GOD JUL! Vårens kalendarium

Transkript

1 MEDLEMSBLAD FÖR RADIOSYMFONIKERNAS OCH RADIOKÖRENS VÄNFÖRENING BERWALDBLADET Vårens kalendarium Gott Nytt År! Glöm inte förnya medlemskapet i Vänföreningen! Folkligt, festligt,fullsatt: Concerto Grotto nr 28 Orkestern i toppform med Harding i Berliner Philharmonie Radiokörens 9:e turné till Japan Motettens historia NR 4 DEC 2015 Julnötter! Hjärngympa! Vår nya konsertmästare: Julia Kretz-Larsson GOD JUL!

2 Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening Styrelse: Prinsessan Christina fru Magnuson, hedersledamot Erik Juhlin Ordförande Gunilla Rönnholm Sekreterare, vice ordf Gunnel Andersson Kassör Johan Hertzberg Ledamot Birgitta Magnusson Ledamot Lars Magnusson Ledamot Anders Rahm Ledamot Eva Sjödén Ledamot Anders Wester Ledamot Kristina Westman Repr.för Berwaldhallen Eriikka Nylund Repr. för orkestern Ulla Sjöblom Repr. för kören Sammankallande i valberedningen: Bo Magnusson bomag@comhem.se Revisorer: Jan Holmberg Lennart Norén Telefonsvarare: Postadress: RSKV, Radiohuset 7C, Stockholm Plusgiro: Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening Hemsida: e-post: info@rskv.org Berwaldbladet: Anders Rahm a.rahm@glocalnet.net Eva Sjödén eva.g.sjoden@telia.com Detta nummer av Berwaldbladet har tryckts i 1100 exemplar. Medlemsavgifter för kalenderåret 2015 Enskild medlem 250:- Två personer på samma adress 400:- Halv avgift för pensionerade musiker och korister som varit fast anställda vid BWH. Medlemmar i Vänföreningen får 10% rabatt på biljetter till Radiosymfonikernas och Radiokörens konserter i Berwaldhallen. Medlemsnålen: 50:- Vänföreningen tar tacksamt emot penninggåvor till OLOF RYDBECKS OCH VÄN- FÖRENINGENS FOND ur vilken föreningen årligen delar ut stipendier till musiker och korister från Sveriges Radios Symfoniorkester respektive Radiokören. Sätt in ditt bidrag på föreningens plusgiro och ange att gåvan är till fonden. Kära musikvänner! Ordföranden har ordet I förra numret av Berwaldbladet skrev jag att årets sommar inte var minnesvärd vad vädret beträffar men sedan har vädrets makter verkligen givit mig svar på tal. När upplevde vi senast en höst som denna? Sol och värme var och varannan dag i september och oktober och lägg därtill den klara luften och de vissnande växternas färgprakt. Nu har vi verkligen fått se vilken underbar årstid hösten är. Den har behövts som en motvikt till alla tragedier och allt elände vi dagligen får höra om. En annan motvikt har som vanligt musiken varit. Den mest påtagliga är förstås stödkonserten för flyktingar i Europa, Playing for life, där vi som var på plats i Berwaldhallen bjöds på en halvtimmes extranummer, men därutöver har vi ju bjudits på den ena godbiten efter den andra, ingen nämnd och ingen glömd. Omöjliga att glömma blir Symphonie Fantastique med Harding och Nielsens konserter för violin, flöjt och klarinett med våra egna Malin Broman, Anders Jonhäll respektive Andreas Sundén som solister eftersom de spelats in för att komma ut på cd. De skivorna ser jag fram mot. Våra två härliga ensembler har under hösten också varit ute på turnéer och som vanligt gjort stor succé. Orkestern var redan i september ute med Birtwistles Earth Dances, ett av de svåraste verken i orkesterlitteraturen, och Mahlers Das Lied von der Erde. Resan gick via Köpenhamn och Musikfest Bremen till Berliner Festspiele i den berömda Philharmonien. Dit blir inte många orkestrar inbjudna och blir man som Radiosymfonikerna direkt inbjudna till nästa års festspel då är det världsklass! Radiokören befäste i oktober sitt världsrykte med en turné till Japan där man gav sex konserter, varav fyra a capella. I detta nummer kan ni läsa om turnéerna men har någon av er läst en rad om detta i pressen? Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester är två strålande ambassadörer för Sverige och svenskt kulturliv som fler än vi i Vänföreningen borde vara stolta över men det förutsätter att man blir informerad. Om någon popartist kommer in på någon USA-lista får vi däremot reda på det. Inget ont om popen men varför inte lite jämvikt mellan genrerna? Nu har vi i väntan på våren då naturen väcks till liv igen gått in i det stora mörkret. Då gäller det att ta till vara alla ljuspunkter. En av dem är förstås musiken. I vårens program ser ni många godbitar men också att både kören och orkestern ibland överger oss, kören i mars till Warszawa och Bryssel och orkestern i april till flera städer i Spanien och Italien. Nya succéer att vänta! Människors liv brukar ju ofta delas in i årstider och själv är jag medveten om att jag befinner mig i livets höst med glädjeämnen som barn och barnbarn. Någon ny vår som i naturen tror jag inte på. Varför är vi svenskar så rädda att tala om döden? Jag som haft turen att vara frisk är glad för varje ny dag eftersom jag vet att slutet väntar och hoppas kunna göra bra ifrån mig fram till dess. Jag avslutar med en som kunde den konsten. Han började glädja mig långt innan jag var tonåring och har sedan följt mig. Jag sökte på Lidingö kyrkogård upp hans gravsten och liksom vid Piratens grav blev jag glad och stod där och småskrattade. Ni förstår kanske vem det är. Om inte se sid 24. Han skapade en tonrik väv av ystra visor spunnen. så vill jag man ska minnas mig God Jul och Gott Nytt År! ja, så vill jag bli munnen!

3 Mats-Olov Arne Anna Christiane Göran 4 CONCERTO GROTTO nr 28 Folkligt, festligt, fullsatt Folkligt, festligt, fullsatt är ett begrepp som myntades av den legendariske Topsy Lindblom på likaledes legendariska nöjespalatset Nalen på talet. Begreppet hade utan vidare kunnat föras över till Berwaldhallen den 3 november. På denna klassiska scen hade nämligen denna kväll en jazzklubb slagit sig ned, lätt maskerad under programrubriken Jazzy Classics inom ramen för Vänföreningens Concerto Grotto. Efter det sedvanliga bubbelminglet i Grottan kunde ca 150 förväntansfulla vänner slå sig ner på orkesterplats. Vår ordförande, Erik Juhlin, hälsade välkommen och kunde berätta att det var den 28:e CG sedan premiären den 13 november 2001 och att det nu tyvärr började bli lite väl folkligt och fullsatt. Vänföreningen hade denna gång inte kunnat ta emot alla intresserade utan tvingats betala tillbaka anmälningsavgifter. Tråkigt, men tyvärr nödvändigt om arrangemanget skulle kunna genomföras. Erik kunde också berätta att det här var första gången den klassiska repertoaren inom CG fått ge vika för mera jazziga tongångar. Han trodde nog att vi som var unga i mitten av förra seklet inte skulle ha något att invända. Två hedersgäster, som möjliggjort att vi satt där vi satt denna måndagskväll, fanns på plats. Dels en av arkitekterna bakom Berwaldhallen, Erik Ahnborg, dels Lennart Stenkvist, tidigare orkesterchef för SRSO, som var den som hade kläckt idén om Concerto Grotto och som tillika fått äran att avlossa första pistolskottet när sprängningarna till Berwaldhallen började i september Jazzkvintetten Till tonerna av Lars Färnlöfs Att angöra en brygga presenterade sig kvällens artister. Mats-Olov Svantesson, som på sitt flygelhorn svarade för entrémusiken, återfinns oftast i brassektionen i SRSO. Men ibland lirar han lite annat och då bl.a. tillsammans med kvällens bassist Göran Lundberg som hade börjat sin klassiska bana som cellist men som i kväll hade med sig ståfelan. Vid flygeln satt ikväll Arne Lundmark, som till vardags är programchef för Radiokören. Kvällens sångsolister var Anna Zander Sand och Christiane Höglund, båda hemmahörande i Radiokörens altstämma. Jazzvislig resa Anna inledde presentationen av kvällens program med att konstatera att "Jag tror inte ni kan förstå hur glada vi är att få vara här och hur vi har drömt om att få göra kvällens program och dessutom inför publik!" Så det var bara för oss vänner att luta oss tillbaka och njuta. Det är svårt att definiera det mångtydiga begreppet jazz, men vi upplevde att vi under kvällen fick vara med om en svensk, dansk och amerikansk vis-jazz eller jazz-vislig resa som både fick oss att nynna med, le igenkännande och kanske stampa lite lätt med foten. Monicas vals fick oss snart i den rätta stämningen. Många av de fräscha arrangemangen var signerade Arne Lundmark. Tycka om varandra Kärlek är inget ovanligt tema i musiken. Jazzkvintetten åskådliggjorde detta bl.a. i There will never be another you, It s almost like being in love, samt Olle Adolphsons finstämda Nu har jag fått den jag vill ha med utsökt a cappellasång av Anna och Christiane. Den danska kjaerligheten fick illustreras av Ulrik Neumans Kärleksvals och Christiane (med dansk härkomst och med sin mamma i lokalen) hann också besöka Eurovision Song Contest 1963 innan det blev kvällsstämning i I skovens dybe och stille ro. Undrar om Arne Lundmark i detta läge tyckte att det kunde vara nog med jazzigheten. I introt till kvällsstämningen lät han nämligen ett celest fenomen signerat Beethoven segla upp. Jazzklassiker För undertecknad tycktes det djärvt att år 2015 ge sig på 30-talslåten Body and Soul. Jag har alltid varit övertygad om att ingen kan ge denna känslofulla sång mer rättvisa än någon av mina favoritdamer Ella, Billie eller Sarah. Men nu är 5

4 6 Anna Erik Christiane det bara att konstatera att jag får rumstera om i mitt mentala diskotek och gör denna trio till en kvartett och inkludera Anna och hennes komp! Ett litet udda inslag i kvällens program var att det skulle sjungas kvartettsång. Mats-Olof och Arne skulle med sina röster komplettera våra damer. Mats-Olofs kroppsspråk och övriga gester signalerade klart och tydligt att han hade starka sympatier för biskop Brask och att han bara längtade efter sina blåsinstrument och sitt salivgivande tuggummi. Duke Ellington är ett namn man naturligtvis inte kan förbigå om man vill illustrera amerikansk jazzmusik från mitten av förra seklet. Med honom får vi också en koppling till allas vår egen Alice Babs. Duke skrev ju mycket musik speciellt för Alice. Kvällens jazzkvintett hade valt att hämta två avsnitt (bl.a. Freedom) ur en av Ellingtons Sacred Concerts. Efter uruppförandet i Grace Cathedral i San Fransisco 1965 turnerade konserterna världen runt, inte minst i de nordiska länderna, och då självfallet med Alice Babs som sångsolist. Än var det inte slut för på jazzkonserter är det alltid ett extranummer. Mats-Olof, nu på mammas gata med sin sordinerade trumpet, fick tillsammans med vår nybildade jazzkvintett oss att glömma höstmörkret. Gershwins Summertime gick direkt in i våra hjärtan. Blommor och applåder överöste välförtjänt våra artister och vi Vänner hade en känsla av att uppskattningen var ömsesidig. Eller som kvällens pianist, Arne Lundmark, uttryckte det Tack för att jag fick vara med. Det var som att kastas 25 år tillbaka i tiden och sitta där och plinka jazz. Men roligt var det. Anna Zanders Sand gav oss också några avskedsord från kvällens artister: Det finns 1000-tals andra jazzlåtar. Om det blir en Concerto Grotto Jazzy Classics 2, så lovar vi att ställa upp. Samling vid Dag Henrikssons byffé. T.h. Lennart Stenkvist, Concerto Grottons uppfinnare, och Dag. Med dessa avskedsord att fundera över drog vi oss ut till nedre vestibulen där vår eminente krögare/klarinettist, Dag Henriksson hade dukat upp en dignande buffé. Även den lekamliga spisen var som vanligt denna kväll av toppklass. (Ni hemmagravare: Vet ni förresten att laxen blir lite jazzigare om man byter ut/kompletterar dillen med fänkålsblast?) När vi vandrade hemåt i höstnatten var det nog många av oss som kände att vi varit med om något utöver det vanliga. Via kvardröjande melodislingor i bakhuvudet hade några av oss säkert följe med Povel bortåt vägen och några andra av oss hade kanske Beppe och Monica vid vår sida när vi sakta gick hem genom stan. JAN ANDERSSON Foto Sven-Olof Blanch Concerto Grotto bara för medlemmar Platserna till Vänföreningens senaste Concerto Grotto tog snabbt slut och vi fick tyvärr säga nej till 36 personer som anmält sitt intresse. Eftersom evenemanget främst är avsett för våra medlemmar, kommer vi i fortsättningen tyvärr inte att kunna ta emot gäster. Men vi uppmanar alla som har intresserade vänner och bekanta att be dem bli medlemmar i Vänföreningen i stället. 7

5 Rapport från orkesterns septemberturné Flyget avgick planenligt från Arlanda 9:40 i riktning Köpenhamn. Efter en energikrävande konsert kvällen innan var många kollegor, inklusive jag själv, ganska mosiga. Nu var det dags för nya tag. Vi landade i tid och efter en stunds väntan på bussarna som skulle ta oss till Danska Radions nya konserthus, hamnade vi snart i en matsal i anslutning till konsertsalen för lunch. Klockan 13 var det tid för akustikrepetition i denna härliga konsertlokal med plats för åhörare. Detta konserthus invigdes för övrigt i januari Klockan 15 var det konsertdags. Efter en kraftsamling lyckades vi återigen framföra Harrison Birtwistles Earth Dances med framgång. Därefter följde, som i Stockholm kvällen innan, Gustav Mahlers Das Lied von der Erde. Vi fick till ett framförande som framkallade tårar hos många åhörare inklusive vår altsolist Anna Larsson. Tårarna rullade längs hennes kinder i de avslutande Ewig... Ewig... Gripande. Stående ovationer. Efter konserten bjöds vi på Danmarks Radios egenproducerade öl (!) och efter en stunds mingel var det dags att ta sig till bussarna för att åka till hotellen. De flesta orkestermedlemmarna avslutade kvällen med en måltid någonstans i den danska huvudstaden Klockan 10:30 var det dags för avfärd Danmarks Radios Konserthus med buss i riktning Bremen. Ja, ni läste rätt. Idag skulle vi resa med buss och färja. Jag tror många var oroliga att denna resa skulle kunna "dra ut på tiden", men bussarna tog sig smidigt till Rødby och väl där vidare upp på färjan. Färjeturen skulle pågå ca tre kvart och många passade på att inta en måltid på restaurangen ombord. Även resan från Puttgarden ända till Bremen gick förvånansvärt smärtfritt och det blev dags att inta rummen på det utmärkta Swissôtel. En procedur som tog väl lång tid för många inblandade. DEN LEDIGA KVÄLLEN utnyttjades av många till att utforska vad Bremen hade att erbjuda i restaurangväg. Jag och några kollegor hamnade på förstklassiga Ratskeller i rådhusbyggnaden, där man framförallt kunde avnjuta det traditio- nella tyska köket och därtill hörande tyska drycker. Därefter var det dags för en liten promenad genom staden. Vi var förstås tvungna att ta en titt på de medeltida myskvarteren kring den supersmala gatan med namnet Schnoor. Gatan Schnoor i medeltida Bremen. Repetition i Die Glocke i Bremen Namnet kommer från ordet snöre och har att göra med den hantverkskonst som bedrevs/bedrivs i dessa kvarter, ursprungligen tillverkningen av tampar och rep till skeppstillverkning. Inte näsinnehåll alltså Idag kändes det nästan lite ovanligt att inte resa före kommande konsert, utan man kunde glädja sig åt lyxen att ha en ledig förmiddag och dessutom en del av en eftermiddag. Många passade på att ta en promenad eller en löptur i den nära omgivningen. En del passade på att shoppa, andra tog sig en titt på centrala Bremen. Jag tog mig till Domen och givetvis till Rolandstatyn. På gångavstånd från hotellet ligger konsertlokalen Die Glocke. Herbert von Karajan ansåg denna vara en av de tre bästa konsertsalarna i Europa, kunde den som tog sig tid att läsa på Die Glockes hemsida få reda på. 8 9

6 KLOCKAN 17:45 VAR det dags för akustikrep. Akustiken i salen verkade ganska hård, direkt och knallig. I alla fall hade jag det intrycket efter en stunds spelande av Birtwistles Earth Dances med dess många perkussiva inslag. Mahler fungerade bättre. Klockan 20 var det åter dags för konsert. En välfylld sal hade ingen större inverkan på akustiken, men konserten var återigen lyckad och många av oss såg därefter oerhört fram emot konserten i Berlin. Efter Bremenkonserten skulle jag och några kollegor hinna med ett restaurangbesök till. Jag kände att jag bara måste prova en av traktens specialiteter, nämligen den förträffliga rätten Flammkuchen En ny dag! Nya möjligheter! Vid 10- tiden avgick tåget från Bremen som skulle ta oss till Berlin via Hannover. Det märktes att orkesterns medlemmar var taggade inför kvällens uppgift. Oj, vad vi sett fram emot detta! Orkestern hade inte spelat i Berliner Philharmonie sedan vi var där med Manfred Honeck i början av 2000-talet. Äntligen skulle vi få möjligheten att visa upp oss med vår fenomenale chefsdirigent. Ni som hörde konserten i Berwaldhallen vet att vi inte direkt hade valt de lättaste styckena för den här turnén. Marginalerna är alltid små med den här typen av musik. Vid halvtvåtiden var vi framme på Berlin Hauptbahnhof och därefter färdades vi per buss till det jättelika Hotel Maritim, som i sin tur ligger på gångavstånd till Philharmonien. För den som är en Berlinfan gällde det att inte ligga på latsidan, utan ge sig av ut på stan för att ta vara på de få timmar vi hade till fritt förfogande mellan ankomst och akustikrep. Potsdamer Platz, Sony Center, Museet Topographie des Terrors, murrester, Unter den Linden m m skulle tittas på för min del. Därefter tillbaks till hotellet. Hitta rummet i ändlösa korridorer. Klä om. Mental samling. Iväg till Philharmonien. Klockan 18 var det dags för akustikrep. AKUSTIKEN I DENNA sal är minst sagt oproblematisk. Det är nämligen just problem med akustiken vi försöker komma tillrätta med vid akustikrepetitioner. Låt mig försöka förklara. Den berlinfilharmoniska akustiken ter sig som så, att man hör sig själv väl, liksom att man även hör övriga orkestern tydligt. Alla register (bas, mellanregister, diskant) får nödvändigt stöd. Detta är verkligen ingen självklarhet ska poängteras! I de flesta konsertsalar runt om i världen är det oftast en eller flera av dessa delar som fattas. I Berlinfilharmonin har man även känslan av att instrumentet klingar, vilket ger en positiv känsla och positiva känslor är man alltid i behov av när man spelar på den här nivån. Detta konserthus är utan tvekan ett av de mest lyckade konserthusbyggen någonsin, enligt min mening. Förutom den förträffliga akustiken är själva byggnaden välplanerad med omklädningsrum, scen plus personalcafeteria (med kök och flerhövdad personal) på samma plan etc. KONSERTEN NÄRMAR SIG. Klockan 20 är det dags. Fullt fokus. I Birtwistle handlar det mest om att klara av så många toner i rätt ögonblick och sammanhang som möjligt. En minst sagt knivig uppgift då verkligen varje instrument har sin egen stämma (30 fioler 30 olika stämmor). Denna gång hade jag nöjet att få spela 29:e fiol. Aldrig tidigare har vi spelat detta verk med en sådan precision och koncentration. Övervägande positiva reaktioner från en smått överrumplad publik. Publiken kan nog inte bli annat än överrumplad efter att ha upplevt detta verk! Ett enstaka burop hördes. Någon måste ha varit missnöjd med verket. Framförandet var det sannerligen inget fel på. Efter paus var det då dags för Das Lied von der Erde av Gustav Mahler. Ett på många sätt känsligt verk. Mycket som skulle kunna gå snett. MEN vilken insats av orkestern. Precis ALLT satt på plats. Soloinsatser, orkesterinsatser, klang, precision. Vi har aldrig spelat detta verk på det här sättet. Sångsolisterna var i toppform. Daniel Harding var som vanligt på topp. Så underbart! Vilken kväll! En av de bästa konserterna jag upplevt Radiosymfonikerna i Berliner Philharmonie med Radiosymfonikerna! EFTER KONSERTEN bjöds vi på ät- och drickbart i orkesterfoajén av den svenska ambassadören. Det minglades och njöts av den konstnärliga framgången. Flera kollegor skojade om att vi hade skapat vår alldeles egna legendariska Berlinkonsert, likt den vi i generationer fått höra om av äldre kollegor. Ni vet säkert vilken. Celibidaches triumf med SRSO i Berlinfilharmonin den 24 september 1969, Bruckners 4. Nu lägger vi till den 15 september 2015, Daniel Harding, Birtwistle Earth Dances, Mahler Das Lied von der Erde. Kanske kommer framtida generationer radiosymfoniker få höra talas om detta. ROLAND KRESS violin

7 Radiokören i Japan 9 21 oktober Körens 9:e turné till Japan sedan 1996 Resan började på morgonen den nionde oktober med incheckning på Arlanda. Ja, egentligen började den långt tidigare då det såklart kräver en del förberedelser, såsom att kolla att passet är giltigt, att skaffa visum (ordnades av vår turnéledare Kristina Westman), inköp av saker nödvändiga för resan och att packa dem, samt inte minst repetitioner med kören, innan man ger sig iväg. För en småbarnsmamma ingår även separationsångest i dessa förberedelser (iallafall för mig ). Det var första gången jag skulle åka med på en Japanturné och att åka till andra sidan jorden i nästan två veckor var inte helt självklart för mig som har tre barn, varav det yngsta inte ens fyllt två. Men den här gången ville jag ändå inte missa chansen! VI LYFTE FRÅN Arlanda mot Frankfurt en stund senare än tidtabellen utlovat, vilket resulterade i att bytet till planet som skulle ta oss till Osaka blev lite tajt. Men vi lyckades ändå ta oss igenom passkontrollerna allihop och hann gå ombord på planet i sista minuten. Tio timmar senare landade vi på andra sidan jorden, i Osaka. Lite dramatiskt blev det halvvägs, för en av våra kära 12 altar, Christiane Højlund, svimmade av förmodad matförgiftning eller blodtrycksfall och personalen fick kalla på eventuella läkare/sjuksköterskor som fanns ombord. Flera passagerare kom till undsättning och en tysk läkare tog huvudansvaret. Christiane blev väl omhändertagen under resten av resan och kvicknade till lagom till att vi skulle landa. Allt gick bra och både personal och de hjälpsamma passagerarna gjorde sitt allra bästa, men det är inte utan att man blir orolig när något sådant händer på elvatusen meters höjd. Lördag 10 oktober På flygplatsen möttes vi av vår japanske agent med assistent och blev visade till bussen som skulle ta oss till hotellet. När vi landade i Osaka var det tidig morgon japansk tid, men för oss var det närmare midnatt dagen före. Det var därför en utmaning att hålla sig vaken de timmar det skulle ta för oss att få tillgång till våra hotellrum, då vi inte var garanterade dem förrän klockan två på eftermiddagen. Vi fick ge oss ut på Osakas gator för att fördriva tiden, vilket ju på sätt och vis var bra så att man genast blev tvungen att börja anpassa sig till den nya dygnsrytmen. Japan ligger sju timmar före oss och det är inte okomplicerat att ställa om sin inre klocka så pass mycket. FÖR MIG SOM förstagångsbesökare i landet var det överväldigande med en så stor stad och med den speciella infrastrukturen. Staden Osaka är liksom byggd i olika våningar, med motorvägar som går på broar högt över marknivån och mycket av restauranger och affärer ligger under jord. Det var därför en utmaning att följa en karta då man plötsligt var hänvisad att gå uppför trappor eller ned i tunnelbaneplanet under marken. Det är inte så lätt för lokalsinnet att hålla kolla på läget när man är under jord. DEN LILLA GRUPP jag hamnade i tog sig till ett område berömt för sin kvalitativa snabbmat och vi hittade en restaurang där man på klassiskt japanskt vis fick en egen kupé och där bordet var väldigt nära golvet. För bekvämlighetens skull behövde man inte sitta i skräddarställning en hel måltid, utan det fanns liksom en nedsänkning för fötterna under det låga bordet. Skorna fick man ta av sig och låsa in i ett litet skåp. När lunchen var avklarad kunde vi återvända till hotellet och göra oss hemmastadda på rummen, vilket var mycket välkommet. Det var ett väldigt tjusigt hotell med fantastiska sängar och fin utsikt, så efter en middag på stan sov åtminstone undertecknad väldigt gott i tio timmar. Söndag 11 oktober I Japan ingår inte frukost i hotellpriset, utan den får man ansvara för själv. Jag följde mina japanrutinerade kollegor till närmsta Seven Eleven kvällen innan och införskaffade något som kunde likna det vi svenskar äter till frukost. Väldigt söt fruktyoghurt och trekantssmörgås på kritvitt bröd blev det den här gången. Färsk frukt verkar inte stå högt i kurs i Japan, men jag hittade en liten låda fruktsallad som fick duga. För övrigt är det oftast väldigt fräsch och god mat i detta land. Även en enkel sallad från ett snabbköp eller en liten inplastad sushirulle från automat kan smaka riktigt gott. Det känns överlag som att man använder sig av fina råvaror tycker jag. Sen vet man ju inte alltid vad det är man äter då det är svårt att läsa på förpackningarna. VID HALV TRETIDEN blev vi upphämtade med buss för att åka till Hyogo Performing Arts Center där vi skulle repetera inför vår första a cappella-konsert följande dag. Ett fantastiskt komplex med stora ytor ca två mil utanför Osaka City. Repetitionen hölls i en annan lokal med mycket sämre akustik än den vi skulle uppträda i, men det fick duga. Alla var ganska trötta men vi fick till ett bra rep ändå. Måndag 12 oktober Idag var det nationell helgdag i Japan, Health and Sports day, vilket förklarade den i mitt tycke lite mystiska konserttiden, måndag klockan fjorton. Bussen avgick från hotellet klockan tio och vi började repetera klockan tolv. Nu fick vi komma in i den fantastiska sal, helt i trä, där vi skulle ha vår turnépremiär. Det var otroligt fin akustik och atmosfär i rummet. Och ljudet blev inte sämre av att besökare fyllde salen när klockan slog två. Men det hade varit bra om vi fått känna på klangen i denna sal på repetitionen dagen före. Det tar 13

8 alltid en stund att lyssna in sig i nya lokaler, men jag får nog säga att vi genomförde konserten med den äran. Åtminstone verkade det så på de först andäktigt lyssnande och sedan ivrigt applåderande japanerna! Man får nog säga att vi trots tidsomställning och sömnbrist genomförde en lyckad första konsert på denna turné. PROGRAMMET BESTOD AV: Ave verum corpus av Mozart Singet dem Herrn av Bach Triodion av Pärt Friede auf Erden av Schönberg Fest und Gedänksprüche av Brahms Mässa för dubbelkör av Martin Allt är standardrepertoar för kören och arrangörerna har haft stort inflytande på repertoarvalet. Personligen tycker jag att vi borde ha haft med oss något svenskt eller åtminstone nordiskt stycke, men det är tydligen svårt att propsa på det när man förhandlar med dem som faktiskt bjuder in oss och står för alla omkostnader. De fick i alla fall höra den vackra folkvisan Om alla berg och dalar som extranummer. EFTER KONSERTEN blev vi hämtade av bussen för att åka till Shin Osaka Station varifrån vi skulle ta snabbtåget till Tokyo. De så kallade Shinkansentågen går alltid i tid och är väldigt bekväma att åka med, trots sin höga hastighet. Resan tog ca två timmar och väl framme i Tokyo blev vi hämtade med buss och körda till Tokyo Dome Hotel som skulle vara vårt hem under resten av turnén. Hotellet var 43 våningar högt och jag hamnade på 31:a våningen med imponerande utsikt. Äventyret i Tokyo kunde börja! Hotellet i Tokyo Tisdag 13 oktober God morgon Tokyo! Äntligen! Det svindlar lite när jag drar ifrån mörkläggningsgardinen och tittar ut från mitt hotellrum på 31:a våningen. Detta rum ska nu vara mitt hem resten av turnén. Solen strålar och vi har en ledig dag. Efter frukost tar den Gamle, Pelle Björsund, och jag en långpromenad i sakta mak. Målet var Kappabashi, ett område fyllt med allt du behöver i ditt kök. Keramik, knivar, förkläden m m. Jag skulle inte handla någonting men plötsligt hade jag köpt en Globalkniv till, den var ju så billig. Ångrar mig inte. TODAY S RUNCH stod det på en skylt och vi gick in. Det där med att skilja på l och r är inte det lättaste för en japan, och har gett upphov till många skratt. Vi åt en god tempura och fortsatte sedan vår promenad österut mot kanalen där vi fikade. Därefter besökte vi Ginza och pappersvaruhuset Itoya för att sedan ta oss tillbaka till hotellet. Efter en mycket god middag tillsammans med glada kollegor gjorde jag en tidig kväll. Onsdag 14 oktober Första mötet med orkestern i Tokyo Bunka Kaikan, Tokyo Metropolitan Symphony Orchestra. Vi repeterade Mozarts Requiem samt Friede auf Erden. Det kan nog bli riktigt bra det här, lyhörd orkester som gjorde sitt bästa av sammusicerandet. Solisterna är svenska, Kristina Hansson, Kristina Hammarström, Conny Thimander samt Johan Schinkler. Konserthuset ligger i den fina Uenoparken, där man även kan besöka muséer, tempel och en djurpark. Ett stort antal förflyttningar med buss, tåg och flyg ingick i programmet. Min altkollega Ulrika Kyhle berättade vid kvällens middag om sina upplevelser i det japanska tunnelbanenätet när hon på väg hem från repet glömt alla noter på tåget. Den fantastiska hjälpsamhet hon möttes av skulle slå SLs tillvaratagna effekter med häpnad. Minst fem personer engagerade sig i sökandet, som självklart slutade lyckligt. Be henne berätta vid tillfälle! Torsdag 15 oktober Efter en ledig förmiddag med stilla strosande i park nära hotellet var det dags för första konserten i Tokyo, i den hall vi repeterade i igår. Kören inledde a capella med Ligitis Lux aeterna. Därefter Schönbergs Friede auf Erden och sedan, efter paus, Mozart. Som alltid i Japan är det fina konserthallar med mycket bra akustik. Samtliga medverkande fick ett varmt mottagande av publiken. Fredag 16 oktober Ledigt fram till då bussen tog oss 14 15

9 Vid konserten i Karuizawa fick kören hjälp av musikskolans barnkör. till Suntory Hall där vi framförde samma program som dagen innan. Redan 1996 sjöng vi här, då tillsammans med en viss orkester från Berlin under Claudio Abbados ledning. Nostalgi! Efter en lyckad konsert bjöd orkestern på ett glas och Helena Wessman, som var med oss hela turnén, gladdes åt våra framgångar. När jag vid ett senare tillfälle frågade Peter Dijkstra om hur han sett på våra musikaliska insatser i Japan framhöll han Lux aeterna från kvällens konsert som den bästa version han gjort och hört. Lördag 17 & söndag 18 oktober Nu blev det två tuffa dagar med tidiga morgnar och resor med tåg och flyg. Först ut, tåg till Karuizawa, en timma och femton minuter i nordvästlig riktning. Vi kom till ett vackert höstligt landskap med berg och kullar. Själva konserthuset var ganska litet och fick mig att associera till antroposofernas hus i Järna. Från musikskolan kom en barnkör i åldrarna 6 16 år, de hjälpte oss med konsertens första nummer Ave verum corpus av Mozart. Helt underbart! DETTA VAR ALLTSÅ vår andra a capellakonsert och den gick väl ganska bra, framför allt efter paus. Vår dirigent tyckte att vi gjorde vår bästa version av Martins Mässa på denna konsert. Nästa morgon gick bussen 6.40 till flygplatsen för att ta en tur till Miyazaki, en stad på den sydligaste ön. Flygtid en timma och fyrtio minuter. Där väntade oss vajande palmer och 26 graders värme. Tyvärr hann vi inte njuta så mycket av detta eftersom konserten låg redan kl 14. KANSKE KUNDE MAN ana effekterna av en tidig morgon med flygresa, samt att många av oss hade problem med söm- nen mer eller mindre hela turnén p g a tidsomställningen, men konserten var väl lite svävande före paus Det tog sig med Brahms och Martin i andra halvlek. Som Peter uttryckte sig: New balls every time! På flygplatsen blev det lite dramatiskt när Rickard Collin fick telefon från sin sambo. Hon var på väg till Danderyd för att föda deras andra barn, tre veckor för tidigt. Han lyckades komma med ett plan hem sent på kvällen och allt gick bra. Däremot tyckte inte den japanska agenturen att det var lika bra, avtalsbrott, vilket löstes på bästa sätt. Arne Lundmark lånade Rickards frack och noter och ställde sig i basledet på vår sista och viktigaste konsert. Bra jobbat Arne! Måndag 19 oktober Ledig dag! Strålande sol. Tillsammans med altkollegorna Inger och Ulrika tog jag tåget till Kamakura, en timmas resa söderut. Där väntade havet och surfarna på oss. Nej, vi badade inte, men doppade fötterna. Tempel och fina trädgårdar samt en 13,5 meter hög Buddha från talet var andra sevärdheter som vi besökte

10 Det blev tre extranummer vid avslutningskonserten i Tokyo City Opera Hall. FOTO: HELENA WESSMAN Väl tillbaka i Tokyo ägnade Inger och jag en längre stund på UNI QLO oj så mycket kläder man kan handla där! Avslutade dagen på vår favoritrestaurang, rullbandssushi. Där kommer snabbtåget med din tallrik till din plats, genialt, och gott var det. God natt! Tisdag 20 oktober Dagen med stort D, den vi väntat på hela turnén. Konsert i Tokyo Opera City. Denna fantastiska sal med sin underbara publik. Det var i princip utsålt redan innan vi lämnade Sverige! Och det blev precis så bra och häftigt som 18 man kan önska sig. En laddning och en urladdning på bästa sätt som renderade tre extranummer. Glad att få uppleva detta ännu en gång. Resten av kvällen gick i det tecknet Onsdag 21 oktober Hemresa. Långt, segt, ännu längre, segare, men till sist Hemma! Sov nio timmar utan att vända på mig. Tack och sayonara! SOFIA NIKLASSON (9 12 okt.) sopran HELENA BJARNLE (13 21 okt.) alt Reseledningen: Peter Dijkstra, Kristina Westman, Helena Wessman och Arne Lundmark. Julklappsproblem i sista minuten? Kanske kunde ett medlemskap i Vänföreningen passa? Tre Sten Frykberg-stipendier till radiosymfoniker Vid den härliga konserten med Beethovens och Sibelius 2:or under Herbert Blomstedt lördagen 14 november delades sju Sten Frykberg-stipendier ut, varav tre tilldelades radiosymfoniker. Kontrabasisten Walter Mc Tigert fick kr. för studier i barockbas (violone) för professor David Sinclair, Schola Cantorum Basiliensis, Basel, Schweiz. Lika mycket fick vår pukslagare Plusgiro kr för enskild 400 kr för 2 på samma adress Walter Tomas Andreas Niklas Dag Mats Tomas Nilsson för att utöka repertoaren för kammarmusik kring slagverk och utforska möjligheterna i den ovanliga konstellationen violin, kontrabas och slagverk. Det tredje stipendiet på kr. tilldelades SRSO:s klarinettstämma för resa till Nordamerika och utprovning samt uppgradering av munstycken och instrument. Ett stort grattis till Walter, Tomas, Andreas, Niklas, Dag och Mats från Vänföreningen! 19

11 20 Motett en kort historik Frågor apropå Radiokörens konsert den 20 november Det är visserligen länge sedan jag svarade på frågor om musiktermer i radioprogram men just motett tycker jag mig minnas som ett speciellt problem. Många andra gamla termer är rätt begripliga: kantat kommer av cantare, cantata är något som sjungs. Sonat av sonare, ljuda, spela (på instrument), osv. Men motett? Här anmäler sig nu det franska ordet mot, latiniserat till motetus. Ordet ord kort sagt. Jag slår i Groves musiklexikon (1980) och finner 30(!) knastrande sidor. En hiskelig massa ord, 800 år musikhistoria. En fjärran värld står fram. En där Kyrkan tronade mitt i byn. På 1200-talet stod det ibland motetus på utskrivna sångstämmor. Notskriften har vissa likheter med vår men man måste lära om för att kunna tolka kvadratnoterna som just börjat ange inte bara tonhöjd utan även tonlängd. De som sjöng i gudstjänsterna i Notre Dame t.ex. fick ta itu med en ny, hemlig, häpnadsväckande konst. Man måste inte längre kunna allting utantill som förr. Däremot måste man kunna räkna fram den nya musiken. Den eviga gregorianska, enstämmiga sången som bar gudstjänsterna var ju en talande musik direkt efter texten. Nu skulle man räkna fram något mot en puls. Motetus-sångaren hade alltid sällskap med sångare som bar fram den urgamla, ärevördiga melodin med de bibliska, givna orden. Här tillfogade man nu något under lovliga former. Man skapade nya texter nya mots att sjunga samtidigt med de gamla. Ord som kommenterade de gamla. Man byggde en ny våning över den gamla melodin. Man skapade nya traditioner utan att överge det givna Det kom snart en tredje stämma och därmed tre samtidiga, olika texter. Det blev så småningom vanligt att sjunga den gamla melodin på bara vokaler en viktig påminnelse om det givna: cantus firmus. Allting råkade i Vinterfest i Dalarna För elfte året i rad bjuds världsartister in till nya musikäventyr mitt i det gnistrande vinterlandskapet Ovansiljan. Martin Fröst har lämnat över taktpinnen till Vikingur Ólafsson som med sin gudomliga musikalitet och innovativa personlighet gör honom till en värdig efterträdare och konstnärlig ledare för Vinterfest. Konserterna spelas som vanligt i kyrkor, FOTO KRISTIAN POHL gungning, i varje fall i sådana sammanhang där man hade tillgång till professionella sångare, de som kunde räkna musik på det nya sättet. De sysslade ännu inte med dur och moll. De sjöng strukturer som var strikt styrda av rytmiska mönster härledda ur poesins versmått. Matematiken tog sig in i Musiken. Så ungefär började motetten mycket starkt förenklat. Dess historia är så lång att det är fruktlöst att hitta någon beskrivning som täcker helheten. Allt kom att ändras genom seklen men termen har hängt kvar. En kort tid blandade man t.o.m. in profana texter i systemet. Renässansen fullkomligt översvämmades av motetter. Bara efter Orlando di Lasso har vi över 500 stycken. Myriader av tonsättare levererade till gudstjänsterna. Under barocken släppte man sedan ofta på kravet att det måste vara just kör. Bachs motetter glimtar till längs den långa vägen. Det s t r å l a r om dem. Jag tillhör de lyckliga som fick sjunga dem många gånger under mina år i Adolf Fredriks Bachkör. Otaliga repetitionstimmar med Anders Öhrwall blev det. Singet dem Herrn ein neues Lied hade jag nog kunnat utantill alla tretton minuterna om det inte vore för det där med dubbelkör: man fick ju lov att byta kör ibland. Fast det är sant: Alles was Odem hat, slutfugan Stora Lyckan den kunde vi nog många. Motettens historia slutar ju ingalunda med Bach. Det finns underbara exempel från modern tid, på nära håll: Sven- Erik Bäcks evangeliemotetter. INGEMAR VON HEIJNE hembygdsgårdar och flera spännande platser kring Orsa, Mora och Älvdalen. Buss avgår från cityterminalen och vi bor på Best Western Mora hotell och SPA. RESFAKTA 3 dagar februari Favoritresor är arrangör och priset är ännu inte fastställt. Du som är intresserad kan vända sig direkt till Favoritresor för mer information, telefon

12 Konsertmästarkvartetten nu komplett Julia, ättling till Dvořák, på plats När Berndt Lysell slutade som konsertmästare för några år sedan fanns redan Ulrika Jansson som 2:a konsertmästare. Bland många sökande och efter en mängd provspelningar valdes som bekant så småningom Malin Broman och senare också Tomo Keller som 1:e konsermästare. Nu är sista puzzelbiten på plats: Julia Kretz-Larsson har tjänsten som alternerande konsertmästare. Malin, Tomo, Ulrika och Julia, vilken kvartett! Andra orkestrar borde bli sjuka av avund. Julia, som växte upp i Berlin på 80- talet lyckligtvis väster om muren har verkligen musikaliskt påbrå. Hennes tyska mamma är violinlärare och undervisar hemma medan hennes tjeckiske pappa Josef Suk, violinsolist, var sonson till tonsättaren Josef Suk ( ), som kanske framför allt är känd för den underbara serenaden i Ess-dur för stråkorkester. Denne Josef var gift med Otilia, Dvořáks äldsta dotter. Julias farfars morfar är alltså Antonin Dvořák. Vi har fått fint folk i orkestern! JULIA BÖRJADE SPELA violin redan i mycket unga år och från 9-årsåldern på riktigt men höll också på med mycket annat som simning och ridning. Som elvaåring blev hon medlem i en pianotrio som flera gånger vann tävlingar för unga musiker. Några år senare hamnade hon i en ungdomsorkester och glömmer aldrig känslan hon fick när hon för första gången satt mitt i det mäktiga bruset i en Brucknersymfoni. Den fortsatta undervisningen stod pappa Josef för liksom professor Thomas Brandis, tillika konsertmästare i Berlinfilharmonikerna. År 2001 spelade hon för första gången i Mahler Chamber Orchestra, ledd av legendaren Claudio Abbado och senare också Daniel Harding, och från 2008 var hon fast medlem där. Samma år fick hon en kallelse från Stockholm. Filharmonikerna behövde en stämledare för 2:a-violinerna. Julia, som aldrig varit i Sverige, förälskade sig direkt i Stockholm och var sedan anställd i orkestern i tre år. Hon trivdes mycket bra där men det ständiga pendlandet Berlin-Stockholm blev i längden för tröttsamt, så Julia sa upp sig 2011 för att bli berlinare på heltid. EMELLERTID VILLE ÖDET något annat. En månad efter flytten från Sverige blev hon kallad till Martin Frösts Vinterfest i Dalarna. Där medverkade också Erik Larsson, 1:e klarinettist i Gävle Symfoniorkester. Det blev kärlek vid första ögonkastet så nu är Julia gävlebo. År 2012 kom första barnet, Jonathan, och två år senare Emilia. Sedan flytten till Gävle har det blivit mycket pendlande igen men nu betyd- ligt kortare. Allt oftare har vi sett henne i Berwaldhallen och nu är hon lyckligen fast här. Julia tycker det är en inspirerande miljö. Atmosfären är vänlig och kreativ och det är lätt att kommunicera med alla inte minst när man spelar. Musikerna har förmågan och viljan att lyssna på varandra, det vill säga spela kammarmusikaliskt. Att åter få spela FOTO BO SÖDERSTRÖM under Harding är givetvis inte heller någon nackdel. Dessa åsikter har vi hört av många tidigare, så övertygade om att hon fortsatt kommer att trivas hälsar vi i Vänföreningen henne hjärtligt välkommen och hoppas hon får många fina år i orkestern. ERIK JUHLIN 22 23

13 Förnämligt pris till Radiosymfonikerna, Harding och Pires Den brittiska musiktidningen Gramophon delar varje år ut Classical Music Awards till inspelningar som de anser vara de bästa i olika kategorier. I september i år blev det i kategorin Concerto inspelningen av Beethovens 3:e och 4:e pianokonsert med Maria João Pires som solist och Daniel Harding på pulten framför Radiosymfonikerna, inspelad i Berwaldhallen Om Maria står det i motiveringen bland annat: it is hardly surprising that her many performances of this concerto in London and elsewhere have become the stuff of legends. Motiveringen avslutas så här: She is well balanced and recorded, and Daniel Harding and Swedish Radio Symphony Orchestra are more than warm and sympathetic partners. It is my dearest wish that this will become a complete cycle. När Maria João Pires var här förrförra året både för att ge konserter och spela in intervjuades hon i DN. Där berättade hon bland annat att hon brutit med Deutsche Grammophon eftersom hon ville spela med Harding och Radiosymfonikerna. DN:s rubrik: I love this orchestra Vi är som synes inte ensamma. Grattis till Radiosymfonikerna, Maria och Daniel! Dags för julens hjärngymnastik, julnötterna Först en varning: Bli inte knäckt om du som intresserad zoolog inte känner igen alla drygt dussinet märkliga djurarter här nedan. Slika djur finns inte, så glöm allt vad djur heter. Som vanligt så här års finns i stället i vänsterspalten tio felstavade tonsättare och i den högra tio lika felstavade verk av samma tonsättare i en annan ordning, däribland ett med tyskt namn. Din uppgift är som vanligt att mitt i all fet julmat få igång hjärnan, hitta tonsättare och verk samt para ihop dem. Lycka till! WARGEN HYNDA FENVAL SIRINSO HELRAM HOVETEBEN VIJSKOJJAKT ZEBRIOL TEZBI MJIRSIK-KVASOKOR IROSLADDAPA TREGELHUND PRANFISKÄRLA SENENKANTNOSMÅS EZASCHEDHARE RESKORM NERKAVAL KRENTVETTGRODA TELINDERDIETRENKO NÄPPÖKANTREN NED JUGAVIKATT NASTAK Povel Ramels vita gravsten med färgglada småfåglar och ett ljusblått skynke med versen från sid 3, här oläslig, undertecknad av Povel. (Inskriften på Fritiof Nilsson Piratens grav på Ravlunda kyrkogård: Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972) Vill du tävla om biljetter till Concerto Grotto skickar du din lösning till Erik Juhlin, Ängsklockevägen 75, Lidingö eller erikjuhlin@tele2.se allra senast 10 januari GUL JOD & ROTT TYNT GÅ! Erik Juhlin (som plötsligt stavar ännu sämre) 24 25

14 Kalendarium våren 2016 Utgåva Onsdag 17 februari kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Omer Meir Wellber; Jonathan Biss, piano BEETHOVEN: Pianokonsert nr 1 C-dur op 15 TJAJKOVSKIJ: Manfred: Symfoni op 58 SRSO=Sveriges Radios Symfoniorkester, RK=Radiokören. Ring alltid telsvar kvällen före orkesterns repetition för att få veta eventuella ändringar av repetitionstiden. Det finns inget telesvar till körens repetitioner. Det är inte alltid säkert att solister också medverkar på den repetition vi får bevista. Gå in i personalentrén och visa medlemskortet för vakten. Tisdag 12 januari kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Jaime Martin; David Huang, piano STENHAMMAR: Pianokonsert nr 2 d-moll BEETHOVEN: Symfoni nr 1 C-dur op 21 Tisdag 26 januari kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding; Frank Peter Zimmermann, violin IVES: Three Places In New England LINDBERG: Violinkonsert nr 2 uruppförande TJAJKOVSKIJ: Symfoni nr 6 h-moll op 74 Pathétique Tisdag 2 februari kl i Studio 2 i Radiohuset Repetition med RK, dirigent Peter Dijkstra KODALY: Missa Brevis LIDHOLM: Libera me KODALY: Laudes organes OBS! Viktiga regler för repetitionerna De nya och strängare regler vi införde förra året har slagit mycket väl ut. För nya vänners kännedom finns de här igen. Kom i tid. Dörren vid artistingången stängs kl respektive Därefter går det bara att komma in under lunchpausen för dem som vill närvara på eftermiddagen. Under repetitionen gäller förstås samma regler som vid en konsert: * ingen mobil * inget prat eller prassel med papper eller annat * endast i pausen får man gå ut. Vi hoppas att alla respekterar detta och gläder sig åt lugnet under repetitionerna. Som vanligt bjuder Vänföreningen i en paus på juice i foajén där någon av musikerna eller koristerna berättar för oss om repetitionsarbetet eller livet som musiker i allmänhet. Fritt fram för frågor. Välkommen! Onsdag 9 mars kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Daniel Blendulf; Katija Dragojevic, mezzosopran TJAJKOVSKIJ: Stormen op 18 SAMUELSSON: Afrodite, fragment ur Sapfo uruppförande SIBELIUS: Symfoni nr 5 Ess-dur Tisdag 15 mars kl i Studio 2 i Radiohuset Repetition med RK, dirigent Peter Dijkstra NN: NN Onsdag 30 mars kl i Studio 5 i Radiohuset ÅRSMÖTE Inbjudan kommer senare Måndag 4 april kl i Berwaldhallen CONCERTO GROTTO Program meddelas senare Tisdag 12 april kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding DVOřÁK: Symfoni nr 9 e-moll Från nya världen Tisdag 26 april kl i Studio 2 i Radiohuset Repetition med RK, dirigent Kaspars Putnins NN: NN Tisdag 3 maj kl i Studio 2 i Radiohuset Repetition med RK, dirigent Peter Dijkstra POULENC: Quatre petites prières de Saint Francoise d Assise Onsdag 11 maj kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Stéphane Déneve; Conrad Tao, piano HIGDON: Blue Cathedral RACHMANINOV: Pianokonsert nr 4 g-moll op 40 PROKOFJEV: Romeo och Julia: Svit nr 2 Onsdag 17 maj kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Ilyich Rivas RACHMANINOV: Symfoni nr 1 d-moll NN: NN 26 27

15 Vill du bli medlem i Vänföreningen? Det kan du bli genom att betala årsavgiften (kalenderår) till föreningens plusgirokonto Enskild medlem betalar 250:- och två på samma adress 400:-. Glöm inte ange adress. Även e-postadress om du har sådan. Välkommen! Postadress: Radiohuset 7C Stockholm Telefonsvarare: Hemsida: Två av konstnären Hans Vikstens målningar från Berwaldhallens parkettfoajé har funnit plats i Berwaldbladet: på framsidan livsvandraren som bärs genom livet av musiken och här ovan sångkören.