Äldrevårdspraktik i Kanada VT - 2004 Daniel Andersson
I mars 2004 åkte jag till Kanada för att göra min äldrevårdsplacering. Jag har alltid tyckt att det ar kul att resa, och att se andra miljöer och kulturer är både intressant och lärorikt. Jag bestämde mig därför ganska tidigt för att göra en del av min praktik i ett annat land. Det är också en fördel om man ett bra tag i förväg vet att man vill åka, det kan nämligen ta ett tag att ordna allt inför resan och praktiken. Till att börja med lämnade jag in en resebidragsansökan till programkommittén. Ett godkännande från dem ger inte bara ett tillskott i resekassan (f n 3500 kr) utan är också ett klartecken från universitetet till utlandsstudier. Därefter fyllde jag i ansökningsblanketter till University of New Brunswick [UNB]. Dessa finns att dra ut på nätet på universitetets hemsida (www.unb.ca). Dessa är inte krångliga att fylla i men där finns vissa saker att tänka på eftersom man reser som utbytesstudent för att göra praktik och inte för att läsa någon kurs vid universitetet. Tag kontakt med den internationellt ansvariga på skolan så hjälper hon till. Till ansökan bifogade jag ett brev där jag talade om vem jag var och varför jag sökte till UNB. När såväl blanketterna och brevet skickats iväg e- postade jag Dr. Margaret Dykeman vid UNB (margdyk@unb.ca). Hon är internationellt ansvarig vid universitetet i Kanada och ordnar med praktikplats och boende samt svarar på frågor. Det är bra att få iväg ansökningarna i god tid, så fort som möjligt efter svar från programkommittén. Hittills har nämligen studenter från Umeå stött på krångel när det gäller ansökan. Ganska snart fick jag ett e-post om att man på UNB fått min ansökan men att jag skulle komplettera med engelska test och betyg mm. Detta behövs inte när man reser via ett utbytesprogram. Inte heller ska vi betala någon terminsavgift. Jag svarade på de e-post jag fick, beskrev min situation och hänvisade till M. Dykeman. Efter lite fortsatt krångel fick jag så slutligen bekräftat att jag var antagen. Resan till Kanada bokade jag via SAS hemsida. Den kostade ca 5.900 kr, tur och retur Stockholm - Halifax. Detta var det billigaste alternativet jag kunde hitta. Kanske går det få tag i biligare biljetter om man är ute i god tid. Väl framme i Kanada gällde det att ta sig igenom passkontrollen/ta sig in i landet. Här gäller det att inte vara alltför ärlig, själv vred jag på sanningen en aning. Att praktisera i Kanada är detsamma som att arbeta. För detta krävs ett arbetstillstånd och hälsointyg. Detta är dyrt att skaffa och behövs egentligen inte. Säg istället att du är där för "clinical studies of nursing". De frågade mig om jag under studietiden skulle ha kontakt med patienter, dvs. vara delaktig i vården. Jag svarade att jag skulle läsa en kurs vid universitetet, äldrevård, och att jag eventuellt skulle göra något studiebesök vid något sjukhem. Kontrollanten köpte resonemanget men sa att de egentligen kräver ett hälsointyg, som bevis att jag är frisk, för att få vistas bland patienter. Från skolan ska man ha med sig ett "certificate" som talar om att man är student vid Umeå universitet. Detta kan man behöva visa upp i kontrollen. Det är också bra att ha andra viktiga papper till hands som exempelvis "medical insurance card" som man får från universitetet. Något visum ska inte behövas om man inte ska vara i landet längre än tre månader. Att ta sig från Halifax till Fredericton går att göra med flyg eller buss. Då alla flyg var fullbokade stannade jag en natt på ett vandrarhem i Halifax och tog sedan en buss till Fredericton på morgonen. Bussresan tog ca sex timmar och väl framme i Fredericton mötte Margaret upp vid bussterminalen. Hon skjutsade mig till vandrarhemmet, Rosary Hall, där jag skulle bo. Vandrarhemmet inhyser också en massa studenter som jag dock inte såg mycket av men hörde dem desto bättre - Rosary Hall är mycket lyhört. Standarden på vandrarhemmet var helt ok. Jag hade eget rum men delade dusch/toalett och kök med de övriga
gästerna. Det finns gott om utrymme att förvara mat, både kyl och skafferi - ta med hänglås till skåpen. Kastruller och annan utrustning finns och sänkläder ingår i hyran. För fem veckor betalade jag ca 2.900 kr. Dagen efter hämtade Margaret mig för att visa mig universitet. Hon försökte också registrera mig men givetvis gick inte det som tänkt. Blev runtskickad campus till diverse personer och lyckades så småningom bli registrerad. Jag fick tillgång till datorer/internet och ett student-id. Praktiken började en dag senare. Jag blev placerad på DVA, ett sjukhem för krigsveteraner. Här finns två avdelningar, varvid den jag praktiserade hade hand om boende med demens. Personalen på sjukhemmet var oerhört trevlig och jag kände mig verkligen välkommen. Både personal, boende och anhöriga tyckte det var roligt med en student från Sverige och de var glada att ha mig där. Min handledare, Connie Mayers, var mycket bra. Hon har haft hand om alla svenskar och är van vid studenter. Hon tar verkligen väl hand om en, ser inte bara till att du lär dig något utan också att du äter bra och har något att göra på fritiden! På avdelningen fanns totalt 24 vårdplatser. Dagtid arbetade tre sjusköterskor tillsammans med två undersköterskor. Arbetet fördelades lika mellan alla och alla hjälpte till med allt. Vården var i grund och botten densamma som i Sverige men skiljde sig lite åt rent praktiskt och utrustningsmässigt. Krigsveteraner är högt prioriterade i Kanada och sjukhem som tar hand om dem har goda ekonomiska resurser. Standarden på sjukhemmet var därför högre i jämförelse med ett vanligt sjukhem i Kanada. Alla boende hade eget rum med toalett. Det fanns bra utrustning beträffande liftar och tvätt/bad - kolla in badkaret om du åker dit! Maten var mycket bra och sjukhemmet hade egen kökspersonal. I övigt fanns det gott om personal; arbetsterapeut med assistenter, sjukgymnast med assistent, städ och tvätt personal, farmaceuter mm. Trots den höga standarden fanns saker jag saknade. Det fanns inga "små enkla hjälpmedel" såsom glidplatta och lyftbälte. Jag upplevde många av lyften och förflyttningarna som fel ergonomiskt, både för personal och boende. Hjälpmedel hade varit bra. Den hygieniska standarden är bra, möjligen var man lite sämre än i Sverige på att sprita händerna och att använda handskar. Fredericton är en ganska liten stad men ändå mycket trevlig. "Downtown" finns nästan bara restauranger och pubar så vill man shoppa ska man besöka något av köpcentrumen i utkanten av staden. Regent mall är det största och här finns en mängd butiker, restauranger och bio. Vandrarhemmet ligger bra till, bara ett stenkast från downtown och tio minuters gångväg till universitetet, 25 minuter till DVA. Kanadensarna är ett trevligt folk och var jag än var fick jag ett gott bemötande. I vissa delar av Kanada talas franska men i Fredericton är det dock engelska som gäller. Som svensk klara man språket bra, men det kan ibland vara ord eller uttryck som personalen använder som kan vara svåra att förstå. Men då är det ju inte värre än att man kan fråga vad som menas. När man är i Kanada måste man ju också passa på att se sig omkring. Att jobba in praktiken på fem veckor är inga problem. Jag hade ett litet längre uppehåll i mitten av praktiken och passade då på att besöka Montréal och Quebéc city. Sista veckan var jag också ledig. Jag åkte då till Charlottetown på P.E.I. (Prince Edward Island) och spenderade sedan de sista dagarna i Halifax innan jag flög hem. I det stora hela är jag mycket nöjd med min praktik i Kanada. Att praktisera i ett annat land kan innebära att man missar delar som man skulle ha sett i Sverige. Å andra sidan får man med sig så mycket annat i "bagaget". Givetvis
får man möjlighet att befästa och utveckla praktiska och teoretiska kunskaper, men den kanske främsta erfarenheten får man av att "kasta sig" in i en sjukvård med en annan kultur och ett annat språk. Att klara detta kräver lite extra av en men är i slutänden mycket stärkande för självförtroendet. Kunskaperna från utlandsvistelsen gör det också möjligt att jämföra och ifrågasätta den svenska sjukvården och det egna inlärda arbetssättet. Så funderar du på att åka men inte riktigt bestämd dig är mitt tips; ÅK! Det kostar lite extra och det är en del att fixa men när man väl kommit iväg är det mödan värt. Upplevelsen blir en helt annan den man får vid praktik i Sverige. Om du har planer på att resa till Kanada för att praktisera och har frågor och funderingar, tveka då inte att höra av dig till mig! Daniel Andersson danan@emaila.nu