Arbetsmarknadsreformer för jobb och välfärd

2014-03-03 Arbetsmarknadsreformer för jobb och välfärd Rapport från socialdemokraternas forskningskommission * Bertil Holmlund, Eva Mörk, Mårten Palme och Robert Östling ** * Ett stort antal personer har varit behjälpliga under arbetet med rapporten. Ett särskilt tack vill vi rikta till författarna till de fyra underlagsrapporterna: Lina Aldén, Mats Hammarstedt, Helmut Hofer, Bas van der Klaauw, Hannes Malmberg, Jan van Ours, Andrea Weber, Rudolf Winter-Ebmer och Erik Öberg. Vi vill också tacka Robert Arnkil, Brian Krogh Graversen och Knut Røed för presentationer vid ett seminarium om nordiska erfarenheter av politik som berör arbetslösa som får ersättning från flera olika välfärdssystem. Maria Bergendahl Gerholm och Max Elger har följt vårt arbete på nära håll och varit till stor hjälp i arbetet. Vi är också tacksamma för värdefulla synpunkter från Anders Forslund, Assar Lindbeck, Georg Marthin, Jonas Olofsson, Mats Persson, Anders Stenberg och Lars E.O. Svensson. Ansvaret för innehållet i rapporten ligger dock helt hos oss. ** Bertil Holmlund, Uppsala universitet (bertil.holmlund@nek.uu.se); Eva Mörk, Uppsala universitet (eva.mork@nek.uu.se); Mårten Palme, Stockholms universitet (marten.palme@ne.su.se); Robert Östling, Stockholms universitet (robert.ostling@iies.su.se).

Innehållsförteckning sid 1. Inledning och sammanfattning 2 2. Utvecklingen på arbetsmarknaden.14 3. Vässa konjunkturpolitiken.33 4. Utbildning, utbildning, utbildning.40 5. Arbetslöshetsförsäkring för alla 57 6. Aktivare arbetsmarknadspolitik 66 7. Anställningsskydd för fler.77 8. Bostadspolitik för ökad rörlighet...81 1

1. Inledning och sammanfattning Socialdemokraterna satte vid partikongressen 2013 upp ett nytt mål för sysselsättningen. Målet innebär att Sverige ska nå lägst arbetslöshet i EU 2020 genom att öka antalet sysselsatta och antalet arbetade timmar. Ett led i att förverkliga detta mål var att tillsätta en forskningskommission som här avlämnar sin rapport. Kommissionen har beställt fyra underlagsrapporter från svenska och utländska forskare samt arrangerat ett seminarium med inbjudna nordiska forskare. 1 Det finns förmodligen ingen enkel lösning på arbetslöshetsproblemet. I arbetet med den här rapporten har vi försökt att utifrån existerande ekonomisk forskning besvara vilka verktyg som fungerar väl och vilka som fungerar mindre bra, eller medför höga kostnader för att nå ett visst resultat. Det faktum att arbetslöshetsforskningen inte löst problemet med arbetslöshet säger naturligtvis inte att ansträngningarna inom denna del av den ekonomiska forskningen varit förgäves. Tvärtom har forskningen hittills gett mycket värdefull kunskap om arbetsmarknadspolitikens effekter, vilket vi hoppas att den här rapporten visar prov på. Rapporten inleds med en relativt utförlig genomgång av utvecklingen på svensk arbetsmarknad. Därefter följer diskussion av sex områden, nämligen konjunkturpolitik, utbildning, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknadspolitik, anställningsskydd och bostadsmarknad. I det följande sammanfattar vi de viktigaste observationerna och förslagen i rapporten. Utvecklingen på arbetsmarknaden Arbetslösheten i Sverige har efter finanskrisen bitit sig fast kring ca 8 procent av arbetskraften. Det är lägre nivåer än vad man finner i de flesta andra europeiska länder men högre än arbetslösheten i bland annat Danmark, Norge, Österrike, Tyskland och Nederländerna. Finanskrisen medförde att arbetslösheten ökade med ca tre procentenheter från mitten av 2008 till mitten av 2009. Sysselsättningsgraden föll med drygt tre procentenheter, medan arbetskraftsdeltagandet endast påverkades marginellt. Från slutet av 2009 inleddes en period med relativt stabil ökning av såväl arbetskraftsdeltagande som sysselsättning. I slutet av 2013 var arbetskraftsdeltagandet högre än vad det var före 1 Hannes Malmberg och Erik Öberg: Hur presterar svensk arbetsmarknad? En internationell jämförelse ; Lina Aldén och Mats Hammarstedt: Utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden en översikt och en internationell jämförelse ; Bas van der Klaauw och Jan C. van Ours: The Dutch labor market as an example for Sweden? ; Helmut Hofer, Andrea Weber och Rudolf Winter-Ebmer: Labour market policy in Austria during the crises. 2

finanskrisen och sysselsättningsgraden hade nått ungefär samma nivå som före krisen. Arbetslösheten har minskat i relativt långsam takt och var i slutet av 2013 ca två procentenheter högre än nivån före finanskrisen. Långtidsarbetslösheten har ökat. De genomsnittliga arbetslöshetstiderna har ökat med ca 10 veckor mellan 2008 och 2013. I ett internationellt perspektiv har dock Sverige relativt låg långtidsarbetslöshet. En stor och växande del av arbetslösheten består av heltidsstuderande som söker arbete. År 2013 var drygt 30 procent av de arbetslösa heltidsstuderande; bland ungdomar var andelen nära 50 procent. Gruppen heltidsstuderande arbetslösa består främst av ungdomar i gymnasieskolan, högskolestuderande samt personer som deltar i vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetslösheten är betydligt högre bland ungdomar än bland äldre, lägst för 45 54-åringar och högst för 16 24-åringar. Arbetslösheten bland 16 24-åringar har ökat trendmässigt sedan millennieskiftet och uppgick till 23 procent år 2013, betydligt högre än OECD-genomsnittet. Den trendmässiga ökningen av arbetslösheten är betydligt starkare bland tonåringarna (16 19 år) än bland de äldre ungdomarna (20 24 år). Arbetsmarknadssituationen för den äldsta åldersgruppen (55 64 år) har utvecklats relativt gynnsamt under 00-talet; arbetslösheten har minskat och sysselsättningsgraden har uppvisat en stabil ökning. Ungdomar har betydligt kortare arbetslöshetstider än äldre. Det beror i hög grad på att arbetslösa ungdomar ofta lämnar arbetskraften för att börja studera. Jobbchanserna sannolikheten att gå från arbetslöshet till arbete är också högre bland ungdomar än bland äldre. Tidsbegränsade anställningar har blivit allt vanligare. Sedan millennieskiftet har andelen tidsbegränsade anställningar uppgått till i genomsnitt ca 16 procent. Ökningen skedde främst under 1990-talet. Sverige har i jämförelse med genomsnittet för OECD-länder en hög andel tidsbegränsade anställningar. Under senare år har antalet utlandsfödda i befolkningen ökat. Mellan 2007 och 2013 ökade antalet utlandsfödda i arbetskraften med drygt 200 000 personer som ett resultat av en växande utlandsfödd befolkning och av ökat arbetskraftsdeltagande i gruppen. Sysselsättningsgraden har dock varit i stort sett oförändrad mellan 2007 och 2013 för både inrikes och utrikes födda. Sysselsättningen bland inrikes födda är närmare 15 procentenheter 3

högre än bland utlandsfödda. Arbetslösheten är väsentligt högre bland utlandsfödda än bland inrikes födda; under de allra senaste åren har arbetslösheten varit ca 16 procent bland utrikes födda och ca 6 procent bland inrikes födda. De utlandsfödda är en mycket heterogen grupp där sysselsättning och arbetslöshet varierar med avseende på födelseland och utbildningsnivå. Högre utbildning innebär större chans att vara sysselsatt och lägre risk att vara arbetslös. Detta samband gäller både för inrikes och utrikes födda personer. För personer med förgymnasial utbildning har sysselsättningsgraden minskat dramatiskt sedan 1990 och arbetslösheten i gruppen har ökat trendmässigt sedan millennieskiftet. Matchningen mellan arbetslösa och lediga platser har försämrats under senare år. I ett normalt konjunkturförlopp finns ett negativt samband mellan arbetslöshet och lediga platser, dvs. arbetslösheten är låg när det finns ett stort antal lediga platser och hög när det är ont om lediga jobb. I svenska data bryts detta mönster kring 2009; såväl arbetslöshet som lediga platser ökar och arbetslösheten under de senaste åren har varit betydligt högre än i början av 00-talet vid givet antal lediga platser. En bidragande orsak är sannolikt att det skett förändringar av arbetskraftens sammansättning. Antalet arbetslösa med särskilt stora svårigheter att få arbete (bl.a. lågutbildade, utomeuropeiskt födda och personer med funktionsnedsättning) har ökat starkt under senare år och uppgår nu till drygt 60 procent av de inskrivna arbetslösa vid Arbetsförmedlingen. Bland de arbetslösa finns alltså en växande grupp som står särskilt långt från arbetsmarknaden, bland annat på grund låg utbildningsnivå. Detta innebär att det finns två principiellt skilda vägar för att sätta fler i arbete. Den ena strategin går ut på att försöka sänka reservationslönen bland de arbetslösa, t.ex. genom sänkta ersättningar i socialförsäkringar, och att försöka stimulera framväxten av fler låglönejobb genom t.ex. subventioner till vissa branscher. En sådan strategi skulle visserligen kunna minska arbetslösheten, men det skulle också leda till större lönespridning, sämre försäkringsskydd och förmodligen också till lägre produktivitetstillväxt. På grund av dessa negativa välfärdseffekter förordar vi i den här rapporten i stället en alternativ strategi som försöker stärka utsatta grupper på arbetsmarknaden så att dessa får bättre möjligheter att ta de jobb som finns, bland annat genom satsningar på utbildning. Utbildningspolitik Ökade resurser till utbildning har positiva effekter på arbetsmarknadsutfall. Forskningen har framför allt omfattat tre områden, nämligen effekter av förlängning av den obligatoriska 4

utbildningen, effekter av mindre skolklasser samt effekter av mer kvalificerade lärare. Utvärderingar av grundskolereformen som genomfördes mellan 1949 och 1962 som bl.a. medförde en förlängning av den obligatoriska skolgången visar att obligatoriet medförde högre arbetsinkomster för grupper med lågutbildade fäder. Utvärderingar av liknande reformer i Storbritannien i början på 1970-talet visar också positiva effekter. Ny svensk forskning visar att mindre klasser i den svenska grundskolan ökar bl.a. den slutgiltiga utbildningslängden och arbetsinkomsterna. Utvärderingar av det s.k. STARexperimentet i Tennessee ger också stöd för att mindre klasser är bra för elevernas utfall. Det finns också studier som visar att lärarkompetens har stor betydelse för hur det går på arbetsmarknaden i framtiden. Det kommunala vuxengymnasiet fyller en viktig funktion för att lyfta utbildningen för dem som fortfarande saknar gymnasial utbildning. I denna grupp ökade arbetslösheten mest i den ekonomiska nedgången efter finanskrisen. Utvärderingar av vuxenutbildningen genom Kunskapslyftet visar generellt positiva effekter. En sådan satsning bör övervägas. Övergången från studier till arbete har visat sig vara något av en akilleshäl i det svenska utbildningssystemet. Länder som har ett väl utbyggt lärlingssystem som Tyskland och Österrike har haft en låg ungdomsarbetslöshet. Den svenska lärlingsutbildningen har brottats med en rad problem och har haft svårt att attrahera elever. Ett komplement till lärlingsprogrammen är att stärka de nuvarande yrkesprogrammens ställning. Ett viktigt led i detta är att öka den arbetsplatsförlagda delen av yrkesutbildningen och att kvalitetssäkra denna. Aktiv konjunkturpolitik Den svenska konjunkturpolitiken behöver vässas såväl vad gäller penningpolitik som finanspolitik. Penningpolitiken har under en följd av år bedrivits på ett sätt som orsakat betydande kostnader i termer av hög arbetslöshet. Finanspolitiken behöver utrustas med instrument som kraftfullt kan möta växande arbetslöshet med expansiva motåtgärder. Om man med aktiv konjunkturpolitik kan pressa tillbaka arbetslösheten kan detta också leda till lägre arbetslöshet på sikt. Det finns skäl att förstärka utvärderingarna av penningpolitiken. Finanspolitiska rådet bör ombildas till ett råd som regelbundet bevakar måluppfyllelserna för både finans- och penningpolitiken (Finans- och penningpolitiska rådet, eller Ekonomiska rådet). Finans- och 5

penningpolitiken är ömsesidigt beroende av varandra och det är naturligt att politikens utfall granskas i ett sammanhang. Vid måttliga konjunkturstörningar kan finanspolitiken i stor utsträckning verka via de s.k. automatiska stabilisatorer som jämnar ut hushållens disponibla inkomster över konjunkturcykeln. Dessa mekanismer är starkare i länder med stor offentlig sektor och höga (och progressiva) skatter. Det är troligt att senare års svenska skattesänkningar har försvagat de automatiska stabilisatorerna. Detta är ett argument för att förstärka den aktiva finanspolitiken. Finanspolitik är förenad med olika typer av tidsfördröjningar. Det tar tid för riksdag och regering att komma fram till beslut och det tar tid att genomföra projekten när väl beslut har fattats. För att åstadkomma god tidsanpassning av finanspolitiska åtgärder är det viktigt att det finns spadfärdiga projekt som kan sättas igång med kort varsel. Spadfärdiga projekt kan inkludera offentliga infrastrukturprojekt och bostadsinvesteringar men kan också omfatta andra program, t.ex. program för subventionerad sysselsättning. Regeringen bör, inom vissa ramar, kunna fatta beslut om aktivering av spadfärdiga projekt utan riksdagens godkännande. En lag om marginella sysselsättningsstöd (MSS) bör införas. MSS innebär i princip ekonomiskt stöd till nettoökning av sysselsättningen i företag. En fördel jämfört med generella sänkningar av arbetsgivaravgifter är att budgetkostnaden blir avsevärt lägre. MSS kan utformas som ett system med fast regelverk som kan aktiveras vid lågkonjunktur. Arbetslöshetsförsäkringen Arbetslöshetsförsäkringen har positiva välfärdseffekter genom att ge skydd mot inkomstförluster till följd av ofrivillig arbetslöshet. Försäkringen kan samtidigt påverka människors beteende via bl.a. sökaktivitet och viljan att acceptera jobberbjudanden. Gängse teori säger att högre ersättning och längre ersättningstider leder till längre arbetslöshetsperioder bland dem som direkt berörs av förändringarna. Dessa mekanismer försvagas om det i försäkringens regelsystem finns strikta krav på att anta erbjudet arbete och starka kontrollmekanismer för att säkerställa att kraven uppfylls. Mekanismerna kan också försvagas genom att kräva deltagande i arbetsmarknadspolitiska program som villkor för ersättning. En mer generös arbetslöshetsersättning kan bidra till högre arbetskraftsdeltagande eftersom deltagande i arbetskraften är en förutsättning för ersättning. Vidare kan högre ersättning leda till effektivare matchningar mellan vakanser och arbetslösa genom att längre söktider kan bidra till att rätt person hamnar på rätt plats. 6

Taket i den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen har inte ändrats sedan 2002, vilket har inneburit en väsentlig urholkning av försäkringsskyddet. Endast ca 10 procent av alla heltidsanställda personer kan idag räkna med ersättning motsvarande 80 procent av tidigare lön. Vidare har införandet av jobbskatteavdraget haft stor betydelse för försäkringens kompensationsgrad efter skatt eftersom avdraget innebär sänkt skatt på arbetsinkomster men inte på transfereringar. För en person med genomsnittslön är ersättningsgraden efter skatt idag lägre än 50 procent och lägre än vad som gäller i de flesta andra europeiska länder. Om inkomstbortfallsprincipen i de offentliga socialförsäkringarna ska tas på allvar så måste taket i arbetslöshetsersättningen höjas. Taket bör också indexeras till löneutvecklingen. Det är ersättningen vid arbetslöshet i relation till utebliven lön som är relevant för att bedöma försäkringsskydd och beteendeanpassningar. Förändringar av ersättningsgraden bör ske efter öppen debatt och genom aktiva beslut, inte genom att tillåta en gradvis urholkning av försäkringsskyddet via den allmänna löneutvecklingen. Kommunernas försörjningsstöd har i allt större utsträckning kommit att fungera som en arbetslöshetsersättning för personer med liten eller ingen ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Försörjningsstödet är dock illa utformat för att vara ersättning vid arbetslöshet. Stödet är behovsprövat på hushållsnivå vilket kan ge höga marginaleffekter om någon i hushållet får tillfälligt arbete. Enligt vår uppfattning ska försörjningsstödet i första hand vara en tillfällig ersättning för personer som hamnat i ekonomiska problem, inte en ersättning som arbetslösa får under en lång tid. Även arbetslösa som inte har upparbetat ett arbetsvillkor bör kunna få grundbeloppet i arbetslöshetsförsäkringen förutsatt att de deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Aktiv arbetsmarknadspolitik Idag bedrivs aktiv arbetsmarknadspolitik både av Arbetsförmedlingen och av kommunerna, där de senare inriktar sig på personer med försörjningsstöd. Denna uppdelning är olycklig av flera skäl. Arbetslösa bör få åtgärder efter behov snarare än efter finansieringsform. Dubbelarbete och risk för att personer hamnar mellan stolarna bör undvikas. Den kommunala arbetsmarknadspolitiken är dessutom dåligt dokumenterad vilket försvårar utvärdering. Vi anser därför att det är viktigt att arbetslösa mottagare av försörjningsstöd flyttas över från kommunerna till Arbetsförmedlingen, så att huvudansvaret förtydligas. 7

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken syftar till att förbättra anställningsbarheten hos de arbetslösa. Därutöver kan politiken också testa de arbetslösas arbetsvilja. Det finns tecken på att sökintensiteten kan gå ner hos programdeltagare under den tid de vistas i åtgärderna. Förstärkta förmedlingsinsatser fungerar väl för personer med svag ställning på arbetsmarknaden, särskilt om fokus läggs på arbetsgivarkontakter och kontroll. Dock verkar förstärkta förmedlingsinsatser fungera sämre för personer som tar emot försörjningsstöd. En förklaring till detta kan vara att de står längre från arbetsmarknaden och har delvis andra problem än arbetslöshet. Generellt sänkta arbetsgivaravgifter för unga är ett statsfinansiellt kostsamt sätt att skapa arbete. Däremot är riktade anställningsstöd ett bra sätt att få personer att lämna arbetslöshet (varaktigt), men då undanträngningseffekter kan förekomma är det viktigt att stöden gäller personer med en svag ställning på arbetsmarknaden. Nystartsjobben har visat sig vara effektiva. Instegsjobben för nyanlända borde också vara framgångsrika men få personer utnyttjar dem. 2000-talets arbetsmarknadsutbildningar har visat sig vara mer framgångsrika än de som bedrevs under 1990-talet. Eftersom detta är en mycket dyr insats med potentiellt stora inlåsningseffekter är det viktigt att utbildningarna riktas till grupper som kan antas ha störst nytta av dessa, samt att innehållet i utbildningen är utformat för att möta flaskhalsar och bristyrken. Yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning är lämplig speciellt för lågutbildade och utomnordiska invandrare. Personer som trots aktiva åtgärder fortfarande är arbetslösa efter ett år bör erbjudas Samhällsjobb i offentlig sektor. Sådana jobb kan också fungera som ett sätt att testa arbetsviljan. Samhällsjobb bör vara på deltid för att behålla incitamenten för att söka efter reguljär sysselsättning. Ersättningen för programdeltagarna bör vara tillräckligt hög för att minimera behovet av kompletterande försörjningsstöd men inte så hög att den eliminerar drivkrafterna att söka efter reguljär sysselsättning. Det norska så kallade kvalifikationsprogrammet har visat sig vara framgångsrikt för en grupp personer som annars har mycket svårt att finna anställning. Det är därför värt att överväga ett liknande program i Sverige. Då programmet är mycket dyrt bör det dock initialt implementeras genom ett utvärderingsbart försök. 8

Anställningsskydd I den empiriska forskningen har man försökt förklara länderskillnader i arbetslöshet och andra utfall med bland annat skillnader i lagstiftning om anställningsskydd. Huvudresultaten är att lagstiftning om anställningsskydd leder till färre uppsägningar av arbetskraft men också färre nyanställningar. Det är inte mycket som tyder på att antalet sysselsatta eller arbetslösa skulle påverkas nämnvärt. Sverige har i jämförelse med andra länder mycket liberala regler för tidsbegränsade anställningar samtidigt som det är relativt kostsamt för företagen att avsluta tillsvidareanställningar. Denna kombination av liberala regler för tidsbegränsade anställningar och restriktiva regler för tillsvidareanställningar är en bidragande orsak till att andelen anställda med tidsbegränsade jobb är högre i Sverige än i OECD som helhet. Skillnaderna är särskilt stora för ungdomar. Nuvarande regelverk innebär starka incitament för arbetsgivare att erbjuda tidsbegränsade anställningar istället för anställning tillsvidare. Visstidsanställningar är förenade med betydande arbetslöshetsrisker. För att förstärka arbetsgivarnas incitament att skapa fasta anställningar föreslår vi differentierade arbetsgivaravgifter, dvs. lägre avgifter för tillsvidareanställda än för tidsbegränsat anställda. Även andra ekonomiska styrmedel för att påverka avvägningen mellan fasta och tidsbegränsade anställningar bör övervägas. Nuvarande turordningsregler vid uppsägningar är knappast optimala men de har sannolikt inte några allvarliga skadeverkningar på sysselsättningen. Det faktum att reglerna är dispositiva skapar möjligheter för flexibilitet, en möjlighet som också ofta utnyttjas. Vidare innebär nuvarande system med dispositiva turordningsregler incitament för arbetsgivarna att sluta kollektivavtal och därmed skapa förutsättningar för förhandlade avsteg från reglerna. Bostadspolitik En förutsättning för att kunna arbeta är att man har en bostad nära arbetet. Detta gör att arbetsmarknaden är intimt sammankopplad med bostadsmarknaden. Det finns många tecken på att den svenska bostadsmarknaden fungerar dåligt. Rörligheten på hyresmarknaden är låg och allra svårast är det att hitta en hyreslägenhet där det är lättast att hitta ett jobb, det vill säga i landets tillväxtregioner. Andelen hyresrätter har dessutom minskat i storstäderna där arbetsmarknaden är som mest dynamisk och där de förmodligen behövs som bäst. Detta beror till viss del på att hyresboende under lång tid varit skattemässigt missgynnat i förhållande till ägande, men framförallt beror det på ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Till 9

exempel har andelen hyresrätter i Stor-Stockholm minskat från 54 procent 1990 till 36 procent 2011. Rörligheten på egnahemsmarknaden är också låg, byggandet är lågt och det råder bostadsbrist på många håll i landet. För att komma till rätta med dessa problem på bostadsmarknaden krävs en lång rad åtgärder. Hyresmarknaden måste reformeras så att hyrorna bättre speglar marknadsvärdet. Detta måste ske på sätt som innebär bibehållet starkt besittningsskydd och förutsägbarhet för hyresgästerna. Reformerna bör heller inte i onödan berika nuvarande hyresfastighetsägare. Fastighetsskatten bör återinföras för ägt boende och avskaffas för hyresfastigheter för att skapa större neutralitet mellan hyrt och ägt boende. ROT-avdraget kan behöva förändras så att det utformas neutralt med avseende på upplåtelseform. Återinförd fastighetsskatt skulle även stimulera rörligheten på egnahemsmarknaden, men för att stimulera rörlighet är det också önskvärt att avskaffa stämpelskatten samt att göra uppskovsreglerna mer generösa. Slutligen krävs en lång rad åtgärder för ökat byggande. Det handlar om att underlätta planprocesser, förenkla byggregler, förbättra konkurrensen i byggsektorn och att stärka kommunernas incitament att bygga bostäder. Vidare behövs det offentligt stöd till nybyggnation för att säkerställa god tillgång till bostäder för alla. Eftersom investeringar i bostäder görs med mycket lång planeringshorisont är det viktigt att bostadspolitiken präglas av stabilitet och långsiktighet. Genomgripande reformer av bostadsmarknaden bör därför i största möjliga utsträckning ske genom blocköverskridande överenskommelser. Ett första steg för att möjliggöra en sådan överenskommelse är en förutsättningslös och fullständig översyn av bostadspolitiken. Utvärdering Arbetslöshet är ett problem i princip alla länder, vilket pekar på att det är svårt att utforma en politik för låg arbetslöshet. De tänkbara lösningarna är förknippade med osäkerhet och det är därför viktigt att de genomförs på ett sätt som underlättar utvärdering och att man tar lärdom av tidigare erfarenheter. Kunskapsläget när det gäller delar av arbetsmarknadspolitiken är ganska god, mycket tack vare det kontinuerliga utvärderingsarbetet vid IFAU. Vi menar att i princip alla reformer bör genomförs på ett sätt som underlättar utvärdering, till exempel genom att genomföra reformer gradvis eller till och med som randomiserade försök. Det är också viktigt att man tar lärdom av tidigare erfarenheter. Politiskt reformarbete är svårt och politiska åtgärder riskerar alltid att inte ha de effekter man trodde eller i vissa fall helt oförutsedda effekter. Misstag kommer alltid att begås, till och med av de mest välvilliga och 10

kunniga politiker. Det är mänskligt att göra misstag, men det är fel att inte lära av misstag, i synnerhet när dessa misstag innebär att våra gemensamma resurser inte används på bästa sätt. TIO PRINCIPER FÖR JOBB OCH VÄLFÄRD De tio viktigaste observationerna och rekommendationerna kan summariskt sammanfattas i följande punkter. 1. Arbetslösheten i Sverige är mycket ojämnt fördelad mellan olika grupper. Arbetslöshet drabbar i allra störst utsträckning människor utan gymnasieexamen, ungdomar och utrikes födda. Ungdomar och utrikes födda har dessutom en svagare ställning på arbetsmarknaden än i flertalet jämförbara länder. Ofta står kommunerna för försörjning och aktivering av dessa grupper. Politik för lägre arbetslöshet bör särskilt utformas med dessa grupper i åtanke. 2. Politiken bör inriktas på att stärka utsatta grupper snarare än att försöka anpassa arbetsmarknaden efter dem. Konstaterandet att vissa grupper står långt från arbetsmarknaden leder till ett politiskt vägval: Antingen kan man försöka stimulera framväxten av fler låglönejobb för dessa grupper, eller så kan man vilket vi förordar försöka föra dessa grupper närmare arbetsmarknaden och de högproduktiva jobb som finns och som Sverige behöver fler av. 3. Sverige behöver en bättre utbildad arbetskraft. Det finns en myt att Sverige skulle ha en överutbildad arbetskraft. I själva verket ligger utbildningsnivån i Sverige nära OECDgenomsnittet. Högre utbildning är starkt förknippat med högre sysselsättning, både bland inrikes och utrikes födda. Särskilt tufft är det för personer utan gymnasieexamen. Vi föreslår därför generella utbildningssatsningar för att fler ska kunna läsa in gymnasieexamen: ungdomsgaranti för att säkerställa att ungdomar ges möjlighet att komplettera sin gymnasieutbildning och ett nytt kunskapslyft som möjliggör för arbetslösa vuxna att läsa in gymnasieexamen med bibehållen arbetslöshetsersättning. 4. Arbetsmarknadspolitiken bör inriktas på att subventionera övergång från arbetslöshet till arbete snarare än att subventionera hela befolkningsgrupper. Generella skattelättnader för alla som arbetar såsom nedsättningen av arbetsgivaravgifter för unga skapar få jobb och är dyra i termer av uteblivna skatteintäkter. 11

5. Aktiv arbetsmarknadspolitik kan minska arbetslösheten. Forskningen visar att riktade anställningsstöd, förstärkta förmedlingsinsatser och yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning med ett stort inslag av arbetsgivarkontakter är betydelsefulla åtgärder för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden. För att minska undanträngningseffekterna är det viktigt att de subventionerade anställningarna riktas till personer med svag ställning på arbetsmarknaden. 6. Konjunkturpolitiken påverkar arbetslösheten på både kort och långt sikt. Den svenska 90-talskrisen visar att hög arbetslöshet i kristider riskerar att bita sig fast. Det är därför viktigt att finans- och penningpolitiken används kraftfullt för att hålla tillbaka arbetslösheten i lågkonjunkturer. Vi föreslår ett tydligare ramverk för finanspolitiska stimulansåtgärder med god tidsanpassning; det bör till exempel finnas spadfärdiga offentliga infrastruktur- och bostadsprojekt. Vi föreslår också en tydligare uppföljning av penningpolitiken så att inflationen inte varaktigt understiger inflationsmålet. Finans- och penningpolitiken bör utvärderas regelbundet i ett sammanhang genom ett finans- och penningpolitiskt råd. 7. Skapa starkare incitament för arbetsgivare att erbjuda fasta anställningar. Sverige har i jämförelse med andra länder mycket liberala regler för tidsbegränsade anställningar samtidigt som det är relativt kostsamt för arbetsgivare att säga upp tillsvidareanställd personal. Kombinationen av liberala regler för tidsbegränsade anställningar och restriktiva regler för tillsvidareanställningar har bidragit till att andelen anställda med tidsbegränsade jobb är högre i Sverige än i de flesta andra länder. Tidsbegränsade anställningar innebär hög risk för arbetslöshet. Vi föreslår differentierade arbetsgivaravgifter för att stimulera fasta anställningar. 8. Arbetslöshetsförsäkringen ska vara en försäkring för alla arbetslösa. Det låga taket i arbetslöshetsförsäkringen och det stora antalet som står utanför försäkringen gör att många inte har ett ordentligt försäkringsskydd vid arbetslöshet. Dessutom har det medfört att många arbetslösa hänvisas till försörjningsstöd. Detta har av en rad skäl försvårat övergången till arbete, bland annat då försörjningsstödet är inkomstprövat på hushållsnivå. Vi föreslår därför ett höjt och indexerat tak i arbetslöshetsförsäkringen samt en förändring av arbetsvillkoret så att färre arbetslösa ska behöva vara beroende av kommunalt försörjningsstöd samt att personer som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder får ut grundersättningen 9. En förutsättning för att ta ett arbete är god tillgång till bostäder. Där det är lättast att hitta jobb är det svårast att hitta bostad. Bostadspolitiken måste förändras. Vi föreslår 12

därför bland annat ett reformerat bruksvärdessystem, skatteneutralitet mellan hyrt och ägt boende, lägre beskattning vid bostadsbyte samt höjd fastighetsskatt. 10. Experimentera, utvärdera och våga göra fel. Alla politiska åtgärder är förknippade med stor osäkerhet och det är därför viktigt att politiska åtgärder genomförs på ett sätt som underlättar utvärdering och att man tar lärdom av tidigare erfarenheter. Det är mänskligt att göra misstag, men det är fel att inte lära av misstag som drabbar andra. 13

2. Utvecklingen på arbetsmarknaden Svensk arbetsmarknad har i flera avseenden genomgått stora förändringar under de senaste decennierna. Arbetskraftsdeltagandet bland kvinnor har ökat kraftigt. Andelen tidsbegränsade anställningar har ökat starkt samtidigt som arbetslösheten har stigit till nivåer som under 1970- och 1980-talen skulle ha betraktats som mycket osannolika. I det följande ges en kortfattad beskrivning av några viktiga arbetsmarknadstrender. Vi börjar med att presentera aggregerade data över arbetskraftsdeltagande, sysselsättning och arbetslöshet bland män och kvinnor. Därefter följer avsnitt som behandlar arbetsmarknadsutfall för olika åldersgrupper liksom skillnader relaterade till födelseland och utbildning. Vi diskuterar också hur matchningen mellan vakanser och arbetslösa har utvecklats. Arbetskraftsdeltagande, sysselsättning och arbetslöshet 2 Arbetskraftsdeltagandet ökade kraftigt bland kvinnor under 1970- och 1980-talen samtidigt som männens deltagande minskade något (figur 1). Skillnaderna mellan mäns och kvinnors arbetskraftstal har legat relativt stabilt kring 4 procentenheter sedan slutet av 1980-talet. I samband med krisen i början av 1990-talet minskade deltagandet med ca 5 procentenheter i båda grupperna. Under de senaste åren har arbetskraftsdeltagandet ökat med ca 3 procentenheter bland både män och kvinnor. Arbetskraftsdeltagandet bland kvinnor är högre i Sverige än i de flesta andra OECD-länder. Sysselsättningsgraden följer i stora drag samma utveckling som arbetskraftstalen (figur 2). I samband med 1990-talskrisen minskade männens sysselsättning med 14 procentenheter. Kvinnornas sysselsättning minskade med i det närmaste lika mycket men bottennivån inträffade några år senare än för män. Skillnaden mellan mäns och kvinnors sysselsättningsgrad har legat relativt stabilt kring fyra procentenheter sedan slutet av 1990- talet. 2 De data som redovisas kommer i huvudsak från SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU) och avser nu gällande mätmetoder för arbetslösheten och arbetskraften. Det innebär bland annat att heltidsstuderande som söker arbete räknas som arbetslösa. För år före 2005 har SCB skapat länkade serier tillbaka till 1987 och i viss utsträckning också tillbaka till 1970. Åldersgruppen är i regel 16 64 år. I linje med internationell praxis har SCB under senare år börjat redovisa data för 15 74 år (och delgrupper). Det relativa arbetskraftstalet (arbetskraftsdeltagandet) och sysselsättningsgraden anges i procent av befolkningen. Arbetslösheten anges i procent av arbetskraften. Uppgifter om andra länder härrör från OECD (Employment Outlook) och Eurostat. 14

Figur 1. Arbetskraftsdeltagande 16 64 år efter kön 1970 2013, procent. 100 90 80 Män 70 60 Kvinnor 50 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 Källa: AKU (säsongrensade kvartalsdata 1970 2013kv3). Figur 2. Sysselsättningsgrad 16 64 år efter kön 1970 2013, procent. 100 90 Män 80 70 Kvinnor 60 50 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 Källa: AKU (säsongrensade kvartalsdata 1970 2013kv3). Figur 3. Andel tidsbegränsat anställda 1987 2013, procent. 18 16 Andel av anställda 14 12 10 Andel av arbetskraften 8 88 90 92 94 96 98 00 02 04 06 08 10 12 Källa: AKU (säsongrensade kvartalsdata 1987 2013kv3). 15

Tidsbegränsade anställningar har blivit allt vanligare. I slutet av 1980-talet var drygt 10 procent av anställningarna tidsbegränsade; sedan millennieskiftet har andelen tidsbegränsade anställningar uppgått till i genomsnitt ca 16 procent (figur 3). Ökningen skedde främst under 1990-talet. Som framgår av appendix, tabell A1, har ökningen varit starkare inom privat och statlig sektor än inom den kommunala sektorn. Sverige har i jämförelse med genomsnittet för OECD-länder en relativt hög andel tidsbegränsade anställningar; OECD-genomsnittet låg på 12 procent år 2012. Under perioden fram till 1990 pendlade arbetslösheten bland män och kvinnor i huvudsak mellan 2 och 4 procent (figur 4). Arbetslösheten var under den perioden något högre bland kvinnor än bland män, sannolikt delvis sammanhängande med att kvinnornas arbetskraftsutbud ökade starkt under 1970- och 1980-talen. I samband med 90-talskrisen ökade männens arbetslöshet betydligt mer än kvinnornas. Arbetslöshetsskillnaderna mellan könen har sedan millennieskiftet i genomsnitt varit mycket små. De svenska arbetslöshetstalen har sedan 2009 legat nära OECD-genomsnittet på ca 8 procent. I december 2013 var arbetslösheten 8,1 procent i Sverige, vilket kan jämföras med 10,7 procent i genomsnitt i EU-28 och 12 procent inom euro-området (säsongrensade värden). Finanskrisen medförde att arbetslösheten ökade med ca tre procentenheter från mitten av 2008 till mitten av 2009. Sysselsättningsgraden föll med drygt tre procentenheter medan arbetskraftsdeltagandet endast påverkades marginellt. Från slutet av 2009 inleddes en period med relativt stabil ökning av såväl arbetskraftsdeltagande som sysselsättning. I slutet av 2013 var arbetskraftsdeltagandet högre än vad det var före finanskrisen och sysselsättningsgraden hade nått ungefär samma nivå som före krisen. Arbetslösheten har minskat i relativt långsam takt och var i slutet av 2013 ca två procentenheter högre än nivån före finanskrisen. Se figur 5 som visar utvecklingen på arbetsmarknaden sedan millennieskiftet. En vanlig indikator på omfattningen av långtidsarbetslöshet är andelen arbetslösa med minst ett halvårs arbetslöshet (27+ veckor, se figur 6). Långtidsarbetslöshet är mer frekvent förekommande bland män än bland kvinnor. Långtidsarbetslösheten minskade påtagligt från slutet av 1990-talet men trenden bröts i samband med finanskrisen i slutet på 00-talet. Samma mönster ges av data över genomsnittliga arbetslöshetstider (tid i pågående arbetslöshetsperioder) som har ökat med drygt 10 veckor för män och knappt 10 veckor för kvinnor sedan andra kvartalet 2008 (figur 7). De genomsnittliga arbetslöshetstiderna har sedan millennieskiftet varit ca fyra veckor längre för män än för kvinnor. Sverige har i ett 16

internationellt perspektiv liten långtidsarbetslöshet; andelen arbetslösa med minst 12 månaders arbetslöshet var år 2012 lägre i Sverige än i de flesta andra OECD-länder. Figur 4. Arbetslöshet 16 64 år efter kön 1970 2013, procent. 14 12 10 Män 8 6 Kvinnor 4 2 0 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 Källa: AKU (säsongrensade kvartalsdata 1970 2013kv3). Figur 5. Arbetskraftsdeltagande och sysselsättning (procent av befolkningen, höger skala) samt arbetslöshet (procent av arbetskraften, vänster skala), 16 64 år, 2000 2013. 84 10 9 8 7 6 sysselsättning arbetslöshet arbetskraft 82 80 78 76 74 72 5 00 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 Källa: AKU (säsongrensade och utjämnade månadsdata). 17

Figur 6. Långtidsarbetslöshet (andel arbetslösa 27+) 16 64 år efter kön 1987 2013, procent. 60 50 Män 40 30 Kvinnor 20 10 0 88 90 92 94 96 98 00 02 04 06 08 10 12 Källa: AKU (säsongrensade kvartalsdata 1987 2013kv3). Figur 7. Genomsnittliga arbetslöshetstider 16 64 år efter kön 1987 2013, veckor. 45 40 35 Män 30 25 Kvinnor 20 15 10 5 88 90 92 94 96 98 00 02 04 06 08 10 12 Källa: AKU (säsongrensade kvartalsdata 1987 2013kv3). Det konventionella arbetslöshetsmåttet inkluderar inte latent arbetssökande, dvs. personer utanför arbetskraften som velat och kunnat arbeta men som inte sökt efter arbete. Inte heller inkluderas undersysselsatta personer, dvs. sådana som arbetar mindre än vad de skulle vilja och som kunnat arbeta mer. De undersysselsatta består främst av personer som arbetar ofrivillig deltid, men även personer som arbetar heltid och som vill arbeta fler timmar. Se SCB (2014). Ett naturligt mått på bred arbetslöshet kan fås genom att relatera det totala outnyttjade arbetsutbudet i timmar (från arbetslösa, latent arbetssökande och undersysselsatta) till det totala utbudet i timmar (summan av outnyttjat utbud och faktiskt arbetade timmar). Som framgår av figur 8 har arbetslösheten enligt detta mått varit ca 12 procent för män och ca 14 procent för kvinnor sedan 2009. Att arbetslösheten i timmar är högre bland kvinnor än 18

bland män återspeglar att undersysselsättning och latent arbetssökande är vanligare bland kvinnor än bland män. Ökningen av bred arbetslöshet i samband med finanskrisen är emellertid större bland män än bland kvinnor. Vi noterar också att bred arbetslöshet (liksom det konventionella måttet på arbetslöshet) är högre 2013 än strax före finanskrisen. Figur 8. Arbetslöshet i timmar (outnyttjat utbud/totalt utbud) 15 74 år efter kön, procent. 16 Kvinnor 12 8 Män 4 0 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 Källa: AKU (säsongrensade kvartalsdata 2005kv2 2013kv3). En stor och växande del av arbetslösheten består av heltidsstuderande som söker arbete. År 2012 var drygt 30 procent av de arbetslösa i gruppen 16 64 år heltidsstuderande; bland arbetslösa ungdomar var närmare hälften studerande. Mellan 2004 och 2012 ökade antalet heltidsstuderande arbetslösa i gruppen 16 64 år från ca 45 000 till ca 130 000, eller från ca 1 procent till drygt 2,5 procent av arbetskraften (figur 9). 3 Gruppen heltidsstuderande arbetslösa består i huvudsak av tre grupper, nämligen ungdomar i gymnasieskolan, högskolestuderande samt personer som deltar i vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder i Arbetsförmedlingens regi. Ökningen av antalet heltidsstuderande arbetslösa under senare år kan i viss utsträckning förklaras av att långtidsarbetslösheten ökat vilket i sin tur har inneburit att allt fler deltar i jobb- och utvecklingsgarantin och därmed klassificeras som heltidsstuderande i AKU. 4 3 I figur 9 har arbetslösheten exklusive studerande relaterats till arbetskraften exklusive studerande som söker arbete. Serien visar alltså arbetslöshetsutvecklingen om heltidsstuderande som söker arbete inte hade inkluderats. Detta motsvarar ungefär arbetslösheten enligt de mätmetoder som tillämpades före 2005. 4 Källa: LO-ekonomerna, specialbearbetning av AKU. 19

Figur 9. Arbetslöshet, arbetslöshet exkl. studerande samt arbetslösa som studerar, procent av arbetskraften 1987 2013. 12 Arbetslöshet 10 8 6 4 Arbetslöshet exkl. studerande 2 0 Studerande 88 90 92 94 96 98 00 02 04 06 08 10 12 Källa: AKU (säsongrensade kvartalsdata 1987 2013kv3). Arbetslöshet efter ålder Arbetslösheten är betydligt högre bland ungdomar än bland äldre. Tabell A2 i appendix sammanfattar arbetslöshetens åldersberoende under perioden 1987 2013. Vi redovisar dels arbetslösheten i procent av arbetskraften för olika grupper (u), dels arbetslösheten för respektve grupp i relation till arbetslösheten i genomsnitt ( u / 20 u ), ett grovt mått på relativa skillnader i arbetslöshetstal. Arbetslösheten är genomgående lägst för 45 54-åringar och högst för 16 24-åringar. De relativa skillnaderna mellan åldersgruppernas arbetslöshet har inte ändrats dramatiskt under perioden. En närmare granskning av utvecklingen för ungdomar visar på tydliga skillnader mellan utvecklingen för yngre och äldre ungdomar (16 19-åringar respektive 20 24-åringar). Som framgår av figurerna 10 och 11 är den trendmässiga ökningen av arbetslösheten betydligt starkare bland tonåringarna än bland de äldre ungdomarna. Arbetsmarknadssituationen för den äldsta åldersgruppen har utvecklats relativt gynnsamt under 00-talet. Arbetslösheten har minskat och sysselsättningsgraden har uppvisat en stabil ökning (figur 12). Stigande sysselsättningsgrad bland äldre är ett internationellt fenomen. Sysselsättningsgraden bland 55 64-åringar är dock högre i Sverige 73 procent än i de flesta andra OECD-länder; OECD-genomsnittet var 56 procent år 2012. Ungdomar har betydligt kortare arbetslöshetstider än äldre. Den genomsnittliga arbetslöshetstiden för pågående arbetslöshetsperioder under åren 2007 2013 var 15 veckor för 16 24-åringar, 37 veckor för 25 54-åringar och 57 veckor för 55 64-åringar. Det faktum att ungdomar har relativt korta arbetslöshetstider beror i hög grad på att ungdomar i stor utsträckning avslutar sina arbetslöshetsperioder genom att lämna arbetskraften. Sannolikheten

för att avsluta arbetslöshet genom utträde ur arbetskraften är dubbelt så hög för ungdomar som för övriga. 5 Jobbchanserna sannolikheten att gå från arbetslöshet till sysselsättning är också högre bland ungdomar än bland äldre. Skillnaderna förefaller dock vara relativt små mellan 15 24-åringar och 25 54-åringar. Enligt flödesdata från AKU för perioden 2005 2013 var den genomsnittliga frekvensen övergångar (mellan två kvartal) från arbetslöshet till sysselsättning 29 procent för 15 24-åringar, 27 procent för 25 54-åringar och 17 procent för 55 64-åringar. För samtliga grupper gäller att de allra flesta övergångar till arbete innebär tidsbegränsade anställningar. Även arbetsförmedlingens data för övergångar till arbete visar att förväntad tid till arbete är kortare bland ungdomar än bland äldre. Figur 10. Arbetslöshet bland ungdomar och äldre 1987 2013, procent. 50 40 30 16-19 20 20-24 10 0 55-64 88 90 92 94 96 98 00 02 04 06 08 10 12 Källa: AKU (säsongrensade och utjämnade månadsdata). Figur 11. Arbetslöshet bland ungdomar och äldre relativt genomsnittlig arbetslöshet 16 64 år. 6 5 4 16-19 3 2 1 20-24 55-64 0 88 90 92 94 96 98 00 02 04 06 08 10 12 Källa: AKU (kvoter mellan säsongrensade och utjämnade månadsdata). 5 Utträde ur arbetskraften bland ungdomar innebär antagligen i regel övergång till studier. De AKU-data som SCB publicerar (flödesdata) ger dock ingen information om detta. 21

Figur 12. Sysselsättningsgrad bland ungdomar och äldre 1987 2013, procent. 90 80 70 60 50 40 30 20 10 55-64 16-19 20-24 0 88 90 92 94 96 98 00 02 04 06 08 10 12 Källa: AKU (säsongrensade och utjämnade månadsdata). Sverige har i jämförelse med andra OECD-länder hög ungdomsarbetslöshet. År 2012 var arbetslösheten bland 15 24-åringar 24 procent i Sverige, att jämföras med ett OECDgenomsnitt på 16 procent. 6 Under senare år har en ny indikator på ungdomars arbetsmarknadsutfall tagits fram inom EU och börjat publiceras av bl.a. OECD. Avsikten är mäta graden av inaktivitet bland ungdomar och indikatorn går under akronymen NEET ( not in employment, education or training ). NEET inkluderar personer som saknar arbete och som inte deltar i formella eller informella studier. I Sverige klassas deltagare i vissa arbetsmarknadspolitiska program som studerande, bl.a. personer i den s.k. jobbgarantin för ungdomar. I gruppen 20 24 år varierade NEET-andelen av befolkningen mellan 11 och 14 procent under åren 2007 2012. Andelen var 11 procent såväl 2007 som 2012. NEET-andelen var relativt låg i Sverige jämfört med andra EU-länder; NEET-genomsnittet för EU 27 var närmare 20 procent. Se SOU 2013:74. Inrikes vs. utrikes födda Under senare år har antalet utlandsfödda i befolkningen ökat. Mellan åren 2007 och 2013 ökade antalet utlandsfödda i gruppen 16 64 år med ca 240 000 personer samtidigt som antalet inrikes födda i samma åldersgrupp minskade med närmare 100 000 personer. Antalet utlandsfödda i arbetskraften ökade med drygt 200 000 som ett resultat dels av den växande befolkningen, dels av att arbetskraftsdeltagandet i gruppen ökade med ca tre procentenheter. 6 Se SCB (2013) för analys och diskussion av den internationella jämförbarheten av statistik över ungdomsarbetslöshet. Slutsatsen är att jämförbarheten är god eftersom statistiken följer harmoniserade arbetskraftsundersökningar. 22

Sysselsättningsgraden har dock varit i stort sett oförändrad mellan 2007 och 2013 för både inrikes och utrikes födda. Sysselsättningen bland inrikes födda är närmare 15 procentenheter högre än bland utlandsfödda (figur 13). Figur 13. Sysselsättningsgrad bland inrikes och utrikes födda 2005 2013 16 64 år, procent. 80 75 Inrikes 70 65 Utrikes 60 55 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 Källa: AKU (säsongrensade kvartalsdata 2005kv2 2013kv4). Figur 14. Arbetslöshet bland inrikes och utrikes födda 2005 2013 16 64 år, procent. 20 16 12 Utrikes 8 Inrikes 4 0 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 Källa: AKU (säsongrensade kvartalsdata 2005kv2 2013kv4). Arbetslösheten är väsentligt högre bland utlandsfödda än bland inrikes födda (figur 14). Arbetslösheten har under senare år varit ca 16 procent bland utrikes födda och ca 6 procent bland inrikes födda. En närmare granskning visar att arbetslösheten är väsentligt högre bland utrikes födda än bland inrikes födda inom alla åldersgrupper. Arbetslösheten bland utrikes födda ungdomar har uppvisat en trendmässig uppgång och har under senare år överstigit 35 23

procent. För inrikes födda ungdomar har arbetslösheten under senare år legat på drygt 20 procent. Vidare är långtidsarbetslösheten högre bland utlandsfödda än bland inrikes födda (figur 15). Se Aldén och Hammarstedt (2013) för en mer detaljerad redogörelse. Figur 15. Andel långtidsarbetslösa (27+ veckor) bland inrikes och utrikes födda 2006 2013 16 64 år, procent. 44 40 36 32 28 Utrikes 24 20 Inrikes 16 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 Källa: AKU (säsongrensade kvartalsdata 2006kv2 2013kv4). Utbildning Sysselsättning och arbetslöshet i olika utbildningsgrupper redovisas i figurerna 16 och 17. Vi fokuserar på åldersgruppen 25 54 år. Det är väl känt att högre utbildning i regel innebär högre sysselsättning och lägre arbetslöshet, något som bekräftas av figurerna. Den mycket negativa utvecklingen för lågutbildade är anmärkningsvärd. Sysselsättningsgraden för personer med förgymnasial utbildning har sedan 1990 minskat med ca 20 procentenheter. Arbetslösheten bland lågutbildade har ökat trendmässigt sedan millennieskiftet. Bland arbetslösa inskrivna vid arbetsförmedlingarna har antalet personer med förgymnasial utbildning ökat kontinuerligt sedan 2008 och utgör idag ca 30 procent av samtliga inskrivna arbetslösa. Bland arbetslösa med förgymnasial utbildning är gruppen inrikes födda ungefär lika stor (50 000 personer) som gruppen födda utanför Europa (Arbetsförmedlingen, 2013). 24

Figur 16. Sysselsättningsgrad efter utbildningsnivå 1987 2011 25 54 år, procent. 95 universitet 90 85 80 förgymnasial gymnasium 75 70 65 88 90 92 94 96 98 00 02 04 06 08 10 Källa: AKU. Figur 17. Arbetslöshet efter utbildningsnivå 1987 2011 25 54 år, procent. 14 förgymnasial 12 10 8 gymnasium 6 4 2 universitet 0 88 90 92 94 96 98 00 02 04 06 08 10 Källa: AKU. Matchningen mellan arbetslösa och vakanser Matchningsproblem på arbetsmarknaden brukar ofta illustreras med hjälp av en så kallad Beveridgekurva som visar samvariationer mellan arbetslöshet och lediga platser. I ett normalt konjunkturförlopp är sambandet mellan arbetslöshet och vakanser negativt, dvs. arbetslösheten är låg när det finns många lediga platser. I svenska data tycks detta mönster brytas kring 2009; såväl arbetslöshet som vakanser ökar och arbetslösheten under de senaste 25

åren har varit betydligt högre än i början av 00-talet vid givna vakanstal (figur 18). 7 Beveridgekurvan tycks ha skiftat utåt. Figur 18. Vakanser (privat sektor) och arbetslöshet 16 64 år 2001kv1 2013kv2, procent av arbetskraften..6.5 01q1 12q2 07q4 Vakanser.4.3 03q1 12q4 05q3 10q1.2 09q2.1 5.5 6.0 6.5 7.0 7.5 8.0 8.5 9.0 9.5 Arbetslöshet Källor: SCB (AKU samt konjunkturstatistik över vakanser), säsongrensade och utjämnade kvartalsdata. Figur 19. Jobbchanser och lediga jobb 2005kv2 2012kv4, procent. 34 32 30 07q4 Jobbchans 28 26 05q2 10q3 24 22 09q2 12q3 20 0.6 0.7 0.8 0.9 1.0 1.1 1.2 1.3 1.4 Lediga jobb Källor: SCB (AKU flödesdata respektive konjunkturstatistik över vakanser). Jobbchanser mäts som andelen arbetslösa som får arbete efter ett kvartal (procent) och lediga jobb anges i procent av arbetskraften. 7 Vakansdata avser privat sektor. Vakanser definieras av SCB i analogi med det sätt som arbetslösheten mäts i AKU som obemannade lediga jobb som kan tillträdas omedelbart. Ett bredare mått på otillfredsställd arbetskraftsefterfrågan är vad SCB betecknar som lediga jobb. Här avses att arbetsgivare har påbörjat extern rekrytering men ännu inte ännu inte tillsatt jobbet. Lediga jobb inkluderar även jobb där rekrytering pågår samtidigt som jobbet är bemannat av t.ex. vikarie. 26