Östersund 2017-01-30 Lagen om offentlig upphandling brott som omfattas av den nya regleringen kring obligatorisk uteslutning av leverantörer I lagen om offentlig upphandling ( LOU ) har införts en ny reglering rörande de situationer när en upphandlande myndighet är skyldig att utesluta en leverantör på grund av att denne, eller i vissa fall dess företrädare, har begått vissa brott. Regleringen är införd i 13 kap 1 LOU. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 2017 varför vägledande praxis saknas. SKL Kommentus AB har bett undertecknad att upprätta en promemoria avsett för internt bruk som behandlar frågan om vilka brott enligt svensk straffrätt som omfattas av bestämmelserna i LOU 13 kap. 1 rörande obligatorisk uteslutning. 1. Inledande sammanfattning Den svenska implementeringen av nya upphandlingsdirektivet och även de däri omnämnda EU-rättsakterna på det straffrättsliga området innebär en del utmaningar vad gäller tillämpningen av den obligatoriska uteslutningen av leverantörer som är dömda för vissa angivna brott. Den valda lagstiftningstekniken innebär sammanfattningsvis att man inte kan upprätta en lista på vilka svenska brott i brottsbalken eller specialstraffrätten som innebär obligatorisk uteslutning. I många fall och vad gäller flera relativt vanliga brottsrubriceringar som t.ex. misshandel, stöld, bedrägeri och narkotikabrott kommer man Advokatfirman Abersten HB, Hamngatan 15, 831 34 Östersund, tel 063-13 23 35, fax 063-51 56 29, PG 45 84 75-1
2 därutöver att behöva analysera om den aktuella gärningen är sådan att den, förutom att den är straffbar enligt svensk rätt, också omfattas av underliggande straffrättslig EU-rättsakt och då innebär att leverantören skall uteslutas. I aktuella fall är detta inget som den svenska domstolen (i normala fall) har anledning att ta ställning till vid rubriceringen av brottet, vilket då i sin tur innebär att den upphandlande myndigheten enligt min bedömning kommer att behöva skaffa sig kompletterande underlag genom t.ex. den aktuella domen. Detta för att genom i domskälen inhämta den information som är erforderlig att kunna bedöma om gärningen är sådan att den omfattas av underliggande EU-rättsakt på det straffrättsliga området. Ofta kommer man nog att behöva jämföra gärningen med själva EU-rättsakten men även med förarbetena till den svenska implementeringen av den aktuella rättsakten. Det säger sig själv att denna bedömning inte är helt okomplicerad att göra och att det i många fall kommer att finns ett begränsat underlag för bedömningen. 2. Den rättsliga regleringen Regleringen i 13 kap 1 LOU har följande lydelse: En upphandlande myndighet ska utesluta en leverantör från att delta i en upphandling, om myndigheten genom kontroll enligt 15 kap. eller på annat sätt får kännedom om att leverantören enligt en dom som fått laga kraft är dömd för brott som innefattar 1. sådan brottslighet som avses i artikel 2 i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet, 2. bestickning enligt definitionen i artikel 3 i rådets akt av den 26 maj 1997 om utarbetande på grundval av artikel K 3.2 c i fördraget om Europeiska unionen av konventionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i, korruption enligt artikel 2.1 i rådets rambeslut 2003/568/RIF av den 22 juli 2003 om kampen mot korruption inom den privata sektorn, eller korruption enligt nationella bestämmelser, 3. bedrägeri i den mening som avses i artikel 1 i konventionen som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen, om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, 4. penningtvätt eller finansiering av terrorism enligt definitionen i artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU, 5. terroristbrott eller brott med anknytning till terroristverksamhet såsom de definieras i artikel 1 respektive 3 i rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism eller anstiftan, medhjälp och försök att begå brott i den mening som avses i artikel 4 i det rambeslutet, eller 6. människohandel enligt definitionen i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av
människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF, i den ursprungliga lydelsen. Är leverantören en juridisk person, ska leverantören uteslutas om en person som ingår i leverantörens förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan har dömts för brottet. Detsamma gäller om den som har dömts för brottet är behörig att företräda, fatta beslut om eller kontrollera leverantören. 3 Regeln trädde i kraft den 1 januari 2017 och är baserad på EU-direktivet 2014/24/EU (nedan endast LOU-direktivet), närmaste bestämt artikel 57.1. Motsvarande bestämmelser återfinns i artikel 45.1 i det äldre LOU-direktivet och artikel 39.1 i Europaparlamentet och rådets direktiv 2009/81/EG av den 13 juli 2009 om samordning av förfarandena vid tilldelning av vissa kontrakt för byggentreprenader, varor och tjänster av upphandlande myndigheter och enheter på försvars- och säkerhetsområdet och om ändring av direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG (det som lett till införandet av lag om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster ( LUF ) och lag om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet. Den aktuella lagstiftningen är utformad så att man i lagtext refererar till de underliggande EUrättsakter som räknas upp i artikeln istället för att ange exakt vilka brott som detta motsvarar i brottsbalken och/eller specialstraffrätten. Den valda metodiken leder till vissa tillämpningsproblem eftersom man för att kunna tillämpa reglerna på ett korrekt sätt då inte endast kan läsa lagtexten utan även kommer behöva beakta förarbeten till aktuell reglering i LOU (vilka återfinns i prop. 2015/16:195) och även i vissa fall förarbetena avseende den svenska implementeringen av de aktuella EU-rättsakterna (vilka omnämns nedan under respektive rubrik). Den nedan angivna redovisningen av brott som utgör uteslutningsgrund enligt LOU har således hämtats främst från förarbetena till dels regeln i LOU och dels implementeringen av respektive EU-rättsakt. När det gäller brott som en leverantör har dömts för utomlands, har lagstiftaren ansett att man inte kan ge någon vägledning. När detta aktualiseras får istället den aktuella medlemsstatens straffbestämmelser och hur de bestämmelserna förhåller sig till de relevanta EU-rättsakterna bedömas (prop. 2015/16:195 s 195). Nedan angiven redovisning avser endast därför endast brott enligt svensk straffrätt.
2.1 Organiserad brottslighet (13 kap 1 LOU punkten 1) 4 Denna första punkt i regleringen är inte helt enkel att redovisa på ett kondenserat men ändå korrekt sätt eftersom lagstiftaren inte ansett det nödvändigt att i svensk rätt införa någon särskild bestämmelse med anledning av de åtaganden som följer enligt artikel 2 i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet. Vissa andra medlemsländer, bl.a. Tyskland, Österrike, Nederländerna och Finland, valde istället att införa särskilda straffbestämmelser för deltagande i en kriminell organisation. Saken kompliceras ytterligare eftersom medlemskap i en kriminell organisation inte är straffbelagt enligt svensk rätt. Ovan nämnt rambeslut implementerades i svensk rätt genom vissa mindre ändringar i brottsbalken, miljöbalken, skattebrottslagen, jaktlagen, lagen om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter och lagen om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument (prop. 2010/11:76, bet. 2010/11:JuU26, rskr. 2010/11:255). De brott som således aktualiserades bedömdes av lagstiftaren som sådana som normalt var att förknippa med kriminella organisationer (ett begrepp som f.ö. inte särskilt definierades) och som var av allvarlig och gränsöverskridande karaktär. Till dessa typer hörde enligt lagstiftaren stöld, rån, bedrägeri, penningförfalskning, dobbleri, koppleri, människohandel, bestickning (numera givande av muta), narkotikabrott, vapenhandel, smugglingsbrott och människosmuggling (prop. 2010/11:76 s. 21). Med kriminell organisation avses enligt definitionen i artikel 1 i rambeslutet en strukturerad sammanslutning, som har inrättats under en tid, av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande säkerhetsåtgärd på maximalt minst fyra år eller en strängare sanktion, för att direkt eller indirekt erhålla ekonomiska eller materiella fördelar. En strukturerad sammanslutning är enligt samma artikel en sammanslutning som inte tillkommit slumpartat i det omedelbara syftet att begå ett brott eller som inte nödvändigtvis har formellt fastställda roller för medlemmarna, kontinuitet i sammansättningen eller en utarbetad struktur. För att sluta sig till att det är fråga om en kriminell organisation som innebär uteslutning enligt LOU krävs således både att det är fråga om brottslighet som berör en kriminell organisation och som avser något av ovan nämnda brott. Det som komplicerar saken är att man - för att kunna bedöma huruvida ett visst brott enligt svensk rätt omfattas av regeln i 13 kap. 1 LOU - inte endast kan läsa brottsrubriceringen i en dom utan behöver förstå exakt vad gärningen innebär för att bedöma om huruvida rekvisitet kriminell organisation är uppfyllt.
5 När det gällde kriminalisering på försöks- och förberedelsestadierna bedömde lagstiftaren att koppleri, grov förskingring, grovt bokföringsbrott, bestickning (grovt brott, numera grovt givande av muta), grovt skattebrott, olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor (grovt brott) och grovt insiderbrott också skulle kriminaliseras på förberedelsestadiet. Vidare skulle grovt miljöbrott, grovt artskyddsbrott samt de grova fallen av jaktbrott och jakthäleri kriminaliseras på försöks- och förberedelsestadierna (prop. 2010/11:76 s. 27). Sammanfattning De brott som aktualiseras av denna uteslutningsgrund är sådana som normalt är att förknippa med kriminella organisationer och som är av allvarlig och gränsöverskridande karaktär. Till dessa hör bl.a. stöld, rån, bedrägeri, penningförfalskning, dobbleri, koppleri, människohandel, givande av muta, narkotikabrott, vapenhandel, smugglingsbrott och människosmuggling. Det bör dock framhållas att detta inte innebär att alla ovannämnda brott omfattas utan att det därutöver krävs en koppling till en kriminell organisation vilket ofta kan vara svårt att bedöma. 2.2 Bestickning och korruption (13 kap 1 LOU punkten 2) LOU-direktivet hänvisar i artikel 57.1 första stycket b till definitionerna av bestickning i dels artikel 3 i konvention utarbetad på grundval av artikel K 3.2 c i Fördraget om Europeiska unionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i, korruptionskonventionen och artikel 2.1 i rådets rambeslut 2003/568/RIF av den 22 juli 2003 om kampen mot korruption inom den privata sektorn. Med bestickning avses enligt artikel 3 i korruptionskonventionen varje avsiktlig handling som utförs av en person för att direkt eller genom tredje man utlova eller bevilja en förmån, oavsett art, till en tjänsteman, för egen räkning eller för tredje mans räkning, för att denne på ett sätt som strider mot hans officiella förpliktelser skall utföra eller underlåta att utföra en handling i tjänsten eller vid utövandet av tjänsten. Vid ratificeringen av korruptionskonventionen bedömde lagstiftaren att det som då benämndes som bestickning enligt brottsbalken med vissa förtydliganden (numera tagande och givande av muta) täckte det handlande som skulle straffbeläggas enligt konventionen (prop. 1998/99:32 s. 43-45, 52, 53 och 71-74). De brott som således aktualiseras genom 13 kap. 1 punkten 2 i LOU är därför enligt min bedömning tagande av muta, givande av muta, grovt tagande av muta, grovt givande av muta, handel med inflytande och vårdslös finansiering av mutbrott.
6 Sammanfattning Regleringen omfattar sammanfattningsvis tagande av muta, givande av muta, grovt tagande av muta, grovt givande av muta, handel med inflytande och vårdslös finansiering av mutbrott. 2.3 Vissa former av bedrägeri (13 kap 1 LOU punkten 3) LOU-direktivet hänvisar till artikel 57.1 första stycket c i konventionen som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, bedrägerikonventionen (rådets akt av den 26 juli 1995 om utarbetandet av konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen). Vid behandlingen av tillträdet till bedrägerikonventionen uttalade lagstiftaren att gärningarna i artikel 1.1 i konventionen i huvudsak redan torde vara straffbelagda enligt svensk rätt (prop. 1998/99:32 s. 23). Lagstiftaren nämnde uttryckligen då vissa särskilt angivna straffbestämmelser, nämligen bedrägeri, oredligt förfarande, osann försäkran, osant intygande eller brukande av osann urkund, brott enligt skattebrottslagen och lagen om straff i vissa fall för oriktiga ursprungsintyg. Därutöver hänvisades till de numera upphävda lagen om straff för varusmuggling och tullagen (a.a. s 23 ff). De upphävda lagarna har därefter ersatts av nya lagar (med samma namn), vilket inte torde påverka bedömningen. Det finns dock vissa detaljregleringar i bedrägerikonventionen som ledde till att lagstiftaren bedömde att en kriminalisering om subventionsmissbruk behövde införas i svensk rätt, vilket också skedde genom 9 kap. 3 a brottsbalken. För det fall att en leverantör dömts för någon av de gärningar som behandlats ovan, så innebär detta dock inte att sådan leverantör med automatik skall uteslutas då artikel 1 i bedrägerikonventionen innehåller flera begränsande moment. Inledningsvis i denna del bör framhållas att ett bedrägeri i bedrägerikonventionens mening måste rikta sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. Vidare skall gärningen leda till att medel från Europeiska gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar som förvaltas av Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning otillbörligen uppbärs eller innehålls. Vidare krävs i motsvarande fall att medel från de nämnda budgeterna på olagligt sätt minskas. Vidare måste beaktas bedrägerikonventionens konstruktion när det gäller inkomstsidan (artikel 1.1 b i konventionen). Med inkomster i denna del avses bl.a. tullar och avgifter för handeln med tredjeland inom ramen för den gemensamma tull- och jordbrukspolitiken. När det gäller moms och avgifter beräknade på medlemsstaternas bruttonationalprodukt bedömde
7 lagstiftaren vid genomförandet av det tidigare upphandlingsdirektivet (2004 års upphandlingsdirektiv) att skattebrott innefattande momsbedrägeri i och för sig indirekt kunde leda till en effekt på inkomstsidan av de finansiella intressen som bedrägerikonventionen tog sikte på, men att en sådan indirekt effekt inte torde innebära att sådana gärningar skulle omfattas av konventionen (prop. 2006/07:128 del 1 s. 233 och 234). EU-domstolen har vidare därefter slagit fast att momsbedrägerier, trots att mervärdesskatt inte uppbärs direkt för unionens räkning, omfattas av artikel 1 i konventionen (Taricco m.fl., C-105/14, EU:C:2015:555). Därutöver skall hänsyn tas till att artikel 1 i bedrägerikonventionen endast omfattar uppsåtliga gärningar. Kravet på uppsåt gör att ett tulltillägg inte skall medföra automatisk uteslutning på grund av brott. Detta följer av att uteslutningsreglerna kräver att en leverantör enligt en lagakraftvunnen dom skall ha dömts för ett brott som innefattar en gärning som omfattas av artikel 1 i bedrägerikonventionen. Även om grunden för ett tulltillägg kan vara en uppsåtlig handling, så innefattar ett beslut om tulltillägg inte något ställningstagande i uppsåtsfrågan, varför en separat bedömning måste göras av uppsåtet. Sammanfattning De brott som är uteslutningsgrundande i denna del är bedrägeri, oredligt förfarande, osann försäkran, osant intygande eller brukande av osann urkund, brott enligt skattebrottslagen och lagen om straff i vissa fall för oriktiga ursprungsintyg, brott mot lagen om straff för varusmuggling och tullagen Det finns dock flera begränsande moment, innebärande bl.a. att ett brott något förenklat måste rikta sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen för att omfattas av bestämmelsen. 2.4 Penningtvätt och finansiering av terrorism (13 kap 1 LOU punkten 4) LOU-direktivet hänvisar i artikel 57.1 första stycket e i till artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (tredje penningtvättsdirektivet). Den allmänna uppfattningen var tidigare att penninghäleri och penninghäleriförseelse var de svenska brott som omfattas av definitionen av penningtvätt enligt det tredje penningtvättsdirektivet. Genom den reform som genomfördes 2014 ändrades dock lagstiftningen på sådant sätt att samtliga bestämmelser om penningtvättbrott samlades i en särskild lag, lagen om straff för penningtvättbrott (prop. 2013/14:121, bet. 2013/14:JuU25, rskr. 2013/14:253). Bestämmelserna om penninghäleri och penninghäleriförseelse upphörde
8 därmed att gälla den 1 juli 2014, och ersattes av brotten penningtvättbrott och penningtvättförseelse i den nya lagen samt det nya brottet näringspenningtvätt, vilka då således utgör grund för uteslutning. I vissa fall kan uppstå konkurrens mellan det nödvändiga s.k. förbrottet och penningtvättbrottet, varvid en person då inte skall dömas för de tvättåtgärder som vidtagits för att dölja ett (ofta mer allvarligt) förbrott. Sådana penningtvättåtgärder är i stället en med förbrottet medbestraffad gärning. Detta innebär att en dom med annan brottsrubricering än de som ovan angivits kan omfattas av det tredje penningtvättsdirektivets definition av penningtvätt, t.ex. domar för stöld, bedrägeri, narkotikabrott, skattebrott och tullbrott (se prop. 2006/07:128 del 1 s. 236.), vilka då således kan vara grund för utslutning. Man kan även tänka sig att i vissa fall döma för förbrottet och penningtvättbrottet i konkurrens. Det gäller framför allt situationer där en fysisk person har deltagit i den brottsliga verksamheten avseende förbrottet endast i begränsad utsträckning men haft en avgörande roll när det gäller den efterföljande penningtvätten. Det kan vidare aktualiseras i vissa situationer då penningtvättsåtgärderna klart går utöver vad som får anses utgöra sedvanlig hantering av brottsutbyte. Detta innebär att när uteslutning på grund av penningtvätt aktualiseras måste den upphandlande myndigheten ta ställning till om brottet omfattas av det tredje penningtvättsdirektivets definition av penningtvätt även när det gäller relativt vanliga brottsrubriceringar som stöld, bedrägeri, narkotikabrott, skattebrott och tullbrott. Avseende kriminalisering av finansiering av terrorism enligt artikel 1 i det tredje penningtvättsdirektivet, gjorde lagstiftaren bedömningen att detta uppfylldes genom lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall (prop. 2008/09:70 s. 56). Det bör dock framhållas att kriminaliseringen, enligt nämnd lag, är något vidare än vad som krävdes för uppfyllande av tredje penningtvättsdirektivet. I denna del uttalade lagstiftaren att de brott som nämnda direktiv (artikel 1.4) hänvisade till hade genomförts genom definitionen av terroristbrott enligt lagen om straff för terroristbrott (prop. 2008/09:70 s. 56). Detta innebär följaktligen att det finns grund för uteslutning när en leverantör har dömts för brott enligt lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall och den brottsliga gärningen samtidigt motsvarar det som avses med terroristbrott enligt 2 och 3 lagen om straff för terroristbrott (mer om detta nedan). Sammanfattning Detta är en av de mer svårbedömda regleringarna. Helt klart är att penningtvättbrott, penningtvättförseelse och näringspenningtvätt utgör grund för uteslutning. Därutöver kan även brott som är förbrott till penningtvätt men som i den svenska straffrättsliga bedömningen det inte döms för särskilt i det enskilda fallet t.ex. en stöld, bedrägeri,
9 narkotikabrott, skattebrott och tullbrott vara uteslutningsgrundande om det i aktuell gärning ingår moment av penningtvätt. Vad gäller finansiering av terrorism är detta särskilt straffbelagt i Sverige. Detta innebär att det finns grund för uteslutning när en leverantör har dömts för brott enligt lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall och den brottsliga gärningen samtidigt motsvarar det som avses med terroristbrott enligt 2 och 3 lagen om straff för terroristbrott (mer om detta nedan). 2.5 Terroristbrott och brott med anknytning till terroristverksamhet (13 kap 1 LOU punkten 5) LOU-direktivet hänvisar i artikel 57.1 första stycket d till artiklarna 1, 3 och 4 i rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (2002/475/RIF). Artikeln i LOUdirektivet hänvisar endast till 2002 års rambeslut. Rambeslutet ändrades dock år 2008 genom rådets rambeslut 2008/919/RIF av den 28 november 2008 om ändring av rambeslut 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism. Hänvisningen i artikeln i LOU-direktivet till 2002 års rambeslut innebär enligt lagstiftaren att rambeslutet i dess konsoliderade version skall tillämpas, dvs. att den innefattar ändringarna enligt 2008 års rambeslut (se prop. 2010/11:150 del 1 s. 232). Rambeslutet har implementerats i svensk rätt genom införande av lagen om straff för terroristbrott. Lagen är uppbyggd på sådant sätt att det för straffbarhet först skall föreligga något av ett flertal angivna brott med vissa försvårande motiv, innebärande att om en gärning uppfyller samtliga rekvisiten för terroristbrott så döms inte separat för huvudbrottet. De huvudbrott som omfattas av lagen om straff för terroristbrott är mord, dråp, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, grov skadegörelse, mordbrand och grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage och grovt sabotage, kapning och sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, spridande av gift eller smitta, olovlig befattning med kemiska vapen, vapenbrott, grovt vapenbrott och synnerligen grovt vapenbrott, brott enligt 29 tredje stycket lagen om brandfarliga och explosiva varor uppsåtligt brott enligt 25 och 26 lagen om krigsmateriel, som avser kärnladdningar, radiologiska, biologiska och kemiska stridsmedel, apparater och andra anordningar för spridning av radiologiska, biologiska eller kemiska stridsmedel samt speciella delar och substanser till sådant material, brott enligt 18, 18 a och 20 lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, som avser sådana produkter eller sådant tekniskt bistånd som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen, smuggling och grov smuggling, 3 och 5 lagen om straff för smuggling, om brottet
10 avser vissa angivna varor, olaga hot och grovt olaga hot, om detta innefattar vissa angivna hot om gärningar För straffbarhet som ett terroristbrott krävs därutöver, d.v.s. i tillägg till att det är fråga om ett huvudbrott med ovan angiven rubricering, att gärningen i sig allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation och avsikten med gärningen är att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp, otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation. Om en leverantör dömts för terroristbrott innebär detta således att grund för uteslutning finns och den upphandlande myndigheten behöver då inte ta ställning till det bakomliggande huvudbrottet (mord, dråp, grov misshandel etc.). Vad gäller brott med anknytning till terroristverksamhet finns detta uttryckligen reglerat i rambeslutet som offentlig uppmaning till terroristbrott, innebärande att sprida eller på annat sätt göra ett meddelande tillgängligt för allmänheten i syfte att anstifta till något av de vissa särskilt angivna brott, om detta handlingssätt, oavsett om det är fråga om att direkt förespråka terroristbrott eller inte, medför fara för att ett eller flera sådana brott begås. Vidare omfattas även rekrytering för terroristsyften, innebärande att försöka förmå en annan person att begå något av de angivna brotten. Därutöver omfattas utbildning för terroristsyften, innebärande att tillhandahålla instruktioner för tillverkning eller användning av sprängämnen, skjutvapen, andra vapen eller skadliga eller farliga ämnen, eller instruktioner om andra speciella metoder eller tekniker, i syfte att begå något av de angivna brotten och med vetskap om att de kunskaper som tillhandahålls är avsedda för detta ändamål. Rambeslutet i dess ursprungliga lydelse implementeras genom den ovan nämnda lagen om straff för terroristbrott (prop. 2002/03:38, bet. 2002/03:JuU12, rskr. 2002/03:148). Regeringen angav att terroristbrott enligt artikel 1 i rambeslutet skulle motsvara terroristbrott enligt 2 och 3 lagen om straff för terroristbrott (prop. 2002/03:38 s. 55-62). Vad gäller de gärningar som i dag uttryckligen nämns i artikel 3.2 d-f i rambeslutet uttalade lagstiftaren att dessa motsvaras av stöld och grov stöld, rån och grovt rån, utpressning samt urkundsförfalskning och grov urkundsförfalskning. Om någon har begått ett sådant brott, eller försök till sådant brott, med uppsåt att främja terroristbrott, så skall detta enligt 5 lagen om straff för terroristbrott beaktas som en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet. Den nya lydelsen av rambeslutet implementerades genom lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig
11 brottslighet (prop. 2009/10:78, bet. 2009/10:JuU22, rskr. 2009/10:234). När det gällde kravet enligt artikel 4 i rambeslutet på kriminalisering av medhjälp till, anstiftan av eller försök till brotten enligt artikel 1.1 i rambeslutet, bedömde lagstiftaren att detta var uppfyllt dels genom att försök straffbelades enligt 4 lagen om straff för terroristbrott, dels genom bestämmelserna om anstiftan och medhjälp enligt 23 kap. 4 brottsbalken (prop. 2002/03:38 s. 63 och 92). Lagstiftaren gjorde samma bedömning i fråga om medhjälp till brotten enligt artikel 3.2 a-c i rambeslutet (prop. 2009/10:78 s. 32). Sammanfattning Enkelt uttryckt innebär regleringen att en leverantör som dömts för terroristbrott enligt lagen om straff för terroristbrott skall uteslutas utan att man behöver ställning till det bakomliggande huvudbrottet (som kan vara mord, dråp, grov misshandel, olaga frihetsberövande, grov skadegörelse, mordbrand och grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage och grovt sabotage, etc). För en utförlig redovisning av vilka huvudbrott som omfattas hänvisas till lagen om straff för terroristbrott av vilken det också framgår att det förutom vissa angivna huvudbrott därutöver krävs en terroristkoppling (att gärningen i sig allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation och avsikten med gärningen är att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp, otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation). Vad gäller brott med anknytning till terroristverksamhet är detta svårare att bedöma men kan något förenklat sägas, utöver ovan, utgöra brott mot lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. 2.6 Människohandel (13 kap 1 LOU punkten 6) LOU-direktivet hänvisar i artikel 57.1 första stycket f i till artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (människohandelsdirektivet). Vid behandlingen av Sveriges implementering av människohandelsdirektivet gjorde lagstiftaren bedömningen att Sverige genom befintlig reglering, straffbestämmelsen människohandel i brottsbalken, uppfyllde åtagandena enligt direktivet.
12 När det gäller anstiftan, medhjälp och försök, bör det framhållas att artikel 57.1 första stycket f i LOU-direktivet inte hänvisar till de särskilda bestämmelserna på området, artikel 3 i människohandelsdirektivet. Detta har föranlett lagstiftaren att uttala att detta får antas innebära att anstiftan av, medhjälp till eller försök till människohandel inte ska utgöra grund för uteslutning. Det finns således grund för att utesluta en leverantör som dömts för människohandel, dock inte för anstiftan av, medhjälp till eller försök till människohandel. Sammanfattning Regleringen omfattar en leverantör som dömts för människohandel. Östersund som ovan Erik Boberg Advokat