M i g r a t i o n s ö v e r d o m s t o l e n MIG 2007:15

Transkript

1 M i g r a t i o n s ö v e r d o m s t o l e n MIG 2007:15 Målnummer: UM Avdelning: 6 Avgörandedatum: Rubrik: Bestämmelsen i 5 kap. 6 utlänningslagen om synnerligen ömmande omständigheter är en undantagsbestämmelse som skall tillämpas restriktivt. Vid bedömningen av om synnerligen ömmande omständigheter föreligger på grund av anpassning till Sverige genom lång vistelsetid kan, åtminstone avseende en vuxen sökande, endast beaktas tid då sökanden befinner sig lagligt i landet. Vidare måste, för att tiden skall kunna beaktas, även eventuell tidsutdräkt under en laglig vistelse i Sverige bero på omständigheter utanför utlänningens kontroll. Vistelsetiden för sökande som under en stor del av tiden varit barn skall, om inte särskilda omständigheter föranleder annat, inte bedömas på annat sätt än för vuxna om han eller hon vid tidpunkten för prövningen fyllt 18 år. Även fråga om läkarintygs utformning. Lagrum: 5 kap. 6 utlänningslagen (2005:716) Rättsfall: MIG 2007:5 REFERAT A, B och C ansökte den 11 februari 2002 om asyl i Sverige. De uppgav att de var av serbisk etnicitet och medborgare i Kroatien samt att de hade bott i Serbien sedan år A, B och C uppgav vidare att de inte hade några giltiga identitetshandlingar. Migrationsverket avslog ansökningarna den 8 maj 2002 och beslutade att A, B och C skulle avvisas till Kroatien om de inte visade att något annat land kunde ta emot dem. A, B och C överklagade beslutet till Utlänningsnämnden som den 15 november 2002 avslog överklagandena. I beslut den 5 mars 2003 respektive den 2 april 2005 avslog Utlänningsnämnden nya ansökningar om uppehållstillstånd från A, B och C. A:s avvisning verkställdes den 31 mars 2005 till Serbien. B och C registrerades som avvikna samma dag. A, B och C ansökte den 18 oktober 2005 på nytt om asyl i Sverige. Samtliga uppgav i de egenhändigt undertecknade ansökningarna att de var medborgare i Kroatien, att de saknade identitetshandlingar och att de kommit till Sverige den 18 oktober A ingav samma dag ett pass utfärdat av f.d. statsförbundet Serbien och Montenegro. Vid utredningar i januari 2006 uppgav A att han kommit till Sverige den 24 april 2005 och B och C uppgav att de vistats i Serbien den 5-26 maj 2005 och sedan återvänt till Sverige. De ingav samtidigt kroatiska hemlandspass. Migrationsverket avslog den 16 februari 2006 A, B och C:s ansökningar och förordnade att de skulle avvisas till f.d. statsförbundet Serbien och Montenegro om de inte visade att något annat land kunde ta emot dem. A, B och C överklagade Migrationsverkets beslut till Utlänningsnämnden, som den 31 mars 2006 överlämnade ärendena till Länsrätten i Skåne län, migrationsdomstolen. Länsrätten i Skåne län, migrationsdomstolen ( , ordförande Larsson och tre nämndemän) yttrade i tre separata domar: Migrationsdomstolen delar Migrationsverkets bedömning att A, B och C inte kan betraktas som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt. I målet är utrett att A, B och C kommit till

2 Sverige den 10 februari 2002 och att de vistats här sedan dess med undantag av ca tre veckor. Det har genom i målet ingivna handlingar och vittnesförhör framgått att A, B och C skaffat sig en relativt stark anknytning till Sverige. Detta gäller i synnerhet C, som kommit till Sverige när han var 14 år och som går i skola här. Av A, B och C:s berättelser framgår att de trakasserats i Serbien innan de reste till Sverige år 2002 och att C nekats skolgång när han och B återvände till Serbien i maj I målet har åberopats läkarintyg som utvisar att A, B och C lider av ohälsa i olika avseenden. Såsom Migrationsverket anfört skall vid bedömningen av om synnerligen ömmande omständigheter föreligger främst beaktas den lagliga vistelsetiden i Sverige (prop. 2004/05:170 s. 281). Det har emellertid inte framgått varför verkställighet inte skett före det att A, B och C återvänt till Serbien under år Det får därför anses skäligt att ta hänsyn till hela vistelsetiden förutom ungefär ett halvår då familjen hållit sig gömd. Den relativt långa vistelsetiden kan inte, sedd för sig, anses utgöra synnerligen ömmande omständigheter. Migrationsdomstolen finner emellertid att de ovan redovisade omständigheterna sammantagna utgör tillräckliga förutsättningar för att bevilja A, B och C uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. - Migrationsdomstolen upphäver Migrationsverkets beslut om avvisning och beviljar A, B och C permanent uppehållstillstånd. Migrationsverket överklagade migrationsdomstolens domar och anförde bl.a. följande. Den dokumentation som har ingetts styrker inte att A, B och C lider av livshotande fysiska eller psykiska sjukdomar. Den som inte får sin ansökan om uppehållstillstånd beviljad är skyldig att självmant lämna landet i enlighet med vad som föreskrivs i utlänningslagen (2005:716). Det kan inte krävas att Migrationsverket skall styrka att kraftfulla åtgärder vidtagits för att få den sökande att lämna landet. Det kan inte vara lagstiftarens mening att Migrationsverket skall överlämna samtliga ärenden till polisen för verkställighet. Därmed kan det heller inte vara lagstiftarens mening att utsträcka den legala vistelsetiden när utlänningen passivt avvaktat verkställighet och t.o.m. hållit sig undan i perioder. Tidsutdräkten i förevarande fall beror inte på omständigheter som ligger utanför sökandenas kontroll. A har under hela utredningen lämnat felaktiga uppgifter om sitt medborgarskap, vilket har medfört en fördröjning av verkställigheten. Eftersom samtliga beslut på grund av A:s falska uppgift om sitt medborgarskap innehåller felaktiga verkställighetsförordnanden har det inte varit praktiskt möjligt att genomföra en snabb verkställighet av beslutet att avvisa honom. B och C uppvisade inte sina kroatiska pass, utfärdade i december 2001, förrän i januari Även B och C har genom sitt beteende fördröjt verkställigheten av avvisningsbesluten. A, B och C har därmed inte endast passivt avvaktat verkställigheten, utan även aktivt motverkat denna. Bestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter är en undantagsbestämmelse och bör som sådan tolkas restriktivt. Migrationsdomstolen har gjort en alltför extensiv tolkning. Den tillståndsgrundande tid som A, B och C haft i Sverige får anses vara förhållandevis kort och den särskilda anknytningen till Sverige förhållandevis liten. Uppehållstillstånd bör därför inte beviljas med stöd av 5 kap. 6 utlänningslagen. C är 19 år och skall därmed inte längre betraktas som ett barn. Trots detta har migrationsdomstolen tagit hänsyn till att han endast var 14 år när han första gången anlände till Sverige. Inte heller vid en samlad bedömning av familjens hälsotillstånd, anknytning till Sverige och förhållandet i hemländerna finns anledning att bevilja familjen uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 6 utlänningslagen. A, B och C bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Den omständigheten att de har olika medborgarskap försvårade verkställigheten. Migrationsverkets mottagningshandläggare ville inte splittra familjen och försökte därför hitta lösningar så att de skulle kunna avvisas till samma land. Före verkställigheten av avvisningen av A har ingen av dem hållit sig gömd. Vid ett senare tillfälle höll de sig gömda i ca sex månader i avvaktan på att få sammanstråla som familj. Vid bedömning av om det föreligger synnerligen

3 ömmande omständigheter skall beaktas bl.a. social etablering under lång vistelsetid i Sverige. Härvid bör normalt vikt fästas vid anpassning som uppkommit under tid då utlänningen vistats legalt i landet. Därtill kommer att den utdragna handläggningstiden berott på omständigheter utanför utlänningens kontroll. Den långa vistelsetiden i detta fall har berott på omständigheter som helt legat utanför deras kontroll. C är i dag vuxen men har under en helt dominerande del av vistelsen i Sverige varit barn enligt definitionen i 1 kap. 2 utlänningslagen. Även om Migrationsverkets uppfattning avseende illegal vistelsetid skulle godtas bör undantag göras, eftersom han varit barn som gömts av andra under en tid. De har på ett korrekt sätt följt Migrationsverkets och Utlänningsnämndens beslut och ställt sig till förfogande för verkställighet av avvisning. När verkställighet har kunnat ske har de följt beslutet. De har återvänt till Serbien endast därför att de respekterar svensk lagstiftning och inte på grund av någon anknytning dit. Om de inte hade respekterat svensk lag utan stannat kvar i Sverige hade de erhållit permanent uppehållstillstånd enligt den tillfälliga lagstiftning som gällde. A har aldrig bytt medborgarskap från kroatiskt till serbiskt. Inledningsvis hade han jugoslaviskt medborgarskap. Därefter fick han slovenskt medborgarskap, vilket han blev av med efter en tid. Sedan dess har han haft serbiskt medborgarskap. Han upplevde att Migrationsverket inte hade något större intresse för att förstå den komplicerade medborgarskapsfrågan. Detta var ett av skälen till att han inte uppgav att han hade ett hemlandspass utfärdat av f.d. statsförbundet Serbien och Montenegro. Ett annat skäl var att han följde smugglarnas råd att inte nämna passet. Anledningen till att han inte lämnade sitt pass till Migrationsverket förrän den 16 september 2003 var att det var först då som han fick tillbaka passet från smugglarna. B och C erhöll sina pass först då A återvände till Sverige i april 2005 och då uppvisades passen för handläggare vid Migrationsverket i Hultsfred. Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen ( , Ekman, Lindqvist, referent, och Wendleby) yttrade: Migrationsöverdomstolen noterar inledningsvis att Migrationsverket i enlighet med 12 kap. 4 utlänningslagen förordnat att verkställigheten av avvisningsbesluten skall ske till f.d. statsförbundet Serbien och Montenegro. Vid sådant förhållande finns inte skäl att pröva ansökningarna mot annat land. A, B och C har inte överklagat migrationsdomstolens domar. Migrationsverket har överklagat domarna såvitt avser beviljandet av uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Migrationsöverdomstolen konstaterar att det av utredningen i målen inte framkommer att det finns hinder mot verkställighet av avvisningsbesluten enligt 12 kap. 1-3 utlänningslagen. Fråga är således om omständigheterna i målen är sådana att A, B och C skall beviljas uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 6 utlänningslagen. Av 5 kap. 6 utlänningslagen framgår följande. Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen skall särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet. Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna bestämmelse även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer. I förarbetena till bestämmelsen anför regeringen bl.a. följande. Begreppet hälsotillstånd tillåter beaktande av hela hälsoskalan. Eftersom det är en samlad bedömning som skall göras i det enskilda fallet, går det inte att fastlägga när ett visst hälsotillstånd skall leda till uppehållstillstånd. Ett skäl för uppehållstillstånd kan vara att utlänningen har en livshotande fysisk eller psykisk sjukdom eller lider av ett synnerligen allvarligt funktionshinder. I ett

4 sådant fall måste det dock först även ske en prövning av om det är rimligt att vården ges i Sverige (prop. 2004/05:170 s. 280). Vid en bedömning enligt 5 kap. 6 utlänningslagen skall även utlänningens anpassning till Sverige och situationen i hemlandet särskilt beaktas. Det skall vara fråga om en anpassning till svenska förhållanden under en avsevärd laglig vistelsetid. För att sådan anknytning skall kunna beaktas krävs emellertid att tidsutdräkten har berott på omständigheter utanför utlänningens kontroll. Anpassning under tid som utlänningen hållit sig undan myndigheterna eller på annat sätt fördröjt handläggningen, t.ex. genom att undanhålla uppgifter eller handlingar, skall därför inte beaktas. Det väsentliga är vilken anknytning vederbörande har fått till Sverige och tiden för vistelsen kan inte ensamt vara avgörande vid tillståndsprövningen. Med situationen i hemlandet avses bl.a. vederbörandes anknytning till detta land. En samlad bedömning skall göras i det enskilda fallet (prop. 2004/05:170 s. 280 f.). Migrationsöverdomstolen gör följande bedömning. C var 18 år redan vid tidpunkten för ansökan om asyl den 18 oktober Han skall därför vid tillståndsprövningen betraktas som vuxen, jfr MIG 2007:5. Detta innebär även att det skall ske en separat bedömning, skild från föräldrarnas, av hans skäl för uppehållstillstånd. Redan av ordalydelsen i 5 kap. 6 utlänningslagen framgår att tillståndsgrunden synnerligen ömmande omständigheter är av undantagskaraktär. Att lagstiftaren valt rekvisitet "synnerligen" visar att bestämmelsen skall tillämpas restriktivt. Vid en prövning enligt lagrummet skall det ske en sammanvägd bedömning av omständigheterna. Det krävs att omständigheterna är sådana att utlänningens sammanvägda situation framstår som synnerligen ömmande. Av lagtexten framgår att omständigheter rörande utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet särskilt skall beaktas. Migrationsöverdomstolen har därför att först bedöma dessa omständigheter. Det är den enskilde som har att visa att förutsättningarna för uppehållstillstånd är uppfyllda. För att ett uppehållstillstånd skall kunna beviljas vuxna personer av enbart medicinska skäl enligt 5 kap. 6 utlänningslagen skall hälsotillståndet vara synnerligen allvarligt, vilket givetvis också måste vara tillfredsställande dokumenterat genom läkarintyg. För att ett läkarintyg skall kunna tillmätas något egentligt bevisvärde bör det innehålla uppgifter om läkarens tjänsteställning, varför intyget utfärdats, bedömningsunderlaget och vilka medicinska slutsatser som kan dras av detta underlag. Vid värderingen av ett läkarintyg kan journalanteckningar vara av betydelse men fristående journalanteckningar helt utan koppling till ett läkarintyg torde sällan ha något större eget bevisvärde. B har gett in journalblad. Journalbladen saknar dock koppling till ett läkarintyg och kan därför inte läggas till grund för en tillfredsställande bedömning av hennes hälsotillstånd. A har åberopat ett läkarintyg. Av detta intyg framgår inte annat än att A har råkat ut för ett olycksfall för vilket han varit tvungen att söka läkarvård och att någon uppföljning av den vården inte är planerad. Utlänningsnämndens akt innehåller ett läkarintyg utfärdat i februari Detta intyg, som utfärdats av en distriktsläkare, innehåller en psykiatrisk bedömning av C. Intyget saknar information om på vilket underlag - förutom C:s egna uppgifter - som läkaren gjort sin bedömning. Den ingivna dokumentationen styrker inte att A:s eller B:s hälsotillstånd är av sådan allvarlig karaktär att det finns behov av att gå vidare och pröva om det är rimligt att vård ges i Sverige. Inte heller det medicinska underlaget avseende C visar att hans hälsotillstånd är av sådant slag att vidare prövning är aktuell. Det är således inte möjligt att bevilja A och B respektive C uppehållstillstånd endast på grund av medicinska skäl.

5 En person som ansöker om uppehållstillstånd är skyldig att för prövningsmyndigheten uppvisa de identitetshandlingar han eller hon är i besittning av och på så sätt styrka sin identitet. Vidare är den som tagit sig till Sverige och som inte får sin ansökan om uppehållstillstånd beviljad skyldig att självmant lämna landet i enlighet med vad som föreskrivs i 12 kap. 15 utlänningslagen, vilken motsvarar 8 kap. 12 utlänningslagen (1989:529). Det förväntas av en person som fått ett avvisnings- eller utvisningsbeslut att vederbörande respekterar detta beslut (prop. 2004/05:170 s. 298 och 1997/98:173 s. 18). Vid prövning av om synnerligen ömmande omständigheter föreligger på grund av anpassning till Sverige genom lång vistelsetid kan, åtminstone avseende en vuxen sökande, endast beaktas tid då sökanden befinner sig lagligt i landet. Som laglig vistelsetid räknas - förutom den tid en utlänning befinner sig i Sverige med stöd av visering, uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller eljest direkt med stöd av lag - den tid utlänningens ansökan är under prövning fram till den tidpunkt då ett slutligt beslut rörande ansökan har vunnit laga kraft och den lagstadgade tid utlänningen enligt huvudregeln har för att frivilligt lämna landet löpt ut. Vidare måste, för att tiden skall kunna beaktas, även eventuell tidsutdräkt under en laglig vistelse i Sverige bero på omständigheter utanför utlänningens kontroll. Det anförda innebär bl.a. att tid då utlänningen fördröjt handläggningen genom att t.ex. inte uppvisa identitetshandlingar som finns i utlänningens besittning eller då utlänningen hållit sig gömd, inte får tillgodoräknas vid bedömningen av om utlänningen anpassat sig till Sverige. A och B har under hela utredningstiden vid asylansökan år 2002 uppgett att de och C saknar giltiga passhandlingar. A har också uppgett att han är kroatisk medborgare. Efter att avvisningsbeslutet vunnit laga kraft har A i stället uppgett att han är medborgare i f.d. statsförbundet Serbien och Montenegro. Han har dock inte styrkt detta förrän han visat upp sitt hemlandspass den 16 september A:s numera ingivna pass är utfärdat under år 2001 och av stämpel i passet framgår att han använt detta under samma år. B och C har visat upp sina hemlandspass först i januari Bägge passen är utfärdade under år 2001 och har stämplar som visar att de använts under år A har enligt egen uppgift återvänt till Sverige den 24 april B och C har enligt egna uppgifter återvänt till Sverige den 26 maj De har inte gett sig till känna för svenska myndigheter förrän den 18 oktober A, B och C har varit skyldiga att lämna Sverige inom två veckor efter Utlänningsnämndens beslut den 15 november 2002, vilket de också upplysts om i beslutet. Mot bakgrund av hur de agerat avseende passhandlingarna kan tilltro inte fästas vid vad A och B anfört som skäl till att de inte kan klandras för att de inte självmant lämnat Sverige efter det lagakraftvunna avvisningsbeslutet år Deras agerande har i allra högsta grad varit ägnat att försvåra utredningen av ansökningarna om asyl och verkställigheten av avvisningsbeslutet. Den utdragna vistelsetiden i Sverige både före och efter det tidigare lagakraftvunna avvisningsbeslutet kan således inte anses bero på något annat än deras eget agerande. C har under aktuell period varit underårig. Det är dock ofrånkomligt att föräldrarnas agerande får betydelse även för hur hans tidigare vistelse i Sverige skall bedömas. Det har inte framkommit några särskilda omständigheter, t.ex. att C farit mycket illa under tiden i Sverige eller att hans utveckling kommit att påverkas mycket negativt av föräldrarnas agerande, som medför att det vore oskäligt att inte nu låta honom tillgodoräkna sig tidigare vistelsetid i Sverige i större omfattning än föräldrarna. A, B och C får således anses ha vistats lagligt i Sverige endast under tiden den 11 februari-den 29 november 2002 samt fr.o.m. den 18 oktober Emellertid är inte hela denna tid tillgodoräkningsbar eftersom A, B och C inte

6 uppvisat sina hemlandspass för Migrationsverket och därigenom fördröjt handläggningen av ärendena. Den lagliga tillgodoräkningsbara tid som A, B och C befunnit sig i Sverige är därför tämligen kort. I detta sammanhang finner Migrationsöverdomstolen emellertid även anledning uttala att utrymmet för att bevilja uppehållstillstånd till vuxna personer som inte har medsökande barn enbart på grund av lång tillgodoräkningsbar vistelsetid, med hänsyn till lagtextens restriktiva utformning, närmast är obefintligt. Vid bedömningen av utlänningens anpassning till Sverige skall hänsyn även tas till vederbörandes anknytning till hemlandet. En sådan bedömning blir emellertid aktuell endast om utlänningens tillgodoräkningsbara vistelsetid i Sverige är avsevärd. Vid bedömningen av vad som är avsevärd vistelsetid måste hänsyn tas till om barn berörs av prövningen. A, B och C, som alla är vuxna, har en tämligen kort tillgodoräkningsbar vistelsetid i Sverige. Redan av detta skäl kan den av dem åberopade anpassningen till Sverige inte i sig ge rätt till uppehållstillstånd och något skäl att ställa anpassningen till Sverige mot den anknytning de har till f.d. statsförbundet Serbien och Montenegro finns därför heller inte. Av det anförda framgår att det inte finns någon åberopad enskild omständighet som är tillräcklig för att A och B eller C skall kunna beviljas uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 6 utlänningslagen. Inte heller vid en samlad bedömning - där A:s och B:s respektive C:s hälsotillstånd, vistelsetid i Sverige, anpassning till det svenska samhället och situation i f.d. statsförbundet Serbien och Montenegro särskilt har beaktats - kan uppehållstillstånd beviljas med stöd av denna bestämmelse. Överklagandet skall således bifallas och Migrationsverkets beslut fastställas med den ändringen att A, B och C, med stöd av 8 kap. 5 och 7 utlänningslagen, skall utvisas i stället för avvisas. Migrationsöverdomstolens domslut. Med bifall till överklagandet fastställer Migrationsöverdomstolen Migrationsverkets beslut med den ändringen att A, B och C utvisas. Anm. Målnummer UM avseende B, UM avseende A och UM avseende C avgjordes i en och samma dom. Sökord: Synnerligen ömmande omständigheter; Anpassning; Laglig vistelsetid; Tillgodoräkningsbar vistelsetid; Vistelsetid; Tiden för prövningen; Barn; Läkarintyg Litteratur: Prop. 1997/98:173 s. 18; Prop. 2004/05:170 s. 280 f. och s. 298