Var hittar jag fåglarna?

Var hittar jag fåglarna? Fåglarnas när-var-hur i Skellefteå kommun! Sjöfåglar Doppingar Svanar, gäss och tranor Lommar Rovfåglar Ugglor Vadare Nattsångare Övriga arter Skådartips

Sjöfåglar Kniporna hör till våra härdigaste andarter och är de första man ser på våren, tillsammans med gräsänder och storskrakar, ofta redan i slutet av mars i de första råkarna i vattendragen. Senare mot slutet av april kommer de i allt större antal: vigg, salskrakar, bläsänder, småskrakar, krickor, stjärtänder och (mer sällsynt) skedänder, snatteränder, brunänder, bergänder och årtor. Bra rastställen där de kan observeras i större mängder, i hundratal, är bl a Gärdefjärden, Ytterviksfjärden, Ursviksfjärden (runt Björnsholmen), Kågedeltat, Ostviksfjärden, Ostträsket samt runt holmarna i Skellefteälven i centrala stan. Där samlas de i avvaktan på att isarna på häckplatserna ska gå upp. Svärta, sjöorre, ejder och alfågel kommer på allvar i maj. Sjöorre och alfågel häckar ju i inlandet, men ses under sträcket hos oss nästan uteslutande över havet. Svärta häckar tämligen allmänt längs kusten medan ejdern är fåtalig. Vill man uppleva sjöfågelsträcket i maj över havet så är Grundskatan, Bjuröklubb den mest strategiska lokalen, även om vilken ostlig udde som helst kan vara värd ett besök. Ju ostligare desto bättre. Merparten av detta majsträck gäller fåglar på väg långt upp till den nordligaste tundran. Spelande knipor i Ytterviksfjärden 050504 I augusti börjar änderna koncentreras i sjöar och vikar där de kan hitta föda. Vattnen runt Björnsholmen är en sådan plats. I juli ersätts hanarnas praktdräkt av en honlik sk eklipsdräkt som de sedan behåller fram på hösten, varför alla änder ser ut att vara honor under denna period. I september börjar sydsträcket ta fart på allvar och bläsänder kan från Grundskatan på Bjuröklubb och Vånören vid Burvik räknas in i flera hundra under en förmiddag med bra väderbetingelser. Sedan tar sjöorresträcket vid som har sin topp omkring mitten av oktober, varefter det börjar vara ganska tomt på sjöfågel i norr. Enstaka härdiga knipor, gräsänder, svärtor, sjöorrar och storskrakar stannar ända in i december, och till och med januari tills havsisen lägger.

Doppingar Doppingarna återvänder från slutet av april. Doppingsträcket längs med kusten kan följas i maj från t ex Grundskatan på Bjuröklubb, även om det oftast rör sig om enstaka fåglar. Ett sällsynt imponerande sträck av gråhakedoppingar kunde dock följas på Grundskatan den första maj 2005, då hela 211 ex passerade mot norr mellan kl 8 och 11. Gråhakedopping i Bäckfjärden 060616 Gråhakedoppingen är en karaktärsfågel i Skellefteälven, framför allt i fjärdarna runt utloppet i Ursviksfjärden, i Innerviksfjärdarna och Ytterviksfjärden, men häckar även med några par runt holmarna i älven i centrala stan. Den har ett karakteristiskt grisaktigt skrikande läte som hörs på långt håll. Skäggdoppingen är något mer ovanlig, men finns bl a i Ytterviksfjärden, Brattåsfjärden och Ostviksfjärden. Svarthakedopping häckar sällsynt huvudsakligen i näringsrika småsjöar, t ex Önnesmarktjärnen. Den minsta av Sveriges doppingar, smådoppingen, har setts övervintra i öppna partier i Bureälven några vintrar vilket är något förbryllande eftersom den aldrig annars har setts här under sommartid. Typiskt för alla doppingar är att de är mycket eleganta och vackert tecknade. De är skickliga simmare med benen placerade långt bak på kroppen och lever huvusakligen av småfisk. Ett typiskt beteende är deras sk spegling där de under spelet simmar upp ansikte mot ansikte och härmar varandras huvudrörelser.

Svanar, gäss o tranor Dessa börjar anlända vid samma tid, huvudsakligen under andra halvan av april och kan då ses rastande i hundratal på jordbruksmarker i kustlandet. Antalet rastare hänger ihop med snömängden, är det mycket snö i inlandet och norrut blir koncentrationerna större. Klassiska gåsmarker är Gärdefjärden, Innerviksängarna, Kågedalen och Ostträsket. Bland gässen dominerar grå-, säd- och kanadagås. Någon enstaka bläs-, vitkindad- och spetsbergsgås dyker också upp varje vår, samt sällsynt prutgås och fjällgås. De allra flesta gässen är endast på genomresa och ska upp mot de stora myrmarkerna och tundrorna långt i norr. I början av maj klingar antalet raskt av. Grågås och kanadagås häckar glest till allmänt i kustbandet och kan därför ses hela sommaren. Sångsvanen är en allmän häckfågel i sjöar i hela kommunen. Den vitkindade gåsen är i expansion och har häckat med något par längs kusten, bl a i Boviksfjärden. Tranan häckar allmänt på myrmarker över hela området och har expanderat kraftigt under 90-talet. Den spektakulära trandansen kan ses och höras i samma marker som gässen, där de samlas upp en kort period vid snösmältningen mot slutet av april. På sydsträcket i september ses gässen i betydligt mindre antal, sannolikt för att de då kan hitta gott om föda på fler platser än på våren då ju markerna i inlandet är snötäckta. Sångsvanar och kanadagäss ses däremot allmänt rasta lite här och var, inte minst i Skellefteälven i centrala stan, och de stannar ofta ända in i november. För sträckfågelentusiasten är annars det vitkindade- och prutgåssträcket över havet en av höstens stora händelser. Detta observeras bäst från ostliga uddar som t ex Vånören och Bjuröklubb och pågår i oktober. Eftersom det består av fåglar från häckplatser långt uppifrån Ishavet så är det väldigt avhängigt av vilka vindar som blåser. En förutsättning för att de ska passera våra vatten på sin väg söderut är att det blåser friskt från nordost, och helst ända uppifrån Ishavet. Kanadagäss under inflygning på Degerbyängarna 050916 Grågås vid Björnsholmen 060521

Lommar En klassisk lokal för nordsträckande lommar är Grundskatan på Bjuröklubb, där det i andra halvan av maj en riktigt bra morgon kan räknas in runt 1000 exemplar! Vanligast är storlom som står för ca 90% av antalet sträckande lommar. Dessa är huvudsakligen fåglar som häckar långt norrut, inte minst på den ryska tundran. Här ses nästan årligen även den sällsynta släktingen vitnäbbad islom. Svartnäbbad islom är den mest ovanliga av lomarterna, men även den har setts på Bjuröklubb. Lom- och sjöfågelsträckets intensitet beror helt på vilka vindar som råder. En förutsättning för några större antal är ostliga vindar på bred front över Bottenhavet och Bottenviken vilket pressar över lommarna till våran kust. Smålom i Ursviksfjärden 060518 Lommarna flyttar söderut under september-oktober, men sydsträcket är utspritt och långt ifrån så spektakulärt som nordsträcket. Det händer ibland att enstaka smålommar ses längs kusten ända in i december. Smålommen häckar i skogstjärnar nära kusten och ses under somrarna gå i skytteltrafik mellan häckningstjärnen och havet där de fiskar. De är lätta att känna igen på det hamrande flyktlätet "ka-ka-ka-ka-ka-ka" som hörs vida omkring. Storlommen häckar över hela kommunen, huvudsakligen i större sjöar, men enstaka även i havsvikar. Lommar är mycket skygga fåglar som är svåra att komma in på livet, vilket tillsammans med deras skönhet och spektakulära joddlande spel under försommarnätter har gett dem ett nästan mytiskt rykte. Stridande smålommar, Ursviksfjärden

Rovfåglar April är den stora ankomstmånaden för de flesta av våra rovfåglar. Då ser man vråkar, falkar, hökar och kärrhökar här och var. Vill man se rovfåglar på närmare håll är jordbruksmarker som i Innervik, Kågedalen och Degerbyängarna att rekommendera. De stannar där ofta upp för att jaga och rasta. Rovfågelsträcket på våren är ganska utspritt och svårt att fånga upp från en och samma plats. Degeröberget vid Örviken och Vitberget i centrala stan kan dock vara goda obsplatser om man accepterar stora avstånd. Står man vid Bjuröklubbs fyr en dag i april så kan man vara ganska säker på att få se havsörn, ibland flera stycken samtidigt! Det är huvudsakligen yngre fåglar på rörelse norrut. Pilgrimsfalken har blivit allt vanligare från 90- talet och framåt och ses tämligen säkert under andra halvan av april och början av maj. Godast chanser att få se pilgrimsfalk har man framför allt på jordbruksmarker med stora ansamlingar av rastande ringduvor. Den följer maten norrut helt enkelt. Jaktfalk ses mycket sällsynt, och då endast förbisvischande på ganska hög höjd på väg till fjälls. Av småfalkarna är tornfalken den vanligaste och häckar allmänt i våra jordbruksmarker. Stenfalken är en mer inlandsbunden häckfågel och ses vanligast under flytten, medan lärkfalken trivs med närheten till havet och häckar sparsamt på barrskogsbeklädda uddar och öar. Lärkfalken är en långflyttare som återkommer sent, vanligen runt mitten av maj. Pilgrimsfalk tar igen sig under flyttningen i en mast på Vitberget, Skellefteå 060827 Ormvråk häckar allmänt och bivråk mer sparsamt över hela kommunen, vanligen i skogar i anslutning till öppna marker som åkrar, inägor och hyggen. Bivråken återkommer först runt månadsskiftet maj-juni. Fjällvråk kan häcka i kommunen under år med mycket god tillgång på smågnagare, men ses annars allmänt under flyttningen vår och höst till och från fjälls. Sparvhök och duvhök är inte så mycket att orda om. De finns båda tämligen allmänt över hela kommunen. Sparvhöken är utan tvekan den vanligaste av våra rovfåglar, och den som lever närmast inpå människan. Inte sällan gör den attacker på våra fågelbordsfåglar under vinterhalvåret. Blå kärrhök ses allmänt under flyttningen men är sällsynt som häckfågel, och då huvudsakligen i inlandet runt myrar som t ex Jättungsmyran och runt Vithatten. Brun kärrhök häckar sällsynt i vegetationsrika sjöar och fjärdar i kustlandet. Innerviksområdet hyser, åtminstone vissa år, ett häckande par. De kan där ses jaga över vassarna i Innerviksfjärdarna och runt Björnsholmen. Även Gärdefjärden har varit en säker lokal för denna art. Slutligen fiskgjusen som är helt bunden till vatten. Den häckar i sjöar över hela kommunen men har den tätaste stammen vid kusten. I det sönderskurna kustområdet med gott om lämpliga fiskevatten och boplatser runt Burvik och Bäckfjärden häckar sannolikt ett flertal par.

Ung blå kärrhök jagar över fälten på Degerbyängarna 050918 Eftersom rovfåglarna ligger överst i näringskedjan är de väldigt utsatta för miljögifter. Havsörnen var en av de hårdast drabbade arterna av PCB- och DDT-användningen fram på 70-talet, men har sedan 90-talet kommit tillbaka kraftigt och ses nu relativt allmänt längs kusten. De häckar säkerligen med ett antal par längs Skellefteås kustband. De ses ofta fiska i bl a Gärdefjärden och Ursviksfjärden i april-maj. Kungsörn finns sparsamt men häckar även den i kommunen, sannolikt med ett tiotal par. Den är dock till skillnad från havsörnen helt bunden till inlandet, förenklat cirka fem mil från kusten och inåt, och ses vid kusten endast under flyttning. Både för havsörn och kungsörn gäller att det huvudsakligen är yngre fåglar som drar sig söderut på vintern, medan vuxna fåglar normalt håller sig i sina revir året om. Trots sin storlek för de en mycket anonym tillvaro på sina häckplatser och kan lätt undgå upptäckt. De är extremt skygga och skickliga på att hålla sig undan och smyga runt boet. I augusti börjar det sydgående rovfågelssträcket så smått. Bivråken är den sista att återvända på våren och den första att dra söderut på hösten. Sedan ökar rovfågelsträcket successivt för att vara som intensivast under september. Sist ut är fjällvråkarna som har sin sträcktopp runt månadsskiftet september-oktober. Enstaka sparv- och duvhökar brukar dock övervintra, samt som nämnts även vuxna kungs- och havsörnar. Höststräcket kan observeras från strategiska platser som t ex Vitberget i centrala stan, Innerviksängarna och Degeröberget vid Örviken. Dock blir inte sällan avstånden långa. Bäst är kyliga dagar direkt efter en sammanhängande värmeperiod.

Ugglor Ugglor är lättast att komma åt under spelet på senvintern-förvåren. Även om de finns runt våra knutar så för de en anonym och diskret tillvaro. En orsak är naturligtvis att de huvudsakligen är aktiva nattetid och inne i den djupa barrskogen. Spelet börjar under februari och kan hålla igång en bit in i maj, mer eller mindre intensivt. Det kan dock variera kraftigt mellan olika år helt beroende på tillgången på smågnagare, som är deras huvudsakliga föda. År med väldigt få smågnagare kan häckning, och därmed spelet, utebli nästan helt. I princip kan man under spelperioden leta efter spelande ugglor var som helst i skogarna. Spelet kan dra igång på allvar redan vid åttatiden på kvällen och sedan hålla på fram till tidiga morgonen, även om aktiviteten varierar under nattens gång. Olika arter har lite olika spelrytm. Ena kvällen kan det vara ett väldigt fint och intensivt spel, för att nästa vara närmast heldött, trots att vädret är till synes idealiskt. Det enda vädret man med säkerhet vet påverkar ugglespelet negativt är blåst och nederbörd. Vår vanligaste uggla är utan tvekan pärlugglan, som finns tämligen allmänt i skogar över hela kommunen. Det är dock en utpräglad nattfågel som ogärna visar sig i dagsljus. Slagugglan är mindre vanlig men finns även den över hela kommunen. Berguv häckar sällsynt och verkar ha svårt att återetablera sig efter ett 1900-talets förföljelse och miljögifter, trots utplanteringar i berguvsprojekt. Bland åretruntugglorna har man dagtid störst chans att få se sparvuggla och lappuggla, som inte skräms av solen och ofta sitter oblygt helt öppet. Lappugglan är dock relativt sällsynt och visar sig bara öppet när födan tryter i skogen och den tvingas röra på sig för att söka nya jaktmarker. Sparvugglan, som inte är större än en domherre, är en energisk fågeljägare och utnyttjar inte sällan våra fågelbord som jaktmarker. Ett effektivt sätt att reta upp mesar på är att härma en sparvuggla. Mesarna kommer då vanligtvis fram och "spyr galla" över en. Vi har i kommunen även ett par flyttande arter, hornuggla och jorduggla, som båda återkommer i maj, även om enstaka hornugglor ofta brukar övervintra. Hökugglan är en annan uggla som vi brukar se sparsamt på rörelse under vår och höst, oftast på ostliga uddar mot havet där de kan samlas upp under sina öst-västliga rörelser över Bottenviken. Den är huvudsakligen en inlandsfågel och en typisk stann- och strykfågel som rör sig dit där det finns mat. Bjuröklubb i månadsskiftet april-maj är det hetaste tipset för den som vill se denna art. Den kan ibland även höras spela sin karakteristiska bubblande sång i kommunens inre delar. Fjällugglan är den mest mytomspunna och extremt nomadiserande ugglan som har setts vid några få tillfällen i kommunen. De flesta obsarna har skett kustnära. Den häckar på tundran runt ishavet, och ibland extremt sällsynt även i vår fjällkedja. Hökuggla, Burvik 050920

Vadare Vadarna är ett stort släkte och kan lite grovt delas in i två kategorier. De inhemska och de arktiska. Till de inhemska (som häckar i Skellefteå) kan man räkna strandskata, mindre och större strandpipare, ljungpipare, tofsvipa, brushane, dvärg- och enkelbeckasin, morkulla, småoch storspov, svartsnäppa, rödbena, gluttsnäppa, skogssnäppa, grönbena, myrsnäppa, drillsnäppa, roskarl och smalnäbbad simsnäppa. De arktiska ser vi i Drillsnäppa, Burvik Skellefteå enbart under flyttningen, och till dessa hör kustpipare, kustsnäppa, sandlöpare, småsnäppa, mosnäppa, spovsnäppa, skärsnäppa och myrspov. Som namnet antyder så häckar de i arktiska miljöer, huvudsakligen på ishavstundran, men vissa arter finner man även i den svenska fjällkedjan. Vår Den första vadare man ser på året är skogssnäppan som kan komma runt mitten av april. Annars kommer de flesta av de inhemska vadarna kring första maj. När det är lågvatten i havet så kan stora mängder vadare spatsera omkring över dymarkerna runt Björnsholmen och i Kågedeltat. Grönbenan är våran vanligaste vadare och kan ofta räknas in i hundratal på dessa rastlokaler i början av maj. Brushanar och ljungpipare har sin topp vid mitten av maj och rör sig tätt tillsammans i flockar på många hundra, huvudsakligen på åkermarker som t ex runt Gärdefjärden, Innerviksängarna och Kågedalen. Ljungpiparna är dock väl kamouflerade på marken och kan vara svåra att hitta. De arktiska vadarna kommer runt mitten av och senare delen av maj. En av de sista vadarna att passera är den smalnäbbade simsnäppan som har sin sträcktopp de allra sista dagarna i maj. Den häckar sällsynt i Skellefteå i små myrgölar, möjligen på Jättungsmyran samt tidigare konstaterat på de stora myrmarkerna runt Vithatten i den nordvästligaste delen av kommunen. Större strandpipare, Skelleftehamn 050426 Höst Redan sista veckan i juni samlas storspovshonorna t ex på nyslagna ängsmarker runt om i kommunen för "hemfärd" söderut. De verkar inte se nån orsak till att stanna när ungarna väl är kläckta. I juli till slutet av augusti gör de vuxna vadarna av övriga arter, inklusive de arktiska, detsamma och passerar raskt söderut längs kusten. Ungfåglarna sticker senare än de vuxna, mot slutet av augusti och i september. De rastar vanligtvis bara när vädret är för dåligt för flygning, som t ex ihållande regn eller dimma. Är det lågvatten kan reveln vid Björnsholmen vara en riktigt givande lokal. Ibland med lite tur kan man se stora flockar med tätt flygande vadare raskt på väg söderut över havet.

Nattsångare Till nattsångarna hör hos oss främst gräshoppsångare, flodsångare, kärrsångare, busksångare, sävsångare och rörsångare. De är alla sällsynta, förutom sävsångaren som är allmän, men så gott som årliga i kommunen. Gräshoppsångaren är den som hörs oftast bland de övriga, och den som vill ha de mest öppna markerna för att trivas. En liten meterhög buske ute på en stor äng kan duga utmärkt som sångplats. Rör- och sävsångare håller sig till täta vassar i sjöar och fjärdar. Uttersjöträsket, Älgträsket och Innerviksfjärdarna är bra ställen att leta dessa på. Busksångaren kan man verkligen hitta var som helst bara där finns några frodiga täta buskar där den kan sitta och sjunga osedd. Som t ex i en buske i diket längs Burträskvägen vid Mora, där den tillbringade en stor del av sommaren 2007 och sjöng helt obrydd om den livliga biltrafiken bara två meter ifrån. Även näktergalen kan räknas till nattsångarna även om den inte hör till sångarsläktet. Den kan höras sällsynt redan i slutet av maj, och föredrar mer sluten lövskog än de övriga. Andra nattsjungande arter som inte hör till sångarna, och som brukar höras årligen men sällsynt, är småfläckig sumphöna, kornknarr och vaktel. Vattenrall har hörts till och från, men mycket sällsynt. Även den dovt pumpande rördrommen har hörts under 00-talet i Skellefteå, bl a i Älgträsket, Sjöbotten och Bodbysund. De sjunger alla vanligtvis från ca kl 21 och framåt under natten, säkrast från mitten av juni och en bit in juli. De kan dyka upp snart sagt var som helst i kommunen i öppna marker med frodiga och gärna fuktiga lövbuskage, men de bästa nattsångarmarkerna finner man dock i Lövångerstrakten, där de flesta av dessa nattsångare hörs regelbundet. En klassisk nattsångarlokal är Älgträsket direkt söder om Uttersjöbäcken längs vägen till Bjuröklubb. Stanna i byn Lappvik och lyssna ner mot sjön. Att leta efter nattsångare innebär ett förutsättningslöst lyssnande över stora ytor i lämpliga biotoper. Jordbruksmarkerna runt Lövånger är klassiska nattsångarmarker och brukar alltid hysa något av intresse. Förutom Älgträsket, som är näst intill obligatoriskt, så är Uttersjöträsket med omgivande marker, vägen mellan Hökmark och Västra Hökmark och markerna runt byn Gärde bra ställen. Som bonus hör man ofta tiggande hornuggleungar här och var runt jordbruksmarkerna vid dessa nattliga försommarutflykter, liksom jagande jordugglor, för att inte tala om upplevelsen av de stämningsfulla, nästan magiskt skimrande nätterna. Att utforska det nattliga djurlivet är som att upptäcka en ny fascinerande värld. Kaffetermos är alltid trevligt att ha med för att behålla skärpan efter några kyliga nattimmar. Gott om sjungande sävsångare i Gärdefjärdens vassar 060610

Övriga arter Knölsvan En kustbunden art som under vår och sommar tillfälligtvis kan dyka upp i några få exemplar i någon havsvik. Ursviksfjärden i maj brukar vara en av de säkrare platserna. Prutgås En arktisk tundrahäckande gås som sällsynt ses sträcka och ibland rasta på vårsträcket i april-maj. Vissa år om väder och vindar är de rätta (friskt nordostliga, helst ända uppifrån ishavet) dyker den upp under höststräcket i september-oktober. Den kan då passera i hundratal. Detsamma gäller den vitkindade gåsen som häckar i Sverige, men också har en arktiskt häckande population. Vånören och Grundskatan, Bjuröklubb är de bästa lokalerna för att observera detta höststräck. Vitnäbbad islom Ses säkrast, men mycket sällsynt, på nordsträck under andra halvan av maj, främst på Bjuröklubb, på väg till häckplatser på Sibiriska ishavstundran. En mycket stor lom som i skön praktdräkt är lätt att skilja från stor- och smålommen. Smådopping Mycket sällsynt. 1-2 ex har övervintrat något år i öppna delar av Bureälven, från Bodbysund till centrala Bureå, samt i Rickleån i Bygdsiljum. En mycket liten och mörk sjöfågel som är lätt att förbise. Inga kända häckningar finns från denna del av landet, varför dessa vinterobservationer är något förbryllande. Vitnäbbad islom, Grundskatan 050513 Häger (gråhäger) Brukar ses enstaka under våren i april-maj, men dyker annars vanligtvis upp hos oss i juliseptember, sparsamt och spritt över kommunen i sjöar och grunda havsvikar, t ex i degrunda vattnen runt Björnsholmen. Kustlabb Häckar sparsamt och glest längs den västerbottniska Bottenvikskusten på öppna och steniga uddar och skär. Den långa stenpiren på Grundskatan hyser vanligen ett par. De är skickliga och eleganta flygare som lever på att parasitera och stjäla maten från måsfåglar (latin: Stercorarius parasiticus). Bredstjärtad labb Passerar vår kust sällsynt på sträck på väg till och från sina häckplatser på den Sibiriska ishavstundran. Säkrast ser man den på Grundskatan runt mitten av maj, samt under sydsträcket på hösten i september-oktober. Den är märkbart större än vår vanliga kustlabb, och de långa stjärtspröten på vuxna fåglar är vridna 90 vilket från sidan liknar liksom en klubba, och har givit fågeln dess namn.

Tordmule En art som sedan 1990-talet har blivit allt vanligare i Västerbotten. De rör sig uteslutande i det yttre kustbandet där de fiskar och sannolikt häckar på något stenig skär. Det krävs en del tålamod och kikare för att upptäcka dem. Tobisgrissla Vår vanligaste alka som häckar allmänt i kolonier på steniga skär i det yttre kustbandet. En kompakt liten svartvit fågel som är lätt att skilja från änderna. Den anländer tidigt på våren och flyttar sent på hösten. Turkduva En långstjärtad, ganska nätt sandfärgad duva med ett smalt svart streck över nacken, tydligt mindre än stadsduvan. Det är en ren stadsfågel som dock kräver grönare miljöer än stadsduvan, och närhet till större träd som björkar och tallar. Den häckar endast med ett fåtal par i Skellefteå. På vintrarna kommer de gärna fram till fågelborden. Medlefors har länge varit en säker lokal för denna art. Trädlärka Sällsynt som sträckfågel runt månadsskiftet april-maj, huvudsakligen förbi Bjuröklubbs fyr. Sannolikt förbisedd som häckfågel i kommunen. Turkduva, Sjungande Dalen 071117 Svart rödstjärt Ses sällsynt hos oss nästan uteslutande på vårsträcket i andra halvan av april. Ser man en rödstjärt i april bör man alltså titta en extra gång om det kanske inte är en svart dito. Våra vanliga rödstjärtar kommer vanligtvis runt månadskiftet april-maj. De kan dyka upp snart sagt var som helst i öppna miljöer med varierande buskage och gärna bebyggelse. Ringtrast Sällsynt på vårsträck på väg till häckplatser i fjällen. Säkrast ser man den vid Bjuröklubbs fyr runt månadsskiftet april-maj. Ses ibland även födosöka tillsammans med andra trastar på öppna fält. Östliga sångare De "små gröna med vingband" har en speciell lockelse för raritetsintresserade. Det finns ett antal östliga sångare som passar in i den kategorin, t ex kungsfågelsångare och taigasångare, vilka ses mycket sällsynt och inte årligen huvudsakligen på Bjuröklubb. De flesta obsarna är gjorda på fyrklippan längs vägen upp till fyren, och säkrast från mitten av september till mitten av oktober då felflugna individer kan hamna här under flyttningen. De är även observerade på Bureå havsbad. Även lundsångare hör till denna kategori och kan höras sjunga sällsynt från slutet av maj. Säkrast är även denna art på Bjuröklubb, och där helst i nån glänta i granskogen på Grundskatan. Mindre flugsnappare Ännu en fågel från öster som ses mycket sparsamt hos oss. Säkrast är Bjuröklubb (över hela området) i mitten av juni där flera ex har setts och hörts sjunga de senaste åren.

Varfågel Ses sparsamt i öppna marker där den sitter väl exponerad i toppen av nåt litet träd eller dylikt och spanar efter sorkar, större insekter eller småfåglar. Det är en elegant färgad liten "rovfågel" i svart, grått och vitt. Den säkraste lokalen har under 90- och 00-talet varit på Degerbyängarna där ett och ibland flera ex setts till och från året runt. Bändelkorsnäbb Invasionsfågel som kan vara helt försvunnen vissa år, för att sedan dyka upp allmänt från ingenstans andra år när födotillgången tryter i den sibiriska taigan där de hör hemma. En ren barrskogsfågel som hos oss föredrar granfrön. Bjuröklubb är en av de säkraste lokalerna att leta efter denna art. Följer ofta med våra vanliga större och mindre korsnäbbar. Rosenfink Finns i varierade halvöppna landskap med frodig lövskog och buskage. Rovön är idealisk mark för denna art. Även gamla småskaliga, igenväxande jordbruksmarker är bra att leta på. En utfärgad hane är oerhört grann att se, och sjunger en behagligt visslande melodi. Yngre oansenligt gråtrist färgade hanar sjunger även de, vilket kan göra en lite förbryllad när man först stöter på en sådan. Rosenfinken invandrade till oss österifrån under 60- och 70-talet och häckar idag sparsamt. Det är en långflyttare som återkommer i skiftet maj-juni. Tallbit En strykfågel som under vinterhalvåret rör sig dit där det finns mat, och varierar därför kraftig i antal år från år. Rönnbärsspecialist. Den är mycket orädd och lätt att njuta av där de sitter fridsamt och smaskar i rönnbärsträden. En nordlig fågel som endast sällsynt rör sig söder om Skandinavien. Snösparv Passerar genom kustlandet i mars-april på väg till häckplatser runt Ishavet och våran fjällkedja. Flockar på ibland uppåt något hundratal ses ofta i täta svärmar över de öppna snötäckta jordbruksmarkerna längs kusten, som t ex Innerviksängarna. Videsparv Den häckar i sura skräpmarker i barrskogen runt i norrland. Räknas som en raritet i sydsverige. Ses enklast på hösten i september då de rastar, bruna och oansenliga, i halvöppna buskmarker och känns då enklast igen på det korta och hårda locklätet tick. Danielsten (Bureå havsbad) räknas som en av Sveriges bästa videsparvslokaler denna tid. Ortolansparv Ännu en norrlandsspecialitet. En art som trivs bäst i omväxlande småskaliga jordbruksmarker. Sådana marker för dock en tynande tillvaro varför arten på sikt kan vara hotad. Den häckar sparsamt här och var i jordbrukslandskapet, t ex Innervik och Degerbyängarna. Ortolansparv, Degerbyängarna 060514

Skådartips Tålamod Utmärkande för en duktig fågelskådare är tålamod kombinerat med förutseende. En skicklig fågelskådare har inte bara kunskap om fåglars utseende, läten och allmänna beteende. Hon/han vet även i förväg på vilken plats, vid vilken tidpunkt på året och under dagen, under vilka väderförhållanden och i vilken miljö som man har störst chans att upptäcka en viss fågel. En kunnig skådare kan alltså mer eller mindre exakt i förväg förutsäga vilka fåglar som hon/han kommer att få se om hon/han åker till en viss lokal, en viss dag på året, en viss tid på dygnet och under vissa väderförhållanden. Man får även lov att avstå invanda bekvämligheter. Det är till att röra sig i markerna på fåglarnas villkor, i den terräng där de kan förväntas finnas och vid den tidpunkt på dygnet som de är aktiva. Kikare För största behållning av ens fågelutflykter rekommenderas naturligtvis en handkikare. I många fall är även en tubkikare på stativ närmast ett krav eftersom avstånden ofta blir stora. En lämplig handkikare har en förstoring på mellan 8 och 10 gånger. En tubkikare har vanligen en förstoring på mellan 20 och 60 gånger. Vädret Vädrets betydelse vid fågelskådning kan inte överskattas! Mycket i en fågels liv hänger på väder och vindar. Att kunna tolka vädret och förstå dess betydelse för fåglarna blir således en enorm tillgång för en skådare. Det gäller alldeles särskilt vid sträckfågelskådning då det gäller att pricka in de dagar då vädersystemen ger de bästa förutsättningarna för en lyckad utflykt. Rosenfink Sträckfåglar Att skåda sträckande fåglar innebär att fånga upp dem under själva förflyttningen mot norr, respektive mot söder. Denna typ av fågelskådning är krävande eftersom tiden för artbestämning oftast blir väldigt kort, och avståndet ofta långt under inte alltid goda siktförhållanden. Grundskatan på Bjuröklubb är Sveriges bästa lokal norr om Holmöarna för studier av sträckande sjöfåglar såväl vår som höst. Detsamma gäller Bjuröklubbs fyr för sträckande tättingar på våren. Vånören, Burvik är ett bra komplement till Grundskatan för sjöfågelsträck på hösten. För sjöfågelsträck gäller att ju längre österut desto bättre, eftersom en stor del av sjöfåglarna som passerar Bottenviken är på väg till den östra delen av Nordkalotten och upp mot Ishavstundran. Fåglar som flyger långt utnyttjar naturligtvis vindarna för att spara energi. Vindarna kan även få dem att driva något ur kurs. För oss är därför ostliga vindar de bästa eftersom fåglarna då trycks över till den svenska sidan av Bottenviken.

Sträckande bläsänder, Grundskatan 050916 Svalan I Sverige finns sedan slutet av 1990-talet ett avancerat rapporteringssystem för fåglar som kallas Svalan. Det är lätt att bli rapportör och rapportera sina fågeliakttagelser, och det är öppet för vem som helst. Man kan även söka i databasen efter fågelobservationer utifrån t ex datum, plats och art. Gå gärna dit och testa dig fram: www.artportalen.se/birds/