Kemiska hälsorisker inom möbelkonservatorsyrket

Kemiska hälsorisker inom möbelkonservatorsyrket - en inventering av förekommande hälsorisker och hur dessa kan undvikas eller minimeras David Fucik och Sandra Friberg MÖBELKONSERVERING Carl Malmsten Centrum för Träteknik & Design REG NR: LiTH-IKP-Ing-Ex-03/31-SE Augusti 2003

Avdelning, Institution Division, Department LiTH - IKP Carl Malmsten Centrum för Träteknik & Design Renstiernas Gata 12 116 28 Stockholm Datum Date 2003-08-31 Språk Language Svenska/Swedish Engelska/English Annat/Other Rapporttyp Report category Examensarbete Övrig rapport Kurs ISBN ISRN Serietitel och serienummer Title of series, numbering URL för elektronisk version Registreringsnummer Titel Title Författare Author Sammanfattning Abstract LiTH-IKP-Ing-Ex- 03/31-SE Kemiska hälsorisker inom möbelkonservatorsyrket - en inventering av förekommande hälsorisker och hur dessa kan undvikas eller minimeras David Fucik och Sandra Friberg Möbelkonservatorer handskas i sin yrkesutövning regelbundet med ett stort antal hälsovådliga kemikalier. Uppgifter om huruvida halten av kemikalierångor i våra verkstadsmiljöer ryms inom ramen för Arbetarskyddsstyrelsens normer saknas. Syftet med rapporten har varit att närmare belysa ett urval av de mest förekommande kemikalierna inom möbelkonservatorsyrket, samt att redogöra för deras hälsovådlighet och hur man på bästa sätt kan skydda sig emot dem. Arbetet som genomfördes under våren 2003 är uppdelat i tre huvuddelar. Inledningsvis redovisas en arbetsplatsundersökning som redogör för de använda kemikalierna ute på verkstäderna, yrkesutövarnas kunskaper om produkternas hälsovådlighet och deras kännedom om hur man undviker eller minimerar riskerna vid kemikaliehantering. Den andra delen innehåller en jämförelse mellan hygieniska gränsvärden för fyra utvalda kemikalier och de värden som framtagits genom testmätningar i verkstadsmiljö. Denna del innehåller också ett avsnitt som sammanfattar kemikaliernas egenskaper, användningsområden och hälsorisker. Avslutningsvis beskrivs de för ändamålet bäst lämpade skyddshjälpmedel som finns att tillgå på marknaden och när dessa bör användas. Arbetsplatsundersökningen visar att kunskapen om kemikaliernas hälsovådlighet och graden av skyddsanvändning på verkstäderna är mycket skiftande och på många arbetsplatser otillräcklig. Testmätningarna visar att halten av hälsovådliga ångor var under eller långt under rekommenderande hygieniska gränsvärden för samtliga fyra testade kemikalier. Det är dock nödvändigt att genomföra fler jämförande analyser för att möbelkonservatorernas arbetsmiljö med avseende på kemikaliehantering ska kunna kartläggas på ett tillförlitligt sätt. Nyckelord Keywords Möbelkonservering; Arbetsmiljö; Kemikalier; Hälsorisker;

Sammanfattning Möbelkonservatorer handskas i sin yrkesutövning regelbundet med ett stort antal hälsovådliga kemikalier. Uppgifter om huruvida halten av kemikalierångor i våra verkstadsmiljöer ryms inom ramen för Arbetarskyddsstyrelsens normer saknas. Syftet med rapporten har varit att närmare belysa ett urval av de mest förekommande kemikalierna inom möbelkonservatorsyrket, samt att redogöra för deras hälsovådlighet och hur man på bästa sätt kan skydda sig emot dem. Arbetet som genomfördes under våren 2003 är uppdelat i tre huvuddelar. Inledningsvis redovisas en arbetsplatsundersökning som redogör för de använda kemikalierna ute på verkstäderna, yrkesutövarnas kunskaper om produkternas hälsovådlighet och deras kännedom om hur man undviker eller minimerar riskerna vid kemikaliehantering. Den andra delen innehåller en jämförelse mellan hygieniska gränsvärden för fyra utvalda kemikalier och de värden som framtagits genom testmätningar i verkstadsmiljö. Denna del innehåller också ett avsnitt som sammanfattar kemikaliernas egenskaper, användningsområden och hälsorisker. Avslutningsvis beskrivs de för ändamålet bäst lämpade skyddshjälpmedel som finns att tillgå på marknaden och när dessa bör användas. Arbetsplatsundersökningen visar att kunskapen om kemikaliernas hälsovådlighet och graden av skyddsanvändning på verkstäderna är mycket skiftande och på många arbetsplatser otillräcklig. Testmätningarna visar att halten av hälsovådliga ångor var under eller långt under rekommenderande hygieniska gränsvärden för samtliga fyra testade kemikalier. Det är dock nödvändigt att genomföra fler jämförande analyser för att möbelkonservatorernas arbetsmiljö med avseende på kemikaliehantering ska kunna kartläggas på ett tillförlitligt sätt.

Abstract Furniture Conservators are using toxic chemicals at a daily basis. Information whether harmful vapors in the workshops are within accepted threshold values are lacking. The purpose of this study has been to illustrate a selection of the most common chemicals occurring within the profession, to clarify their toxicity and supply information about appropriate safety precautions. The study was done during spring 2003 and is divided in three main sections. By way of introduction is presented a survey that give an account of what chemicals are being used, the conservators knowledge about their toxicity and their knowledge about safety precautions. The second section contains a comparison between the hygienic (sanitary) threshold values of four selected chemicals and values obtained through taking measurements in a workshop environment. This section also includes a part that summarizes the properties of the different chemicals, their usage and their toxicity. To conclude there is a section that describes the most suitable safety equipment to be found on the market. The survey shows that the knowledge about the toxicity of the chemicals and the use of safety equipment is varying and in many workshops insufficient. The measurements taken shows that the content of harmful vapors were below, or well below recommended threshold values for all four tested chemicals. However it is necessary to implement further tests in order to fully chart the working environment for Furniture Conservators.

Innehållsförteckning 1 INLEDNING... 1 1.1 SYFTE... 1 1.2 METOD... 1 1.3 AVGRÄNSNING... 1 1.4 TILLÄMPAD TERMINOLOGI... 2 2 SAMMANSTÄLLNING AV INTERVJUERNA... 3 2.1 FÖRTECKNING ÖVER DE INTERVJUADE ARBETSPLATSERNA... 3 2.2 ANVÄNDA PRODUKTER... 4 2.3 KONSERVATORERNAS KUNSKAPER OM PRODUKTERNAS HÄLSOVÅDLIGHET... 5 2.4 KONSERVATORERNAS VIDTAGNA SKYDDSÅTGÄRDER... 5 2.5 KONSERVATORERNAS HÄLSOPROBLEM... 6 3 KEMIKALIERS PÅVERKAN OCH HÄLSOVÅDLIGHET... 7 3.1 HYGIENISKA GRÄNSVÄRDEN... 7 3.2 GIFTIGHET, BEGREPP OCH DEFINITIONER... 8 3.3 UPPTAG AV FRÄMMANDE KEMIKALIER I KROPPEN... 9 3.3.1 Upptag via huden... 9 3.3.2 Upptag genom mag- och tarmkanalen... 10 3.3.3 Upptag genom lungorna... 10 4 BESKRIVNING AV KEMIKALIER... 12 4.1 ACETON... 12 4.2 AMMONIAK... 12 4.3 INDUSTRISPRIT A 99,5 %... 13 4.3.1 Etanol... 13 4.3.2 Metyletylketon... 13 4.3.3. Metylisobetylketon... 14 4.4 LACKNAFTA... 14 4.5 TERPENTIN... 15 4.6 FÖRTUNNINGAR... 16 5 TESTER OCH MÄTNINGAR... 18 5.1 TESTADE KEMIKALIER... 18 5.2 BESKRIVNING AV TILLVÄGAGÅNGSSÄTT FÖR EXPONERINGSMÄTNING... 19 5.3 RESULTAT AV MÄTNINGARNA... 20 5.3.1 Beräkning av uppmätta kemikaliekoncentrationer... 20 5.3.2 Beräkning av samverkande effekter... 22

6 SKYDDSÅTGÄRDER... 23 6.1 INSTITUTIONER... 23 6.2 VARUINFORMATIONSBLAD... 25 6.3 CAS-NUMMER... 25 6.4 PIKTOGRAM... 27 6.5 HANDSKAR... 28 6.6 ANDNINGSSKYDD... 29 6.7 VENTILATION/PUNKTUTSUG... 32 6.8 FÖRVARING... 34 6.9 ÖVRIGT... 34 7.SLUTSATS OCH REKOMMENDATIONER... 35 8 KÄLLFÖRTECKNING... 37 8.1 LITTERATUR OCH ÖVRIGA PUBLIKATIONER... 37 8.2 ELEKTRONISKA KÄLLOR... 37 8.3 MUNTLIGA KÄLLOR... 38 9 BILAGOR... 39 9.1 RESULTAT FRÅN EXPONERINGSMÄTNINGARNA... 39 9.2 HYGIENISKA GRÄNSVÄRDEN FÖR B.L.A. ETANOL... 40 9.3 HYGIENISKA GRÄNSVÄRDEN FÖR B.L.A. ACETON... 41 9.4 HYGIENISKA GRÄNSVÄRDEN FÖR B.L.A. LACKNAFTA... 42 9.5 HYGIENISKA GRÄNSVÄRDET FÖR B.L.A. TERPENTIN... 43 9.6 INFORMATIONSBLAD FÖR FÖRTUNNING, UTGIVET AV FÖRETAGET WEDEVÅG... 44

Figurförteckning Figur 1. Luftpump samt kolrör (foto Sandra Friberg). Figur 2. Placering av mätutrustning på testperson (foto Sandra Friberg). Figur 3. Utförande av arbete under exponeringsmätning (foto Sandra Friberg). Figur 4. Piktogram över farosymboler (Lösningsmedel är farliga, 1992, skrift utgiven av Arbetarskyddstyrelsen). Figur 5. Nitrilgummihandskar (Skydda produktkatalog 2003). Figur 6. Filtrerande halvmask (Skydda produktkatalog 2003). Figur 7. Halvmask (Skydda produktkatalog 2003). Figur 8. Helmask (Skydda produktkatalog 2003). Figur 9. Fläktassisterande andningsskydd (Skydda produktkatalog 2003). Figur 10. Tryckluftsmatade andningsskydd (Skydda produktkatalog 2003). Figur 11. Luftflöde i luftridåskåp (Filtronics produktkatalog 2003). Figur 12. Luftridåskåp (Filtronics produktkatalog 2003). Figur 13. Filteraggregat (Filtronics produktkatalog 2003). Figur 14. Sugarmar till filteraggregat (Filtronics produktkatalog 2003). Figur 15. Ventilerade kemikalieskåp (Kebo Inredningar Sverige AB). Tabellförteckning Tabell 1. Redogörelse för de testade kemikaliernas koncentration samt deras motsvarande hygieniska gränsvärden. Tabell 2. CAS-nummer över de kemikalier som omnämns i rapporten. Tabell 3. Gasfilter klassificeras beroende på vilken filterkapacitet de har (Klass) Tabell 4. Gasfilter klassifiseras beroende av vilka gaser de upptar (Typ)

1 Inledning Vid konservering och restaurering av möbler och polykromt bemålat trä hanteras regelbundet en mängd olika kemikalier. Informationen om dessa kemikaliers skadeverkningar och hälsovådlighet finns registrerade i olika produktblad och skrifter från bl.a. arbetsmiljöverket. Dessa uppgifter är ibland svårtolkade och därför komplicerade att relatera till i det dagliga praktiska arbetet. De flesta konservatorer är idag medvetna om att det föreligger en rad olika hälsorisker vid nyttjandet av kemiska produkter. Frågeställningarna är emellertid många. Hur farliga är egentligen kemikalierna? I vilken omfattning vågar jag utsätta mig för dessa produkter? Räcker mina försiktighetsåtgärder? Vad kan jag göra för att förbättra min arbetsmiljö? Idag saknas specifika arbetsmiljödirektiv för konservatorer. Rapporten avser att belysa en del av frågorna i förhoppning om att ge yrkesarbetande möbelkonservatorer en vägledning i kemikaliehantering och skyddsaspekter. 1.1 Syfte Syftet med rapporten är att göra en sammanställning över de vanligast förekommande kemikalier/produkter som används på verkstäder och institutioner och att tydliggöra produkter som medför hälsorisker. Syftet är även att mäta exponeringshalten av olika kemikalier för att kontrollera att dessa värden ryms inom ramen för arbetarskyddsstyrelsens olika givna gränsvärden samt att ge förslag på olika skyddsåtgärder som helt utesluter eller minimerar hälsoriskerna. 1.2 Metod Underlag för rapporten kommer att tas fram genom att intervjua ett antal verkstäder och institutioner. Av undersökningen kommer att framgå vilka kemikalier och andra produkter som är de mest förekommande och vilka säkerhetsåtgärder som vidtas vid användandet av dessa i dagsläget. Arbetsplatsintervjuerna avser också att belysa vilka kunskaper som finns ute på fältet beträffande de olika hälsorisker som förekommer inom yrket. Med hjälp av information från arbetarskyddsstyrelsen, yrkesinspektionen, kemikalieinspektionen och andra eventuella experter inom området samt befintlig litteratur kommer en sammanfattning att göras över de hälsorisker som förekommer inom konservatorsyrkets olika tillämpningsområden. Exponeringsmätningar av olika kemikalier kommer att göras i en verkstadsmiljö under pågående arbete. Resultaten ska analyseras på Linköpings yrkesmedicinska institution. 1.3 Avgränsning Arbetet är avgränsat till att behandla de vanligast förekommande produkterna inom konserverings- och restaureringsyrket och deras eventuella hälsorisker samt de produkter som kanske inte används regelbundet men som medför omfattande hälsorisker. Rapporten tar inte upp produkternas miljöpåverkan. Antalet exponeringsmätningar över olika kemikalier har begränsats p.g.a. ekonomiska faktorer. 1

1.4 Tillämpad terminologi I rapporten används termer i en mening som inte alltid överensstämmer med vad som är allmänt vedertaget. Av denna anledning följer här en beskrivning av begreppens betydelse i denna specifika rapport. Konservator: Bland de intervjuade yrkesgrupperna i undersökningen förekommer konservatorer, restaurerare, renoverare och förgyllare. I rapporten sammanfattas denna grupp till konservatorer och innefattar de olika hantverkskategorier som arbetar med konservering och restaurering av möbler, fasta träinredningar samt bemålade och förgyllda träföremål. Kemikalie och produkt: I rapporten används både orden kemikalie och produkt. I handeln säljs många kemikalier under samma produktnamn som själva kemikalienamnet t.ex. är aceton en kemikalie som av olika leverantörer säljs under produktnamnet Aceton. Inom konserverings- och restaureringsyrket används både rena kemikalier och sammansatta produkter. I rapportens används orden ibland som synonymer. kemikalie: Samlande benämning på alla på kemisk väg, vanligtvis i laborationer och industrier, framställda kemiska föreningar (National Encyklopedin, 1993). produkt: Resultat av en tillverkningsprocess (Svensk Ordbok, 1999). 2

2 Sammanställning av intervjuerna Följande kapitel sammanfattar de resultat arbetsplatsintervjuerna gav. Det föreligger ingen redogörelse för varje enskild arbetsplats. Svaren och resultaten från undersökningen är samlade i fem underrubriker. Totalt intervjuades 21 hantverkare på 14 olika arbetsplatser. 2.1 Förteckning över de intervjuade arbetsplatserna För att få fram ett underlag för vilka produkter konservatorer använder sig av i sitt yrkesutövande har sammanlagt fjorton olika arbetsplatser varit föremål för intervjuer. Arbetet på privata verkstäder och institutioner kan skilja sig åt varför intervjuerna fördelats så att de täcker bägge verksamheterna. Privata verkstäder: Jarla Möbelverkstad Brunkebergs Möbelkonservering Förgyllare JP Larsson AB Thomas Wall Möbelkonservering Sveriges Möbelkonservering Stefan Erelöf Möbelkonservering Stadius Möbelkonservator Institutioner: Nationalmuseets förgyllarateljé Riksantikvariämbetet, avdelningen för bemålat på trä Nordiska museet, avdelningen för möbelkonservering Historiska museet, avdelningen för kyrk- och målerikonservering Dennis Crona, Möbelkonservator, Örebro länsmuseum Husgerådskammaren, avdelningen för möbelkonservering Möbelkonservatorsutbildningen på Carl Malmsten CTD, Linköpings universitet 3

2.2 Använda produkter Nedan följer en lista över de produkter yrkesutövarna i undersökningen använder sig av i sitt arbete. Produkterna är satta i alfabetisk ordning och har ingen annan inbördes rangordning. Produkterna kan ha nämnts vid några enstaka intervjuer eller återkommande. Tilläggas bör att denna lista inte är en komplett redovisning över alla de kemikalier och produkter konservatorerna använder sig av, men den kan bedömas som tämligen heltäckande. Aceton Acronal/Experiment 6 (lim) Alifatnafta Ammoniak Animaliska limmer Anläggningsoljor (förgyllning) Bensin, kemisk ren Betser Brasso (putsmedel för metall) Cellulosalack Cellulosaförtunning Centurio (möbelpolish) Citronsyra Das pronto (spackel) Ethanol Epo-tek 301 (limmar glas) Epoxylim Färgborttagningsmedel Färgpigment Förtunning Ihopdragningsvätska Kinaolja, Le Tonkinois Lacknafta Linolja, kallpressad/kokt Oxalsyra Paraffinolja Polerolja Schellack Silicon 600 (avgjutningsmaterial) Terpentin T-röd Tvål Vaxer Vitlim Väteperoxid Ättiksyra 4

2.3 Konservatorernas kunskaper om produkternas hälsovådlighet Ett visst antal av yrkesutövarna försöker införskaffa så mycket information som möjligt om de produkter de använder, bl.a. genom varuinformationsblad. Visar det sig att produkterna är hälsovådliga försöker de skydda sig på bästa sätt. Andra hantverkare gör inga större ansträngningar för att ta reda på om produkterna är farliga vilket i sin tur leder till att de skyddar sig i mindre omfattning. Bristande kunskaper i kemi leder ofta till svårigheter i att förstå produkternas informationsblad. Även om kännedom finns att en produkt är hälsovådlig saknas oftast kunskap om varför och i vilken omfattning produkten kan skada hälsan och vilken typ av skyddsmedel som kan användas. Varningstexter på etiketter och i produktblad är ofta bristfälliga och kräver vidare kunskapsinhämtning från användarens sida. 2.4 Konservatorernas vidtagna skyddsåtgärder De åtgärder som vidtas på arbetsplatserna skiljer sig åt ganska markant. En del hantverkare skyddar sig inte alls medan andra medvetet arbetar med så lite hälsovådliga produkter som möjligt samtidigt som de skyddar sig optimalt när dessa används. Olika försiktighetsåtgärder som förekommer på arbetsplatserna är följande: Användning av handskar. Användning av gasmask. Användning av punktutsug. Användning av ventilationsrum/lackrum. God ventilation under arbetet. Planering av arbetet (t.ex. sker utvalda arbetsuppgifter sist på dagen för att undvika att utsätta sig för farliga ångor i onödan). Undviker farliga arbetstekniker/tackar nej till arbeten där sådana förekommer. Ventilationsrum/lackrum förekom på två privata verkstäder. De används vid lackarbete med cellulosalack och plastlack samt vid arbete med höga doser av ammoniak och andra starkt luktande kemikalier. Ett väl ventilerat rum som går att tillsluta ordentligt var ett önskemål som fanns hos flera verkstäder. Gasmask används på flertalet av verkstäderna men i skiftande omfattning och inte konsekvent. Ofta saknades kunskap om maskernas användningsområden, livslängd och skötsel. Engångshandskar av typ latexgummi är vanligt förekommande och används när händerna riskerar att komma i kontakt med olika kemikalier. Även här skiftar användningsfrekvensen från hantverkare som aldrig bär handskar till de som alltid skyddar sig. Handskar av starkare material förekom på ett fåtal verkstäder. Precis som med gasmaskerna saknas det på de flesta arbetsplatserna tillförlitlig kunskap om olika handskars användningsområde. Punktutsug förekom på fyra arbetsplatser, tre av dessa var institutioner. 5

Punktutsug, Nationalmuseet. Ett antal verkstäder tackar nej till bl.a. arbeten med cellulosalack, en av anledningarna till detta är lackens hälsovådlighet. Endast 2 av de 14 arbetsplatserna förvarar sina kemikalier på ett riktigt sätt, dvs. i ett låsbart ventilerat kemikalieskåp med separat ventilation. För det mesta förvaras kemikalierna i vanliga förvaringsutrymmen utan vare sig ventilation eller låsmöjligheter. 2.5 Konservatorernas hälsoproblem De intervjuade hantverkarna fick frågan om de upplevde några besvär av de produkter de använder på sina verkstäder. En person var känslig för slipdamm och kände sig ofta täppt i näsan på verkstaden. Två personer hade mycket svårt för ammoniakångor och sa sig må direkt dåligt av dessa. En person får eksem på händerna utav vitlim. En person klagade på mycket torra händer. Två personer hade svårt för terpentinångor. 6

3 Kemikaliers påverkan och hälsovådlighet 1 För att förstå varför och i vilken omfattning en kemikalie är farlig för hälsan måste man ha inblick i hur den mänskliga organismen tar upp, hanterar och påverkas av olika kemiska substanser. För att kontrollera halten av farliga kemikalieångor på en arbetsplats kan man utföra mätningar. Resultaten av dessa kan sedan jämföras med de hygieniska gränsvärden som föreligger för respektive kemikalie. 3.1 Hygieniska gränsvärden Ett hygieniskt gränsvärde anger den högsta tillåtna genomsnittshalten av ett ämne som får finnas i inandningsluften. Gränsvärdet är satt så lågt att en person med normal hälsa ska kunna vistas och arbeta i sådan luft ett helt arbetsliv utan att drabbas av ohälsa. I Sverige publicerades den första listan med hygieniska gränsvärden 1974 och den har sedan dess förnyats med jämna mellanrum. Gränsvärdena bygger på den kunskap man har om ämnet idag. Oavsett denna kunskap är det dock svårt att dra en skarp gräns mellan skadlig och icke skadlig koncentration av en luftförorening. De individuella variationerna när det gäller känslighet för kemikalier är mycket stora och det kan inte uteslutas att vissa personer kan få besvär eller sjukdomssymtom vid halter som ligger under det hygieniska gränsvärdet. De hygieniska gränsvärdena ska naturligtvis inte ses som några rekommenderade halter eller halter som ska accepteras. Framtida sänkningar av gränsvärdena är inte osannolika och man bör därför alltid sträva efter att hålla halten av luftföroreningar så långt under det hygieniska gränsvärdet som möjligt. Begrepp och definitioner: Definitionsmässigt anger ett hygieniskt gränsvärde den högsta godtagbara genomsnittshalten av en luftförorening i inandningsluften. Ett hygieniskt gränsvärde kan anges antingen som ett nivågränsvärde eller som ett takgränsvärde. Nivågränsvärde (NGV), hygieniskt gränsvärde för exponering under en hel arbetsdag. Takgränsvärde (TGV), anger genomsnittshalten för en kortare tidsrymd, vanligen 15 minuter. En sådan begränsning innebär att variationerna i halten inte tillåts vara så stora. Takgränsen används för ämnen som är snabbverkande och som kan ge skador redan vid en kortvarig hög exponering. Korttidsvärde (KTV), ett korttidsvärde är inget hygieniskt gränsvärde utan en rekommendation av högsta genomsnittshalt under en 15-minutersperiod. 1 Merparten av innehållet i kapitel 3 är taget ur kompendiet Kemiska Hälsorisker. 7

Hygieniska gränsvärden anges både i mg/m 3 och ppm. Sorten mg/m 3 anger vikten i mg av luftföroreningar per kubikmeter luft, medan ppm anger antal millimeter av en gasformig luftförorening per kubikmeter luft. För att räkna om från ppm till mg/m 3, kan nedanstående formel användas: ppm = mg/m 3. V M V= 24,1 l/mol vid normalt tryck och temperatur, dvs. 760 mm Hg och 25 C. M= ämnets molekylvikt, dvs. hur mycket en mol av ämnet väger. M kan beräknas eller slås upp i litteraturen. I gränsvärdeslistan anges även följande beteckningar om kemikalien har särskilda egenskaper: H= ämnet kan lätt tas upp genom huden K= ämnet är cancerframkallande S = ämnet är sensibiliserande, dvs. allergiframkallande R= ämnet är reproduktionsstörande I arbetslivet kompliceras förhållandet ofta av att flera ämnen förekommer samtidigt i inandningsluften. Effekten på människan av en sådan kombination kan tänkas bli någon av följande: Ämnena förstärker varandras effekt (synergistisk effekt), vilket innebär att effekten av kombinationen är större än summan av de enskilda ämnenas effekter. Additiv effekt erhålls om ämnenas effekter är likartade. Lösningsmedel ger t.ex. ofta en additiv effekt som blir lika stor som summan av de enskilda ämnenas effekter. Ämnenas effekter kan vara helt oberoende av varandra. Ämnena kan motverka varandra (antagonistisk effekt), gifter och deras motgifter har t.ex. motverkande effekt. Hur olika ämnen samverkar är idag ofullständigt utforskat. Detta motiverar ytterligare att man håller halterna av blandade luftföroreningar på en mycket låg nivå. 3.2 Giftighet, begrepp och definitioner En kemikalie sägs vara giftig om den har förmågan att åstadkomma en toxisk effekt. Denna effekt kan vara av olika slag: Lokal toxisk effekt, uppstår på det område som har haft kontakt med ämnet, t.ex. frätskador. Systemiska effekter, uppträder i ett annat organ än det som ursprungligen tog upp kemikalien. Exempel på kemikalier som kan ge sådana effekter är organiska 8

lösningsmedel. De tas upp via lungorna men påverkar i de flesta fall istället det centrala nervsystemet. Selektiva toxiska effekter, förutsätter en speciell molekyl (receptor) som den toxiska kemikalien kan binda sig till. Akut toxisk effekt, skada uppträder ganska snart efter exponering. Skadan kan vara övergående eller bestående. Kroniska effekter, uppträder efter långvarig kontakt med ett ämne som kanske under flera år har lagrats i organismen och som slutligen når den koncentration vid vilken den toxiska effekten uppträder. Med kronisk effekt kan också avses skador som kvarstår under en längre tid, t.ex. mer än ett år. Kroniska skador kan också uppträda som en följd av en akut förgiftning. 3.3 Upptag av främmande kemikalier i kroppen Främmande kemikalier åstadkommer i allmänhet de allvarligaste skadorna om de genom upptag via huden, lungorna eller mag- och tarmkanalen når blodet och med detta förs ut till något känsligt organ. Vanligtvis utsöndras de främmande kemikalierna via njurarna med urinen. En del kemikalier utsöndras dock från levern och förs med gallan ut i tunntarmen och lämnar kroppen med avföringen. Vissa ämnen, främst gaser och lättflyktiga lösningsmedel kan dessutom utsöndras via lungorna med utandningsluften. De ämnen som utsöndras med urinen eller gallan måste vara vattenlösliga men det är i allmänhet inte de främmande föreningarna som tas upp i kroppen. Icke vattenlösliga ämnen måste därför omvandlas i kroppen vilket sker genom kemiska reaktioner som katalyseras av olika näringsämnen. 3.3.1 Upptag via huden En av hudens viktigaste uppgifter är att skydda kroppens inre delar mot omgivningen, bl.a. mot främmande kemikalier, något som fungerar bra när det gäller vattenlösliga men inte fullt så bra när det gäller fettlösliga kemikalier. Fettlösliga kemikalier kan diffundera genom huden och man riskerar på så sätt få i sig skadliga mängder giftiga kemikalier. Hudens motståndskraft mot främmande ämnen varierar på olika ställen av kroppen. Avgörande för hur snabbt ett ämne kan tränga igenom huden är framförallt överhudens tjocklek. Överhuden är det yttersta skiktet av huden och består av en eller flera celler tjock epitelvävnad. Utbytet av epitelceller sker i sådan takt att överhuden förnyas ungefär var fjortonde dag. Överhudens tjocklek varierar över kroppsytan. Tjockast är överhuden i handflatorna och under fötterna. Där huden är tunnare, t.ex. ovan händer och armar är risken för upptag av kemikalier större. Främmande kemikalier kan också tänkas ta sig genom huden via hårsäckar, svettkörtlar och talgkörtlar men då dessa endast upptar ca 1 % av hudens yta kan man i allmänhet bortse från dessa vägar. Den dominerande upptagningsvägen av ämnen är diffusion rakt genom huden. Normalt innehåller huden en viss mängd vatten och om denna av någon andledning ökar, ökar också hudens permeabilitet dvs. dess förmåga att släppa igenom olika ämnen. Om man 9

använder gummi- eller plasthandskar under en längre tid hindras fukten från huden att avdunsta och det extra skydd man får av handskarna motverkas då av hudens ökade permeabilitet. Även fettlösliga föreningar kan diffundera genom sådana handskar även om det tar lite tid. Man bör därför inte bära skyddshandskar under någon längre tid om man arbetar med fettlösliga kemikalier. 3.3.2 Upptag genom mag- och tarmkanalen Mag- och tarmkanalen kan ses som ett rör som går genom kroppen och dess innehåll kan därför sägas befinna sig utanför kroppen eftersom det inte har direktkontakt med kroppens övriga delar. Främmande kemikalier ger därför normalt inga skador förrän de tagits upp i blodet om de inte är frätande eller irriterande. Upptaget (absorptionen) kan ske hela vägen från munnen till ändtarmen men viktigast är upptaget i tunntarmen som genom tarmluddet på insidan får en yta av ca 200m 2. Ungefär hälften av denna yta finns i den första fjärdedelen av tunntarmen. Främmande kemikalier tas upp framförallt genom diffusion. Upptaget av fettlösliga föreningar sker snabbast och kan bli mycket effektivt på grund av den stora ytan. Mag- och tarmkanalens främsta uppgift är emellertid att absorbera näringsämnen och viktiga metalljoner och därför finns det även flera aktiva transportsystem för t.ex. aminosyror, glukos, järn och kalcium. PH-värdet varierar kraftigt mellan olika delar av mag- och tarmkanalen. I magsäcken är miljön starkt sur (ca ph1) p.g.a. den saltsyra som utsöndras av speciella celler i magsäckens väggar. När maginnehållet töms i tunntarmen blandas det med ett alkaliskt sekret från bukspottkörteln och ph-värdet höjs då till ungefär 5,3 vilket kan jämföras med kroppsvätskornas normala ph som är 7,4. PH-värdet har en avgörande betydelse för fettlösligheten hos syror och baser. Detta medför att syror främst absorberas i magsäcken medan baser lättast absorberas i tunntarmen. På grund av den stora ytan i tunntarmen kan syror också absorberas där även om andelen av den fettlösliga formen är låg. Det låga ph-värde som råder i vissa delar av mag- och tarmkanalen kan också medföra att kemikalier sönderfaller eller reagerar med varandra. Förutom lågt ph-värde kan också de enzymer som finns främst i magsäcken och tunntarmen samt de mikroorganismer som alltid finns i tarmarna påverka en främmande kemikalie. Absorptionen i mag- och tarmkanalen beror också på hur löslig den främmande kemikalien är i mag- och tarmvätskorna. Om en kemikalie inte löser sig blir kontakten med tarmväggarna mindre effektiv och därmed minskar också upptagets storlek. Stora partiklar löser sig långsammare än små och en given mängd av en främmande förening absorberas därför i mindre utsträckning om den består av stora partiklar. Metalliskt kvicksilver (Hg) är olösligt i magsäcken och absorberas därför endast i ringa utsträckning när det passerar i form av droppar. Om man däremot andas in kvicksilverånga tas ämnet upp mycket effektivt i lungorna. 3.3.3 Upptag genom lungorna Lungornas uppgift är att föra syre till blodet och transportera bort den koldioxid som bildas vid nedbrytningen av näringsämnen av olika slag. Lungorna är också den vanligaste upptagningsvägen för främmande föreningar. När vi andas sugs luften genom näsan eller munnen ner i luftstrupen som nere i bröstet delar sig i de båda bronkerna. 10

Dessa delar i sin tur upp sig i grenar som förser skilda delar av lungorna med luft. Bronkerna förgrenar sig sedan mer och mer tills de mynnar ut i lungblåsorna vilka också kallas alveoler. En vuxen människa har flera hundra miljoner alveoler. Främmande kemikalier som når ända ner till alveolerna kan antingen lätt tas upp av blodet eller störa den viktiga lungfunktionen. För att en främmande kemikalie (fast, flytande eller gasformig) ska tas upp via lungorna måste den vara flyktig så att den kan följa med luften in i lungorna. Fasta föreningar kan förekomma som dammpartiklar och vätskor som dimma. Från vätskor sker alltid en viss avdunstning och dessa ångor kan liksom gaser lätt följa med inandningsluften. Cirka 90 % av de yrkesbetingade förgiftningarna orsakas av upptag via lungorna. Gaser och ångor förekommer som fria molekyler. Deras vattenlöslighet är avgörande för hur djupt de kan tränga ner i lungorna. Detta beror på att luftvägarna hålls fuktiga av slemproducerande celler hela vägen ner till alveolerna. Molekyler som är lättlösliga i vatten fångas normalt upp i näsan eller svalgets slem. Vattenlösliga föreningar är kraftigt irriterande och retningarna gör att man normalt inte andas in farliga mängder. Risken vid stora utsläpp av vattenlösliga föreningar är att dessa kan orsaka svåra skador eftersom många av dessa är frätande. Vid högre koncentrationer i luften hinner dessutom inte allt lösa sig i näsan eller svalget och föreningarna tränger därmed djupare ner än de annars skulle ha gjort. Även föreningar som är svårlösliga i vatten kan tränga ända ner till alveolerna. Svårlösliga föreningar ger ingen nämnvärd irriterande effekt vilket medför att man kan andas in stora mängder utan större obehag. Väl nere i alveolerna kan en främmande förening tas upp i blodet och föras ut i kroppen eller bli kvar och eventuellt ge skador på lungvävnaden. Gaser t.ex. luft som innehåller partiklar och droppar som är så små att de kan hålla sig svävande i luften kallas för aerosoler. Vad som händer med dessa i luftvägarna beror på vilken storlek partiklarna har. Ju mindre partiklar eller droppar, desto längre tränger dessa ner i luftvägarna. Den effekt som t.ex. partiklar som fastnar i lungorna ger beror dels på var de fastnat men även på deras kemiska egenskaper. De partiklar som är olösliga i vatten rensas i allmänhet bort med det reningssystem som finns i lungorna. Om sådana partiklar nått ner till alveolerna tar denna process lång tid och därvid störs den normala lungfunktionen. Det är inte alltid lungornas reningssystem lyckas avlägsna partiklarna varav allvarliga skador kan uppkomma som t.ex. lungcancer. De partiklar som är lättlösliga i vatten löses upp i slemmet och kan sen ge olika effekter som t.ex. irritation, inflammation, ödem och sammandragning av bronkerna. Når partiklarna alveolerna kan de också tas upp i blodet. Aerosoler som innehåller de minsta partiklarna eller dropparna medför de största farorna eftersom de når alveolerna på motsvarande sätt som vattenlösliga gaser eller ångor. 11

4 Beskrivning av kemikalier Bland de produkter möbelkonservatorer använder sig av ska här sex stycken behandlas närmare. Fyra av dessa är rena kemikalier medan två är sammansatta produkter. Urvalet av kemikalier och kemikalieprodukter är baserat på graden av användning i konserveringssammanhang. Det är dessa kemikalier som förekommer oftast i möbelkonservatorns arbete enligt intervjuerna. Förtunning som används mer sällan har valts p.g.a. dess höga toxicitet. 4.1 Aceton Synonymer: 2- propanon, dimetylketon, propanol (Kemiska risker, 1993) Beskrivning: Aceton är ett flyktigt lösningsmedel som tillhör gruppen ketoner och är klassificerat som mycket brandfarligt (Johansson & Zimerson, 1992). Användningsområde: Löser en rad natur- och syntethartser, oljor och olika vaxer samt cellulosanitrat och andra cellulosaderivat (Nicolaus, 2001). Kan blandas med såväl vatten som en mängd olika organiska lösningsmedel (Nicolaus, 2001). Sväller torra oljefärger (Nicolaus, 2001). Kan användas som extraktionsmedel (Kemiska risker, 1993). Kan användas som denatureringsmedel i etanol (Johansson & Zimerson, 1992). Hälsovådlighet och kemiska risker: Aceton är mycket lättflyktigt. Inandning av stora mängder eller förtäring kan ge huvudvärk, yrsel, trötthet och i svårare fall medvetslöshet. Vätskan avfettar huden. Upprepad hudkontakt kan ge eksem. Stänk i ögonen verkar starkt irriterande (Kemiska risker, 1993) 4.2 Ammoniak Beskrivning: Kväveförening, starkt luktande gas eller vätska. Vattenlöslig (Hallström, 1986). Användningsområde: Ammoniak är en mild bas som bryter ner oljor och fetter (Hallström, 1986). Hälsovådlighet och kemiska risker: Gasen verkar starkt irriterande på ögon, hud och luftvägar. Inandning kan ge hosta, andnöd samt i svårare fall kramp i struphuvudet, kräkningar, lungödem och bestående skador i luftvägarna. Inandning under lång tid kan ge luftrörskatarr. Stänk i ögonen och på huden av vätskan eller av koncentrerade vattenlösningar kan ge svåra frätskador. Risk för blindhet (Kemiska risker, 1993). 12

4.3 Industrisprit A 99,5 % Industrisprit innehåller 80 100 % etanol samt även denatureringsmedlena metyletylketon 1 5 % och metylisobetylketon 1 5 %. Denatureringsmedel: Denatureringsmedel tillsätts till etanol och andra ämnen för att förhindra avsiktlig eller oavsiktlig förtäring. De har till uppgift att ge produkterna en oangenäm smak och/eller lukt. Denatureringsmedel förekommer också i produkter som små barn kan komma åt och eventuellt ta skada av. Vissa denatureringsmedel framkallar även kräkning och systemtoxiska effekter (Johansson & Zimerson, 1992). 4.3.1 Etanol Synonymer: Etylalkohol (Kemiska risker, 1993). Beskrivning: Den mest kända alkoholen är den kortkedjiga etylalkoholen etanol. Etanol är en kemisk förening tillhörande gruppen alkoholer och är blandbar med vatten. Till alkoholer räknas: Metylalkohol (metanol) Etylalkohol (etanol) Propylalkohol (propanol) Isopropylalkohol (isopropanol) Butylalkohol (butanol) Cyklohexanol Diacetonalkohol (Nicolaus, 2001) Användningsområde: Lågmolekylära alkoholer löser naturhartser. De används för framställning av fernissa (spritfernissa), för regenerering av blinderad fernissa och för borttagning av fernissa (Nicolaus, 2001). Hälsovådlighet och kemiska risker: Alkoholångor anses vara giftfria med undantag från metanolångor (Nicolaus, 2001). Etanolångor är lättflyktiga. Ångorna verkar irriterande på ögon och luftvägar. Inandning av stora mängder kan ge yrsel, huvudvärk, illamående och i svårare fall medvetslöshet. Vätskan avfettar huden. Upprepad hudkontakt kan ge eksem. Stänk i ögonen verkar irriterande. Mycket brandfarlig (Kemiska risker, 1993). 4.3.2 Metyletylketon Synonymer: MEK, 2-Butanon, Etylmetyketon (Kemiska risker, 1993). 13

Beskrivning: Färglös vätska med acetonliknande lukt. Lättflyktig. Löslig i vatten (Kemiska risker, 1993). Användningsområde: Metyletylketon används som lösningsmedel (Kemiska risker, 1993) samt som denatureringsmedel (Johansson & Zimerson, 1992). Hälsovådlighet och kemiska risker: Ångorna verkar irriterande på ögon och luftvägar. Inandning eller förtäring kan ge huvudvärk, yrsel, illamående och i svårare fall medvetslöshet. Upptag under lång tid kan ge stickningar i händer och armar. Vätskan irriterar och avfettar huden och upprepad kontakt kan ge upphov till eksem. Stänk i ögonen kan irritera ögonen kraftigt. Mycket brandfarlig (Kemiska risker, 1993). 4.3.3. Metylisobetylketon Synonymer: MIBK, 4-Metyl-2-pentanon, Isobutylmetylketon, Hexon (Kemiska risker, 1993). Beskrivning: Färglös vätska med svag kamferliknande lukt. Lättflyktig. Löslig i vatten (Kemiska risker, 1993). Användningsområde: Metyisobetylketon används som lösningsmedel (Kemiska risker, 1993) samt som denatureringsmedel (Johansson & Zimerson, 1992). Hälsovådlighet och kemiska risker: Ångorna verkar irriterande på ögon och luftvägar. Inandning och förtäring kan ge huvudvärk, yrsel, illamående och i svårare fall medvetslöshet. Vätskan irriterar och avfettar huden och upprepad hudkontakt kan medföra eksem. Stänk i ögonen verkar starkt irriterande. Mycket brandfarlig (Kemiska risker, 1993). 4.4 Lacknafta Synonymer: Lacknafta saluförs under en rad olika handelsnamn som t.ex. Varnolen, Dilutin, White spirit, Kristallolja, Nafta, Mineralsprit och Terpentinersättning. Många av dessa handelsnamn har tilläggsbeteckningar av vilka man exempelvis kan utläsa den ingående andelen aromatiska föreningar samt kokpunkten (Nicolaus, 2001). Beskrivning: Kolväteföreningar består av kol- och väteatomer. Till de viktigaste alifatiska kolvätena för restaureringsändamål hör de olika typerna av lacknafta. Lacknafta är en mycket oprecis beteckning på olika blandningar av kolväten med kokpunkt mellan 120 och 200. De typer av lacknafta som saluförs i handeln har varierande sammansättning. Detta beror delvis på vilken typ av olja som använts som utgångsmaterial. Vissa oljor 14

innehåller aromatiska komponenter. Det förekommer också att producenterna tillsätter aromatiska föreningar för att förbättra lösligheten. Avgörande för de alifatiska kolvätenas egenskaper är halten av aromatiska föreningar. Dessa påverkar löslighetsegenskaperna, penetrationsförmågan och viskositeten hos en hartslösning Svårlöslig i vatten (Nicolaus, 2001). Användningsområde: Som lösnings-, avfettnings- och rengöringsmedel (Kemiska risker, 1993). Hälsovådlighet och kemiska risker: Lacknafta är en färglös vätska som avger ångor, särskilt vid uppvärmning. Inandning och förtäring kan ge huvudvärk, illamående och yrsel, trötthet och i svårare fall medvetslöshet. Förtäring kan även ge irritation av matsmältningsorganen, kräkningar och diarré. Om vätska i samband med förtäring eller kräkning kommit ner i lungorna (aspirerats) kan lunginflammation uppkomma. Inandning under lång tid kan ge skador på nervsystemet. Vätskan avfettar huden. Upprepad hudkontakt kan ge eksem. Stänk i ögonen verkar irriterande. Brandfarlig (Kemiska risker, 1993). 4.5 Terpentin Synonymer: Terpentinolja, Träterpentin, Balsamterpentin och Fransk terpentin (Hallström, 1986). Beskrivning: Terpentin är ett samlingsnamn på de flyktiga beståndsdelarna i kåda från barrträ och är en färglös till gulaktig vätska. Terpentiner är eteriska oljor med normerande kokpunktsintervall och får enligt tyska bestämmelser endast utvinnas ur levande träd genom extraktion av kådan (Nicolaus, 2001). Användningsområde: Terpentin används som lösnings- och förtunningsmedel (Hallström, 1986). Förvaring: Genom inverkan av ljus och syre oxiderar terpentinet och bildar ett harts. Detta förlopp är en komplicerad process som beror på typen av terpentin, på syrehalten och på eventuella närvarande katalytiska ämnen. Syreupptagningen blir särskilt stor vid förhöjda temperaturer varför det är av största vikt att terpentinet förvaras under korrekta betingelser. Terpentinet skall förvaras så svalt som möjligt i väl tillslutna, mörka glasflaskor fyllda till bredden. Terpentin från olika leverantörer får inte blandas och färskt terpentin skall inte fyllas på flaskor med gammal terpentin. Plåtkärl bör undvikas eftersom metallen kan bilda järnresinat tillsammans med förhartsade terpentinrester något som kraftigt påskyndar terpentinets nedbrytning och missfärgning (Nicolaus, 2001). Hälsovådlighet och kemiska risker: Terpentin avger ångor, särskilt vid uppvärmning. Ångorna verkar irriterande på ögon och luftvägar. Inandning, förtäring eller hudkontakt kan ge huvudvärk, yrsel och i svårare fall medvetslöshet. Misstänks kunna ge njurskador. Förtäring kan även ge kräkningar. Om vätska i samband med förtäring eller kräkning kommit ner i lungorna 15

(aspirerats) kan lunginflammation uppkomma. Terpentin är sensibiliserande (allergiframkallande) vid hudkontakt. Kan lätt upptas genom huden. Vätskan avfettar huden. Stänk i ögonen verkar irriterande och kan ge skador. Terpentin kan självantända om vätskan sugits upp i t.ex. trassel eller sågspån. Brandfarlig (Kemiska risker, 1993). 4.6 Förtunningar Beskrivning: Förtunning består av lösningsmedel med olika egenskaper avseende t.ex. avdunstningshastighet, utflytning och lösningsförmåga (Johansson & Zimerson, 1996). Användningsområde: Förtunningar tillsätts i färger och lacker för att ge produkten lämpliga viskositets-, torknings- och löslighetsegenskaper. Användningsområdet avgör förtunningens sammansättning (Johansson & Zimerson, 1996). Sammansättning: Förtunningar baseras på organiska lösningsmedel. Sammansättningen av förtunningar varierar beroende på användningsområde. Vanligen används enskilda ämnen eller blandningar av följande lösningsmedel: Alkoholer 0-30 % butanol etanol propanol Alifatiska kolväten 0-30 % lågaromatisk lacknafta terpenkolväten terpentin Aromatiska kolväten 0-30 % etylbensen toluen xylen trimetylbensener lacknafta, högaromatisk Estrar 0-30 % etylacetat metylacetat butylacetat Glykoletrar 0-10 % etylglykol etylglykolacetat 16

Ketoner 0-10 % aceton metyletylketon metylisobutylketon Klorerade kolväten Metylenklorid (Johansson & Zimerson, 1996) Hälsovådlighet och kemiska risker: Förtunningar har varierande effekt på hälsan bl.a. beroende på toxicitet, flyktighet och hantering. Många förtunningar är lättflyktiga och avdunstar snabbt i rumstemperatur. De fettlösliga egenskaperna och avdunstningsförmågan gör att förtunningar tas upp framförallt via inandning och till viss del via huden. Hudkontakt kan ge uttorkning av huden och icke allergiskt kontakteksem p.g.a. att hudens fettskikt avlägsnas. Inandning av höga halter kan ge trötthet, yrsel, huvudvärk och minnesförlust. Anestesieffekt uppkommer vid höga koncentrationer och vid mycket höga halter kan medvetslöshet inträda. Kroniska hälsoeffekter kan troligtvis erhållas av alla förtunningar vid tillräcklig exponering vad avser tid och dos. Reproduktionsstörande ämnen kan finnas i vissa lösningsmedel t.ex. etylglykol och etylglykolacetat. Cancerframkallande ämnen kan finnas i vissa lösningsmedlen t.ex. metylenklorid och bensen. De flesta förtunningar påverkar hälsa och miljö. Undvik förtunningar innehållande, aromatiska och halogenerade lösningsmedel, etylglykol och etylglykolacetat (Johansson & Zimerson, 1996). Ett exempel på förtunning är ett lösningsmedel som saluförs av företaget Wedevåg och som går under handelsnamnet Förtunning. Produkten används som förtunning av färger och lacker (bilaga 6). Produkten innehåller: toluen 60-100 % 2-metylpropan-l-ol 5-10 % etanol 5-10 % etylacetat 1-5 % 1-propanol 1-5 % 2-propanol 1-5 % butylacetat 5-10 % 17

5 Tester och mätningar För att med säkerhet kunna fastställa huruvida en kemikalies användning i ett specifikt sammanhang är hälsofarlig eller ej måste halten av kemikalien mätas under förhållanden som motsvarar just detta sammanhang. En sådan mätning som undersöker halten av luftföroreningar i en persons inandningsluft kallas för exponeringsmätning. De resultat som man då får fram kan sedan jämföras med de hygieniska gränsvärden som finns att tillgå. 5.1 Testade kemikalier Mätutrustning för exponeringsmätning av kemikalier lånades ut av Yrkes- och miljömedicinska laboratoriet i Linköping (figur 1). Trots att analyserna subventionerades så blev ekonomin den begränsande faktorn för antalet kemikalier som kunde mätas. Budgeten tillät utförandet av en mätomgång med möjlighet att utläsa halten av fyra olika lösningsmedel; etanol, aceton, lacknafta samt terpentin. För att kunna mäta halten av ammoniak, cellulosaförtunning och halten av denatureringsmedel i etanol vilket var tanken från början hade nya mätningar behövts göras där luftpumparna hade behövts kalibreras om. Exponeringsmätningarna utfördes i en sluten lokal med en yta på cirka 25 m 2 utrustad med vanlig mekanisk ventilation. Arbetet som utfördes under två timmar skulle kunna liknas vid polering av en bordsskiva med etanol och pensling på mindre träytor med aceton, terpentin och lacknafta. Arbetet utfördes under femminuters pass med tiominuters rastintervaller då testpersonen tillslöt kemikaliebehållarna men stannade i rummet. Figur 1. Luftpump samt kolrör. 18

5.2 Beskrivning av tillvägagångssätt för exponeringsmätning För att säkrare erhålla resultat vid exponeringsmätning bör två mätningar göras vid ett och samma tillfälle. Anledningen till detta är möjligheten att jämföra resultaten med varandra och att säkra ett resultat även om en av mätutrustningarna skulle fungera dåligt (Reza Nosratabadi, pers. medd.). En luftpump monteras vid bältet på testpersonen. Från pumpen löper en slang till ett litet kolrör som i sin tur fästs så nära andningsorganen (mun och näsa) som möjligt (figur 2 och 3). Figur 2. Placering av mätutrustning på testperson. Figur 3. Utförande av arbete under exponeringsmätning. När luftpumpen sätts på cirkulerar luften i rummet genom kolfiltret som absorberar en del av luftföroreningarna. Testpersonen utför sedan de arbetsmoment som förekommer under en given period med de kemikalier man vill mäta halten av. När tiden för testperioden har löpt ut monteras kolröret ned och skickas till ett laboratorium för analys. Resultaten från analysen anger vikten i milligram av föroreningen per kubikmeter luft. Dessa siffror kan omvandlas till ppm som anger antal millimeter av en gasformig luftförorening per kubikmeter luft (se formel i avsnitt 3.1) och kan därefter jämföras med angivna hygieniska gränsvärden. Hygieniska gränsvärden finns oftast angivna i både ppm och mg/m 3 men ibland enbart i den ena eller andra enheten varför det kan vara en fördel att ha tillgång till bägge mätangivelserna. 19

5.3 Resultat av mätningarna Följande avsnitt redogör för analyssvaren och hur dessa kan omvandlas för att sedan jämföras med befintliga hygieniska gränsvärden. Omvandlingen från enheten mg/m 3 till enheten ppm är inte nödvändig för de fyra kemikalier som testats eftersom båda enheterna anges i de hygieniska gränsvärdena. En redogörelse för tillvägagångssättet kan trots allt vara på sin plats, dels för att öka förståelsen för själva beräkningen och dels för att kunna användas som hjälpmedel vid framtida jämförelser av kemikalier som inte finns redovisade med båda enheterna. En sammanfattande redovisning för resultaten av testerna visas i tabell 1. 5.3.1 Beräkning av uppmätta kemikaliekoncentrationer Etanol, kemisk formel: C 2 H 5 OH, CAS-nr. 64-17-5, (Chemical Abstract Service, se 6.3). Analysen gav en koncentration på 387 mg/m 3 (bilaga 1). För att omvandla koncentrationen från mg/m 3 till ppm måste etanolens molekylvikt beräknas: C = kol, har en atommassa på 12 u H = väte, har en atommassa på 1,01 u O = syre, har en atommassa på 16 u C 2 H 5 OH (12 2) + (1,01 5) + 16 + 1,01 = 46,06 u Nu kan formeln som anges i avsnitt 3.1 användas: ppm = mg/m 3 (V/M). M = 46,06 V = 24,1 l/mol mg/m 3 = 387 387..24,1 = 202,5 ppm 46,06 Testpersonen i undersökningen utsattes för en koncentration på 202,5 ppm. Det hygieniska gränsvärdet för etanol ligger på 500 ppm (bilaga 9.2). Aceton, kemisk formel: CH 3 COCH 3, CAS-nr. 67-64-1 Analysen gav en koncentration på 15,3 mg/m 3 (bilaga 1). För att omvandla koncentrationen från mg/m 3 till ppm måste acetonets molekylvikt beräknas: C = kol, har en atommassa på 12 u H = väte, har en atommassa på 1,01 u O = syre, har en atommassa på 16 u CH 3 COCH 3 12 + (1,01 3) + 12 + 16 + 12 + (1,01 3) = 58,06 u Nu kan formeln som anges i avsnitt 3.1 användas: ppm = mg/m 3. (V/M). M = 58,06 V = 24,1 l/mol mg/m 3 = 15,13 15,13. 24,1 6,4 ppm 58,06 Testpersonen i undersökningen utsattes för en koncentration på 6,4 ppm. Det hygieniska gränsvärdet för aceton ligger på 250 ppm (bilaga 9.3). 20

Lacknafta, kemisk formel saknas, CAS-nr 64742-47-8 (ett exempel på CAS-nr bland flera) Testpersonen i undersökningen utsattes för en koncentration på 30 mg/m 3 (se bilaga 1). Det hygieniska gränsvärdet för lacknafta är 300 mg/m 3 (bilaga 9.3). Terpentin, kemisk formel saknas, CAS-nr 8006-64-2 (ett exempel på CAS-nr bland flera). Testpersonen i undersökningen utsattes för en koncentration på 4,67 mg/m 3 (se bilaga 1). Det hygieniska gränsvärdet för terpentin är 150 mg/m 3 (bilaga 9.4). En sammanställning av CAS-nr för de kemikalier som behandlas i rapporten återfinns i tabell 2, avsnitt 6.3. Lacknafta och terpentin innehåller kolväten som förekommer i en rad olika blandningar med olika kokpunkter därför finns inga bestämda kemiska formler för dessa kemikalier (Jan Andersson, pers. medd.). Detta gör det mycket svårt att beräkna kemikaliernas molekylvikt vilket har till följd att kemikaliernas ppm inte kan beräknas. Eftersom analyssvaren gav lacknaftans och terpentinets koncentration i mg/m 3 och då dessa kemikaliers hygieniska gränsvärden finns angivna i denna enhet går det ändå bra att jämföra värdena med varandra. Tabell 1. Redogörelse för de testade kemikaliernas koncentration samt deras motsvarande hygieniska gränsvärden. Testade kemikalier Koncentration angiven i mg/m 3 Hygieniska gränsvärdet angivet i mg/m 3 Koncentration angiven i ppm Hygieniska gränsvärdet angivet i ppm Etanol 387 mg/m 3 1000 mg/m 3 202,5 ppm 500 ppm Aceton 15,3 mg/m 3 600 mg/m 3 6,4 ppm 250 ppm Lacknafta 30 mg/m 3 300 mg/m 3 X 50 ppm Terpentin 4,67 mg/m 3 150 mg/m 3 X 25 ppm Sammanfattningsvis kan konstateras att inga uppmätta koncentrationer överstiger de hygieniska gränsvärdena. Några direkta slutledningar av detta resultat går knappast att fastslå. Däremot indikerar halten av de fyra uppmätta lösningsmedlena att det inte förekommer någon akut hälsofara vid användandet av produkterna i sammanhang som påminner om de som mätningarna gjordes under. Anmärkningsvärt är att etanolen är den kemikalie som har högst koncentration och som ligger närmast det hygieniska gränsvärdet. Således bör etanolen vara ett ämne som prioriteras i möbelkonservatorns skyddstänkande. Till saken hör att en allmän uppfattning bland flera av de intervjuade konservatorerna är just att etanolen inte är någon kemikalie man oroar sig för nämnvärt. Som tidigare nämnts anger inte gränsvärdena någon skiljelinje mellan koncentrationer på kemikalier som är hälsovådliga eller ej, utan de anger enbart den högsta tillåtna genomsnittshalten av ett ämne som får finnas i inandningsluften. Koncentrationer långt under de hygieniska gränsvärdena kan för vissa personer ge besvär eller sjukdomssymptom. Som exempel kan nämnas att försökspersonen som genomförde testmätningarna började känna tydliga obehagskänslor redan efter halva försökstiden dvs. efter 60 minuter. Symtomen visade sig som huvudvärk och illamående och testpersonen valde då att sätta på sig en gasmask för att slutföra experimentet. 21