Reträttföredrag Meditation 1 Jesus frestas i öknen några tankar om den andliga kampen mellan gott och ont av broder Mikael Vi sitter nu alla inför Jesus i det ödmjuka tabernaklet. Vi är alla i Jesu närvaro, och vi vet att Han älskar oss oändligt mycket och vill oss väl och allt gott. Jag inleder med en bön till Honom: I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen. Gode Jesus, jag ber att denna meditation skall bli till din större ära och att Du må verka i oss och göra din vilja i oss och med oss, att Du skall beröra oss och låta oss komma Dig närmare och lära känna Dig mer, och älska Dig mer, och rusta oss för kampen för det goda, du som är Godhetens Källa. Amen. Vi ber tillsammans Fader vår Läsning ur Johannes första brev, 1 Joh 1:1-2:17; Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig. Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd. Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss. Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens. 1
Att vi har lärt känna honom förstår vi av att vi håller hans bud. Den som säger: Jag känner honom men inte håller hans bud är en lögnare, och sanningen finns inte i honom. Men hos den som bevarar hans ord har Guds kärlek i sanning nått sin fullhet. Då vet vi att vi är i honom. Den som säger att han förblir i honom måste själv leva så som han levde. Mina kära, vad jag skriver här är inget nytt bud utan ett gammalt som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har fått höra. Ändå är det jag skriver ett nytt bud det visar både hans och ert liv. Ty mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall. Men den som hatar sin broder är i mörkret; han vandrar i mörkret och vet inte vart han går, ty mörkret har gjort hans ögon blinda. Jag skriver till er, mina barn: ni har fått era synder förlåtna för hans namns skull. Jag skriver till er, fäder: ni känner honom som är till från början. Jag skriver till er som är unga: ni har besegrat den Onde. Jag har skrivit till er, barn: ni känner Fadern. Jag har skrivit till er, fäder: ni känner honom som är till från början. Jag har skrivit till er som är unga: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den Onde. Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt. (1 Joh 1:1-2:17) I kapitel 3 står det, 1 Joh 3:1-3, Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi. Världen känner oss inte, därför att den aldrig har lärt känna honom. Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren. (1 Joh 3:1-3) Och i kapitel 5 står det Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar 2
Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son? (1 Joh 5:1-5) Situationen som vi nu ska betrakta är när Jesus drivs av Anden ut i öknen. Situationen före detta är Jesu dop. Så här står det i Matteusevangeliet (Matt 3:13-4:11) Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig. Jesus svarade: Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten. Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: Detta är min älskade son, han är min utvalde. Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd. Jesus svarade: Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun. Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten. Jesus sade till honom: Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov. Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig. Då sade Jesus till honom: Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka. Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom. Denna meditation bygger på predikningar av karmelitbrodern Wilfrid Stinissen. 3
Öknen är frestelsens plats. De vilda djuren, som har sin hemvist där, symboliserar de onda makterna. Den som går ut i öknen utsätts för djävulens angrepp. I det gamla förbundet lät Gud sitt folk vandra i öknen för att det skulle sättas på prov. Men det är också i öknen som frälsningen bryter fram. Där sluter Gud förbund med sitt folk, där mättar han det med himmelskt bröd. Gud lockar sin älskade ut i öknen för att tala ljuvligt till henne, står det hos profeten Hosea, när han beskriver Guds kärlek till sitt trolösa folk: (Hos 2:14) Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta. Om du har en aldrig så liten erfarenhet av ökentillvaron, om du kanske tillbringat några dagar i absolut tystnad på en reträttgård, vet du att både Gud och de onda makterna avslöjar sig tydligt där. Denna mini-reträtt är också ett litet steg tillbaka in i öknen, in i tystnaden, så att vi lättare kan lyssna till Gud och bättre höra vad Han talar till oss. Men Gud och djävulen är inte jämbördiga parter i ett andligt maktspel. Gud är från början segrare. Hans makt är en absolut allmakt. Han är Herre över liv och död. Han överblickar allt, och tillslut måste allting tjäna honom. En kristen utgår från segern. Detta betyder dock inte att de onda makterna inte är en realitet. Det finns osynliga, av Gud skapade andevarelser, med fri vilja, som brutit sitt förbund med Gud och skapar oordning och disharmoni i skapelsen. Vi är nog alla medvetna om att det finns mycket ondska i världen, vi behöver bara titta på nyheterna för att se det. De onda makterna försöker förleda människan och dra henne bort från Gud. För den som i tillit och bön vänder sig till Gud finns ändå ingen orsak att vara rädd för dessa makter. De kan orsaka dig obehag, men förmår inte skilja dig från Gud om du bara anropar honom om hjälp. Paulus skriver i Romarbrevet: Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. (Rom 8:35-39) 4
Paulus skriver också i Efesierbrevet kap. 6: Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga. (Ef. 6:10-18) Egentligen är det inte människor som är våra verkliga fiender. Jesus säger ju att vi ska älska våra fiender, och då menar han människor som vi betraktar som våra fiender. Jesus säger att vi ska förlåta dem som gör oss ont, och be för dem som förföljer oss, och att vi då blir den himmelske Faderns barn. Människonaturens verklige fiende är djävulen, och han gläds säkert åt när människor slaktar varandra, torterar varandra, hämnas på varandra, hatar varandra, föraktar varandra och inte förlåter utan slår tillbaka, i Blodshämnd och Vendetta. Ja, det är typiskt för Satan att hata och förakta. Han hatar och föraktar människan, och vill dra henne med sig så att hon får gå samma öde tillmötes som Satan själv, och hans demoner, d.v.s. helvetet. Gud däremot älskar människan och vill leda varje människa till himmelen. Gud är ju kärlek. Gud är kärlek, står det i Johannes första brev (1 Joh 4:16). Gud kan bara älska. Hans allmakt är kärlekens allmakt. Människan är skapad med fri vilja. Det är människans stora värdighet. Det är fritt för henne att älska och tjäna Gud, eller att vägra att göra det. Kärleken tvingar sig inte på, det är fritt att välja att älska och tjäna Gud, och våra medmänniskor, eller att vägra göra det. Kärleken förutsätter frihet. Det skulle inte gå att tala om äkta kärlek till Gud om det inte var fritt att välja att älska Gud, och fritt att vägra att göra det. Teodiceproblemet består av följande fråga: Hur kan en oändligt god Gud skapa en värld där det finns så mycket ondska? Jag tycker personligen att svaret på den frågan är att Gud, Skaparen, har i sin oändliga godhet skapat fria varelser, både människor och andevarelser, som är fria att älska och tjäna Gud, eller att vägra att göra det. Vägrar de orsakar de oordning och disharmoni i skapelsen. 5
Det onda är alltså inte skapat av Gud, utan det onda är brist på det goda. Där det borde finnas godhet saknas det p.g.a. skapade fria varelsers val och uppror mot Gud. Vi är alla kallade att älska och tjäna Gud och att därigenom göra det goda och sanna. Den helige Franciskus predikade frid, fred och förlåtelse. Han säger i sin kända Solsång: Lovad vare du, min Herre, för dem som av kärlek till dig förlåter varandra och som tåligt bär sjukdom och lidanden. Saliga är de, när de så håller ut i din frid. Av dig, du Allrahögste, skall de mottaga livets krona. Bikten, där vi helgas, tar emot Guds förlåtelse, och där vi får erfara Hans barmhärtighet, är ett mäktigt vapen mot den Onde; likaså vår egen vilja att förlåta andra som gjort oss ont. Både bikten och vår egen vilja att förlåta andra är djupt helande. Karmelitbrodern Wilfrid Stinissen skriver: Jesu kamp mot djävulen i öknen är en kosmisk kamp, en sammanstötning av de högsta andliga makterna på en nivå vars djup med vårt begränsade mänskliga förstånd aldrig ens kan ana. Ur denna kamp träder Jesus fram som segrare. I öknen vinner Jesus en första seger över mörkret. På korset blir denna seger definitivt bekräftad. Den som tror på Jesus och den som förblir i Jesus besegrar allt ont och allt mörker. Om du är svag eller stark spelar ingen roll. Det är Jesus som kämpar i och genom dig, och han är stark... När du förblir i Jesus, när du litar på honom och vänder dig i bön till honom, har det onda ingen makt över dig. Du behöver inte vara rädd för kampen. Jesus har redan utkämpat den åt dig. Du får vara trygg i hans seger. Och broder Wilfrid Stinissen skriver på ett annat ställe: Tillslut måste dock allting tjäna Gud och hans frälsningsplan för hela skapelsen. På ett mysteriöst sätt är till och med djävulen Guds tänare förvisso en mycket ovillig sådan. Han 6
har inte alls för avsikt att stå till tjänst. Men Gud är honom så överlägsen att alla djävulens lister egentligen vänds mot honom själv. Han gräver en grop och gör den djup men faller själv i den grav som han gräver. (Ps 7:16) Man kan förstå att helgonen ofta talat om djävulen med en viss ironi. Det är verkligen löjeväckande att se hur ondskans planer ständigt snubblar, så att säga, över sina egna raffinerat uttänkta manövreringar... Ju hårdare djävulen kämpar med Gud, desto större och härligare blir Guds seger över honom. En dag måste varje knä böja sig inför Gud, inte endast i himlen och på jorden, utan även under jorden. Att leva i den förvissningen ger ständigt ny kraft att övervinna allt ont. Jag vill avsluta denna meditation med en text ur Katolska Kyrkans Katekes, om Guds allmakt: 268 Av alla egenskaper Gud utrustas med är hans allmakt den enda som uttryckligen nämns i trosbekännelsen: Att bekänna sig till den är av stor betydelse för vårt liv. Vi tror att Guds allmakt är allomfattande, ty Gud, som har skapat allt, styr allt och kan allt. Den är kärleksfull, ty Gud är vår Fader. Den är hemlighetsfull, ty endast tron kan urskilja den, då den visar sig i svaghet (2 Kor 12:9). (Ps 115:3) Han gör allt vad han vill 269 De heliga skrifterna lovprisar många gånger Guds allomfattande makt. Han kallas den Starke i Jakob (1 Mos 49:24; Jes 1:24 m.fl.), härskarornas Gud, Herren, stark och väldig (Ps 24:8-10). Om Gud är den allsmäktige i himlen och på jorden (Ps 135:6), så beror detta på att han har gjort himmel och jord. Det finns alltså ingenting som är omöjligt för honom, och han styr sitt verk efter behag; han är världsalltets herre, vars ordning han har upprättat; denna ordning är alltid helt underordnad honom och står fullständigt till hans förfogande. Han är historiens härskare: han styr och leder hjärtan och händelser i enlighet med sin vilja: Din stora makt står alltid till din tjänst; och vem kan motstå kraften i din arm (Vish 11:21). (Vish 11:23) Du hyser förbarmande med allt, eftersom du förmår allt 270 Gud är den allsmäktige Fadern. Hans faderliga godhet kastar ljus över hans makt, och hans makt kastar ljus över hans faderliga godhet. Han visar sin faderliga allmakt på det sätt han tar sig an våra behov och genom att han upptar oss som sina barn ( jag skall vara en 7
fader för er, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige, 2 Kor 6:18). Slutligen visar han sin faderliga godhet och sin makt genom sin oändliga barmhärtighet, eftersom han i allra högsta grad visar sin makt då han fritt förlåter synder. 271 Guds allmakt är alls inte nyckfull: I Gud är makt och väsen, vilja och insikt, vishet och rättfärdighet ett och detsamma, så att ingenting kan vara i Guds makt som inte också finns i hans rättfärdiga vilja eller hans visa insikt. Ett mysterium: Guds skenbara maktlöshet 272 Erfarenheten av det onda och lidandet kan sätta tron på Gud, den allsmäktige Fadern, på prov. Ibland tycks Gud vara frånvarande och ur stånd att förhindra det onda. Men Gud har uppenbarat sin allmakt på ett ytterst hemlighetsfullt sätt i sin Sons frivilliga förnedring och uppståndelse, varigenom han har besegrat det onda. Så är den korsfäste Kristus Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet är starkare än människorna (1 Kor 1:25). I Kristi uppståndelse och förhärligande har Fadern utvecklat sin fulla kraft och uppenbarat hur väldig hans styrka är för oss som tror. 273 Endast tron kan sätta sin lit till den allsmäktige Gudens hemlighetsfulla vägar. Denna tro berömmer sig av sina svagheter för att dra till sig Kristi makt. Jungfru Maria är det högsta exemplet på denna tro, hon som trodde att ingenting är omöjligt för Gud (Luk 1:37) och som högt kunde prisa Gud: Den Mäktige har gjort stora ting med mig, heligt är hans namn (Luk 1:49). 274 Det finns alltså ingenting som bättre passar vår tro och vårt hopp än den djupa övertygelse som finns inpräntad i vår själ att ingenting är omöjligt för Gud. Ty så snart som vårt förnuft har tagit till sig föreställningen om Guds allmakt, så går det med lätthet och utan någon som helst tvekan med på allt som trosbekännelsen lägger fram för oss att tro det allra största och obegripligaste liksom det som är allra mest upphöjt över naturens vanliga förlopp. 278 Om man inte tror att Guds kärlek är allsmäktig, hur skall man då kunna tro att Fadern har kunnat skapa oss, Sonen återlösa oss och Anden helga oss? 8