Varia Viktor Rydberg
ISBN 978-91-87593-04-8 Copyright 2013 Mimer bokförlag, Göteborg Omslagsbild framsida: Romersk slavmarknad av Jean-Léon Gérôme Omslagsbild baksida: Viktor Rydberg av Anders Zorn Tryckt hos Printon i Estland 2013
Innehåll Förord 9 Förra avdelningen Om Buddha återvände 15 Inledning till Victor Pfeiffs översättning av Edwin Arnolds dikt»asiens ljus», 1888. Den mekaniska världsteorien 30 Inledande avhandling till Vad är sanning? Im Kampf um die Weltanschauung. Bekenntnisse eines Theologen. Översatt av Anna Forsell, 1894. Den»unge universitetsman» som Rydberg nämner i inledningen var Anna Forsells fästman, ingen mindre än Sveriges blivande ärkebiskop Nathan Söderblom, som av någon anledning inte ville bli nämnd på bokens titelsida. Konstens ursprung och utvecklingsläran 47 Inledning till en föreläsningskurs i konsthistorien, 1889. I halvslummer 61 Tidskriften Ord och Bild, 1893. Rydbergs svar på kritiken att hans karaktärer i romanen Vapensmeden var allt för»typiska». Målarens psykologi 69 Jultidningen Palettskrap, 1892. I skymningen 75 Skriven 1893 och meddelad i Varia 1894. En underbar man. Leonardo da Vinci 87 Ur en föreläsning på Stockholms högskola. Utgavs 1893 till förmån för ett barnsjukhus i Örebro. Herakles vid skiljevägen 105 Jultidningen Palettskrap, 1890.
Oro i Olympen 109 Ur samlingsbandet»skilda portföljer» 1893. Textens kärna är troligen skapad redan i slutet av 1860-talet. Fantasmer ur verkligheten 121 Kalendern Svea för 1894, publicerad 1893. Realisten Åbrandsson 130 Kalendern Svea för 1892, publicerad 1891. Pojkarne 141 Ny Illustrerad Tidnings julnummer 1886. Från barndomen 148 Intagen i ett Göteborgs tillfällighetsblad»älfdrottningen» 1890. Den bästa gåvan 156 Förord till Birger Schöldströms Harposlag och svärdsklang, en biografi över den ungerske skalden Sándor Petöfi, 1888. Senare avdelningen Det forna Jönköping 161 Skiss. Kalendern Svea för 1881, publicerad 1880. Den meliska Afrodite 182 Svensk tidskrift, 1874. En fornromersk tidningsskrivare 213 Ur»Eko». Utgiven i anledning av Publicistklubbens 25-årsjubileum 1899. Texten skrevs redan i slutet av 1850-talet. Kroppsarbetarnes ställning i Rom 216 Föredrag vid goodtemplarfest i Göteborg på 1880-talet. Utbrutet stycke ur Rydbergs föreläsningsserie i romersk kulturhistoria. Var äro trälarne? 227 I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 8 april 1873. Nils Nilssons»Slutlikvid med Sveriges lag» 236 I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 11 juni 1872. Politiska och sociala strötankar 244 Ur en anteckningsbok från 1880 1890-talet. Publicerade i Varia II, (samlade) Skrifter, 1899.
Frihet och korruption 250 I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 2 juli 1869. Protest från herr Benoit 254 I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 22 oktober 1870. Outram 261»Ett och annat» i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 23 augusti 1871. Om tankens behov av språket 265 Svar på ett brev från signaturen G. Z., som frågat å ett sällskaps vägnar, om språk kunde anses oundgängligt nödigt för tanken, dagtecknat Göteborg 30 Januari 1881. Publicerat i Varia I, (samlade) Skrifter, 1898. Nordisk språkodling 269 I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 28 december 1871. Modersmålets litteratur i skolorna 273 Ur en anmälan av G. H. Mellins Lärobok i svenska litteraturens historia och Anders Fryxells Bidrag till Sveriges Litteraturhistoria i Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning den 26 och 28 januari, 1, 5 och 6 februari 1861. De delar som rör undervisning har här medtagits, medan den mer detaljerade granskningen av böckerna i fråga har utelämnats. Om förnamn i allmänhet och de nordiska i synnerhet 282»Ett och annat» i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 14 september 1874. Direktörstal i Svenska Akademien 287 Talet hölls den 20 december 1879 på Svenska Akademiens högtidsdag. Publicerat i Varia II, (samlade) Skrifter, 1899. Tal i konstnärsklubben 292 Tillfällighetstal av okänt datum. Publicerat i Varia II, (samlade) Skrifter, 1899. En blick på det kyrkliga området 294 I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 6 och 9 juni 1857. T. Colanis religiösa föredrag 303 I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 20, 21 och 25 juli 1859. Ortodox bibeltolkning 315»Till insändaren hr X. i fredagens nummer av Handelstidningen.» I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 15 Maj 1863.
Om kyrka och prästerskap 320 Publicerad i Framtiden 1868 i samband med kyrkomötet där Rydberg deltog. Avhandlingen utgjorde en omarbetning av en serie med sju artiklar som införts i Handelstidningen maj till juni samma år. Här meddelas endast det tredje avsnittet (av fyra), som berör kyrkans organisation. Ur naturens bok 342»Ett och annat» i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 6 november 1869. Redan i februari 1860 hade Viktor Rydberg varit först i Sverige med att i skrift presentera Darwins evolutionsteori, också det i Handelstidningen. Psykografen 347 I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 7 mars 1859.
Förord viktor rydberg utgav 1894 en samling uppsatser, berättelser och tal under titeln Varia : tankar och bilder. Boken hade ordningstalet I; det var med andra ord författarens avsikt att följa upp boken med en andra del. Året därpå avled emellertid Rydberg, varför denna plan aldrig blev satt i verket. När Karl Warburg, Rydbergs levnadstecknare och vän, gav ut (samlade) Skrifter i slutet av 1890-talet, fick de sista två volymerna XIII och XIV namnet Varia (I och II ). Men dessa böcker bör inte förväxlas med den av Rydberg själv sammanställda boken. För det första skiljer sig innehållet åt. Många av texterna i»ur- Varian» hade redan fått plats i andra volymer av Skrifter. Därtill finns i Warburgs Varia betydligt fler texter i ett större spann av ämnen. För det andra är ordningen ändrad. Det sammanhållna intryck som Rydberg ville förmedla gick därmed delvis förlorat. De texter han hade inkluderat uppehöll sig, något förenklat, i huvudsak kring en filosofisk frågeställning: idealism kontra materialism, och i förlängningen samma frågeställning tillämpad på livets övriga områden, och då i synnerhet konsten: idealism kontra realism. I den här föreliggande upplagan har de texter som ingick i den ursprungliga Varian samlats i»förra avdelningen», i sin ursprungliga ordningsföljd. Dock har några texter utelämnats. Ledande för detta har varit dels utrymmesskäl, och dels en bedömning där framförallt relevansen för vår tids läsare har beaktats. Som exempel kan nämnas att de längre texterna»ting och fenomen ur empirisk synpunkt» och»minnestal över C. W. A. Strandberg» (Viktor Rydbergs inträdestal i Svenska Akademien) inte har medtagits; den förra därför att den i allt väsentligt ansluter till samma resonemang som i
»Om Buddha återvände» och»den mekaniska världsteorien», den senare därför att Strandberg både som författare och människa idag är i stort okänd. I»Senare avdelningen» har sammanställts ett urval från Warburgs två Varia-volymer. Tyngdpunkten är jämfört med»förra avdelningen» förskjuten mot tidigare texter samt journalistik. Samma princip för urvalet har använts. Ett exempel på en text, som inte är med, är den omfångsrika och inflytelserika»tysk eller nordisk svenska»; samma idéinnehåll uttrycks dock kärnfullt av Rydberg i»nordisk språkodling». Denna avdelning inleds med»det forna Jönköping», som på sätt och vis anknyter till de älskvärda barndomsminnena»realisten Åbrandsson»,»Pojkarne» och»från barndomen» i slutet av första delen, * och även är av särskilt intresse för läsare av romanen Vapensmeden. Sedan kommer den enda text i denna bok, som aldrig varit publicerad i någon tidigare upplaga av Varia, nämligen den fina konstuppsatsen»den meliska Afrodite». Denna brukar annars hamna tillsammans med Rydbergs marmorkejsare. Därpå följer texter i historiska, politiska och språkliga ämnen, två av Rydbergs tal, uppsatser inom kyrkans och teologins område, samt exempel på Rydbergs intresse för de senaste vetenskapliga rönen ** (»Ur naturens bok») och hans föresats att fördomsfritt * Dessa tre tillhör en serie barndomsminnen, som Rydberg avsett utföra, och vilkas ämnen han upptecknat i en rad kapiteltitlar. ** Som exempel på»rydbergs omfattande vetande, mångsidiga intressen och idérikedom» meddelade Warburg i Varia I föredraget»en hypotes om de fysikaliska orsakerna till tyngdföreteelserna», där Rydberg med matematiskt bevis uppställer en förklaringsmodell för tyngdkraftens orsaker och verkningar på avstånd i allmänhet. I ett hyllande förord uttryckte professor V. Bjerknes sin beundran för Rydberg. Dels för hans»andes oberoende», vilken hade lett honom i en riktning som fysikerna vid den aktuella tiden förkastade, men som sedermera skulle vinna en»lysande seger», dels för hans kunnande»på ett område, som ligger så långt från hans egentliga verksamhetsfält». Han visar där, att hade han så velat, skulle han lika gärna kunnat bli en framstående naturforskare.
bedöma och med vetenskaplig metod undersöka även det okända (»Psykografen»). Med detta sagt, är indelningen en förenkling. Rydberg hade som tänkare en fenomenal bredd och djup, och i texterna sammanvävs många olika ämnen till ett helt. Han behärskade också en rad olika genrer. Den här samlingen lyfter fram detta; att han förutom romanförfattare och diktare var en framstående essäist, journalist, vetenskapsskribent och debattör. De anmärkningar som Warburg fogade till texterna har i denna upplaga behållits, därtill har några ytterligare gjorts. Detta anges i båda fallen. Latinsk text översätts i regel och anges i fotnoter. Som avslutning på detta förord vill jag nu blott påminna om Verner von Heidenstams tänkvärda ord, som kanske i högre grad än till någon annan är riktade till vår författare:»endast på filosofiens byggnad saknas en svensk minnestavla, och likt italienarne ha vi i poeterna haft våra filosofer.» Mikael Mosesson
Förra avdelningen
Om Buddha återvände edwin arnolds dikt»the Light of Asia or the great Renunciation» har i England inom få år upplevat närmare fyratio upplagor. Den har läsare bland angelsaksarne, så långt de utbrett sig i olika världsdelar, och bland mörkhyade befolkningar, samlade kring brahmanska tempel och buddhistiska stupa er. Av europeiska dikter är Arnolds den enda, som funnit djupare genklang hos våra asiatiska fränder. De ha emottagit den med glädje och tacksamhet. Den är för dem ett vittnesbörd om vår andliga samhörighet och vårt urtida syskonliv. Om dess förtjänster som konstskapelse bör här icke ordas. Det finnes dikter, ingivna av en ande, som, om han personlig trädde oss till mötes, skulle säga, att han verkat förgäves, om han vunnit det bifall allena, som ägnats en sångs skönhet, då han velat väcka, trösta, styrka, sprida ljus över levnaden och visa till det mål, där oroliga hjärtan finna vila. Till de dikterna hör denna. Den förtäljer om en själsstrid, sådan som den kristna symboliken sett förebildad i Jakobs kamp med El, där en dödlig brottas i natten med det evigas mysterium och icke släpper sitt tag, innan hans ansträngning är välsignad och morgonrodnaden lyst upp över Pneir. Här är kämpen en ung indisk konungason, Siddhârta. Hans strid har blivit följd och kan följas med deltagande av betraktare på olika ståndpunkter: av trosvarme kristne, som på honom se bekräftade, även utanför judendomens råmärken, de ord, att Gud har genom profeter talat till våra fäder, innan han talade till oss genom sonen; av dem som i Siddhârtas brottning och seger se företrädesvis den världshistoriska betydelsen: buddhismens, den prekristianska morgonrodnadens, uppgång över Asien; av dem, som kunna ana vad det är att ensam bestå intill döden den stora försakelsens kamp
utan annat hopp och annat stöd än vad hjälten fann i sin trängtan att fatta lidandet i dess rot och hugsvala dess offer. Men efter diktens läsning, om icke förr, inställa sig vissa frågor. Har denne Siddhârta gått här på jorden som människa, eller är han en skapelse av inbillningskraften i tjänst hos behovet att binda en religions uppkomst vid en religionsstiftare? Några ha förmenat det senare, men meningen är alstret av en tvivelsjuka, som förbiser gränsen mellan sannolikt och osannolikt, parad med benägenheten att förklara alla hävdernas stora företeelser som massverkningar. Bakom legenderna, som omhölja buddhismens uppkomst, står en man, värd den vördnad, som miljarder hemburit honom. En sund forskning erkänner, att det funnits en Siddhârta om detta varit hans namn som»av medlidande med sina likar underkastat sig ett liv av umbäranden och självförsakelser för att förverkliga en stor tanke och arbeta på mångas frälsning». * Där i historien något ovanligt och framtidsrikt uppenbarar sig, där är också, känd eller okänd, en ensam man, i vars själ det framtidsrika först spirat ur osynligt frö. Han är icke frökornets skapare, ty varje sådant har inom sitt ringa omfång många tusenåriga epokers ansträngningar samlade, men han är dess bärare. Gärna vill jag också tro, att Siddhârta var konungason. Man kan betvivla det, men ej ge ett hållbart skäl för tvivlet. Varför då avhända tronernas saga den glans, som skänkes henne av hans furstliga börd? Ligger något osannolikt däri, att bland dem, som kallats till det drygaste ansvaret inför hävdernas domstol, det funnits en, som velat bära den drygaste försakelsen? Eller däri, att det var en purpurboren grubblare, som trängde till kärnan i kunglighetens väsen: jagets uppgående i att leva för folket och mänskligheten? Enligt den i ceylonesiska kyrkan gällande tidsbestämmelsen föddes Siddhârta år 623 och ingick i Nirvana år 543 före Kristus. Inskrifter, ristade i tredje århundradet före vår tideräkning, flytta hans levnad närmare oss med omkring 65 år. Det mesta, som förtäljes om honom, är legendariskt. Men * Tiele, Allmän religionshistoria. viktor rydberg 16
Buddhalegenderna höra till det vackraste, som i den arten blivit diktat, och de ha sin kulturhistoriska betydelse. De ådagalägga, att bland de ariska stammarna vid Ganges fanns i denna avlägsna tid ett ideal av människa färdigbildat, och de visa vilka drag det bar. Dess skönhet är, man kan säga, tillbedjansvärd. Antingen orsaken är att finna i de olika ämnena eller i olikheten hos de folklynnen, som bearbetat dem hellenernas ädlaste gudatyper, formade i myter, i marmor, brons, elfenben och guld, uthärda ingen jämförelse med denna ur det finaste tanke- och känslostoff danade människobild. Detta ideal har med den indiske konungasonen sammangjutits till ett säkerligen icke utan verklig frändskap mellan båda. Det är den sålunda uppståndne Herren Buddha Arnold här besjunger. Att hans sång kunnat i Europa röna sådan framgång är anmärkningsvärt, men må ej till sina följder överskattas. Den har tonat in i en tid, för vilken temat»striden om tillvaron» nu länge varit spelat av full orkester och vars öra därunder blivit vant vid stormande ljudböljor och skärande disharmonier. Det är blott under en paus de blida tonvågorna från östern äro förnimbara; de skola snart dö bort i den vilda janitscharmusiken. Det människoideal, som deras ackorder tolka, är likasom vilsekommet ibland oss. Prins Siddhârta tog den sårade svanen i sin famn,»lugnade med smekningar hans orofyllda hjärtas slag», läkte hans sår och försvarade honom mot jägaren, som gjorde anspråk på sitt byte. Det nya idealet, segraren i striden om tillvaron, låter oss veta, att Siddhârta däri gjort orätt, ty han bröt mot den världslag, som bjuder, att den svage skall gå under. * * Ne voyons-nous pas appliquer à toutes les fonctions de la vie humaine la doctrine de»la lutte pour l existence?» Cette formule est devenue pour nos contemporains une sorte de révélation, dont ils suivent et glorifient aveuglément les pontifes. Comment sortir de ce sophisme, dont tous s inspirent aujourd hui? La charité universelle paraîtra surannée; les riches garderont leurs richesses et continueront à s enrichir; les pauvres s appauvriront d autant, jusqu au jour où, poussés par la faim, ils demanderont du pain à la révolution Cette doctrine, devenue tout à coup si populaire est la plus parfaite formule de l égoïsme. 17 varia
Huru har detta nya ideal uppkommit? Dess förkunnare svara med stolthet: vetenskapen har skänkt oss det. Däri hava de orätt. Allt sedan vetenskapen vart till en makt i världen, har vår själviskhet stått på lur invid hans dörr för att, om möjligt, avlyssna honom några ord, som kunde tjäna lyssnarens syften. Icke länge sedan användes för det ändamålet det uppsnappade uttrycket»intressenas harmoni». Det ligger i detta uttryck ett problem, som vetenskapen var berättigad att uppställa till lösning. Men lyssnaren gjorde det till en dogm, formulerad så: det gives ett slags förutbestämd harmoni, i kraft av vilken de största förmånerna tillskyndas samhället, om envar hänsynslöst strävar för sina egoistiska syften. Lyssnaren beräknade icke den kraftförbrukning, som slitningen mellan de själviska syftena måste medföra, där de moraliska drivfjädrarna äro lämnade åsido. Han beräknade än mindre, att dessa drivfjädrar måste rosta, när de dömas till overksamhet på det vidsträckta område för daglig strävan, som han förbehöll åt egoismen. Det vart emellertid allt svårare att upprätthålla trossatsen att de på arenan uppträdande gladiatorernas intressen de järnkläddes och de Elle semble fondée sur les observations de la science, et elle donne l expression résumée des tendances morales de nos jours. La primauté accordée à la force sur le droit en est une variante. (Emile Burnouf, Revue des deux Mondes, 15 juillet 1888.)»Fjorton dagar innan Lebiez mördade en mjölkförsäljerska, höll han ett föredrag och visade, huru den sociala lagen bör formas efter den naturliga, som utan betänkande låter de svage, de klent utrustade, de onyttige försvinna till fromma för de starke, av vilka han i den allmänna harmoniens intresse är i behov. Lebiez, som var intelligent, kunskapsrik och själv trodde han det åtminstone på spår efter en viktig upptäckt, ansåg sig som en av samhällets starke och nyttige medlemmar. Det enda, som fattades honom för att triumfera i livskampen, var pengar. Dem hade mjölkförsäljerskan, detta gamla onyttiga fruntimmer Och därför betraktade han det som en god och nyttig gärning att slå ihjäl henne, anamma hennes pengar och använda dem till främjande av sin upptäckt.» (Pariskrönika i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 25 oktober 1888.) viktor rydberg 18
naknes kunde förlikas, blott man icke läte av medlidandet förleda sig att ingripa i kampen mellan dem. Man nödgades erkänna, att den förutbestämda harmonien finnes tillsvidare endast i Utopien eller att den är det slags harmoni, som av ålder råder i urskogarna mellan tillgång och efterfrågan på levande kött. Dogmen stupade under skalvet av intressenas vilda sammandrabbningar. Det behövdes nu ett annat slagord, som bättre rättfärdigades av verkligheten. Och lyssnaren utanför vetenskapens dörr fann det. Han uppsnappade från Darwin, som då talade där inne, uttrycket»striden om tillvaron», och satte detta i det avdankade slagordets högsäte. Striden om tillvaron är lika gammal som det organiska livet på vårt jordklot. Den har varit, den är och den skall fortgå genom kommande århundraden. Från de äldsta tider, till vilka den historiska forskningen kan tränga, har den också varit föremål för mänskligt eftersinnande. Myterna och religionerna hava sökt förklara dess uppkomst. Till slut har även vetenskapen sökt bestämma huru den verkat och verkar i det organiska livets fortgång genom årtusendena, och har tillerkänt densamma en plats bland de mångfaldiga orsakerna till arternas formförvandlingar. Med den nära förbindelse, som äger rum mellan biologien och psykologien, mellan forskningen i den organiska naturen och i den psykiska, och vid den parallellism, som yppar sig mellan nervsystemets utbildning samt medvetandets framträdande och stegring, var det för vetenskapen en skyldighet att söka utröna, om och huruvida lagarna för det organiska livets utveckling läte använda sig till belysning av själslivets. Skarpsinniga teorier uppställdes, som med läran om tillvarelsestriden och det med den i förbindelse stående»naturliga urvalet» och arvet av förvärvade färdigheter spredo någon dager över instinkternas uppkomst och därmed även över det lägsta psykiska underlaget för människans andeliv. Man undersökte och fann gränserna, inom vilka striden om tillvaron måste anses som den starkaste bland de förvandlingsfrämjande faktorerna; man fann, att andra faktorer, sådana som medkänslan och de sociala drifterna, vilka redan på det rent djuriska området börja röra sig, vinna utanför dessa gränser ett allt starkare inflytande, som slutligen möjliggör uppkomsten 19 varia
av mänskligt andeliv och mänsklig kultur. Man framhöll, att i och med den begynnande kulturens inträde som ett skede i naturutvecklingen har naturen skapat åt sig ett med plan och ändamål handlande väsen, kulturmänniskan, genom vilket hon fortsätter sitt eget verk och medvetet danar en högre naturordning efter mönster av logiska, sedliga och estetiska idéer. Begreppet»det som bör vara» uppträder med omdanande makt mot»det som är», och kulturens banérförare, d. v. s. de medlemmar av vårt släkte, inom vilka det nyvunna naturutvecklingsskedets drivkrafter göra sig starkast gällande, sträva att genom religionen, etiken, konsten, vetenskapen och vetenskapens tekniska användning på naturen tvinga»striden om tillvaron» inom allt trängre gränser och ersätta den med det av visdomen ledda, av medkänslan lättade samarbetet för tillvaron. Låt oss nu återvända till själviskheten lyssnande vid vetenskapens dörr. Lyssnaren hör, att striden om tillvaron är en»naturlag» och varit en faktor i utvecklingen; han hör, att det andliga framträtt ur det naturliga, samt att våra begrepp om gott och ont, rätt och orätt spirat ur instinkternas moderjord och under sin uppväxt fäller grenar och skjuter nya där ovanför. Och han drager härav de slutsatser, att enär människan är ett»naturväsen», måste denna»naturlag», striden om tillvaron, vara hennes morallag, och att vad som hittills gällt för sedligt och förpliktande, har, såsom skiftande och föränderligt, ingen inneboende giltighet och intet bindande för lyssnarens vilja och handling. Det är med dessa illa dragna slutsatser egoismens nya evangelium stöder sitt påstående, att det är grundat på vetenskapen. Om prins Siddhârta hade återvänt till jordelivet och lärt känna vår europeiska vetenskap, dess forskningsmetoder och försök att systematisera de vunna kunskaperna i enlighet med utvecklingsteorien vilka slutsatser skulle han draga av vad han sålunda inhämtat? Med ledning av grundtankarna i den världsåskådning, som tillskrives buddhismens upphovsman, kan man måhända giva ett sannolikt svar på denna fråga. Själva utvecklingsidéen förvånar honom ej. Den är för honom icke ny: han hyllade den, då han levde och lärde i Asien för inemot viktor rydberg 20