varit lenare sedan jag föddes. Huvudmassage avslutar behandlingen. Mannen kan ingen engelska men han har en son som går på universitetet som vi kan kommunicera via. Sonen har inga planer på att bli barberare som sin far. Rakningen kostar 50NPR (nepalesisk rupie) vilket motsvarar 3.9kr. När man senare får reda på att hyran för frisersalongen är tusen NPR per månad plus att han har en anställd så blir man skrämd. Hur många rakningar måste han göra för att få ihop till de fasta utgifterna. Den bistre mannan skiner upp i ett litet svagt leende när vi ställer upp oss bredvid honom för fotografering efter att min resekamrat också blivit rakad. När jag tre dagar senare är ute på en sista stadsvandring i Kathmandu och passerar en annan frisersalong beslutar jag mig för att raka mig igen. Befinner mig på en bakgata dit inte många turister förir- 14

15 rar sig. Ingen i salongen kan någon engelska men vi förstår varandra ändå. Mannen som ska raka mig är ca. 25 år. Jag får ta plats i en stol med en spegel framför. Han fäller ner ett skynke framför dörrhålet så att det inte blir fri sikt in. Det börjar med att han masserar ansiktet innan rakningen startar. Sedan är allt som det brukar, raklödder, borste, rakkniv med nytt blad och rakning. Två gånger upprepas detta men sedan får jag vara med om nyheter. En tredje rakning med bara rakkniven, inget raklödder. Barberaren är ännu inte nöjd med slätheten verkar det som. Fortsätter med att kleta på en tjock vit kräm över hela ansiktet. Tar en bit sytråd från en rulle som hänger på väggen, vet inte om färgen spelar någon roll men det är röd tråd. Spänner den mellan händerna och drar den sedan över alla släta ytor som han kommer åt i ansiktet. Resterna av den vita krämen som finns kvar sköljer han bort med vatten, får luta mig fram över ett handfat. En annan kund råkade ut för samma behandling så det är antagligen fullt normalt här. Nu tillbaka till de normala rutinerna, alunsten, rakvatten och huvudmassage. Han måste känna att jag har problem med ryggen för han fortsätter med rygg- och armmassage, efter alla nätter i tält var jag ganska stel i ryggen. Håller på och masserar nästan lika länge som rakningen pågått. När jag sedan ska betala är det lite oklart hur mycket pengar han vill ha. Jag ger honom 150NPR (11.6kr). Kan tyckas dyrt i jämförelse med vad jag betalade häromdagen men tycker att han var värd detta och den förste barberaren borde haft vett att kräva lite mera pengar. Har fått smak på detta med rakning på gammalt klassiskt vis efter ett antal resor i olika länder i Asien. Första gången var i Indien där en resekamrat tog med mig till en barberarsalong. Har upplevt rakning även i Bangladesh och Burma och tar nu chansen så fort jag kan. I Indien var det en upplevelse att gå omkring i Kolkata (Calcutta) och se olika varianter på barberarsalonger. De lyxigaste som vi alltid gick på var normala med ett rum, stolar och speglar. Sedan fanns det billigare alternativ ute längs trottoarerna. Kan vara en stol, pall att sitta på eller så får man sitta på huk, spegel uppsatt eller en som man fick hålla själv eller ingen spegel alls. Vore intressant och veta hur stor prisskillnad de olika varianterna innebär. Får ta det på nästa resa till Indien även om jag tror att jag skulle ha svårt för att kunna sitta still tillräckligt länge om jag ska sitta på huk. 15

16 Äventyr i Indien Text och bild: Lars-Åke Janzon Tigerjakt Jag, liksom hundratalet andra naturintresserade människor, befinner mig vid halvsextiden på morgonen utanför gaten (infarten) till Bandhavgarhs nationalpark i norra Indien. Det är kallt, endast några plusgrader. Det ljusnar snabbt. Sann byråkratisk anda råder, och våra pass är insamlade för kopiering och registrering. Det är endast ett visst antal personer som tillåts komma in i de flesta nationalparker. Därför är det bra att åka med en organiserad resa där sådana här detaljer redan är ordnade i förväg. Vi sitter i öppna jeepar med filtar omkring kropparna och väntar på att bli insläppta, vilket vi blir vid 06-tiden. Med i jeepen kommer även en naturguide som ser till att vi vet vad vi får se och som följer den rutt som vi blivit tilldelade. Det är inte helt ljust och nästan inga ljud hörs när vi sakta åker in i nationalparken. Vi kommer inte många hundra meter förrän vi stannar och blir visade på ett fotavtryck av läppbjörn, bhalo på hindi. (Jämför Kiplings Balo i Djungelboken.) De är exklusiva nattdjur, men man kan se deras framfart där de brutit sig in i termitbon. Strax därefter ser vi det första tigerspåret i vägkanten. Det är en hona som gått här för ett litet tag sedan, det ser man på att avtrycket är lite spetsigare än hanens. Djungeln är här ganska öppen, så sikten är god mellan salträden (Shorea robusta). Här och var är det täta bambusnår, så där kan tigrar 16

17 uppehålla sig. Vår guide vill sitta lågt eftersom han många gånger hittat tiger sittandes under bambu. Bandhavgarh nationalpark är förhållandevis liten, och den lär innehålla cirka 90 tigrar. Chansen att träffa på en tiger bör därför vara större här än i någon av de andra parkerna vi besöker. De större rovdjuren, som tiger och leopard brukar dagtid upptäckas på grund av de tänkbara bytesdjurens varningsrop (alarm calls). Här är det vanligen hjortar, oftast axishjortar, och langurer som utstöter korta, kraftiga och dova läten när de upptäckt en predator. Då varningsrop hörs stannar jeeparna och vi lyssnar och försöker uppskatta var rovdjuret kan tänkas vara. Ju tätare varningsropen skallar desto mer rör sig rovdjuret. Om alarmropen närmar sig så väntar vi och iakttar omgivningen. Många gånger upphör varningsropen utan att vi sett en skymt av något djur. Men, ibland händer det! Vid ett stopp där sikten var dålig eftersom det växte tätt med bambu stod flera jeepar, och passagerarnas ögon var riktade mot snåren. Då rör sig snåret och det går att se en randig bakdel med viftande svans. Hela iakttagelsen tog kanske bara en halv sekund, men det var en tigerobs. Även om synen var kort så var hela resan räddad. Vi väntade länge, men alarmropen upphörde, och tigern hade förmodligen lagt sig till vila. Axishjortar och hulmaner är de arter som vanligen varnar för predatorer. Under november-juni hittar man många gånger dessa arter tillsammans. Aporna tappar nämligen ner blad som de äter av från träden, och de är värdefulla för hjortarna då gräs är ovanligt då det inte regnar (icke monsuntid). De bägge arternas sinnen kompletterar varandra, eftersom aporna har utmärkt syn och hjortarna ett mycket känsligt luktsinne. Då det blivit en aning varmare, och då solen står högre blir det lite mer liv i djungelns invånare. De tre arterna gröna och långstjärtade parakiternas (plommonhuvad, halsband och rödskuldrad) skränande läten hörs från stillasittande fåglar eller från små flockar som flygande drar omkring i trädtoppshöjd. Små flockar av gråaktiga indiska skriktrastar (Jungle Babblers) flyger en kort bit in i djungeln när vi närmar oss. Orientgylling (Blackhooded oriole) har många ljud för sig, varav i varje fall ett är mycket sommargyllinglikt. Ibland skymtar man den citrongula fågeln med mörkt huvud högt upp i något träd där den sitter helt öppet. Svart drongo, med sin lyrformade långa stjärt sitter ofta helt öppet på en utskjutande gren ganska lågt i vegetationen. Vi ser även många stora nät av silkesspindeln Nephila, och guiderna säger att det är ovanligt gott om dem just nu. Den flera centimeter långa gulsvarta och tigerrandiga spindelhonan sitter i centrum av nästan vartenda nät. Den knappt halvcentimeter lilla hanen sitter antagligen i nederkanten av nätet, men honom ser vi inte. Ungefär en timma senare samma dag stod vi vid en trevägskorsning och spanande. Tigrar går gärna i kanten av vägarna i nationalparkerna. Helt plötsligt säger, eller snarare väser, vår guide att tigern kommer ut från skogsbrynet en liten bit från där vi står med jeepen. Inget varningsrop hade hörts så uppdykandet av tigern kom plötsligt. Den ljust gulorange grundfärgen lyser 17

18 och de kontrasterande svart ränderna exponeras tydligt. Den stora katten, en hona, kommer makligt lufsande mot oss genom gräset som är lika högt som den själv. Den bryr sig inte det minsta om vår närvaro, utan bara passerar oss och försvinner in i den bakomvarande djungeln. Det dröjer dock inte mer än någon minut förrän tigern kommer ut en bit längre bort, och nu är den på väg mot oss igen denna gång ännu närmare. Vilket obeskrivligt och magiskt ögonblick! Inte heller den här gången tittar den på oss, det märks att det är djungelns kung och det mest karismatiska djuret som just går förbi oss. Pansarnoshörning Pansarnoshörning, Rhinoceros unicornis, som även kallas indisk eller asiatisk noshörning, är en av världens mest hotade djurarter. Världspopulationen uppgår för närvarande endast till individer. Det finns i nuläget alltså färre pansarnoshörningar än vad det finns vilda tigrar. Men, trots det, finns det mycket stora chanser att se pansarnoshörning i exempelvis Dudhwa nationalpark i Uttar Pradesh i Indien. Sedan länge har denna art dödats av människor på grund av sitt enda horn, som är en högt prisad nyckelingrediens i asiatiska mediciner. Trots det faktum att extensiva, utförliga vetenskapliga analyser har bekräftat att noshörningshorn inte har något medicinskt värde används det i framför allt Kina och Vietnam. Myter och vidskepelse är svåra att slå hål på. Dessutom har deras naturliga biotop avsevärt krympt och omvandlats till annat ändamål. Gräsmarker förvandlas allt oftare till åkermark eller annan mark som passar människan. Idag finns pansarnoshörningar endast kvar i Indien och Nepal från att ha haft en betydligt vidare utbredning i Asien. Tjuvskytte och biotopförstörelse har därför medfört att pansarnoshörning snart står inför ett nära utdöende 18

19 om inget görs. Bevarandet av noshörningen som art och dess biotop är därför av största vikt för dess överlevnad drog man, dvs den asiatiska noshörningsspecialistgruppen, upp riktlinjer för hur en tänkt överlevnadsstrategi skulle kunna se ut. Man pekade på att krafter måste till för att skydda och övervaka pansarnoshörningarna. Vidare skulle man flytta individer till passande områden där de tidigare funnits för att bygga upp nya livskraftiga populationer. Av de nya tänkta områdena ansågs Dudhwa nationalpark vara det mest lovande området. Noshörningar hade tidigare funnits här, och biotopen liknade den i Kaziranga nationalpark där det existerar en stor population. I Dudhwa växer även många viktiga gräsarter som föredras av noshörningarna. Området som valdes ut är 27 km2 stort. I stort består det till 20% av salskog (Shorea robusta) och resten av stora gräsmarker och vatten. Hela detta område stängslades in och skyddas av ett tretrådigt elektriskt stängsel. I mars-april 1984 infångades två hanar och tre honor i Assam, vilka sedan överflyttades till Dudhwa. Dessvärre återstod snart endast en hona och två hanar på grund av dödsfall. Nya noshörningar måste införskaffas. Man bytte då 16 elefanter mot fyra unga noshörningshonor som kom från Nepal. Två hanar och fem honor utgjorde då basen för uppbyggandet av en ny population noshörningar i Dudhwa. Artikelförfattaren i gul jacka ridande på elefant bland pansarnoshörningar. Foto: Ann-Sofie Karlsson Den första lyckade kalvningen inträffade 1989, vilken följdes av ytterligare tre födslar samma år. Därefter har populationsstorleken sakta men säkert hela tiden ökats, och i med födseln 2011 har beståndet av pansarnoshörningar ökats till 31 i Dudhwa. Pansarnoshörningarna övervakas dagligen från elefantrygg finns det fyra elefanter som används för detta ändamål. De elefanterna red även vi på när vi var inne i inhägnaden för att titta på noshörningarna. Vi sitter fyra personer på en stor platta på elefantryggen. Det är ganska obekvämt och långt ner till marken. Elefantgången är långsam och vaggande, och till en början finns skräcken att ramla ner. Det tar inte många minuter förrän vi stöter på den första noshörningen bland sal-träden, och den står lugnt kvar och betar. Det är ganska ojämnt på marken så man måste hålla i sig i en av hörnpinnarna. Det medför att det svårt att fotografera om noshörningarna inte är precis i ögonriktningen. u 19

20 Man vågar helt enkelt inte vända sig om och släppa taget. Det är bara att hoppas att nästa noshörning står bättre till. Vi möter fler noshörningar, men de går undan. Efter ett tag kommer vi till honan med ungen som föddes Noshörningshonan är inte glad, varken åt oss eller elefanten, för hon börjar plötsligt låta. Elefanten reagerar direkt, och vill gå därifrån, vilket elefantskötaren givetvis efterföljer. Vi kommer snart ut ur skogen och kommer ner till vattnet som omges av högt gräs. Det är i den här biotopen man oftast ser pansarnoshörningar avfotograferade. Mycket riktigt hittar vi även några noshörningar i gräshavet. Efter en och enhalv timmas elefantåkande är vi tillbaka vid utgångspunkten, och vi har sett nästan tio olika noshörningar. Det återstår dock mycket att göra för att få upp en ny livskraftig population av pansarnoshörningar. Det som behöver göras är bland annat: Introducera nya noshörningar för att förhindra inavel. Intensifiera biotopskötseln. Förstärka det elektriska stängslet som drivs av solceller. Skapa ett satellitreservat till det redan existerande. Försöka få till stånd att jordbrukare blir ersatta för åverkan från noshörningar. The Forest Department (skogsdepartementet i Indien) står dock inför stora utmaningar. Man saknar utrustning, gedigen finansiering, politisk vilja och har för få medarbetare. Detta medför att det är svårt att utföra arbete på gräsrotsnivå. Oförglömliga reseminnen Text: Margot Lindeson Brunei är ju ett av länderna på Borneo och när jag anordnade en resa dit, tyckte jag naturligtvis att vi också skulle besöka Brunei. Sevärt land och dessutom hade vi en inbjudan att besöka Sultanen och hans två drottningar. Vi befann oss på ett av sultanens många slott, där vi fick äta och dricka så mycket vi orkade (inget starkt). Sedan fick männen hälsa på sultanen, och vi kvinnor hade en lång konversation om både Brunei och Sverige med drottningarna. Det glömmer jag aldrig! När vi gick, fick vi en present, en låda med godis, samt ett foto av sultanen som står inramat bredvid Elvis Presley, the King, inköpt då jag besökte Graceland Mansion. Inte heller glömmer jag den långa äventyrsresan med båt från Sydamerika till Europa. Under 45 dagar var båten vårt hem. Lång tid, men vi gjorde många landstigningar utmed vägen. En av de första landstigningarna var Grytviken, som fått sitt namn efter gamla engelska grytor, som använts till sälolja. Namnet lär arkeologen Johan Gunnar Andersson kommit på. Vi besökte bl.a. den i Norge tillverkade kyrkan, vars klockor fortfarande fungerade. Jag ringde. Otto Nordenskjöld har varit här och Shackleton ligger - 20