ÖNSKA INTE DET DU HAR Margareta Melin Våra ord skapar. De ord vi hör, tänker och uttalar påverkar hur vi mår och utvecklas. Om det är något jag vill uppmana till, så är det detta: Lägg märke till vad orden gör med dig! Framför allt de ord som upprepas. Det är viktigt att själv läsa av vilka ord som ger livsmod, glädje och ro och vilka som öppnar för rädsla, nedstämdhet, oro. Märk om orden tillför liv eller utarmar! Må glädje och frid visa vägen! Ord kan bygga en bärande bro till att börja med och sedan övergå i ett tomt tjatande. Var uppmärksam på övergången, skiftet från livgivande ord till tomma. När orden blir tomma, tillåt dig att tystna! Tystnaden är helig mark för närvaro, enhet. För egen del har jag tydliga upplevelser av energiförlust i samband med böner som lägger över på Gud att fixa allt. Jag sjunker ihop och blir kraftlös varför? Det är något jag har undrat över. För drygt tjugo år sen fick jag en ledtråd ett par meningar i Samtal med änglar: Önska inte vad du redan har! Vad är önskan? Önskan är tecken på avstånd. Du önskar inte det du redan har. Att önska och be om något är att tillkännage en brist, ett avstånd. Människor emellan ber vi normalt bara om det vi saknar, inte om det vi har. Men när det gäller bön har det blivit en vana att be om det man redan har och att uppmana Gud att vara och göra det man faktiskt räknar med att han är och gör. Även om man ber på det sättet i god tro, blir effekten rakt motsatt den man önskar. Man utarmar sig och ökar avståndet till det man eftertraktar. Mängden av imperativ som riktas till Gud blir i praktiken en proklamation om egen fattigdom och oförmåga. Att be om något som man redan har är att förneka eller förminska det man har. Det är att öka avståndet till det man önskar. Att gång på gång be om samma sak är att permanenta bristen, avståndet.
Att be om det man har några exempel. Herre, hör vår bön! Svara oss när vi ropar! Det finns förtvivlade lägen, då detta rop är helt adekvat. Men när denna sång upprepas som omkväde i kyrkans förbön, söndag efter söndag, år efter år, då blir det ett vittnesbörd om att den bedjande församlingen enhälligt betvivlar att Gud hör och svarar. Och så kommer frågan: Tror man inte här i kyrkan att Gud hör bön eller varför tjatar man så? * Att be Herre, gör mig villig är att presentera sig själv som ovillig. Och ovillig kan man ju vara i en konkret situation Men det jag tänker på nu är godhjärtade människor som hjärtans gärna är redskap för Guds kärlek och som ändå har för vana att be: Visa mig, Herre, din väg och gör mig villig att vandra den. På så sätt förminskar man sin goda vilja och döljer sitt ljus. Så annorlunda då att utan omsvep säga med Psaltaren som det är: Jag vill vandra i din sanning! 1 Min goda vilja stärks när jag känns vid den, tror på den och uttalar den. * Någon som inleder en andakt säger: Herre, kom och var oss nära denna stund. Med de orden beskrivs Gud (eller Jesus) som frånvarande men den vi vänder oss till är redan närvarande, mitt ibland oss och inom oss. Ett alternativ till att be om och önska är att påminna sig, att i nuet helt enkelt aktualisera det man tror och förtröstar på och till exempel säga: Nu är vi tillsammans och Gud är här. Du Gud är nära som luften vi andas. Du ser och hjälper, du tröstar och förstår. Förbarma dig över mig syndare Det var efter att ha läst den inspirerande lilla boken En rysk pilgrims berättelser som jag blev medveten om hur stor makt orden har över kropp och själ. Boken gav mig lust att liksom den ryske pilgrimen titt som tätt upprepa den så kallade Jesusbönen: Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare. Jag minns glädjen, till att början med, lusten att upprepa dessa ord medan jag var sysselsatt med något som inte tog mina tankar i anspråk: dammsög, hängde tvätt, promenerade 1 Jfr Psaltaren 86:11 (1917)
Men glädjen sinade och förbyttes i en nedstämdhet och en kraftlöshet som var något annat än min vanliga trötthet, den som berodde på mycket ansvar och för lite sömn. Efter kanske tre veckor med Jesusbönen, kunde jag se ett samband mellan orden jag upprepade och det depressiva tillstånd jag kanat ner i. Att gång på gång kalla mig själv för syndare, var i mitt fall förödande. Med mina ord hade jag avlägsnat mig från min sanna identitet som gudabarn. Jag hade matat min själ med budskapet att mitt rätta namn är syndare. Senare kunde jag se ännu en orsak till att jag mått så dåligt. Orden jag upprepade gjorde mig inte bara främmande för mig själv, de skapade också ett avstånd till den gudomliga barmhärtigheten. Att gång på gång be om Jesus förbarmande var att gång på gång deklarera att hans barmhärtighet fattades mig. Upprepningen blev ett frätande angrepp på den tillit till Guds barmhärtighet som var själva fundamentet i min tillvaro. Jag hade inte saknat Barmhärtigheten! Jag hade vilat i den. Min psykofysiska organism måste ha uppfattat motstridigheten mellan orden jag uttalade och den sanning som var min och för den skull kraftigt protesterat med oro och betryck. Upprepa och påminna sig I Jönköpingsposten såg jag för kanske 30 år sen en notis om ett föredrag som skulle handla om auror och chakran. Jag hade vaga föreställningar om begreppen och tog jag mig dit för att få veta mer. Det betydelsefulla jag fick med mig den kvällen var en affirmation på engelska. En JAG ÄR utsaga. Vi var ett tiotal personer på plats. Efter föredraget blev vi uppmanade att unisont och med distinkt rytm upprepa följande ord: I am a being of violet fire. I am the purity God desires. Vi upprepade orden så många gånger att jag kom in i ett tillstånd av tidlöshet. Nästa morgon dök orden upp så snart jag vaknade och upprepades i kraft av sin egen rytm. Utan att jag aktivt valde det kom de självmant tillbaka under dagen, så snart jag inte var upptagen av annat. Lite märkligt och mycket välgörande!
Jag fick lust att välja egna ord till den givna rytmen. Det skulle vara ord som är grundade i min egen verklighet, i mitt JAG ÄR, ord som rytmen skulle bevara åt mig och påminna mig om framöver. Så vandrade jag utmed Vätterstranden och fann orden: Kristus i mig är en källa till liv. Jag är i Kristus en källa till liv. Här några andra böneord som jag senare format för att påminna om de eviga sanningar som ger mig mod och lust att finnas till. Himmelriket bär vi inom oss varats fasta punkt, ett hemligt frö med outsinlig kraft och doft av glädje I dig våra rötter, vår källa till glädje alla våra källor, vår frihet. Mitt hjärta är ett Betlehem berett för gudabarnet ett hem för dig min Gud. I dig är allt förenat och försonat. Du är i oss och vi är i dig. I dig är vi ett med varann. Gudomliga ljus i mitt hjärta genomlys min tanke min känsla, min handling. www.ekosofi.se/melin mars 2014
Dietrich Bonhoeffer Han var banbrytande teolog och motståndsman i Tyskland under nazitiden, Dietrich Bonhoeffer. I Gestapos fängelse skrev han nyåret 1944 en dikt som nyårshälsning till sina närmaste. Dikten har i original sju verser och är i sitt hemland en älskad och ofta sjungen sång och psalm. Den andra versen brukar återkomma som refräng. På svenska finns dikten i nyöversättning som psalm 817 i Psalmer i 2000 talet. Man skulle kunna tro att denne Dietrich, under det hot och den press han lever, skulle ha bett Gud om att hjälpa, rädda, styrka, vara nära. Men istället för att bönfalla Gud om något, mobiliserar och aktiverar han vad han själv har: sitt hjärtas tillit, sin vilja, sin tacksamhet, sin visshet om Guds ständiga närvaro och kärlek. Översatt till svenska inleds psalmen med dessa två verser: Med hjärtats tillit att Guds goda makter beskyddande och trofast kring oss står vill vi tillsammans leva dessa dagar och tacksamt ta emot den tid vi får. I goda makters underbara omsorg vi väntar lugnt vadhelst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon. Guds kärlek genom varje dag oss bär. Dietrich använder inte imperativ här utan presens. Han säger hur det är. Hans presens är skapande, ett performativt presens. I ett läge där vad som helst kan hända och varje dag kan vara hans sista, påminner han sig och aktualiserar vissheten om Guds närvaro och kärlek. Hans ord skapar. Tilliten växer när den uttrycks. Hans ord om Guds närvaro och kärlek gör denna kärlek närvarande och verksam i nuet. Också vi är fria att göra diktens ord till vår bön; att i svåra lägen minnas och aktualisera den kärleksfulla närvaro som är vårt beskydd och eviga hem, dag för dag ända in i döden och genom döden. I goda makters underbara omsorg vi väntar lugnt vadhelst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon. Guds kärlek genom varje dag oss bär. * * * Von guten Mächten treu und still umgeben, behütet und getröstet wunderbar, so will ich diese Tage mit euch leben und mit euch gehen in ein neues Jahr. Von guten Mächten wunderbar geborgen, erwarten wir getrost, was kommen mag. Gott ist bei uns am Abend und am Morgen und ganz gewiss an jedem neuen Tag.