Osmanernas och ung-turkarnas massakrer i norra Mesopotamien De kristnas hemska katastrofer 1895/ 1914-1918

1

Osmanernas och ung-turkarnas massakrer i norra Mesopotamien De kristnas hemska katastrofer 1895/ 1914-1918 Av ögonvittnet Fader Ishak Armale Beth-Prasa & Beth-Froso Nsibin 2

Sayfe b Beth-Nahrin: 3 Osmanernas och ung-turkarnas massakrer i norra Mesopotamien De kristnas hemska katastrofer 1895, 1914-1918 Av ögonvittnet Fader Ishak Armale Översättning Ingvar Rydberg Bokförlaget Nsibin 2005 3

Frose dë Nsibin: 56 Lišono swedi: 6 Ţboco qamoyo: Šboţ 2005 Redaktör: Jan Beth-Şawoce Original titel Al-Qusara fi Nakabat al-nasara, 1919, Beirut-Libanon Faršëğno d iboco Gillestigen 3, 151 52 Södertälje-Sverige betsawoce@hotmail.com ISBN 9188328-46-5 Bokens sponsorer Edip Özgün (Ruhyo) Ferit Bıçakçıoğlu Malak Jokhadar ACSA-Assyrian-Chaldean-Syriac Association 4

Innehåll Förord Ärkepiskop Ishak Armale, kort biografi 1- Gångna händelser i Mesopotamien Mardin Kristendomen i norra Mesopotamien Den politiska historien i Mesopotamien Araberna och norra Mesopotamien Muslimerna och norra Mesopotamien Den Artukiska dynastin (1095-1421) Karakoyunlu-emirerna (1410-1468) Akkoyunlu-emirerna (1468-1514) Det osmanska riket Diyarbakeris governörer framkallar nya tragedier Den armeniska staten Den armeniska kyrkan Den syrianska kyrkan Den kaldeiska kyrkan De latinska missionärerna De protestantiska missionärerna 2- Massakrerna 1895, kända som upproret Diyarbekir Sa diye Miyafarkin Karabash Katrabel Edessa / Urfa Tel-Arman Goliye eller Kesor Benebil Kal at Mara och Za faran-klostret Mansuriye Nusaybin och Turabdin Viranshehir och Derike Mardin 3- Det stora krigets katastrofer- 5

från deras begynnelse i juni 1915 Krigsförklaring Turkiet och kriget En protest mot Tyskland och Österrike Turkarnas aggression Mardin och det orättfärdiga kriget 3-10 augusti De katolska prästernas och biskoparnas nit Krigsförklaringen Mobiliseringen 11-20 augusti Mobiliseringen fortsäter Folk får nya ID-kort Tyskarna lämnar Ras al-ayn 21-31 augusti Marknaden i Diyarbekir Påven avlider Ramadan firas Katastrof i Viranshehir Militären i Diyarbekir 1-15 september Butiker konfiskeras Doktor Louis Markizi Kyrkor och hus attackeras Jalil Goge dödas 16-30 september fortsatta militära inkallelser i stad och på land Oktober Infordring av spannmål och riddjur Konfiskering av får Butikstölder Militära konvojer från Baghdad och Mosul Attacker mot privathus 1-15 november Fångarna i Kal et Mara och Mardin friges Ryssarnas offensiv Krigsförklaring Hamidiye-soldaternas nederlag Den kaldeiska läkaren Rafael 16-30 november trupper anländer från Bagdad Engelsmännen i Basra Moskéförkunnelse Elias Tebbe och Makdisi Yusuf Armale arresteras Tysk befälhavare i huvudstaden December Kapuciner-kyrkan 6

Kvinnor misshandlas Mutassarif Hilmi Muhammed Gabusho Dominikanmunkarna Nyårsafton På tröskeln till ett nytt år Januari 1915 Sjuka soldater anländer Inbrott i tre syrianska-katolska kyrkor Februari 1915 Trupper anländer från huvudstaden Munkars ägodelar säljs Hilmi och armeniernas och syrianernas ärkebiskopar Soldater och desertörer Två män dödas Hilmis resa Sårade soldater Diakonerna Jakobiternas kyrka Mars 1915 Epidemier utbryter bland trupperna Huvudstaden belägras Vägarbetarna Mosuls guvernör Prästen Kolya häktas Soldaterna oeniga om kyrkorna Diakonproblemet April 1915 Påskdagen Ärkebiskop Maloyan får ett lejdbrev Frivilligförband mobiliseras Hajji Zakis nedrighet Papper och böcker bränns De hemliga sällskapen Angrepp mot de armeniska kyrkan Ignatios Maloyans profetia Kyrkorna angrips Prästen Hanna Shoha Sällskapen Insamling av vapen Isolering av de ledande kristna Isa kuryo dödas Gorgis Adam torteras Rashid och Hilmi Ledaren Bero och hans familj dödas Ali son av Hanjo och hans vänner häktas En kvinna skickas till Aleppo 4- Arresteringar, massakrer och andra illdåd, juni-november 1915 7

Ondskans och hyckleriets brott Diyarbekirs tyranniske guvernör Rashid Hajji Zeki Lijevi Rashids sändebud Zulfi och hans propagandist Fayzi Straffavdelningens chef Halil Adib Mutasarrif Bedri Memduh Rashids adjutant Tevfik Bey Gendarmerilöjtnant Harun Kommisarie Abdulkadir, hans assistent Faik och polisens roll De utländska privilegierna slopas Förövarnas omänskliga mentalitet Ärkebiskop Ignatios besök Memduh och hans gäng dyker upp Ärkebiskopen, prästerna och Församlingsmedlemmarna arresteras och torteras Bules Shoha Ärkebiskop Ignatios Maloyan fängslas, döms och torteras 4-9 juni Ett litet teaterstycke: kvinnorna kommer med mat till fångarna Den första kolonnen med 417 martyrer förs bort Från Mor Afrem-klostrets tak Den första kolonnen massakreras De mordansvarigas lögner om den första kolonnens öde De kristnas böner och offergåvor Den syrianske martyrprästen Matta Malashs nit Den andra kolonnen Den 15 juni 84 och därpå ytterligare 15 kristna lider martyrdöden Den 15-21 juni Andra kolonnens överlevande fortsätter till Diyarbekir De fängslas Den andra kolonnen återvänder 8

Syrianerna skiljs från armenierna Hur 15 kristna fångar torterades Ohannis Sa or, den armeniska kyrkans förvaltare Davud Hanna Suse Den armeniske borgmästaren Sa id Batane Fader Migirditj Kalyunji Salim Helu Elias Tefenktji Fathallah Shalme Gabriyel Hajike och hans son Gorgis Gabriyel Nahbiya Yusuf Malo Tuma son av Abdulmasih Hanjo Rizkallah Dilanji Sheker Kaspo Abdulmasih Anjims söner Yakub och Yuhanna och deras mor Sofiya Yusuf Hidir-Shah och hans son Mikhail De fängslade armeniernas,lidanden Deras kyrka plundras Vartabit stefan och fader Yakub misshandlas Fångarna förs bort och dödas De dödade armeniska prästernas namn Sökandet efter vapen Namnen på dem som dödades i den första och andra massakern Församlingsmedlemmar Frankrike, kunskapens och välgärningarnas moder De franska nunnorna och munkarna råkar illa ut Kyrkorna och andra helgedomar stängs och vanhelgas De armenier som förnekades sin tro Banketterna 4-6 juli 1915 En utflykt avbryts av de armeniska flyktingkolonnernas ankomst från Erzerum Förräderier De unge anton Mi marbashi dödas 5-15 juli Kvinnokolonnerna från Diyarbekir De ondskefullas angrepp på unga kvinnorna Den första kvinnokolonnen förs bort 9

16-17 juli Den första kolonnens kvinnor masakreras Fler kvinnor förs bort Familjerna Mi marbashi och Dokmak Syrianerna måste betala en straffavgift Slakten på armenierna vid floden Göksu Abdulkadir Tjalabis insats Munkarna i Mar Afrem-klostret isolerar sig Förföljelserna fortsätter Munkarna i fängelse Augusti 1915 Fortsatta deporteringar av kvinno-bazaren Deportationerna under september De kristna arbetarna De kristna kvinnornas beslutsamhet och mod Utgjutande av oskyldigas blod Olika slags tortyr Överlevande kristna Den kristna gemenskapen Elegiska dikter 5- Om massakrerna i norra Mesopotamien Allmän översikt Massakern i Urfa (Edessa) Massakrerna i Diyarbekir med omgivningar Massakern i Derike Massakerna i Viranshehir Massakrerna vid Ras al- Ayn Massakrerna i Deyr-Zor och Shaddade Sinjars historia Den kristna kolonin i Sinjar Dramatiken tilltar i Sinjar Massakern i Jazire/Gziro Massakern i Sa irt Massakern i Kfar-Boran Massakrerna i Mor Gabriyel klostret, Dayro da Slibo och Besabrino Massakern i Midyat och Saleh Osjälviskhet och goda gärningar: Doktor Nu man 10

Belägringen av Ayn-Wardo Massakrerna i Kfar-Gawze och Bote Massakrerna i Kelleth och Hasno Massakern i Savr Massakrerna i Nusaybin och Dara Händelserna i Za faran-klostret Massakern i Kal at-mara Massakrerna i Ma sarto, Bafava och Benebil Massakern i Mansuriye Massakern i Kesor Massakern i Tel-Arman Fragment 6- Massakrernas och katastrofernas efterspel, 1916-18 Stöldgodset avyttras Gömställen och dolda dyrbarheter Nyanlända flyktingar tar över de kristnas hus Epidemier Begravningsplatserna Hungersnöd De katolska syrianernas barnhem och sjukhus Ett skepp på stormande hav eller den katolsk-syrianske herden Gabriyel Tappunis insatser Några märkliga fransmän En föräldralös pojke Enver Pasha och tyska officerare besöker Mardin Vad brunnarna, grottorna och vildmarken kan förtälja Tvångsarbete Militärläkarna Militärförvaltningens korruption Diakonerna och flyktingarna Barmhärtiga personligheter Katastrofernas avslutning Krigets slut 11

Ett sällsynt historiskt dokument som i stort och i detalj beskriver vad som drabbade de kristna i Turkiet och Mesopotamien, särskilt i Mardin, av förtryck, aggression, människorov, fördrivning, fängslanden, massakrer och andra hemskheter år 1895 och mellan åren 1914 och 1919. Förord Pris ske den som skapat människan av stoft! Hon har frikostigt givits allt som är ljuvligt och gott. Hon har å sin sida lovat Honom att vandra på gudsfruktans och rättrådighetens väg för att erhålla en stor och riklig lön. Men när hon överskrider sina gränser och är Honom olydig, drabbas hon av motgångar och lidande. Då förvandlas hennes styrka och glädje till förödmjukelse och sorg och hon döms till de strängaste straff och den smärtsammaste plåga. Denna bok berättar om det nyligen utkämpade fruktansvärda, olycksdigra kriget, om väldiga tragedier som kan få vem som helst att gråta, om fasansfulla massakrer, illdåd och vidrigheter, som gått fram över Mesopotamiens byar och städer. Vi börjar med en översikt över detta lands historia och en belysning av gångna händelser av vikt. Vi har valt rubriken De kristnas hemska katastrofer och vi vill där förklara vad som gjorde de kristna så hjälplösa inför dåd som överträffade vad de mest skarpsinniga kunnat föreställa sig. Vi påminner om de tyranner som begick dessa blodiga förbrytelser, må Gud göra upp med dem i vår himmel. De lät orättens svärd gå fram över stora och små. Vi överlevande lider av sömnlöshet och täcker oss med aska och törnen. Vi har ärvt brinnande sorg i våra hjärtan. Vi begråter en tid då godheten bara retirerade allt längre bort och ondskan bara ryckte närmare. Vi bönfaller Dig med all rätt, du mäktige, att å din sida slå till var du vill. Du ser nu bara fattiga som lider nakenhet och hunger och rika som stolta och oberörda byter Guds generösa nådegåvor mot otro och otacksamhet. De förorättade har förlorat vad de äger och berövats sitt levebröd, medan förtryckarna gått orimligt långt i sin trolöshet, hänsynslöshet och list för att öka sin rikedom och tillfredsställa sina begär. Vi visar i detta verk upp ett folk fyllt av ångest och sorg, ett offer för andras maktberusning och storhetsvansinne, för att de skyldiga skall påminnas om vad de gjort och förmås ödmjuka sig och känna skam, för att de drabbade skall besinna vad som drabbade dem och känna stolthet och tröst. Hur sant talade inte den som sade: När olyckan slår till, var det vara må Måtte människan inte stå likgiltig och bekymmerslös Olyckor inträffade den ena efter den andra. Och sorgen blev allmän, djup och men mot slutet dovare. Hur rätt hade inte den som sade: Katastroferna är inte det märkliga i vår tid Det är tryggheten som är allra förunderligast. Så väpna dig med tålamod, käre broder! Må ditt sårade sörjande hjärta övertyga sig om att jag varit din broder under växlande öden, din bundsförvant i katastrofer. Olyckskorpen kraxade i mina hemtrakter liksom i dina. Hos mig kom buden om övergrepp in genom varje dörr liksom hos dig. Jag omgavs också av list och förräderi, övergrepp och elände. Släktingar och vänner råkade illa ut och berövades nära och kära. Så om du frågar vad som drabbat mig, kan jag bara svara: tårar och klagan. Ty jag fick se hur mina föräldrar och syskon kastades i fängelse, isolerades och tystades. De slogs, örfilades, piskades utan att säga ett knyst. De leddes bort som fogliga får. De kastades hungriga och törstiga i 12

brunnar och floder. De hamnade på bergens toppar och i grottors inre, fortfarande lika ödmjuka och undergivna. De utlämnades åt odjur, som kränkte heliga och privata rum och skändade instängda välskyddade kvinnor. Oskyldiga, kyska jungfrur deflorerades. Djävulen skulle inte ha kunnat uppfylla fler önskningar att glädja sig åt. Dessa bestar var döva för klagan och suckar. De gjorde tortyr, hordom och girighet till sin vana morgon och kväll, så att inte Guds belöning blev det goda utan vilddjurs och föraktliga hundars framfart. De var oemottagliga för medlidande. De lyssnade inte på råd om sans och barmhärtighet. I ett sådant tillstånd kvarstod inget för oss utom tålamod och underkastelse under Gud den rättvises och allsmäktiges dom. Allteftersom illdåden tilltog bland dessa mänsklighetens fiender, grät ögonen blod. Det droppade klarrött från hjärtat. Jag sade: Vänta, min ögonsten, hjälp mig att gråta så länge jag lever! Tårarna fäller jag över ädla prelater, nitiska oförvägna präster, rena dygdiga diakoner, ledande män i samhället, fromma män, ömhjärtade ynglingar och oskyldiga småbarn, som fiender födda med agg och hat rövade bort. Ja, låt mig få gråta så länge tårarna räcker! Hederliga mödrar, kloka damer, blyga jungfrur och kyska flickor överfölls av helvetets ogärningsmän. De försökte utan misskund och rättvisa beröva dem renheten och kyskheten. Men deras försök kom på skam. Deras ondskefulla förhoppningar och önskningar gick om intet, därför att deras offer njöt av misshandeln, skammen och den röda döden av kärlek till Honom som offrade sitt liv för dem, som fick utstå alla slags plågor och smärtor för deras skull. Denna sanning kommer du att upptäcka när du bläddrar igenom denna väldokumenterade bok, som vi delat upp i fem delar. I den första tar vi upp gångna händelser, i den andra det stora krigets katastrofer från dess början fram t o m maj 1915. I den tredje skildras de häktningar och massakrer som ägde rum i Mardin från juni till november 1915, i den fjärde massakrerna i Övre Mesopotamiens övriga städer som Edessa, (Urhoy) Diyarbekir (Omid, Amid, Amed), Rish- Ayno (Ras al- Ayn), Deyr-Zor, Turabdin, Sa irt m fl. Därtill har vi lagt en femte del, där vi tar upp massakrernas och katatrofernas följder och efterspel, såsom försäljningen av de fördrivna kristnas egendom, rotandet i gravar, sökandet efter nedgrävda skatter och muslimernas inflyttning i Mardin. Vi avslutar med den syrianske ärkebiskopen Gabriyels lidanden, hur hans fiender fördrev och fängslade honom. Det är den sista händelsen som kommer att beskrivas här. Du kan vara förvissad om, käre läsare, att det som vi inte sett med våra egna ögon har vi hämtat från andra ögonvittnen. Med uppriktigaste samvetsgrannhet har vi velat rädda det som hände de kristna och dess följder ur dödens klor och göra det känt. Vi publicerar det som en varnande maning till förövarna och en tröst för de drabbade. Att ge den fullständiga sanningen är ett i högsta grad omfattande företag och skulle uppta allt vad en människa skulle hinna se och höra, allt vad hon skulle kunna tillgodogöra sig i tankar och reflexioner. Vi har sammanfattat detta så långt mänsklig tankemöda och rådande omständigheter gjort det möjligt. Om några skulle vilja veta mer, kunde vi väga och mäta upp så mycket att det skulle fylla ytterligare en väldig volym. Vi har tills vidare nöjt oss med det som här refererats som information till dem som inte tror och en gåva till alla tanklösa och tankspridda människor, så att de må skåda dygden och tron i dess mest strålande renhet, kyskheten i dess vitaste glans, de kristna religionens orubbliga grundvalar och mäktiga stöd. Måtte de då gripas av denna kärlek och vinnas för den stora uppgiften att sprida den och intensifiera den! Slutligen vill vi be vår Herre att låta vårt arbete bidra till Hans ära, till seger för den katolska kyrkan, alla kyrkors moder, och bli en gåva till alla vilsegångna och sålunda leda dem in på den rätta vägen. Den Högste är allsmäktig och förmår allt. 13

Ärkebiskop Ishak Armale, en kort biografi 1879-1954 Elias son av Sa id Armale, en av syrianernas mest lärda män, en forskare, författare, historiker och kulturpersonlighet, såg dagens ljus och döptes i Mardin den 6 februari 1879. Han genomgick sina första studier i stadens folkskola. Den 11 oktober 1895 lämnade han Mardin och begav sig med fem andra unga pojkar till Libanon: Hanna Malash, Salim Halvaji, Abdulkarim Havvo, Gabriyel Bosik och Abdulkarim Nuri, vilka sedermera samtliga utom Abdulkarim Nuri blev präster. De anlände till Sharfe-klostrets på kvällen den 4 november 1895. Armale och hans kamrater ägnade sig åt allmänna och teologiska studier i detta klosters prästskola. Han utexaminerades i teologi och ordinerades till präst den 8 september 1903 av patriarken Afrem II Rahmani med tillnamnet Ishak och blev därvid också prelatens private sekreterare. Han följde med denne till Rom och hade där äran att få kyssa påve Pius X:s fötter. Han gick i Hans Salighets tjänst i Mardin i september 1912, då han övertog Afrem-munkarnas utbildning. Turkarna fängslade honom tillsammans med klostrets abbot, den fromme Afrem Ahmar-daknu, och alla dess präster och munkar. Men de frigavs efter tre dagar. Efter sju år återvände han till Sharfe, där han lät trycka boken Al-Qusara fi Nakabat al-nasara, som han nedskrivit i Mardin (på arabiska med syriska tecken, ed. anm.) i syrisk Garshuni-skrift. Ärkebiskopen Gabriyel Tappuni gjorde honom till sin privatsekreterare, när han upphöjdes till patriarkvärdigheten den 30 juni 1929. Denna tjänst innehade han i tre år. Han utsågs genom handpåläggning av nämnde patriark till khur-esqef (biskopsrepresentant) i den kapucinska Mor Petrus kyrkan i Antiokia den 1 april 1930. Vid ett besök i Rom med densamme gjorde han åtskilliga besök i Vatikanbiblioteket och gick igenom en del värdefulla handskrifter där, som hade samband med den kanoniska rätten. På syriska författade han en bok om Påvedömets ledarskap, som han med sonlig vördnad tillägnade Hans Helighet påve Pius XI. Han författade femtio böcker, av vilka fyrtio trycktes, medan de övriga tio förblev handskrifter. Här är en lista över de tryckta verken: 1- De ungas åtrå (i två delar) 2- Den kloka blomman i det syrianska patriarkresidenset i Antiokia 3- En vederläggning av Ett kritiskt ord 4- Mardins äldre kloster och Mor Afrem-klostret 5- En färd till Turabdin år 1912 6- Vid femtioårsminnet av Ignatios Samhiris död 7- Al-Qusara fi Nakabat al-nasara (De kristnas hemska katastrofer) 8- En översikt över Sharfe-klostrets historia 9- Grekland och de syrianska författarna 10- Den syriska språkets grammatiska grunder (i två delar) 11- Antiokias syrianska patriarker genom tiderna 12- En krönika om österns armeniska katholikoy och syrianernas Mafiryan 13- En historisk studie om syrianerna i Egypten 14-Det franska konsulatet och den syrianska kyrkan i Bagdad 15- Korstågen i syrianernas annaler 16- Bar-Kilo, Bar-ShKoKo och Davud Beth-Rabbans epistlar (på syriska) 17- Pionjärernas tröst i Mardins ordspråk 18- Förhärliganden av Maria i den syrianska kyrkan 19- En inblick i de syrianska prosapoemen och sångerna 20- De avlägsnas och näras kärlek till patriarken Ignatios Afrem Rahmani 21- Den nye patriarken Ignatios Gabriyel I Tappuni 22- Faransis Shiho och hans syrianska familjs öden 23- Syrianerna på Cypern 24- Påvedömets ledarskap i den syrianska kyrkan 25- De teologiska graderna i de maronitiska och syrianska kyrkorna 26- Aylons förstöring (arabisk översättning från syriska) 14

27- Det benediktinska munkväsendet i Palestina 28- Den vackraste blomman i Al Habras trädgård 29- Monsignor Francis Becketts resa till Armenien och Persien 30- Den libanesiske härskaren emir Bashir Shihabi II 31- Handskrivna dokument om släkten Tirazis relationer med syrianerna 32- En översikt över handskrifterna i Sharfe-klostret 33- Melkiterna - deras patriarker i Antiokia och deras nationella och liturgiska språk 34- De syrianska byarna i Libanon, Syrien och Galiléen 35- Franska arkeologer och deras insatser i Libanon och Syrien 36- Mor Ya Kub Saruji al-malfan - en kritisk historisk-religiös studie 37- Ghassans kristna och syrianerna 38- Släkten Tirazi 39- Klostret Sayyidat Najat eller Sharfes historia 40- Kort översikt över den helige Yuhanna Dan Buskos levnad Ej tryckta verk 1- Den arameisk-syrianska nationens historia (på 347 s.) 2- Den syrianska kyrkans historia (på 333 s.) 3- Den syrianska mässan (på 300 s.) 4- Översättning av fyrtiodagarsfastans och den heliga veckans böner 5- En kortfattad historik över syrianismens äldsta tid (illustrerad) 6- Historiska sanningar om den syrianska familjen Shiho 7- En kort historik över Aleppo-familjen Hindi 8- Pärlhalsbandet i släkten Fattals träd 9- Släkten Abraham-Shah i historien 10- Den helige Sheikh Julian, klostret Karyatayns abbot - en biografi Därtill kommer alla de artiklar han publicerade i tidskriften Al-Machriq (Orienten), tidskriften Al- Athar al-sharqiya (Orientaliska fornminnen), beställda av dess redaktör, patriark Rahmani, tidskrifterna Al-Hub va al-salam (Kärlek och fred), Risalat al- Ummal (Budskap till arbetarna), Risalat Qalb Yeso (Jesu hjärtas budskap) m fl. De syrianska böcker han kopierade för hand uppgick till 35 och de arabiska till 50. Han lämnade en stor samling nummer av tidskriften Al-Machriq och av Paul Bedjan till Sharfes kloster. Han redigerade en bok om kyrkans prelater och övervakade tryckningen av «imo 1937. Sedan 1932 sysslade han med studier och författarskap på egen hand med vissa avbrott. Han skänkte den syrianska kyrkan värdefulla böcker, samlingsband och studier och sällsynta historiska fynd. Han avled den 13 september 1954 i cancer, i plågor han uthärdade med stor förtröstan, och begravdes på prästkyrkogården vid Mor Gorgis kyrkan i Beirut. Denne framstående prästman utmärkte sig för en värdig hållning, renhet, mildhet och anspråkslöshet. Han tillbringade normalt hela sin dag i Sharfeklostrets handskriftssal eller dess orientaliska bibliotek, nära knutet till den lärde jesuitpatern Louis Sheikho. Han kopierade och skrev oupphörligt, så att när högerhanden tröttnade övergick han till att skriva med vänster hand utan att skriften förändrades. Sorg fann aldrig väg till hans hjärta och trötthet inkräktade inte på hans nit. Mitt i detta allvar var han öppen och sällskaplig och ägde åtskillig humor. Källa: Tarikh wa Si ar - Kehana al-seryan al-kathulik man 1750-1985, «arfe-klostret, 1986, Beirut. 15

1 Gångna händelser i Mesopotamien Mardin Mardin är en berömd, blomstrande stad i norra Mesopotamien. Den är byggd på ett berg, som kröns av en mäktig, ointaglig fästning upprättad vid den smalaste av vägar. Författare har kallat den fästningarnas drottning. Den är en strategisk punkt vad gäller såväl belägringar som försvar. I detta land finns det ingen fästning som är mäktigare och svårare att inta. Även kungar och guvernörer har gett upp sina belägringar, då de omöjligen kunnat inta den. Från den har man en vid utsikt över Dara, Nusaybin, Shigur (Sinjar), Daniser, Kafartuth, Khabur, Ras al- Ayn och omgivande trakter med deras urgamla städer och berömda byar. Liksom de omges den av kraftiga murar. Dess högt belägna befästningsverk har kommit att ge sitt namn åt staden. De kallas Merdin på arameiska, d v s fästningarna. Sedan arabiserades namnet och kallades Maridun. Mardin har i alla fall blivit en symbol för svåråtkomliga tillflyktsorter och ointagliga fästningar. Kungar har byggt palats och vidsträckta hus innanför det befästa området. De har grävt djupa brunnar och planterat olika slags träd i dess jord för att möjliggöra ett långvarigt försvar vid fientliga angrepp. Det är därför att Mardin varit en skådeplats för ständigt återkommande krig, där kungar stridit om landet och mäktiga män kämpat för att lägga under sig dess kringliggande jord. Safi al-din al-halabi diktade: Så många rebeller (maridin) har försökt ta sig upp till Mardin En omöjlig uppgift för alla och envar O du som jämför Mardin och Damaskus Jämförelsen ter sig långsökt. Var befinner sig väl Damaskus där? Staden ligger på fästningens sydsida och påminner om en hög, bred trappa. Det ena huset reser sig ovanför det andra. De är byggda av hård vit eller gul sten. Staden har ofta prisats för sitt goda klimat och söta vatten. Norr om den utbreder sig rika, grönskande och blomstrande trädgårdar, bördiga odlingar med alla slags paradisiska frukter, örter och rikliga sädesfält. Deras berömdaste produkter är smör, ull, päron, nötter, körsbär, vejksel, galläpplen och terebint. Invånarna utgörs av muslimer och kristna. Före det förödande kriget uppgick de kristna till 20.000, uppdelade på armenier, syrianer, kaldéer och protestanter. Kristendomen i norra Mesopotamien Flera tidiga kyrkohistoriker framhåller att kristendomen började breda ut sig i detta land mellan Eufrat och Tigris redan i slutet av 100-talet. Bardaysan, den lärde syrianen från Edessa, som dog år 222, 16

skrev i en bok om landets seder och bruk: Vi anser i vår nya kristna gemenskap, som vår herre Kristus grundat i varje land och stad, att vår tro har spritt sig över parternas, persernas och medernas land, vidare till Edessa och andra trakter. Härvid stödde han sig på den berömde Tertullianus som sade Alla parter, meder, elamiter och Mesopotamiens invånare har kommit till tro på Messias.1 Dionisios av Alexandria säger: Kristna kyrkor byggdes i Mesopotamien redan före min tid. Mardin var en av de första städerna som antog kristendomen. Detta bekräftas av dess gamla kyrkor och kloster, såsom de armeniska och kaldeiska kyrkorna, syrianernas kloster och martyren Mort Shmunis kyrka. Enligt en muntlig tradition var olivoljepressen under fästningens södra port i äldsta tid en romersk kyrka. Det är ingen hemlighet att Martyrmoskén, över vilken en minaret byggdes under det senaste kriget, tidigare varit en syriansk kyrka, vilket bekräftas av alla syrianska historiker såsom den store Mikhail, Edessanen, och Grigoriyos Bar-Hebreaus. Tyvärr vet vi mycket litet om de första kristnas förhållanden under de första tre århundradena efter Kristus. Det beror på alla krig och hemsökelser som drabbade dem och dolt de flesta spår, varför sanningen om vad som närmare bestämt hände dem gått förlorad. Den politiska historien i Mesopotamien De historiska krönikorna berättar att Tiglat-Palasar I, Assyriens konung, (1115-1110 f Kr) i det första året efter sin kröning ryckte fram med en väldig armé mot Eufrats stränder, förbi Sinjar, Nusaybin, Mardin och Diyarbekir, anföll mashkiterna i Kamatjin, besegrade dem, fyllde dalarna och bergen med lik och prydde sina murar med kranier. År 250 f Kr lade arsakiderna (arshakierna eller ashkanierna) under sig Irak, Mesopotamien och Syrien och gjorde Seleukia-Ktesifon (Madayin) till sin huvudstad. Det var de som på allvar byggde ut Mardins fästning och stationerade en garnison där för att avvisa romarnas attacker och razzior. Deras rike bestod av många små herredömen, vilkas härskare araberna kallade småkungar (muluk al-tavayif). De berömdaste av dessa herredömen var Edessa, Palmyra, Adiebene, Hadar i närheten av Tikrit, Maishon eller Basra, Beth-Garmay och Sinjar. Den 28 april 226 e Kr framträdde plötsligt Persiens nya dynasti. Dess kung Xerxes [226-241 (Ardashir son av Babak)] ryckte med väldiga arméer fram över slätterna mellan floderna, intog Arzun, Beth- Zabday och Babylon, besegrade parternas siste konung Vartaban och upprättade sin tron i Seleukia- Ktesifon. När Narses [293-302) (död 302)] blev kung över Persien, angrep han armenierna, besegrade dem och slöt fred med den romerske kejsaren Diocletianus. De slöt då avtal om att Nusaybin skulle utgöra gränspunkten mellan de båda rikena. Historikerna kallade den därför gränsstaden. Men Shapur II (309-379) bröt avtalet och angrep Nusaybin och därefter Kavad I (488-531). Han belägrade Diyarbekir år 488 och intog den staden. När Khosrau I Anoshirvan (531-578) blev kung, angrep han romarriket och lade under sig landet ända till Hama. Justinianus svarade med att skicka stormtrupper till Dara och drev ut Khosrau, som tvangs till fred. När Mauricius dödades, klädde sig Khosrau i svart av sorg över honom, vilket skärpte relationerna med Roms nya härskare. Han skickade sin befälhavare Shahrbaraz till Dara, som efter ett halvårs belägring intog staden, som rymde flera bibliotek. Han erövrade Turabdin och belägrade Hisin-Kifo (Hasan-Keyf). När de romare som bodde i Mardin fick veta detta, blev de förskräckta, utrymde fästningen och flydde tillbaka västerut. Men munkarna samlades och vandrade upp till fästningen. De kontaktade syrianernas ärkebiskop i Kafartuth, Basil och bad om lov att kämpa mot perserna. Men dessa besegrade och dödade dem och kunde inta fästningen år 607. 2 1 Bardaysan, tryckt av François Nau, s. 29, Paris. Se också Apostlagärningarna 9:2. 2 Bar-Hebreaus, Den syrianska civilisationens historia, s. 92-93, och Edessanen Syriansk historia, tryckt i Sharfe klostret genom syrianernas patriark Hans Salighet Ignatius Rahmanis försorg, 81:133. 17

Araberna och norra Mesopotamien 3 Många gamla nationer trängdes i Mesopotamien på grund av 2- dess bördighet och rika växtlighet. Där blomstrade städer och tättbefolkade distrikt. Bara gåtfulla ruiner och anspråkslösa städer ger idag en antydan om deras antika storhet. Främst bland städerna var Nusaybin, Dara, Ras al- Ayn, Mardin, Daniser, Diyarbekir, Edessa, Miyafarkin (Silvan), Kafartuth, Tel-Mavzal (Viranshehir), Hisin-Kifo, Karkisya och Rakka. Hela området går under namnet al-jazira / Bayn Al-Nahrayn (Mesopotamien). Detta land med dess överflödande rikedom och gröda uppskattades också av arabiska stammar, såväl bofasta som nomader. Så de slog sig under många generationer ned där och mycket tyder på deras stora utbredning. Det finns spår av deras närvaro i Diyar Rabi a, Diyar Mudar, Diyar Bakir, Jaziret ibn-omar (Gziro) med flera platser. Diyar Rabi a låg mellan Mosul, Ras al- Ayn, Mardin, Daniser, Khabur och andra kända städer och byar i det området. Namnet Rabi a är gammalt, då araberna redan före islam uppehöll sig i dess öknar. Ätten Rabi a ibn Nizar härstammade från Isma il, Ibrahims son, frid över honom. Från Rabi a härstammade Akil, som främst höll till på landsbygden kring Khabur, Jatham i Kafartuth samt Nimr i Ras al- Ayn. Rabi a var särskilt talrik i Be -Kardo (Judi) bergen. Bortom dem fanns kurderna och bortom dem armenierna. Diyar Bakir var ett vidsträckt land mellan Diyar Rabi a och Diyar Mudar. Dess invånare åberopade sig på Bakir ibn Vail och ibn Rabi a. Dess gräns löper väster om Tigris till bergstrakterna ovanför Nusaybin. Där ingår Hisin-Kifo, Diyarbekir, Miyafarkin och Sa irt. In i landet trängde Tur al-barribergen, som lydde under Bani-Shayban. Diyar Mudar låg på slätterna närmast öster om Eufrat, med städer som Harran, RaKKa, Shamishat, Surugh (Saruj), Edessa och RafKa. De beboddes av Bani-Tamim, Bani-Salim och ättlingar till Mudar. Mudar var bror till Rabi a ibn Nizar, Isma ils son. Jaziret ibn Omar sattes i samband med Avs, Kamil ibni Omar ibn Avs al-taghlibi från Bani-Rabi a. Bar-Hebreaus berättar i sin historia om de syrianska städerna (sid 493), att Jaziret ibn Omar (Gziro) byggdes av en arabisk stam som hette Omar och inte av grekerna. De kristna trivdes bäst i dessa städer, som de skriftliga och arkitektoniska historiska spåren tyder på, särskilt kyrkorna och klostren. Muslimerna och norra Mesopotamien Omar ibn al-khattab, kalif mellan 634 och 644, sände bud till Abu Ubayda om att han ville sluta ett avtal med Ayyad ibn Ghanam och med honom rusta arméer mot Diyar Rabi a och Diyar Bakir. De skulle uppgå till 8.000 man. Ayyad gav sig ut mot Mesopotamien och erövrade Balis, RaKKa, Ras al- Ayn, Jamlin, Kafartuth, Dara, Mardin, Tel-Mavzal och andra platser. Sedan skickade han ut Valid ibn UKba, som samlade den kristna stammen Bani-Taghlib. Han krävde att de skulle omvända sig och de antog islam. Nu man ibn Mundhir tryckte på mot Shahriyad, som romarna satt in som Ras al- Ayns herre. Han överföll honom med en kniv och dödade honom. 642 attackerade muslimerna KarKisya och erövrade det. De byggde om dess kyrka till moské och utsåg Shar-Habil ibn Ka b till dess guvernör. Abdallah ibn Ghassan lade under sig Maksin, Shamsaniya, Majdal och Khabur. 3 Se tidskriften Al-Machriq, 15:145. 18

Arsus ibn Jaris, Mardins herre, flydde till Harran, så muslimerna kunde rycka in i hans rike och inta Mardins fästning. De drog svärd mot de kristna och dödade dem till sista man. De lade under sig Ras al- Ayn och byggde om dess kyrka till moské. De erövrade Jabal al-sanasina och avsatte dess armeniske kung Susa son av Salantur. De satte in Yarghun över Kafartuth och byggde om dess kyrka till moské. Samma sak gjorde de i Dara, Nusaybin, Kal at Mara, Diyarbekir och Miyafarkin. Hela Mesopotamien hamnade under muslimerna och de kristna i Diyar Rabi a, Diyar Bakir och Diyar Mudar antog deras religion. Muslimerna dödade den siste persiske storkonungen Yazdigard, högg av hans huvud och skickade det till Sa id ibn Vakkas och hans krona till hans far Osman, som placerade den i moskén i Ka ba (enligt den syrianske historikern Edessanen, 133:175). Allteftersom muslimernas välde stärktes i Mesopotamien, övergav de kristna araberna sin tro och anslöt sig till islam i hopp om att förbli herrar över sin egendom även under islamskt välde. Muslimerna utsåg taghlibiten Muhammed ibn Marvan till emir över norra Mesopotamien (693-709). Han mötte de kristna taghlibi-arabernas hövding Mav id och försökte övertala honom att bli muslim. Men Mav id gav inte vika. Då blev Muhammed rasande och kastade honom i en brunn full med dy. Sedan drog han upp honom och upprepade sin vädjan till honom att anta islam. Men Mav id höll fast vid sina förfäders tro. Då lät Muhammed avrätta honom. 696 reste kalifatets ståthållare Hajjaj till Nusaybin och dödade, plundrade och förstörde. Han lät korsfästa Mar Densho, hans son och Sham un Bar-Nuno, landets kristna emirer och alla armeniska ledare i stadens kyrka. Därefter brände han den. 4 Kalifen Valid kallade till sig de kristna taghlib-arabernas hövding Sam al och sade till honom: Du bör skämmas som kastar dig ned inför korset och tvingar dina arabiska vänner att göra detsamma. Jag råder dig att lyda mig och anta islam. Sam al svarade: Jag förnekar inte att jag är alla taghlib-arabers ledare. Men jag skulle bli förskräckt om du ville göra mina vänner till muslimer och få dem att förneka sin tro på Jesus. Ty då skulle jag ha lett dem i fördärvet. Då beordrade Valid sina medhjälpare att binda Sam al och släpa omkring honom på gatorna. Sedan sade han hotfullt: Om du fortsätter att envisas, skall vi ge dig att äta av ditt eget kött. Sam al brydde sig inte om dessa ord. Då lät Valid hugga av hans lår, steka det och stoppa det i munnen på honom. Sam al svalde det motvilligt. Valid blev helt förbluffad och lät skicka hem honom i det tillståndet. Och Sam al förblev vid liv men utan sitt ena lår. 5 833 utbröt svår oro bland muslimerna i Dara, Nusaybin, Diyarbekir, Mardin och Ras al- Ayn. De dödade många kristna ledare och köpmän, brände och förstörde deras byar, våldtog jungfrurna och dödade de unga männen. 6 Den siste kände marvanitiske emiren var Muhammed Khalifa Ghanim. Han blev guvernör över Diyar Rabi a och Khabur. Han efterträddes av turken Abu Jud (862-868), som skickade soldater mot Abul- Amud, som de dödade i Kafartuth. Näste guvernör över Mesopotamien blev Hamdan ibn Hamdun al-rab i, anfader till den hamdanitiska emirdynastin (868-982). Han och hans efterträdare gjorde staden BarKa id till rikets fäste. 894 tågade kalifen Mu tadid från Bagdad mot Mardin för att inta dess fästning. Hamdan ibn Hamdan flydde och efterträddes av sin son, men denne godtogs inte av Mu tadid. Kalifen fortsatte att strida resten av dagen. Morgonen därpå red han själv upp till fästningens port och ropade på Hamdans son. När denne svarade, skrek han: Öppna porten! Så skedde också. Mu tadid satte sig i öppningen och gav order om att allting där skulle avlägsnas och fästningen själv förstöras. Adad al-davla var den siste av ätten Hamdan som härskade över Mardin. Han dog 982. Med hans död var det slut med Bani-Hamdans herravälde. 983 dök kurderna upp som maktfaktor i Mesopotamien. Efter Badh ibn Dostak blev Ali ibn Marvan härskare 990. Han efterföljdes av sin bror Mumahhid al-davla. Efter honom kom Abu Nasir ibn Marvan (1011-1061). Denne samlade lärda män från många håll omkring sig. Under hans långa period 4 Bar-Hebreaus, Den syrianska civilisationens historia, s. 112, och Edessanen, 148:189.. 5 Ibid. s. 115 6 Edessanen, 217:241 19

rådde lugn och trygghet i riket. Han efterträddes av sin son Nasir (1061-1080) och denne i sin tur av sin son Mansur (1080-1095). Med honom dog ätten Bani-Marvan ut. Den Artukiska dynastin, (1095-1421) Bani-Artuk regerade över Mardin-riket, befäste dess fort och spelade en viktig roll under tre sekler. 22 kungar av denna ätt är kända för att i tur och ordning ha styrt Mardin och några grannstäder. De regerade med sträng hand och var ivriga att bygga moskéer och skolor och uppmuntra vetande. De visade kraft och energi, bjöd in lärda och hyllade andens män och förkunnare. Den förste regenten var Artuk son av Aksab (1076-1085). Han följdes av Amin al-din Ilgazi, känd som en mäktig härskare (1085-1092), följd av Ilgazi son av Artuk 1092, sedan Yakuti, Ali och Ilgazi (1104-1122). Denne annekterade Aleppo till Mardin-riket (1118-1127). Efter honom greps makten av Husamal-din Timurtash, (1122-1153). Han uppförde en skola i Mardin, kallad Husamiya, och bredvid den en ståtlig moské. Han efterträddes av Najmal-din Alabi (1153-1176). Under hans tid lade muslimerna beslag på de Fyrtio martyrernas kyrka och det syrianska patriarkatets hus och gjorde dem till moské-annex år 1170. De tog också Mor Tuma kyrkan, vilket Bar-Hebreaus och Edessanen berättar om i sina båda historieverk om syrianerna. Så följde Najmal-din Kutbal-din (1176-1184), sedan Husam al-din BulaK Arslan, (1184-1204) sedan Kutbal-din, så Nasir al-din Ahmed, (1204-1234) som lät bygga Shahidiya-skolan i Harzam. Därpå följde hans son Sa id, (1234-1259) sedan hans son Muzaffar (1259-1285), så Malik Mansur, (1285-1311) så Adil som bara regerade 18 dagar. Därpå Malik Salih, (1311-1363) Mansur II, (1363-1364) hans son Mahmud, (1364-1366) Davud son av Salih (1366-1376) och Malik Zafir Isa (1376-1406). Under den senares tid, närmare bestämt 1393, anlände Timur Lenk till Mardin och slog läger i Daniser för att invänta ett tillfälle att lägga under sig provinsen. Han ryckte an mot staden Mardin och ödelade den. Fram till 1400 försökte han också inta fästningen, men dess murar var för kraftiga för honom. Istället demolerade han stadens murar, rev moskéerna, badhusen och bostadshusen och gav sig av. Därefter följde Malik Isa Malik Salih (1406-1410), sedan hans söner Musa, Mahmud och Abdal-Hay. Under deras tid framträdde turkomanen Kara Yusuf. Han belägrade fästningen i två år och lade under sig landets bästa jord och städerna Diyarbekir, Miyafarkin, Hisin-Kifo, Savro (Savr) och Ras al- Ayn. Karakoyunlu-emirerna (1410-1468) Akkoyunlu-emirerna (1468-1514) Under denna tid stärktes turkomanernas makt ytterligare. Kara Yusuf son av Muhammed tog ledningen över dem. Han besegrade Bagdads och Basras härskare och kunde hålla predikningar i de städerna liksom i Kufa och Kurdistan. År 1410 tågade han mot Mardin, erövrade det, insatte guvernörer över Mardin och Diyarbekir och återvände så till Tabriz. Han följdes av sin son Iskandar 1435. Denne dödades av sin brors slav Kabad 1437. Sedan blev (Långa) Uzun Hassan Diyarbekirs och Mardins kung. Mot honom uppbådade Jihan-Shah 50.000 man. Hassan flydde då till Kharput. Jihan- Shah försökte få tag i honom. Hassan återvände till Mardin, återupptog kampen mot Jihan-Shah och besegrade och dödade honom 1468. Sedan begav han sig till Irak och satte in sin bror Kasim som Mardins och Diyarbekirs emir. Denne började återuppbygga vad som förstörts och förnya vad som blivit illa åtgånget. Han flyttade 80.000 familjer till Mardin från Tabriz-trakten och Azerbajdzjan och restauerade moskéerna, badhusen, marknaderna och husen. Han lät bygga en skola väster om staden, känd som Kasimiye ända in i våra dagar. Han inrättade stiftelser, anlade Takkiye-moskén, medan hans 20