Konstnärsnämnden ISBN 978-91-977435-0-1

Konstnärsnämnden ISBN 978-91-977435-0-1 Konstnärsnämnden, Maria skolgata 83, 118 53 Stockholm Tel: 08-50 65 50 00 Fax: 08-50 65 50 90 E-post: info@konstnarsnamnden.se Hemsida: www.konstnarsnamnden.se Illustrationer: Magnus Bard Grafisk formgivning: Mu ab Tryck: Edita AB, Västerås Ansvarig utgivare: Ingrid Elam Konstnärsnämnden 2008

Om utställningsersättning Beskrivning och försök till analys av Nils Johansson och Ann Traber

4

Till Konstnärsnämnden Konstnärsnämndens styrelse har givit undertecknad Nils Johansson i uppdrag att göra en studie av utställnings ersättningen till bild- och formkonstnärer. Resultatet presenteras härmed. I arbetet har Ann Traber medverkat, särskilt med de delar som rör den statliga utställningsersättningen. Vi svarar dock bägge för rapporten i dess helhet. Stockholm i juni 2007 Nils Johansson Ann Traber 5

Förord På uppdrag av Konstnärsnämndens styrelse har en kartläggning av utställningsersättningen för bild- och formkonstnärer genomförts, för att se hur den fungerat i teorin och i praktiken. Nils Johansson, f.d. kanslichef vid Konstnärsnämnden, tilldelades uppdraget att genomföra studien och Ann Traber engagerades för att medverka i arbetets slutfas. Kartläggningen låg klar i juni 2007 och delgavs då parterna som var i full gång att arbeta fram ett nytt avtal. Det nya avtalet är nu beslutat av regeringen och Konstnärsnämnden publicerar därför sin kartläggning med avtalet som bilaga. I kartläggningen finns en genomgång av ersättningens framväxt och en grundlig genomgång av dess utformning under perioden 1999-2006. Utredarna har också gått igenom hur avtalet följts av de statliga institutionerna, vilka är bundna att följa avtalet. Kartläggningens slutsats är att de statliga institutionerna under åren 2004-2006 enbart i ett fall har följt det statliga avtalet om utställningsersättning korrekt. Detta betyder att bild- och formkonstnärer inte erhållit skälig ersättning för sitt arbete i samband med utställningar. Konstnärsnämnden har som uppdrag att bevaka konstnärernas ekonomiska och sociala villkor inom alla konstområden. Det innebär att vi på ett oberoende och objektivt sätt med olika medel försöker beskriva konstnärernas arbetssituation och villkor för att skapa konst. Konstnärspolitikens målsättning är att konstnärer inom alla konstområden skall kunna basera sin försörjning på ersättning för utfört konstnärligt arbete. Om konstnärerna skall ha realistiska möjligheter att uppfylla målsättningen, bör staten självklart vara förebildlig och till och med löneledande. Konstnärer, i detta fall bild- och formkonstnärer, måste som alla andra arbetstagare och uppdragstagare få skäligt betalt för sitt arbete. Idag är ofta kopplingarna mellan arbetsinsats och inkomst långa, krokiga och tidsmässigt utdragna då det ibland hänvisas till ett stipendium från en annan instans eller till en eventuell framtida marknadsfördel inom den privata sektorn. För att arbetsmarknaden/marknaden skall fungera bör den direkta kopplingen mellan utfört arbete/tidsåtgång och lön/arvodering stärkas. Nämnden ser att det i det nya avtalet finns bättre förutsättning för detta. Det kan ifrågasättas varför Konstnärsnämnden nu väljer att offentliggöra en utredning som delvis är daterad. Vi gör det för att vi ser att det 6

är ett framtida viktigt historiskt dokument som gör att vi förstår utställningsersättningens framväxt och ifrån vilket sammanhang som det nya avtalet tar sitt avstamp. En av de stora svårigheterna med att arbeta med konstnärspolitiken är just avsaknaden av klargörande dokument, förklaringar på varför en viss reform tillkommer och tankarna bakom den. Vi publicerar den även för att öppet visa det dokument som utan tvivel mer än väl uppfyllt sin uppgift, att ligga till grund för en positiv förändring av förutsättningarna för att bild- och formkonstnärerna skall få skälig ersättning för sitt arbete vid utställningstillfället. Nämnden har därmed uppfyllt sitt uppdrag att lägga fram oberoende och objekt kunskap om konstnärernas förhållanden så att regeringen kan fatta kulturpolitiska beslut. Det nya avtalet På det statliga området regleras utställningsersättningen i avtal mellan staten, representerad av Kulturrådet, å den ena sidan, och Konstnärernas Riksorganisation/Konsthantverkare och Industridesigners Förening, Föreningen Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund å den andra sidan. Kulturrådet förhandlar avtalet för statens räkning. Hösten 2005 sade konstnärsorganisationerna upp avtalet till omförhandling. Det dåvarande avtalet löpte ut den 1 januari 2006, men parterna kom överens att låta det fortsätta att gälla till dess att ett nytt avtal tecknats. Kartläggningen färdigställdes under våren 2007 och skickades till parterna för kännedom. Publiceringen av kartläggningen sköts upp till dess att det nya avtalet slutits. Parterna kom överens om innehållet i ett nytt avtal om utställningsersättning den 18 december 2007. Det nya avtalet godkändes den 19 september 2008 av regeringen och beslutades då vara giltigt fr o m den 1 januari 2009. I budgetpropositionen som överlämnades till riksdagen den 22 september 2008 beslutades även att Moderna Museet och Riksutställningar skulle tillföras 1 miljon vardera år 2009 för utställningsverksamheten. Det nya avtalet skiljer sig markant från det förra. Avtalet har blivit tydligare och riktlinjerna är lättare att tolka. Avtalet är uppdelat i två olika delar: en del som handlar om avtalets allmänna villkor och vilka delar som ska tas upp i de skriftliga avtal som den statliga arrangören ska skriva, samt en tariffdel som ska vara underlag för hur den ekonomiska ersättningen av utställningsersättningen ska beräknas. Parterna har tagit fasta på det delvis oreglerade område som tidigare 7

innebar att konstnärerna hade svårt att få ersättning för annat än själva utlåningen av konstverk. I det nya avtalet tydliggörs att allt arbete som konstnären utför i samband med utställningar före, under och efter utställningen ska regleras i skriftliga avtal och arvoderas utanför ramen för utställningsersättningen. Utställningsnivåerna har höjts något, men den främsta skillnaden är hur ersättningens storlek beräknas. Tidigare baserades ersättningen dels på antal utställda verk, dels på utställningens yta. I det nya avtalet baseras utställningsersättningen dels på hur länge utställningen pågår, dels på hur många besökare institutionen har. Man skiljer också mellan fyra olika arrangörskategorier: större museer och konsthallar; medelstora museer, länsmuseer och kulturhus; mindre museer och medelstora konsthallar; och slutligen små konsthallar och utställningsrum samt fria ytor. Vad gäller utställningens längd tas ingen hänsyn till avbrott i visningen, vilket kan få stor effekt vid vandringsutställningar som därmed anses pågå så länge som konstnären lånar ut sitt verk. Även det nya avtalet lägger ansvaret att upprätta skriftliga avtal mellan konstnär och arrangör på arrangören. Däremot ska avtalet reglera och ta upp villkoren för konstnären avseende följande: kostnader i samband med utställningar, t ex frakt, försäkring, resor, teknik och annan utrustning arbete i samband med utställningsuppdraget, så som betalning för konstnärens arbete inför, under och efter utställning, t ex arbete med produktion, katalogarbete, möten, visningar och efterarbete upphovsrättsligt nyttjande efter avslutad utställning, t ex nyttjande på arrangörens hemsida ersättning enligt fastlagt tariff för utställningsersättning information om vilka arrangörer som visar utställningen i samband vandringsutställningar ange tidpunkt och former för redovisning av ekonomisk ersättning till konstnären avtalet ska innehålla en beskrivning av utställningen med angivelse av utställningstid, plats/platser, ansvarig arrangör, deltagande konstnärer, leveranstider, förteckning av konstverk Vid utställningar med flera konstnärer kan ett avtal träffas med konstnärsgrupper som representeras gemensamt. Man har också en tydligare 8

ansvarsfördelning vid vandringsutställningar, där producenten ansvarar för avtal mellan samtliga arrangörer och konstnären under vandringsutställningen. En annan nyhet är en referensgrupp (med sju ledamöter, varav tre utses av Statens kulturråd och tre av konstnärorganisationerna, och parterna utser gemensamt en ordförande) som ska följa upp hur avtalet implementeras och tillämpas. En nyhet i tariffberäkningen är att det inte görs någon skillnad om konstnären är A- eller F-skattande konstnär. Tariffen definieras som ett lägsta belopp, dvs. ett golv och inte ett tak i förhandlingen mellan arrangör och konstnär. Tariffen gäller enligt avtalet för statliga arrangörer. Förhoppningen är dock att även kommunala och regionala arrangörer kommer att tillämpa det nya avtalet. Både det gamla och det nya avtalet om utställningsersättning återfinns som bilagor i denna publikation. Ann Larsson Kanslichef 9

Sammanfattning Med utställningsersättning avses den ekonomiska ersättning som går till bild- och formkonstnärer för att deras verk ingår i utställningar inom landet. Ersättningen gäller verk som fortfarande är i upphovsmannens ägo. En av grunderna för den statliga konstnärspolitiken är att skapa sådana villkor för de professionella konstnärerna att de kan basera sin försörjning på sitt konstnärliga arbete, en annan att stimulera deras arbetsmarknad. Ett tidigt utslag för denna princip är ett statligt engagemang för utbetalning av utställningsersättning. Denna rapports syfte är att ge en bakgrund till utställningsersättningen och en beskrivning av hur den har fungerat i praktiken. Rapporten fokuserar på två områden i vilka centrala regelverk för utbetalning av utställningsersättning i realiteten föreligger. Det första området är statliga organ som bedriver regelbunden utställningsverksamhet, dvs huvudsakligen statliga museer, som ska följa avtalet om utställningsersättning mellan staten, representerad av Kulturrådet å den ena sidan, och Konstnärernas Riksorganisation/Konsthantverkare och Industridesigners Förening, Föreningen Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund å den andra sidan. Sedan rapporten färdigställts har ett nytt avtal om utställningsersättning på det statliga området tecknats mellan staten och berörda konstnärsorganisationer. Rapporten har tjänat som ett av underlagen vid förhandlingarna. Det nya avtalet, som börjar gälla den 1 januari 2009, berörs inte närmare i rapporten. Det återges dock i bilaga (kapitel 6). Det andra området är de utställningsanordnare som kan få statsbidrag till utställningsersättning via Statens kulturråd, dvs. arrangörer inom i första hand det konstbildande området. På det konstbildande området träffas avtal mellan Kulturrådet och KRO/KIF som reglerar utställningsersättningens storlek. Rapporten kartlägger hur dessa utbetalningar sker utifrån Kulturrådets egen statistik. Resultatet visar att långt ifrån alla som är berättigade till utställningsersättning på det konstbildande området får ta del av den eftersom potten för utställningsersättningen på det konstbildande området är för liten i förhållande till antalet arrangörer som söker medel för utställningar. 11

Omständigheterna kring en utställning kan te sig mycket olika. Utställningen kan äga rum på prestigefyllda museer och konsthallar, på välrenommerade privata gallerier lika väl som på mindre bibliotek, på oetablerade gallerier eller på arbetsplatser i regi av en mindre konstförening. De utställda verken kan vara av vitt skiftande karaktär vad gäller teknik och konstnärlig uttrycksform. Verken kan vara beställda av en arrangör, framställda och koncipierade med tanke på den aktuella utställningen eller ha ingått i konstnärernas löpande produktion. Ersättningen för konstnärens arbete och kostnader i direkt samband med utställningen varierar liksom arrangörens kostnader och intäkter. Man kan inte bortse från att konstnären gynnas av att de deltar i en utställning särskilt vid stora, prestigefyllda institutioner, genom att utställningar stärker deras ställning i konstlivet, höjer marknadsvärdet på deras verk, ger möjligheter till försäljningar vid Konstrådets gallerirundor och ökar möjligheterna att få stipendier. Vid försäljningsutställningar kan de också få intäkter från försäljningen. Samtidigt är det den offentliga institutionens uppgift att visa konst och den är därmed beroende av att konstnärer är villiga att ställa ut. Det är i denna väv av faktorer som konstnären måste förhandla om sina villkor ekonomiska och andra. De centrala avtalen om utställningsersättning syftar till att stärka den svagare parten, d.v.s. konstnären, i avtalsförhandlingar med arrangörer. De statliga arrangörer som omfattas av avtalen är ålagda att se till att skriftliga avtal som reglerar omständigheterna kring utställningen träffas i varje enskilt fall. Att detta så sällan är fallet är därför mycket anmärkningsvärt och sannolikt ett uttryck för den beroendeställning konstnärerna har i förhållande till utställningsarrangörerna. De statliga myndigheterna inom området har dessutom återrapporteringsskyldighet till regeringen. Rapporten undersöker bl.a. i vilken utsträckning statlig utställningsersättning betalades ut under åren 2004-2006. Av denna återrapportering framgår att endast tre av myndigheterna betalade utställningsersättning under åren 2004-2006. Vår egen granskning visar att enbart Riksutställningar betalade konstnärerna avtalsenligt. Utställningsersättningen är ett försök att garantera bild- och formkonstnärer en ersättning i samband med utställningar, men den har brister. På den svenska arbetsmarknaden i stort gäller principen att utfört arbete ska ersättas. Bild- och formkonstnärernas ersättningar för arbetet i samband med utställningar följer emellertid inte detta mönster. Avtalet 12

för utställningsersättning på det statliga området och statsbidragsbestämmelserna för bidrag till utställningsersättning inom det konstbildande området omfattar inte ersättning för arbete i samband med utställningarna. Inhämtade uppgifter om vad statliga arrangörer betalar tyder inte på att bild- och formkonstnärer som regel betalas för det arbete de utfört. Inte heller vid utställningar med andra (kommunala och landstingsdrivna) arrangörer ersätts arbetet i någon större utsträckning. Nämnda faktorer bildar ett komplicerat mönster som bidragit till att frågan om utställningsersättning, som varit aktuell i decennier, ännu inte fått någon mer slutlig lösning. Men egentligen är lösningen mycket enkel: ge bild- och formkonstnärerna skäligt betalt för det arbete de lägger ned i samband med utställningar! Att de själva är beroende av att ställa ut är inte något skäl för att de ska arbeta utan avtal och utan ersättning. Också arrangörerna är beroende av att utställningar görs och inga utställningar av samtida konst görs utan medverkan från konstnärens sida. Juni 2007 13

Innehållsförteckning Sammanfattning 11 1 Arbetet med rapporten 19 1.1 Bakgrund och syfte 19 1.2 Avgränsningar 19 1.3 Arbetets bedrivande 20 1.4 Rapportens upplägg 21 2 Utgångspunkter 23 2.1 Översikt 23 2.1.1 Den statliga utställningsersättningen 24 2.1.2 Utställningsersättning inom det konstbildande området 24 2.1.3 Övriga 25 2.2 Utställningsekonomi 25 2.3 Det statliga ansvaret 27 3 Utställningarnas betydelse och arenor 31 3.1 Utställningarnas betydelse 31 3.2 Utställningsarenor 34 3.2.1 Översikt 34 3.2.2 Museer och konsthallar 35 3.2.3 Konstbildning 36 3.2.4 Privata gallerier 38 4 Utställningsersättning 41 4.1 Översikt 41 4.1.1 Centrala överenskommelser om utställningsersättning 41 4.1.2 Syften 43 4.1.3 Ersättningen är en hyra 43

4.1.4 Konstverk som ger ersättning 43 4.1.5 Ersättningsberättigade konstnärer 44 4.2 Utställningsersättning på det statliga området 45 4.2.1 Historik 45 4.2.2 Avtalets innehåll 45 4.2.3 Ersättningsbelopp 46 4.2.4 Omfattning och återrapporteringsskyldighet 47 4.2.5 Utbetalad utställningsersättning 48 4.2.6 Kompletterande information om arrangörer 52 4.3 Utställningsersättningen på det konstbildande området 59 4.3.1 Historik 59 4.3.2 Ekonomisk ram 60 4.3.3 Ersättningsbelopp 61 4.3.4 Bidragsmottagande arrangörer 62 4.3.5 Administration 63 4.3.6 Bidragsutfall 63 5 Analys och bedömningar 67 5.1 Utställningsersättningens struktur 67 5.1.1 Ersättningens syften 67 5.1.2 Typer av konst som ger ersättning 68 5.1.3 Konstnärer som är kvalificerade för ersättning 69 5.1.4 Skillnader mellan det statliga avtalet och Kulturrådets bidragsvillkor 70 5.1.5 Administrationen av bidraget till utställningsersättning 72 5.1.6 Bättre underlag för bedömning av hur utställningsersättningen fungerar 72 5.2 Särskilda överväganden 73 5.2.1 Ersättningens räckvidd 73 5.2.2 Ekonomiska förutsättningar 77 5.2.3 Resurser 79 5.2.4 Brister i tillämpningen 81

5.3 Principiella överväganden 84 5.3.1 Begreppsförvirring 84 5.3.2 Konsekvenser av att utställningsersättning är en hyra 85 5.3.3 Ersättningskomponenter 86 5.3.4 Ge konstnärerna skälig ersättning för deras arbete 90 6 Bilagor 94 6.1. Utställningsersättning på det statliga området 94 6.1.1. Tidigare avtalet om utställningsersättning för utställning av konstverk (1999) 94 6.1.2 Regeringsbeslut:godkännande av avtal om konstnäreras medverkan och ersättning vid utställning av konstverk 102 6.1.3 Nya avtalet för konstnärers medverkan och ersättning vid utställningar 104 6.1.4 Tariff för visning av konstverk för allmänhet genom tillfällig utställning 109 6.2. Utställningsersättningen på det konstbildande området 114 6.2.1 Villkor och direktiv avseende anslagspost 28:18 ap. 1; utställningsersättning 114 16

1. Arbetet med rapporten 1.1 Bakgrund och syfte I Konstnärsnämndens uppdrag ingår att hålla sig underrättad om konstnärernas ekonomiska och sociala situation och sprida kännedom om villkoren för konstnärlig yrkesutövning. Nämndens styrelse anmälde i skrivelse till regeringen den 1 oktober 2004 att nämnden som ett led i detta arbete avsåg att låta utföra en studie om hur utställningsersättningen till bild- och formkonstnärer fungerar i praktiken. Rapporten från denna studie föreligger härmed. Rapporten syftar till att ge en översikt över i vilken utsträckning utställningsersättning betalas. Förhoppningsvis kan den också ge underlag för en utveckling av utställningsersättningen. Den kan också ses i sammanhang med bild- och formkonstnärernas generellt sett trängda ekonomiska situation och med frågor som har aktualitet med tanke på deras yrkesmässiga villkor. 1.2 Avgränsningar Utställningsersättning avser ersättning till upphovsmän vid utställningar av verk som är i deras ägo, d.v.s. i praktiken tillfälliga utställningar av bild- och formkonst. Rapporten koncentreras på de två områden på vilka centrala regelverk för utbetalning av utställnings ersättning i realiteten föreligger. Det första området är statliga organ som be driver regel bunden utställningsverksamhet, d.v.s. huvudsakligen stat liga museer. Ersättningen här regleras i avtal mellan staten och berörda konst närsorganisationer. Det andra området är de utställningsanordnare som kan få statsbidrag till utställningsersättning via Statens kulturråd, d.v.s. arrangörer inom i första hand det konstbildande området. Ersättningen regleras här i statsbidragsbestämmelser som Kulturrådet utfärdar efter kontakter med berörda konstnärsorganisationer. I viss utsträckning betalas ersättning till konstnärer i samband med utställningar på andra typer av arenor för tillfälliga utställningar av bildoch formkonst, exempelvis i primärkommunala, landstingskommunala och konstnärsägda utställningslokaler. Rapporten innehåller dock inte någon systematisk kartläggning i vilken utsträckning utställningsersättning be- 19

talas också utanför ramen av de centrala regelverken. I brist på underlag skulle detta inneburit ett så stort arbete att det inte kunnat rymmas inom denna studie. Utställningsersättningen och principerna för den har diskuterats i flera decennier. Diskussionen har bl.a. gällt vid vilka utställningar ersättning ska ges, ersättningens utformning och på vilka ansvaret ska ligga för att resurser till ersättningen finns och betalas. Givetvis har också ersättnings nivåerna berörts. Denna rapport är inte platsen för att i detalj bedöma de centralt fastställda regelverkens utformning eller ekonomiska innehåll. Det är de avtalsslutande parternas sak att prioritera mellan sina olika önskemål och det är Kulturrådets uppgift att besluta om sina statsbidragsvillkor. Kulturrådet har att väga resurserna till sina bidrag till utställningsersättning mot andra angelägna behov inom bild- och formkonstområdet som rådet också ska stödja. Således berörs nedan exempelvis rimligheten i de nuvarande ersättningsnivåerna endast på ett mycket generellt plan. I anslutning till Konstnärsnämndens uppdrag att följa utvecklingen av konst närernas ekonomiska och sociala villkor görs utifrån den presenterade översikten över utställningsersättningen några allmänna bedömningar av hur ersättningen fungerar i praktiken och berörs även vissa brister och inkonsekvenser i regelverken. 1.3 Arbetets bedrivande Rapporten bygger huvudsakligen på redan förefintligt material. Ett viktigt underlag för beskrivningen av utställningsersättning på det statliga området är den återrapportering om utbetalning av utställningsersättning åren 2004-2006 som museer och andra statliga organ lämnat till regeringen. Dessa rapporter har sammanställts och kompletterats med uppgifter inhämtade direkt från berörda organ. Beskrivningen av utställningsersättningen på det konstbildande området vilar i första hand på rapporter och andra uppgifter från Kulturrådet. Avsikten var från början att rapporten skulle ansluta till ett utrednings arbete benämnt Konstens arenor som igångsatts på Kulturrådets initiativ och som bl.a. skulle innefatta en kartläggning av konst hallar, gallerier och andra utställningsarrangörer i landet. Av olika skäl har detta utredningsarbete inte fullföljts och något material från arbetet har inte publicerats. 20

Under arbetets gång har kontakter tagits med bl.a. museer och andra statliga utställare. Statens kulturråd, Sveriges kommuner och landsting, Sveriges Konstföreningar, Folkrörelsernas Konstfrämjande, Konstnärernas Riksorganisation (KRO), Sveriges Konsthantverkare & Industriformgivare (KIF), Institutet för konstnärer och konstförmedlare (IKK) samt Konstnärsnämndens kansli har bistått i arbetet. 1.4 Rapportens upplägg Kapitel 2 redogör för vissa grundläggande utgångspunkter för rapporten. I kapitel 3 ges en (mycket ofullständig) bild av landets utställningsarenor. I kapitel 4 beskrivs utställningsersättningen översiktligt (4.1), varefter en mer ingående beskrivning av ersättningen på det statliga området (4.2) och på det konstbildande området (4.3) följer. Kapitel 5 är ett försök till bedömningar och analys av hur ersättningen fungerar i praktiken. Det avslutas med några synpunkter på hur ersättningen kan utvecklas. 21

2. Utgångspunkter Det grundläggande syftet med utställningsersättning är att bidra till att konstnärerna får rimliga ersättningar vid utställningar. Den ska också öka deras möjligheter att ställa ut. Ersättningen syftar vidare till att stimulera och bredda konstlivet i landet genom att vidga möjligheterna för arrangörer inom det konstbildande området att ordna utställningar med hög kvalitet. 2.1 Översikt En av grunderna för den statliga konstnärspolitiken är att skapa sådana villkor för de professionella konstnärerna att de kan basera sin försörjning på ersättning för konstnärligt arbete och stimulera deras arbetsmarknad så att en ökad efterfrågan uppstår 1. Ett tidigt utslag för denna princip är ett statligt engagemang för utbetalning av utställningsersättning, d.v.s. ekonomisk kompensation till bild- och formkonstnärer för att deras verk inlånas till offentliga utställningar. Ersättningen infördes på 1970-talet vid utställningar arrangerade av statliga organ. I början av 1990-talet vidgades den till att omfatta också utställningar som ordnas av vissa arrangörer inom det konstbildande området i första hand konstföreningar - med statligt verksamhetsstöd. Till en början var utställningsersättningen en tämligen opreciserad ersättning för att upphovsmännens verk visades och för det arbete konstnären lade ned i samband med utställningen. Numera är ersättningen begränsad till att utgöra en hyra som utställningsarrangören betalar till upphovsmannen för de verk denne upplåter till en utställning. I dag finns två parallella system för reglering av utställnings ersättning. Det materiella innehållet i reglerna är tämligen lika dem emellan, men de gäller utställningar med olika kategorier av arrangörer. Det första systemet avser utställningar ordnade av statliga organ och kallas i det följande den stat liga utställningsersättningen. Det andra gäller utställningar inom det konst bildande området, d.v.s. ordnade av exempelvis konstföreningar och andra arrangörer som har bidrag från Statens kulturråd. Det senare benämns i det följande utställnings ersättning inom det konstbildande 1 Se exempelvis Konstnärernas villkor, prop. 1997/98:87, s. 9 23

området. För övriga utställningar finns ingen central reglering av utställnings ersättningen med undantag för dem som arrangeras av Svenska kyrkans församlingar. 2.1.1 Den statliga utställningsersättningen Den statliga utställningsersättningens storlek i det enskilda fallet regleras i ett avtal mellan staten och berörda upphovsmannaorganisationer. Den gäller utställningar ordnade av statliga myndigheter med regelbunden utställningsverksamhet, d.v.s. i första hand museer. Ersättningen betalas ut till konstnären av arrangerande institution med medel ur dess ordinarie anslag. Ersättningen måste alltså räknas in i budgeten för utställningar med verk av ersättningsberättigad utställare. Arrangörernas medel för utställningsersättning konkurrerar därmed med medel som anslås för att täcka andra kostnader, såväl sådana som har direkt samband med den aktuella utställningen som sådana som avser arrangörens utställningsverksamhet i stort och utställarens verksamhet i övrigt. Avtalet är emellertid tvingande, arrangören är bunden till att betala utställningsersättning. 2.1.2 Utställningsersättning inom det konstbildande området Utställningsersättningen inom det konstbildande området administreras på ett annat sätt och har en annan finansieringsram än ersättningen inom det statliga. Kulturrådet ger utställningsarrangören eller dess huvudorganisation ett särskilt bidrag till ersättningen som ett komplement till de allmänna verksamhetsbidrag rådet också ger till konstbildande organisationer. Rådet fastställer i statsbidragsvillkor reglerna för hur utstäl l- nings ersättningen till konstnären ska beräknas i det enskilda fallet. Rådet avsätter varje år ett belopp för sina sammanlagda bidrag till utställningsersättning. Bidraget betalas till arrangören eller dess huvud organisation, som i sin tur svarar för utbetalningen till konstnären. Någon garanti för att utställande konstnär får utställningsersättning finns emellertid inte: i de fall bidraget till en arrangör inte täcker kostnaderna för ersättningen är arrangören inte tvingad att betala ersättning även om konstnären fyller de kriterier som ställts upp i statsbidrags bestämmelserna för att han eller hon ska vara berättigad till utställningsersätt ning. Det tillhör undantagsfallen att arrangören i 24

sådana fall betalar utställningsersättning. De av Kulturrådet beviljade medlen till utställningsersättning inom det konstbildande området är alltså i praktiken ett tak för hur mycket ersättning som ges inom detta område. Ett villkor för att konstbildande organisationer ska få verksamhetsbidrag från Kulturrådet är att organisationen ska betala utställningsersättning vid de utställningar den arrangerar. Villkoret gäller emellertid endast så långt som de bidrag till utställningsersättning som organisationen tilldelats är tillräckliga för utbetalningarna till konstnärerna. 2.1.3 Övriga Ett centralt fastställt regelverk för utbetalning av utställningsersättning gäller även på ett tredje område, nämligen utställningar arrangerade av Svenska kyrkans församlingar. Konstnärernas riksorganisation (KRO) har ingått avtal med Svenska kyrkan om att utställningsersättning ska betalas vid utställningar ordnade av dessa församlingar. Detta avtal är emellertid i praktiken föga tvingande. Ersättningen är beroende av församlingarnas resurser och ska i regel rymmas inom deras ordinarie budgetramar. Det innebär att utställande konstnärer inte heller på detta område är garanterade ersättning. Utställningsersättning kan betalas i andra sammanhang där bildkonstverk ställs ut om överenskommelse om sådan görs mellan arrangören och den utställande konstnären. En del kommuner betalar sådan ersättning för utställningar som ordnas i kommunens regi. I övrigt exempelvis inom den privat drivna galleriverksamheten torde utställningsersättning endast betalas i undantagsfall. 2.2 Utställningsekonomi Att ställa ut är vanligen ett ekonomiskt vågspel för konstnären. Utstäl l- ningar medför kostnader för bl.a. produktion, försäkringar, transporter, ramning, hängning, lokaler, vakthållning, katalog samt vernissagekort, annonser och annan marknadsföring. Hur dessa kostnader fördelas på arrangören och konstnären beror på överens kommelsen dem emellan i det enskilda fallet. Vid utställningar då verken är till försäljning betingar sig arrangören i regel en provision. Storleken på provisionen varierar starkt. Enligt en 25

under sökning som gäller Gävleborgs län är det vanligt att arran görens provision uppgår till 20-50 % av försäljningssumman, kommunala och statliga organ tar ofta 20-30 % medan privata gallerier kan ta ut betydligt mer 2. Bild- och formkonstnärens ekonomiska villkor vid en utställning skiftar således starkt från fall till fall. Generellt kan ändå sägas att konstnärer i många fall gör en förlust då de ställer ut. I propositionen Konstnärernas villkor (1997/98:87, s. 24) refereras till en uppgift från KRO att över två tredjedelar av samtliga utställningar år 1998 gick med förlust för konstnären. I propositionen framhålls att detta i hög grad hör samman med att bild- och formkonstnären själv måste täcka de kostnader som är förknippade med utställningen utan att några garantier finns för att utställningen ger några inkomster till konstnären. Konstnärens dåliga villkor vid utställningar hänger samman med att de är starkt beroende av att ställa ut. Det medför att de har en svag förhandlingssituation då villkoren görs upp. Givetvis är arrangörerna å sin sida beroende av att få konst till sina arrangemang, men konkurrensen mellan konstnärerna om utställningstillfällena stärker arrangörernas position. Utställningsersättningen kan ses som ett inslag i den förda kulturpolitikens ambition att förbättra konstnärernas möjligheter att försörja sig på sitt konstnärliga arbete. I samband med en förstärkning av Kulturrådets bidrag till utställningsersättning på det konstbildande området sades i propositionen Konstnärernas villkor (1997/98:87, s. 24) att bildoch formkonstnärerna i högre grad än tidigare borde få ersättning för utställningar. Som framgått är utställningsersättningen begränsad till att vara endast en hyra för de verk som konstnären ställer till arrangörens förfogande. Det har fördelar genom att ge tydlighet åt ersättningens karaktär och vad den avser. Den ger dock ingen ersättning för produktions kostnader (exempelvis för material). Den ersätter heller inte det arbete som konstnären utför i direkt samband med utställningen eller det konst närliga arbete som föregår utställningen. Utställningar medför utöver de konstnärliga insatserna arbete med exempelvis ramning, transporter, produktion av kataloger och marknadsföring. Därtill kommer i en del fall att konstnären och arrangören bestämmer sig för att göra en utställning som ligger långt 2 Jönsson, Ingela, Konstnärer i Gävleborg. Om arbetsvillkor och försörjning, 2000, s.15 26