Carina Schmidt projektledare, Carpe Stockholms stad 08-508 25 410 carina.schmidt@stockholm.se Nationellt Kompetensråd inom Funktionshinderområdet Till: Sabina Wikgren Orstam sektionschef på Avdelning för vård och omsorg Britt-Inger Kajnäs sektionschef på Avdelningen för arbetsgivarpolitik För kännedom: Håkan Sörman, verkställande direktör SKL Anna Ingmansson och Jonas Gumbel, Avdelning för vård och omsorg Kerstin Ahlsén och Zenita Cider, Avdelning för arbetsgivarpolitik Detta brev sänds till Sveriges kommuner och landsting från de kommuner som finns uppräknade på sista sidan. Syftet är att uppmärksamma SKL på olika utvecklingsområden inom verksamhetsområdet Stöd och service till personer med funktionsnedsättning. Det görs genom att aktualisera det initiativ som SKL tog med att 2007-10-01 genomföra en workshop om kompetensfrågor inom området stöd och service till personer med funktionshinder (handikappomsorg). Citat i detta brev är tagna ur SKL:s minnesanteckningar. Bakgrund till detta brev I Stockholms län pågår EU projektet CARPE (www.projektcarpe.se), som är ett utvecklingsprojekt inom funktionshinderområdet i 19 av länets 26 kommuner. Ett skäl till att CARPE startats är att många kommuner ser gemensamma problem gällande kompetensbehovet inom funktionshinderområdet, som är svåra att lösa på egen hand eftersom verksamhetsområdet är för litet i respektive kommun, samtidigt som kompetensbehovet är mycket brett. Ett annat syfte med projektet är att synliggöra verksamhetsområdet. Inom ramen för projektet har även en diskussion förts med kollegor i Göteborg och Malmö om kompetensbehovet inom området. För att få veta hur det ser ut i övriga landet bjöds chefer och nyckelpersoner från landets kommuner in till en konferens i mars i år för att diskutera kompetensbehov, titlar mm. Konferensen planerades tillsammans med Göteborg och Malmö samt en representant för SKL. Under konferensen, som drygt 100 personer från mer än 30 olika kommuner deltog i, uttryckte många att detta måste vara en början och efterlyste såväl nationell samverkan som nationell samordning. Carpe har därför tagit initiativ till att bilda ett nationellt kompetensråd och ansvara för det under första året. En inbjudan skickades till alla regioner/kommunförbund/län via de sociala handläggare som ingår i ett nätverk på SKL genom Stockholms läns kommunförbunds handläggare. Inbjudan skickades även för information till alla som var anmälda till ovan nämnda konferens i mars. Ett nationellt kompetensråd som diskuterar och bevakar frågan om kompetens inom funktionshinderområdet, kan bidra till att både tydliggöra och synliggöra ett komplext yrke. 1
Kompetensråd Den 29 september 2010 träffades rådet första gången och kom överens om följande viljeyttring: Kompetensrådet vill vara en drivkraft som genom samverkan utvecklar och påverkar kompetensfrågan på den nationella nivån. Det beslutades att skriva ett brev om behovet av nationell samordning och samverkan, söka stöd för det hos de 150 kommuner som de närvarande hade mandat ifrån eller har samverkan med. Adressaten för detta brev är SKL. SKLs roll som arbetsgivarorganisation är att på olika sätt bidra till att medlemmarna har tillgång till personal med rätt kompetens för att kunna utföra sina uppdrag. Citatet är hämtat ur ovan nämnda minnesanteckningar från workshopen om kompetensfrågor inom området stöd och service till personer med funktionshinder den första oktober 2007. Vidare citat ur minnesanteckningarna: Under många år har kompetensfrågorna för verksamma inom äldreomsorg, psykiatri och andra områden inom den kommunala socialtjänsten varit i hetluften. Stora satsningar har gjorts från staten, kommuner och landsting. Handikappomsorgen har till viss begränsad del tagit del av andra särskilda satsningar, men någon specifik större satsning har inte gjorts för verksamma inom detta område. Flera av SKLs medlemmar har uppmärksammat förbundet på att tiden nu är mogen för SKL att ta initiativ på detta område. Olika aspekter som Kompetensrådet vill att SKL ska uppmärksamma Nationella planer Om man gör en jämförelse mellan Nationell handlingsplan för äldrepolitiken (proposition 1997/98:113) och Från patient till medborgare: en nationell handlingsplan för handikappolitiken (proposition 1999/2000:79) så kan man se en tydlig skillnad: Äldrepolitiken fokuserar på äldreomsorg vilket gör äldreomsorgspersonalen till en central aktör och deras kompetens viktig för äldreomsorgens kvalité. Handlingsplanen för handikappolitiken är skriven enbart ur ett medborgarperspektiv. De brukare som behöver ett stöd för att exempelvis kunna vara deltaktiga finns inte med, vilket innebär att inte heller personalen och deras kompetensbehov finns med. Eftersom de stimulansmedel som utgått och utgår till äldreomsorgen har sin grund i handlingsplanen är det viktigt att den nya nationella handlingsplanen för handikappolitiken även har ett brukarperspektiv. Det finns på alla nivåer en frånvaro av debatt, en frånvaro av samhällets pådrivande nerv. Detta medför att handikappomsorgen inte heller därifrån får draghjälp att sätta fokus på utvecklingsfrågorna. (Ur minnesant. från workshop 2007) - SKL arbetar för att den nya handikapplanen även får ett brukarperspektiv utöver medborgarperspektivet och att i och med det, även vikten av medarbetarnas kompetens uppmärksammas. 2
Utveckling En förutsättning för utveckling är att man är överens om vad man talar om och idag finns ingen gemensam begreppsapparat inom området inte ens vad området heter, vilket var en fråga redan vid workshopen 2007: En första fråga att besvara är: vad är egentligen handikappomsorg? Vad innebär begreppet egentligen? Begreppet känns inte tidsenligt eftersom ordet omsorg för tankarna mer till omhändertagande än stöd och service. Riktade stöd till personer med funktionshinder är det ett bättre begrepp? Handikappstöd? Funktionshinderstöd? Stöd och service vid funktionsnedsättning? En annan fråga är hur definierar vi verksamhetsområdet i relation till omgivningen t.ex. äldreomsorg och individ och familjeomsorg. Det är absolut nödvändigt att betrakta handikappomsorgen som ett eget område, med ett eget uppdrag. Det kan inte i allmänhet hanteras eller betraktas som en lillebror till äldreomsorgen eller på samma sätt som individ och familjeomsorgen eftersom uppdragen och karaktären är annorlunda. Handikappomsorgens särart måste lyftas tydligare. - SKL lyfter handikappomsorgens särart i de sammanhang där så är lämpligt och nödvändigt. Forskning Avsaknad av forskning och samhällsintresse som drivkraft i utvecklingen Det finns väldigt lite forskning kring handikappomsorgens metoder. Det är beprövad erfarenhet och/eller traditioner som utgör en grund i det praktiska arbetet. Detta är bekymmersamt på många sätt vi vet inte om vi arbetar på det mest effektiva och gynnsamma sättet. (ur minnesant. workshop 2007) Avsaknaden av exempelvis metoder som är evidensbaserade leder emellanåt till att metoder används som inte bara är ovetenskapliga utan direkt skadliga. - SKL uppmärksammar behovet av framtagandet av metoder som bygger på forskning och evidensbaserad praktik. Utbildning/ Kompetensutveckling De nya gymnasieprogrammen kommer förmodligen att innebära en positiv förändring när det gäller möjlighet till relevant grundutbildning till verksamhetsområdet. I Skolverkets nationella programråd för såväl Vård- och omsorgsprogrammet som Barn- och fritidsprogrammet finns personer med kunskap om funktionshinderfrågor representerade. En person nominerades via Vård- och Omsorgscollege och en via Carpe. Eftersom kompetensområdet inom funktionshinderområdet är mycket brett så är det bra att det finns två olika program att tillgå på såväl ungdomsgymnasiet som inom vuxenutbildningen. 3
Det innebär även att Vård- och Omsorgscollege som finns på många platser i landet bör bredda sitt arbete till även Barn- och fritidsprogrammet, vilket gjorts lokalt i vissa kommuner. Det är även viktigt att lärarlagen består av olika kompetenser och att man ser att utbildning för arbete inom funktionshinderområdet förutsätter lärare med kompetens från socialtjänstens område. Förhoppningsvis kommer de nya yrkesinriktade programmens samverkan med avnämare påverka programmens innehåll på ett positivt sätt. Det finns dock en farhåga gällande just lärarnas kompetens även framöver. Ett sätt att minska den risken är aktiva nationella och lokala programråd. Förutom att det finns nationella program på gymnasienivå är det även önskvärt med nationella kursplaner på eftergymnasial nivå på såväl yrkeshögskola som högskolor. Även om det kommer att finnas bättre tillgång till adekvata gymnasieprogram så behöver det finnas tillgång till kontinuerlig kompetensutveckling och det innebär att statliga stimulansmedel skulle behövas inom detta verksamhetsområde lika väl som inom äldreomsorgen. (Jfr: Regeringen föreslår i sin regeringsproposition en särskild utbildningssatsning för äldreomsorgens medarbetare med 150 miljoner kr under 2011 samtidigt som man säger att under förutsättningen att Riksdagen anvisar medel kommer man att avsätta totalt 1 miljard kr under mandatperioden. Regeringen har också givit socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett vägledande underlag i vilket det preciseras vilka kunskaper som behövs dels för grundläggande arbete dels för specialiserade uppgifter inom äldreomsorgen) - SKL driver att Vård- och omsorgscollege utökas till att även omfatta Barn- och fritidsprogrammet. - SKL uppmärksammar handikappomsorgens särart i sina kontakter med Skolverket. - SKL uppmärksammar vikten av yrkeslärares kompetens om funktionshinderfrågor i sina kontakter med Skolverket. - SKL driver frågan om nationella kursplaner gentemot Myndigheten för Yrkeshögskola. - SKL uppmärksammar behovet av nationella stimulansmedel för kompetensutveckling och driver tesen att även inom detta aktuella verksamhetsområde är medarbetarnas kompetens av avgörande betydelse för verksamhetens kvalitet. Titlar Även titelfrågan fanns med vid workshopen 2007: Titelfrågan diskuterades. I dagsläget finns en uppsjö av olika titlar, möjligen skulle en ordning med mer likartad titulatur öka möjligheterna att rikta olika kompetensutvecklingsinsatser till specifika personalgrupper med olika verksamhetsområden. 4
De flesta kommuner anser att titeln vårdare inte speglar intentionen med de olika insatser som ingår i LSS, insatser där huvuduppgiften inte är att vårda. Eftersom det inte funnits någon nationell samordning så har många kommuner och privata utförare infört någon annan titel vilket bidragit till den uppsjö som beskrivs i minnesanteckningarna ovan. När dessutom titlarna inte kvalitetssäkras med kompetenskrav/yrkeskrav medför det stora olikheter i vad som levereras till den som får stöd och service enligt LSS. Nedan följer några exempel på problem som följer av att det används så många olika titlar: Det går inte att få fram en användbar statistik över anställda inom verksamhetsområdet för att visa rekryteringsbehov utbildningsbehov kompetensförsörjningsbehov Brukare eller deras företrädare kan inte veta vad de får för stöd och service då kraven på kompetens kopplat till titel inte finns Utbildningsanordnare utbildar till yrken som inte finns på arbetsmarknaden och får då exempelvis avslag från YH för att det inte finns någon arbetsmarknadsrelevans Presumtiva arbetstagare kan inte få en bild av arbeten inom verksamhetsområdet eftersom de kallas olika i olika annonser hos arbetsförmedlingen Svårt att marknadsföra verksamhetsområdet Svårt att skapa en yrkesidentitet Svårt att ta informella kontakter över kommungränser och lära av varandra Brukare som flyttar från en ort till en annan kan inte använda den invanda beteckningen på sin personal Med tanke på verksamhetsområdets bredd behöver den tidigare enda titeln vårdare, som på intet sätt motsvarar intentionerna med LSS-lagens insatser och de krav som idag ställs på medarbetare inom funktionshinderområdet, tas bort och ersättas av titlar, som anger något om vad uppdraget innebär. Titeln vårdare kan ersättas med exempelvis 4 titlar: en för barnverksamhet, en för boende och två för daglig verksamhet beroende på om det är arbetslinjen eller traditionell daglig verksamhet. Ett annat alternativ är att ersätta den med en annan titel och som sen kan specificeras för olika verksamheter (xx inom daglig verksamhet, xx inom särkilt boende, xx inom korttidshem, där xx är gemensam titel nationellt). Att ersätta vårdartiteln är ett första steg. 5
Nästa steg är att definiera kompetenskrav för dessa titlar och även gå vidare med att skapa 1-2 titlar för personal med högre utbildning och kompetenskrav innefattande t.ex. yrkeshögskola. - SKL startar en diskussion med Kommunal om att omförhandla titlarna för baspersonalen inom verksamhetsområdet. Stockholm december 2010 Detta brev stöds av ansvariga tjänstemän i följande kommuner i bokstavsordning: Ale, Alingsås, Arvika, Askersund, Bollnäs, Borlänge, Borås, Botkyrka, Degerfors, Ekerö, Enköping, Eskilstuna, Gävle, Göteborg, Hallsberg, Hallstahammar, Haninge, Hofors, Huddinge, Hudiksvall, Hylte, Hällefors, Härnösand, Härryda, Järfälla, Karlshamn, Karlskoga, Karlskrona, Karlstad, Katrineholm, Kramfors, Kumla, Kungsbacka, Kungsör, Kungälv, Köping, Laxå, Lekeberg, Lerum, Lidingö, Lilla Edet, Lindesberg, Ljusdal, Ljusnarsberg, Luleå, Lysekil, Malmö, Marks, Mellerud, Munkedal, Munkfors, Mjölby, Mölndal, Nacka, Nordanstig, Norrköping, Nyköping, Nynäshamn, Nässjö, Ockelbo, Orust, Ovanåker, Partille, Salem, Sandviken, Skellefteå, Skövde, Sollefteå, Sollentuna, Solna, Sotenäs, Stenungsund, Stockholm (genom Carpe), Strängnäs, Strömstad, Sundbyberg, Sundsvall, Svenljunga, Säffle, Söderhamn, Södertälje, Sölvesborg, Tidaholm, Timrå, Tjörn, Tranemo, Trollhättan, Trosa, Tyresö, Täby, Uddevalla, Ulricehamn, Upplands Väsby, Vallentuna, Vara, Vingåker, Vårgårda, Vänersborg, Värmdö, Åmål, Öckerö, Örebro, Örnsköldsvik, Österåker Röd text kommuner som tillkommit efter att brevet skickats till SKL 21/12 6