alkuinhemsida Om inkarnationen i Kristus av Alkuin (735-804) Författare: Alkuin av York. Översättning och urval av Göran Fäldt ISBN: 978-91-89684-56-0 Utgivningsår: 2009 Alkuin, en av de framträdande andliga profilernai i Europa under medeltiden, föddes i York år 735. Han var rektor vid katedralskolan i York. Under en resa till Rom, för ett besök hos
påven, sammanträffade han med kung Karl den store och anlitades för att reformera skolorna i frankerriket. Alkuin kom att spela en betydelsefull roll i den kulturella och politiska förnyelse som ägde rum under Karl den stores tid - den karolingiska renässansen. Reformverket innebar ett återupprättande av "de fria konsterna" och av de romerska klassikerna. Alkuin var under stor del av sitt liv diakon och år 796 blev han abbot för Sankt Martins kloster i Tours. Han dog den 19 maj 804. Alkuin var mycket produktiv och skrev läroböcker, teologiska skrifter, helgonlegender, dikter och ett stort antal brev. Den här antologin med texter av Alkuin består av en blandning av poesi, prosa och böner, arrangerade efter olika teman. De bör läsas långsamt och andaktsfullt. Urval och översättning till svenska av Göran Fäldt. Alkuin av York ingår som den första boken i Veritas Förlags skriftserie "Andliga profiler". Boken är häftad i pocketformat. 116 sidor. Hans Hellström, Veritas förlag
Alcuin och hans samtida ägnade sig med största allvar åt bevarandet av den ortodoxa tron på inkarnationen i Kristus, som är helt Gud och helt människa. Hans förståelse av Marias moderskap betydde att, från den allra första början av hans existens som mänsklig person, människans natur upptogs i förening med Gud. Alcuin presenterar sin tro med stor omsorg och klarhet i avhandlingen De Trinitatae, och i andra delar av sitt författarskap och i dikter. + Herre Jesus Kristus, som finns och alltid funnits med Fadern, född före all tid, sann Gud av sann Gud, avlad av den helige Ande och född som människa vid tidens fullbordan av Maria alltid Jungfru. Du var Fadern lydig ända till döden på korset. Du har befriat oss genom ditt heliga och dyrbara blod och du har öppnat vägen till himmelens härlighet för alla som tror på dig. Ur De Trinitate, om inkarnationen. Skaparens och det skapades förening. Den vackra och underbara mångfalden av skapade verk innefattar det skapade universums storslagenhet, om vilken det sagts: Se det var gott (1 Mosebok 1:31). Denna godhet härleds till Skaparens, men är inte i sig själv Skaparens godhet, som ensam är det högsta och oföränderliga Goda. I Första Moseboken läser vi att bara människan skapades efter Guds avbild och likhet. Hans sattes att vara inneboende i denna mest välsignade lustgård som kallas Paradiset och befalldes att inte äta sig mätt på en viss frukt, så att han genom att iaktta denna enkla föreskift skulle förtjäna himlens välsignelse. Emellertid kom människan, genom djävulens avund, denne fallne ängel, att mot sin egen salighet överträda detta bud. Till följd av detta förvisade Skaparen honom i landsflykt och underkastade honom, söndermald och straffad med dödens villkor, slit, släp och elände. Men den barmhärtige Skaparen ville inte att människan som skapats efter hans egen avbild skulle gå förlorad för evigt, så han sände sin Son, Gud den enfödde, genom vilken han skapat människan, så att han kunde återlösas av honom genom vilken han skapats. Han antog människans natur genom
Jungfrun och förenades med denna natur, så att han som människa förblev Gud men som Gud blev människa. Sådant var Guds handlande att Gud gjordes till människa så att människan skulle kunna bli gudomlig. Inte heller blev det någon delning inom Kristi mänskliga person genom denna förening av dessa två gudomliga och mänskliga naturer. Kristus antog, i Guds gestalt, en tjänares gestalt och kunde därför vara både Gud och människa. Å ena sidan var han Gud därför att han var älskad av Gud, å andra sidan var han verkligen människa sedan han antagit den mänskliga naturen. Denna förening drog emellertid inte med sig något byte eller någon förändring i någondera naturerna. Den gudomliga naturen byttes inte ut mot det skapades natur och inte heller förminskades den. Inte heller gudomliggjordes det skapade och inte heller blev det skapade mindre. En sida av detta mirakel är klar: den gudomliga naturen led verklig skada. Den andra sidan är emellertid inte mindre ett mirakel, i det att den mänskliga naturen led av denna skada. Men Kristus har hela tiden varit en och densamme, helt mänsklig till kropp och själ. I Gudsgestalten har han varit av samma väsen som Fadern, och i människogestalten har han varit av samma materia som sin heliga moder. Hur Faderns och Sonens verk är ett. Fadern verkar genom Sonen, genom vilken allt är skapat, alldeles som det är sagt: Allt blev till genom Ordet (Joh 1:3) eller också Min Fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag (Joh 5:17). Dessa ord är inte tecken på åtskillnad i handlandet, därför att Faderns och Sonens verk är i allt ett; men de avslöjar skilda egenskaper hos de gudomliga personerna. Ty Guds verk är den heliga Treenighetens verk, och Guds vilja är enkel med rötter i hans salighets vilande. Det är inte en sak för Gud att verka och en annan att vilja; utan för Gud är att vilja att utföra något, därför att Guds vilja leder till resultat genom makten i denna vilja. Inte heller är det en sak för Gud att vara och en annan att vilja, ty dessa är en och desamma. Treenigheten är enkel i sin enhet, helt homoousios av ett och samma väsen. Ty för att vara vad den är, måste det råda enhet mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande, och därför finns en vilja och ett handlande gemensamt för dem alla. Allt som nu finns till har därför funnits av evighet hos Gud, och alla ting har framträtt genom Gud Sonens verk och makt. De har skapats när han har velat det, och så som han har velat det, ty han har skapat allting. Inte heller har han själv, genom vilken allting skapats, skapats på sådant sätt. Ty Guds Son har blivit född, den evige av den evige, Gud
av Gud, ljus av ljus, som vi alltid mycket visligen bekänt och skall fortsätta att alltid bekänna. Ordet blev kött på ett annat sätt än han är inneboende i sina helgon. Den gudomligt inspirerade S:t Paulus sade: På många sätt har Gud talat till våra fäder genom profeterna; nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son. Sedan tillägger han omedelbart, så att de kan stå helt klart att han talar om Sonen, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Gud har därför talat till sina helgon i denna tid genom Kristus Guds Son, genom vilken han har skapat allt, fastän vi läser att Gud också har talat genom sina profeter. Sålunda heter det, Här börjar Herrens ord till Hosea (Hos 1:2), eller också när Herrens ord kommer till en viss profet, till exempel, Herrens ord kom till Jesaja (Jes, 38:4). Kristus mottog emellertid inte själv Guds Ord som andra helgon gjorde, utan han är Guds Ord. En sak är det att vara Ordet som blev kött och en annan att vara Ordet som skapar kött. På samma sätt är det en sak att vara Gud bland människor och en annan att vara Gud som människa. Därför är Guds Son sann Gud, inte bara efter sin sanna gudomlighet, som han har efter Gud Fadern, utan också enligt köttet, som han mottog från den saliga Guds Moders kropp. Det är detta som alla katolska kristna tror och predikar. Ty Sonens eviga gudomlighet är person inom den heliga Treenigheten. Den är förenad med hela sin mänsklighet, liksom hans mänskliga natur är förenad med hela hans gudomlighet. Detta inträffar inte genom adoption, utan på riktigt och i full utsträckning, så att han i sanning är Guds enfödde Son både i gudomlighetens och mänsklighetens fullhet. Han är således en och sann Gud, med Fadern och den Helige Ande, och detta inte bara till namnet, som den spanska heresin (dvs.adoptionismen) så stötande djärves påstå. De påstår att, även om han i sin gudomliga natur verkligen är Guds Son så är han det bara till namnet i sin mänskliga natur. På samma sätt kallas han med rätta Guds Son i sin gudomliga natur men i sin mänskliga natur bara till namnet. De delar därmed Guds Sons person i två personer, som Nestorius gjorde, och uppfattar den sanne Guds Son och den adopterade som skilda åt. Icke desto mindre förblir det med största säkerhet fallet, att Guds Son antog mänsklig natur i den person som evigt föddes av Fadern. Ingen katolik som är säker på sin tro, skulle våga påstå att han är adopterad. Ty Gud, Guds Son, antog mänsklig natur, inte en mänsklig person, vilket skulle ha inneburit att han i sin eviga person hade upptagit människans jordiska materia. Människan kom
över till Gud, inte genom ett utbyte av natur, utan genom förening med den gudomliga personen. Därför finns det inte två Kristus, eller två söner, utan bara en Kristus och en Son Gud som blivit människa. Två naturer i Kristus. Vi bör orubbligt hålla fast vid tron på de två urskiljbara naturerna som är förenade i Kristi ena och enda person. Vi får inte göra en uppdelning i Kristus utan bör urskilja de två substanser som finns i den ene och ende Kristus, Guds Son. En som han hämtade från Jungfruns moderliv och den andra, från Gud Fadern, som är evig och utan begynnelse. I den ena växte han i ålder och vishet (Lukas 2:52). I den andra ägde han evig makt och vishet av Gud själv. Låt oss nu tala om några exempel. Hans mänskliga natur sov i båten och väcktes av lärjungarna, men i den gudomliga naturen befallde han vindarna och vågorna (Matteus 8). Som människa grät han över en död vän, men som Gud kunde han själv återkalla honom från graven och återföra honom till livet (Johannes 11). Som människa höll han dödsklagan, men som Gud frigjorde han sina heliga från sorg och gav dem det eviga livets glädje (Matteus 26). Det var som människa han sågs uppstiga till himlen av apostlarna, för att sitta på Faderns högra sida (Apostlagärningarna 1). Men som Gud hade han aldrig lämnat Faderns famn, ty han har alltid varit hos Fadern och i Fadern och har aldrig lämnat honom. Han uthärdade förödmjukelse i majestät, svaghet i styrka, och dödlighet, som en som är odödlig, samtidigt som han bevarade det som hänför sig till var natur för sig och förenade dem i en person. För att uppnå fullbordandet av människans frälsning, förenades han oföränderliga natur med en lidande mänsklig natur. Så kunde människan Kristus Jesus, medlaren mellan Gud och människan, dö i den ena naturen men inte i den andra. På grund av sin identitet som en enda person, erfor både Gud och människa förhärligande och förakt. Det förhöll sig alltså så att, i den enda Kristus, de funktioner som hör till vars och ens natur kunde avslöjas. Dock är Kristus inte delad, om man tänker på hans styrka och svagheter, fastän båda naturerna i någon enskild handling inte alltid tycks sammanfalla. Men allt som fullbordades i Kristus har varit den ende Kristi verk och inte ett verk av två. Det är ibland möjligt att i hans gärningar urskilja det som är karaktäristiskt för var natur för sig, men i kraften kan bara personens enhet uppfattas. Den gudomliga naturen har därför inte vid något tillfälle övergett den mänskliga natur som antagits genom Kristi persons enhet. Detta var sant när
han var i sin moders sköte, genom vilket Gud har blivit människa; på samma sätt när han hängdes upp på korset och när han sedan begravdes i graven. Men i graven låg han bara i köttet, ty i anden hade han nedstigit till helvetet. Ingen katolsk kristen borde någonsin betvivla att, vad vi än kan läsa att Kristus fullbordade, så fullbordades det av den ende Kristus, som är Guds Son. Allt han värdigades göra, gjorde han personligen och som Kristus i sin helhet. Han tillät allt det han fick lida och ingenting har skett som han inte har velat. Han var verkligen Guds verk och upphovet till detta verk. Vem kan då inte se båda naturerna oskiljaktigt i verket, när Kristus samtidigt låg graven och nedsteg till helvetet? Vem kan därutöver inte tydligt uppfatta Guds handlande i detta ena och odelbara köttets och andens osynliga verk? Ty den ende Kristus åstadkom detta, att han låg i graven i sitt kött gravens enda funktion är ju knuten till köttet: men i anden nedsteg Kristus till helvetet; och detta var ett enda verk av båda naturerna, den mänskliga och den gudomliga, ty endast i anden kunde han nedstiga dit. (Citat ur boken)