Beviskravet i LVU- mål

Transkript

1 JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Sofie Andersson Beviskravet i LVU- mål En analys av hur beviskravet i LVU- mål förhåller sig till beviskravet i brottmål, bevisteoretiska principer och barnets skyddsintresse JUAN01 Förvaltningsprocessrätt Handledare: Jesper Blomberg Antal ord: VT 16

2 Innehåll FÖRKORTNINGAR 1 1 INLEDNING Bakgrund och forskningsläge Syfte och avgränsningar Frågeställningar Metod, material och perspektiv 4 2 BEVISTEORETISKA GRUNDER Bevistema, rättsfaktum och bevisfaktum Bevisprövning Bevisvärdering 6 3 BEVISBÖRDA OCH BEVISKRAV Förvaltningsprocessen Bevisbörda och beviskrav Bevisbördan i LVU-mål Beviskravet i LVU-mål Straffprocessen Bevisbörda och beviskrav Beviskravet i våldtäktsmål 13 4 TVÅ EXEMPEL FRÅN PRAXIS HFD 2014 ref. 46 LVU-målet NJA 1991 s. 83 Våldtäktsmålet 16 5 ANALYS OCH SLUTSATSER LVU-målets beviskrav i förhållande till beviskravet i brottmål Förhållandet till principer om bevisning och barnets skyddsintresse 19 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 22 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 24

3 Förkortningar BrB Brottsbalk (1962:700) EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna FPL Förvaltningsprocesslag (1971:291) HD Högsta domstolen HFD Högsta förvaltningsdomstolen LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga NJA Nytt Juridiskt Arkiv Prop. Proposition RB Rättegångsbalk (1942:740) RF Regeringsform (1974:152) RÅ Regeringsrättens årsbok SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning 1

4 1 Inledning 1.1 Bakgrund och forskningsläge I praxis och doktrin uttrycks att beviskravet är lägre i förvaltningsmål än i brottmål. 1 En anledning till detta kan vara att processerna har olika syften. Till skillnad från bevisprövningen inom allmän domstol, där fastställande av något som hänt i det förflutna står i fokus, kräver förvaltningsprocessen framtidsbedömningar där frågor om rimlighet och lämplighet får avgörande betydelse. 2 Förvaltningsprocessens primära syfte är att uppnå materiellt riktiga avgöranden, 3 medan straffprocessen har till syfte att dels verka brottsbekämpande, dels uppnå rättssäkerhet för den enskilde genom att motverka felaktigt fällande domar. 4 Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är primärt en skyddslag för utsatta barn. I de så kallade miljöfallen enligt 2 LVU som syftar till att skydda barnet från dess omgivning framkommer barnets skyddsintresse tydligt. 5 Med utgångspunkten att beviskravet är lägre i LVU-mål än i brottmål väcktes, vid en genomläsning av avgörandet HFD 2014 ref. 46 från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD), vissa funderingar kring hur beviskravet i mål enligt LVU skiljer sig från beviskravet i brottmål. Mot bakgrund av att beviskravsrelaterade frågor i förvaltningsprocessen utretts sparsamt i litteraturen förefaller det angeläget att fördjupa sig i dessa frågor. 6 1 HFD 2015 ref. 27; Sutorius, Helena: Bevisprövning vid sexualbrott, Stockholm 2014, s Diesen, Christian: Bevis 7, Bevisprövning i förvaltningsmål, Stockholm 2003, s SOU 1964:27 s. 79; Prop. 1971:30 s. 72. Med materiellt riktiga avgöranden avses i denna framställning att de fakta som ska utgöra underlag för beslutet är relevanta och att domstolen bedömer dessa fakta på ett rationellt sätt (jfr Diesen, 2003, s. 13). 4 Lindblom, Per Henrik: Domstolarnas växande samhällsroll och processens förändrade funktioner floskler eller fakta?. I: Svensk Juristtidning (SvJT) 2004, s SOU 2015:71, Del A, s Essen, Ulrik von: Processramen i förvaltningsmål: ändring av talan och anslutande frågor, Stockholm 2016, s

5 1.2 Syfte och avgränsningar Syftet med framställningen är att utreda vilket beviskrav som uppställs i mål enligt LVU samt undersöka hur beviskravet i mål rörande omhändertagande enligt LVU förhåller sig till beviskravet i brottmål, där särskilda jämförelser sker med mål som rör våldtäkt enligt 6 kap. 1 brottsbalken (BrB). Vidare är syftet att analysera hur beviskravet i mål enligt LVU korrelerar med bevisteoretiska principer och barnets skyddsintresse enligt 2 LVU. 7 Att jämförelse sker med våldtäktsbrottet grundar sig i att bevisvärderingen är särskilt utvecklad i våldtäktsmål, särskilt vad gäller värderingen av målsägandeutsagan som i regel utgör den huvudsakliga bevisningen. 8 Jämförelsen med våldtäktsmål sker således inte för att omhändertagandet skulle ha skett till följd av ett sexuellt övergrepp från vårdnadshavarens sida, trots att så kan ske. Syftet är snarare att jämföra beviskraven i stort. Trots att framställningen belyser beviskravet i mål enligt LVU generellt är det 2 LVU som fokuseras, framförallt till följd av att det i doktrin argumenterats för ett lägre beviskrav i dessa fall. 9 Då framställningen syftar till att belysa hur högsta instans resonerat kring bevisningens styrka, och inte till att utreda rättstillämpningen, refereras endast två rättsfall. 1.3 Frågeställningar För att uppnå framställningens syfte ska följande frågeställningar besvaras: Hur förhåller sig det, i gällande rätt, uppställda beviskravet i mål rörande omhändertagande enligt LVU till beviskravet i brottmål? Hur förhåller sig beviskravet i mål rörande omhändertagande enligt 2 LVU till principer om bevisning och barnets skyddsintresse enligt bestämmelsen? 7 SOU 2015:71, Del A, s Diesen, 2003, s Mattsson, Titti: Barnet och rättsprocessen: rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi i samband med beslut om tvångsvård, Lund 2002, s

6 1.4 Metod, material och perspektiv För att uppnå syftet med framställningen används den traditionella rättsdogmatiska metoden. 10 Även en rättsanalytisk metod 11 används. Den rättsanalytiska metoden används för att möjliggöra en analys av hur beviskravet i LVU-mål förhåller sig till beviskravet i brottmål, bevisteoretiska principer och barnets skyddsintresse. Betydande doktrin på det bevisrättsliga området har begagnats, varav särskilt Diesens arbeten 12 har beaktats. Framställningen genomsyras av ett bevisteoretiskt perspektiv, med vilket avses en belysning av kraven på bevisningen i relation till de principer om bevisning som råder enligt svensk rätt. Ett barnrättsligt perspektiv antas bland annat för att undersöka hur väl beviskravet i LVU-mål bidrar till materiellt riktiga avgöranden. Med barnrättsligt perspektiv avses barnets rätt till skydd från ogynnsamma hemmiljöer, vilket är det primära syftet med 2 LVU. 13 För att uppnå en materiellt riktig dom ska domstolen göra en avvägning mellan dels barnets skyddsintresse, dels vårdnadshavarnas intresse av att få ha sitt barn hemma. 14 Vad som är bäst för barnet ska dock vara avgörande vid beslut enligt lagen, 1 5 st. LVU. Detta innebär att barnets intresse i vissa fall ska ges företräde Peczenik, Aleksander: Juridikens teori och metod: en introduktion till allmän rättslära, Stockholm 1995, s. 33 f. 11 Sandgren, Claes: Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och argumentation, Stockholm 2015, s. 45 f. 12 Diesen, 2003; Diesen, Christian: Bevisprövning i brottmål, Stockholm Bramstång, Gunnar: Sociallagstiftningen: en kommentar till socialtjänstlagen, lagen om vård av unga samt lagen om vård av missbrukare, Stockholm 1985, s K. & T. v. Finland; Danelius, Hans: Europadomstolens domar andra kvartalet I: SvJT 2000, s Vårdnadshavarens intresse grundas i rätten till skydd för privat- och familjeliv enligt art. 8 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Vårdnadshavarens intresse faller dock utanför framställningens syfte varför detta intresse inte ges något vidare utrymme i framställningen. 15 Mattsson a.a. s. 303; L. v. Finland; Bronda v. Italy. 4

7 2 Bevisteoretiska grunder 2.1 Bevistema, rättsfaktum och bevisfaktum För att klargöra hur bevisprövningen går till är det av vikt att förstå bevisrättens grundläggande element. Bevistemat utgör föremålet för bevisningen och svarar på frågan om vad som ska bevisas. Bevistemat utgörs i regel av en faktisk omständighet, ett rättsfaktum, som är av sådan juridisk betydelse i avgörandet att om domstolen anser att detta faktum är klarlagt kan det medföra en av part yrkad rättsföljd. 16 Den omständighet som bevisar ett rättsfaktums existens eller avsaknad av existens kallas för bevisfaktum Bevisprövning Utgångspunkten i såväl förvaltningsprocessen som i straffprocessen är att det råder fri bevisprövning vilket innebär att det råder fri bevisföring och fri bevisvärdering, 35 kap. 1 rättegångsbalken (RB). Fri bevisföring innebär att det inte finns några uppställda regler för vilken bevisning som får anföras till stöd för ett påstående. Alla bevismedel är som huvudregel tillåtna. I Sverige gäller således inte längre den legala bevisprövningen, som bland annat uppställde förbud mot vissa bevismedel. 18 För det fall rätten diskvalificerar bevis som inte uppnår tillräcklig styrka tillämpas en legal bevisprövning. 19 Den fria bevisvärderingen innebär att rätten inte får bortse från ett bevis till följd av dess låga värde, alla bevis ska beaktas, starka som svaga. 20 Att så ska ske följer av principen att beviskrav inte får uppställas för bevisfakta Diesen, 2003, s. 15 f. 17 Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars: Rättegång. H. 4, Stockholm 2009, s Diesen, 2003, s. 20 f. 19 Diesen, 2003, s Diesen, 2003, s Diesen, 2003, s

8 Den begränsning som finns för bevisvärderingen är att den ska vara objektiv, vilket följer av 1 kap. 9 regeringsformen (RF). 22 Bevisvärderingen ska ske enligt godtagbara metoder och domaren ska välja den metod som ger det mest tillförlitliga resultatet. 23 Vidare ska domstolen i sina domskäl ange hur bevisen värderats för att skapa förutsebarhet i rättstillämpningen, 30 2 st. förvaltningsprocesslagen (1971:291) (FPL) och 30 kap. 5 5 p. RB. 2.3 Bevisvärdering Vid bevisvärderingen ska domstolen avgöra processmaterialets styrka för att undersöka om bevisningen uppnått beviskravet. Bevisvärderingen är således central för frågan om bevisningen är tillräcklig för en slutsats om en viss rättsföljd, såsom ett omhändertagande enligt LVU eller en fällande dom i ett våldtäktsmål. Domstolen ska vid bevisvärderingen värdera varje enskilt bevis (skriftliga bevis, vittnesmål, målsägandeutsagan etc.) i processmaterialet för att därefter göra en sammanvägd bedömning av samtliga bevis. 24 Beviskravet är alltid utgångspunkt för vilken bevisvärderingsmodell som används. 25 I straffprocessen är hermeneutisk metod den mest frekvent använda bevisvärderingsmodellen där bevisvärderingen sker genom en prövning av alternativa hypoteser. I förvaltningsprocessen finns flera diskuterade modeller för bevisvärdering som bygger på dels frekvensteorier, dels beslutsteorier. 26 De modeller för bevisvärdering som förekommer i brottmål torde inte kunna tillämpas i förvaltningsmål med anledning av att det höga beviskravet i straffprocessen motsvarar ett sanningsvärde medan beviskravet i förvaltningsprocessen endast motsvarar ett sannolikhetsvärde Mattsson a.a. s. 300 f. 23 Diesen, 2003, s Diesen, 2003, s. 115 ff. 25 Diesen, 2003, s Diesen, 2003, s. 118 ff. 27 Diesen, 2003, s. 116 ff. 6

9 När en utsaga värderas ska bevisvärdet av utsagan inte bygga enbart på en subjektiv trovärdighetsbedömning av personen som anför berättelsen i målet. En muntlig utsaga som bevisning ska även värderas objektivt och prövas mot tillförlitlighetskriterier som hänför sig till själva berättelsen. Domstolen ska bland annat beakta faktorer som kan ha inverkat på utsagans innehåll. 28 I brottmål finns generellt en mer utvecklad bevisvärdering vad gäller muntliga utsagor och denna bedömning blir framförallt viktig i våldtäktsmål. 29 Det f.d. justitierådet Torkel Gregow sammanfattade i en artikel ett antal kriterier som bör användas vid bevisvärderingen. Målsägandeutsagans längd, konstans, detaljrikedom, avsaknad av felaktigheter och brister (homogenitet) är ett par av dessa kriterier Diesen, 2003, s Diesen, 2015, s Gregow, Torkel: Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn. I: SvJT 1996, s

10 3 Bevisbörda och beviskrav 3.1 Förvaltningsprocessen Bevisbörda och beviskrav Till skillnad från straffprocessens tämligen okomplicerade bevisbördeprincip är förvaltningsprocessens regler kring bevisbörda något mer invecklade. Inom förvaltningsprocessen varierar nämligen bevisbördans placering beroende på vilken måltyp det rör sig om, vilka som är parter etc. Bevisbördan åvilar i regel det allmänna när beslutet är ingripande och betungande för den enskilde. Till denna regel finns dock undantag. 31 Beviskravet är måttet på bevisningens styrka och anger hur hållfast bevisningen måste vara för att rätten ska kunna lägga ett påstått rättsfaktum till grund för den yrkade rättsföljden. 32 Beviskravet förefaller variera till följd av sakens beskaffenhet. 33 I såväl lagstiftning, förarbeten, praxis som doktrin förekommer en rad olika uttryckta beviskrav i förvaltningsmål. 34 Diesen har sammanställt en lista för hur beviskraven kan uppställas i hierarkisk ordning: uppenbart full och övertygande bevisning bevisat visat styrkt befinnes klarlagt mycket sannolikt övertygande sannolikhet hög grad av sannolikhet sannolika skäl 31 Diesen, 2003, s. 16 f. 32 Essen a.a. s Essen a.a. s. 40; Diesen, 2003, s Diesen, 2003, s

11 sannolikt tillräcklig grad av sannolikhet skäligen klart mera sannolikt skälig anledning övervägande skäl övervägande sannolikhet påtaglig risk antagligt risk anledning förekommer kan antas Källa: Diesen, 2003, s. 93 f. Något allmänt beviskrav för förvaltningsmål är inte klarlagt. 35 Diesen menar att de begrepp som ligger närmast normalkravet är sannolikt eller sannolika skäl, vilket motsvarar en sannolikhet om cirka 75 %. Detta normalkrav justeras sedan uppåt eller nedåt beroende på vilken materiell lag som tillämpas Bevisbördan i LVU-mål Till följd av LVU-målens tvångskaraktär är det alltid myndigheten, i LVUmål socialnämnden, som bär hela bevisbördan. Ett bifall till socialnämndens begäran om omhändertagande innebär en omfattande inskränkning i den enskildes frihet vilket drabbar såväl det omhändertagna barnet som vårdnadshavarna. Att barnet företräds av ett offentligt biträde förändrar inte placeringen av bevisbördan. Socialnämndens utredning, som utgör det centrala processmaterialet, ska vara objektiv. Detta innebär att socialnämnden även ska beakta omständigheter som talar mot ett omhändertagande. 37 Socialnämndens utredning är i regel mycket 35 Essen a.a. s Diesen, 2003, s. 90 ff. 37 Diesen, 2003, s. 76 f. 9

12 omfattande. 38 Läkarintyg, psykologutlåtanden och vittnesmål m.m. är vanligt förekommande bevisning i dessa utredningar Beviskravet i LVU-mål Centralt för denna framställning är 2 LVU som lyder enligt följande: Vård [egen kursivering] skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk [egen kursivering] för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Rättsfaktumen vårdbehov och påtaglig risk är av avgörande betydelse för bedömningen av om ett omhändertagande enligt 2 LVU ska få ske. 40 Påtaglig risk är inget beviskrav men det ger en antydan om beviskravets nivå. Vid prövningen beaktas bakgrundsfaktorer, den unges aktuella situation och faktorer som kan tänkas inverka på den unges framtida utveckling, dvs. en prognosbedömning. 41 I 6 LVU avseende omedelbara omhändertaganden framgår att beviskravet är sannolikt, men varken lagtext, förarbeten eller praxis ger något tydligt besked om vilket beviskrav som gäller för omhändertaganden enligt 2 LVU. 42 I praxis uttrycks i regel endast att beviskravet i LVU-mål ska vara lägre ställt än i brottmål, men utan någon vidare precisering av beviskravet. 43 I något fall har domstolen möjligen anfört beviskravet hög grad av sannolikhet 44 och i ett antal avgöranden har högsta instans anfört begreppet visat i sina domskäl. Begreppet visat ska dock inte alltid 38 Detta följer troligen av utredningskravet i 4 LVU. 39 Mattsson a.a. s. 259 f. 40 Sutorius a.a. s Diesen, 2003, s. 103 f. 42 Mattsson a.a. s. 305 f. 43 HFD 2014 ref. 46; HFD 2015 ref I referatet HFD 2015 ref. 27 anför kammarrätten detta begrepp men i HFD:s avgörande uttalas inget beviskrav. 10

13 tolkas som ett materiellt beviskrav utan kan inte sällan vara ett uttryck för att beviskravet, som domstolen anser gäller i målet, är uppfyllt. 45 I doktrin förekommer flera tolkningar av beviskravet. Med anledning av tvångsinslaget i LVU-mål torde beviskravet vara högt. 46 Att det är barnet och inte vårdnadshavarna som är objektet för processen talar dock i motsatt riktning och vid beaktande av den omständigheten torde det vara tillräckligt med svaga bevis om det finns en risk att barnet far illa. Med beaktande av båda intressena menar Diesen att en rimlig slutsats är att domstolen, i LVUmål, ska utgå från beviskravet sannolika skäl. 47 Andra menar dock att kravet bör ställas högre, såsom hög grad av sannolikhet. 48 Vilket beviskrav som uppställs för ett omhändertagande förefaller delvis bero på syftet med bestämmelsen. I miljöfallen enligt 2 LVU ska den unge skyddas från sin omgivning vilket kan motivera ett lägre ställt beviskrav i förhållande till de fall där den unge frihetsberövas mot sin vilja till följd av sitt eget beteende. 49 Mattsson menar att beviskravet, eller åtminstone hur det ska tolkas i det enskilda fallet, bör tillåtas variera för att bland annat tillgodose barnets rättssäkerhet. 50 I LVU-ärendet är ett misstänkt brott endast en omständighet, ett bevisfaktum, som kan åberopas till stöd för vårdbehovet eller risken för skada, medan det i brottmålet ska bevisas att den misstänkte begått brottet. Det förhållandet att en vårdnadshavare blivit häktad misstänkt för brott mot barnet innebär inte att det per automatik föreligger skäl för ett omhändertagande, utan en särskild prövning av vårdbehovet och risken för skada ska alltid göras. Samma omständigheter kan dock i ett LVU-ärende, efter särskild utredning, räcka för att beviskravet ska vara uppfyllt trots att samma omständigheter inte ansågs tillräckliga för en fällande dom i 45 Diesen, 2003, s. 105; Essen a.a. s Jfr Essen a.a. s Diesen, 2003, s Bramstång, s. 201 f; Mattsson a.a. s. 308 f. 49 Mattsson a.a. s. 310 & 443; Jfr 3 LVU, bestämmelsen faller dock utanför framställningens syfte varför den inte behandlas vidare. 50 Mattsson a.a. s. 309 f. 11

14 brottmålet. Eftersom det är just risken för skada som ska utredas i LVUmålet kan domstolen inte uppställa krav på att brottet ska vara bevisat. 51 Det vore inte acceptabelt med en preventiv skyddslagstiftning som ställer krav på att barnet redan ska ha en konstaterad skada innan myndigheterna får ingripa. 52 Beviskravet i LVU-mål torde därför inte vara jämförbart med beviskravet i brottmål. 53 I förarbetena anges att det måste finnas konkret utredning och bevis för de förhållanden som läggs till grund för prognosen om barnets framtida utveckling. 54 I de fall socialnämnden menar att de bakomliggande orsakerna, såsom en brottslig gärning från en vårdnadshavare, ska medföra presumtionsverkan för exempelvis vårdbehovet, ska brottet vara styrkt eller visat för att det ensamt ska kunna leda till ett omhändertagande enligt LVU. 55 Finns det däremot andra åberopade omständigheter utöver brottsmisstanken är bevisvärderingen fri och varje enskilt bevis ska värderas. 56 Men något krav på att enskilda omständigheter måste vara styrkta torde inte kunna uppställas 57 eftersom det strider mot principen att beviskrav inte får uppställas för bevisfakta. 58 I förvaltningsdomstolar finns dock en tendens att felaktigt uppställa beviskrav för bevisfakta, i synnerhet då ett misstänkt brott från vårdnadshavaren ligger till grund för bedömningen av vårdbehovet och risken för skada. 59 Rättsläget, beträffande hur beviskravet ska preciseras i LVU-mål, är något oklart. Mycket tyder på att beviskravet befinner sig någonstans på skalan sannolikt till styrkt. 60 Däremot förekommer uppfattningar i doktrin om att det beviskrav som råder i miljöfallen befinner sig omkring sannolikt Sutorius a.a. s. 243 f. 52 SOU 2000:77, Del 1, s Sutorius a.a. s Prop. 1989/90:28 s Diesen, 2003, s Diesen, 2003, s Diesen, 2003, s Jfr Diesen, 2003, s Sutorius a.a. s Jfr Diesens ordning för beviskraven i kapitel Mattsson a.a. s. 310; Bramstång a.a. s

15 Den uppfattning som ges med ledning i praxis är att det i LVU-ärenden föreligger ett högre beviskrav än så, men inte så högt som i brottmål Straffprocessen Bevisbörda och beviskrav Ett strängt beviskrav krävs för att undvika felaktigt fällande domar. I brottmål riktas detta beviskrav mot åklagaren som således bär bevisbördan. 63 Lagstiftaren har, precis som i förvaltningsprocessen, överlåtit åt domstolarna att stipulera beviskravet i praxis. Beviskravet i brottmål har genom Högsta domstolens (HD) avgörande NJA 1980 s. 725 fastställts till utom rimligt tvivel vilket motsvarar ett mycket högt beviskrav strax under 100% 64 och som i någon mån kan jämföras med beviskravet uppenbart i förvaltningsprocessen. 65 Viss felmarginal måste dock tillåtas för att fällande domar över huvud taget ska kunna åstadkommas. 66 Rimligt tvivel är dock inte varje tvivel. Långsökta förklaringar som inte är det minsta troliga torde inte vara till förmån för den tilltalade Beviskravet i våldtäktsmål Beviskravet utom rimligt tvivel gäller i alla brottmål, så även i mål gällande våldtäkt, 6 kap. 1 BrB. 68 Vad som utmärker sig i våldtäktsmål är att målsägandeutsagan i regel utgör, om inte den enda bevisningen, den huvudsakliga bevisningen. Detta innebär att bevisvärderingen av den muntliga utsagan i våldtäktsmål är väl utvecklad och domstolen använder sig i regel av Gregows kriterier vid utsageanalysen Jfr HFD 2015 ref. 27; Diesen, 2003, s. 104 f. 63 Ekelöf, Edelstam & Heuman a.a. s Diesen, 2003, s. 92 f. 65 Se kapitel 3.1.1; Diesen, 2003, s Diesen, 2003, s. 92 f. 67 Diesen, Christian & Diesen, Eva F.: Övergrepp mot kvinnor och barn: den rättsliga hanteringen, Stockholm 2013, s NJA 1980 s Diesen, 2015, s. 269 f; Se kapitel

16 Hur bevisningen värderas är avgörande för huruvida beviskravet kommer anses uppfyllt. Vad gäller bevisvärderingen i våldtäktsmål pågår en diskussion om huruvida det krävs stödbevisning till målsägandens utsaga för att den ensamt ska kunna ligga till grund för en fällande dom. 70 HD har i avgörandet NJA 1980 s. 725 anfört att en fullt tillförlitlig målsägandeutsaga ensamt kan ligga till grund för en fällande dom mot en tilltalad som förnekar brott. I senare praxis har HD anfört att målsägandeutsagan kan, om den stöds av övrig bevisning, ligga till grund för en fällande dom. Den bevisning som ansetts tillräcklig som stödbevisning till målsägandeutsagan är vittnesmål i form av andrahandsutsagor om vad målsäganden själv berättat om händelsen. 71 I åklagarmyndighetens PM och i doktrin har HD:s domar tolkats som att det föreligger ett krav på stödbevisning till målsägandeutsagan för att den ensamt ska få ligga till grund för en fällande dom Lainpelto, Katrin: Stödbevisning i brottmål, Stockholm 2012, s. 194 f. 71 Jfr NJA 1993 s. 68; NJA 2005 s. 712; NJA 2009 s. 447 I och II. 72 RättsPM 2007:13, s. 2; Diesen & Diesen a.a. s. 30 f. 14

17 4 Två exempel från praxis 4.1 HFD 2014 ref. 46 LVU-målet I avgörandet HFD 2014 ref. 46 avslogs socialnämndens överklagande beträffande en ansökan om omhändertagande enligt 2 LVU. Socialnämnden anförde att missförhållandena i hemmiljön bestod i såväl psykisk som fysisk misshandel. Den huvudsakliga bevisningen i socialnämndens utredning utgjordes av den omhändertagna flickans utsaga. Även olika utlåtanden och vittnesmål från kamrater, skolpersonal m.fl. förekom i utredningen. HFD anförde att ett barns uppgifter normalt kan läggas till grund för slutsatsen om uppgifterna får stöd av utredningen i övrigt. Om uppgifterna inte får stöd i utredningen måste domstolen bedöma om uppgifterna är tillförlitliga. Föräldrarna anförde att flickans påståenden om misshandel föranletts av att hon velat undvika ett utvisningsbeslut. Mot bakgrund av att flickans intresse av att stanna i Sverige var klarlagt anförde HFD att flickans berättelse inte gav tillräckligt stöd för missförhållandena i hemmet. Vad gällde kamraternas vittnesmål anförde HFD att: [e]ftersom det rör sig om uppgifter som baseras på vad [den omhändertagna flickan] själv har sagt ger uppgifterna inget direkt stöd för hennes berättelse. 73 Överlag bedömdes flickans berättelse som tillförlitlig; den var såväl detaljrik som sammanhängande. Vissa uppgifter framstod dock som motsägelsefulla. HFD anförde att: [d]en del av en LVU-utredning som avser en bedömning av riskerna för barnet måste av naturliga skäl bygga på antaganden. 74 I samband med detta anförde HFD att faderns kontrollerande beteende, som enligt socialnämnden var ett hedersrelaterat beteende, utgjorde en riskfaktor enligt LVU men att det inte ansågs visat att det förelåg en sådan risk för den unge som avses i LVU. 73 HFD 2014 ref. 46, s HFD 2014 ref. 46, s

18 4.2 NJA 1991 s. 83 Våldtäktsmålet Avgörandet NJA 1991 s. 83 gällde ett åtal mot en man som stod åtalad för ett antal våldtäkter mot sin sambo. Målsägandens utsaga bedömdes som trovärdig och hennes uppgifter fick stöd i övrig bevisning i form av två vittnesmål. HD anförde att vittnesmålen, som utgjordes av andrahandsutsagor om vad målsäganden berättat för dem om händelserna, var av betydelse i målet. Med stöd av målsägandens utsaga och vittnesmålen meddelade HD fällande dom mot den tilltalades förnekande. 16

19 5 Analys och slutsatser 5.1 LVU-målets beviskrav i förhållande till beviskravet i brottmål Framställningens inledande frågeställning hur förhåller sig det, i gällande rätt, uppställda beviskravet i LVU-mål till beviskravet i brottmål? 75 har inget entydigt svar men vissa likheter och olikheter har iakttagits. Beviskravet utom rimligt tvivel är tydligt uppställt i brottmål 76 men vilket beviskrav som gäller i mål enligt LVU är inte helt klarlagt. Mycket tyder på att beviskravet i LVU-mål befinner sig i närheten av, eller något över, beviskravet sannolikt. Målens beskaffenhet medför dock att beviskravet varierar. Det finns indikationer på att beviskravet är lägre i miljöfallen till följd av det starka skyddsintresset för barnet. 77 Trots att beviskraven kanske kan fastställas i ord måste begreppen tolkas för att undersöka vad de innebär i praktiken. Hur bevisningen värderas är således avgörande för huruvida beviskravet nås eller inte. 78 Flera likheter mellan LVU-målet och våldtäktsmålet har iakttagits, särskilt vad gäller värderingen av muntliga utsagor. Den muntliga utsagan har i de båda målen, om den inte fått stöd i övrig bevisning, värderats utifrån trovärdighets- och tillförlitlighetskriterier. 79 I våldtäktsmål förefaller rätten uppställa ett krav på stödbevisning till den muntliga utsagan 80 men så tycks inte var fallet i LVU-mål, däremot verkar rätten mer benägen att låta barnets utsaga ligga till grund för bedömningen om den stöds av övrig bevisning. 81 I våldtäktsmålet har den muntliga utsagan fått stöd i övrig bevisning i form av två vittnesmål (andrahandsutsagor) vilket medfört att berättelsen kunnat 75 Se kapitel Se kapitel Jfr kapitel Jfr kapitel Jfr kapitel 2.3, 4.1 & Jfr kapitel Jfr kapitel

20 ligga till grund för en fällande dom, dvs. bevisningen har nått den styrka som krävs för att uppnå beviskravet utom rimligt tvivel. Andrahandsutsagorna i LVU-målet har i princip inte tillmätts någon betydelse och har således inte fungerat som stöd för barnets utsaga. En slutsats som verkar rimlig att dra är att andrahandsutsagor värderas lägre i LVU-mål än i våldtäktsmål. 82 Vad gäller bevisprövningen i LVU-målet kan vissa paralleller dras till straffprocessens prövning av alternativa hypoteser, 83 särskilt vad gäller föräldrarnas alternativa förklaring till flickans påstående om misshandel. Eftersom föräldrarnas alternativa förklaring, om att misshandelspåståendet uppkommit för att undvika ett utvisningsbeslut, ansågs rimlig menade HFD att flickans utsaga inte gav tillräckligt stöd för misshandelspåståendena trots att den i övrigt bedömdes som relativt trovärdig. 84 Mot bakgrund av att beviskravet i förvaltningsprocessen endast motsvarar ett sannolikhetsvärde förefaller det olämpligt att tillämpa den hermeneutiska metoden för bevisvärderingen. 85 Vad gäller faderns kontrollbeteende anförde HFD att det inte ansågs visat att det förelåg en påtaglig risk för flickans hälsa och utveckling. 86 HFD:s användande av begreppet visat är ibland något oklart 87 varför rättsfallen får tolkas med viss försiktighet. Förevarande fall tyder dock på att HFD uppställt ett högre krav på bevisningen till följd av att brott åberopats som grund för omhändertagandet. Mycket tyder på att entydiga bevis krävs för det misstänkta brottet, vilket får till följd att i princip lika starka bevis krävs vid prövningen i förvaltningsmålet som i brottmålet. I dessa fall, då omhändertagandet bygger på brottsmisstankar mot vårdnadshavaren, finns större likheter mellan beviskraven. Mycket tyder på att ett brott som ligger 82 Jfr kapitel 3.2.2, 4.1 & Jfr kapitel Jfr kapitel Jfr kapitel 2.2 & Se kapitel Se kapitel

21 till grund för omhändertagandet ska vara styrkt eller visat, 88 vilket är ett högre beviskrav än sannolikt men något lägre än uppenbart som i någon mån kan jämföras med beviskravet i brottmål utom rimligt tvivel. 89 Slutsatsen av ovanstående är att beviskravet i LVU-mål generellt är lägre ställt än i brottmål, men att beviskraven närmar sig varandra i vissa fall. Om ett brott är ensam grund för omhändertagandet rör det sig snarare om beviskravet styrkt vilket närmar sig beviskravet i brottmål Förhållandet till principer om bevisning och barnets skyddsintresse Vad gäller framställningens andra frågeställning, hur beviskravet i mål enligt 2 LVU förhåller sig till principer om bevisning och barnets skyddsintresse, 91 har viss problematik uppmärksammats. I LVU-målet anförde HFD att det inte var visat att det förelåg en påtaglig risk för skada. 92 I fallet synes HFD åsyfta rättsfaktumet påtaglig risk vilket tyder på att det rör sig om ett beviskrav. 93 Att visat troligen inte är det beviskrav som uppställs i miljöfallen talar dock emot detta. 94 I LVU-målet fokuseras däremot brottsmisstankarna vilket leder tankarna till den problematik som uppmärksammats i förvaltningsdomstolar om att beviskrav uppställs för bevisfakta. Brottsmisstankarna är i LVU-målet endast omständigheter vilket innebär att om domstolen uppställer beviskrav på brottsmisstankar uppställer domstolen beviskrav för bevisfakta. 95 Att uppställa sådana krav strider mot den processrättsliga principen om att beviskrav inte får uppställas för bevisfakta. 96 Om HFD med begreppet visat i detta sammanhang däremot inte åsyftat ett beviskrav, alternativt 88 Jfr kapitel Jfr kapitel 3.1.1, & Jfr kapitel Se kapitel Se kapitel Jfr kapitel Jfr kapitel Jfr kapitel Jfr kapitel 2.1, 2.2 &

22 menat att beviskravet visat är det krav som generellt ska gälla i mål enligt 2 LVU, 97 finns det ingen anledning att, ur ett bevisteoretiskt perspektiv, kritisera anförandet av begreppet visat. Om HFD med begreppet visat åsyftat ett generellt beviskrav i mål enligt 2 LVU kan kritik däremot riktas ur ett barnrättsligt perspektiv. Beviskravet ska för vårdbehovet och den påtagliga risken, efter tolkning av praxis och doktrin, vara omkring sannolikt eller något högre. Visat är ett högt beviskrav som inte korrelerar särskilt väl med den grund som 2 LVU vilar på, nämligen barnets skyddsintresse. 98 Ytterligare en aspekt till varför visat förefaller vara ett något för högt beviskrav är att riskbedömningen i LVU-mål kan bygga på antaganden, till skillnad från hur brottsmisstankar ska fastställas i brottmål. Om beviskravet närmar sig kravet i brottmål riskerar processrätten att gå allt för långt ifrån syftet med 2 LVU vilket kan orsaka materiellt felaktiga domar. 99 Vad HFD i LVU-målet anförde om kamraternas vittnesmål 100 synes vara ett generellt uttalande som i princip angriper bevismedlet andrahandsutsagor som sådant, något som i sig tenderar att strida mot den fria bevisvärderingen. 101 Om andrahandsutsagor inte tillmäts betydelse, alternativt värderas lägre i LVU-mål kan det dessutom få negativ effekt för barnets skydd i processen. Detta genom att för höga krav uppställs på bevisningen i LVU-mål till skillnad från i våldtäktsmål, särskilt mot bakgrund av processernas skilda syften. 102 Varför bevisvärderingen synes variera målen emellan kan möjligen förklaras av våldtäktsmålets speciella karaktär för vilket det sällan föreligger annan bevisning än målsägandeutsagan. Domstolen har kanske i dessa mål tvingats acceptera 97 Jfr kapitel Jfr kapitel 1.1, 1.4 & Jfr kapitel 1.1, 1.4, & Se kapitel 4.1: [e]ftersom det rör sig om uppgifter som baseras på vad [den omhändertagna flickan] själv har sagt ger uppgifterna inget direkt stöd för hennes berättelse Alla bevis ska beaktas, starka som svaga och bevis kan således inte diskvalificeras om de inte bedöms vara tillräckligt starka, jfr kapitel Jfr kapitel 1.1 &

23 andrahandsutsagor i större utsträckning för att över huvud taget kunna åstadkomma fällande domar. 103 I LVU-mål föreligger i regel en mängd olika typer av bevisning, 104 bevisning som till skillnad från våldtäktsmålen troligen frambringas med större lätthet. Mot bakgrund av processernas särpräglade karaktärer är det således kanske rimligt att bevisning i form av andrahandsutsagor värderas på olika sätt. Slutligen kan den omständigheten att beviskravet inte är helt klarlagt i mål enligt 2 LVU anses medföra vissa brister vad gäller möjligheten för barnet att erhålla ett fullgott skydd. Detta genom att socialnämnden inte på förhand vet vilken bevisning som krävs för ett omhändertagande. 105 Att beviskravet i sig tillåts variera kan dock vara nödvändigt för att tillgodose barnets skyddsintresse i det enskilda målet Jfr kapitel Jfr kapitel Särskilt mot bakgrund av domstolarnas motiveringsskyldighet, se kapitel Jfr kapitel &

24 Käll- och litteraturförteckning Källor Propositioner Prop. 1971:30 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m. Prop. 1989/90:28 Om vård i vissa fall av barn och ungdomar Statens offentliga utredningar SOU 1964:27 Lag om förvaltningsförfarandet SOU 2000:77 Omhändertagen - Samhällets ansvar för utsatta barn och unga SOU 2015:71 Barns och ungas rätt vid tvångsvård Förslag till ny LVU Litteratur Bramstång, Gunnar: Sociallagstiftningen: en kommentar till socialtjänstlagen, lagen om vård av unga samt lagen om vård av missbrukare, Norstedt, Stockholm 1985 Diesen, Christian: Bevis. 7, Bevisprövning i förvaltningsmål, 1. uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2003 Diesen, Christian & Diesen, Eva F.: Övergrepp mot kvinnor och barn: den rättsliga hanteringen, 2., uppdaterade och utök. uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2013 Diesen, Christian: Bevis. 10, Bevisprövning i brottmål, 2. [rev. och utök.] uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2015 Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars: Rättegång. H. 4, 7., omarb. och rev. uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2009 Essen, Ulrik von: Processramen i förvaltningsmål: ändring av talan och anslutande frågor, 2., [rev.] uppl., Wolters Kluwer, Stockholm

25 Lainpelto, Katrin: Stödbevisning i brottmål, Jure, Diss. Stockholm: Stockholms universitet, Stockholm 2012 Mattsson, Titti: Barnet och rättsprocessen: rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi i samband med beslut om tvångsvård, Juristförl., Diss. Lund: Univ., 2002, Lund 2002 Peczenik, Aleksander: Juridikens teori och metod: en introduktion till allmän rättslära, 1. uppl., Fritze, Stockholm 1995 Sandgren, Claes: Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och argumentation, 3., [utök. och rev.] uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2015 Sutorius, Helena: Bevisprövning vid sexualbrott, 2., omarb. och uppdaterade uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2014 Artiklar Danelius, Hans: Europadomstolens domar andra kvartalet I: Svensk Juristtidning 2000 Gregow, Torkel: Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn. I: Svensk Juristtidning 1996 Lindblom, Per Henrik: Domstolarnas växande samhällsroll och processens förändrade funktioner floskler eller fakta? I: Svensk Juristtidning 2004 Rapport Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum Göteborg, RättsPM 2007:13: Domstolarnas bevisvärdering i sexualbrottsmål en kartläggning, juli

26 Rättsfallsförteckning Europadomstolen Bronda v. Italy, no 22430/93, 9 June 1998 L. v Finland, no /94, 27 July 2000 K. v T. mot Finland, no /94, 12 July 2001 Högsta förvaltningsdomstolen HFD 2014 ref. 46 HFD 2015 ref. 27 Högsta domstolen NJA 1980 s. 725 NJA 1993 s. 68 NJA 2005 s. 712 NJA 2009 s. 447 I och II 24