FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNAS VERKSAMHETSBERÄTTELSE

FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNAS VERKSAMHETSBERÄTTELSE 37867 31054 26170 Avgjorda Inkomna Anhängiga 31.12. Helsingfors förvaltningsdomstol - Kouvola förvaltningsdomstol Kuopio förvaltningsdomstol - Rovaniemi förvaltningsdomstol - Tavastehus förvaltningsdomstol - Uleåborgs förvaltningsdomstol - Vasa förvaltningsdomstol - Åbo förvaltningsdomstol - Ålands förvaltningsdomstol - Marknadsdomstolen - Försäkringsdomstolen - Högsta förvaltningsdomstolen

2 1 FÖRORD 3 2 VERKSAMHETEN I HUVUDDRAG 4 3 DET OMGIVANDE SAMHÄLLET 9 4 FÖRVALTNINGSDOMSTOLSSYSTEMET 32 5 RESURSER, MÅLSÄTTNINGAR OCH VERKSAMHET 36 5.1 FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNAS RESURSER 36 5.2 FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNAS MÅLSÄTTNINGAR 42 5.3 ANTALET BEHANDLADE ÄRENDEN MÅLSÄTTNINGAR OCH RESULTAT 44 5.4 DE REGIONALA FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNA 50 5.5 MARKNADSDOMSTOLEN 56 5.6 FÖRSÄKRINGSDOMSTOLEN 60 5.7 HÖGSTA FÖRVALTNINGSDOMSTOLEN 64 6 FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNAS SAMARBETE 69 7 KVALITETSKONTROLL 70 8 FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNAS UTBILDNINGSARBETSGRUPP 75 9 UTLÅTANDE OM UTVÄRDERING OCH BEKRÄFTELSE AV INTERN KONTROLL 76 10 FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNAS VERKSAMHETSMÅLSÄTTNINGAR I SAMMANDRAG 78 11 KONTAKTUPPGIFTER 79 Sid. Bilaga 1 De regionala förvaltningsdomstolarnas nyckeltal Bilaga 2 Genomsnittliga behandlingstider för avgjorda ärenden enligt regional förvaltningsdomstol och huvudgrupp

3 1 FÖRORD Detta är förvaltningsdomstolarnas gemensamma verksamhetsberättelse. Statens budget- och bokslutssystem och därmed även innehållet i denna berättelse regleras särskilt av Finlands grundlag (731/1999) samt lagen (423/1988) och förordningen (1243/1992) om statsbudgeten. Eftersom verksamhetsberättelsen dikteras av statens budget- och bokslutssystem, upptas en stor del av innehållet i berättelsen av siffror, ekonomi, resurser och ärendemängder. Utöver denna gemensamma årsberättelse publicerar de flesta förvaltningsdomstolar egna årsberättelser, i vilka de närmare redogör för sin verksamhet. Allmänna förvaltningsdomstolar är högsta förvaltningsdomstolen och de åtta regionala förvaltningsdomstolarna, dvs. förvaltningsdomstolarna i Helsingfors, Kouvola, Kuopio, Rovaniemi, Tavastehus, Uleåborg, Vasa och Åbo. Dessutom har man försökt få med uppgifter om Ålands förvaltningsdomstols verksamhet. Även Ålands förvaltningsdomstol är en regional förvaltningsdomstol, men den verkar i anslutning till Ålands tingsrätt. Specialdomstolarna inom förvaltningsrättskipningen är marknadsdomstolen och försäkringsdomstolen. Förvaltningsdomstolarnas beslut är viktiga inte bara för parterna, utan även i allmännare bemärkelse, eftersom besluten på många sätt inverkar på samhällets funktions- och konkurrensförmåga. Högsta förvaltningsdomstolen, finansministeriet och Statistikcentralen inleder just nu ett gemensamt forskningsprojekt, inom vars ram man klarlägger på vilket sätt verksamheten inom förvaltningen och verksamheten inom förvaltningsrättskipningen kommer i kontakt med varandra samt vilken betydelse förvaltningsdomstolarnas avgöranden har för produktiviteten i förvaltningen. Resultaten av denna utredning kan man sedan använda när man utvecklar förvaltningen. Utredningen kan generera material för flera syften: programmet för bättre reglering, den nationella konkurrensförmågan och välfärden. Under verksamhetsåret klarade förvaltningsdomstolarna jämförelsevis väl sin grundlagsenliga uppgift att meddela rättsskydd, även om man inte till alla delar lyckades nå de mål som ställts för antalet avgöranden. Förvaltningsdomstolarnas verksamhet ska fortfarande utvecklas mot större öppenhet genom att man går in för att oftare hålla muntliga förhandlingar. Även handläggningstiderna ska uppmärksammas. Därför måste förvaltningsdomstolarna även i framtiden garanteras tillräckliga resurser. Innehållet i denna verksamhetsberättelse behandlades 25.2.2008 av förvaltningsdomstolarnas chefsdomarsammanträde. I sammanträdet deltog högsta förvaltningsdomstolens president samt de regionala förvaltningsdomstolarnas, marknadsdomstolens och försäkringsdomstolarnas överdomare. Helsingfors 14.3.2008 Pekka Hallberg President i högsta förvaltningsdomstolen

4 2 VERKSAMHETEN I HUVUDDRAG Hur rättsskyddet tillgodoses. Förvaltningsdomstolarnas verksamhet grundar sig på grundlagens bestämmelser om rättsskydd och principerna för en rättsstat. Enligt 2 3 mom. i Finlands grundlag ska all utövning av offentlig makt bygga på lag och i all offentlig verksamhet ska lag noggrant iakttas. Enligt 21 1 mom. i samma lag har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. För att en rättstat ska fungera och den offentliga maktutövningen vara legitim måste det finnas väl tilltagna möjligheter att söka ändring i förvaltningsärenden. Statens, kommunernas och religiösa samfunds beslut samt beslut av andra organ som utövar offentlig makt kan vid behov överklagas hos förvaltningsdomstolarna. De bestämmelser som förvaltningen och således även förvaltningsdomstolarna tillämpar kännetecknas av ständiga förändringar, i takt med förändringarna i samhället. Samtidigt tenderar de finska, europeiska och internationella rättssystemen att bli allt mer detaljerade. Myndigheter som utövar offentlig makt får därför ständigt komplexare rättskällor att tillämpa när de fattar sina beslut. Förvaltningsbesluten innebär också att förvaltningsdomstolarna hela tiden får nya typer av juridiska problem att ta ställning till. I de regionala förvaltningsdomstolarna var målens handläggningstider under till vissa delar längre än under 2006. Detsamma gällde marknadsdomstolens och försäkringsdomstolens handläggningstider. I högsta förvaltningsdomstolen lyckades man däremot förkorta handläggningstiderna. Handläggningstiderna är fortfarande ett problem, men ett problem som har ett klart samband med de resurser som står till förvaltningsdomstolarnas förfogande. Kvalitetskontrollen och förvaltningsdomstolarnas gemensamma kvalitetssystem behandlas närmare i kapitel 7, Kvalitetskontroll. Man kan säga att förvaltningsdomstolarna med hänsyn till lagstiftningsreformer inom förvaltningsrättskipningen under relativt väl har klarat av sin grundlagsenliga uppgift att meddela rättsskydd. Inverkan på samhället. Förvaltningsdomstolarnas beslut är viktiga inte bara för parterna, utan även i allmännare bemärkelse, eftersom besluten på många sätt inverkar på samhällets funktionsoch konkurrensförmåga. De bestämmelser som tillämpas i förvaltningen och följaktligen även i förvaltningsdomstolarna kännetecknas av att de ständigt förändras i takt med förändringarna i samhället. Genom förvaltningsbeslut får förvaltningsdomstolarna därför ständigt nya typer av rättsliga problem att avgöra. I sin utövning av offentlig makt fattar myndigheterna årligen miljoner förvaltningsbeslut på olika områden och nivåer av förvaltningen. Dessa beslut kan vid behov överklagas hos förvaltningsdom-

5 stolarna. De största ärendegrupperna hänför sig till beskattningen, social- och hälsovården, idkandet av näringar, miljön och den kommunala förvaltningen. Även om det i förvaltningen finns rättelseförfaranden som oftast gör det möjligt att rätta klara fel, medför det stora antalet förvaltningsbeslut att förvaltningsdomstolarna årligen får över 30 000 rättstvister att avgöra. Närmare uppgifter om de ärenden som förvaltningsdomstolarna behandlar ingår i kapitel 3 Det omgivande samhället. Kontakterna mellan förvaltningsrättskipningen och förvaltningen kan avbildas som en pyramid. Pyramidens bas utgörs av basnivån inom förvaltningen, där årligen miljoner förvaltningsbeslut fattas inom området för beskattning, social trygghet, idkande av näring, miljö och kommunal förvaltning. Det huvudsakliga ansvaret för välfärden vilar på denna nivå. Problem från samtliga dessa områden kanaliseras sedan till förvaltningsdomstolarna. Endast en relativt liten del av förvaltningsbesluten överklagas till domstolarna. Mellaninstanserna avgör ca 30 000 ärenden och högsta förvaltningsdomstolen 4 000 ärenden. Juridifieringen av samhället, det ökade antalet rättsregler samt gemenskapsrättens ökade inverkan medför å andra sidan att medborgarna söker rättsskydd hos förvaltningsdomstolarna i allt svårare juridiska frågor. Avgöranden i vilka domstolarna tolkar nya bestämmelser och rättspraxis är följaktligen viktiga för en fungerande förvaltning. Med tanke på hela den offentliga förvaltningens funktionsförmåga och således även det finländska samhällets konkurrensförmåga är det även viktigt att rättstvisterna inom förvaltningen kan avgöras av förvaltningsdomstolarna så snabbt som möjligt och med väl motiverade beslut. HFD 4000 Regionala förvaltningsdomstolar Marknadsdomstolen Försäkringsdomstolen 30 000 Årligen miljoner förvaltningsbeslut om BESKATTNING SOCIAL TRYGGHET MILJÖ KOMMUNER NÄRINGAR Högsta förvaltningsdomstolen, finansministeriet och Statistikcentralen inleder just nu ett gemensamt forskningsprojekt, inom vars ram man klarlägger på vilket sätt verksamheten inom förvaltningen och verksamheten inom förvaltningsrättskipningen kommer i kontakt med varandra samt vilken betydelse förvaltningsdomstolarnas avgöranden har för produktiviteten i förvaltningen. I utredningen beaktas de olika förfarandena för rättelse av förvaltningsbeslut samt antalet besvär i

6 förvaltningsdomstolarna. Man har inte för avsikt att följa med avgörandena i enskilda ärenden, utan snarare klarlägga servicenivån, produktiviteten och funktionsförmåga samt kvaliteten hos besluten vid offentlig maktutövning. Forskningsmaterialet är till en början den statistik som förvaltningen tillhandahåller. Eftersom uppföljningen med hjälp av statistik och detaljnivån hos statistiken varierar mellan de olika förvaltningsområdena, bidrar den utredning som nu inleds samtidigt till att göra uppföljningen med hjälp av statistiska uppgifter enhetligare och till att ge en helhetsbild av förvaltningen på dess olika nivåer. Forskningsmaterialet utgörs av statistiska indelningar från olika jämförelseår. I vissa ärendegrupper finns detaljerade uppgifter om rättelseförfaranden. Förvaltningsdomstolarna tillämpar en gemensam klassificering av ärenden (över 200 kategorier). På detta sätt genererar uppföljningen av besvärsärendena även material som betjänar programmet för en bättre reglering. Omständigheter som är föremål för särskild uppföljning är handläggningstiderna, utgången i de ärenden som behandlas, informationen och kostnadseffektiviteten. Resurser. Om man ser på den offentliga förvaltningens andel av den nationella ekonomin är förvaltningsdomstolarnas resurser anspråkslösa. Inom stats- och kommunalförvaltningen sköts rättsskyddet därför mycket kostnadseffektivt genom förvaltningens rättelseförfaranden och förvaltningsdomstolarnas verksamhet. Detta beror bland annat på att det inte finns så många bestämmelser om det formella förfarandet i förvaltningsprocessen, på den aktiva processledning och utredningsskyldighet som föreskrivs i 33 i förvaltningsprocesslagen (586/1996) samt på att förvaltningsdomstolsprocessen huvudsakligen är skriftlig. Det gäller också att se på statens kostnader för offentlig rättshjälp. Största delen av rättshjälpsbyråernas åtgärder gäller domstolar som avgör tviste- och brottmål. Den som söker rättsskydd hos förvaltningsdomstolarna kan också oftast föra sin talan utan statlig eller privat rättshjälp. Dessutom kan en enskild part endast i undantagsfall förpliktas att ersätta motpartens kostnader, om motparten är en myndighet eller ett offentligt samfund. I förvaltningsärenden garanteras klienterna alltså tillgång till rättsskydd med liten kostnadsrisk. Förvaltningsdomstolarna personresurser uppgick till sammanlagt 688 årsverken (675 år 2006) och deras verksamhetsutgifter till sammanlagt 47171 932 euro (43 900 052 år 2006). De realiserade årsverkena och verksamhetsutgifterna för åren och 2006 presenteras nedan. Uppgifter från Ålands förvaltningsdomstol ingår inte i siffrorna. årsv. 2006 årsv. euro 2006 euro Förvaltningsdomstolarna sammanlagt 688,2 675,3 46 171 932 43 900 052 De regionala förvaltningsdomstolarna 449,2 442,3 28 822 059 27 384 327 Marknadsdomstolen 21,8 18,8 1 543 744 1 314 941 Försäkringsdomstolen 118,5 112,1 7 013 830 6 497 657 Högsta förvaltningsdomstolen 98,7 102,1 8 792 299 8 703 217 Under hade förvaltningsdomstolarna till sitt förfogande 13 flera årsverken än under 2006.

7 Verksamhet. Under avgjorde förvaltningsdomstolarna 37 773 rättskipningsärenden, dvs. 286 flera ärenden än under 2006. Förvaltningsdomstolarnas gemensamma målsättning var att avgöra 40 905 rättskipningsärenden, varför de alltså avgjorde 3 132 färre rättskipningsärenden än vad målsättningen förutsatte. Antalet åren och 2006 avgjorda ärenden framgår nedan. Uppgifterna från Ålands förvaltningsdomstol ingår inte i siffrorna. avgjorda 2006 avgjorda Förvaltningsdomstolarna sammanlagt 37 773 37 487 De regionala förvaltningsdomstolarna 23 103 22 720 Marknadsdomstolen 450 365 Försäkringsdomstolen 10 423 10 396 Högsta förvaltningsdomstolen 3 797 4 006 Närmare statistiska uppgifter ingår nedan i 5 kap. Resurser, målsättningar och verksamhet. Verksamhetslokaler. Förvaltningsdomstolarnas lokaler borde vara ändamålsenliga och uttryckligen lämpa sig för domstolsverksamhet. Följaktligen borde de vara lämpliga både för domstolssammanträden, dvs. föredragningar och överläggningar mellan domarna, och för kundtjänst och muntliga förhandlingar. De största utrymmesproblemen har för närvarande Kuopio förvaltningsdomstol, Helsingfors förvaltningsdomstol, Ålands förvaltningsdomstol och försäkringsdomstolen. Kuopio förvaltningsdomstols verksamhetslokaler har från 2.7. belagts med användningsförbud av den anledningen att inomhusluften där är skadlig för hälsan. Personalen arbetar därför i tre olika byggnader. Något beslut om byggande av nya verksamhetslokaler har ännu inte fattats. Helsingfors förvaltningsdomstols lokaler är inte ändamålsenliga. Förvaltningsdomstolen har problem med att ordna muntliga förhandlingar, eftersom man har tillgång endast till två sådana sessionssalar som lämpar sig för ändamålet. Försäkringsdomstolen arbetar i så trånga lokaler att arbetet blir lidande. Det händer att till och med tre föredragande får dela på ett rum och försäkringsdomstolen lider direkt brist på behövliga mötes- och sessionslokaler. Detta påverkar omsättningen av föredragande i domstolen och således även dess resultat. I resultatförhandlingarna för år 2008 kom man överens om att för försäkringsdomstolens behov hyra tilläggsutrymmen om ca 600 kvadratmeter, som skulle ligga i anslutning till de nuvarande. Denna plan har dock inte förverkligats. I stället medför de reparationer som genomförs för att tillgodose behov hos andra lägenhetsinnehavare i fastigheten att över 20 arbetsrum i försäkringsdomstolen kommer att vara ur bruk under flera månaders tid. De regionala förvaltningsdomstolarna, marknadsdomstolen och försäkringsdomstolen borde förfoga över lokaler som bättre än de nuvarande skulle återspegla deras växande betydelse som besvärs-

8 instanser. När det gäller förvaltningsdomstolarna har justitieförvaltningen inte under de senaste åren på ett sakenligt sätt sörjt för investeringarna i verksamhetslokaler. I förvaltningsdomstolarnas rättskipning har inte förekommit problem som skulle ha berört frågan om oberoende, men rättskipningen måste också te sig oberoende i medborgarnas ögon. Därför har även förvaltningsdomstolarnas lokaler betydelse för det intryck som uppstår. Sammandrag. Under fullgjorde förvaltningsdomstolarna jämförelsevis väl sin grundlagsenliga rättsskyddsuppgift, även om de målsatta ärendemängderna inte till alla delar nåddes. Förvaltningsdomstolarna fick under året ca 6 700 färre ärenden än vad de avgjorde. Antalet anhängiga ärenden minskade alltså tydligt, vilket innebär att handläggningstiderna för avgjorda ärenden kan komma att förkortas. Denna fråga behandlas närmare i stycket 5.3 Antalet behandlade ärenden målsättningar och resultat. Förvaltningsdomstolarna försöker kontinuerligt förbättra sin verksamhet genom att förbättra rättegångsförfarandet och beslutskvaliteten, men också genom att försöka effektivera sin verksamhet. Möjligheterna att på detta sätt öka det årliga antalet avgöranden i rättskipningsärenden är dock begränsade. Det är därför viktigt att statsmakten beviljar förvaltningsdomstolarna tillräckliga resurser, så att de utan att ge avkall på beslutens kvalitet kan avgöra flera rättskipningsärenden än vad de samtidigt får nya ärenden. På detta sätt kan den genomsnittliga handläggningstiden i förvaltningsdomstolarna så småningom förkortas. Eftersom förvaltningsdomstolarnas avgöranden påverkar det omgivande samhället, bör en resurssatsning på förvaltningsdomstolarna inte bedömas enbart utgående från budgetramarna för justitieministeriets förvaltningsområde. Förvaltningsdomstolarna behandlar ärenden från samtliga ministeriers förvaltningsområden, varför frågan om tillräckliga resurser ska bedömas med utgångspunkt i hela den statliga och kommunala förvaltningen och ekonomin. När riksdagen fattar statsekonomiska beslut, bestämmer den samtidigt hur väl dess lagstiftande vilja förverkligas inom förvaltningen. Ett effektivt förvaltningsdomstolssystem med tillräckliga resurser förbättrar samhällets funktions- och konkurrensförmåga. Samtidigt skapas även förutsättningar för vår välfärd.

9 3 DET OMGIVANDE SAMHÄLLET Allmänt. De bestämmelser som tillämpas i den statliga och kommunala förvaltningen är stadda i ständig förändring, varför förvaltningsdomstolarna ständigt får avgöra nya typer av rättstvister och bedöma lagligheten av förvaltningsmyndigheternas avgöranden. Förändringarna i samhället och i den lagstiftning som reglerar den offentliga förvaltningen kan även medföra överraskningar i det antal ärenden som förvaltningsdomstolarna får att behandla. Exempel på ärendegrupper i vilka det har varit svårt att förutse hur många rättegångar som blir anhängiga har i Helsingfors förvaltningsdomstol varit bilskatte- och utlänningsärendena, i marknadsdomstolen ärenden som har gällt offentlig upphandling och energimarknaden samt i högsta förvaltningsdomstolen senast miljöärendena och ärenden som har gällt utsläppshandeln. Den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen påverkas av den förändrade åldersstrukturen hos befolkningen, som kommer att ha vittgående följder för den offentliga ekonomin samt statens och kommunernas förvaltning. Förändringarna i befolkningsstrukturen kräver också kontinuerlig omarbetning av lagstiftningen, vilket har som följd att förvaltningsdomstolarna får ta ställning till social- och hälsovårdsfrågor som berör välfärdssamhällets grundvalar. Statsrådets produktivitetsprogram (Statsrådets beslut om ramar för statsfinanserna 2011, VM 5/214/2006) förpliktar ministerierna att ta fram produktivitetsförbättrande åtgärder så att tillräckliga åtgärder fortfarande kan vidtas även om finansieringen till verksamheten minskar. I ett beslut om ramarna för verksamheten ställde regeringen 8.3.2006 målet att personalen inom statsförvaltningen ska minska med 9 600 årsverken fram till 2011. Enligt beslutet innebär detta att justitieministeriets förvaltningsområde ska minska sin personal med 720 årsverken. Dessutom har statsminister Matti Vanhanens II regering i ett annat beslut om dessa ramar 25.5. fogat en ytterligare målsättning till den tidigare, som alltså innebar en minskning med 9 600 årsverken, och ställt som ytterligare mål att personalen inom statsförvaltningen ska minska med 4 800 årsverken. De enskilda åtgärdernas inverkan på produktiviteten har ännu inte till samtliga delar kunnat utvärderas. I detta skede är det inte heller ännu möjligt att exakt bedöma hur produktivitetsprogrammet kommer att inverka på de allmänna regionala förvaltningsdomstolarnas verksamhet. Produktivitetsprogrammets inverkan har dock varit föremål för utvärdering bland annat när riksdagen 14.2. godkände den nya barnskyddslagen (RP 252/2006). Reformen medför nya uppgifter för de regionala förvaltningsdomstolarna. I sitt utlåtande (GrUU 58/2006 rd) med anledning av regeringens proposition konstaterade även riksdagens grundlagsutskott att om beslutsfattandet i första instans flyttas från de kommunala myndigheterna till våra nuvarande åtta förvaltningsdomstolar måste betydande extra resurser avsättas för förvaltningsdomstolarna och högsta förvaltningsdomstolen, som enligt förslaget kommer att bli den enda besvärsinstansen. Grundlagsutskottet konstaterade också att i annat fall finns det risk för att ärendena inte kommer att behandlas skyndsamt och med samma tvärfackliga sakkunskap eller att de inte uppfyller kravet på en rättvis rättegång. Lagutskottet konstaterade i sitt utlåtande med anledning av propositionen (LaUU 22/2006) att förslaget innebär en avsevärd förändring i förvaltningsdomstolarnas verksamhet i nämnda ärenden. Förvaltningsdomstolarnas uppgift att i första instans fatta beslut och utfärda tillfälliga föreskrifter blir en helt annan än nu då förvaltningsdomstolarna behandlar underställnings- och besvärsärenden. Förfarandet blir mer

10 invecklat och fjärmas från den lokala nivån. Vidare konstaterade lagutskottet att till följd av de nya uppgifterna kommer beslutsfattandet i första instans och de muntliga förhandlingarna att öka, vilket gör att förvaltningsdomstolarna kommer att behöva betydligt mer resurser. Lagutskottet har särskilt fäst uppmärksamhet vid att samtidigt som förvaltningsdomstolarnas arbetsmängd ökar, pågår det s.k. produktivitetsprogrammet inom statsförvaltningen, vilket hotar leda till nedskärningar också i rättsväsendets personal. Enligt lagutskottet finns det risk för att rättssäkerheten, individernas välfärd och företagens konkurrenskraft försämras. I det föreslagna systemet är högsta förvaltningsdomstolen den enda instans där tvångsomhändertaganden kan överklagas. Utskottet anser det motiverat att systemet för ändringssökande omfattar två nivåer just i ärenden som gäller tvångsomhändertaganden. De allmänna förvaltningsdomstolarnas ekonomiska och personaladministrativa stödfunktioner har centraliserats till justitieförvaltningens servicecentral, som inledde sin verksamhet 1.1.. Med reformen eftersträvades större effektivitet. Samtliga funktioner, såsom personalförvaltningens serviceportal Hertta, har inte ännu under året stått till förfogande. Under 2006 övergick de allmänna förvaltningsdomstolarna och år försäkringsdomstolen till XP -operativsystemet. Övergången har inte skett helt utan problem. Det största bekymret har varit att applikationerna, särskilt de notesbaserade systemen, har fungerat trögt i det nya operativsystemet. Högsta förvaltningsdomstolen, de regionala förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomstolen har i en gemensam arbetsgrupp behandlat frågor i anslutning till dessa domstolars dokumenthantering. Arbetsgruppens slutrapport blev klar i september (Högsta förvaltningsdomstolens publikationer 1/). Arbetsgruppen föreslog bland annat följande: Förfarandet att handlingar returneras till en lägre instans för förvaring utvidgas till att omfatta samtliga ärenden i vilken beslutet har fattats av en myndighet som i sin egen verksamhet underlyder arkivverket. I distributionen av beslutsavskrifterna övergår man till elektronisk distribution mellan förvaltningsdomstolarna. Detsamma gäller distributionen till de myndigheter som kan ta emot beslutsavskrifter i elektronisk form. Domstolarnas registratorskontor förses med multifunktionsapparater med tillräcklig kapacitet, varefter scanningen av handlingarna för införande i ärendehanteringssystemet inleds. När en handling vid elektronisk korrespondens i ett ärende anländer elektroniskt, överförs den till ärendets plats i ärendehanteringssystemet. Mellan e-posten och ärendehanteringssystemet skapas en länk, med vars hjälp handlingarna överförs från e-posten till ärendehanteringssystemet. När beslut har tagits om eventuell fortsatt användning av Lotus Notes -systemet eller om ett ersättande system efter att den pågående perioden för planeringen av verksamheten och ekonomin (VEPperioden) har gått ut 2011, inleds den datatekniska struktureringen av handlingarna, och kontrollen av att handlingarna motsvarar gällande standarder. Beslutet om vilket system man önskar välja borde fattas så snart som möjligt, så att procedurernas fortskridande inte försvåras. Vid valet gäller det att beakta att användningen av Lotus Notes samt kontorsprogrammen SmartSuite och OpenOffice kan medföra kompatibilitetsproblem, som måste beaktas i planeringen. Den elektroniska editeringen av handlingar tar tid och kräver resurser av domstolarna. Detta bör beaktas vid ändringen av lagen om avgifter för domstolars och vissa justitieförvaltningsmyndigheters prestationer (701/1993) så, att för elektroniska handlingarna kan uppbäras avgifter på samma sätt som för handlingar i pappersform.

11 Justitieministeriet har 24.1.2008 tillsatt en arbetsgrupp, som har fått i uppgift att utreda hur förvaltningsdomstolarna har sin ärendehantering ordnad samt olika domstolars arbetsprocesser och problemen i dessa, i behövlig utsträckning göra en jämförelse mellan de ärendehanteringssystem som de olika förvaltningsdomstolarna i Europa använder, komma med förslag till utveckling av förvaltningsdomstolarnas ärendehanterings- och rapporteringssystem samt utreda hur detta eventuellt påverkar andra rapporterings- och ärendehanteringssystem, komma med förslag om hur kunder bättre kunde betjänas elektroniskt, utreda hur ärendehanteringssystemet eventuellt påverkar behovet av personalresurser, komma med konkreta förslag om hur, när och till vilka kostnader utvecklingsprojekt kan inledas samt följa med hur utvecklingsprojekten framskrider och stöda dem. Arbetsgruppen ska avge sin rapport senast 31.12.2009. Utvecklingsuppgifterna för 2009 samt eventuella utvecklingsprojekt planeras i arbetsgruppen före 31.8.2008 och utvecklingsuppgifterna för 2010 på motsvarande sätt före 31.8.2009. Gemenskapsrätten. Det är i allmänhet förvaltningsmyndigheterna som tillämpar Europeiska unionens författningar och den nationella lagstiftning som grundar sig på dessa författningar. Därför blir det ofta förvaltningsdomstolarna som får ta ställning till tolkningsfrågor i gemenskapsrätten. Detta blir aktuellt bland annat i konkurrensärenden, ärenden som gäller indirekt beskattning, sociala ärenden och miljöärenden, i vilka gemenskapsrätten har stor betydelse. Under begärde Finland i fem fall förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol (EU-domstolen). I fyra av dessa framställdes begäran av högsta förvaltningsdomstolen (C-73/07, C- 303/07, C-317/07 och C-523/07). Högsta domstolen framställde en begäran. Åren 1995-, dvs. under de tretton första åren av EU-medlemskapet, har Finland i 52 fall begärt förhandsavgörande av EU-domstolen. Över hälften av fallen har haft anknytning till förvaltningsrättskipningen. Åren 1995 - begärdes förhandsavgörande i tjugotvå fall av högsta förvaltningsdomstolen (C-412/96, C-237/97, C-513/99, C-9/00, C-101/00, C-113/01, C-114/01, C-244/02, C-319/02, C-365/02, C-184/04, C-520/04, C-50/05, C-231/05, C-240/06, C-366/06, C-435/05, C-464/06, C-73/07, C-303/07, C-317/07 och C-523/07), i ett fall av Kuopio förvaltningsdomstol (C-136/00), i ett fall av Helsingfors förvaltningsdomstol (C-398/03), i ett fall av Rovaniemi förvaltningsdomstol (C-289/05), i ett fall av Ålands förvaltningsdomstol (C-42/02), i ett fall av försäkringsdomstolen (C-351/00), i två fall av före detta Nylands länsrätt (C-213/96, C-233/97) samt i ett fall av före detta Lapplands länsrätt (C-389/99). Under samma tid har dessutom landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd sänt en begäran (de gemensamt behandlade ärendena C-9/97 och C-118/97), prövningsnämnden en (C-333/00) samt det tidigare konkurrensrådet likaså en (C-18/01). En begäran om förhandsavgörande innebär att rättegången i den nationella domstolen avbryts. I EGdomstolen har behandlingen av en begäran om förhandsavgörande i genomsnitt tagit två år i anspråk.

12 Högsta förvaltningsdomstolens framställningar. Enligt 99 2 mom. i grundlagen kan de högsta domstolarna göra framställningar hos statsrådet om vidtagande av lagstiftningsåtgärder. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde 10.3.2003 en framställning hos statsrådet om ändring av lagstiftningen om förvaltningsrättskipning. I framställningen föreslog högsta förvaltningsdomstolen ändringar i 49 lagar inom olika ministeriers behörighetsområden. Lagändringarna trädde i kraft 1.10.2005 (Finlands författningssamling 9.9.2005 Nr 698-732). Genom lagändringarna förbättrades förvaltningsdomstolarnas verksamhetsbetingelser genom att besvären över förvaltningsdomstolarnas beslut i större utsträckning än tidigare behandlas av de regionala förvaltningsdomstolarna innan de kommer till högsta förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolarnas arbete effektiverades också genom ändringar som innebär att vissa frågor gällande förfarandet samt vissa ärenden får avgöras i en domstolssammansättning med färre domare. I sin framställning föreslog högsta förvaltningsdomstolen att lagen skulle ändras så, att det inte längre skulle vara tillåtet att separat överklaga en regional förvaltningsdomstols beslut som gäller verkställighet. Denna behövliga reform har dock ännu inte genomförts. Bestämmelser i speciallagar gör bestämmelserna om sökande av ändring invecklade och är ägnade att vålla problem i lagtillämpningen. Högsta förvaltningsdomstolen har 6.3. gjort en framställning till statsrådet om att lagstiftningsåtgärder ska vidtas för att påskynda behandlingen av besvär som gäller miljöskydds- och vattenärenden i första instans. I sin framställning konstaterade högsta förvaltningsdomstolen att miljötillståndsärenden som avses i miljöskyddslagen (86/2000) samt vattenhushållningsärenden som avses i vattenlagen (264/1961) har stor betydelse för medborgare, företag och ekonomin. Den med tanke på utvecklingen av det allmänna förvaltningsprocessuella systemet överskådligaste och i praktiken bäst fungerande lösningen vore att dela upp handläggningen av besvär över beslut som avses i miljöskyddslagen och vattenlagen mellan Vasa och Kuopio förvaltningsdomstolar samt anvisa behövliga tilläggsanslag för inrättandet av förvaltningsdomartjänster inom teknik och naturvetenskaper. Initiativet har inte lett till lagstiftningsåtgärder. Justitieministeriet följer dock med hur ärendemängden i dessa ärenden utvecklas samt resursbehovet. Högsta förvaltningsdomstolen har 12.6. gjort en framställning till statsrådet om att lagstiftningsåtgärder ska vidtas så, att 191 4 mom. i markanvändnings- och bygglagen ändras till att motsvara allmänna rättsskyddsprinciper. Enligt markanvändnings- och bygglagen, som trädde i kraft från ingången av 2000, överklagas kommunernas beslut om att godkänna general- och detaljplaner hos de regionala förvaltningsdomstolarna och vidare hos högsta förvaltningsdomstolen. Enligt ursprungliga 3 mom. i 191 i markanvändnings- och bygglagen är dock ändringssökandet i högsta förvaltningsdomstolen begränsat så, att andra än kommunen inte har rätt att söka ändring i ett beslut av den regionala förvaltningsdomstolen med vilket denna har upphävt en kommunal myndighets beslut att godkänna planen. Undantag gäller för stranddetaljplaner vilkas utarbetande har skötts av markägaren. I dessa fall har även markägaren rätt att överklaga den regionala förvaltningsdomstolens beslut att upphäva planen. I praktiken kan det dock vara oklart huruvida det är fråga om en strandplan vars utarbetande har skötts av markägaren eller inte. Bestämmelsen

13 har i praktiken visat sig problematisk i synnerhet i situationer där generalplanebeslut delvis har upphävts i den regionala förvaltningsdomstolen. Bestämmelserna om hur ändring söks enligt markanvändnings- och bygglagen har senast ändrats med en lag som trädde i kraft 1.3. (1441/2006). I detta sammanhang ändrades dock inte innehållet i 191 3 mom., som efter lagändringen blev 4 mom. Ovan nämnda rättsskyddsproblem kan inte i rättspraxis lösas på ett sätt som vore allmängiltigt och på ett tillfredsställande sätt skulle ta hänsyn till den helhet som systemet i fråga utgör. Lagen om högsta förvaltningsdomstolen (1265/2006), som trädde i kraft 1.1., betonar högsta förvaltningsdomstolens ställning som högsta domstol och samarbetet med de regionala förvaltningsdomstolarna. Till den tillsyn som högsta förvaltningsdomstolen ska utöva hör tillsynen över rättskipningens enhetlighet, handläggningstiderna samt att domstolarna har tillräckliga resurser. Dessutom omfattar tillsynen att högsta förvaltningsdomstolen ordnar rådplägningsdagar och ser till personalutbildningen. Högsta förvaltningsdomstolens arbetsordning (193/) har trätt i kraft 1.3.. Beredningen av författningar. Under den riksdagsperiod som nu avslutas gavs ungefär 1 300 författningar, som omfattar ca 4 500 sidor. Årligen genomfördes 25 35 totalreformer, som även berörde viktiga lagar. Problemet är dock att man i samband med delreformer sällan klarlägger vilka verkningar ändringarna kommer att få. Ett annat problem är lagstiftningens kortsiktighet, dvs. att man genom lagstiftning endast försöker komma åt missförhållanden. Olika krav ställs på lagreglerna. Bestämmelserna i skattelagarna ska enligt grundlagen vara särskilt exakta. Om grunderna för skatteplikt och skattens storlek samt den skattskyldiges rättsskydd ska bestämmas i lag. Ett annat rättsområde som berör alla är den sociala lagstiftningen, vars betydelse ökar när befolkningens medelålder stiger. Det krävs mycket av såväl lagstiftarna som dem som tillämpar lagarna för att man ska kunna säkerställa en rättvis behovsprövning, förstå de omständigheter i vilka människor lever och skapa fungerande system. Miljöärendena kännetecknas i sin tur av att normerna inom detta rättsområde är flexibla. Tillämpningen kräver tillgång till de nyaste forskningsrönen och beredskap för ännu ovissa verkningar. Inom samtliga rättsområden är rättskipningen föremål för nya förväntningar. Åtgärdsprogrammet för en effektivare reglering (Statsrådets kanslis publikationsserie, publikation 8/2006) slår fast de författningspolitiska principer och riktlinjer för hur rättsordningen ska utvecklas så, att den tryggar i synnerhet företagens verksamhetsförmåga och medborgarnas möjligheter att vara verksamma, samt de principer och metoder som ska iakttas i lagberedningsprocessen för kontinuerlig utvärdering av lagstiftningens kvalitet och funktionsduglighet. Åtgärdsprogrammet utgår från att en lyckad lagstiftning som resultat av en väl utförd lagberedning gynnar såväl medborgarnas välfärd som företagens konkurrensförmåga. I åtgärdsprogrammet föreslås att 11 principer ska omfattas. Av dessa berör de sju första allmänt frågan hur man med lagstiftningens hjälp kan främja välfärden och konkurrensförmågan, medan de fyra återstående preciserar vilka faktorer som ska beaktas i lagstiftningen för att den nationella ekonomins tillväxtvillkor och företagens konkurrenskraft ska stärkas.

14 Arbetsgruppen för utvecklande av statsrådets lagberedning (SÄKE II -arbetsgruppen) har lämnat sin slutrapport 24.1.2008 (Justitieministeriets arbetsgruppsbetänkande :14). Arbetsgruppens uppdrag har varit att fortsätta samarbetet mellan ministerierna i syfte att utveckla lagberedningen samt att finna medel och metoder att skapa en gemensam god lagberedningskultur inom statsrådet och ministerierna. De viktigaste grupper av frågor och åtgärder som arbetsgruppen har behandlat har handlat om hur man kan förbättra kvaliteten i utvärderingen av lagförslagen konsekvenser, göra lagberedningen mera planbunden, förbättra utbildningen om lagberedning samt stöda ministeriernas interna arbete med att förbättra lagberedningen. Samtidigt har arbetsgruppen också varit ett viktigt forum för utbyte av information och nya idéer. Justitieministeriet har 21.1.2008 tillsatt en arbetsgrupp för utvecklande av statsrådets lagberedning (SÄKE III -arbetsgruppen), som ska stöda och koordinera ministeriernas arbete med att utveckla sin lagberedning. Arbetsgruppens har i uppdrag att stöda ministerarbetsgruppen och delegationen för bättre lagstiftning i deras arbete med att finna medel och metoder att skapa en gemensam god lagberedningskultur inom statsrådet och ministerierna. I sin revisionsberättelse (Revisionsberättelse 140/, beredningen av Natura 2000 -nätverket) har Statens revisionsverk konstaterat att tidtabellen för beredningen av nätverket var synnerligen stram. Beredningen av Natura 2000 -nätverket var en alltför stor och krävande uppgift för naturskyddsförvaltningen. Dessutom försvårades beredningen bl.a. av problem med EU:s informationssystem. Beredningen var dock kostnadseffektiv; kostnaden var 2,5 euro per hektar. Enligt revisionsverket planerades beredningen av Natura inte tillräckligt i början av beredningsprocessen. Revisionsverket konstaterade att erfarenheterna av Naturaprocessen har ökat naturskyddsförvaltningens kommunikationsförmåga samt förståelsen för skyddets samhälleliga dimensioner. I sin revisionsberättelse har revisionsverket dessutom konstaterat att Naturaprocessen har varit krävande för högsta förvaltningsdomstolen hela personal. Naturabesvären blev den genom tiderna största gruppen ärenden hos högsta förvaltningsdomstolen. Uppgiftens vidd återspeglas bland annat däri, att besluten i Naturaärendena sammanlagt omfattar ca 40 000 sidor. De besvär som anfördes över statsrådets beslut om nätverket representerade 1998 tjugoåtta procent av samtliga ärenden som under året inkom till högsta förvaltningsdomstolen. Även ur ett internationellt perspektiv är det fråga om en exceptionellt omfattande domstolsprocess. I statsbudgeten hör domstolarnas verksamhetsutgifter till justitieministeriets huvudtitel. Förvaltningsdomstolarna tillämpar dock huvudsakligen lagar som inte har beretts av justitieministeriet utan av andra ministerier, främst handels- och industriministeriet, kommunikationsministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, undervisningsministeriet, inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, arbetsministeriet, finansministeriet och miljöministeriet. Även de myndigheter i vilkas beslut ändring söks hos förvaltningsdomstolarna hör för det mesta till andra ministeriers förvaltningsområden än justitieministeriets, eller är en del av den kommunala förvaltningen. Eftersom förvaltningsdomstolarna får sina ärenden från flera olika ministeriers verksamhetsområden, påverkas resursförbrukningen på flera andra områden inom förvaltningen av förvaltningsdomstolarnas verksamhet för att avgöra sina ärenden. Utlänningsärendena är ett enkelt

15 exempel. Om Helsingfors förvaltningsdomstol har resurser att snabbt avgöra de utlänningsärenden som koncentrerats till denna förvaltningsdomstol, minskar kostnaderna för asylsökandena inom de övriga ministeriernas förvaltningsområden. Inbesparingarna på de övriga förvaltningsområden kan vara mångfaldiga. När de materiella regler som förvaltningsdomstolarna tillämpar bereds av flera olika ministerier, är det svårt att i lagberedningen på ett övergripande sätt bedöma hur en ny lagstiftning kommer att påverka förvaltningsdomstolarnas verksamhet. I verksamhetsprogrammet för rättsskyddspolitiken 2011 konstateras att om reformer utan tillräcklig utredning bereds sektorvis, blir det svårare att förverkliga lagstiftarens vilja. Samarbete mellan dem som bereder lagarna och förvaltningsdomstolarna är en nödvändighet. I detta syfte försöker förvaltningsdomstolarna samla ett gemensamt material som kunde stå till lagberedningens förfogande. Ett tydligt exempel på problemen med sektorbunden lagberedning är ändringarna av bilskattelagen (1482/1994), som har beretts av finansministeriet och av vilka de senaste trädde i kraft 15.5.2003 (266/2003 och 340/2003), 1.1.2004 (1074/2003 och 1159/2003), 1.1.2005 (1277/2004 och 1278/2004), 1.1.2006 (1126/2005), 1.1. (1450/2006) och 2.11. (235/). Lagändringen 1311/ har ännu inte trätt i kraft. Av de förhandsavgöranden som högsta förvaltningsdomstolen har begärt av Europeiska gemenskapernas domstol har två gällt bilskatt (C-101/00 Tullombudet och Siilin samt C-365/02 Lindfors). Ändringarna av bilbeskattningen har medfört talrika besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol samt vidare hos högsta förvaltningsdomstolen, utan att det ändrade antalet rättskipningsärenden som dessa domstolar har fått att avgöra i tillräcklig omfattning har föregripits i dimensioneringen av resurserna. Vid utgången av var 1 146 bilskatteärenden anhängiga hos Helsingfors förvaltningsdomstol. Hos tulldistrikten fanns vid samma tidpunkt 16 600 ansökningar om ändring i beslut om bilskatt. Av dessa uppskattas ca 13 000 ärenden få en fortsättning genom besvär. I bilbeskattningen har man nu lyckats nå en reform som beaktar miljökonsekvenserna och målet är att så småningom få en nyare bilpark. Bilbeskattningen av begagnade bilar som importeras till landet är dock fortfarande ett problem. På denna punkt har den nya lagen (1311/) inte medfört någon förändring. Riksdagens lagutskott har i sitt utlåtande över regeringens proposition om statsbudgeten (LaUU 12/ rd) konstaterat att situationen är ohållbar både med tanke på de skattskyldigas förväntningar på rättsskydd enligt 21 i grundlagen och när det gäller att använda domstolsväsendets resurser på ett rationellt sätt. Utskottet har ansett det nödvändigt att regeringen skyndsamt ser över lagstiftningen så att tolkningsfrågor som gäller bilbeskattningen inte behöver föras till förvaltningsdomstolarna i nuvarande omfattning. Situationen kan åtgärdas såväl genom klarare materiella bestämmelser om bilbeskattningen som genom ett rättelseyrkandeförfarande för bilskatt.

16 Nedan nämns exempel på sådana reformer av bestämmelserna inom vissa ministeriers förvaltningsområden som påverkar förvaltningsdomstolarnas verksamhet. Justitieministeriet har 25.1. tillsatt en kommission som har i uppdrag att bereda ett förslag om ökad användning av rättelseyrkanden som rättsskyddsmedel. Kommissionen ska särskilt utreda om rättelseyrkanden kan användas i större utsträckning och på vilket sätt detta i så fall ska ske samt om det å andra sidan vore skäl att utveckla rättelseyrkandet till ett allmänt obligatoriskt förstadium till ändringssökande. Samtidigt ska kommissionen utreda behovet av allmän reglering av förfarandet med rättelseyrkande samt lägga fram förslag till eventuella ändringar i specialregleringen om dessa. I sitt arbete ska kommissionen beakta målsättningarna i produktivitetsprogrammet för justitieministeriets förvaltningsområde. Kommissionen ska ha sitt förslag klart senast 31.5.2008. Rättelseyrkandekommissionen har givit en mellanrapport (Justitieministeriets kommittébetänkande :1). I mellanrapporten behandlas bakgrunden till systemet med rättelseyrkanden, hur systemet utvecklats och hur det ser ut i dag, så som frågan om vilken tillämpning systemet i huvuddrag har och vilka krav på förfarandet som ställs vid handläggning av rättelseyrkanden och vid beslutsfattandet. Även drag som kommer fram i en internationell jämförelse lyfts i korthet fram. Det nuvarande systemet med rättelseyrkanden bedöms i belysning av de behov att utveckla det som har blivit aktuella. Justitieministeriet har 20.3.2006 tillsatt en arbetsgrupp, som fick i uppdrag att göra ett förslag till effektiva rättsmedel som en part kan anlita mot dröjsmål vid rättegång. I sitt betänkande (Justitieministeriets arbetsgruppsbetänkande 2006:21) föreslår arbetsgruppen bestämmelser om nya rättsmedel som en part kan använda för att förhindra eller få gottgörelse för dröjsmål vid rättegång. Syftet med propositionen är att förbättra parternas rättsskydd och fullgöra de förpliktelser som följer av Europarådets människorättskonvention. En arbetsgrupp som justitieministeriet hade tillsatt för att utveckla rättegångsförfarandet i mål som gäller immaterialrättigheter gav sitt betänkande 6.2.2008 (arbetsgruppbetänkande :20). I betänkandet föreslås att handläggningen av immaterialrättigheter ska koncentreras till marknadsdomstolen, med undantag av brottmål. Detta skulle t.ex. för de ärenden som nu behandlas i patentoch registerstyrelsens besvärsnämnd innebära att besvär som gäller invändningar samt för de ärenden som nu behandlas i de regionala förvaltningsdomstolarna innebära att ärenden som gäller registrering av domännamn koncentreras till marknadsdomstolen. Justitieministeriet har tillsatt en kommission att fortsätta arbetet med att utveckla förvaltningsprocessen så, att rättsliga problem kan avgöras snabbare, mångsidigare och till lägre kostnader än tidigare. Kommissionen har i uppdrag att komma med förslag till rättskyddsmedel för det fall att myndigheterna förhåller sig passivt, förslag till revidering av de allmänna förvaltningsprocessuella bestämmelserna samt förslag om de olika förvaltningsdomstolsnivåernas uppgifter och ställning i rättsskyddssystemet. Kommissionens mandat har börjat 1.10. och upphör 31.12.2010. Justitieministeriet och handels- och industriministeriet (från 1.1.2008 arbets- och näringsministeriet) har 30.11. tillsatt en gemensam arbetsgrupp, som fick i uppgift att bereda ett förslag till reform av rättsskyddssystemet vid offentlig upphandling. Arbetsgruppen ska utreda behovet att reformera de rättsskyddsmedel som står till förfogande vid offentlig upphandling. Målet är att skapa tydliga förutsättningarna för när rättsskyddsmedel kan anlitas och göra dem sådana, att ärendena både i fråga om innehållet och i fråga om tidsåtgången behandlas effektivt, så att man på detta sätt kan

17 trygga rättsskyddet och verksamhetsförutsättningarna för dem som deltar i ett upphandlingsförfarande. En lag om ändring av lagen om förvaltningsdomstolarna (675/2006) har trätt i kraft 1.1.. Enligt lagen är huvudregeln fortfarande den att en förvaltningsdomstol är domför med tre ledamöter. I de fall som särskilt nämns i lagen är en förvaltningsdomstol dock domför även med färre ledamöter. En förvaltningsdomstol är domför i en sammansättning med två ledamöter, om inte den fråga som ska avgöras i ärendet på grund av sin natur kräver en sammansättning med tre ledamöter och domstolen ska avgöra ett fullföljdsärende om vilket närmare bestäms i 12 a i nämnda lag. I de fullföljdsärenden som nämns i lagens 12 b är en förvaltningsdomstol domför även med en enda ledamot. Lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar (381/) har trätt i kraft 1.10.. Lagen tillämpas på behandlingen av förvaltningsprocessärenden och på rättegångshandlingar i förvaltningsdomstolarna. I synnerhet när det gäller anteckningarna i förvaltningsdomstolarnas diarier har tillämpningen av lagen inte varit problemfri. Inrikesministeriet. I maj 2005 inleddes arbetet på en kommun- och servicestrukturreform. Detta arbete, som enligt sitt finskspråkiga namn har kallats Paras -projektet, genomfördes med en ramlag. Lagen om en kommun- och servicestrukturreform (169/) samt lagen om ändring av kommunindelningslagen (170/) trädde i kraft 23.2.. Lagen anger riktlinjerna och ramarna för kommun- och servicestrukturreformen. Ramlagen påverkar inte direkt förvaltningsrättskipningen, utan den inverkan som ramlagen om kommun och servicestrukturreformen har för förvaltningsrättskipningen och rättsskyddet konkretiseras i det kommande lagberedningsarbetet samt omorganiseringen av den kommunala förvaltningen och servicen. I förvaltningsdomstolarna kan man förutse en ökning av antalet ärenden som gäller tillgången till service och servicens kvalitet, i synnerhet rättstvister som berör hälso- och sjukvårdstjänster, kommunindelningsärenden samt kommunalbesvär i frågor som berör kommunernas personal och dess ställning. Riksdagen har förutsatt att regeringen 2009 lämnar en redogörelse till riksdagen om genomförandet av kommun- och servicestrukturreformen samt om hur målen för ramlagen om reformen har uppnåtts. Jord- och skogsbruksministeriet. En arbetsgrupp som justitieministeriet samt jord- och skogsbruksministeriet gemensamt har tillsatt och givit i uppdrag att reda ut om landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd kan dras in och de ärenden som nämnden behandlar kan överföras till de regionala förvaltningsdomstolarna gav sitt betänkande 16.2. (Justitieministeriets arbetsgruppsbetänkande :1). För det första föreslår arbetsgruppen i sitt betänkande att ändring i de kommunala landsbygdsnäringsmyndigheternas beslut inte längre ska sökas genom besvär utan så, att rättelseyrkande ska framställas hos arbetskrafts- och näringscentralen. För det andra föreslår arbetsgruppen att ändring i de ärenden i vilka landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd nu är behörig i stället ska sökas hos de allmänna regionala förvaltningsdomstolarna. För det tredje föreslås att grunderna för beviljande av besvärstillstånd ändras så att de till alla delar motsvarar bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen. Arbetsgruppen har även gjort den bedömningen att behandlingen av stödfrågor som hänför sig till gårdsbruk kräver särskild sakkunskap i agrikulturella frågor och därför föreslår arbetsgruppen att ändring i dessa ärenden alltid ska få sökas hos en enda förvaltningsdomstol, dit dessa ärenden koncentreras, dvs. Tavastehus förvaltningsdomstol. Besvär över beslut som fattas av länsstyrelsen i landskapet Åland ska dock anföras hos Ålands förvaltningsdomstol. Ändring i

18 beslut som gäller stöd för renhushållning och naturnäringar samt stöd som beviljas enligt skoltlagen ska sökas hos Rovaniemi förvaltningsdomstol, dit dessa ärenden koncentreras. I fråga om stöd som hänför sig till utvecklingen av landsbygden ska besvär som gäller stöd för utvecklingen av landsbygden och fiskerihushållningen däremot fr.o.m. programperioden 2013 få anföras hos samtliga regionala förvaltningsdomstolar. På samma sätt ska besvär i övriga ärenden som nu hör till landsbygdsnäringarnas besvärsnämnds behörighet, dvs. ärenden som gäller fiske, jakt, Forststyrelsen myndighetsbeslut, djursjukdomar, skydd för växters sundhet och stadgarna för delägarlag som avses i lagen om samfälligheter få anföras hos samtliga förvaltningsdomstolar. De regionala förvaltningsdomstolarna behandlar redan nu ärenden som motsvarar de sistnämnda ärendegrupperna, vilka alltså föreslås fördelas på dessa domstolar. Enligt arbetsgruppen förutsätter överföringen av ärendena att ett anslag som motsvarar de nuvarande kostnaderna för landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd överförs från jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde till justitieministeriets förvaltningsområde och att justitieministeriets förvaltningsområde dessutom beviljas ett tilläggsanslag om 370 000 euro. Justitieministeriet har konstaterat att regeringens proposition lämnas till riksdagen när finansieringen av reformen har ordnats. Ändringarna kan träda i kraft tidigast från början av 2009. Att få finansieringen ordnad borde dock inte vara ett hinder för reformen, när rättsskyddssynpunkter beaktas. Enligt gällande lag överklagas landsbygdsnäringarnas besvärsnämnds beslut direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. Besvärsnämndens behörighetsområde regleras i lagen om landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd (1203/1992) samt i speciallagstiftning. Handels- och industriministeriet (från 1.1.2008 arbets- och näringsministeriet). Lagen om utsläppshandel (683/2004) trädde i kraft 4.8.2004. Med stöd av lagen beviljade statsrådet 21.12.2004 utsläppsrätter för åren 2005. Rätterna beviljades specificerade enligt anläggning. Beslutet grundade sig på ett nationellt förslag till fördelningsplan, som Europeiska unionens kommission hade antagit 20.10.2004. Utsläppsrätterna ska regelbundet sökas på nytt. I beslut som meddelas med stöd av lagen om utsläppshandel söks ändring hos de allmänna regionala förvaltningsdomstolarna. Med anledning av det beslut som statsrådet fattade 21.12.2004 anfördes 12 och med anledning av det beslut som statsrådet fattade 21.6.2006 två besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Lagen om ändring av elmarknadslagen (1172/2004) trädde i kraft 27.12.2004. Lagen om ändring av naturgasmarknadslagen (1293/2004) trädde i kraft 1.1.2005 och innebär att naturgasmarknadsmyndigheten ska fastställa de metoder enligt vilka naturgasnättjänster ska prissättas innan de börjar tillämpas. Såväl beslut som fattas med stöd av elmarknadslagen som beslut som fattas med stöd av naturgasmarknadslagen överklagas beroende på ärendet antingen hos de allmänna regionala förvaltningsdomstolarna eller hos marknadsdomstolen. Under 2005 överklagades Energimarknadsverkets beslut i 77 fall, 2006 överklagades inget beslut och överklagades Energimarknadsverkets beslut i 11 fall. Reformen av upphandlingslagstiftningen har trätt i kraft 1.6. (lagen om offentlig upphandling 348/ och lag om upphandling inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster 349/). Genom denna reform implementerades Europaparlamentets och rådets direktiv

19 2004/18/EG och 2004/17/EG (det så kallade klassiska direktivet och det så kallade direktivet för särskilda sektorer). Rättskyddsmedlen ändrades inte när upphandlingslagstiftningen reviderades. Lagen om offentlig upphandling tillämpas av marknadsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen. Handels- och industriministeriet har 13.6. tillsatt en arbetsgrupp som ska utreda behoven att ändra lagen om konkurrensbegränsningar. Arbetsgruppen ska avge sitt förslag inom 2008. Social- och hälsovårdsministeriet. Bestämmelserna om vårdgaranti trädde i kraft 1.3.2005 (RP 77/2004 rd med förslag till lagar om ändring av folkhälsolagen, lagen om specialiserad sjukvård samt vissa andra lagar). Lagen om olycksfalls- och pensionsskydd för idrottsutövare (575/2000) ändrades 1.1.2006 så, att ändring i beslut som gäller olycksfallsskyddet söks hos försäkringsdomstolen. Vid utgången av 2006 upphörde verksamheten i de socialförsäkringsnämnder som verkar vid Folkpensionsanstalten. Ändring i ärenden som dittills hade överklagats hos dessa nämnder söks nu direkt hos besvärsnämnden för social trygghet (tidigare hos prövningsnämnden) och därefter vidare hos försäkringsdomstolen. Det är fråga om sjukförsäkrings-, barnbidrags-, moderskapsunderstödsoch militärunderstödsärenden samt ärenden som gäller stöd för hemvård av barn. Ändringarna baserade sig på förslag av kommittén för ändringssökande i beslut om social trygghet (kommittébetänkande 2001:9). En ändring är också att i ärenden som gäller undanröjande av beslut har behörigheten övergått till besvärsnämnden för social trygghet, besvärsnämnden för olycksfallsärenden, besvärsnämnden för arbetspensionsärenden eller besvärsnämnden för utkomstskyddsärenden. Behörigheten att undanröja ett beslut som Folkpensionsanstalten eller studiestödsnämnden har fattat om en förmån som avses i lagen om studiestöd övergick 1.5. på besvärsnämnden för studiestöd. Besvärsnämndernas beslut i ärenden som gäller undanröjande kan överklagas hos försäkringsdomstolen. Bestämmelserna om arbetspension för löntagare inom den privata sektorn sammanfördes från 1.1. till en ny lagstiftning. Ändringarna grundar sig på regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om pension för arbetstagare och till vissa lagar som har samband med den (RP 45/2005 rd). Lagen om pension för arbetstagare (395/2006) trädde i kraft 1.1., likaså lagen om pension för företagare (1272/2006), lagen om pension för lantbruksföretagare (1280/2006) samt nya lagar om statens pensioner (1295/2006) och sjömanspensioner (1290/2006) och en lag om ändring av lagen om kommunala pensioner (1293/2006). En ny barnskyddslag (417/) har trätt i kraft 1.1.2008. De viktigaste ändringarna gäller omhändertagande av barn och beslutsprocessen i dessa ärenden. Enligt den nya lagen kommer besluten om att tvångsomhänderta barn att i första instans fattas av förvaltningsdomstolarna och inte såsom hittills av kommunernas socialnämnder. Högsta förvaltningsdomstolen blir då den första och enda besvärsinstansen.

20 Högsta förvaltningsdomstolen har 5.3. tillsatt en arbetsgrupp för utvärdering av hur väl den nya barnskyddslagen kan fungera och vad verkställigheten av den förutsätter när lagen träder i kraft 1.1.2008. Arbetsgruppen har haft i uppdrag att redan i förväg utvärdera hur väl det nya annorlunda beslutsförfarandet vid omhändertagande av barn kan komma att fungera, klarlägga vad som behövs för att man i de regionala förvaltningsdomstolarna och högsta förvaltningsdomstolen ska ha beredskap att ta sig an de nya uppgifter som barnskyddslagen medför, kalkylera de tilläggsresurser som varje enskild domstol kommer att behöva, förbereda utbildning som behövs med anledning av den nya lagstiftningen samt planera uppföljningen av verkställigheten av lagen. Arbetsgruppen har i mån av möjlighet även tagit hänsyn till de förväntningar som man på kommunnivå ställer på det nya beslutsförfarandet och utvärderat reformens inverkan på kommunernas möjligheter att fungera i dessa ärenden. I sin 12.12. daterade slutrapport har arbetsgruppen gjort den bedömningen att de regionala förvaltningsdomstolarnas uppgifter som första beslutsinstans vid tvångsomhändertagande av barn skiljer sig väsentligt från deras tidigare uppgifter som underställnings- och besvärsmyndigheter. Behandlingen av ärendet utgår inte längre från ett beslut av det organ som svarar för socialvården i kommunen, utan från en ansökan av en kommunal tjänsteinnehavare. I lagens 44 finns uttryckliga bestämmelser om vad ansökan ska innehålla. Bristfälliga ansökningar kan medföra att man ofta måste begära komplettering och det är inte heller annars möjligt att hinna inhämta och sammanställa all behövlig utredning innan ansökan lämnas till den regionala förvaltningsdomstolen. Dessa omständigheter samt det att man betydligt oftare än hittills hör parterna och ordnar muntlig förhandling kan också medföra att handläggningstiden i de regionala förvaltningsdomstolarna inte blir särskilt mycket kortare än hittills, vilket man har önskat. Behovet att fatta beslutet är inte heller alltid brådskande. I vissa krisfall kan det tvärtom vara mycket motiverat att följa med hur situationen utvecklas. I synnerhet när det gäller hörandet av parterna och muntlig förhandling, anser arbetsgruppen att det är viktigt att parterna när de hörs får tydlig information även om möjligheten att begära muntlig förhandling. Detta är av betydelse också när det gäller handläggningen av fortsatta besvär, om muntlig förhandling begärs först i högsta förvaltningsdomstolen, fastän begäran kunde ha framställts redan i den regionala förvaltningsdomstolen. Med tanke på ett fungerande beslutsförfarande är det viktigt att en muntlig förhandling, som en part har rätt till enligt 38 i förvaltningsprocesslagen och artikel 6 i Europeiska människorättskonventionen, ordnas redan i förvaltningsdomstolen, och att högsta förvaltningsdomstolen koncentrerar sig på att ordna endast sådana muntliga förhandlingar som är behövliga för utredningen av målet på det sätt som avses i 37 i förvaltningsprocesslagen. Den nya lagen medför också att förvaltningsdomstolarna vid tvångsomhändertaganden får vissa interimistiska beslut att fatta. I 39 i barnskyddslagen föreskrivs om den längsta tiden före en brådskande placering av ett barn. Enligt 4 mom. i samma paragraf kan förvaltningsdomstolen dock förlänga en brådskande placering den tid som behövs för att ett ärende som gäller omhändertagande ska kunna beredas för beslut.