Anteckningar från seminariet Regional film i framtiden Göteborg, måndagen 26 januari 2009 Medverkande Cissi Elwin Frenkel, VD Svenska Filminstitutet Bengt Westman, sektionschef, Sveriges Kommuner och Landsting Lars Nordström, ordf i Kulturnämnden, Västra Götalandsregionen Elisabeth Wengström, enhetschef, Svenska Filminstitutet Lena Karlström, kulturchef Landstinget i Västmanland Anders Westin, film och biografkonsulent, Landstinget i Västmanland Anders Lundström, ordf i Helsingborgs stads kulturnämnd Birgitta Killander, strategisk utvecklare, Helsingborgs stad Lisa Nyed, konsulent visning spridning, Film i Skåne Tobias Niélsen, kulturekonom och utredare, QNB Thomas Runfors, informationschef SF Bio Mats Svegfors, särskild utredare för Filmutredningen Moderator Gunilla Kindstrand Om filmpolitik och möjliga finansieringsformer Cissi Elwin Frenkel lovordade ett ökat engagemang för film och biograffrågan och påpekade att det fantastiska svenska filmåret 2008 till stor del är regionernas och kommunernas förtjänst. De växthus som finns i hela landet är grunden för framgången, menade hon, och det pedagogiska arbetet och skolbion är otroligt viktigt. Elwin Frenkel tog även upp digitaliseringsfrågan och påpekade vikten av att staten också går in i en tredelad finansieringsmodell tillsammans med kommuner och biografägare (en tredjedel för vardera parten). Cissi Elwin Frenkel. Foto: Ramon Reissmüller. Hon nämnde även de överenskommelser som Filminstitutet diskuterat med sex pilotregioner och beklagade att arbetet inte har gått så långt som man hade hoppats. 1
Filminstitutet delar Mats Svegfors bedömning att ett nytt filmavtal som betonar filmens särart är det bästa alternativet för framtiden. Men, påpekade Elwin Frenkel, ett nytt filmavtal kräver att alla fönster är med och det måste spegla hur folk ser på film idag. för lokal och regional filmverksamhet Bengt Westman diskuterade kulturlivets och filmens betydelse för utvecklingsarbetet och samhällsutvecklingen på regional och lokal nivå. Han menade att det är viktigt med en så bred grogrund som möjligt. Westman påpekade att filmverksamheter kan bidra till en attraktiv livsmiljö men även till en ökad besöksnäring. På detta gav han konkreta exempel från Ystad, Stockholm och Pajala. Bengt Westman. Foto: Ramon Reissmüller. Den ökade regionalisering som Kulturutredningen diskuterat är Sveriges Kommuner och Landsting positiva till, men det är viktigt att regioner och kommuner kan samverka på lika villkor. Filmutbudet en allt viktigare regional fråga Lars Nordström påminde om att man alltid sedan filmens uppkomst har diskuterat dess överlevnad. Nu ställs ofta frågan om biografen kommer att överleva, då genomsnittssvensken bara ser en av hundra filmer om året på biograf. Men samtidigt, påpekade Nordström, så är film fortfarande detsamma som att gå på biograf. Nordström drog paralleller till Västra Götalandsregionen, som han beskrev som en krisregion. Men en krisregion som överlevt och valt att satsa mycket på upplevelseindustrin film, media, evenemang och festivaler. Det råder stor politisk enighet i Västra Götalandsregionen om att satsningarna på film bär frukt. Inte minst har Film i Väst betytt mycket för framtidstron och livsandan. 2
Lars Nordström. Foto: Ramon Reissmüller. Oavsett vad filmutredningen kommer fram till så kommer regionen att satsa på filmen, och då inte bara på filmproduktionen utan även på filmfestivalen och biograferna. Filmen är också, enligt Nordström, en av två kulturformer som är starka bland ungdomar. Den andra är dansen. Och filmen kommer tveklöst att överleva, det spår Nordström. Nationella strategier för regional filmutveckling Elisabeth Wengström berättade om Filminstitutets stöd till regionala resurscentrum och att detta bidragit till att det idag finns 19 regionala resurscentrum och kunniga filmkonsulenter över hela Sverige. Hon uppmärksammade också att allt fler regioner valt att satsa på visningsområdet. Wengström nämnde också att det smugit sig in en statiskhet i det regionala stödet. Pengarna räcker inte till allt, och hon talade om att skapa en ökad dynamik i stödet genom fördjupad dialog, tydligare bedömningsgrunder och nya rörliga medel. Gunilla Kindstrand och Elisabeth Wengström. Foto: Ramon Reissmüller. Ett tack riktade Wengström till pilotregionerna som varit inblandade i arbetet med överenskommelser vilket handlat om att hitta en bra modell för samverkan och att konkretisera den nationella filmpolitiken på regional nivå. Samtidigt påpekade hon att Kulturutredningen och den pågående Filmutredningen motiverat en paus i arbetet, då Filminstitutet vill analysera resultatet av dessa utredningar innan man går vidare. 3
Tanken med att förtydliga bedömningsgrunderna för stödet till regionerna, är enligt Wengström, att skapa en så rättvis och begriplig fördelning som möjligt. Samtidigt vill Filminstitutet med två rörliga miljoner uppmuntra regionala satsningar inom biografområdet, och på så sätt ta till vara på det intresse som finns för detta område just nu. Medborgaren i fokus Lena Karlström berättade utifrån erfarenheter från Västmanlands län att avtalad samverkan handlar om att fatta gemensamma beslut och att skapa en gemensam strategi. Avtalad samverkan utgår, enligt Karlström, från ett överifrånperspektiv. Men samtidigt utgick man i exemplet från Västmanland från medborgaren. Man undersökte vilka totala förutsättningar som fanns tillgängliga. Lena Karlström. Foto: Ramon Reissmüller. Anders Westin berättade mer om medborgarperspektivet. Som ett av Filminstitutets pilotlän och med särskilt projektstöd från samma organisation, genomförde Västmanland projektet Minst en bio i varje kommun 2010. Westin påpekade att alla medborgare bor i en kommun och att bl a Skolbion utgår från kommunen. Inom ramen för projektet, som omfattade både Västmanlands och Örebro län, arrangerades samråd mellan kommun, biograf och regionala resurscentrum i 18 av 22 kommuner. I mötet med kommunerna hade man jättestort stöd av den handlingsplan för distributions- och biografområdet som Filminstitutet tagit fram, och Westin passade på att tacka Cissi Elwin Frenkel för denna. Kommunerna var positiva och intresserade, menade Westin, inte minst när det gäller förändringen av biografen från något som enbart handlar om film till en bredare kulturarena. Dock, påpekade han, krävs det mycket av arrangörerna för att nå de nya målgrupper som kan dyka upp i och med förändringen. 4
Anders Westin. Foto: Ramon Reissmüller. Exempel från Skåne Enligt Anders Lundström är man i Helsingborg överens om satsningarna på film och man stöder såväl pedagogik och visning som talangutveckling. Man tror på att satsningarna skapar attraktiva miljöer i gränsregionen Skåne. Birgitta Killander berättade att ett motiv bakom filmsatsningarna var att dessa är ett sätt att nå ungdomarna, som annars överger den offentligt finansierade kulturen så fort skolan är slut. Film och musik var två kulturformer som man trodde kunde locka unga, och filmen var samtidigt ett relativt oarbetat område. Anders Lundström. Foto: Ramon Reissmüller. Killander berättade om de lokala förmågor som låg bakom filmen Hata Göteborg och talade om ett ansvar från kommunens sida gentemot unga kreatörer. 5
Birgitta Killander. Foto: Ramon Reissmüller. I Helsingborg jobbar man med skolbio och mediepedagogik. Tillsammans med Film i Skåne skapades ett centrum för ung film. Staden gör nu också en utredning av samlade insatser för filmen inklusive visnings- och biograffrågan. Och i februari invigs BOOST-HBG, ett mediecenter för regionens unga filmtalanger. Man ska inte underskatta regionala resurscentrums påverkan på filmlivet kommunalt, menade Killander. Och Lisa Nyed berättade mer om arbetet från regionalt håll. Biograffrågan har, enligt Nyed, blivit aktuell på många håll och utredningar genomförs i flera kommuner. Film i Skåne arbetar parallellt med ett digitalt biografnätverk som från regionalt håll ses som en viktig länk för Skånes framtid. Lisa Nyed. Foto: Ramon Reissmüller. Kulturportföljer? Seminariets första block avslutades med en frågestund. Gunilla Kindstrand frågade Lars Nordström vad det kan finnas för poänger med en sådan portföljmodell som Kulturutredningen har gått ut med. Lars Nordström svarade att en portfölj ger regionen en större frihetsgrad och poängterade att det är märkligt om inte filmen ingår i sådant större kulturanslag. Vem tar ansvaret för framtiden? Vi lever i en rörlig bildvärld, påstod Tobias Nielsén, där rörlig bild är det nya språket. Och detta innebär i förlängningen att rörlig bild-jobb knappast kommer att vara begränsade till filmbranschen. Om hälften av alla kreativa jobb finns utanför 6
kreativa näringar, spådde Nielsén, kommer 90 procent av alla jobb som har med rörlig bild att göra att finnas utanför den traditionella filmbranschen. I en kreativ ekonomi är det, enligt Nielsén, viktigt att det finns en bredd av kulturutryck. Detta är en förutsättning för ett framgångsrikt näringsliv, då man inte på förhand vet var morgondagens talanger kommer ifrån. Ingen inte ens Ingmar Bergman är demonregissör från början. Tobias Nielsén. Foto: Ramon Reissmüller. Mot denna bakgrund hävdade Nielsén att regionala resurscentrum fyller en funktion. Regionala resurscentrum för film är något unikt för Sverige och få länder har något liknande. Samtidigt, påpekade han, är det inte konstigare än att man har fotbollsklubbar. Idag finansieras regionala resurscentrum till största delen av offentliga medel från regionalt håll s.k. regional motprestation. Därefter är stödet från Filminstitutet den viktigaste finansieringskällan, motsvarande i snitt omkring 26 procent av regionala resurscentrums intäkter. Därutöver finns mindre belopp, bl a från EU och privata sektorn. Nielsén reflekterade också över hur regionala resurscentrum kan utvecklas vidare i framtiden. Han såg fyra sätt att bredda finansieringen: 1. Ökad kulturpolitisk uppgift och fler offentliga finansiärer 2. Att använda kunskaper inom det pedagogiska området även gentemot företag för att på så sätt kunna tjäna pengar på dessa kunskaper 3. Att sälja tjänster till det lokala näringslivet, t ex företag som efterfrågar rörliga bilder 4. Att öka samarbetet med det egna näringslivet, d.v.s. med företag inom filmbranschen SF Bios roll för bredd och mångfald på biograf SF Bio kan, trodde Thomas Runfors, göra mer när det gäller ett brett och varierat utbud av film på bio, i samverkan med kommunerna. Sedan 1980-talet har biografbranschen genomgått en stor förändring. SF Bio svarade på en allt svårare marknad genom att bygga multibiografer. Och idag finns företaget, berättar Runfors, på 22 orter. Med Filmstaden-konceptet har man lyckats stoppa den 7
negativa besökstrenden. Nu ligger biografbesöken stabilt runt 15 miljoner besökare år efter år. Då SF Bio är en del av en global mediemarknad måste de hela tiden nyinvestera. Runfors betonar betydelsen av att kunna erbjuda en bättre och mer diversifierad bioupplevelse. Tack vare Filmstaden-konceptet, menar han, kan de tillgodose ett utbud av smalare film jämte de mest inkomstbringande filmerna. Thomas Runfors. Foto: Ramon Reissmüller. Runfors berättade också hur SF Bio kan samverka med kommuner. Han uppmanade kommunerna att satsa på film snarare än betong. Med detta menade Runfors att kommunerna kan använda SF Bios lokaler som redan finns för att visa film som kommunen väljer. Ett konkret exempel på detta gav han från Gävle, där kommunen mot en kostnad programsätter en salong. På detta sätt, menar Runfors, kan kommunen säkra ett diversifierat filmutbud till en låg kostnad. Vad hamnar då utanför SF Bio-sfären? För det första finns det ju geografiska begränsningar då företagets biografer är koncentrerade till 22 orter. Men, påpekade Runfors, upptagningsområdena för dessa biografer är dock stora. När det gäller innehållet finns det mer man kan göra och Runfors uppmanade kommunerna att ta kontakt för vidare samtal. Affärer och kulturpolitiskt ansvar? Apropå den debatt som pågått i tidningarna under hösten, undrade Gunilla Kindstrand om SF Bios dominans på marknaden har påverkat antalet filmkopior, t ex för Maria Larssons eviga ögonblick. Runfors svarade att det är filmbolagen som bestämmer antalet kopior. Moderatorn frågade också vad som händer inom den digitala världen. På detta svarade Runfors att SF Bio måste se digitaliseringen ur ett ekonomiskt perspektiv. Man ser ingen anledning att vara först, men erkänner att det finns fördelar med digitalisering t ex 3D. Och just 3D-visningar kommer SF Bio att köra redan nu i februari i Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå och Uppsala. Nielsén ställde frågan hur SF Bio ställer sig till talangutveckling och regionala resurscentrum. Runfors svarade på detta att de har lokalen, men att de inte tar fram filmerna. Nielsén undrade även om SF egentligen har ett kulturpolitiskt ansvar. Runfors svarade att första prioritet är att driva biografkedjan affärsmässigt, även om man också känner ett kulturellt ansvar. 8
Gunilla Kindstrand frågade båda talarna vad de hoppades på av Filmutredningen. Nielsén svarade att han gärna ser ett större fokus på aktörer inom visningsområdet, ett utvidgat kulturpolitiskt uppdrag och ett public-serviceuppdrag. Runfors, å andra sidan, tyckte att filmpolitiken bör handla om svensk filmproduktion och utveckling av film. Filmutredningen 2008 Det är ett misslyckande om det inte blir ett nytt filmavtal, det höll Svegfors fast vid. Apropå den oberoende filmutredning som Film i Väst och Producentföreningen beställt, sa han att Olsberg är en duktig konsult men dock en konsult. Trots detta finns det flera delar av utredningen som Svegfors tyckte var bra och användbara. Vilka alternativ finns då till ett nytt filmavtal? Svegfors menar att det finns fyra vägar att gå och inte så många fler: 1. Ett fortsatt filmavtal som helst innehåller fler parter än idag 2. Staten skjuter till de 150 miljoner kronor som idag kommer från branschen 3. Finansiering via en momshöjning, kulturmomsen höjs från 6 till 25 procent 4. De 150 miljonerna som idag kommer från branschen via avtalet försvinner helt och ersätts inte med någonting annat Av dessa alternativ tror Svegfors att det första och det sista är de enda realistiska. Och därför är han för ett filmavtal. Mats Svegfors. Foto: Ramon Reissmüller. Utöver finansieringen är den andra huvudfrågan för Svegfors digitaliseringen. Den är inte jättestor just nu, men den kan bli jättestor inom en nära framtid. För vad händer med de andra biograferna när de kommersiella aktörerna väljer att digitalisera? Här menar Svegfors att SF Bio gett uttryck för ett mycket snävt perspektiv och att en bred digitalisering ligger i allas intresse. Med en plötslig biografdöd finns det en risk för en monopolsituation betydligt värre än dagens, vilket enligt Svegfors kan få konkurrensverket att reagera. En tredje fråga rör regionalisering. Svegfors menar att han är en varm anhängare av portföljer men ska det vara någon idé ska det finnas mycket i portföljen. När det gäller filmen ser Svegfors snarare anledning att koncentrera resurser. Han tror inte på att fördela filmproduktionen jämnt över hela landet. Svegfors kommer inte 9
heller att föreslå en regionalisering av filmpolitiken. Däremot tror han på ett samspel mellan Svenska Filminstitutet och regionerna. Regionernas framtida roll Avslutningsvis kom Cissi Elwin Frenkel och Bengt Westman åter upp på scen. Gunilla Kindstrand refererade till Olsbergutredningen och dess kritik av att makten inom film- Sverige är koncentrerad till ett fåtal händer. Svegfors påpekade att Olsberg lösning på problemet är en punktskatt med andra ord har han hittat en teoretisk utväg som egentligen inte finns. Detta kritiserar Svegfors. Elwin Frenkel flikade även in att systemet med konsulenter, som Filminstitutet har, innebär ett tidsbegränsat uppdrag där beslutsfattarna byts ut med jämna mellanrum. Detta jämförde hon med situationen i regionerna, där det ofta är samma personer som sitter länge på centrala poster. Från publiken undrade man om det fanns möjlighet till mer kulturpengar till filmen. Svegfors svarade att det är väldigt svårt att ta pengar från andra kulturområden. Det är tuff konkurrens om pengar, och man kan vara ganska säker på att inget kulturområde vill ha mindre pengar. Dessutom är det finanskris och regeringen har ett svårt budgetläge. Bengt Westman, Cissi Elwin Frenkel och Mats Svegfors. Foto: Ramon Reissmüller. Det påpekades också från publiken att det finns ett problem med att regionala resurscentrum faller mellan stolarna man ges varken en tydlig roll i kulturutredningen eller i filmutredningen. Svegfors håller med om att det finns ett problem med att finansieringen av regionala resurscentrum inte motsvarar uppdraget. Men lösningen på detta tror han är ett smalare uppdrag. Behovet av utrymmen för talangutveckling diskuterades också. Svegfors menade att begreppet konstnärlig forskning är problematiskt, då den reella utvecklingen av konsten vanligen sker genom konstskapandet självt. Och det handlar inte bara om nya debutanter utan ofta om etablerade konstnärer. Från publiken efterlystes ett tydligare samarbete mellan regionerna och Filminstitutet även inom produktionsområdet. Gränsfall mellan växthusprojekt och långfilmsproduktioner kan till exempel uppstå med de tekniska möjligheter som finns idag. Elwin Frenkel höll med om att en utökad dialog kan behövas när det gäller sådana gränsfall. Hon påminde om att lågbudgetfilmer ofta i slutändan när 10
postproduktionskostnaderna räknats in kan kosta en hel del. Detta kan motivera att Filminstitutet går in i projekten. Till sist undrade Bengt Westman om Mats Svegfors såg någon sanning i begreppet kreativa näringar. Westman menade att Svegfors hade låtit tveksam angående detta tidigare under seminariet och påpekade att han gärna fick utveckla varför han i så fall tvivlade. / Torkel Stål, Svenska Filminstitutet 2009-02-09 11