MUSEERNA VID DJURGÅRDSBRUNNSVIKEN

Transkript

1 MUSEERNA VID DJURGÅRDSBRUNNSVIKEN Flanerar man längs den vackra Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm kan man inte undgå att lägga märke till tre stora byggnadskomplex längs vikens norra strand. Byggnadernas funktion är snarlika men arkitektoniskt är de vitt skilda åt. För att underlätta för läsaren tänker vi oss att vi följer Djurgårdsvikens norra strand från Djurgårdsbron. Vi passerar då först det gamla Skogsinstitutet, beskrivet i Kulturvärden nr 1/1999, därefter Diplomatstaden med sina stora villor från och 20-talen, på vänster hand öppnar sig Ladugårdsgärde (Kulturvärden nr 1/2000) och sedan är vi framme vid restaurangen och hotellet Villa Källhagen. Stället är känt redan på Bellmans tid som landsvägskrogen Röda Stugan. Eventuellt ingår den ursprungliga byggnaden i det fristående hus som nu används som festvåning. Den moderna byggnaden är ritad av arkitekterna Bjurström och Brodin och invigdes Den diskreta, milt ljusgråa huset har lånat motiv från den berömde arkitekten Gunnar Asplunds Villa Snellman på Djursholm. Strax bortom värdshuset låg fordom den lilla gården Hesslingsberg, uppkallad efter hovjägaren Hessling som hade sitt boställe här i mitten av 1700-talet. Detta kan i sin tur ha varit byggt på ett gammalt kruthus från 1700-talets början. Flera sådana byggdes då runt Djurgården för att sprida kronans krutförråd och därmed minska olycksriskerna. Minst två av dem finns kvar än idag. Ett ligger vid båthamnen Hundudden på norra Djurgårdens östra sida och det andra är nu en del av den gamla Bonnierska villan Nedre Manilla. Hesslingsberg fanns kvar till slutet av 1920-talet då gården revs för att lämna plats åt 1930 års Stockholmsutställning, den funktionella arkitekturens genombrott. Trots att utställningen kom att bli epokgörande återstår bara två synliga minnen. Det ena är toalettinrättningen på Strandvägen invid Djurgårdsbrons norra fäste och det andra är den svaga terrasseringen framför Sjöhistoriska museet. Ragnar Östbergs palats När vi nu passerat Villa Källhagen och en skogsdunge ligger Sjöhistoriska museets vita palats framför oss. Den har i likhet med sina museala grannar en lång bakgrundshistoria. Arbetet för ett sjöfartsmuseum i Stockholm inleddes 1913 genom bildandet av Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum. Redan året därpå öppnades en utställning om landets civila sjöfartshistoria i förhyrda lokaler på Skeppsbron 46. Man tvingades stänga utställningen 1920 och magasinera de insamlade föremålen, men kunde 1925 åter öppna i rederiet Nordström och Tuhlins fastighet på Skeppsbron 34. Här kom man att stanna i 10 år. De sjömilitära delarna av museet härstammar från flottans modellkammare i Karlskrona där fartygsmodeller samlats ända från 1600-talets mitt. Redan år 1867 visades ett antal av de unika modellerna på världsutställningen i Paris och än mer uppmärksammade blev de på Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm Där presenterades de i flottans och arméns egen paviljong tillsammans med andra äldre och nyare marina föremål. Efter utställningen återfördes modellerna till Karlskrona. Starka krafter arbetade för ett nytt centralt marinmuseum i Stockholm och 1907 öppnades en tillfällig utställning i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg som idag hyser Utrikesdepartementet. Modellerna hämtades ånyo från Karlskrona och andra föremål tillfördes från bl.a. Marinförvaltningen. Flera förslag lades fram för en ny permanent museibyggnad, både Galärvarvet, Karlaplan och Kastellholmen diskuterades. Under tiden förvarades Statens Sjökrigshistoriska samlingarna i källaren till det gamla Bancohuset vid Järntorget i Gamla Stan, där Statens Fastighetsverk nu har sitt säte. Bättre möjligheter erbjöds när Skogsinstitutet flyttade från Nobelparken till Frescati Här kunde föremålen äntligen visas för allmänheten under namnet Marinmuseum.

2 Länge hade man emellertid närt tanken om ett gemensamt sjöhistoriskt museum och 1928 framlade representanter för de båda verksamheterna en skrivelse till regeringen med förslag om ett gemensamt marin- och sjöfartsmuseum med placering någonstans i staden. Förslaget gav genklang på många håll och resulterade i mars 1931 i en donation från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse på kronor för ändamålet. Villkor för donationen var att statens skulle upplåta lämplig tomt, att bygganden inte fick uppföras i funktionalistisk stil och att beslut i frågan skulle vara fattat före utgången av Riksdagen biföll också en proposition med detta innehåll Villkoret om att museet inte fick byggas i funkisstil var sannolikt en följd av den då pågående arkitekturdebatten i efterdyningarna av Stockholmsutställningen. Ironiskt nog kom museet att byggas på platsen för utställningens stora funkisrestaurang. De tidigare nämnda teraserna, eller rättare sagt gradängerna, minner om detta. Den ungefärliga platsen för museet hade diskuterats redan tidigare, bl.a. i ett utkast av arkitekten Ferdinand Boberg från I augusti 1931 utlyste en statlig utredning en begränsad arkitekttävling för att man skulle få idéförslag. Vissa ramar fastslogs, bl.a. skulle plats göras för fartygsmodellerna och för det bevarade akterskeppet från Gustav III:s chefsfartyg Amphion. Byggnadsrådet Carl Bergsten vid Byggnadsstyrelsen tillsattes som domare och de kända arkitekterna Ragnar Östberg, Cyrillus Johansson och Ragnar Hjort inbjöds som tävlande. Bergsten förordade Ragnar Hjorts förslag, som bäst uppfyllde lokalkraven och som dessutom var billigast. Utredningen frångick dock domarens ställningstagande, då man ansåg att förslaget var allt för funktionalistiskt och därmed inte stod i överrensstämde med donationsvillkoren. Istället fick Ragnar Östberg i uppdrag att modifiera sitt förslag, som uppenbarligen var inspirerat av Olof Tempelmans gymnasiehus i Härnösand från Efter det att regeringen tillsatt en nämnd för att leda arbetet kom modifieringarna, till Östbergs irritation att bli flera. Det gällde bl.a. fönsternas antal och placering, byggnadens längd och bredd samt och trappornas utformning. Byggnadsarbetet utfördes åren och museet invigdes Resultatet blev en ganska smäcker och elegant byggnad i ett cirkelsegment och med en central rotunda. Stilen är Swedish Grace och rotundans utformning går tillbaka till det mest, enligt Östberg själv, fulländade av alla rundtempel, Pantheon i Rom. Arkitektoniskt mest intressant är Minneshallen, eller Troféhallen som den tidigare kallades. Den förlades i centralaxelns fortsättning från den runda pelarförsedda vestibulen. Salen fick sitt ljus från höga smala fönster under taket och i dess bortre sida byggdes akterskeppet från Amphion in. I salen visades bataljmålningar och troféer i form av bl.a. erövrade örlogsflaggor samt några av de största fartygsmodellerna. Det nedre planet disponerades ursprungligen av örlogssamlingarna medan det övre visade handelssjöfartens utveckling. En hel skans från skonerten Hoppet med tillhörande däck och komplett inredning är kvar som en del av den ursprungliga basutställningen. Dualismen i samlingarna var länge vägledande för museets verksamhet. De bägge delarna slogs inte ihop till en gemensam myndighet förrän Bibliotek och tjänsterum förlades till museets norra gavel, i strid med Östbergs ursprungliga förslag, medan behovet av magasinsutrymmen helt förbigicks. En film- och föreläsningssal tillkom under 1970-talet och en cafeteria inreddes vid den södra gaveln i början på 1990-talet. Behovet av utställningsytor och nya publika utrymmen har under åren framtvingat mer eller mindre lyckade ombyggnader. Minneshallen har blivit arkitektoniskt utarmad och vestibulen framträder nu i ett mycket förkrymt skick. För närvarande har man också problem med slitna golv i bottenvåningen och med en dålig klimatanläggning. Trots senare förändringar inbjuder Östbergs byggnad dock fortfarande till en seglats på historiens oceaner och en vandring längs forntida stränder.

3 Ernst Jacobssons kasern På Sjöhistoriska museets baksida upptäcker finner vi de kvarstående delarna av Livregementets dragoners (K 2) kaserner, eller Kavallerietablissemanget som det också kallades. Livregementets dragoner var, till skillnad från t.ex. det värvade Livgardet till häst, ett indelt förband. Detta innebar att de fast anställda dragonerna i regel bara tjänstgjorde någon månad om året. Dragonerna, som härstammade från det gamla Livregementet till häst med anor från 1500-talet, rekryterades huvudsakligen i Uppland där regementets boställen låg. Livdragonerna hade tidigare fört en ambulerande tillvaro med övningsplatser på Pollacksbacken i Uppsala och vid Drottningholm. Sedan 1827 hade man övat på Ladugårdsgärde och legat i läger vid Värtan om somrarna. Så småningom krävde den utökade beväringsutbildningen, en föregångare till den allmänna värnplikten, bättre förläggningsutrymmen och övningsmöjligheter. Etablissemanget skulle också hysa kavalleriets samlade befälsskolor. Även Norrlands dragonregementes rekrytskvadron kom att inlogeras här under 1890-talets början, i avvaktan på att nya kaserner skulle stå klara i Umeå. På platsen för kasernbyggnaderna låg på slutet av 1700-talet gården Wiksberg som revs 1879 för att lämna utrymme åt den nya anläggningen, ritad av arkitekten vid Överintendentsämbetet Ernst Jacobsson, en av seklets mest produktiva arkitekter. Han hade några år tidigare ritat rikets första moderna kasern för Svea artilleriregemente (A 1, nuvarande Försvarshögskolan) vid Valhallavägen i Stockholm, färdig Till skillnad från A 1:s sammanhållna byggnad runt en central kaserngård, projekterades Kavallerietablissemanget som en anläggning bestående av flera huskroppar, med drag av paviljonger. Det rörde sig däremot inte om något renodlat paviljongsystem, ett sådant som samtidigt förespråkades av arkitektbröderna Axel och Hjalmar Kumlien och som kom till användning vid flera av deras lasarettsbyggnader. Etablissemanget stod färdigt 1881 och var utfört i enkel gulputsad nyklassicism med få utsmyckningar. Närmast Sjöhistoriska museet byggdes två långa stallängor, parallellt med varandra längs Djurgårdsviken respektive nuvarande Djurgårdsbrunnsvägen, med plats för sammanlagt 300 hästar. Vinkelrätt mellan dessa uppfördes ridhus och exercishus av trä. På platsen för nuvarande Folkens museum byggdes de tre kasernpaviljongerna, två på linje och en bortom, i rät vinkel mot Djurgårdsbrunnsvägen och viken. Kasernerna bestod vardera av en rusticerad bottenvåning med tvåvåningspaviljonger på varje gavel. Varje kasern hade en genomgående korridor, till skillnad mot det egentliga paviljongsystemet och 6 logoment, ett för 12 man och fem för 15 man. I flygelpaviljongerna fanns expeditioner och dagrum samt lägenheter för underofficerare. Dessa bestod av två rum och kök för fanjunkare samt ett rum och kök för gift sergeant. Ogift sergeant ansågs inte behöva något kök. I den mellersta av kasernerna fanns också utrymmen för regementsexpeditionen och officerarnas samlingsrum. Söder om kasernerna uppfördes det särskilda sjukstall och bortom dem förlades en envånings sjukpaviljong. Den allmänna värnpliktens införande 1901 innebar att regementets samtliga fem skvadroner om 125 man vardera, nu skulle rymmas i kasernerna. Ombyggnadsuppdraget gick till chefsarkitekten vid Arméförvaltningens kasernbyggnadsbyrå, Erik Josephson. Denne räknas än idag som rikets främste kasernarkitekt med en mycket stor både civil och militär produktion bakom sig. Han beräknas ha ritat 51 kasernetablissemang under sin aktiva tid. Dessutom var han kusin till Ernst Jacobsson och möjligheterna att sammanblanda dessa två är legio. Josephson lät höja de tre kasernerna med en våning och bottenvåningen på den mellersta byggdes om till underofficersbostäder samt arrestlokal. Även gavelpaviljongerna och sjukpaviljongen höjdes. Stallarna förlängdes för att få plats med alla hästar och en ny stallänga samt ett ridhus i sten tillkom mellan och i vinkel mot de andra. Bortom sjukpaviljongen byggdes ett kanslihus i två våningar med vindsvåning, omgärdat av en vacker park och med strålande utsikt mot Djurgårdsviken. Kanslihuset innehöll även

4 officersmäss medan underofficersmässen förlades till en nyuppförd byggnad med två våningar och vindsvåning, på en liten kulle mellan den södra stallängan och viken. I huset fanns också verkstäder och tjänstebostäder. För manskap och underbefäl byggdes ett marketenteri öster om kanslihuset redan 1895 och i höjd med kasernerna längs Djurgårdsbrunnsvägen uppfördes matinrättningen och en förrådsbyggnad. Förhållandena måste ha upplevts som nära nog idealiska, med vacker övningsterräng i på knutarna och nära till stadens centrum. Värnpliktiga dragoner, uppvuxna på landsbygden, var säkert heller inte vana vid centralvärme och rinnande vatten. I och med 1925 års försvarsbeslut var Livregementets dragoners saga all. Det sammanslogs med sin gamla ärkefiende Livgardet till häst 1927, under det nygamla namnet Livregementet till häst (K 1). Det nya regementet sammanfördes till hästgardets kaserner vid Lidingövägen och etablissemanget lämnades. Vid trettiotalets slut användes det för en jordbruksutställning och även Stockholmsutställningen kom att utnyttja delar av det. Idag kvarstår stallängorna, varom mera nedan, sjukstallet, en förrådsbyggnad, underofficersvillan och kanslihuset. Förrådsbyggnaden disponeras av Folkens museum och i villan finns Sjöhistoriska museernas kansli samt två privata f.d. tjänstebostäder. Kanslihuset, senare kallat Dragongården, kom att användas som bostad av greve Folke Bernadotte, som hade varit regementskvartermästare vid K 2. Han mördades av judiska terrorister under sitt medlaruppdrag i Palestina Den efterlevande familj bodde kvar i byggnaden till mitten av 1970-talet då den övertogs av Markandsdomstolen och av Byggnadsstyrelsen. Området köptes vid 1990-talets början av Kinas ambassad som lät uppföra nya kansli- och bostadshus i klassisk kinesiskinfluerad byggnadsstil. Dragongården är idag den kinesiske ambassadörens residens. Det gamla marketenteriet, som ingick i Sockholmsutställningens nöjesfält och som under familjen Bernadottes tid var chaufförsbostad, ingår däremot inte i ambassadkomplexet. Det tjänar nu som konferensanläggning för Finansdepartementet. Till minne av Livdragonerna restes en minnessten i närheten av södra stallets östra gavel Ragnar Hjorts museum Dagens Tekniska museum skapades av bl.a. Ingenjörvetenskapsakademien 1924, då stiftelsen Sveriges Tekniska museum inrättades. Diskussioner hade då pågått i flera år dessförinnan. Förebilden var Deutsches Museum i München och dess teknikhistoriska samlingar. I flera år var tekniska museets verksamhet inriktad på föremålsinsamling i väntan på en museibyggnad. Tack vare en donation på två miljoner kronor från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse kunde planerna realiseras sättas i verket Något villkor om att museets skulle uppföras i någon viss stil förekom inte, till skillnad från vad fallet varit vid samma stiftelses donation till Sjöhistoriska museet. Redan 1930 hade Ragnar Hjort, byggnadsråd och chef för byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå, utarbetat ett förslag, som nu kunde förverkligas. Förslaget anslöt till de ideal som presenterats vid Stockholmsutställningen samma år. Hjort var för övrigt inblandad i flera museiprojekt, inte bara Sjöhistoriska museet utan också bl.a. Hallands länsmuseum i Halmstad 1933 och Armémuseums nya gestaltning Staten ställde marken till förfogande, men bara ett stall revs för att lämna utrymme vilket gjorde att museet måste anpassas till en relativt liten markyta. Lösningen blev en kompakt huskropp med tredubbel rumsbredd, något som var fördelaktigt för kommunikationerna inom huset. I byggnadens mellersta del förlades trappor, hissar och magasin. Hisstrumman glasades in så att besökarna skulle kunna se hissmaskineriet i funktion, en mycket bokstavlig tolkning av begreppet funkis. Detsamma gällde för övriga tekniska funktioner som ventilationsaggregat och värmecentral, men dessa ha senare moderniserats och dolts. På entréplanet placerades de interna funktionerna som tjänsterum, arkiv och bibliotek. En hall innanför entrén var tänkt för tillfälliga utställningar, medan

5 lokalerna för basutställningarna i huvudsak fanns på de två övre våningar i sammanhängande cirklar av rum. För de mycket stora föremålen byggdes en maskinhall öster om våningshuset, en välvd järnkonstruktion, klädd med koppar och eternit. Passagen mellan huvudbyggnaden och maskinhallen utformades som en minneshall, kallad Sverigesalen. Salen hade en stram klassicistisk inredning, smyckad bl.a. med byster av svenska uppfinnare och industrimän. Den, liksom mycket av utställningarna i övrigt, var formgiven av konstnären Jerk Werkmäster. Sverigesalen är nu dessvärre helt spolierad. Under maskinhallens terrass fanns tidigare en vaktmästarebostad om två rum och kök, med ingång från norr och förbindelse med arbetsplatsen. För direktören inreddes en ljus och modern bostad högst upp i huvudbygganden och på samma plan inreddes också museets restaurang med terrass och en hänförande utsikt. Invigningen av museet skedde 1936, men det dröjde till 1938 innan publiken fick se annat än tillfälliga utställningar. År 1938 invigdes även gruvutställningen, som ursprungligen visats på 1897 års Stockholmsutställning i en byggnad som exponerade den skånska storindustrin. Byggnaden i fråga är f.ö. belägen på Skansenbergets norra sida och är i skrivande stund under renovering. Ridhuset och stallängorna användes i många år som magasin, men byggdes senare om. Ridhuset förändrades till konferensanläggning i mitten på 1960-talet, men inreddes till barnoch ungdomsavdelningen Teknorama i mitten på 1970-talet, efter ritningar av Britta och Kjell Abramsson. En ytterliggare förändring skedde 1998 för att skapa nya arbetsplatser i husets övervåning. År 1974 tillkom Telemuseum i den norra stallängan mot Djurgårdsbrunnsvägen efter en omfattande ombyggnad, som bl.a. innefattade utgrävning av en källarvåning och inrättandet av ett andra våningsplan. Det är i princip bara längans ytterväggar som återstår. Telemuseum är fristående från Tekniska museet men man delar administrationstjänster. I utställningarna ingår LM Ericssons magnifika styrelserum från Telemuseum står nu inför en omgestaltning. I samband med Aseas 100-årsjubileum 1983 tillsköts medel för att bygga upp ett elkraftsmuseum i det södra stallet och vid ombygganden inreddes även museets cafeteria där. Stallets invändiga karaktär är bevarad med vitputsade murar och bärande träpelare. Den senaste stora tillbyggnaden till museet är Wallenberghallen, efter ritningar av Erik Källström, Arksam AB. Den invigdes 1994 och är inpassad mellan Teknorama och Maskinhallen på platsen för det gamla exercishuset och förbinder museets olika delar. Höjden har begränsats av de intilliggande stallängornas takåsar, så att endast de bågformiga lanterninerna syns på avstånd. Wallenberghallen har likheter med Maskinhallen, en enkel byggnadskropp med rundad takform, byggd i en bärande synlig stålkonstruktion. Den rymmer en stor utställningshall som med skjutväggar kan delas i flera mindre rum samt hörsal och museets fotoateljé. Till minne av forna tiders byggnadsteknik står utanför huvudbyggnaden står en kyrkspira i gjutjärn. Den härstammar från Riddarholmskyrkan där den uppsattes efter branden 1839 efter den stora branden Spiran var en av fyra hörntorn och togs ner 1965 på grund av rostangrepp. Den flyttades till platsen Ragnar Hjorts arbeten karakteriseras som ett högt utvecklat sinne för form och mått, fasthet, klarhet, balans. Omdömet passar väl in på Tekniska museets byggnad, framför allt på interiörens öppna och föränderliga struktur. Stilmässigt är byggnaden en god representant för funktionalismens omisskännliga formspråk, ett museiföremål i sig självt.

6 Folkens hus Mellan Tekniska museet och Dragongården ligger Etnografiska museet, eller Folkens Museum Etnografiska som det numera heter. Museet är en utveckling av den etnografiska avdelningen i Naturhistoriska Riksmuseet, som bildades i slutet av 1800-talet. Avdelningen följde inte med när Riksmuseets nya byggnad vid Frescati togs i bruk 1916, utan stannade kvar i Vetenskapsakademiens dåvarande hus, det gamla Westmanska palatset invid Adolf Fredriks kyrka. År 1930 flyttade man in i de gamla dragonkasernerna, som trots vissa ombyggnader knappast var särskilt lämpade för sitt ändamålet. I samband med inflyttningen ändrades namnet till Etnografiska museet men verksamheten skildes dock inte från Riksmuseet förrän Museets dåliga förhållanden och bristande resurser var en följetong under många år. En museichef sade upp sig i protest mot statsmakternas ringa intresse, men droppen urholkade så småningom stenen och kasernerna rev. En ny byggnad uppfördes på dessas plats under åren efter ritningar av arkitekterna J. Gezelius och G. Mattson. Det nya museet invigdes Huset består av en tvåvånings kvadratisk betongstomme, men är prydd med en rödmålad locklistpanel och en serie av utskjutande takfall med synliga taksparrar. På den södra sidan finns utskjutande delar liksom på taket där den platta konstruktionen där den platta konstruktionen bryts. Den egensinniga arkitekturen framstår som en blandning av svenska lantbruksbyggnader och avlägsna byggnadskulturer. Byggnadens vackraste partier, där bl.a. museirestaurangen ingår, vetter mot parkanläggningen i söder, men fasaden mot Djurgårdsbrunnsvägen har kritiserats för osäkra kompromisser. Museets utställningsytor präglas av flexibilitet, men den vackra dubbeltrappan i den centrala höga utställningshallen har fått en överraskande trång placering. De publika delarna i övrigt anses som välplanerade, men föremålsmagasinen i souterrainvåningen har fått en mindre lyckad utformning med friliggande rörsystem. På byggnadens södra sida ligger det japanska tehuset Zui-Ki-Tei. Dess föregångare donerades till Sverige i mitten på 1930-talet men blev lågornas rov Endast delar av trädgården, gångstenarna, vattencisternen och det lilla vänthuset finns kvar och kan ses bakom den nuvarande museibyggnaden. I början av 1980-talet började en kommitté arbeta för ett nytt tehus och 1989 kom beskedet att fyra japanska pappersföretag donerat medel. Andra företag bekostade uppförandet och transporten från Japan liksom anläggandet av den traditionella trädgården runt huset. Tehuset består av två större och ett litet rum. Ofta innehåller ett tehus också ett yttre rum, väntrummet. Detta har här lagts i en fristående paviljong vid ingången till trädgården. För att återgå till museibyggnaden möttes den med skepsis av tidens renläriga funktionalister, medan mer förstående kritiker såg den som fint exempel på postmodernistiskt symbolspråk. Den belönades med Kasper Sahlinpriset För den flanör som efter denna promenad ännu inte blivit lomhörd av historiens vingslag, kan jag berätta att det går att söka sig ännu längre tillbaka i historien vid Djurgårdsbrunnsvikens norra strand. I skogsbacken på det gamla marketenteriets östra sida finns nämligen ett gammalt gravfält från järnåldern. Thomas Roth Forskare vid Armémuseum