Paulus och judarna Inledning Ikväll blir ni besvikna. Det kanske ni har blivit de andra kvällarna också. Men i kväll får ni inte svar på era frågor. Vi ska nämligen syssla med Paulus frågor kring judarna. Ofta läser vi Bibeln utan att se efter vilken fråga Bibeln svarar på. Bibeln uppenbarar det som Gud anser att vi behöver veta. Bibeln ger inte svar på alla våra frågor. Judarna spelade en mycket stor roll i Paulus liv och tanke. Själv jude växte han upp bland sitt folk och utbildades till judisk lärare. Efter omvändelsen till Kristus-tron fick kontakten med det egna folket ofta en annan prägel. Det finns därför uttalanden från Paulus, som pekar åt olika håll. Å ena sidan kan han tala om judarna som "hemfallna åt vredesdomen", å andra sidan ger han dem en absolut särställning bland folken. Fullt tydligt framträder domen i 1 Tess 2:14-16. Judarnas aktion där ingår som ett led i deras gudsfientliga handlande i stort. En vredesdom drabbar dem på ett slutgiltigt sätt. Men orden i 1 Kor 10:1-12 och 2 Kor 3:12-16 har en annan prägel. Dessa utsagor innehåller tydliga utryck för en hög uppskattning av judafolket - men de slutar med domsord. Resonemanget blir då detta: antingen är evangeliet sant och löftena till folket omintetgjorda. Eller också är Israel Guds folk och i så fall är evangeliet om Jesus som Messias falskt. Mest samlad möter Paulus syn på Israel i Rom 9-11. Man kan då få det intrycket, att det råder en oöverstiglig spänning mellan kap 9-10 å ena sidan och kap 11 å den andra. Han talar i de två första kapitlen som om Israel vore förkastat, under det att han i kap 11 tycks ta tillbaka vad han sagt tidigare. Denna paradox finns koncentrerad till en enda vers, 11:28: "Ser man till evangeliet är de Guds fiender, för er skull. Ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull." När det gäller evangelium, råder fiendskap mellan Gud och Israel. När det gäller utkorelsen, är Israel fortfarande Guds älskade. Vi måste alltså se på Israel från en dubbel aspekt. Ofta har man i historien pekat på Israels ohörsamhet, men vi måste förklara att Israel på samma gång är Guds fiender och Guds vänner. Dessa två begrepp är fortfarande historiska fakta. Motsatsen mellan dem får inte upplösas genom några kompromisser. Båda bilderna ska hållas fram så klart som möjligt. Bakom dem båda finns nämligen en Guds hemlighet. A. Vem är jude? Rom 9: 6-13 I kap 9-10 ser vi på judarna utifrån evangeliet. Dessa kapitel behandlar deras konflikt gentemot Gud p g a evangeliet. Den första frågan att besvara blir då: Vem är jude? I Rom 2:28-29 hade Paulus sagt att jude är man inte till det yttre utan i sitt inre, och omskuren är den som är det i sitt hjärta. Här i 9:7-8 upprepas något liknande. Jesu samtida ville gärna framhålla, att de hade Abraham till sin far. Jesu reaktion visar, att detta inte räcker Gud kan göra stenar till sina barn. Så har judarna under historien gärna velat peka på, att de alltifrån födseln tillhör de utvalda. I nutiden ger man ju följande svar i Israels lag: den är jude som har en judisk mor. Paulus svar är att den är jude som är barn efter löftet. Det måste observeras, att Paulus med sin syn rakt inte svikit sin judiska härkomst. Han har inte skapat ett nytt begrepp, något andligt Israel. Egentligen framför han inget principiellt nytt. Inte heller i GT var Gud nöjd med köttslig härkomst, med omskärelse på köttet (5 Mos 10:16, Jer 4:4, Jes 9:25). Om man förlitar sig på yttre omskärelse, har man missuppfattat vem som är jude. Löftena går
inte i uppfyllelse på judarna utan undantag. "Israel" är ingen given storhet. Gentemot härstamningsprincipen ställs nämligen en annan princip, löftesprincipen,, som drar en snävare gränslinje kring det utvalda folket. Gränsen markeras av ordet "räknas" (anses) i v 8 d v s den som Gud räknar som löftets barn. Gud utväljer vem Han vill ur Israel. Den bestämmande instansen är Gud själv. Avgörandet blir Guds sak. I utkorelsen finns inte härstamningsprincipen utan löftesprincipen. Paulus nästa steg blir då att besvara frågan: Vem är barn efter löftet? Det är löftet till Abraham som ligger till grund för utkorelsen. Att vara barn efter löftet är då ingen biologisk härstamningsfråga. Isak valdes i kraft av löftet, inte därför att han hade en judisk mor. Esau hade ju i så fall också fötts av en judisk mor. Istället är juden ansvarig mot löftets innersta mening. Detta insåg den judiske författaren Hugo Bergmann: "Det betyder naturligtvis inte att vi har ett kontrakt med himlen på evig tid, att förbli Guds barn vad vi än företar oss. Utvaldheten är inget attribut, som är oss garanterat utan vårt eget åtgörande. Den är ingen outplånlig prägel". Redan rabbi Eliezer hade sagt: "Om Israel inte omvänder sig, kommer det inte att bli frälst." B. Vem är rättfärdig? Rom 10 Frågan i Rom 10 är: Vem är rättfärdig? Rättfärdigheten genom trons evangelium är det lätt att både hedningar och judar missförstår. Om detta har Paulus ett mycket allvarligt ord i detta kapitel. Själva kärnfrågan är Guds frälsningsväg genom tron och Hans bemödande att judarna ska finna denna väg. Gud kräver rättfärdighet, säger Paulus. Juden har iver, nit (v 2). Judarna strävar efter rättfärdighet, i enlighet med Lagen och sitt samvete. Men juden har inte "rätt insikt" (v 2), han har inte sett vartåt lagen pekar. Lagen visar på tron. Genom fullbordan i Jesus har lagen förändrats ( Kristus är slutet på lagen så att var och en som tror kan bli rättfärdig, v 4). Mose lag nådde sitt slut i Jesus. Han är lagens fullbordan. Ett mål för lagen var att visa människans misslyckande. Det är människan som misslyckats, inte Lagen. Ett av lagens syften var alltså att få fram detta misslyckande. Men ett annat var att föra människan till Kristus. Det är bara En som har hållit Lagen därför lever Han. Till och med Mose vittnar om trons princip, enligt Paulus. Paulus använder ett citat från 5 Mos 30 om trons rättfärdighet: Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta det vill säga trons ord, det som vi förkunnar (v 8). Judarna vill inte följa trosrättfärdighetens väg ( De vet inte vad rättfärdighet från Gud vill säga utan söker hävda sin egen ) v 3. Det blir därför avslöjande nog när Kurt Wilhelm skrev: "Tron på Gud och hans ord och hans löften är visserligen den judiska fromhetens grundval, men vägen till saligheten går över fromma handlingar och goda gärningar." Mot detta säger fortfarande kristen tro, att Jesus är rättfärdigheten från Gud. Judarnas princip är felaktig: gärningar istället för tro. Detta förhållande är helt uppenbart i den rabbinska judendomen med dess betoning av Lagen. Vid ett offentligt samtal gjorde rabbinen Narrowe helt klart att frälsningsförståelsen är annorlunda inom judendomen än inom protestantisk kristendom. Även om begreppet nåd kan användas sker det genom sammankoppling till egna gärningar. Det har här uppstått en konflikt mellan judens anspråk på rättfärdighet och Guds gåva i Kristus. Judarna kan inte förstå vad nåd betyder i kristen mening.
Judendomen har ju inte längre kvar den betoning av offrets betydelse, som inom GT var en hänvisning till Kristus och nåden. Som religion betraktat är den istället en fariseisk tolkning av GT. Rabbinsk judendom tolkar GT utifrån Lagen men vi som kristna tolkar GT utifrån Jesus Kristus. Detta omöjliggör den typ av påståenden som säger att vi skulle ha våra rötter i judendomen. Våra rötter är GT men detta är verkligen inte liktydigt med judendomen. Gamla testamentets troende skulle idag inte ha stått vid Västra muren tillsammans med de ortodoxa judarna utan de skulle tillsammans med de messiastroende judarna i Christ Church ha dyrkat Jesus Kristus. Abraham såg Kristi dag och var glad. I messiastroende judars litteratur om kyrkohistorien ges flera exempel på hur judendomen tagit avstånd från kristen tro, bortsett från senare förföljelser. Ett sådant exempel är Simchat Torah-högtiden med dess högtidlighållande av lagens givande. Historiskt sett är detta en fest som tillkommit i tydlig motsats till de kristnas dyrkan av Kristus. Den kristne juden Paulus dyrkade Jesus, den Jesus som är Herren. Jesus mottar våra böner och leder oss till frälsning. Paulus hade bekänt med sin mun att Jesus är Herren och trodde i sitt hjärta att Gud har uppväckt honom från de döda (v 9). Paulus hade blivit frälst, ty hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning (v 10). Vi har åkallat Herrens namn och blivit räddade (v 13). Vi kan kasta oss på den kände Guden. Vi känner Guds namn. Guds karaktär har avslöjats. Det är innebörden i namn (v 13). Det avgörande är alltså inställningen till "stötestenen" (10:32). Se vi på evangelium är de fiender till Gud (11:28) Ansvaret för detta vilar på judarna, eftersom de kunde ha hört och lytt evangeliet. Guds frälsningsväg genom tron har beskrivits mycket klart för dem: Över hela jorden nådde deras röst och till världens ändar deras röst (v 18). Gud bemödar sig verkligen om att judarna ska finna denna väg. Evangeliet har predikats för alla. Gud inte bara låter sig finnas. Han är outtröttligt aktiv i att söka sitt folk: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och motspänstigt folk (v 21). Han kämpar i kärlek för sitt folk. Han tröttnar inte på att erbjuda Israel frälsning. C. Älskade enligt utkorelsen Rom 11:1-24 I kapitel 11 ser Paulus på judarna utifrån utkorelsens synpunkt. För judarna själva har frågan om utkorelse alltid framstått som problematisk. "Vi judar har ständigt försökt undandra oss detta ok alltifrån guldkalven fram till 1800-talets assimilation och 1900-talets enbart nationella rörelse, men det har inte lyckats oss" (Hugo Bergmann). Utväljelsen har varit en plåga och en orsak till judeförföljelse. Så är också orden Sinai och sinah (hatad) besläktade enligt rabbinerna. Vid Sinai uppstod hatet. Efter de föregående kapitlen hänger nu en fråga i luften: Har då Gud förskjutit sitt folk (Rom 11:1). I frågan är inlagt ett grekiskt ord som pekar fram till ett nekande svar. Paulus svarar också med ett mycket starkt betonat: "Visst inte", men - i relation till evangeliet är det ohörsamt. Paulus använder många olika beteckningar för detta: deras fall v 11, deras nederlag v 12, deras förskjutande v 15, deras olydnad v 32, Guds ovänner v 28. Alla dessa beteckningar svarade ju mot faktiska förhållanden på Paulus tid. Även idag befinner sig Israel som folk i ett ouppklarat förhållande till Gud, när det gäller Jesus. Men det betyder inte att utkorelsen är upphävd, eller att det ska förbli så för alltid. Det första beviset för att folket inte är förkastat, är kvarlevan enligt 11:1-6. Paulus själv var ju det bästa exemplet på detta (Rom 11:1). Han hade inget hedniskt blod i sig, som kunde föranleda frälsning. Tvärtom tillhörde han t o m den olydige Benjamin-stammen. En enda
judes frälsning är bevis på, att Israel inte är förkastat. Denna tanke är ju inget nytestamentligt nytt. Profeten hade talat om "stubben som skall vara en helig säd" (Jes 6:13). Kvarlevan är en säd, den ska skapa fram förnyelse inom folket. Kvarlevan (det som också kallas resten ) är en förberedelse till hela Israels frälsning i framtiden. Genom judarnas fall har frälsningen kommit till hedningarna för att göra judarna avundsamma. De ska väckas till besinning om sin egen ställning. Paulus tar för detta också bilden av en rot och trädets grenar. Det äkta olivträdet är Israel som folk (v 17). Detta förhållande rubbas inte av att en del bryts av och andra inympas. Det är roten, som avgör trädets art. De ickekristna judarna är bortkastade grenar, men det äkta olivträdet är inte borthugget. Tvärtom får man se på hedningarnas frälsning som att de är inympade i detta träd. Hedningarna varnas för att hysa högmodiga tankar. De kan bli upptagna av sin nya status och då glömma sitt ansvar (som judarna enligt kap 10). Det kan nämligen sluta i att de avbrutna grenarna inympas på nytt och de vilda grenarna kan skäras bort. Orsaken ligger hos dem själva i deras tro eller otro. Men det märkliga är att Paulus vill hävda att Israels ohörsamhet fått de mest positiva konsekvenser för mänskligheten: "Om deras fall gav världen rikedom och deras nederlag gav hedningarna rikedom, vad ska då inte deras fulla styrka ge?" (v12)."ty om detta att de försköts gav världen försoning, vad ska då deras upptagande ge, om inte liv för de döda?" (v 15). T o m i sitt reducerade tillstånd är Israel en orsak till välsignelse. Paulus kan uttrycka sig så positivt om en så negativ situation på grund av innehållet i 11:29: "Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse." Gud använder sig av judafolkets otro för att inkludera hedningarna. Deras fall och fåtalighet var till rikedom för världen. Deras fulltalighet och upptagande blir mer än så: det blir liv ifrån de döda. Evangeliet har blivit en hela världens angelägenhet. Välsignelsen till alla folk håller på att förverkligas. Den nya expansionen har börjat. Det är egentligen världen som är i blickpunkten under hela frälsningshistorien. Israels förstockelse har inte stoppat upp Guds planer. Istället blir den en anledning till hedningarnas frälsning. Men Gud är trofast mot sitt förbund. Vi hednakristna är adopterade, men judarna saknas i församlingen. Hela Israel D. Judarnas frälsning Rom 11:25-36 Paulus är nu framme vid sitt svar. Han anger det som en hemlighet (v 25, mysterion, grek). Hemlighet som begrepp i Bibeln betyder inte att det är något mystiskt. En biblisk hemlighet har sin grund i Guds plan. Den är från början bara känd av Gud men den har uppenbarats av Gud. Paulus har redan i de tidigare versarna visat på hemlighetens innehåll och sammanfattar den nu. Det måste göras helt klart att löftet i 11:26 om att hela Israel ska bli räddat verkligen gäller judarna. Talet om församlingen som det nya Israel uppkom hos Justinus på 100- talet. Men Israel är Israel. 10 gånger i dessa kapitel har ordet Israel haft denna betydelse av judarna, och inget visar på någon annan betydelse här. Motsatsen till hedningarnas fullhet i v 21 gör det också omöjligt att låta hedningarna avses även i begreppet "hela Israel". Israel är alltså här judarna som folk. Frågan i kapitlen 9-11 gäller ju hela tiden Guds trofasthet mot judarna. Att hela församlingen ska bli frälst skulle vara en självklar sanning för Paulus det behöver han inte ägna tre kapitel åt. Däremot kan det vara svårt att avgöra, om hela Israel gäller alla troende judar under alla generationer eller de troende
judarna vid ändens tid. Det är också svårt att veta, hur långt ordet "hela" ska pressas. På både hebreiska och grekiska kan ordet alla, hela betyda en överväldigande stor mängd. När vi säger hela Fjugesta menar vi inte nödvändigtvis varje individ. Klart är nämligen, att det utifrån NT:s undervisning om frälsning inte kan gälla någon automatisk nationell frälsning av alla judar. Nationer blir inte frälsta enligt kristen tro utan enbart personer. Problemet är dock att Paulus verkar räkna med att den urkristna församlingen skulle väcka judarnas avund (v 14). När judarna såg Guds verk bland de kristna skulle de få lust att själva bekänna sin tro på Kristus. Troligen har han räknat med att hedningarnas insamling till Jerusalemsförsamlingen skulle tydas på detta sätt av judarna. Frågan är väl om inte den officiella kristna kyrkan med sin judeförföljelse i samarbete med staten har förstört varje möjlighet till att denna Paulus önskan ska gå i uppfyllelse? Ohörsamheten är för judarnas del varken total eller definitiv. Den gäller en del judar redan på Paulus tid och den ska bara bestå till dess hedningarna i fullt antal har nått målet (v 25). Det kan vara svårt att avgöra vad som menas med att hedningarna i fullt antal ska ha nått målet. Det bör dock troligen gälla att evangelium ska predikas i hela världen. Hedningarnas fullhet betyder då, att förkunnandet för hedningarna är avslutat. Gud vill, att hans frälsning ska nå till jordens ända (Jes 49:6). Det Israel, som tidigare varit ett Guds vittne i världen, ska till sist bli ett vittne om Jesus. Då är det naturligtvis säkert att Israel kommer att finnas kvar som folk. Det har ju ofta på ett mirakulöst sätt blivit bevarat för detta syfte. Det är i detta ljus vi ska se Israel. Världens försoning är på väg att bli ett faktum genom hedningarnas frälsning. Nu återstår liv från de döda (v 15) genom judarnas frälsning. Judafolkets uppgift är inte slut. Det är dock inte nödvändigt att sätta in denna uppgift inom ett alltför detaljerat mönster av framtida händelser. Paulus skriver: "Så skall hela Israel bli frälst" (v 26). Det grekiska ordet houtos betyder vanligtvis så men det kan ibland översättas då. Det mest sannolika är att Paulus vill besvara frågan på vilket sätt ska judarnas frälsning ske. Och sitt svar på den frågan har han redan givit. Judarna blir frälsta på det sätt som Rom 10 visar, d v s genom Ordets förkunnelse och genom tro på Kristi rättfärdighet. Däremot är Paulus inte intresserad av tidsförhållandet mellan olika händelser i framtiden. Det sägs inte hos Paulus att det judiska folket kommer att bli frälst vid ett visst tillfälle, som vid Jesu tillkommelse eller vid tusenårsrikets upprättande. Det viktiga är att se att det inte finns någon särskild väg för judar till frälsning. Den paulinska läran är, att den som har tro på Jesus Kristus blir frälst (Rom 3:22). Sammanhanget i Rom 3 visar att detta omfattar även judar. Insatt inom Romarbrevets undervisning blir det därför synnerligen oriktigt att tala om en särskild frälsningsväg för vissa människor, till och med om de tillhör Guds egendomsfolk. Frälsning är fast sammanbundet med förkunnelse av evangeliet (1 Kor 1:18). Frälsning ges till dem som tror (Rom 10: 9f, med tillägget: "Det är ingen skillnad på jude och grek, v 10-12). Även hela Israel kommer att bli frälst genom nåden allena och genom tron allena. Det är en total orimlighet att Gud kommer att ge frälsning åt Israel skilt från Jesus Kristus. Gud kan inte skiljas från Jesus i fråga om frälsning! Även en jude måste ge sitt svar till Jesus Kristus. Bara genom honom ges förlåtelse och den helige Andes gåva. Vi kan inte passera Rom 10 för att med hast hamna i Rom 11. Det speciella med Israels frälsning är att judarna kommer att bli frälsta i särskilt stor omfattning. Däremot har Israel ingen annan väg till frälsning än genom Jesus Kristus. Det
faktum att Guds verk betonas innebär inte att människans tro tas bort. Istället gör detta att tron blir möjlig. Tron är alltid en gåva. "Det står i Guds makt att ympa in dem igen" (v 23). Denna Guds makt är evangeliet (Rom 1:16). Därför måste evangeliet förkunnas även för judar. Israels kallelse som Guds folk upprättas på ett sätt, som ingen kunde ana. Satan kommer inte att vinna en enda rond i Guds frälsningskamp. Gud vrider alltid svärdet ur djävulens hand. Israel är därför fortfarande Guds folk och Gud önskar frälsa det. Domsorden kan tyckas vara slutgiltiga, men de följs alltid av nya ord om nåd. En generation kan förkastas och sättas in på nytt. Det aktuella läget betecknas som fall, men framtidsbilden pekar på fullhet. Närmast får väl detta ses som en kvantitativ beteckning: fåtalighet kontra fulltalighet. Det som ser ut att betyda slutet för Israel får en plats i Guds frälsningsplan och syftar nu till att föra dem åter till Gud. Hela Israel, en överväldigande stor mängd judar, kommer att tro på Kristus. I Guds frälsningsplan har Israel en given plats, som inte kan fyllas av någon annan. Gud kan inte se på Israel utan att se på sitt löfte. Frälsningshistorien kommer att fullbordas genom hela Israels frälsning. Eller som Anders Nygren skriver: "Judarna har haft hand om preludiet i denna Gudsfolkets symfoni med Gud som dirigent. De kommer tydligen att stå för postludiets crescendum i den frälsningshistoria, där vi är själva musikstycket. Utan judarnas pleroma (fullhet) kommer sista tonen i gudsfolkets segerfanfar att saknas. Men enligt Guds Ord kommer den inte att saknas." Per-Axel Sverker