SOFOKLES TOLKAD AV Hjalmar Gullberg Hugo Gebers Förlag, Stockholm 1935 ( u t d r a g ) KÖREN Strof I Världen är full av underverk, störst av under är människan dock. Över havet som piskas grått av en vinterlig sunnanstorm, hon styr den vanskliga färden i bränningarnas dån. Och moder Jorden, främst bland gudar, den outtröttliga och oförgängliga, pinar hon efter år med sitt plogjärn, vändande mullen med hästars bistånd. Motstrof II Fågeln på lätta vingars par slugt hon fångar och snärjer i garn; villebrådet i skog och mark, sjöns och flodernas hala stim bli rov i maskornas nätverk för mänsklig sinnrikhet. För jägarns konstgrepp faller storvilt, på fälten strövande, i bergen klättrande; hästen med fladdrande man och den stolte tjuren sin hals under oket böjer.
Strof II Och språket och tankens flykt och statskonst och samhällsskick har människan lärt sig och timrar till skydd mot frost under nathimlens tak och vidriga skyfall sin boning. Rustad mot allt ser hon framtiden an, rådlös blott inför ett enda: den ofrånkomliga Döden. Men från den svåraste sjukdom har frälsning hon tänkt ut. Motstrof II På snille och skaparkraft långt över förväntan rik på orätta vägar hon stundom slår in och följer den rätta ibland. I landet är den som har vördnad för landets lagar och gudarnas edsvurna rätt, vördad; men utanför staten står trotsaren skadelysten. En sådan hålle sig fjärran min tillit och mitt hem! (Väktaren återkommer, medförande Antigone) KÖRLEDAREN Jag frågar, om synen jag skådar är sann; men kan jag förneka, vad tydligt jag ser: att vakten har gripit Antigone själv! Du olycksbarn, av olycksfadern, av Oidipus född!
Har någonting hänt? Du släpas väl hit ej för att du trotsade konungens bud och greps vid det tanklösa dådet? VÄKTAREN Här är den skyldiga till brottet. Hon blev gripen på bar gärning. Var är Kreon? KÖRLEDAREN Som på beställning kommer han från borgen. (kommer ut) Vad är det som jag kommer till så lämpligt? VÄKTAREN Försvärja sig, det bör man inte, herre! Ty bättre insikt kommer efteråt vår föresats på skam. Så svor jag heligt, att sent jag skulle komma hit igen, när du mot mig lät hotelserna hagla. Men sådan glädje som blir mot förmodan oss given, övergår all annan fröjd: nu komer jag trots dyra eder hit, och jag har med mig flickan som blev gripen, när hon som bäst höll på att pynta graven. Nu kastades ej lott dörborta; nej, fyndet är mitt och ingen annan vakts. Tag flickan, herre, nu och gör med henne, vad du behagar! Håll förhör och dom! Men ur min klämma bör jag slippa fri.
Vad grep du och på vilket sätt din fånge? VÄKTAREN Hans grav beredde hon. Nu vet du allt. Begriper du och vet du vad du säger? VÄKTAREN Jag såg hur flickan här begrov den döde, som du förbjudit. Är jag tydlig nu? Hur blev hon upptäckt, och hur blev hon gripen? VÄKTAREN Så gick det till. När jag var återkommen med dina hotelser som skrämde oss, så sopade vi bort all gord som täckte den dödes lik, så att han helt och hållet låg naken, stadd i stark förruttnelse. Så slogo vi oss på en kulle ner i skydd för vinden för att slippa stanken; begynte någon slappna, ryckte vi varandra upp med snädelser och ovett. Och tiden gick, till solensgyllne skiva stod över oss på himlavalvets mitt
och luften dallrade i middagshettan. Då kom en storm och släppte loss ett himlens oväder, och en virvelvind av stoft svepte kring fältet för att plundra träden på löv och göra luften tjock av damm. Vi måste blunda för att härda ut. När sent omsider det drog över, fingo vi syn på flickan, där hon hävde upp ett hämmerskrik som fågeln, då han ser ungarna borta och sitt rede plundrat. Så bröt hon, när hon såg hur liket blottats, i vild förtvivlan ut och frambesvor hämnd och förbannelser mot gärningsmännen. Hon samlar genast hop en handfull stoft och ur en kopparkanna, ädelt hamrad, gjuter hon trefalt offer över liket. Då störtade vi fram och lade hand på henne, utan att hon alls blev skrämd. Vi drogo fram det förra som hon gjort och detta nya, och hon tillstod allt. Fast det mig gladde, gjorde det mig ont. Ty slippa undan faran själv är skönt, men bringa vänner i fördärv är tråkigt. Fast jag med min natur tar allting lätt, om blott jag klarar mig för egen del. (till Antigone) Du där som sänker huvudet mot jorden, tillstår du eller nekar till din gärning? Alltsamman tillstår jag och nekar ej.
(till väktaren) Vart det behagar dig, befriad från ansvarets tunga börda, kan du gå. (Väktaren går, Till Antigone) Nå, säg mig utan omsvep rakt på sak: var du ej underrättad om mitt upprop? Naturligtvis. Det var ju allmänt kungjort. Du tordes likväl trotsa mitt förbud? Ej var det Zeus, som kom med detta upprop; ej Dike som bevakar död mans rätt, har människorna skänkt en sådan lag. Ej trodde jag en dödlig av ditt bud fick kraft att överskrid gudarnas oskrivna, oföränderliga lagar. Ej från idag, ej heller från i går bestå de, men av evighet, och ingen vet när de höga buden fingo liv. Jag ville ej, av människopåfund skrämd, försumma dem och av en gud bli straffad. Jag måste dö en gång det är ju klart, din föreskrift förutan. Skall jag dö i förtid, är det blott en vinst för mig.
Kan den vars liv är fyllt av sorg som mitt, väl se i döden annat än en vinning? Mig kan fördenskull ej den undergång, jag går till mötes, vålla minsta smärta. Men om jag lämnat utan grav på marken min moders son, det skulle grämt mig djupt; inför det andra är jag känslolös. Och kallar du mitt handlingssätt för dårskap, beter du dig som dårars like själv. KÖRLEDAREN Styvsinnet har hon ärvt från Oidipus; hon vet ej hur man viker för en fara. Den ande som är stram till överdrift, böjer man lättast. Härdar du för hårt ett stycke stål i elden, blir det sprött: i bitar får du se det springa sönder. Med minsta betsel vet jag man har tyglat vilsinta fålar; att förhäva sig anstår ej den som är en träl hos andra. Slipad i fräckhet var hon sannerligen, då hon i dag mot min förordning bröt. En andra fräckhet är att efteråt stoltsera med och le åt sin bravad. Här vore jag ej mannen utan hon, om onäpst för sitt självsvåld hon fick gå. Är hon min systerdotter än så mycket, ja, om hon främst bland släkt och anförvanter med mig förenades av blodets band, skall hon dock lika litet som Ismene gå fri från straff. Ty jag beskyller systern
för del i planen att begrava honom. (till vakten) Kalla på henne, som jag såg därinne vild och ej mäktig sina sinnens bruk! Så röjer sig på förhand deras själ, som i den dunkla spinna onda planer. Men särskild avsky känner jag för den, som när han gripits under brottslig gärning, vill efteråt försköna vad han gjort. Begär du av din fånge mer än döden? Nej, intet. Har jag detta, har jag allt. Vad tjänar då att dröja? Ej ett ord som utgår ur din mun behagar mig och må ej nånsin kunna mig behaga! Och min person berör dig lika illa. Fannas dock en bragd så ärofull för mig som den att skänka åt min bror en grav? Av alla här jag skulle prisas högt, om fruktan ej satt lås för deras tunga. Med envåldsmakten följer mången fördel: härskaren gör och säger, vad han vill.
Bland Kadmos' folk du ensam tycker så. Nej alla, fast de smickra dig med munnen. Skäms du ej för att skilja dig från dem? Blodsbandets lagar skäms jag ej att lyda. Var den som föll mot honom, ej din broder? Det var han, son till samma far och mor. På hans bekostnad hyllar du den andre. Den hädangångne skall ej vittna så. Förrädaren du gjorde till hans like.
Det var hans broder, ej hans slav som föll. I uppror mot vårt land, som brodern värjde. Men Hades kräver lika rätt för båda. Mot samma öde gå ej god och ond. Vem vet om lagen lyder så därnere? Vår ovän blir i döden ej vår vän. Jag föddes ej att dela hat med kärlek. Din kärlek må du dela ut därnere! Mig styr i detta livet ej en kvinna. (Ismene föres ut ur palatset) KÖRLEDAREN
Se, utanför porten Ismene står: hon smälter i tårar för systerns skull; de brinnande dragen förmörkar ett moln kring ögonens bryn, och vår glänser kindernas purpur. (till Ismene) Huggorm, som i mitt hus dig nästlar in och suger lömskt mitt blod, då minst jag anar, att jag har fostrat upp två skadedjur, uppviglerskor som stämpla mot min tron! Bekänner du, att du i gravbestyren deltagit, eller svärjer du dig fri? Jag hjälpte till om hon vill tillstå det. Vår skuld är lika och jag bär min del. Rättvisan nekar till att så är fallet. Du ville ej och fick ej vara med. Jag blygs ej att bestiga samma båt, den stund du är i nöd, på olycksfärden.
Vems verket är vet Hades och de döda. Vänskap i ord gör ingen till min vän. Missunna mig ej, syster, att med dig få dö och helga minnet av den döde! Min död är min. Begör ej lön för något, du ej har gjort! Det räcker att jag dör. Vad blir det av mitt liv, om du går bort? Spörj Kreon, ty till honom höll du dig! Vad nöje har du av att håna mig? Mig själv gör hånet ont, om jag dig hånar. Finns intet, jag kan göra för dig nu?
Fräls själv ditt liv! Jag unnar dig din räddning. Ack, måste jag stå utanför ditt öde? Du valde ju att leva, jag att dö. Men inte utan att jag sagt mitt skäl. Som du fann riktigt. Jag tror mitt är riktigt. Så är vårt fel i själva verket lika. Var glad! Du lever, men min själ är död sen länge: blott de döda kan jag tjäna. Av dessa flickor miste sitt förstånd den ena nu, den andra då hon föddes. Ja, konung, det förnuft vi föddes med,
det bor ej kvar men flyr i onda tider. Ditt flydde, när du slöt dig till de onda. Hur kan jag leva, om Antigone - Nämn ej det namnet! Det har plånats ut. Förgör du den din son har valt till brud? I andra åkrar kan han så sin säd. Men vilka passa hop som dessa två? En dålig hustru skall min son ej ha. Älskade Haimon, hör din faders hån!
Nu är jag led på dig och detta gifte. KÖRLEDAREN Du ämnar rycka bruden från din son? Hades är den som hindrar äktenskapet. KÖRLEDAREN Ditt ord tycks innebära henes död. Du sade det. - Drabanter, skynda er att föra in dem, och håll noga vakt att icke dessa kvinnor släppas lösa! Också de djärvaste av deras kön fly för sitt liv, om döden rycker nära. (Antigone och Ismene föras in i palatset) KÖREN Strof Itt Saliga de, som gå genom livet utan att veta hur sorgen smakar! Skakas av gudarnas hand ett hus, viker förbannelsen aldrig: från släkte till släkte den går. Den liknar det vågsvall, en trakisk
stormvind rör upp i havet. I avgrundsdjupen den mullrande går, det svarta bottenslammet virvlas i dagsljuset fram, och stranden stönar tungt av böljeslagen. Motstrof I Urtida sorger ser jag beständigt störta sig över de hädangångnas sorger i Labdakos' kungaätt. Släkte befriar ej släkte: förlossningen hindrar en gud. Nyss bredde en stråle sitt skimmer över den sista roten av ätteträdet i Oidipus' hus. Nu hugger underjordens blodiga lie den av, hjälp av en tunga och en själ i vanvett. Strof II Vem är av de dödliga mannen, o Zeus, att din väldighet kuva? Ej når dig den allbetvingande sömnen; himmelens rastlösa månar förtrötta dig ej! Konung, ej märkt av åren, du härskar och bor i evig strålglans på Olympens tinnar! Men framgent som fordom, i morgon som i går den lagen består och skall gälla: för ingen dödlig finns ett skydd mot ofärd.
Motstrof II Den flyktigt svävande hoppet betecknar för mången en lycka, för mången blott lustans gäckande irrbloss. Smygande kommer det nära, man anar ej ont, förrän i heta glöden man sveder sin fot. Det finns ett gammalt visdomsord som lyder: det tar i sin dårskap den onda för ett gott, vars sinne en gud vill fördärva. En liten tid blott går han fri från sorgen. (Haimon kommer ut från palatset) KÖRLEDAREN Där kommer han, Haimon, det sista skott, som ännu är kvar på din egen stam. Begråter han månne Antigones dom och sörjer sitt hindrade bröllop? Snart spörjs det bättre än av spåmans mun. (till Haimon) Min son, du nalkas mig väl ej i vrede för domens skull, som fälldes mot din brud? Din kärlek har jag väl, hur än jag handlar?