En Gud för alla folk Paulus Missionsresor. Apg.14:21-28 & kapitel 15 Av: Johannes Djerf Om du av någon anledning inte haft möjlighet att vara med på gudstjänst de senaste söndagarna då jag predikat så kan jag bara kort berätta att vi har gett oss ut på en resa tillsammans med Paulus, för att inspireras och utmanas till att lämna den trygga båten, och fortsätta ta nya steg närmare Jesus och leva livet ute på vågorna så som vi var och en är kallade till. Och Paulus missionsresor står som ett oerhört spännande exempel för oss till att skriva våra egna apostlagärningar då samma helige ande som ledde och verkade igenom Paulus under dessa resor, också på ett mäktigt sätt verkar i oss som tror. Det är inte så att Guds Ande bara verkade i Paulus eller verkar i någon annan kristen och bara stundtals eller knappt alls i mig själv. Paulus skriver i gal.3:26 att Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. I valtider som varit så har människans värde och rättigheter i stått i fokus, men det är svårt har vi märkt. Åsikterna om vad som gör en människa värdig går i sär i politiken och på de flesta områdena i världen, vilket helt klart påverkar oss att också se på varandra som olika när vi ser på varandras tro. Men här är ingen skillnad säger Paulus! Vi behöver inte ens desperat försöka få oss att vara lika med samma förutsättningar utan här är det så! Amen! I Jesus så är vi annorlunda och vi står som ett föredöme och en kontrast emot hela den här världen. Här finns ingen skillnad. Den som har sonen har livet skriver Johannes. Det är inte så att någon har fått mer och någon mindre. I sonen, I Jesus bor gudomens hela fullhet och i honom är ni uppfyllda, han som är huvudet över alla makter och väldigheter, kol.2:9, och det enda som kommer an på oss är att säga ja, här är jag, sänd mig! Detta önskar jag att vi alla skulle få upptäcka på ett nytt sätt också idag då vi fortsätter vår resa med Paulus. Vi började resan (bild) i Antiokia som har tagit oss till Cypern, Antiokia i Pisidien, Ikonioum och Lystra där vi fått se hur evanglium förvandlar människors liv. Både judar, grekar och hedningar, kvinnor och män har fått erfara kraften ifrån korset och kommit till tro på Jesus. Men Paulus och Barnabas har även mött ett omstörtande motsånd. Evangeliumet om Jesus kommer nära människor. Det berör på djupet och människor som inte vill välja den väg som Jesus har stakat ut och låta han vara Herre, störs av evangelium och gör ofta ett väldigt aktivt motstånd. Vilket vi såg där vi lämande dem senast i Lystra då Paulus stenades till dess att de trodde att han var död och släpade ut honom ur staden. Men Paulus fick tillbaka medvetandet och med ny kraft ifrån Guds Ande gick han tillbaka in i staden. Och nästa dag så reste Paulus och Barnabas vidare till Derbe och där fortsätter vi vår läsning. Apg.14:21-28. Nu känns det som att motståndet har tystnat en aning då de i Derbe får vara med och vinna många nya lärjungar till Jesus genom att predika evangelium.
De får andas ut här och de får en stor uppmuntran och se Guds seger innan de efter en tid reser tillbaka igen. Samma väg, vilket är helt klart spännande. Det vore ju helt förstårligt om de skulle ta en annan väg för att undvika all denna förföljelse som fanns längs vägen i bergen därifrån de kommit. Men det var detta som var Guds kallelses väg och de bemöter ännu en gång allt detta hat med förtröstan och vilan i Gud. Vi vet inte riktigt vad som hände när dem när de på nytt dök upp i Lystra där han blvit stenad, i Ikonium där man planerarade att misshandla och döda dem, innan de flydde därifrån och på den långa resan tillbaka till Antiokia på 13 mil, staden som de hade blivit utdrivna ifrån. Jag anar att de mötte samma oro och även hat hos männsikor, men det verkar ändå som att det inte får utlopp med samma frimodighet på samma sätt som sist, då lukas inte skriver något om det. Och jag tror att det är för att det finns en sådan närvaro och en glädje ifrån Gud som sprider sig omkring dessa lärjungar genom det lidande som de gått igenom. De får nu visa att det finns något som är värt att leva och att dö för. Tänk på Stefanos för ett ögonblick, som är ibland de första kristna i Jeusalem och vad han säger när han inför stora rådet fått hela gamla testamentets historia att lysa på Jesus och som fått alla dessa fariséer, sadducéer och hebréer att helt okontrollerat öppna sig för att släppa lös helvetes makter och rasa emot honom. Uppfylld av den helige Ande så säger han jag ser himlen öppen och människosonen stå på Guds högra sida Jag har inte tänkt på det förut, men när Jesus talar om sin plats bredvid fadern så säger han att han sitter ned. Likaså när Paulus beskriver det, så står det att Jesus sitter ned på Faders högra sida. Men i lidandet för hans skull så ser Stefanos att Jesus står upp. Och jag tycker det är en oerhört stark bild. Himmelrikets konung öppnar Himlen över dig i situationer och miljöer där du upplever hat, förvirring énsamhet och mörker. När människor drivs ut och brutalt misshandlas för sin tro i Irak. I situationer där din tro känner sig klämd, där du känner dig nedtrampad och att din tro blir smutskastad och det vore naturligt att skrämmas till tystnad då står Jesus upp! Då är det han som annars sitter på faders högra sida som reser sig upp och står fullständigt engagerad i det som händer dig! Gud förskjuter inte sitt folk, han överger inte sin arvedel som det står i ps.94:14. Det är därför som människor som går igenom lidande och sjukdom samtidigt talar om en närvaro av Gud som de tidigare inte upplevt. Det är därför som du känner dig upplyft och inte sänkt, när du stått upp för din tro! Jesus sade att Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. För det är då Jesus låter Himmelrikets hela värme och glädje strömma in. Därför säger Jesus att vi får glädja oss, ja till och med hoppa av glädje, dansa och jubla. Och jag kan nästan se hur Paulus och Barnabas dansar in av glädje i städerna. De människor som drivit bort dem, hade räknat med att de skulle ge upp men istället så kommer de tillbaka, rätade i ryggen och riktar åter blicken mot Jesus och himlen. I den glädjen i Gud tappar alltid den onde masken! Och jag tror att just därför så behöver vi var och en anta utmaningen att också gå tillbaka till platser som gjort oss illa. Jesus sade att vi ska älska våra ovänner och be för dem som förföljer oss och Paulus säger i rom.12:14 välsigna dem som förföljer er.
Guds kärlek och välsignelse visar på det liv som ger liv åt allt, och som kan förändra den mest påfrestande och odrägligaste personen du känner. Så var någonstans på din karta, behöver du med denna glädje och kraft ifrån Gud gå tillbaka? Finns det människor och samtal som du kanske tystats ner utav och flytt ifrån som du behöver komma tillbaka till? Eller finns det som i Paulus och Barnas situation också personer som du fått vara en pusselbit i vägen till att tro, som du pånytt behöver kontakta och uppmuntra i tron. Paulus och Barnabas visste att Gud hade omsorg om sina och ville heller inte överge de som kommit till tro. Det står att de styrker alla de som kommit till tro i städerna och uppmanar dem att förbli i tron och under bön och fasta så tillsätter de också ett ledarskap i varje församling, för att varje kristen och varje församlingen skulle fortsätta sin uppgift på den plats där de fanns. Guds kärlek sträcker sig alltid längre en bara för en tid, för vissa upplevelser eller steg i tro. Det är ständigt en fortsatt vandring som vi pratat mycket om och vi får aldrig lämna den som kommit till tro, med förhoppningen att hon eller han nu kan klara sig själv. Vi har ett gemensamt ansvar för den som kommit till tro, som behöver din uppmuntran och din vägledning och även till att upptäcka att man är en del av Jesu kropp, Jesus församling där man bor. Att vad man än har för bakgrund, och hur ens tros resa än ser ut, så är jag en del av Guds folk. Sedan gick resan söderut. Paulus och Barnabas fortsatte sin resa ifrån Antiokia, ner till Perge för att predika ordet, och sedan till Attalia som var Perges hamn för att segla hem igen till församlingen i Antiokia i Syrien. Där de för 18 månader sedan började resan, som Guds Helige Ande hade lett dem ut på. Ett uppdrag som de nu fullgjort som det står i vers 26. Vilket jag tycker vi också kan lägga märke till. I efterföljelsen av Jesus så är vi alltid sända till att vara ett vittne och dela evengelium till andra människor i ord och handling, det är liksom vårt dna, vår identitet i Kristus. Men det är inte säkert att uppdraget och uppgiften för dig ser likadan ut som den gjorde för dig när du började resan och det är inte heller säkert att den ser likadan ut som den var igår. Att du haft ett uppdrag i 30 år behöver inte betyda att du också ska fortsätta med det i 10 år till på samma sätt. Jag har märkt att Gud sänder oss in i olika uppgifter för olika tider, och vi kommer alla att komma till den dagen då vi känner att uppdraget är fullbordat. Att Gud gjort det han ville igenom dig i en uppgift på en speciell plats, i församlingen, i företaget eller i idrottsklubben där du känt dig använd av Gud. Därför skall vi verkligen inte vara rädda för att lämna något bakom oss för att gå in i en ny uppgift. Har vi Guds frid över det när vi söker Guds Andes ledning, så är det nog också Guds Ande som vill leda dig in i något nytt. Jag tror inte att Gud leder dig in i ingenting och till att bara vara bänkvärmare eller sitta i avbytarbåset. Det är ingen utav oss kallade till! Men jag tror att Gud fullbordar ett uppdrag för att berätta om vad Gud har gjort, så som Paulus och Barnabas fick vittna för församlingen i Antiokia och se att något nytt väntar. De stannade ganska så länge hos lärjungarna. Troligen ett år ungefär. Så de behövde förnyas både till sin fysiska och andliga kraft, men när de får ett nytt uppdrag, så är de villiga att gå.ett uppdrag som är väldigt speciellt och olikt det vi läst om hittils. Vi läser apg.15:1-12.
Många teologer räknar det här kapitlet som ett av de viktigaste i hela nya testamentet, så det finns en hel del att säga, som ni kanske förstår. Men jag tänkte koncentrera mig och försöka göra det ganska så grundligt utan att missa poängen... Redan ifrån Abrahams tid så var omskärelsen tecknet på förbundet mellan Gud och människa. Det är Gud själv i 1.mos.17 som ber Abraham och hans släkte efter släkte att omskära alla av manligt kön. Ett blodbeseglat vittnesbörd om att man hade överlämnat sitt liv åt Herren och tillhörde honom. Att vara omskuren talade om ett hängivet hjärta och det var också en bild på att man lade ifrån sig den syndiga naturen. Och där var lagen genom Guds nåd given till människan för att den skulle leda till kännedom om synd. Lagen förkunnande Guds vilja för folket så att det skulle skydda ifrån orenhet och till att ha gemenskap med Gud som är helig. Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig, skriver Paulus. Det är inte så att det är något fel på lagen, men synden fick liv när budordet kom, och jag dog. Guds tanke var att budordet skulle föra till liv, men det blev min död säger han i romarbrevet 7. Alltså istället för att hjälpa människan ifrån att synda och till att älska Gud och varandra mer, så frestade den människan att synda ännu mer, till att göra det jag inte vill och till att inte göra det jag vill. Och till att tro att vårt förhållande till Gud vilar på mänskliga prestationer och inte på Guds nåd och välsignelse. En frestelse som fortfarande finns kvar, det tror jag vi känt av allihopa. Och därför så är denna konflikt som uppstår ganska så naturlig och det är ingen svårighet för oss att känna av atmosfären då jag kan tänka mig att flera utav oss någong gång fått höra ifrån oss själva eller andra människor, att gör du inte så här, så är du inte riktigt kristen, som att allt hängde på det vi själva kan åstadkomma och visa upp i vår tro. Men var gång vi försökt att vara lite mer, så har vi oftast gått sönder lite mer, och var gång vi viljat hålla oss fast vid vår egen duktighet, ju mer vi riktat oss till oss själva desto svårare har det varit att se Gud och förstå vem han är och vad han har gjort för oss. Livet i tron blir svagare ju mer jag väljer att försöka förstå vad som gör mig värdig, en annan människa värdig eller en gudstjänst tillräckligt värdig genom våra prestationer, så som lagen hade blivit hela det judiska folkets död. Men det är ibland en lång väg till att erkänna sin ovärdighet och det är lätt att vara bunden av sin egen duktighet, sin egen rättfärdighet. Nåd är mot logiken i den här världen. Synden har gjort att vi så länge som möjligt vill hålla oss fast vid vår egen stolthet. (Bild) och det kan till och med vara svårt ibland att släppa den för att emot den hand som vill rädda mig. Och det är därför som denna allvarliga tvist bryter ut. Och här så används samma ord som den här lynchstämningen som uppstått på de olika platser som vi tidigare läst om på resan, så det är inte bara en liten orolig diskussion, utan det är ett rejält slagsmål som uppstår kan vi lugnt säga. Men det är en fråga som berör livsnerven i tron på Jesus och det är därför som Paulus och Barnabas får detta nya uppdrag, tillsammans med några andra i församlingen, att resa till Jerusalem för att överlägga om denna stridsfråga.
Men vi såg i texten att det inte var en tvistfråga som skapade några direkta tvivel hos Paulus och Barnabas, då de under resan till Jerusalem fortsätter och berättar i områderna som de reser igenom, om hur också hedningarna kommit till tro och blivit Guds barn. De kunde inte hålla tyst och det stod att det väckte en stor glädje! Här har vi glädjen igen. Och här samma ord för glädje som när änglarna ger bud om en stor glädje för hela folket, då Jesus har fötts. Som drar några enkla herdar till att söka sig nära Guds son. Och samma glädje som lever i budskapet om hedningarnas frälsning. Evengelium om Jesus uppfyller profetian i Jer.31 där Gud genom profeten säger hör ni hednafolk, alltså du och jag, och förkunna det i kustländerna i fjärran, alltså där du och jag bor. Ni skall komma och jubla på Sions höjd. Era själar skall vara som en vattenrik trädgård, och ni skall inte sörja mer. Ni unga kvinnor skall dansa och vara glada, unga och gamla skall glädja sig tillsammans. Jag skall förvandla eran sorg till glädje och trösta er och glädja er efter eran bedrövelse! Och Jesus säger han har smort mig till att predika detta glädjens budskap för de fattiga. Och det är också därför som den som är fattig, som har kommit till den punkten där jag släpper min stolthet och kommer till den insikten, att jag har ingenting i mig själv att komma med. Jag behöver dig Jesus. Låt allt ditt bli mitt. Har du mött Gud i det frigörande mötet? Har du släppt på din stolthet, sträckt dig efter hans hand och fått del av denna glädje som tränger sig igenom precis allt? I den frigörelsen så hade Paulus förstått att lagen gavs för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, som är Kristus, som Paulus skriver i galaterbrevet som många tror att Paulus precis skrev just innan den här resan till Jerusalem eller i allafall i samma veva. Och i gal.2, vars 10 första verser verkar ganska så identiska med just den här resan så skriver han också i vers 19-20. Paulus har valt att korsfästas med Kristus. Att överlämna sin synd åt den ende som kunde göra honom rättfärdig inför Gud. Lagen, gärningarna kunde inte göra honom värdig. Men Guds son kunde frigöra honom ifrån lagen och föra honom in i hans rike. Han hade kastat stoltheten och tagit tag i Guds hand, i Guds nåd. Korset är Kristi omskärelse som visar att vi tillhör honom. Lagen tillhör den här världen. Att kunna visa upp ett cv på vad man kan, för att bli mer värdig, det hör till den här världen. Men vi tillhör inte den här världen! Vi är upptagna i Kristus! Kristus lever i oss och vi är en ny skapelse! Vi ska hantera lagen som Gud gett oss på bästa sätt, men vi ska inte leva av det. Jesus har tagit den bördan ifrån oss, att ständigt behöva gå runt och kämpa för att det är vad jag gör som betyder något. Vi är en ny skapelse och blir rättfärdiga, färdiga för gemenskap med Gud, genom vår tro, och endast tro på Jesus kristus, han som kom för att fullborda lagen. Såsom skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnande den i förväg detta glada budskap för Abraham I dig skall alla folk bli välsignade, gal.3:8. Petrus, som senast flydde ifrån Jerusalem senast vi läste om honom i kap.12 har rest tillbaka för detta viktiga möte i församlingen som Jakob, Jesus bror nu leder. Han reser sig upp och bekräftar också detta evangelium, då han påminner de samlade om hans egen kallelse av Gud till att tala evangelium för hedningarna.
Gudfruktiga Judar trodde att messias skulle bli ett ljus för hedningarna och Petrus hade just fått uppleva hur hedningar i Kornelius hus kommit till tro och erfarit precis samma helige ande som de själva blivit fyllda av. Gud har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem, de har fått del av samma rening i deras hjärtan, och de har blivit frälsta genom samma nåd. Jakob ber också om ordet och säger vers.14-21. Jakob utlägger några ord ifrån profeten Amos just för att visa de som tvivlar att det som skett också är i överenstämmelse med skriften. Förbundsfolket hade kommit i ett otroligt sorgligt tillstånd där deras synd hade mognat till dom som en korg med mogen frukt. Gud säger att han skall lägga landet i mörker och utplåna det ifrån jordens yta. Trots det så skall Herren resa upp Davids fallna hydda. Och den som skall resa upp den och laga dess sprickor kommer ifrån Davids hus. Och för Jakob är det självklart när han hör Petrus och Paulus vittnesbörd att profetian har gått i uppfyllelse i Jesus som rest upp livet genom att uppstå över döden. Han är den som har makten och lagar det som är sönder. Han är en Gud för hedningen, en Gud för alla folk. Paulus skriver i ef.3:6. Jag har lärt känna Kristi Härlighet. I tidigare släktled har den inte avslöjats för människor så som den nu genom Anden har uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter. Den innebär att hedningarna i Kristus Jesus och genom hans evangelium är våra medarvingar och tillhör samma kropp som vi och har del i samma löfte. Du är en del av Guds Rike, vars ljus brutit fram i denna tid och är här just nu. Du är i tron ett Guds barn, inympad i Guds utvalda folk. Du är en del av Guds löfte till Abraham. Du har fått del av hans välsignelse och den glädje som Gud ger. Var viss om det idag och låt din tro vara en tro, inte bara för dig, utan en tro som mäktigt vill verka i oss var och en. I kristus är vi ett.