DEL 3 VIETNAMKRIGET Med tungt artilleriunderstöd genomförde Vietminh förkrossande massanfall mot fransmännen. foto: Wikipedia Dödsskuggans dal Dien Bien Phu 1945 låg Frankrike i ruiner, men trots detta ville man inte lämna de tidigare kolonierna, bland annat i Indokina där man kom i konflikt med Vietminh som under Ho Chi Minh strävade efter självständighet. Konflikten övergick till öppet krig i december 1946 och från att ha varit ett småskaligt gerillakrig blev kriget från slutet av 1940-talet mer konventionellt. Inte minst med hänsyn till hur det kalla kriget utvecklats, Mao Tse Tungs seger i Kina 1949 och att de båda stridande parterna försörjdes materiellt av USA respektive Sovjetunionen och Kina. av jörgen elfving, överstelöjtnant ett krig som inte gick att vinna Vietminhs mål var till en början att befria de norra delarna av Vietnam för att skydda förbindelserna till Kina och samtidigt skapa ett basområde. 1950 hade gränsområdet mot Kina befriats och fransmännen tvingats överge detta varför den dåvarande chefen för de franska styrkorna, general Marcel Carpentier, ersattes av general Jean de Lattre de Tassigny. Denne hejdade den panik som utbrutit och organiserade försvaret av Röda flodens delta genom den så kallade de Lattre-linjen. Linjen anfölls 1951 av Vietminh under ledning av general Giap vars mål var att inta Hanoi och nu ansåg tiden mogen för storskaliga anfallsoperatio-
ner. Dessa misslyckades och senare under året gick de Lattre till offensiv där Vietminh, bland annat i slaget om Hoa Binh, tillfogades stora förluster, men som trots detta vann viktiga erfarenheter och inte minst anpassade sig till den franska taktiken. Sent 1952 hade Vietminh trängt fram till den laotiska gränsen och general Raoul Salan som ersatt de Lattre vilken på grund av sjukdom återvänt till Frankrike, försökte hejda vidare framträngande genom att slå mot Vietminhs underhållslinjer. Operation Lorraine, som omfattade 30 000 man, misslyckades och de franska styrkorna återgick till att försvara de Lattre-linjen. På våren ett år senare hade Giap samlat en ansenlig styrka för en invasion av Laos vilken misslyckades då en fransk motoffensiv och regnperioden tvingade Vietminh att återgå till sina baser varför Laos räddades. 1953 presenterade den nye franske chefen i Indokina, general Henri Navarre, en plan för hur kriget skulle föras. Planen gick ut på att agera offensivt i södra Indokina och passivt i norr. När framgång vunnits i söder skulle man under operationens andra fas, 1954 1956, gå till offensiv i norr för att tvinga fram vad Navarre kallade la bataille général. Navarres plan syftade inte till att slå Vietminh utan att få dem till förhandlingsbordet då han, liksom den franska politiska ledningen, insåg att kriget i Indokina inte gick att vinna. Och även Ho Chi Minh var hösten 1953 öppen för en förhandlingslösning. Befälet över Vietminh, General Võ Nguyên Giáp. foto: Wikipedia operation castor I juli 1953 drog man i Paris slutsatsen att försvaret av Laos och den profranska regimen i Vientiane måste prioriteras, annars skulle dess motsvarigheter i Kambodja och Vietnam falla. Navarres åtgärd med anledning av detta blev operation Castor, att låsa dörren till Laos, det vill säga etablera ett brohuvud i nordvästra Vietnam för att hota Vietminhs försörjningslinjer, tvinga Giap att ta strid och då nedkämpa hans styrkor med artilleri och flyg. Operation Castor hade inspirerats av striderna om Na San där fransmännen genomfört en framgångsrik försvarsstrid. Den plats som valdes som brohuvud var Dien Bien Phu, en knutpunkt utmed väg 41 på en höjdplatå knappt 30 mil väster om Hanoi där franska förband tidigare varit grupperade, men inte i något större antal. Trots viss kritik inleddes operation Castor den Fransmännen använde sig av lätta amerikanska M24 Chaffe stridsvagnar för infanteriunderstöd. Huvudbeväpningen var en 7,6 cm kanon. foto: Wikipedia
om detta gavs order att befästa Dien Bien Phu som skulle försvaras till det yttersta. striden börjar De franska styrkorna grupperades i att antal motståndsområden med de Castries högkvarter i centrum omgivet av motståndsområdena Huguette, Dominique, Claudine och Eliane. I norr och nordväst återfanns Gabrielle, Anne-Marie och Beatrice samt i söder Isabelle. Att motståndsområdena gavs kvinnonamn påstås bero att de namngavs efter de Castries olika älskarinnor, sannolikt en skröna. Den 31 januari 1954 började de franska ställ- Befälet över de franska trupperna i Dien Bien Phu, överste Christian de Castries. foto: Wikipedia 20 november 1953 då de första förbanden luftlandsattes. Tre dagar senare hade 9 000 man luftlandsatts med brigadgeneral Christian de Castries som chef. Ytterligare förband tillkom och efter tre veckor bestod den franska styrkan av 10 800 man med sex 10,5 cm batterier, ett 15,5 cm batteri och tre granatkastarkompanier samt 10 lätta stridsvagnar av typen M24 Chaffee som flögs in isärtagna och monterades ihop på plats. Till en början var stridsverksamheten ringa eftersom Vietminhs ledning såg den franska närvaron i Dien Bien Phu som tillfällig och att platsen skulle lämnas när omgivningarna pacificerats. Detta ändrades i december då man beslöt att slå de franska styrkorna i Dien Bien Phu vilket inte tillmättes en avgörande betydelse utan bara sågs som ett steg på vägen mot slutsegern. Då Navarre fick kunskap Denna karta visar gruppering av franskt och vietnamesiskt artilleri kring de olika motståndsnästena vid Dien Bien Phu.
Precis som deras förfäder under första världskriget tvingades de franska soldaterna att leva i skyttegravarna för att undkomma den mördande artillerielden. foto: Wikipedia ningarna beskjutas av artilleri vilket kom som en överraskning. De Castries artillerichef, överste Piroth, hade försäkrat att Vietminh aldrig skulle kunna föra fram något artilleri till Dien Bien Phu. Och om de skulle lyckas med detta skulle de nedkämpas plus att det inte ansågs möjligt att föra fram tillräckligt med ammunition. Dock visade det sig att Piroth hade helt fel. Vietminh hade lyckats föra fram ett stort antal artilleri- och raketartilleripjäser som grävts ned i väl maskerade ställningar på de höjder som omgav de franska nästena. Ställningar som också var kraftigt skyddade av luftvärn. Dessutom hade man säkerställt försörjningen med ammunition, totalt 1 300 1 700 ton från december 1953 till maj 1954 som transporterades bland annat med cyklar. Den ständiga artilleribeskjutningen tärde på nerverna och förebrådde om vad som komma skulle: Artilleriet upphörde aldrig under natten. Det var som slaget vid Somme 1916. Varje dag såg vi deras skyttegravar komma närmare och närmare. Vi kunde inte Då flygfältet gjordes obrukbart tvingades man att släppa underhåll med fallskärm. foto: Wikipedia
skjuta på dem eftersom de befann sig under marknivån. Allt vi såg var jord som flög genom luften. Detta gjorde de starka svaga, de svaga bröt helt enkelt ihop. Vi visste att de närmade sig och skulle vara över oss om kanske två veckor eller mindre. En som tog hand om de många sårade fransmännen var sjuksköterskan Genevieve de Galard, hon beskrev situationen på följande vis: Varje dag tog jag hand om de sårade, gav sprutor och bytte förband och delade ut medicin. Mycket snart insåg jag betydelsen av en kvinnas närvaro mitt i slaget. Den hårdaste mannen blir lika sårbar som ett barn när han såras. foto: Wikipedia början till slutet Den egentliga striden om Dien Bien Phu inleddes 13 mars då general Giap var redo att gå till angrepp. För detta disponerades bland annat fyra divisioner med cirka 50 000 man, 55 000 man i olika underhållsförband och 100 000 bärare. Nu hade också Dien Bien Phu fått en ökad betydelse genom att USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike den 18 februari deklarerat att en internationell konferens om Indokina skulle inledas i Geneve i slutet av april. För Frankrike liksom Vietminh stod det klart att en seger i slaget om Dien Bien Phu skulle ha en avgörande betydelse vid Genevekonferensen. Det första angreppet inriktades mot Beatrice som från 17.00 13 mars utsattes för en massiv artillerield varefter 312. divisionen stormade nästet. Trots att Vietminh tillfogades stora förluster föll Beatrice vid midnatt och ett motanfall morgonen därpå misslyckades. Samtidigt hade också artillerielden gjort flygfältet obrukbart varför förstärkningar och förnödenheter inte längre kunde flygas in utan måste fällas och med förluster till följd. Just problemen med förstärkningar tycks varit påtagligt, vilket överstelöjtnant Langlais uttalade sig om: Jag var en enkel överstelöjtnant och förde befälet över tiotusen soldater. Jag satt upp till halsen i den f- bannde toalettstolen, men jag såg inte att någon av generalerna i Hanoi som erbjöd sig att ta min plats. Om en general hade fört befälet, en general med auktoritet, som inte behövde tigga och be om förnödenheter och förstärkningar skulle saker och ting ha varit annorlunda. Dagen därpå stod Gabrielle på tur som föll på morgonen 15 mars och under natten begick också överste Piroth självmord. Den 17 mars övergavs
Anne-Marie som hade försvarats av trupp ur en etnisk minoritet lojala mot fransmännen. Sedan inföll en paus i striderna under vilken Vietminh stärkte greppet runt de återstående motståndsområden vilket innebar att Isabelle blev avskuret. Den 30 mars blossade striderna upp igen med massiva anfall mot Eliane och Dominique. Anfallen ledde till stora förluster för Vietminh och tvingade Giap att ompröva sin taktik med kostsamma massanfall. Fiendens taktik gjorde intryck på fransmännen, kapten Trehiou beskrev striderna på följande vis: När de kom genom taggtråden sköt vi dem som kaniner, men de fortsatte att komma. Vi slog tillbaka anfallen med stora förluster, sedan upphörde anfallen och de sköt igen på oss med artilleri. Under april böljade striderna fram och tillbaka runt de fyra centrala motståndsområdena Huguette, Dominique, Claudine och Elaine. Samtidigt övervägdes på amerikansk sida massiva flyganfall för att rädda Dien Bien Phu där även kärnvapeninsatser diskuterades. slutstriden Från den 1 maj kan sägas att slutstriden inleddes och den 7 maj, dagen innan Genevekonferensen inleddes, beordrade Giap ett avgörande anfall mot de ställningar som ännu gjorde motstånd. Mot 3 000 fransmän anföll nu mer än 25 000 vietminhsoldater och vid midnatt bröts det franska motståndet varpå slaget om Dien Bien Phu som kostat cirka 1 100 fransmän och 7 900 vietminhsoldater livet var över. Ett franskt Stalingrad och början till slutet för det franska kolonialväldet. Utgången hade varit väntad för fransmännen i Dien Bien Phu om vi ska tro löjtnant Duluat: Jag hade länge vetat att slaget var förlorat, men det var en mental inställning. När ögonblicket kom, ögonblicket när du höjer armarna, var det inte lätt. Det var det. Vi hade förlorat och en känsla av otillräcklighet överväldigade mig. Genevekonferensen utmynnade i juli 1954 i en överenskommelse om eldupphör samt en deklaration rörande Indokinas framtid och Frankrike lämnade Indokina. Detta innebar dock inte ett slut på konflikten i Indokina utan ledde till Vietnamkriget och först 1976 återförenades Nordoch Sydvietnam. q Soldater ur Vietminh hissar sin fana över överste de Castries bunker. foto: Wikipedia