Vem är störst? Matt 18:1 I samma stund kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är störst i himmelriket?" 2 Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem 3 och sade: "Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket. 4 Den som ödmjukar sig som det här barnet, han är den störste i himmelriket. 5 Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig. Frågan: Vem är störst! Den frågan verkar vara något som lärjungarna frestades att ställa ganska ofta, en fråga med vilken de levde och en fråga som motiverade och utmanade dem, gjorde dem konfunderade, grubblande och oroade. Fick dem att känna misstänksamhet och mindervärde inför varandra. Fick dem att konkurrera och se livet som en tävling på något sätt. De var säkert också utifrån den frågan benägna att spekulera om varandras liv och försöka se så mycket av fel och brister hos varandra som möjligt för att känna att de ändå själva kanske inte låg så illa till på vem är störst -listan! Vilken galenskap, vilken dårskap, vilken tragedi! Hade de tagit Jesu undervisning på allvar hade de förstått att de alla var lika mycket syndare, alla lika ovärdiga, alla lika fördärvade och alla lika små inför Gud. Hade inte Jesus sagt: Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariseernas, kommer ni aldrig in i himmelriket (Matt 5:20). Och hade inte Jesus uppenbarat sin härlighet på förklaringsberget så att de legat utslagna inför Gud av bävan inför den helige. Hade de inte hört Johannes döparen säga: Han måste bli större och jag mindre (Joh 3:30), lyssnat till saligprisningen om att de ödmjuka ska ärva landet och otaliga liknelser om att den som ödmjukar sig ska bli upphöjd?
Och ändå fortsätter de att JÄMFÖRA SIG MED VARANDRA och känna sig ömsom överlägsna, ömsom underlägsna sinsemmellan, och bråka om vem som är störst, bäst och vackrast. Lite senare skulle aposteln Paulus komma att kalla sig den störste bland syndare, ett foster fött i fel tid, och den minste av apostlarna och på ett underbart sätt i 1 Kor 15 utbrista: Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än alla de andra fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig (vers 10). När vi kommer till den insikten, till den punkten att allt vi är och allt vi har som kan kallas kvalitet i Guds rike är ett uttryck för Guds nåd, då först blir vi fria, då upphör tävlingsmentaliteten, då är det slut på mindervärdeskänslorna och jämförelserna. Först då flödar hoppet om att kunna bli allt som Gud har tänkt, just för mig, som en unik och dyrbar individ, buren av Guds möjligheter och beroende av hans barmhärtighet. Barnet i centrum! I den kultur där detta utspelar sig hade barn i mångt och mycket status som ägodelar. De togs inte på allvar i den utsträckning som Gud hade tänkt (ni ska berätta för era barn och barnbarn etc) utan i männens värld betraktades kvinnor som ägodelar och barnen skulle bekräfta kvinnans välsignade tillstånd och stärka mannens ära och heder och släktens ärorika fortbestånd. Att Jesus, som svar på frågan om vem som är störst i himmelriket ställer fram ett barn är fullständigt häpnadsväckande! Det betyder att helt andra värden än de som sätts högst i den rådande kulturen placeras i främsta rummet! Jesus hävdar att den som präglas av litenhet, svaghet, sårbarhet, brist på erfarenhet, beroendeställning och okunnighet är störst i himmelriket! Inte barnslig
Vi skulle kunna läsa aposteln Paulus ord i 1 Kor 13 om att gudsmänniskan sedan han blivit en mogen kristen lagt bort det som är barnsligt. Vi skulle kunna fortsätta med hans ord om att inte vara barnsliga och svepas med i varje vindkast i läran, och plussa på med alla bibelställen om att nå manlig mognad och snart vara helt övertygade om att Jesus INTE säger att vi ska vara "Barnsliga" utan "Barnlika". Att vara barnslig är att vara självupptagen, självcentrerad, självisk och självfixerad. Att vara barnslig är att följa impulser, känslor, infall och böjelser istället för det man vet vara rätt och sant. Att vara barnslig är att vara ombytlig och lättpåverkad och storgrina när man inte får som man vill och slåss om spaden i sandlådan! Det Jesus lyfter upp, förutom den sårbarhet som vi tidigare nämnde är först och främst att barnet är någonting FÖTT! När han säger att den störste i himmelriket är som ett barn, bekräftar han sin egen undervisning i Joh 3 om att man måste vara FÖDD av Anden för att komma in i himmelriket. Den födda tron och den pånyttfödda själen kommer omedelbart att inse sin oförmåga att frälsa sig själv. En människa som blivit född på nytt VET att hon varit föremål för ett gudomligt ingripande och att hon inte frälst sig själv! Ödmjukheten som vi läser om i texten är ett av de första och främsta tecknen på att någon blivit berörd av Guds nåd i den nya födelsen. Den yttre omvändelsen springer därför naturligt fram som en följd av den inre omvändelsens under i hjärtat. Till sist: Jesus fortsätter att konsekvent vända upp och ner på begreppen. Han talar om att storhet i Guds rike mäts i ödmjukhet! Ödmjukheten är äkta. Man har verkligen lärt känna Gud och är
förkrossad över att en usel, miserabel, tanklös, fördärvad syndare har fått en sådan nåd! Och aktas som en ädelsten i Guds ögon. Man kan omöjligt vara upptagen av sig själv i ljuset av Kristi härlighet. Emil Gustafsson: Den som har mycket att säga om sig själv har sannolikt inte mött Gud! Jesus avslutar med att bekräfta sitt kärleksbudskap. Vi uppmanas att "ta emot ett sådant barn". Lägg märke till: Inte bara "ta emot barn" utan "ett sådant barn". Detta är inte bara en uppmaning att göra vårt yttersta för att skydda vårda och välsigna våra, och alla andra barn från späd ålder och uppåt, utan en stark uppmaning att TA EMOT OCH GODTA alla "sådana barn" dvs alla Guds Barn, våra syskon i Herren. Det är en oerhörd sanning som slungas ut: När vi tar emot varandra för att vi är Guds barn så tar vi emot Jesus! När vi kommer samman i kristen kärlek och ser Kristus i varandra, godtar och tar emot varandra av hjärtat får vi uppleva nåden att ta emot mer och mer av Jesus! Ett barn har inte alltid så mycket att ge, framför allt inte en skrikande, bajsande bäbis, men bara det att vi tar emot barnet som sådant, gör att Jesus ger av sig själv åt oss! Lägg märke till att vi ska ta emot varandra I JESU NAMN, det betyder att den Jesus som bor i oss är beredd att låta sin kärlek ta sin väg genom oss, och ge oss allt vi behöver för att älska barnen och varandra i hans kraft! Är du beredd att bli som barn? Då kommer du att ta emot och tas emot. Då kommer du att obehindrat kunna ta emot och ge kärlek. Det lär vi oss av honom som en gång blev ett barn i krubban för vår skull! Amen!