SKILJEDOMSRÄTT 677 Kan part instämma skiljeman och få ett arvodesbeslut fattat av ett skiljedomsinstitut omprövat av allmän domstol? ULF FRANKE & MARIE ÖHRSTRÖM* 1. Bakgrund Skiljemålet mellan Soyak International Construction & Investment Inc. (Turkiet) och Hochtief AG (Tyskland) påkallades den 20 september 2000 i enlighet med 1999 års Regler för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut. Inför meddelande av skiljedomen fastställde Institutet skiljemännens arvode till: Werner Melis, ordförande Kaj Hobér, skiljeman Steffen Kraus, skiljeman 71 883 euro 43 130 euro 43 130 euro Arvodet beräknades på målets omtvistade värde i enlighet med sedvanliga principer och praxis hos Institutet och fastställdes till medianen i det aktuella tabellspannet. Därtill kom ersättning för skiljenämndens utlägg under förfarandet. Institutets beslut togs in i skiljedomen som meddelades den 12 juni 2003. Enligt domen skulle arvodena, och övriga skiljedomskostnader, betalas av parterna med hälften vardera. Sedan domen meddelats betalades arvodena ut till skiljenämnden. 1.1 Stockholms tingsrätt Efter det att skiljedomen meddelats stämde Soyak bland andra Stockholms Handelskammare (dvs. Institutet) och skiljemännen. Soyak yrkade att skiljemännens arvode skulle nedsättas och 29 304 euro och 50 cent utges till Soyak eftersom arvodet inte var skäligt. I första hand yrkades * Generalsekreterare respektive biträdande generalsekreterare för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut.
678 SKILJEDOMSRÄTT att skiljemännen skulle ersätta Soyak och i andra hand, för det fall förstahandsyrkandet skulle avvisas eller ogillas, att Institutet skulle ersätta Soyak. Institutet och skiljemännen yrkade att talan skulle avvisas eftersom 41 LSF endast var tillämplig i de fall då skiljemännen själva hade beslutat sitt arvode. I det aktuella fallet hade arvodet i stället slutligt bestämts av Institutet. I domen av den 18 februari 2005 tillät tingsrätten att talan mot skiljemännen angående nedsättning av deras arvode fick ske. En bokstavstolkning [av förarbetena] skulle medföra att talan inte fick föras. Lagtexten har emellertid inte angivit detta undantag, vilket borde ha varit fallet om det varit lagstiftarens utryckliga avsikt att undanta den nu förevarande situationen från rätten att få ersättningsfrågan prövad i domstol. Talan mot Institutet var utformad så att den förutsatte att arvodet till skiljemännen inte sattes ned, eller inte sattes ned i den utsträckning som Soyak yrkat. En förpliktelse för Institutet kunde då enligt tingsrätten inte uppstå innan frågan om nedsättning rättskraftigt avgjorts. Tingsrätten avvisade därför Soyaks talan mot Institutet. Detta beslut har inte överklagats och skall inte behandlas vidare. 1.2 Svea hovrätt Skiljemännen överklagade tingsrättens beslut i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle avvisa Soyaks talan. 1 I domen av den 25 september 2006 meddelade hovrätten att en part borde kunna få frågan om ersättningen till skiljemännen som kommit till direkt uttryck i domslutet prövad genom att föra talan mot skiljedomen enligt 41 LSF eftersom det innebär en betalningsförpliktelse för parterna. Som tingsrätten har konstaterat innehåller lagregeln inte någon inskränkning i rätten att begära domstolsprövning i fall som det aktuella där skiljemännens arvode har bestämts av någon annan instans än skiljemännen själva. Hovrätten avslog alltså skiljemännens överklagande. 1.3 Högsta domstolen Skiljemännen överklagade den 24 oktober 2006 hovrättens avgörande till Högsta domstolen. Prövningstillstånd beviljades den 10 december 2007. 2 Skiljemännen yrkade att Högsta domstolen skulle ändra hovrättens beslut, och att domstolen skulle avvisa Soyaks talan. Soyak bestred ändring. Skiljemännen anförde som grund dels att 41 LSF inte var tillämplig, eftersom arvodesbeslutet fattats av någon annan än skiljemännen, dels att Institutets ersätt- 1 2 Mål nr Ö 1952-05. Mål nr Ö 4227-06.
SKILJEDOMSRÄTT 679 ningsbeslut var bindande för parterna och därför inte kunde omprövas av domstol på materiell grund. Enligt ett förordnande av den 10 december 2007 beredde Högsta domstolen, på hemställan av skiljemännen, Institutet tillfälle att avge yttrande i målet. Efter protest från Soyak återkallade Högsta domstolen den 23 januari 2008 sitt tidigare beslut med motiveringen att domstolen inte längre fann behov av ett yttrande. Yttrandet förelåg då klart och återges längre fram under avsnitt II. I domen säger Högsta domstolen att utgångspunkten är att beslut som en tredje man fattat rörande ett rättsförhållande med stöd av villkor i parternas avtal kan bli föremål för domstols prövning i enlighet med civilrättsliga regler. 3 Domstolen menar att förarbetsuttalandena 4 inte kan innebära att en part som är missnöjd med ersättningens storlek helt skulle vara förhindrad att få frågan prövad i domstol. Om uttalandena skulle tillämpas fullt ut skulle det enligt Högsta domstolen innebära att arvodesbeslut som tagits in i domen men som fattats av en annan instans än skiljemännen inte skulle kunna vinna rättskraft och därmed kunna prövas av domstol utan tidsbegränsning. Högsta domstolen anser att ett i skiljedomen intaget men av ett skiljedomsinstitut fattat arvodesbeslut inte kan vara verkställbart enligt 3 kap. 15 UB utan att parterna dessförinnan har kunnat överklaga beslutet inom viss frist. Dessutom hävdar domstolen att skiljemännen kan ha intresse av att skapa exigibilitet också när arvodesbeslutet fattas av ett institut, eftersom säkerheten som ställts kan visa sig otillräcklig. Domstolen slår således fast att förarbetsuttalandena inte hindrar att 41 LSF tolkas i enlighet med ordalydelsen, så att paragrafen [ ] gäller alla beslut om ersättning till skiljemännen som, i en eller annan form, har tagits in i skiljedomens domslut. En förutsättning är att detta återger hela ersättningsbeslutet eller att det i domslutet finns en tydlig hänvisning till det aktuella ersättningsbeslutet, varvid beloppen som sådana inte behöver ha tagits in i skiljedomen. Högsta domstolen avslog sålunda skiljemännens överklagande i beslut av den 3 december 2008. Den av Soyak väckta talan avvisades följaktligen inte. Högsta domstolen anförde slutligen att [a]v det förut anförda följer att [skiljemännens] invändning om att Soyak med bindande verkan har avstått från att få ersättningsbeslutet prövat av domstol inte är av beskaffenheten att prövas som en fråga om rättegångshinder utan utgör en del av saken som det ankommer på tingsrätten att ta ställning till. 3 4 Här hänvisar Högsta domstolen till NJA 2001 s. 511. Se prop. 1998/99:35 s. 169 och 241 samt SOU 1994:81 s. 301.
680 SKILJEDOMSRÄTT 1.4 Parallell klanderprocess Soyak har parallellt med ovannämnda arvodesmål drivit en klanderprocess där bolaget hävdar att skiljedomen ska upphävas på grund av att skiljemännen överskridit sitt uppdrag genom att underlåta att ange domskäl, eller lämnat ofullständiga eller motstridiga skäl. Käromålet lämnades utan bifall i Svea hovrätt i dom av den 16 oktober 2007. 5 Hovrätten tillät att domen överklagades och idag ligger målet hos Högsta domstolen. 6 Målet synes vid utgången av 2008 ännu inte ha blivit föremål från någon åtgärd från domstolens sida. 2. Skiljedomsinstitutets yttrande Som nämnts ovan beredde Högsta domstolen den 10 december 2007 Institutet tillfälle att avge yttrande i målet. Den 23 januari 2008 ändrade sig Högsta domstolen med motiveringen att domstolen inte längre fann behov av ett yttrande. Yttrandet förelåg då klart och återges här i delar som kan vara av intresse för denna artikel. 2.1 Institutets beslut om ersättning till skiljemännen Beträffande fastställandet av skiljemäns ersättning har inga förändringar i materiellt hänseende gjorts i de nya Skiljedomsreglerna 7 utan sådana beslut fattas idag enligt samma principer som i 1999 års Regler. Nedanstående redogörelse tar sin utgångspunkt i 1999 års regler eftersom det var de som tillämpades i det aktuella målet. Institutet beslutar inledningsvis om ett så kallat förskottsbelopp baserat på tvisteföremålets värde inom ramen för de belopp som anges i Institutets arvodestabell. 8 Med tvisteföremålets värde avses det sammanlagda värdet av käromål, genkäromål och kvittningsyrkande. Om tvistebeloppet inte kan uppskattas, t.ex. när det är fråga om ett fastställelseyrkande utan anknytning till visst penningbelopp, bestämmer Institutet arvoden efter en bedömning av målets omfattning. 5 6 7 8 Mål nr T 6398-03. Mål nr T 4387-07. Nu gällande skiljedomsregler trädde i kraft den 1 januari 2007. För detaljerad information om hur skiljedomskostnaderna beslutas se Institutets Reglemente avseende Kostnader för Förfarandet (Bilaga III till 1999 års Regler).
SKILJEDOMSRÄTT 681 Beslut om förskottsbelopp fattas av styrelsen. Beloppet betalas som huvudregel av parterna med hälften vardera 9 och skall motsvara den beräknade summan av skiljedomskostnaderna. Dessa består av i) arvode till skiljenämnden, ii) administrativ avgift till Institutet, iii) skiljenämndens och Institutets omkostnader och iv) arvode och omkostnader för sakkunnig som utses av skiljenämnden. 10 Arvodet till skiljemännen bestäms som regel till medianvärdet i det aktuella tabellspannet. 11 Om särskilda omständigheter är förhanden, t.ex. komplicerade materiella eller processuella frågor, 12 kan Institutet besluta om ett högre värde. Om på motsvarande sätt omständigheter förekommer som bidrar till att målet kan komma att ta i anspråk mindre arbete än normalt kan Institutet besluta om ett lägre arvode än medianvärdet. Föreligger synnerliga skäl kan Institutet frångå de belopp som anges i tabellen. När förskottsbeloppet bestämts underrättas parterna härom och anmodas att inbetala hälften var till Institutet. Skiljemännen erhåller samtidigt en underrättelse där de preliminärt beräknade arvodesbeloppen specificeras. Efter det att parterna betalat in förskottsbeloppet på ett konto hos Institutet hänskjuts målet till skiljenämnden. 13 Förskottsbeloppet fungerar sålunda som en säkerhet för Institutets och skiljemännens arvoden och omkostnader. På begäran av skiljenämnden får Institutet besluta att ytterligare förskott skall betalas under förfarandet. 14 Det kan t.ex. bli aktuellt om det omtvistade värdet ändras 15 eller för det fall målet orsakar mer arbete för skiljemännen än vad som kunnat förutses inledningsvis. Såvida omtvistat värde minskar, eller målet innebär mindre arbete än vad som förutsågs, kan arvodena justeras ned. I god tid innan skiljenämnden meddelar dom skall nämnden inkomma med en begäran att Institutets styrelse skall slutligt fastställa kostnaderna för skiljeförfarandet. Skiljenämnden skall i den slutliga domen ange kostnaderna för förfarandet såsom de har fastställts av Institutet och för varje skiljeman specificera arvode och omkostnader. 9 Se 14 i 1999 års Regler. 10 Se 39 i 1999 års Regler. Arvode och eventuell ersättning för omkostnader till sakkunnig som utsetts av skiljenämnden beslutades slutligt av nämnden enligt 1999 års Regler (se 39, 2 st.). I 2007 års Regler beslutas även sådan ersättning av Institutet (jfr 43 i 2007 års Regler). 11 Arvodestabellen finns längst bak i 1999 års Regler. 12 T.ex. flera parter på någon sida, jurisdiktionsinvändning, ensam skiljeman, editionsföreläggande, omfattande bevisning, beräknad förhandlingstid, flera språk skall tillämpas i förfarandet eller begäran om säkerhetsåtgärd. 13 Se 15 i 1999 års Regler. 14 Se 14, 2 st., 3 men., i 1999 års Regler. 15 I käro- och svaromålen skall parterna framställa bestämda yrkanden. Inför Institutet är yrkandena endast av preliminär karaktär (se 5,10 och 21 i 1999 års Regler).
682 SKILJEDOMSRÄTT Såvida parterna inte bestämt annat beslutar skiljenämnden, på begäran av en part, om fördelningen av ansvaret mellan parterna för skiljedomskostnaderna med beaktande av målets utgång och övriga relevanta omständigheter. Parterna har emellertid ett solidariskt betalningsansvar i förhållande till nämnden och Institutet. 16 Efter att domen meddelats betalar Institutet ut arvode till skiljemännen, Institutets avgift samt ersättning för eventuella omkostnader från förskottsbeloppet. Om den part som ska ansvara för skiljedomskostnaderna inte har betalat in tillräckligt mycket i förskottsbelopp så att det täcker kostnaderna, 17 anmodas parten att betala in bristen till Institutet, som sedermera betalar ut summan till den andre parten. Syftet med kostnadsmodellen som Institutet, och flera andra skiljedomsinstitutioner 18 i världen, tillämpar är att ersättningen till skiljemännen skall vara förutsägbar samt att skiljemännens arvode skall beslutas av en oberoende tredje part. 19 Denna modell är mycket uppskattad och, enligt vad Institutet erfar, en viktig faktor när parter väljer institutionellt skiljeförfarande framför ad hoc förfarande. Institutet har tillämpat denna arvodesmodell sedan den 1 april 1999 och har en gedigen praxis på området. Alla kostnadsbeslut dokumenteras hos Institutet i ett särskilt arkiv i syfte att kunna ge vägledning för framtida beslut, framförallt när det gäller att frångå medianvärdet i det aktuella tabellspannet på grund av mer arbete än normalt samt vid beslut i mål som förliks och därför avslutas utan att sakfrågan prövas. 2.2 Överklagande av ersättning enligt 41 LSF Enligt 41 LSF gäller att [e]n part får hos tingsrätten föra talan mot skiljedomen om ersättning till skiljemännen. Föreskriften gör enligt sin ordalydelse inte skillnad på om skiljemännen själva bestämt ersättningen eller om en skiljedomsinstitution fastställt denna. Ändamålet med bestämmelsen är dock att en fullföljdsmöjlighet behövs med hänsyn till att skiljemännen i första fallet dömer i egen sak. Följaktligen finns uttalanden i förarbetena som säger att fullföljdsrätt inte föreligger ifråga om be- 16 Se 40 i 1999 års Regler. Detsamma gäller parternas rättegångskostnader (se 41 i 1999 års Regler). 17 Vilket är det vanliga eftersom parterna som huvudregel betalar förskottsbeloppet med hälften vardera. 18 Se fotnot 27. 19 På Institutets hemsida finns ytterligare information om hur arvodena fastställs och en kalkylator där man i förväg kan få en uppskattning av skiljedomskostnaderna. På hemsidan finns dessutom Institutets Riktlinjer för Skiljemän som i detalj redogör för hur beslut om arvoden fattas.
SKILJEDOMSRÄTT 683 slut om ersättning till skiljemännen som fattats av en skiljedomsinstitution. 20 När ersättningen på så sätt bestäms av en oberoende tredje part, utan eget intresse i saken, finns inget behov av överprövning. Detta har också varit utgångspunkten för Institutets verksamhet sedan den nya lagen om skiljeförfarande, liksom Institutets Skiljedomsregler, infördes år 1999. 2.3 Är 41 LSF tvingande? De flesta av bestämmelserna i LSF är dispositiva och kan sättas åsido genom partsavtal. Detta gäller ofta även om det inte uttryckligen framgår av bestämmelserna. 21 En bedömning får som regel göras genom en tolkning utifrån syftet med reglerna. Det kan antas att 41 LSF är tvingande i den meningen att parts rätt att föra talan om ersättning till skiljemännen inte kan åsidosättas genom avtal i det fall skiljemännen själva fastställer ersättningen och sedermera genom domen förpliktar parterna att betala ersättningen. Men om skiljeavtalet innebär att beslutet om ersättningen till skiljemännen överlåts på tredje man, t.ex. Institutet, föreligger inga, av rättssäkerhetsskäl betingade, omständigheter att frånkänna partsavtalet giltighet. Om parterna velat bibehålla möjligheten att överklaga arvodena hade de enkelt kunnat avtala om ett ad hoc förfarande. Det kan i sammanhanget noteras att utländska parter har möjlighet att avtala bort rätten att klandra skiljedomen. 22 Mot den bakgrunden ter det sig rimligt att parterna också kan avtala bort rätten att överklaga arvodena. Det framstår också som rimligt att parter, som har rätt att låta ett skiljedomsinstitut fatta slutligt beslut om jäv för skiljeman (11 LSF), också har rätt att besluta om arvode till nämnden. 2.4 Finns möjlighet till domstolsprövning av Institutets ersättningsbeslut? I likhet med vad som gäller i fråga om andra situationer där parter genom avtal överlämnat avgörandet av en viss fråga till tredje man, bör det inte vara helt uteslutet att underkasta Institutets ersättningsbeslut domstolsprövning. Detta förutsätter dock naturligen att talan riktas mot Institutet. Det rör sig då inte om en talan enligt 41 LSF som syftar till en prövning av ersättningens skälighet, utan en prövning av huruvida ersättningsbeslutet står i uppenbar strid mot Skiljedomsreglerna eller på annat sätt är otillbörligt. Skulle en sådan prövning utfalla 20 Se SOU 1994:81 s. 301 samt prop. 1998/99:35 s. 169 och 241. 21 Se Lars Heuman, Skiljemannarätt, Norstedts Juridik, uppl. 1:1, s. 271. 22 Se 51 1 st. LSF.
684 SKILJEDOMSRÄTT till partens fördel, kan Institutet bli skadeståndsskyldigt. 23 Däremot påverkas inte skiljedomen eller den däri intagna redovisningen av Institutets kostnadsbeslut. Av ovan anförda följer att inte ens en situation där det av Institutet fastställda ersättningsbeslutet skulle anses vara verkställbart, medför några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. 2.5 Internationella aspekter Att skiljemännens arvoden vid institutionellt skiljeförfarande bestäms utifrån en tabell baserad på omtvistat värde är etablerad praxis inom internationell skiljemannarätt. 24 International Court of Arbitration vid Internationella Handelskammaren (ICC), som är den världsledande skiljedomsinstitutionen, beslutar ersättningen till skiljemännen på samma grunder som Institutet. 25 Förutsebarheten beträffande kostnaderna anses, som ovan nämnts, vara en av de främsta fördelarna med institutionellt skiljeförfarande jämfört med ad hoc förfarande enligt t.ex. LSF eller UNCITRAL:s 26 skiljedomsreglemente där arvode bestäms efter ett mer oklart skälighetsrekvisit. Institutet känner inte till några andra rättsordningar där det är möjligt att stämma skiljemännen och grunda talan på en skiljedomsinstitutions ersättningsbeslut. För det fall Högsta domstolen finner att Institutets arvodesbeslut kan överklagas av parterna enligt 41 LSF kommer detta att få negativa konsekvenser för Sverige som skiljemannaland. Sannolikt kommer utländska skiljemän att noggrant överväga huruvida de ska åta sig ett uppdrag som skiljeman i Sverige om de riskerar att bli stämda inför domstol till följd av ett arvodesbeslut som de själva inte deltagit i. Tidskrävande och kostsamma domstolsprocesser där skiljemännen kan tvingas redogöra för ett sekretessbelagt 27 skiljeförfarande, och privata överläggningar mellan skiljemännen, är främmande för utländska skiljemän (och, får man förmoda, svenska skiljemän). Risken är att internationellt etablerade skiljemän väljer bort svenska skiljeförfaranden, vilket i förlängningen innebär att parter kommer att förlägga skiljeförfaranden till andra länder än Sverige. 23 Skiljedomsreglerna innehåller bestämmelser om Institutets skadeståndsansvar (se 42 i 1999 års regler och 48 i 2007 års regler). 24 Se bl.a. International Court of Arbitration (ICC), Deutsche Institution für Schiedsgerichtsbarkeit (DIS), Swiss Rules of International Arbitration, World Intellectual Property Organization (WIPO), International Commercial Arbitration Court at the Chamber of Commerce and Industry of the Russian Federation (ICAC) och China International Economic and Trade Arbitration Commission (CIETAC). 25 Se Artikel 31 och Appendix III i ICC:s Skiljedomsregler. 26 United Nations Commission on International Trade Law. 27 Enligt Skiljedomsreglerna (46 i 2007 års regler samt 9 och 20 i 1999 års regler) skall såväl Institutet som skiljemännen iaktta sekretess avseende skiljeförfarandet.
SKILJEDOMSRÄTT 685 En ytterligare konsekvens, som framhållits av internationellt verksamma skiljemän, kan bli att obstruerande parter, i brist på underlag för klander- eller ogiltighetstalan, angriper arvodesbesluten för att bland annat genom förhör med skiljemännen få fram ytterligare material. I flera länder skulle en sådan talan också kunna innebära att verkställigheten av skiljedomen förhindrades eller försenades. 2.6 Slutsats Sammanfattningsvis anser Institutet att det inte går att överklaga Institutets beslut om skiljedomskostnaderna genom en talan riktad mot skiljemännen enligt 41 LSF. Detta gäller i såväl det aktuella målet Werner Melis m.fl../. Soyak som i övriga mål hos Institutet. 41 LSF tar endast sikte på beslut om ersättning till skiljemän som dessa själva har fattat. Detta syfte med bestämmelsen uttrycks tydligt i förarbetena. Genom att i skiljeavtalet hänvisa till Institutets Skiljedomsregler har parterna avtalat bort möjligheten att föra talan enligt 41 LSF. Detta ligger i linje med principen om partsautonomi. Det är Institutets erfarenhet att ovan anförda uppfattning delas av flertalet skiljemän såväl i Sverige som internationellt. 3. Kommentar till HD:s beslut Beslut och domar i skiljetvister blir idag snabbt kända bland affärsjurister i stora delar av världen, särskilt naturligtvis bland dem med inriktning mot internationella skiljeförfaranden. Det finns flera skäl till detta. Skiljeförfarandets ökande betydelse internationellt har lett till ett större intresse generellt för denna form av tvistlösning i olika länder. Särskilt intresse tillmäts domstolsbeslut och domar i skiljedomsärenden. Ett beslut eller en dom i ett land kan få betydelse för utgången i ett liknande mål i ett annat land. Det kan också få avgörande betydelse för om landet anses vara lämpligt som plats för internationella skiljeförfaranden. Domstolarna roll för ett effektivt skiljeförfarande är sedan länge erkänt. Ett viktigt syfte med UNCITRAL:s modellag om internationella kommersiella skiljeförfaranden, som tillkom 1985, var att begränsa domstolsingripanden i skiljeförfaranden. 28 Näringslivets parter förlägger inte sina tvister till länder där domstolarna anser sig behöriga att ta upp alla möjliga skiljedomsfrågor, där handläggningen uppfattas som långdragen eller där domar undanröjs eller vägras 28 Se särskilt art. 5.
686 SKILJEDOMSRÄTT verkställighet på tveksamma grunder. Man söker sig i stället till länder där man kan förvänta sig en effektiv och kompetent handläggning av skiljedomsfrågor i de allmänna domstolarna. I detta ligger inte bara snabbhet och hög kompetens utan också förståelse för de särskilda krav som internationella skiljeförfaranden ställer. Man talar om arbitration-friendly countries. Exempel på sådana länder är Schweiz och Frankrike. Det är länder som attraherar många internationella skiljeförfaranden. Dessa länder har försökt skapa en bra miljö för denna form av tvistlösning, bland annat genom internationellt konkurrenskraftig skiljedomslagstiftning och en snabb och kompetent handläggning i domstolarna av skiljedomsärenden. Man har medvetet strävat efter bli viktiga skiljedomsländer. Sverige räknades tidigare in i den gruppen men det är tveksamt om det gäller fortfarande. Den svenska domstolsprocessen är långsam. LSF innehåller, som man uppfattar det utomlands, national peculiarities. Vissa avgöranden i de svenska domstolarna anses ha indikerat en bristande förståelse för internationella skiljeförfaranden. En kommentar i Mealey s International Arbitration Report till Titanmålet 29 bar rubriken Are Foreign Parties Still Welcome in Stockholm?. Det nu aktuella beslutet torde inte förbättra Sveriges anseende som skiljedomsland. Pierre Karrer, 30 en av Skiljedomsinstitutets utländska styrelseledamöter, skrev följande i anledning av Högsta domstolens beslut: The Swedish Supreme Court s decision of December 2, 2008, puts us before a very serious problem. How can we persuade an arbitrator to sit in Sweden if it takes him or her enormous time longer than the arbitration and money more than his or her fee to learn what the Swedish courts and not just at the trial level, but at the intermediate appellate level and the top-level think is an appropriate fee less than at comparable seats, so that in effect, the arbitrator is not paid all. And how can we persuade other institutions, foremost the ICC, that Stockholm is a viable seat if that is the judicial environment? Stephen Bond, 31 General Editor för Stockholm International Arbitration Review (SIAR), uttrycker sig på liknande sätt: I would think that this could be a huge discouragement to arbitration in Sweden, first because it gives an excuse to parties to prolong the matter and second because non-swedish arbitrators may wonder if it is all worth while. Is it even the case that the arbitrators themselves had to have counsel to argue for them? Most arbitrators would want to avoid complete uncertainty about the fees and also the possibility having to go to court to defend the fees. 29 Svea hovrätts dom av den 28 februari 2005 (mål nr T1038-05). 30 Pierre Karrer är hedersordförande i den schweiziska skiljedomsföreningen och vice ordförande i Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut. 31 Stephen Bond är tidigare generalsekreterare för Internationella Handelskammarens Skiljedomstol och senior counsel hos Covington & Burling i London.
SKILJEDOMSRÄTT 687 Det är typiska uttryck för utlandets syn på beslutet. Flera går i samma riktning. För de utländska skiljemännen är det två problem. Det ena är gemensamt med svenska skiljemän, nämligen risken att stämmas inför domstol för ett beslut man inte själv varit med om att fatta. För de utländska skiljemännen tillkommer att de måste processa i annat land än i hemlandet, vilket väsentligt ökar både kostnaderna och osäkerheten. Eftersom skiljemännen i egenskap av advokater, professorer m.fl., också påverkar utformningen av skiljeavtal och därmed också var skiljeförfaranden skall äga rum, innebär det att vi måste, om ingen lagändring görs, räkna med minskad benägenhet att förlägga skiljeförfaranden till Sverige. Frågan borde inte vara svår. Lika naturligt som att det finns en kontrollinstans när skiljemännen själva bestämt sina arvoden, lika onaturligt är det att skiljemännen skall kunna instämmas till domstol i anledning av vad någon annan, i detta fall Institutet, beslutat om arvodena i enlighet med en tabell i Skiljedomsreglerna. Detta var också lagstiftarens uttryckliga uppfattning. I prop. 1998/99:35 (Ny lag om skiljeförfarande) anfördes i den allmänna motiveringen följande (s. 169): Det bör avslutningsvis framhållas att de regler om rätten att föra talan mot en skiljedom angående ersättning till skiljemännen som regeringen nu föreslår endast tar sikte på beslut om ersättning till skiljemän som dessa själva har fattat. Har såsom är fallet i ett av Internationella Handelskammaren i Paris (ICC) administrerat skiljeförfarande ett beslut om ersättning till skiljemännen som har fattats av någon annan än skiljemännen tagits in i domen, omfattas detta beslut inte av de föreslagna reglerna. Detta behöver dock enligt regeringens mening inte uttryckligen framgå av lagtexten. (Kursiverat här.) I specialmotiveringen till 41 LSF sades följande (s. 241): Har såsom fallet är i ett av Internationella Handelskammaren i Paris (ICC) administrerat skiljeförfarandebeslut om ersättning till skiljemännen som har fattats av annan instans än skiljemännen tagits in i domen, omfattas detta beslut inte av reglerna i 41. (Kursiverat här.) Detta har man även tagit fasta på i doktrinen. I de flesta kommentarer till LSF uttalas med hänvisning till lagens förarbeten, att 41 inte omfattar fall, då ersättningen till skiljemännen bestämts av någon annan än skiljemännen. Så är t.ex. fallet med Cars, Lagen om skiljeförfarande (3 upplagan 2001, s. 198), Olsson Kvart, Lagen om skiljeförfarande, En kommentar (2000, s. 165 f.), och Madsen, Commercial Arbitration in Sweden (2 upplagan 2006, s. 265). Det är mot den bakgrunden inte förvånande att både utländska experter, som lärt sig förarbetenas betydelse för tolkningen av svensk lagstiftning, och svenska jurister utgått från vad som sägs i förarbetena, nämligen att om ersättning till skiljemännen har bestämts av annan instans än skiljemännen, omfattas detta beslut inte av reglerna i 41 LSF. Nu innebär naturligtvis inte HD:s beslut att Institutets arvodesbeslut nödvändigtvis kommer att ändras när det tas upp till materiell prövning av domstolarna. Tvärtom finns starkt stöd i både doktrin och praxis att så inte kommer att bli fal-
688 SKILJEDOMSRÄTT let. 32 Härför skulle krävas ett väsentligt fel i förfarandet vid bestämmandet av arvodena, något som inte ens påståtts i målet, än mindre skett. Det är dock tveksamt om detta kommer att lugna de utländska skiljemännen, som mer torde se på risken att bli instämda vid utländsk domstol än till den sannolika utgången materiellt. Avslutningsvis måste stark kritik också riktas mot den långsamma handläggningen. Ärendet, som bara avser en begränsad del av målet, inleddes i tingsrätten den 1 september 2003. Det har alltså tagit mer än fem år för domstolarna att komma fram till att arvodesfrågan skall prövas i sak. Enbart handläggningen i Högsta domstolen har tagit drygt två år. Det är en orimlig tid för en så begränsad fråga. Fortsätter det i samma takt kan man inte utesluta att detta relativt lilla mål inte kommer att vara slutligen avgjort förrän om flera år eftersom målet nu återförvisats till Stockholms tingsrätt för prövning i materiellt avseende. Den totala handläggningstiden kan alltså mycket väl komma att överstiga tio år. Samma orimliga tidsutdräkt synes gälla för den parallella klanderprocessen, som också inleddes 2003. 32 Se NJA 2001 s. 511; jfr Lindskog, Skiljeförfarande En kommentar, 2005, s. 1069 vid not 6.