Sammanfattning av Barns ekonomiska utsatthet i Sverige Årsrapport 2007 av Tapio Salonen

B A R N FAT T I G D O M E N I S V E R I G E Å R S R A P P O RT 2 0 0 7 Sammanfattning av Barns ekonomiska utsatthet i Sverige Årsrapport 2007 av Tapio Salonen

Barnfattigdomen i Sverige Årsrapport 2007 Sammanfattning av Barns ekonomiska utsatthet i Sverige årsrapport 2007 av Tapio Salonen

Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. Vår vision är en värld där alla barns rättigheter är tillgodosedda. Det är en värld där varje barn uppskattas och respekteras, där alla barn har inflytande och där alla barn har möjligheter och framtidstro. Rädda Barnen ger ut böcker och rapporter för att sprida kunskap om barns förhållanden, ge vägledning och inspirera till nya tankar och diskussioner. Du kan beställa vårt material genom att ta direktkontakt med oss, eller genom att gå in på vår hemsida på Internet, www.rb.se/bokhandel 2008 Rädda Barnen ISBN: 978-91-7321-2278-6 Art nr: 10131 Författare: Tapio Salonen Textbearbetning: Helene Thornblad, Pressart Arbetsgrupp: Kalle Elofsson, Hanne Simonsen Projektledare: Kalle Elofsson Omslag: Annelie Rehnström Layout: Ulla Ståhl Tryck: Elanders 2008 Rädda Barnen 107 88 Stockholm Besöksadress: Landsvägen 39, Sundbyberg Tel: 08-698 90 00 info@rb.se www.rb.se

Innehåll Förord 5 Sammanfattning 6 Bakgrund 8 Definition av barnfattigdom 10 Låg inkomststandard 10 Socialbidrag 12 Jämförelse med andra fattigdomsdefinitioner 13 Barnfattigdomen 2005 nationell nivå 15 Ekonomisk utsatthet och utländsk bakgrund 15 Ekonomisk utsatthet bland barn till ensamstående föräldrar 17 Kombination av utländsk bakgrund och ensamstående förälder 18 Barnfattigdomen 2005 kommunal nivå 19 Barn i storstäder 21 Barnfattigdom på stadsdelsnivå 22 Klyftorna har vuxit mellan 1991och 2005 23 Förändringar jämfört med 2004 23 Andelen barn med utländsk bakgrund ökar 24 Bilagor Kommunbilaga 1, andel fattiga barn per kommun och ranking, 2004-2005 25 Kommunbilaga 2, andel fattiga barn efter föräldrars bakgrund i kommunerna år 2005 32 Stadsdelsbilaga 1, andel barn 0-17 år i ekonomiskt utsatta hushåll per stadsdel i landets tre storstäder år 1991, 1997, 2000, 2005 och 2005. I procent av samtliga barn 39

Förord Rädda Barnens årsrapport om barnfattigdomen i Sverige visar att andelen barn som lever i fattigdom har minskat sedan slutet av 1990-talet. De flesta barnfamiljer har alltså fått det bättre. Men skillnaderna mellan olika grupper av barn är stora och har ökat under 2000-talet. Vissa grupper av barn har halkat efter, och klyftorna i samhället har ökat kraftigt. Andelen fattiga barn varierar dramatiskt från kommun till kommun, och ännu större är skillnaderna mellan storstädernas stadsdelar. Det är viktigt att analysera orsakerna till situationen i den egna kommunen, liksom vilka konsekvenser planerade förändringar i välfärdssystemen får för ekonomiskt utsatta barn. Därför är det glädjande att Rädda Barnens årsrapporter om barnfattigdomen i Sverige allt oftare används som redskap i kommunernas planerings- och uppföljningsarbete. Kunskap om barns ekonomiska utsatthet är en förutsättning för att kunna fatta kloka beslut som förbättrar situationen för barn. I boken Dåligt ställt (Rädda Barnen, Anna Lytsy 2004) berättar fjortonårige Fredrik att det är i skolan som det märks tydligast att hans familj har det dåligt ställt. Han kan inte följa med på klassresan för att alla måste lägga 100 kronor var i klasskassan. Jag har hellre mat på bordet än lägger pengar i en kassa säger han. Varje avgift, hur obetydlig den än kan verka, kan få diskriminerande effekter för barn som lever i fattigdom. Att kunna delta i alla skolans aktiviteter oberoende av föräldrarnas ekonomiska situation är en självklar rättighet, som ändå inte är verklighet för alla barn. Vissa skolor har som princip att aldrig ta ut avgifter från eleverna eller deras föräldrar. Andra tar ut avgifter för till exempel skolutflykter, skrivböcker eller musikundervisning. Den svenska skollagen säger att skolan ska vara kostnadsfri, bara obetydliga avgifter får förekomma. Men vad som är en obetydlig avgift är en tolkningsfråga. Rädda Barnen kräver att skolan görs helt fri från avgifter. Rädda Barnen uppmanar Sveriges kommuner att fatta principbeslut om att skolan ska vara helt avgiftsfri. Det är inte en åtgärd som i sig minskar fattigdomen, men det minskar utsattheten och utanförskapet. Lars Carlsson Chef för Rädda Barnens Sverigeprogram 5

Sammanfattning Rädda Barnen har sedan 2002 genomfört årliga studier som speglar förändringar i barns ekonomiska utsatthet på riks- och kommunnivå. Detta är en sammanfattning av den sjätte rapporten i serien, och den bygger på statistiska uppgifter till och med år 2005. Den första studien, Barns ekonomiska utsatthet under 1990-talet (Salonen 2002), omfattade åren 1991-1999, och återspeglade tydligt den ekonomiska krisen under 1990-talet och förändringen av de offentliga trygghetssystemen under samma period. Resultaten visade att barnfattigdomen i Sverige ökade kraftigt från år 1991 till år 1997. Därefter vände trenden. En återhämtning av ekonomin skedde och antalet barn i ekonomisk utsatthet minskade under 1990-talets sista år. Barnfattigdomen minskade något även under 2000-talets första år, även om variationerna mellan kommunerna var stora. De närmast följande åren var förändringarna av den ekonomiska utsattheten marginella. År 2004 skedde för första gången sedan studierna började genomföras en ökning av antalet barn i fattiga hushåll. Även om förändringen var liten väckte den ändå frågan om ett trendbrott kunde skönjas. Analysen av statistiken på nationell nivå för år 2005 bekräftar inte farhågorna. Istället minskade antalet barn i ekonomisk utsatthet, från 13,0 till 12,6 procent av samtliga knappt två miljoner barn i Sverige. Rapportens slutsats är att barnfattigdomen stabiliserats på en jämn nivå under åren 2002-2005. Samtidigt visar rapporten på stora skillnader i barns uppväxtvillkor mellan olika grupper av barnfamiljer och mellan olika delar av landet. Föräldrarnas etniska bakgrund och att växa upp med en ensamstående förälder är två faktorer som kraftigt ökar risken för ekonomisk utsatthet utländsk bakgrund fyrdubblar risken och att leva med en ensamstående förälder tredubblar den. Sammanfaller de båda faktorerna mångdubblas risken. Vartannat barn, 50,0 procent, i familjer med ensamstående förälder och utländsk bakgrund lever under den fattigdomsgräns som används i studien. Bland barn till sammanboende svenska föräldrar är andelen 3,1 procent. Barnfattigdomen bland barn till ensamstående svenska föräldrar är 21,8 procent. Spridningen är stor mellan landets kommuner från 4,3 procent i Lomma, som har lägst barnfattigdom till 31,6 procent i Malmö som har högst. Landets tre storstäder har alla en hög andel barn som lever i fattigdom. Variationen mellan stadsdelar i landets tre storstäder är ännu större än den mellan kommuner. Barnfattigdomen är lägst i Torslanda i Göteborg (3,4 procent) och högst i Rosengård i Malmö (66,1 procent). Detta speglar en tilltagande uppdelning i boendet efter föräldrarnas ursprung och familjernas socioekonomiska ställning. Som tidigare nämnts relateras de statistiska jämförelserna till åren 1991 och 1997. Siffrorna för år 1991 speglar de förhållanden som rådde före den ekonomiska krisen under 1990-talet, medan 1997 var det år då krisen nådde sin kulmen. En jämförelse mellan dessa år och den senast tillgängliga statistiken visar på långsiktiga förändringar i samhället. En övergripande slutsats efter dessa jämförelser är att klyftorna i samhället har ökat kraftigt. För barn som växer upp med sammanboende föräldrar med svensk bakgrund har de ekonomiska förutsättningarna blivit betydligt bättre, både jämfört med krisåret 1997 och utgångsåret 1991. 6

Även barn till ensamstående föräldrar har något bättre ekonomiska villkor i dag än år 1991. Ekonomin har dock inte förbättrats lika mycket som för sammanboende med barn, vilket innebär ett ökat avstånd mellan familjetyperna. Någon förbättring jämfört med år 1991 kan inte noteras för barn i familjer där minst en förälder har utländsk bakgrund. Barnfattigdomen är större i denna grupp idag än vid mätningarnas utgångspunkt 1991. Det innebär att utländsk bakgrund i det långa tidsperspektivet framstår som den faktor som allra starkast bidrar till ekonomisk utsatthet. Skillnader i samhället och ekonomiskt utsatta barns upplevelser av att sakna det som andra barn har tillgång till är ofta det som allra starkast bidrar till känslan av fattigdom. I det sammanhanget framstår delar av det statistiska materialet som särskilt intressanta att notera. Till detta hör att avståndet ökar mellan storstädernas stadsdelar. År 1991 fanns sju gånger så många fattiga barn i Rosengård som i Torslanda. År 2005 var skillnaden nästan tjugo gånger så stor. De allra rikaste hushållen drar ifrån i inkomststandard medan de fattigaste halkar efter. Men det finns också andra skillnader mellan olika typer av kommuner. Som exempel kan nämnas att det i vissa typer av kommuner verkar vara svårare att få ekonomin att gå ihop för ensamstående föräldrar jämfört med för sammanboende. Ett exempel är glesbygdskommuner, där 31,8 procent av barnen till ensamstående föräldrar saknar ekonomisk grundtrygghet. Bland sammanboende föräldrar är siffran 7,9 procent. 7

Bakgrund Artikel 27 i FNs konvention om barnets rättigheter handlar om barns rätt till en skälig levnadsstandard. Rädda Barnens initiativ till att utveckla ett kommunalt barnindex för att spegla förändringar i barns välfärdssituation är ett sätt att bevaka barnets rättigheter i Sverige. Rädda Barnens främsta motiv till att fokusera på barnets rätt till en skälig levnadsstandard är att de ekonomiska villkoren är av central betydelse för förståelsen av det som utgör barnets välfärd. Forskningen har tydligt visat att det finns starka samband mellan materiella villkor och andra välfärdsdimensioner som utbildning, möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden samt fysisk och psykisk hälsa. Den svenska välfärden genomgick en svår prövning under 1990-talets början och mitt. Arbetslösheten ökade till följd av den ekonomiska krisen och staten drog ner sina åtaganden i det offentliga välfärdssystemet. Samtidigt bidrog oron i omvärlden till en migrationsvåg, framförallt av flyktingar från krigshärjade länder. Sammantaget ledde detta till att den ekonomiska utsattheten drastiskt ökade bland många hushåll. Framförallt drabbade detta de hushåll som redan tidigare hade en svag ekonomi, till exempel barnfamiljer, ungdomar och nyanlända invandrare. Inkomstskillnaderna mellan hushåll blev större under denna period familjer med höga inkomster kunde även under dessa år stärka sin ekonomi medan villkoren försämrades för hushåll med låga inkomster. Under 1990-talet blev de fattiga i Sverige både fler och fattigare. Inkomstspridningen fortsatte öka under 2000-talets första år. Mellan 2002 och 2004 var inkomstspridningen tämligen konstant för att öka igen under år 2005. För barnfamiljer i allmänhet har en återhämtning av ekonomin skett efter krisåren under 1990-talet. Framförallt är det sammanboende par med barn som förbättrat sina inkomster. Även ensamstående med barn har fått förbättrad ekonomi, men i betydligt mindre grad än de sammanboende. En jämförelse mellan medianinkomsten för samtliga hushåll och barnfamiljernas inkomster visar att barnfamiljer fortfarande har något sämre ekonomi än genomsnittet av alla hushåll. Här är skillnaden stor mellan sammanboende par med barn och ensamstående föräldrar. För sammanboende föräldrar närmar sig inkomsterna genomsnittshushållets, medan ensamstående med barn halkar efter. Avståndet i ekonomiska villkor mellan de båda grupperna har ökat. I dag har en familjemedlem i ett hushåll med ensamförälder i genomsnitt 10 000 kronor mindre att röra sig med varje år än den genomsnittliga familjemedlemmen i ett hushåll med sammanboende föräldrar. Trots den generella inkomstökningen under senare år har andelen hushåll med extremt låga inkomster (inkomster som är mindre än hälften av medianhushållets) ökat de senaste åren, trots att barnfattigdomen i övrigt har stabiliserats. Till större delen består ökningen av ensamstående med barn. En betydligt större andel av hushållen har extremt låga inkomster år 2005 än 1991. Detta indikerar att inte alla hushåll, i synnerhet inte vissa barnhushåll, fått del av den markanta inkomstutveckling som skett under 2000-talet. Istället har både antalet hushåll med extremt höga och extremt låga inkomster ökat, och därmed ojämlikheten i inkomster i stort. Skillnaden i inkomstutveckling blir ännu tydligare om EU:s definition av fattigdom används. Den bygger på att fattigdomsgränsen dras vid inkomster som 8

motsvarar 60 procent av landets medianinkomst. Den totala andelen fattiga hushåll i Sverige har med detta mått ökat under 2005 och ligger nu på 9 procent. Särskilt markant är ökningen av andelen fattiga bland ensamstående med barn i Sverige. År 1991 räknades enligt EU:s definition 11 procent av ensamstående med barn som fattiga, år 2005 är andelen 20 procent vart femte av de barn som lever med en ensamstående förälder. 9

Definitionen av barnfattigdom Alla försök att dra en gräns mellan fattiga och icke fattiga utgår från samhällets normer och värderingar och de möjligheter som finns för att mäta materiell levnadsstandard. I ett materiellt överflödssamhälle som Sverige har Rädda Barnen tolkat Barnkonventionens artikel 27 om barns rätt till en skälig levnadsstandard som att barn inte ska behöva växa upp i hushåll som har låg inkomststandard eller tvingas leva på socialbidrag. Skälet till att använda två indikatorer är att tidigare forskning visat att samstämmigheten mellan olika fattigdomsdefinitioner är förhållandevis låg. De fångar in olika delar av befolkningen och mäter delvis olika slags ekonomisk utsatthet bland hushållen. Här följer en kort definition av dessa delmått. Låg inkomststandard Detta mått har utvecklats av Statistiska Centralbyrån (SCB) för att jämföra hushållens inkomster med en norm för levnadsomkostnader. Formeln för beräkning av inkomststandard ser ut på följande sätt: Inkomststandard = Disponibel inkomst per konsumtionsenhet Norm för baskonsumtion + boendenorm Den disponibla inkomsten utgår från en samlad familjeinkomst efter skatt och inklusive bidrag av olika slag. 1 Inkomsten fördelas på antalet familjemedlemmar (konsumtionsenheter) enligt en ekvivalensskala som viktar vuxna och barn efter bland annat ålder. 2 Beräkningen av hushållens kostnader bygger på två delar normerad levnadsomkostnad och boendenorm. Den första delen, normen för baskonsumtion, utgår från de socialbidragsnormer som rekommenderades av Socialstyrelsen 1986, uppräknade med inflationen. 3 Man använder den här konstruktionen för att möjliggöra jämförelser över tid. Boendenormen är en miniminivå för boendekostnad, som bygger på medelhyran för en lägenhet som ligger på trångboddhetsgränsen. Som trångbodd räknas då en familj med två personer eller fler per rum. Hyreskostnaden är beräknad som en genomsnittlig årshyra för olika delar av landet. En nackdel med detta sätt att beräkna boendekostnader är att det inte tar hänsyn till att de verkliga bostadsutgifterna skiljer sig mellan olika orter. Särskilt för ensamstående med barn tar boendekostnaderna en allt större del av den tillgängliga inkomsten. År 1991 var andelen 33 procent, år 2005 gick 40 1 Måttet Låg inkomststandard baseras på inkomstuppgifter registrerade i Sverige. I vissa gränskommuner kan detta påverkas av inkomster från grannland som inte är medräknat. 2 Skalan redovisas i detalj i Barns ekonomiska utsatthet Årsrapport 2006. Lång version. Tapio Salonen (2007) 3 I dag gäller en modifierad konstruktion för socialbidragen, ett slags miniminivå som kommunerna inte får understiga och som innehåller färre godkända utgiftsposter. 10

procent av inkomsterna till boendet. Det innebär att det ekonomiska utrymmet för andra levnadsomkostnader har minskat i motsvarande grad. Låg inkomststandard innebär att inkomsterna inte räcker till för att betala minimiutgifter för baskonsumtion och boende. Beräknat efter formeln här ovanför innebär det att värdet för det enskilda hushållet hamnar under 1.0. Alla barn som lever i hushåll med ett värde på under 1.0 räknas som fattiga oavsett hur mycket under gränsen deras inkomststandard ligger. Men självklart skiljer det sig avsevärt att leva på en inkomststandard på exempelvis 0,6 jämfört med 0,98. Fattigdomsgränsen vid värdet 1,0 ligger ganska långt från de ekonomiska villkoren för det genomsnittliga barnhushållet. Nästan hälften 43 procent av barnfamiljerna i Sverige har minst 2.0 i inkomststandard och skulle alltså kunna försörja två familjer av samma storlek. Drygt fem av sex hushåll 84 procent har åtminstone 25 procent högre inkomststandard än fattigdomsstrecket. Fördelen med att mäta inkomststandard är att denna fångar in relationen mellan hushållens faktiska inkomster och en normerad miniminivå för hushållens nödvändiga utgifter. På så sätt blir det möjligt att jämföra och följa de ekonomiska villkoren mellan olika familjetyper, exempelvis hushåll med barn och hushåll utan barn. Det går också att mäta spridningen mellan olika typer av hushåll med barn. Följande diagram visar hur inkomststandarden förändrats för den fattigaste och den rikaste tiondelen av barnfamiljerna mellan år 1991 och 2005. Diagram 1. Inkomststandarden hos den fattigaste respektive den rikaste tiondelen av barnfamiljerna, i procent av medianhushållets inkomststandard 1991, 1997, 2000, 2004 och 2005 Diagram 1. Inkomststandarden hos den fattigaste respektive den rikaste tiondelen av barnfamiljerna, i procent av medianhushållets inkomststandard 1991, 1997, 2001, 2004 och 2005 180 160 140 120 144 150 153 153 153 Procent 100 80 65 64 61 59 58 Fattigaste Rikaste 60 40 20 0 1991 1997 2001 2004 2005 År Av diagrammet framgår att avståndet mellan fattiga och rika hushåll med barn har ökat i förhållande till medianhushållet. De fattigaste hushållen hade 58 procent av medianhushållets inkomststandard och de rikaste hushållens andel var 153 procent. Sett över hela tidsperioden 1991-2005 har den rikaste tiondelen av barnfamiljerna ökat sin inkomststandard med 17 procentenheter. Inkomsterna 11

för den fattigaste tiondelen av barnfamiljerna hade år 2005 ännu inte nått upp till 1991 års siffror, utan låg 3 procentenheter under. Detta bekräftar en långsiktig ökning av skillnaden i ekonomiska villkor. Socialbidrag Det andra delmått som används i rapporten utgörs av det klassiska fattigdomsbegreppet, det vill säga att söka och vara berättigad till socialbidrag. Riksdagen fastställer en riksnorm för socialbidraget som inte får underskridas av kommunerna. Stödet är uppdelat i en norm och andra skäliga kostnader, till exempel för bostad, hushållsel och hemförsäkring. Som tidigare nämnts bygger denna studie på en kombination av de två måtten låg inkomststandard och socialbidrag. Detta innebär att de barnfamiljer som antingen har låg inkomststandard eller uppbär socialbidrag räknas som fattiga. Överlappningen mellan de två måtten framgår av följande figur: Figur 1. Andelen barn i Sverige efter förekomst av låg inkomststandard och/eller socialbidrag, år 2005. År 2005 levde drygt 46 000 barn i Sverige i hushåll som både hade låg inkomststandard och socialbidrag. Denna kärngrupp bland de ekonomiskt utsatta barnen motsvarar 2,4 procent av samtliga barn. Därutöver fanns det cirka 91 000 barn som levde i hushåll med socialbidrag men med en inkomststandard på över 1.0. Omvänt fanns det 105 000 barn i hushåll med en inkomststandard under denna miniminivå men som inte fått socialbidrag under året. Sammantaget omfattade dessa tre grupper 242 000 barn. Överlappningen mellan låg inkomststandard och socialbidrag varierar mycket mellan kommunerna från 1 till 53 procent. Det finns flera skäl till att kombinera de två fattigdomsmåtten. Några av de viktigaste är att de delvis fångar in olika delar av befolkningen och mäter olika slags ekonomisk utsatthet. Detta beror i sin tur på faktorer som: 12

Tid. Låg inkomststandard bygger på en årssummering medan socialbidragsmåttet utgår från månadsuppgifter. Socialbidragsmåttet fångar alltså in de familjer som under delar av året haft en låg inkomststandard. Nivåer. Socialbidragsnivåerna kan skilja sig mellan olika kommuner. Dessutom ersätter socialbidraget faktiska bostadskostnader, vilka kan variera lokalt, medan begreppet låg inkomststandard bygger på normerade boendekostnader. Attityder. Vissa hushåll är berättigade till men avstår från att söka socialbidrag. Kvalificering. De förbehåll som finns i socialbidragssystemet (man får exempelvis inte ha besparingar, en för stor bostad, i vissa kommuner inte bil etc) kan påverka hushållens möjlighet att få socialbidrag. Följande diagram visar hur andelen barn i familjer med låg inkomststandard respektive med socialbidrag förändrats mellan år 1991 och 2005. Diagram 2. Andel barn som lever i hushåll med låg inkomststandard respektive socialbidrag 1991-2005 % 16 14 12 10 8 6 4 2 0 1991 1997 2000 2001 2002 2003 2004 2005 År Låg inkomststandard Socialbidrag Av diagrammet framgår att det under senare år är fler familjer som har låg inkomststandard än som har socialbidrag. Detta kan vara ett utslag av hur socialbidragsreglerna tillämpas på kommunal nivå. Jämförelse med andra fattigdomsdefinitioner Sedan Rädda Barnen publicerade den första studien om barnfattigdom år 2002 har fokus ökat på barns ekonomiska utsatthet i Sverige. Mycket av debatten har kommit att handla om definitioner och avgränsningar. En omfattande analys presenterades i Socialdepartementets utredning med titeln Ekonomiskt utsatta barn, 2004. Utredningen laborerar med tre mått; barn i hushåll med disponibel inkomst under 60 procent av landets medianinkomst, barn i hushåll som någon gång under året mottagit socialbidrag och barn som lever i de 20 procenten familjer som har lägst inkomst och som samtidigt saknar kontantmarginal. Skillnaden mellan dessa olika fattigdomsdefinitioner har varierat över tid. EU:s definition av fattigdom inbegriper alla hushåll vars disponibla inkomst understiger 50 procent av medianhushållets. Den bygger därmed på en jämförelse med 13

genomsnittliga förhållanden och tar inte hänsyn till nödvändiga levnadsomkostnader. I praktiken tar EU:s definition inte ställning till om det går att leva på en sådan låg inkomstnivå. Det gör däremot både definitionerna låg inkomststandard och socialbidragsnivå, och därför har Rädda Barnen valt att utgå från dessa mått. I denna rapport kommer vi att variera benämningen barnfattigdom med exempelvis ekonomisk fattigdom och ekonomisk utsatthet. Det handlar dock alltid om samma grupp, det vill säga barn i familjer med låg inkomststandard eller i hushåll med socialbidrag. 14

Barnfattigdomen 2005 nationell nivå Rädda Barnen publicerade den första rapporten om barnfattigdom i Sverige år 2002. Den återspeglade krisåren under 1990-talet, då barnfattigdomen ökade successivt under perioden 1991 1997. Därefter vände utvecklingen och barnfamiljernas ekonomi har återhämtat sig. Den gynnsamma utvecklingen fortsatte under 2000-talets första år, men under de tre senast uppmätta åren har förändringarna varit små. Barnfattigdomen ökade marginellt under år 2004, men har under 2005 åter minskat något. Under 2005 levde 242 000 barn i åldern 0-17 år i hushåll som betecknas som ekonomiskt utsatta. Det är en minskning med knappt 10 000 barn jämfört med 2004. Andelen fattiga barn minskade från 13,0 till 12,6 procent av samtliga knappt två miljoner barn i Sverige. Jämfört med 1997, då barnfattigdomen var som störst i Sverige, har antalet barn i ekonomisk fattigdom minskat från 433 000 år 1997 till 242 000 år 2005. Diagram 3. Andel barn i Sverige som lever i fattigdom 1991-2005 % 25 22,3 20 15 14,9 15,3 13,6 13 12,8 13 12,6 10 5 0 1991 1997 2000 2001 2002 2003 2004 2005 År Ekonomisk utsatthet och utländsk bakgrund Nästan en fjärdedel av alla barn i Sverige har någon form av utländsk bakgrund. Med begreppet avses barn som själva är födda utomlands eller som har minst en förälder som är född utomlands. Räknat i absoluta tal är barn med utländsk bakgrund i majoritet bland de ekonomiskt utsatta barnen. Av de 242 000 barn i Sverige som definieras som fattiga har drygt 108 000 svensk bakgrund och 135 000 utländsk bakgrund. Det är mer än fyra gånger så vanligt att barn med utländsk bakgrund lever i ekonomisk fattigdom som att barn med svensk bakgrund gör det. Skillnaderna i villkor har konstaterats under en följd av år, vilket visas i diagrammet nedan. 15

Diagram 4. Andel barn som lever i fattigdom 1991-2005. Efter svensk respektive utländsk bakgrund. % 50 45 40 35 30 25 20 15 10 5 0 43,7 37,7 34 29,4 32,4 31,4 31,6 31 16,1 11,3 9,4 8,1 7,7 7,5 7,7 7,2 1991 1997 2000 2001 2002 2003 2004 2005 År Svensk Utländsk Under år 2005 levde vart trettonde barn med svensk bakgrund i ekonomisk fattigdom, jämfört med vart tredje barn med utländsk bakgrund. Bland barnen i familjer där den ena av föräldrarna har utländsk bakgrund är barnfattigdomen 24 procent. Av barn till föräldrar som båda är födda utomlands lever 40 procent i ekonomisk fattigdom. Det är alltså nästan dubbelt så stor risk att familjen lever i ekonomisk utsatthet om båda föräldrarna är utrikes födda. Ju kortare tid familjerna varit i landet desto sämre är deras ekonomi. Bland barn i familjer som bott maximalt två år i Sverige lever 65,5 procent i fattigdom. Efter mer än tio års vistelsetid i Sverige är barnfattigdomen fortfarande 25,1 procent bland de utrikes födda barnen. Skillnaden i uppväxtvillkor är stor och växer mellan barn i familjer med svensk och utländsk bakgrund. I kategorin barn med svensk bakgrund var barnfattigdomen 11,3 procent år 1991 och ökade till 16,1 procent då den ekonomiska krisen nådde sin kulmen år 1997. Under 2005 hade andelen ekonomiskt utsatta barn i denna grupp minskat till 7,1 procent. Därmed har barn i familjer med svensk bakgrund långsiktigt stärkt sin ekonomiska ställning. Motsvarande siffror för barn i familjer med utländsk bakgrund var 29,4 procent år 1991 med en ökning till 43,7 procent år 1997, vilket både avspeglar att den ekonomiska krisen slog mycket hårt mot familjer med utländsk bakgrund och att många nyanlända flyktingar kom till Sverige under 1990-talets mitt. Även för dessa barn har en ekonomisk återhämtning skett, men ännu inte till 1991 års nivåer. Barnfattigdomen var 31,1 procent bland barn med utländsk bakgrund år 2005, en minskning med 0,5 procentenheter jämfört med 2004. 16

Ekonomisk utsatthet bland barn till ensamstående föräldrar Barn till ensamstående vårdnadshavare lever under betydligt sämre ekonomiska villkor än barn i familjer med sammanboende föräldrar, vilket har dokumenterats i flera studier. En betydligt större andel barn växer upp med ensamstående föräldrar i dag än i början av 1990-talet. År 1991 fanns det cirka 304 000 barn i åldrarna 0-17 år som levde med en av föräldrarna. År 2005 var antalet cirka 413 000. 4 Ungefär vart femte barn lever i dag med en ensamstående förälder. Förändringen av familjemönstren är tydligast i de tre storstäderna. Fem av sex barn till ensamstående föräldrar lever med sin mamma. Redan 1991 var skillnaderna i ekonomiska villkor stora mellan ensamstående föräldrar och sammanboende par med barn. De senaste åren har ekonomin förbättrats för båda familjetyperna. Mest för sammanboende par med barn och minst för ensamstående föräldrar. I dag lever 47,3 procent nästan hälften av de fattiga barnen i Sverige med en ensam vårdnadshavare. Skillnaderna i uppväxtvillkor mellan barn till ensamstående och sammanboende föräldrar har förstärkts. Diagram 5. Andel barn som lever i fattigdom. Efter ensamstående respektive samboende föräldrar 2005. % 30 28,5 25 20 15 10 8,7 5 0 Ensamstående Samboende Den ekonomiska utsattheten beroende på familjesammansättning varierar avsevärt mellan olika typer av kommuner. I industri- och glesbygdskommuner, pendlingskommuner och förortskommuner är barnfattigdomen mer än fyra gånger så hög bland barn till ensamstående föräldrar som bland barn till sammanboende föräldrar. I de tre storstäderna är den ekonomiska utsattheten bara dubbelt så hög vilket till stor del hänger samman med att barn- 4 Flera utredningar (SCB 2003, Socialdepartementet 2004) har uppmärksammat problemen med att försöka beräkna barns verkliga familjeförhållanden. Heltäckande officiell registrering saknas sedan Folk- och bostadsräkningen senast gjordes år 1990. Jämförelser mellan olika studier pekar mot att antalet barn till ensamstående föräldrar överskattas med cirka 10 procent. 17

fattigdomen totalt sett och för alla typer av familjer är hög i storstäderna, i synnerhet i Malmö. Kombinationen av utländsk bakgrund och ensamstående förälder Som tidigare konstaterats finns det två faktorer som var för sig ökar risken för ekonomisk utsatthet att ha utländskt ursprung och att växa upp med en ensamstående förälder. Tillsammans förstärker dessa faktorer varandra och mångdubblar risken för fattigdom. En majoritet av alla barn i Sverige 61 procent lever med två svenskfödda föräldrar. I denna grupp är barnfattigdomen låg 3,1 procent eller vart 32:e barn. Detta kan jämföras med hälften av alla barn som lever med en ensamstående förälder med utländsk bakgrund. Diagram 6. Andel barn som lever i fattigdom 2005. Efter föräldrars bakgrund och boendeförhållanden. % 60 50 50 40 30 20 21,8 26,2 12,6 10 3,1 0 Svenskt par svensk utländskt par ensamstående förälder Boendeform ensamstående förälder utländsk bakgrund Riket Från år 1991 till år 2004 har antalet barn till två svenskfödda föräldrar minskat, men också deras ekonomiska utsatthet. Barnfattigdomen i denna grupp har mer än halverats. Ett allt större antal barn lever med föräldrar som är ensamstående och/eller har utländsk bakgrund. Även i dessa grupper minskar barnfattigdomen, men i betydligt mindre utsträckning än bland barn till sammanboende svenska föräldrar. Bland barn till ensamstående föräldrar med utländsk bakgrund är förbättringen marginell, från 51,3 procents barnfattigdom år 1991 till 50,0 procent år 2005. 18

Barnfattigdomen 2005 kommunal nivå Denna rapport visar, liksom tidigare studier i serien, att det finns stora skillnader i barns ekonomiska uppväxtvillkor mellan olika kommuner. Barnfattigdomen i en enskild kommun kan skilja sig markant från den allmänna trenden och riksgenomsnittet. Texten i denna rapport kompletteras därför med kommunbilagor för att lokala jämförelser ska underlättas. Som tidigare beskrivits minskade barnfattigdomen i Sverige mellan år 2004 och 2005. Minskningen var dock liten, 0,4 procentenheter, vilket motsvarar cirka 10 000 barn, och kan jämföras med en ökning på 0,2 procentenheter föregående år. Minskningen av barnfattigdomen mellan år 2004 och 2005 avspeglar sig även på lokal nivå. Andelen barn i fattiga hushåll minskade något i tre fjärdedelar eller 218 av de svenska kommunerna under året. I en fjärdedel eller 72 kommuner ökade barnfattigdomen. Det finns liksom under tidigare år mycket stora skillnader i barns ekonomiska uppväxtvillkor mellan landets kommuner. Det skiljer drygt 27 procentenheter mellan lägsta och högsta nivå från 4,3 procents barnfattigdom i Lomma till 31,6 procent i Malmö. I drygt nio av tio kommuner är andelen barn som lever i ekonomisk utsatthet under 15 procent. Den ekonomiska utsattheten kan förändras mycket från ett år till ett annat på kommunal nivå. Det kan exempelvis bero på in- och utflyttning av barnfamiljer eller på att företag läggs ned eller etablerar sig i kommunen. Sett till invånarantal är minskningen av barnfattigdomen störst i de allra minsta kommunerna (upp till 5 000 invånare) och i större kommuner (mer än 50 000 invånare). Något tydligt mönster efter graden av arbetslöshet eller förvärvsarbete i kommunerna har inte kunnat noteras. De största minskningarna av barnfattigdomen har dock skett i kommuner som i utgångsläget hade en förhållandevis hög barnfattigdom. De största förändringarna på kommunnivå mellan år 2004 och 2005 framgår av nedanstående tabell: Tabell 1. Kommuner efter störst grad av förändring av andel fattiga barn mellan 2004 och 2005 (procentenheter). Kommuner med störst minskning av barnfattigdomen Kommun Förändring Kommun Förändring 1. Vindeln - 4,6 6. Tanum - 2,8 2. Högsby - 3,3 7. Åre - 2,7 3. Malå - 2,9 8. Karlsborg - 2,7 4. Vadstena - 2,9 9. Vansbro - 2,6 5. Ockelbo - 2,9 10. Herrljunga - 2,5 Kommuner med störst ökning av barnfattigdomen Kommun Förändring Kommun Förändring 1. Storfors + 3,0 6. Storuman + 1,7 2. Sorsele + 2,6 7. Ydre + 1,7 3. Smedjebacken + 2,5 8. Vingåker + 1,6 4. Pajala + 2,1 9. Forshaga + 1,5 5. Fagersta + 1,9 10. Älvdalen + 1,3 19

I stort behåller de flesta kommuner sin ungefärliga position i toppen eller botten av kommuntabellerna. Lägst är barnfattigdomen, liksom tidigare år, i välmående kranskommuner i storstadsregionerna. Högst är den i Malmö och Landskrona som även föregående år återfanns i botten av listan. Botkyrka, som år 2004 låg näst längst ner på rankingen har nu klättrat några steg. Sedan år 2000 har andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll i Botkyrka minskat med 7 procentenheter. Värmländska Eda kommun ligger nu på tredje plats bland kommunerna med störst barnfattigdom. Malmö har en särställning närmare en tredjedel eller 31,6 procent av samtliga barn i kommunen lever i ekonomisk utsatthet, en ökning med 0,2 procentenheter jämfört med 2004. Också Göteborg och Stockholm har en hög andel barn som lever i ekonomisk fattigdom och återfinns i kommunrankingen på plats 285 respektive 282. Tabell 2. De tio kommunerna med högst och lägst andel barn i fattigdom år 2005 Kommuner med lägst andel barnfattigdom 2005 Ranking 2005 Kommun Barnfattigdom i Ranking 2004 procent 1 Lomma 4,3 1 2 Kävlinge 4,5 4 3 Hammarö 5,0 2 4 Älmhult 5,1 8 5 Habo 5,3 13 6 Täby 5,3 11 7 Knivsta 5,5 5 8 Danderyd 5,5 21 9 Svedala 5,5 3 10 Nykvarn 5,5 7 Kommuner med högst andel barnfattigdom 2005 Ranking 2005 Kommun Barnfattigdom i Ranking 2004 procent 281 Eskilstuna 17,7 281 282 Stockholm 18,1 282 283 Storfors 19,3 274 284 Södertälje 19,5 283 285 Göteborg 20,0 285 286 Årjäng 21,9 286 287 Botkyrka 22,8 289 288 Eda 23,3 287 289 Landskrona 23,8 288 290 Malmö 31,6 290 20

Barn i storstäder Antalet barn ökar i Sverige, vilket helt kan tillskrivas storstäderna där antalet barn i åldrarna 0 17 år ökat med 49 000 från 1991 till 2005. I övriga delar av landet minskade antalet barn med 10 000 under samma period. Detta avspeglar den tilltagande inflyttningen till storstäderna och en fortsatt utflyttning från glesbygdsoch landsbygdsområden. Mer än vart sjunde barn lever nu i en av landets tre storstäder. Störst procentuell ökning av barnantalet noteras för Stockholm och Malmö (+24 procent). I Malmö har antalet barn ökat med 16 procent. Storstäderna och i synnerhet Malmö har intagit en särställning sedan mätningarna påbörjades vid 1990-talets inledning och har stadigt tillhört de kommuner där barnfattigdomen varit som störst. Barnfattigdomen var 1991 något större i de tre storstäderna än i riket i stort 6 procent. Skillnaderna har vuxit kraftigt och år 2005 levde en betydligt större andel av storstädernas barn i ekonomisk utsatthet jämfört med riksgenomsnittet barnfattigdomen var 1,7 gånger så stor i storstäderna. Den största ökningen av barnfattigdomen i storstäderna skedde under åren 1997-2000. Variationerna är mycket stora mellan stadsdelar i storstadskommunerna, vilket redovisas närmare i nästa avsnitt. Diagram 7. Barnfattigdomen i Stockholm, Göteborg och Malmö 2005 % 35 30 31,6 25 20 15 10 5 18,1 20 12,6 0 Stockholm Göteborg Malmö Riket Mellan år 2000 och 2005 minskar barns ekonomiska utsatthet snabbare i landets storstäder än i landet som stort, dock från en betydligt högre nivå. Detta gäller särskilt för Göteborg. Från 1991 till 2005 har barnfattigdomen i Malmö ökat från 25 till 32 procent. Under samma period minskade barns ekonomiska utsatthet i Stockholm, från 21 till 18 procent, medan Göteborg har ett oförändrat läge runt 20 procent av samtliga barn. Trenden fortsätter även år 2005, då barnfattigdomen minskade i Göteborg och Stockholm men ökade i Malmö. 21

Barnfattigdomen på stadsdelsnivå I stadsdelsbilagan presenteras uppgifter om barnfattigdomens utbredning och förändringar av denna i de 49 stadsdelarna i landets storstäder. I den följande presentationen har de stadsdelar som år 2005 hade högst respektive lägst barnfattigdom valts ut. Variationen i barns ekonomiska uppväxtvillkor är betydligt större mellan storstädernas stadsdelar än mellan landets kommuner. Storstäderna rymmer såväl landets allra fattigaste som dess allra mest ekonomiskt välmående områden. Invånarmässigt är storstädernas stadsdelar ofta minst lika stora som mindre kommuner. I tretton av stadsdelarna är barn med utländsk bakgrund i majoritet av samtliga barn. En stor del av inflyttningen från utlandet har koncentrerats till storstädernas miljonprogramsområden där bostäder funnits tillgängliga. I stadsdelen Rosengård i Malmö ökade barnfattigdomen från 50 procent år 1991 till hela 81 procent år 1997. Därefter har den ekonomiska utsattheten gradvis minskat till cirka 66 procent år 2005. I Torslanda i Göteborg har andelen barn i ekonomiskt fattiga hushåll sedan mätningarnas början varit låg och successivt minskat till 3,4 procent år 2005. I Rosengård är barnfattigdomen mer än fem gånger så hög som i landet som helhet och 20 gånger större än i Torslanda. År 1991 var barnfattigdomen sju gånger så hög i Rosengård som i Torslanda. Detta understryker den fördelningspolitiskt ogynnsamma utveckling som skett i landets storstäder de senaste 10 15 åren. I fördelningstrappans lägsta nivå finns sju stadsdelar med en extremt hög nivå av barnfattigdom över 40 procent. Dessa är: Tabell 3. Stadsdelar med barnfattigdom över 40 procent 2005 Stadsdel och stad Barnfattigdom i procent Rosengård, Malmö 66,1 Bergsjön, Göteborg 60,4 Rinkeby, Stockholm 56,7 Södra innerstaden, Malmö 55,3 Lärjedalen, Göteborg 45,6 Gunnared, Göteborg 41,6 Fosie, Malmö 40,8 Det kan noteras att antalet stadsdelar med ogynnsamma ekonomiska villkor har ökat från sex till sju mellan 2004 och 2005, eftersom barnfattigdomen i Fosie i Malmö ökat till över 40 procent. 22

Diagram 8. Skillnader i storstäderna mellan stadsdelar med lägst respektive högst barnfattigdom 2005 % 70 60 50 40 30 20 10 0 8,3 56,7 3,4 60,4 Bromma Rinkeby Torslanda Bergsjön Limhamn- Bunkeflo 7,5 66,1 Rosengård Stockho lm Göteborg Malmö Klyftorna har vuxit mellan 1991 och 2005 Skillnaderna i barns ekonomiska uppväxtvillkor mellan rikare och fattigare stadsdelar har ökat under åren 1991 2005. Till de stadsdelar som minskat andelen fattiga barn allra mest hör Norrmalm (-10,6 procentenheter), Kungsholmen (- 10,3 procentenheter) och Liljeholmen (-9,5 procentenheter) i Stockholm. I Göteborg har barnfattigdomen minskat mest i Majorna (-8,9 procentenheter), Lundby (-7,8 procentenheter) och Linnéstaden (-7,6 procentenheter). I Malmö har andelen barn som lever i ekonomisk fattigdom minskat mest i Västra innerstaden (-2,1 procentenheter). Ökningen av barnfattigdomen under samma period är som störst i Skärholmen (+8,6 procentenheter) Kista (+4,7 procentenheter) och Rinkeby (+4,5 procentenheter) i Stockholm. I Göteborg ökar barnfattigdomen främst i Bergsjön (+19,0 procentenheter), Lärjedalen (+11,6 procentenheter) och Gunnared (+9,8 procentenheter). I Malmö har andelen barn i ekonomisk utsatthet ökat mest i Fosie (+14,9 procentenheter), Rosengård (+13,9 procentenheter) och Södra innerstaden (+ 9,2 procentenheter). Förändringar jämfört med 2004 Jämfört med 2004 minskade barnfattigdomen till år 2005 i sammanlagt 38 av 49 stadsdelar. Den procentuellt kraftigaste minskningen under 2005 noteras i Liljeholmen i Stockholm (-3,9 procentenheter), Gunnared i Göteborg (-2,3 procentenheter) och Kärra-Rödbo i Göteborg (-2,0 procentenheter). Däremot ökade andelen ekonomiskt utsatta barn i några stadsdelar, mest i Malmö: Fosie (+1,7 procentenheter), Oxie (1,1 procentenheter) och Limhamn-Bunkeflo (1,0 procentenheter). 23

Andelen barn med utländsk bakgrund ökar Andelen barn med utländsk bakgrund har ökat i de tre storstäderna, från 31,2 procent år 1991 till 40,4 procent år 2005. Fyra av tio barn i storstäderna har alltså utländsk bakgrund. Malmö har haft den största ökningen, från 36 till 51 procent. I Rosengård i Malmö och Rinkeby i Stockholm har nästan alla barn, 95 procent, utländsk bakgrund. Samtidigt finns det även stadsdelar i storstäderna med en låg andel barn med utländsk bakgrund, lägst var andelen i Styrsö (Göteborg), 4 procent. Om enbart till barn med utländsk bakgrund räknas med, förstärks bilden av en extremt hög andel barnfattigdom i de mest utsatta stadsdelarna. För de sju stadsdelar som nämnts ovan blir resultatet följande: Tabell 4. Stadsdelar med högst andel barnfattigdom efter utländsk bakgrund 2005 Stadsdel och stad Barnfattigdom i procent Rosengård, Malmö 68,3 Södra innerstaden, Malmö 65,1 Bergsjön, Göteborg 62,4 Lärjedalen, Göteborg 57,3 Rinkeby, Stockholm 57,1 Fosie, Malmö 51,1 Gunnared, Göteborg 47,1 Barnfamiljer med utländsk bakgrund tenderar att bo allt mer koncentrerat till de stadsdelar med högst andel barnfattigdom. Skillnaderna i barnfattigdom mellan barn med svensk och utländsk bakgrund har ökat under senare år och det förstärker den redan tidigare etablerade ekonomiska och etniska segregationen mellan storstadens barnfamiljer. Under de senaste åren har den ekonomiska utsattheten minskat snabbare bland barn med utländsk bakgrund i storstäderna, men skillnaderna är fortfarande markanta i jämförelse med barn till svenskfödda föräldrar. Målet att barn inte ska behöva växa upp i familjer med låg inkomststandard eller socialbidrag verkar vara avlägset i många av storstädernas stadsdelar. 24

Kommunbilaga 1 barn per kommun samt ranking, 2004-2005 Län Ranking 2004 barn i % 2004 Ranking 2005 barn i % 2005 Stockholms län Botkyrka 289 23,4 287 22,8 Danderyd 21 7,1 8 5,5 Ekerö 15 6,8 15 6,1 Haninge 244 14,3 254 14,4 Huddinge 261 14,7 248 14,1 Järfälla 152 11,4 161 11,1 Lidingö 29 7,8 26 7 Nacka 123 10,5 125 10 Norrtälje 137 11 189 11,9 Nykvarn 7 5,9 10 5,5 Nynäshamn 207 11,2 207 12,3 Salem 68 9 59 8,3 Sigtuna 250 14,5 232 13,2 Sollentuna 64 8,8 51 8,2 Solna 190 12,3 200 12,2 Stockholm 282 19 282 18,1 Sundbyberg 284 17,1 271 15,6 Södertälje 283 19,6 284 19,5 Tyresö 77 9,3 79 9 Täby 11 6,3 6 5,3 Upplands-Bro 205 13 205 12,3 Upplands-Väsby 177 12,1 177 11,6 Vallentuna 34 7,8 34 7,3 Vaxholm 58 8,6 30 7,2 Värmdö 97 9,8 80 9 Österåker 53 8,5 39 7,8 Uppsala län Enköping 82 9,4 77 8,9 Håbo 71 9,1 47 8,1 Knivsta 5 5,7 7 5,5 Tierp 203 12,7 193 12 Uppsala 196 12,5 196 12,1 Älvkarleby 183 12,3 186 11,8 Östhammar 65 8,8 54 8,2 Södermanlands län Eskilstuna 281 18,1 281 17,7 Flen 257 14,5 260 14,7 Gnesta 150 11,3 151 10,9 Katrineholm 234 14,5 234 13,3 Nyköping 169 11,8 156 11 Oxelösund 107 10,1 64 8,4 Strängnäs 144 11,2 153 10,9 Trosa 41 8,2 43 7,9 Vingåker 130 10,8 210 12,4 25

Län Ranking 2004 26 barn i % 2004 Ranking 2005 barn i % 2005 Östergötlands län Boxholm 228 13,6 165 11,2 Finspång 131 10,8 112 9,7 Kinda 133 10,9 114 9,7 Linköping 149 11,3 168 11,3 Mjölby 93 9,7 120 9,9 Motala 184 12,2 134 10,3 Norrköping 266 15,6 261 14,8 Söderköping 12 6,4 29 7,1 Vadstena 95 9,7 24 6,9 Valdemarsvik 188 12,1 188 11,8 Ydre 23 7,2 76 8,9 Åtvidaberg 72 9,1 75 8,8 Ödeshög 222 13.4 249 14,1 Jönköpings län Aneby 198 12,6 198 12,2 Eksjö 127 10,7 118 9,9 Gislaved 158 11,6 122 9,9 Gnosjö 44 8,3 65 8,4 Habo 13 6,7 5 5,3 Jönköping 141 11,2 159 11,1 Mullsjö 91 9,6 117 9,7 Nässjö 110 10,1 92 9,3 Sävsjö 160 11,6 142 10,5 Tranås 122 10,5 179 11,7 Vaggeryd 31 7,8 46 8 Vetlanda 32 7,8 36 7,5 Värnamö 14 6,7 18 6,4 Kronobergs län Alvesta 126 10,7 89 9,2 Lessebo 199 12,7 215 12,5 Ljungby 22 7,2 20 6,7 Markaryd 157 11,6 132 10,3 Tingsryd 117 10,2 91 9,2 Uppvidinge 116 10,2 154 10,9 Växjö 124 10,6 140 10,5 Älmhult 8 6 4 5,1 Kalmar län Borgholm 240 14,1 191 12 Emmaboda 139 12,4 139 10,5 Hultsfred 156 11,6 170 11,5 Högsby 284 20 280 16,7 Kalmar 111 10,2 111 9,6 Mönsterås 73 9,2 40 7,8 Mörbylånga 52 8,4 63 8,4 Nybro 113 10,2 97 9,4 Oskarshamn 16 6,9 25 7 Torsås 84 9,5 130 10,2 Vimmerby 131 9,3 131 10,2 Västervik 163 11,7 148 10,7

Län Ranking 2005 barn i % 2004 Ranking 2005 barn i % 2005 Gotlands län Gotland 251 14,5 243 13,8 Blekinge län Karlshamn 35 7,9 44 7,9 Karlskrona 90 9,6 104 9,6 Olofström 62 8,7 66 8,4 Ronneby 108 10,1 99 9,5 Sölvesborg 50 8,4 84 9,2 Skåne län Bjuv 224 13,4 256 14,5 Bromölla 51 8,4 48 8,1 Burlöv 279 17,5 275 16,2 Båstad 161 11,7 197 12,2 Eslöv 172 11,9 175 11,6 Helsingborg 272 16,1 277 16,4 Hässleholm 174 11,9 150 10,8 Höganäs 43 8,3 74 8,8 Hörby 275 16,3 266 15,3 Höör 236 13,8 213 12,4 Klippan 246 14,3 230 13,1 Kristianstad 220 13,4 242 13,8 Kävlinge 4 5,6 2 4,5 Landskrona 288 23,2 289 23,8 Lomma 1 4,8 1 4,3 Lund 135 18,9 144 10,6 Malmö 290 31,4 290 31,6 Osby 70 9,1 123 9,9 Perstorp 245 14,3 246 14 Simrishamn 236 14,2 236 13,5 Sjöbo 229 13,6 209 12,4 Skurup 129 10,8 137 10,4 Staffanstorp 20 7,1 22 6,8 Svalöv 207 12,9 195 12,1 Svedala 3 5,5 9 5,5 Tomelilla 209 12,9 238 13,7 Trelleborg 215 13 194 12 Vellinge 10 6,3 14 5,9 Ystad 56 8,5 70 8,7 Åstorp 226 13,5 203 12,3 Ängelholm 30 7,8 33 7,3 Örkelljunga 159 11,6 183 11,8 Östra Göinge 94 9,2 94 9,3 Hallands län Falkenberg 211 12,9 220 12,8 Halmstad 132 10,9 124 9,9 Hylte 136 11 115 9,7 Kungsbacka 6 5,8 12 5,6 Laholm 148 11,3 146 10,7 Varberg 63 8,8 52 8,2 27

Län Ranking 2004 barn i % 2004 Ranking 2005 barn i % 2005 Västa Götalands län Ale 118 10,4 87 9,2 Alingsås 57 8,6 58 8,3 Bengtsfors 146 11,2 162 11,1 Bollebygd 17 7 13 5,7 Borås 221 13,4 218 12,7 Dals-Ed 273 16,3 276 16,3 Essunga 202 12,7 157 11 Falköping 212 12,9 184 11,8 Färgelanda 179 12,1 166 11,2 Grästorp 33 7,8 41 7,8 Gullspång 264 14,7 265 15,1 Göteborg 285 20,7 285 20 Götene 36 7,9 27 7 Herrljunga 177 12,1 102 9,5 Hjo 99 9,9 136 10,4 Härryda 9 6,1 11 5,6 Karlsborg 109 10,1 35 7,4 Kungälv 67 8,9 49 8,1 Lerum 40 8 17 6,2 Lidköping 27 7,7 31 7,2 Lilla Edet 235 13,8 212 12,4 Lysekil 205 12,7 224 13 Mariestad 24 7,3 38 7,7 Mark 103 10 98 9,4 Mellerud 280 17,8 267 15,4 Munkedal 238 14 245 13,9 Mölndal 46 8,3 50 8,1 Orust 119 10,4 86 9,2 Partille 38 8 32 7,3 Skara 61 8,7 73 8,8 Skövde 25 7,6 28 7,1 Sotenäs 168 11,8 160 11,1 Stenungsund 59 8,6 42 7,9 Strömstad 278 17,2 278 16,4 Svenljunga 47 8,4 55 8,3 Tanum 268 15,8 223 12,9 Tibro 94 9,7 100 9,5 Tidaholm 112 10,2 113 9,7 Tjörn 75 9,3 88 9,2 Tranemo 60 8,6 69 8,5 Trollhättan 216 13,1 225 13 Töreboda 219 13,2 217 12,6 Uddevalla 166 11,7 181 11,7 Ulricehamn 66 8,9 67 8,5 Vara 104 10,1 68 8,5 Vårgårda 87 9,5 101 9,5 Vänersborg 89 9,6 81 9 Ämål 201 12,7 231 13,1 Öckerö 26 7,6 23 6,9 28

Län Ranking 2004 barn i % 2004 Ranking 2005 barn i % 2005 Värmlands län Arvika 225 13,4 201 12,2 Eda 287 22,8 288 23,3 Filipstad 200 12,7 187 11,8 Forshaga 49 8,4 119 9,9 Grums 253 14,5 233 13,2 Hagfors 239 14 206 12,3 Hammarö 2 5 3 5 Karlstad 155 11,5 164 11,1 Kil 138 11,1 129 10,2 Kristinehamn 169 12,7 169 11,4 Munkfors 54 8,5 269 15,4 Storfors 274 16,3 283 19,3 Sunne 217 13,2 149 10,8 Säffle 105 10,1 133 10,3 Torsby 277 17 279 16,4 Årjäng 286 22,6 286 21,9 Örebro län Askersund 55 8,5 53 8,2 Degerfors 88 9,5 72 8,8 Hallsberg 78 9,3 105 9,6 Hällefors 267 15,6 263 14,9 Karlskoga 85 9,5 93 9,3 Kumla 42 8,2 57 8,3 Laxå 28 7,7 16 6,1 Lekeberg 237 13,9 192 12 Lindesberg 208 12,9 226 13,1 Ljusnarsberg 232 13,7 237 13,7 Nora 231 13,7 244 13,8 Örebro 271 16,1 268 15,4 Västmanlands län Arboga 165 11,7 178 11,6 Fagersta 96 9,8 176 11,6 Hallstahammar 147 11,9 147 10,7 Heby 164 11,7 155 11 Kungsör 81 9,4 90 9,2 Köping 252 14,5 255 14,4 Norberg 154 11,4 259 14,7 Sala 241 14,1 239 13,7 Skinnskatteberg 163 11,1 163 11,1 Surahammar 78 10,4 78 8,9 Västerås 262 14,7 258 14,6 Dalarnas län Avesta 142 11,2 116 9,7 Borlänge 248 14,4 262 14,9 Falun 176 12 180 11,7 Gagnef 121 10,5 95 9,3 Hedemora 102 10 128 10,1 29

Län Ranking 2004 30 barn i % 2004 Ranking 2005 barn i % 2005 Dalarnas län Leksand 98 9,8 83 9,1 Ludvika 183 12,2 182 11,7 Malung 263 14,7 253 14,3 Mora 48 8,4 106 9,6 Orsa 188 12,3 235 13,5 Rättvik 173 11,9 190 11,9 Smedjebacken 211 9,9 211 12,4 Säter 37 7,9 45 8 Vansbro 227 13,6 152 10,9 Älvdalen 247 11,4 272 15,7 Gävleborgs län Bollnäs 186 12,3 219 12,7 Gävle 187 12,3 202 12,2 Hofors 134 10,9 143 10,6 Hudiksvall 259 14,6 251 14,2 Ljusdal 249 14,4 222 12,9 Nordanstig 182 12,2 204 12,3 Ockelbo 145 11,2 61 8,3 Ovanåker 125 10,6 121 9,9 Sandviken 100 9,9 103 9,6 Söderhamn 172 12,2 172 11,5 Västernorrlands län Härnösand 255 14,5 247 14 Kramfors 194 12,4 229 13,1 Sollefteå 170 11,9 158 11 Sundsvall 197 12,5 174 11,6 Timrå 192 12,4 171 11,5 Ånge 210 12,9 208 12,4 Örnsköldsvik 71 9,4 71 8,8 Jämtlands län Berg 195 12,5 216 12,6 Bräcke 214 13 228 13,1 Härjedalen 218 13,2 221 12,9 Krokom 128 10,8 145 10,7 Ragunda 167 11,8 138 10,4 Strömsund 269 15,8 264 15,1 Åre 206 12,7 126 10 Östersund 115 10,2 82 9,1 Västerbottens län Bjurholm 233 13,7 257 14,5 Dorotea 276 16,9 270 15,5 Lycksele 258 14,6 240 13,7 Malå 260 14,7 185 11,8 Nordmaling 167 11,9 167 11,2 Norsjö 39 8 60 8,3 Robertsfors 114 10,2 110 9,6 Skellefteå 45 8,3 56 8,3

Län Ranking 2004 barn i % 2004 Ranking 2005 barn i % 2005 Västerbottens län Sorsele 162 11,7 252 14,3 Storuman 256 14,5 274 16,2 Umeå 106 10,1 107 9,6 Vilhelmina 234 13,7 227 13,1 Vindeln 153 11,4 21 6,7 Vännäs 19 7,1 37 7,5 Åsele 265 14,8 241 13,7 Norrbottens län Arjeplog 139 11,1 135 10,3 Arvidsjaur 151 11,4 214 12,5 Boden 80 9,3 110 9,6 Gällivare 69 9 62 8,4 Haparanda 242 14,2 199 12,2 Jokkmokk 193 12,4 127 10,1 Kalix 147 11,2 108 9,6 Kiruna 76 9,3 96 9,4 Luleå 86 9,5 85 9,2 Pajala 230 13,7 273 15,8 Piteå 18 7 19 6,6 Älvsbyn 223 13,4 250 14,2 Överkalix 92 9,6 141 10,5 Övertorneå 181 12,2 173 11,5 31

Kommunbilaga 2 Andel barn fattiga barn efter föräldrars bakgrund i kommunerna år 2005. Kommun Total andel barn med utländsk bakgrund i % barn svensk bakgrund barn utländsk bakgrund Skillnad utländsk/svensk i % Stockholms län Botkyrka 59,3 8,4 32,7-24,3 Danderyd 19,3 4,2 11,0-6,9 Ekerö 13,8 5,2 11,8-6,6 Haninge 31,5 9,1 25,8-16,7 Huddinge 35,5 6,3 28,3-22,0 Järfälla 34,9 5,8 20,9-15,1 Lidingö 19,0 4,8 16,6-11,8 Nacka 24,9 6,1 21,7-15,6 Norrtälje 14,2 10,3 21,1-10,8 Nykvarn 16,2 4,8 9,4-4,6 Nynäshamn 18,2 9,8 23,7-13,9 Salem 24,8 5,6 16,7-11,2 Sigtuna 34,6 7,5 24,0-16,5 Sollentuna 28,6 3,4 20,1-16,7 Solna 38,9 7,0 20,4-13,4 Stockholm 37,5 8,3 34,5-26,1 Sundbyberg 40,1 8,7 25,9-17,1 Södertälje 47,7 9,6 30,5-20,9 Tyresö 21,4 5,8 20,7-14,9 Täby 20,9 3,3 12,7-9,3 Upplands-Bro 29,5 7,7 23,2-15,5 Upplands-Väsby 33,4 7,0 21,0-14,0 Vallentuna 18,2 5,8 14,1-8,2 Vaxholm 13,6 6,0 15,0-9,0 Värmdö 15,9 8,1 13,8-5,7 Österåker 17,7 6,2 14,9-8,7 Uppsala län Enköping 16,6 6,0 23,6-17,6 Håbo 18,1 7,6 10,3-2,7 Knivsta 17,4 3,4 15,3-11,9 Tierp 11,1 9,5 31,7-22,2 Uppsala 26,7 6,0 28,9-22,9 Älvkarleby 14,7 10,2 20,8-10,6 Östhammar 10,4 7,7 12,8-5,1 Södermanlands län Eskilstuna 28,7 10,4 35,9-25,4 Flen 22,3 9,0 34,5-25,5 Gnesta 14,4 9,8 17,4-7,6 Katrineholm 21,4 7,2 35,9-28,8 Nyköping 18,5 6,6 30,4-23,8 Oxelösund 21,5 6,5 15,3-8,8 32