2. Jorden vi odlar Jeanette Blom 2011
MATJORDEN Den jord vi odlar i kallas för matjord. För att kunna arbeta med en matjord och göra den bördig är det viktigt att känna till vilken jordart man har, vilket utgångsmaterialet är. Jordarten har betydelse för hur man ska arbeta med jorden och när. I Sverige är de flesta jordar så kallade moränjordar. De består av avlagringar från inlandsisens framfart. Granit, gnejs, lerskiffer, kalk- och sandsten är bergarter som sätter sin prägel på den odlade marken. De två mest förekommande jordtyperna är lerjord där lera ingår med minst 10 % och sandjord där huvudingrediensen är sand i olika storlekar. Mulljord är en annan jordtyp som huvudsakligen består av förmultnat organiskt material. Matjorden har bildats under hundratusentals år och håller fortfarande på att utvecklas och förändras. Efter de sista nedisningarna bildades nya jordlager av förmultnande växter och djur. När detta organiska material och de söndersmulade bergarterna blandades bildades de lösa jordlagren som vi idag kallar för jordmån. Beroende på vad mullämnena innehåller kan vi urskilja två jordmånstyper, podsol och brunjord. De lösa jordlagren är resultat av fysikalisk och kemisk vittring som ständigt smular sönder jordens beståndsdelar och frigör växtnäringsämnen. De organiska ämnena som blandas med mineralerna för att bilda matjorden utsätts även de för dessa förvittringsprocesser. Jordens mikroorganismer tuggar sönder och bryter ner växt- och djurrester till organiska näringsämnen som växterna kan tillgodogöra sig. En jord utan mikroorganismer är tämligen steril och livlös. Jordens beståndsdelar En jord består till ca 50 % av fast material (45 % oorganiska ämnen och 5 % mullämnen), och till 50 % av övriga beståndsdelar som i huvudsak är luft, vatten och ett mikroliv. Luft Luft i jorden är viktigt för att mikroorganismer och växtrötter ska kunna andas. Utan luft finns ingen möjlighet till liv. Luften finns i håligheter och sprickor och bidrar till jorden bördighet. Ju mindre luft i jorden ju sämre trivs växterna vilket ger en sämre skörd. Att trampa på en odlingsjord så att strukturen förstörs kan vara förödande för jordelivet. Jordens luftvolym förändras ständigt eftersom en del av tomrummen fylls med vatten när det regnar och töms när vattnet sjunker och när växterna drar upp det. Vatten Utan vatten förvandlas jorden till en öken. Växterna vissnar och den biologiska aktiviteten i marken dör. Om vattentillgången hålls nere under en lång period kan växterna till slut lida näringsbrist eftersom näringen i jorden inte kan transporteras till växterna. Jordens förmåga att dra upp vatten från djupare jordskikt till markytan kallas för kapillärkraft. Beroende på jordpartiklarnas storlek har varje jordart sin speciella förmåga att utnyttja markens reserv. I en sandjord med mycket luft mellan sandkornen är kapillärkraften liten, medan den är stark i i en tyngre lerjord eftersom hålrummen mellan lerpartiklarna är mycket små. I en sandjord försvinner vattnet också så fort att endast en mindre del av en vattning kan tas upp av växterna innan det är dags att vattna igen. I en lerjord är en större mängd vatten åtkomlig under en längre period. Risken där består snarare i att lufttillförseln till rötterna inte blir tillräcklig. 2
Liv Utan biologisk aktivitet i jorden från minsta mikroorganism som bakterie och svamp till väl synliga daggmaskar och jordlöpare skulle inte jorden fungera på rätt sätt. Jordelivet spelar en stor roll för jordens struktur och näringsinnehåll. Eftersom jordelivet är beroende av luft återfinns de flesta mikroorganismerna i matjorden och deras välbefinnande beror till största delen på vilken odlingsteknik som tillämpas. En levande jord utvecklar en behaglig och nästan söt lukt som för tankarna till en skog med förmultnade löv. Det är främst svampar och bakterier som outtröttligt bryter ner det organiska materialet till humus och ser till att så småningom frigöra den näring som växterna är beroende av. Jordens ph-värde Potentia hydrogenii (ph)betyder ordagrant kraften hos vätejonerna. ph-värdet talar om hur mycket vätejoner det finns i marken vilket ger oss en bild av hur sur jorden är. ph-värdet anges på en skala mellan 1 14 där 7 är neutralt. Jordens ph-värde är av stor betydelse eftersom det påverkar växternas förmåga att ta upp ett flertal näringsämnen. Växternas rötter byter ämnen med jorden. Ämnen som bildas under fotsyntesen byts mot näringsämnen som finns i jorden. Näringsämnena i jorden är ofta förbundna till kolloiderna, precis som vätejonerna. Flödet av näringsämnena bestäms i hög grad av tillgången på vätejoner i markvätskan. Ett ph-värde över 7 innebär att mangan och järn binds hårt till kolloiderna och inte kan tas upp av växterna medan ett för lågt ph till exempel binder kalcium, kalium och magnesium så hårt att växterna kan få bristsjukdomar. ph-värdet styr också mikrolivet och vittringsprocesserna i jorden. Genom ett extremt värde, åt något håll, kommer man att försämra förmultningsprocesser, humifiering och mineralämnesbildning. Gränsen för en duglig växtmiljö går runt 3,0 och 8,0, på yttersidorna om dessa värden blir jorden oduglig som växtmiljö. De flesta växter föredrar ett ph-värde mellan 5,6 7,5. Alven Under matjorden finner vi alven som är ett ljusare jordlager som största delen består av mer eller mindre förvittrade mineraler. Alven kan bestå av olika material från finaste sand till styvaste blålera eller grovalv med rikligt grus och grövre stenar. Djupgående växtrötter som pålrötter och kraftiga sidorötter ska delvis kunna tränga ner i detta jordskikt för att hämta mineraliska näringsämnen. Även om alven inte är lika luftrik som matjorden är det viktigt att den är någorlunda porös och 3
genomtränglig. Blanda aldrig alven med matjorden, det försämrar klart matjorden. Att ge växterna och mikroorganismerna möjlighet att etablera sig en bit ner i alven är däremot önskvärt.. Är alven hårt packad kan den luckras med grävgrep eller järnspett. Är alven vattensjuk kan det vara nödvändigt att avleda vatten med dräneringsrör eller ett djup dike. ODLING I OLIKA JORDARTER Sandjord En sandjord innehåller minst 80 % sand, mindre än 10 % lera och ungefär 10 % mull. Mullhalten har stor betydelse för odlingsresultatet. Fördelar Den sandiga jorden är torr, varm och lätt. Den är lätt att gräva och lätta att plantera i, jorden rinner lätt genom fingrarna. En sandjord är luftrik, växtrötter kan andas och utvecklas på bästa sätt och den dränerar bra. Dräneringsförmågan gör att den lämpar sig väl för växter som har svårt att klara tuffa vintrar. De flesta rotgrönsaker trivs i sandjord. Sandjorden värms fort på våren och inbjuder till tidig sådd och den håller värmen länge på hösten. En sandjord kan grävas både vår och höst utan att man förstör strukturen. Nackdelar Just att sandjorden dränerar så bra gör att den har svårt att hålla fukt, den torkar snabbt ut. Den har också en dålig kapillärkraft vilket gör att växterna har svårt att hämta vatten från djupare jordlager. Det är svårt att vattna en sandjord, eftersom den dränerar bra bidrar bevattning till urlakning av näringsämnen. Sandjorden är fattig på kolloider och kan därför inte hålla kvar näring under en längre tid, det innebär att gödsel måste fördela på fler givor under en sommar. Sandjorden innehåller mindre kalk än andra jordar. Lerjord Lerjorden är en kall jord och den är tung och tät. Men den är också mustig, näringsrik och fuktig. För att kallas lerjord ska jorden bestå av minst 10 % lerpartiklar. Redan då har jorden en viss seghet. Ju mer lera en jord innehåller desto segare är den och desto svårare blir den att bruka. En riktigt tung lerjord består av över 30 % lera och kan vara mycket problematisk att odla i. Fördelar En lerjord består av små, små partiklar som packas tätt. Partikelstorleken är en tillgång för jorden eftersom den sammanlagda kontaktytan mellan växtrötterna och jordpartiklarna blir större ju mindre partiklarna är. När kontaktytan ökar, ökar också näringsutbytet. Lerjorden är rik på kolloider som lagrar näring och släpper den ifrån sig i portioner. Lerjordarna är därför bra på att buffra näring. Ofta är också lerjordar mer kalkrika. Det beror på att de bildats av lättvittrat kalkberg eller tidigare varit sjöbotten så att de innehåller kalrika rester från döda djur, som skelettbitar och snäckskal. Därför behöver man sällan kalka en lerjord. 4
En lerjord har stor förmåga att ta upp vatten och behöver inte vattnas lika ofta som en sandjord, och den torkar långsamt. Tack vare den stora kapillärkraften kan växterna hämta fukt från djupare jordlager. Nackdelar Det största problemet är att den värms upp sakta på våren vilket senarelägger vårbruket. Det är vanligt med syrebrist eftersom vatten dröjer sig kvar i jordens luftutrymmen. Växtrötternas andning försämras och deras tillväxt kan hämmas. I vissa fall kan rötterna kvävas och dö. Lerjorden är också känslig för jordtryck. Eftersom lerjorden består av små partiklar packas de lätt ihop för hårt så att jordstrukturen förstörs. Lerjorden är också svår att bearbeta, den är tung att gräva. Grävningen måste göras på hösten innan marken blir för blöt eller strax innan frosten får jorden att stelna. Om lerjorden torkar får den lätt sprick- och skorpbildningar på ytan. För att underliggande jord och växtrötter inte ska torka ut måste lerjorden luckras, speciellt efter mycket regn eller bevattning som bidrar till att jorden slammar igen och risk för skorpbildning ökar vid torkning. Mulljord Mulljordar ligger ofta på mycket utsatta ställen. En gammal sjöbotten består av gyttja eller dy och jorden, som ofta innehåller både mineraler och humusämnen, kallas för dyjord. Kärrtorvjord består nästan uteslutande av organiska ämnen och bildas när exempelvis en sjö växer igen. Dessa jordar kräver ofta avdikning innan de kan brukas. Deras höga mullhalt, som inte sällan överstiger 40 %, erbjuder tyvärr inte de allra bästa odlingsmöjligheterna. Fördelar Mulljordar är rika på kolloider och betraktas som näringsrika. Växterna kan tillgodogöra sig näring även om ph-värdet är lågt. De är lätta att bearbeta och kan grävas på våren. Mulljordar har en utmärkt förmåga att hålla kvar vatten. Nackdelar Mulljordar är ofta belägna på ställen som är utsatta för frost. Sent vårbruk och tidiga frostnätter på hösten begränsar odlingssäsongen och växtvalet avsevärt. Stora skillnader mellan dag- och nattemperaturer är en bidragande orsak till missväxt, eftersom de flesta växter föredra en något jämnare odlingstemperatur. Det är svårt att vattna en mulljord, i synnerhet om de översta centimetrarna har torkat upp ordentligt. Torr torv har en tendens att vara vattenavvisande. Mulljordar är i regel ofta luftfattiga och känsliga för jordtryck. Att tillföra för mycket luft leder i sin tur till att torven torkar upp för mycket vilket försvårar skötseln. Mulljordar är också ofta vattensjuka, speciellt vintertid. 5
6
JORD PÅ PÅSE Påsjorden har som så mycket annat varit föremål för produktutveckling och förfining under många år och idag har vi en uppsjö av olika typer av jordar och jordförbättringsmedel att välja på ute i butikerna. Alla produkter har inte blivit bättre, men skillnaden mellan produkterna har ökat genom att vissa leverantörer och tillverkare har förbättrat sin produkt medan andra snarare har siktat in sig på att hålla priset nere. Som konsument måste man veta vad innehållsförteckningen på påsen säger och veta vad växterna behöver för jord för att kunna göra ett bra val. Påsjordens innehåll All jord består av en blandning av sand, lera och torv. Det kan också finnas tillsatser av gödsel, antingen naturgödsel eller konstgödsel, för att höja näringsvärdet. Ibland tillsätts leca, vermiculit, perlite, barkmull eller peat-nuggets (sammanpressad torv) vilka bidrar till att ge jorden en luftighet. Andelen av de olika beståndsdelarna skiftar beroende på vad jorden ska möta för krav. Det grundläggande målet med jorden är att den ska vara tillräckligt luftig och hålla en fast struktur för att ge rötterna en möjlighet att hämta syre. Den måste vara tillräckligt bra fukthållare för att vattnet inte ska rinna rakt igenom och samtidigt bra på att göra sig av med överfödigt vatten så att jorden inte blir sur. Dessutom måste jorden som säljs vara ogräsfri. För alla jordar, utom såjord, gäller att de ska vara näringsrika och innehålla alla för växterna viktiga näringsämnen. Sand En billig beståndsdel som ofta utgör själva grundstommen i jorden. Mycket sand gör jorden genomsläpplig för både vatten och näring. Det är svårt att få en jord som tills störta delen består av sand att hålla struktur och fukt i det långa loppet, det blir bara utfyllnad. Sanden bidrar dock till att göra jordblandningen luftig. Lera Lera är tätare än sand och fungerar som ett bindemedel, det håller ihop jorden. Leran har en förmåga att buffra både näring och vatten så att jorden kan avge vatten och näring under längre tid, jämför med en sandig jord. Svart torv En torv som buffrar näring och vatten i jorden och som släpper ifrån sig detta i lagom doser över tiden. Den svarta torven är ganska platt och finfördelad och har svårt att hålla luftighet under en 7
längre period. Det beror på att torven är fräst och sönderhackad för att lättare suga åt sig vatten. Det kallas att torven är höghumifierad, att sönderfallet i mindre beståndsdelar, humifieringen, har gått långt. Därför kan det hända att påsjord som innehåller mest sand och svart torv sjunker samman efter ett tag. Vit torv Vit torv, eller vitmossetorv, är fluffigare än den svarta och har större vattenhållande förmåga. Den vita torven är också mycket stadigare än den svarta och helt avgörande för att ge jorden en bra och luftig struktur. Den fungerar som ett mjukt skelett som håller upp jordens volym. Vit torv är vitmossa som humifierats och som efter skörd har fått ligga och frysa under en vinter men inte hackats sönder maskinellt, vilket gör att den håller strukturen bättre. Eftersom den vita torven är dyrare än den svarta är det inte ovanligt att man snålar med den i jordblandningarna. Exempel på sammansättning och näringsinnehåll i vanlig påsjord. WEIBULLS jord på påse Såjord, 50 l Plantjord, 50 l Sammansättning 95% torv 5 % grus 7g kalk / m³ 0,8 kg gödsel /m³ 89 % torv 5 % grus 6 % lera 7g kalk / m³ 1,2 kg gödsel / m³ Findelningsgrad 0 20 mm 0 20 mm Densitet 400 kg / m³ 400 kg / m³ ph 5,5 6,5 5,5 6,5 Växtnäringsämnen Nitrogen (N) Tot-N Nitrat-N Ammon-N Fosfor (P) P-AL Kalium (K) K-AL Tillsatt vid blandning N P P Mg S Ca Fe Mn B Cu Zn Mo g / m³ 112 44 68 56 120 g / m³ 168 66 102 84 180 112 56 120 256 63 2175 0,7 1,3 0,2 1 0,3 1,6 168 84 180 258 95 2175 1,1 1 0,4 1,4 0,5 2,4 Ledningstal* 1,5 3,0 2,0 4,0 *Ledningstalet (Lt) anger jordens elektriska ledningsförmåga, dvs. hur mycket salter som finns lösta i jorden. Eftersom näringsämnen är salter ger ledningstalet ett grovt mått på näringsinnehållet. 8
Jord för olika användningsområden Såjord Ska vara sandig och lätt, näringsfattig Jord för trädgårdsland Bör innehålla mycket strukturbildande material, ska tåla att bearbetas flera gånger under en säsong. Näringsrik Trädplanteringsjord Bör vara stabil och fast för att inte sjunka ihop. Viktigt att det finns plats för syre som behövs för rötternas etablering Jord för perenner och buskar Ska ha en stabil struktur som håller länge och släpper ifrån sig näring succesivt. Jord för surjordsväxter Innehåller ett lägre ph för att surjordsväxter ska kunna tillgodogöra sig järn och mangan. Rosjord Måste hålla fukt och ha ett högt mineralvärde. Urnjord En stabil jord som inte får sjunka ihop. Ska hålla näring under lång tid, hålla fukt för att minska bevattningsbördan och vara genomsläpplig så att vatten inte blir stående i kärlet. KÄLLOR Eliasson, Karin (2006) Känsla för jord Stockholm: Hjalmarsson & Högberg Bokförlag Eriksson, Jan m fl (2005) Wiklanders marklära Lund: Studentlitteratur Plöninge, Philip (2003) Den goda jorden [2 uppl 2006]Stockholm: Prisma Weibulls informationstexter och innehållsdeklarationer på jordpåse. (2011) 9