En deskriptiv studie av doktorandernas situation rörande handledning, självständighet och artikelpublikation Pedagogiskt projektarbete för Docentur vid Sahlgrenska Akademin Göteborgs Universitet Hadi Valadi Institutionen Medicin, Avd. Reumatologi och Inflammationsforskning, Göteborgs Universitet Handledare: Professor Esbjörn Telemo; Institutionen Medicin, Avd. Reumatologi och Inflammationsforskning, Göteborgs Universitet
Bakgrund Forskarutbildning och dess syfte Antalet forskarstuderande, doktorander, har expanderat kraftigt i Sverige och under det senaste decenniet har 17000 doktorander varit aktiva vid olika universitet och högskolor i Sverige (1). En forskarutbildning syftar till att utöka studenternas kunskaper i ett specifikt ämne och ska normalt ta fyra års heltidsstudier att slutföra vid ett svenskt universitet. Studier och forskning som är avsedda att leda till en licentiatexamen motsvarar sammanlagt 120 högskolepoäng och doktorsexamen 240 högskolepoäng. Vid Sahlgrenska akademin syftar forskarutbildningen till att inom det hälsovetenskapliga området utbilda forskare för samhällets behov, med hög generell kompetens och vetenskaplig spetskompetens. Utbildningen ska dessutom utveckla kritiskt tänkande, kreativitet, kunskapsökande, färdighet och självständighet i forskningsarbetets olika moment samt förmåga till samarbete, kunskapsöverföring och omvärldsanalys hos de studerade (sahlgrenska.gu.se/digitalassets/1418/1418925_regelverksa_121220.pdf). Rollen som handledaren och dess pedagogiska krav På grund av att doktorandutbildningen är en lång och krävande process, är en väl fungerande handledning ett av de viktigaste momenten i forskarutbildningen. Handledarens roll är först och främst att hjälpa doktoranden att utvecklas till en självständig forskare med ett vetenskapligt förhållningssätt. Tabell 1 sammanfattar Sahlgrenska Akademins bestämmelser om doktorandhandledning. Självklart skiljer sig rollen som handledare beroende på ämne och beroende på den enskilde doktorandes behov men alla doktorander behöver någon typ av handledning. Enligt Högskolevereket (nuvarande Universitetskanslerämbetet) (1) ska handledaren ge vägledning, dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter och på så sätt hjälpa och stödja doktoranden på hans eller hennes väg mot disputationen. I grundutbildningen har studenter ofta flera olika handledare och lärare men inom forskarutbildningen har man ett begränsat antal handledare. Historiskt har det inte funnits fasta regler för hur denna handledning ska genomföras men på senare år har intresset för och kraven på doktorandhandledning ökat. Bland annat har det vuxit fram olika kurser för handledare och ett krav (högskoleförordningens 6 kap. 28 ) (3)
på att alla doktorander ska ha minst två handledare, vilket faktiskt föreslogs så tidigt som på 50 talet (1, 2, 3). Trots detta är det fortfarande så att reglerna kring doktorandhandledning och dess pedagogiska syfte är diffust definierade. Handledningen utförs i stor utsträckning individuellt och det kan riskera att uppstå olika problem och konfliker mellan doktoranden och handledaren; t.ex. kan doktoranden hamna i ett negativt beroendeförhållande till handledaren som gör att doktoranden inte blir tillräcklig självständig (1), en annan risk är att de hamnar i en situation att båda parter känner sig osäkra på vad förväntas av dem (5). I Högskoleverkets studie (1, 2) uppger 40 procent av doktoranderna i den studien att de inte har fått handledning i den utsträckning de önskat sig, och mer än var fjärde doktorand har upplevt att bristen i handledningen har varit till hinder i deras forskningsarbete. Man fick liknande resultat i såväl Doktorandspegeln 2003 som i uppföljningen 2008. Dessutom har bara 40 % av doktoranderna diskuterat sina framtidsplaner med sina handledare trots att högskoleförordningen klart anger att forskarhandledningen också ska fokusera på förberedelse för yrkesverksamhet (6, 7). Dessa resultat visar att det generellt finns vissa brister i forskarhandledningen för doktorander. I detta arbete har jag bland annat tittat på rollen som handledare och hur mycket tid de lägger för sina studenter. Tabell 1) Förutom att forskarutbildningen ska utveckla doktoranden för ett kritiskt tänkande, kreativitet, kunskapssökande, färdighet och självständighet i forskningsarbetets olika moment, ska det också utveckla doktorandens förmåga till samarbete, kunskapsöverföring och omvärldsanalys, i sådan grad att de kan: identifiera och formulera vetenskapliga frågeställningar samt välja och använda relevant metodik för att lösa dessa publicera vetenskapliga resultat av hög kvalitet i konkurrenskraftig kvantitet kommunicera och utveckla goda kontakter med såväl forskare som lekmän kritiskt och konstruktivt granska kollegors arbete med respekt driva kvalitetsarbete, utveckling och forskning inom det hälsovetenskapliga området påbörja en karriär som lärare, forskare och forskarhandledare inom högskolan framgångsrikt konkurrera på olika arbetsmarknader identifiera och formulera vetenskapliga frågeställningar samt välja och använda relevant metodik för att lösa dessa. Att disputera, krav på avhandlingen Enligt Sahlgrenska Akademins regelverk (www.sahlgrenska.gu.se/doktorandportalen/regler/) ska en avhandling, i största möjliga utsträckning, skrivas som en sammanläggningsavhandling och bestå av en ramberättelse ( kappa ) baserad på 2 4 delarbeten (publicerade artiklar). Sammanläggningsavhandling är den vanligaste formen för en avhandling, och 72 procent av doktoranderna har för avsikt att lägga fram en sådan (1). En avhandling kan emellertid också skrivas i form av en monografi. Monografier är
den vanligaste formen för avhandling inom humaniora och religion samt rättsvetenskap och juridik, liksom inom samhällsvetenskap, om än inte i samma omfattning. Inom Sahlgrenska akademien är den emellertid ovanlig. I en sammanläggningsavhandling ska delarbetena (artiklarna), vid Sahlgrenska akademin, vara av en hög kvalité och minst ett delarbete ska vara publicerat eller accepterat i en referentgranskad tidskrift. I annat fall räknas avhandlingen som en monografi (www.sahlgrenska.gu.se/doktorandportalen/regler/). Detta gör att delarbetena/ artiklarna är av stor vikt för doktoranden och inte minst för handledaren. Vanligen genererar varje publikation nya anslag för fortsatt forskning. En forskargrupp som inte publicerar kan ha det svårt att klara sig ekonomiskt. Därför är det så viktigt för både handledare och doktoranden att publicera. Antalet publikationer, placering av författarskapet och tidskriftens s.k. Impact factor kan vara avgörande för doktoranderna att hitta PostDoc tjänst, jobb, och/eller söka anslag för sin fortsatta forskning. Syfte Enligt Högskoleverket (nuvarande Universitetskanslerämbetet) ska forskarutbildningen hjälpa doktoranden att utvecklas till en självständig forskare med ett vetenskapligt förhållningssätt. För att undersöka hur detta uppfylls på avdelningen för Reumatologi och Inflammationsforskning har avdelningens samtliga doktorander i denna studie blivit ombedda att besvara en enkät (bifogad i slutet av rapporten) rörande artikelpublikation, handledning, och grad av självständighet. Jag har inledningsvis undersökt omfattningen av doktorandernas vetenskapliga produktion i form av peer review granskade artiklar, då detta är den vedertagna måttstocken för vetenskapligt arbete. Antalet publikationer förväntas öka ju längre tid doktoranden varit registrerad och jag ville se om detta var fallet. För att doktoranderna ska lyckas publicera artiklar krävs både handledning och ett visst mått av självständighet. Med ökad erfarenhet ska doktorandernas behov av handledning minska medan deras självständighet ökar i motsvarande grad. I högskoleverkets studie har man bl.a. visat att en stor andel av doktoranderna tycker att deras handledare visat ringa intresse för deras studier och att handledaren har lagt för lite tid för handledningen (Doktorandspegeln 2008). Därför har jag i denna studie undersökt om avdelningens doktorander får tillräckligt mycket handledning av sina handledare.
Slutligen har jag undersökt om doktoranderna i denna population får den grad av självständighet som man önskade sig i sin forskning och om självständigheten ökar ju längre tid doktoranden varit registrerad. Studiepopulation och Metod En enkät (Bilaga 1, bifogad i slutet av dokumentet) lämnades personligen till 27 doktorander på avdelningen för Reumatologi och Inflammationsforskning. 19 doktorander svarade på enkäten och återlämnade den anonymt i mitt postfack, vilket gav en svarsfrekvens på 70,4 %. De som svarade är mellan 27 och 44 år och har en varierande grundutbildning; biologi (inklusive molekylärbiologi), apotekare eller biomedicinsk laboratorievetenskap. Programmet GraphPad Prism 6 och Microsoft Excel användes för att analysera resultatet. Resultat 1. Doktorandernas vetenskapliga publikationer Den tillfrågade gruppen i denna studie är doktorander vid Sahlgrenska Akademin, Avd. för immunologi & inflammationsforskning, och är därför inte ett representativt urval av alla doktorander. Alla tillfrågade doktorander har varit registrerade doktorander mellan ett och fyra år och alla har hunnit publicera minst en artikel (Figur 1A). Dessutom har de flesta doktorander (63 %) i denna studie publicerat minst en artikel som första författare, vilket innebär att de i högsta grad har varit involverade i, och bidragit, till dessa arbeten. Naturligtvis visade mina resultat att det finns ett samband mellan antal år doktoranderna har varit registrerade och antal publicerade artiklar (Figur 1B). Doktorander som har varit registrerade länge hade hunnit publicera fler artiklar än nya doktorander (Figur 1B); den genomsnittliga artikelpubliceringen är 1 artikel efter 1 år, 1,9 artiklar efter 2 år, 2,7 artiklar efter 3 år och 3,3 artiklar efter 4 år. Vidare visade mina resultat att 17 av totalt 19 doktorander har haft erfarenhet av tidigare laboratoriearbete (Figur 1A) innan doktorandstudien påbörjades. Det är ett relativt litet antal doktorander som har besvarat på denna enkät men ändå det verkar att handledarna tar emot fler doktorander med tidigare laboratorieerfarenhet än utan erfarenhet.
Figur 1) (A) Antal år doktoranden har varit registrerad i forskarutbildning i förhållande till antal publicerade artiklar, publicerade artiklar som första författare och hur mycket erfarenhet av laboratoriearbete har doktoranden haft innan han/hon blev registrerad som doktorand. (B) Sambandet mellan antal publicerade artiklar och antal år studenterna har varit registrerad som doktorand. 2. Doktorandhandledningen Enligt högskoleverket (1, 2) har alla doktorander rätt till minst två handledare. En av dessa ska utses till huvudhandledare. I denna studie konstaterade jag att de flesta doktorander (17 av totalt 19) har minst två handledare (Figur 2A); alla doktorandernaa har en huvudhandledare och de flesta har även mellan en och tre biträdande handledare. Emellertid har två studenter, av totalt nitton, berättat att de bara har en handledare dvs sin huvudhandledare (Figur 2A). Detta är emot högskoleförordningens regelverk (3). Samtidigt kan det vara så att de har, men inte känner till/ inte har några kontakter med sina biträdande handledare. Fyra andra studenter har också svarat att de vet vem deras biträdande handledaree är men att de inte har något möte med denna (Figur 2B).
Figur 2) (A) Grafen visar hur många handledare varje doktorande i denna studie har och (B) hur ofta doktoranden träffar sina handledare per månad. Sex doktorander har inte någon kontakt med sina biträdande handledare (antal möte med biträdande handledare = 0). I högskoleverkets studie (Doktorandspegeln 2008) har en stor andel av doktoranderna tyckt att deras handledare visat litett intresse för deras studier och att handledaren har lagt för lite tid för handledningen, t.ex. att ge konstruktiv kritik eller diskutera metodfrågor och teori. I min enkät framkommer att mängden tid handledarna lägger för sina doktorander är relativt stor (medelvärde = 9,6 möte med både huvud och biträdande handledare per månad) men det finns ändå en stor variation (Figur 2B). Doktoranderna i denna studie har mellan 1 och 24 möten per månad med sina handledare (huvud och biträdande handledare) (Figur 2B och 3). Däremot visar mina resultat att sex av dessa doktorander (31 %) ( Figur 2B) inte hade någon kontakt alls med sina biträdande handledare. Alla doktorander ska få minst en biträdande handledare i samband med antagningen. Men det verkar som att en del studenter inte alls möter sina biträdande handledare, vilket betyder att dessa studenter i princip bara har en handledare (huvudhandledaren) och att deras biträdande handledare inte har någon direkt handledarroll i studenternas forskarutbildning. Å andra sidan iakttog jag att handledarnaa (både huvud och biträdande handledarna) i genomsnitt spenderar mer tid med doktorander som har färre antal publicerade artiklar än doktorander med fler antal publikationer (Figur 3A & B), vilket är mycket positivt och visar att handledarnaa utövar ett situationsanpassat ledarskap och visar engagemang och intresse för doktoranderanas projekt. Dessutom konstaterade jag att antalet möten mellan doktoranden och handledaren minskar med tiden (Figur 3C); ju mer erfaren doktoranden blir desto färre antal möten äger rum med handledarna vilket är också ettt situationsanpassat ledarskap och gynnar doktorandens utveckling till en självständig forskare.
Antalet möten mellan doktoranden och handledarna korrelerar bättre med registrerad tid som doktorand än antalett publiceradee artiklar (Figur 3). Det kan bero på att ju längre en doktorand är registrerad, desto mer erfarenhet har personen av forskningsarbete och är därmedd mer självgående. Antal publicerade artiklar behöver inte alltid vara direkt kopplat med att vara självgående då många andra artikelförfattare kan bära huvudansvaret. Figur 3) Sambandet mellan doktorandernas artikelpublikation och antal möten de har med sina huvud (A) och biträdande handledare (B) per månad. Sambandet mellan antal möten (doktorander handledare möte) och hur länge de har varit registrerad som doktorand (C). Studenter med fler antal publicerade artiklar har vanligen varit registrerade som doktorander under längre period. De kan därmed förväntas vara i mindre behov av handledning. Vidare undersökte jag handledarnas (huvud och biträdande handledare) roller i de praktiska och teoretiska delarna av doktorandens forskningsstudie. Resultatet visade klart och tydligt att huvudhandledarna tar mer ansvar för det teoretiska arbetet och de biträdande handledarna för det praktiskaa arbetet (Figur 4). Då det framgår attt de biträdande handledarna i stor utsträckning bidrar till handledning i praktiska frågor kan det vara bekymmersamt att vissa doktorander inte har så tät kontakt med sin biträdande handledare (Figur 2B). Det finns risk att dessa doktorander får otillräckligt praktiskt stöd i sin laborativa verksamhet. Figur 4) Rollen som huvud de praktiska och teoretiska delarna av och biträdande handledare i doktorandens handledning. De biträdande handledare tar ansvaret för det praktiska arbetet (Lab arbetet); medelvärde 7 jämför med 3 för huvudhandledarna. Däremot tar huvudhandledarna mer ansvararr för de teoretiska delarna till skillnad
från biträdande handledare; medelvärde 8 jämför med 4 för biträdande handledare. Skalan är graderad som 1 = minst och 10 = högst/mest. En annann viktig faktor i doktorandutbildningen är den personliga relationen mellan doktoranden och handledaren samt det vetenskapliga kunnandet hos handledarna, t.ex. om handledaren är vetenskaplig framgångsrik. Doktoranderna tillfrågades därför i denna enkät om hur de uppfattar sina handledare i dessa avseenden (Figur 5A). Resultatet visar att de flesta doktorander är relativt nöjda med sina handledare. De tycker helt enkelt att handledarens personlighet passar dem samt att handledarna har adekvataa vetenskapliga och pedagogiska kunskaper. Däremot svarade de flesta doktorander att deras handledare är mycket upptagna (79 % av tillfrågade doktorander svarade mer än 7 i en tiogradigskala; medelvärde 7,7) (Figur 5B) och spenderar mer tid för annan verksamhet/ sysselsättning (t ex söka anslag, undervisning och samverkan med omvärlden mm) (medelvärde 6,5) än åt regelrättt forskning/driva forskningsprojekt (medelvärde 4, 9) (Figur 5C). Figur 5) Doktorandernas uppfattning av sina handledare. Studenternas uppskattning av sina handledaree på ett personligt och vetenskapligt plan (A), hur upptagen handledaren är i allmänhet (B) och hur mycket tid handledarna lägger för forskning kontra annan sysselsättning (C). Skalan är graderad som 1 = minst och 10 = högst/mest.
4. Doktorandernas självständighet Enligt högskoleverket bör doktorandutbildningen förbereda doktoranden inför att kunna arbeta självständigt som forskare inom universitet eller företag. De ska vara självständiga i sådan grad att de kan identifiera och formulera vetenskapliga frågeställningar samt välja och använda relevant metodik för att lösa dessa. Detta innebär att även om handledarnas vägledning (handledningen) har stor betydelse för att doktorandernas självständighet, måste ändå doktorander få en viss möjlighet att själv ta beslut och arbeta självständigt. Därför har jag i denna studie även undersökt graden av önskad självständighet; hur självständig doktoranden får vara i forskargruppen i relation till vad man själv hade önskat sig. Resultatet visade att i denna population ville doktoranderna mycket gärna vara oberoende och jobba självständigt; svaret varierade mellan 6 och 10 (medelvärde 8,2 på en tiogradig skala) (Figur 6A). Två doktorander ville bli lämnade helt utan handledning (rankning 10). Samtidigt fanns det flera som hade uppgivit att de hade önskat sig mer frihet av sina handledare än de verkligen fått (medelvärde 6,3 på en tiogradig skala). Cirka 30 % av studenterna svarade under 5 på en tiogradig skala en student svarade till och med 2,4 (Figur 6A) vilket är väldigt lågt, speciellt om målet med forskarutbildning är att doktoranden ska bli en självständig forskare. Undersökningen visade också att doktorander som har fler publicerade artiklar i genomsnitt känner sig mer självständiga än doktorander som har publicerat färre artiklar (Figur 6B); dessa studenter har samtidigt varit registrerade som doktorand under längre period (Figur 6C) och har i genomsnitt färre antal möte med sina handledare (Figur 6D). Det innebär att doktorandernas själständighet verkligen ökar ju längre de har varit aktiv i forskargruppen och hunnit publicera fler artiklar (Figur 6B C och Figur 1B). Dessa doktorander får mer frihet och självbestämande av sina handledare vilket verkligen är i linje med forskarutbildningens mål, som beskrevs i inledningen. Dessutom iakttog jag att upplevelsen av självständighet korrelerar bättre med antalet publicerade artiklar än till år som doktoranden varit registrerad och antal möten. Detta kan bero på att doktorander får mycket bättre självförtroende ju fler artiklar de publicerar och därmed känner sig mer självständiga. Att ha varit registrerad under längre tid behöver inte med nödvändighet innebära en ökad känsla av självständighet om detta inte sammanfaller med artikelpublikation som ju är måttet på framgång inom forskning.
Figur 6) Graden av önskad självständighet i forskningsarbetet i förhållande till hur självständig får man vara (A). Sambandet mellan självständighet och artikelpublikation (B), självständighet och antal år registrerad som doktorandd (C), och självständighet och antal möte (doktorand handledarmöte) (D). Studenter med fler antal publicerade artiklar har vanligen varit registreradee som doktorander under längre period (Figur 1). Slutsats och egen reflektion De tillfrågade personerna i denna undersökning är ett begränsat antal doktorander inom medicin (27 doktorander) varav 19 svarade anonymt på denna studiess enkät. Även om urvalet i detta arbete inte är representativt för allaa doktorander i Sverige verkar det ändå som om resultaten är stämmer överens med de som framkommit i Doktorandspeglarna. I Högskoleverkets studie (nuvarande
Universitetskanslerämbetet), Doktorandspegeln 2008, uppger en majoritet av doktoranderna att handledningen fungerar tillfredsställande. I min studie har de flesta doktorander haft ganska många möten med sina handledare och dessutom varit nöjda med sina handledare, både på ett personligt och vetenskapligt plan (Figur 5A). Alla doktorander i min studie har dessutom publicerat minst en vetenskapligartikel (medelvärde 2,2 för antal publikationer) och 63 % hade publicerat minst en artikel som första författare, vilket är väldigt bra och ligger i linje med Sahlgrenska akademins regelverk att minst ett delarbete (artikel) ska vara publicerat eller accepterat i en referentgranskad tidskrift. Antal publicerade artiklar samt placering av författarskapet och tidskriftens s.k. Impact factor kan vara avgörande för doktorandernas framtid att hitta PostDoc tjänst, jobb, och/eller söka anslag för sin fortsatta forskning. I Doktorandspegeln 2008 tyckte samtidigt en stor andel doktorander (40 %) att handledaren visat ringa intresse för deras studier och att de får otillräckligt handledning (handledaren tar sig för lite tid att ge konstruktiv kritik eller diskutera metodfrågor och teori) och att de ibland t o m känner sig övergivna av sina handledare. Uteblivet stöd och otillräckliga instruktioner gör att det blir svårt för doktoranderna att bli självständiga forskare då de riskerar att bli passiviserade om de inte kommer vidare med sina experiment och får hjälp att resonera kring och därmed utveckla sina forskningsfrågeställningar. Å andra sidan kan man inte med säkerhet säga om det är negativt att tvingas arbeta utan regelmässig handledning om man ser i ett längre perspektiv, då det också kan främja självständighet ifall doktoranden har rätt inre och yttre förutsättningar i övrigt. I min studie framkommer att mängden tid handledarna lägger för sina doktorander är relativt stor (medelvärde = 9,6 möte per månad) (Figur 2B). Doktoranderna i denna studie har mellan 1 och 24 möten per månad med sina handledare (huvud och biträdande handledare) (Figur 2B och 3). I och med att dessa doktorander befinner sig på en medicinsk fakultet och en hel del av arbetet handlar om praktiskt arbete som kräver detaljerad handledning, kan det tyckas att totalt ett möte per månad med både huvud och biträdande handledare är otillräckligt. En orsak till detta kan vara att doktoranderna i denna studie har varit registrerade som doktorander olika lång tid (Figur 1). Doktorander som är i slutet av sin forskarutbildning har inte behov av att träffa sin handledare i samma utsträckning som de doktorander som är i början av sin utbildning. Samtidigt visar mina resultat att handledarna i genomsnitt spenderar mer tid (har fler antal möte per månad) med doktorander som har färre publikationer (Figur 3), vilket är mycket positivt och visar handledarnas engagemang och intresse för doktorandernas utveckling och
deras forskningsprojekt. Vissa doktorander behöver av olika skäl mer handledning än vissa andra. Därför är det bra att forskarutbildningen/ handledningen ska vara personligt anpassad för den specifika doktoranden. Ramsden P. beskriver i boken Learning to teach in higher education (8) hur vi som lärare ska förbättra vår prestationsförmåga för att kunna påverka studenternas inlärning. Som handledare får man tänka på: hur studenter lär sig, vad effektiv undervisning innebär, vad man vill lära ut och hur man ska lära ut detta (8). I denna studie har jag även granskat graden av upplevd självständighet (hur självständig får doktoranden att vara i forskargruppen) i relation till vad man själv hade önskat sig. Forskarutbildningen ska ge doktorander kunskaper och färdigheter, utveckla deras förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar (Högskoleförordningen: doktorandhandboken). Dessutom bör doktorandutbildningen förebreda doktoranden att kunna arbeta självständigt som forskare inom universitet eller företag. Mina resultat visar att doktoranderna i denna population gärna ville vara oberoende och jobba självständigt (medelvärde 8,2 på en tiogradig skala) (Figur 6A). Samtidigt fanns det flera som hade uppgivit att de hade önskat sig mer frihet av sina handledare än de verkligen fått (medelvärde 6,3 på en tiogradig skala). Eftersom trenden hela tiden går mot snabbare produktion av resultat hade jag förväntat mig mer handledarstyrning. Det är ändå förvånande många doktorander (alla doktorander förutom två) har fått en hög grad av frihet och självbestämande (uppgett mer än 5 på en tiogradig skala) under sina doktorandstudier. Det var också tydligt att doktorandernas grad av självständighet var relaterat till antal år sedan utbildningen genomfördes; studenter som har varit doktorand under längre period hade hunnit publicera fler artiklar och kände sig mer självständiga. Förmodligen är det ändå värdefullt att doktoranden så tidigt så möjligt får möjlighet att själv utveckla och testa egna teorier, vilket kan också bli som vana när man kliver från doktorand till post doc och/eller forskare. Detta ligger också i linje med högskoleverkets krav på självständighet. Men alla doktorander behöver någon typ av handledning och kan inte bli lämnade helt på egen hand. Det måste finnas en viss balans i detta. Därför citerar jag en kommentar som en doktorand har föreslagit: Det funkar bäst om man får en kombination av oberoende utan att känna sig övergiven. Det verkar finnas ett behov av att varje doktorand och handledare/alternativt flera handledare, på ett tidigt stadium, diskuterar den nivå på självständighet som båda parter upplever att de får och ger/resp
kan ge. Detta har föreslagits förut och kallas metakommunikation (9, 10, 11) vilket är samtal om handledning, samtal om studentens ambitionsnivå samt samtal om kriterier och värdering. Det ideala tillfället för att genomföra ett sådant samtal är förmodligen under utvecklingssamtalet som bör genomföras en gång om året. Att diskutera varför en doktorand vill, bör eller ska ha mer eller mindre frihet under ett sådant tillfälle skulle kanske kunna fånga upp de relationer där missförstånd föreligger och doktoranden antingen känner sig kontrollerad eller övergiven, t.ex. när de känner att deras biträdande handledare inte har någon direkt handledarroll. Syftet med denna studie var att undersöka om Högskoleverkets mål med forskarutbildningen (att doktoranden utvecklas till en självständig forskare med ett vetenskapligt förhållningssätt) uppfylls på avdelningen för Reumatologi och Inflammationsforskning. Sammantaget kan konstateras att doktoranderna på vår avdelning publicerar sina vetenskapliga rön i peer review granskade tidskrifter, de får handledning i tillfredsställande grad och har en ökande grad av självständighet ju närmare disputationen de kommer. Samtidigt finns det uppenbart utrymme för diskussion om hur forskarutbildningen på avdelningen kan förbättras. T.ex. bör man ha bättre kontroll och uppföljning vad det gäller rollen som biträdande handledare en doktorand tilldelas, ha fler gemensamma möten mellan doktoranden och alla sina handledare samt kontinuerliga diskussioner om förväntningarna på rollen som doktorand respektive handledare då dessa ju förändras i takt med att doktoranden blir allt mer självständig. Referenser: 1. Doktorandspegeln 2008, Rapport 2008:23 R 2. Doktorandspegeln 2003 (Högskoleverket) 3. Högskoleförordning, SFS 1993:100 4. Appel M. & Bergenheim Å. (2005) Reflekterande forskarhandledning. Om samarbete mellan handledare och doktorand. Lund; studentliteratur 5. Lindberg Sand resp. Bjuremark i Larssom och Linden ed. 2005 6. Proposition 2000/01:3. Forskning och förnyelse
7. Proposition 20004/05:80. Forskning för ett bättre liv 8. Ramsden P: Learning to teach in higher education. RoutledgeFalmer, New York 2003 9. Lauvås P & Handal G. Optimal use of feedback in research supervision with master and doctoral students. Nordisk Pedagogik, Vol 25 pp 177 189 (2005) 10. Franke (2002) Olika sätt att erfara doktorandhandledning. En studie med doktorandhandledare. Göteborgs Universitet. Institutionen för pedagogik och didaktik. IPD rapporter Nr. 2002:06 11. Larson M. & Linden J. (2005) Handledning perspektiv och erfarenheter. Lund: studentlitteratur
Bilaga 1: Enkät skickad i februari 2013: General questions: How old are you? Male / female? What's your background (physician, biologist, )? How long you have been registered as a PhD-student? 1 2 3 4 >4 Have you worked with research / lab-work before you became a registered PhD-student? A) Yes No B) How many years? < 1 1 2 3 4 >4 How many articles have you published so far? 1 2 3 4 >4 What is your position/authorship on those articles, 1 st / 2 nd / 3 rd author Article 1: 1 2 3 4 before last Article 2: 1 2 3 4 before last Article 3: 1 2 3 4 before last Article 4: 1 2 3 4 before last You and your supervisors: What kind of undergraduate exam has your main supervisor, e.g. physician, biologist, chemist etc.? Number of supervisors (main and other supervisors) you have? 1 2 3 4 >4
How often do you meet your main supervisor for scientific discussions etc.? 1 2 3 4 >4 Per weeks / per months How often do you meet your other supervisors? Never 1 2 3 4 >4 Per weeks / per months How busy is your main supervisor (10 is most busy) Who supervise you most in your lab-works (your main or other supervisor): A. main supervisor (10 is mostly): B. your other supervisors, any other supervisor than your main supervisor: Who supervise you most in the theoretical topics such as discuss your project and goals: A. main supervisor (10 is mostly): B. your other supervisors, any other supervisor than your main supervisor: How good / bad is your supervisor: A. Scientifically in your project (10 is the best score): B. On a personal level (i.e. did you like him/her) (10 is the best score)? In addition to the research work, does your supervisor involve in other duties (e.g. positions at the University, hospital, companies )? Yes No
A. How much research? B. How much other duty? How successful is your main supervisor: A. in his/her own research (10 is very successful)? B. in other duties (positions at the University, hospital, companies )? Independency and you future plan How much scientific independency you wish to have as a PhD-student? How much scientific independency you are allowed to be as a PhD-student? How scientifically independent have you became since you started as a PhD-student? Do you like to stay in the academy in future?