Det brittiska flottbesöket på Älvsnabben 1854 Gillets Bosse Stjernström, kunnig på det mesta, bl.a. på marin historia, skrev denna artikel 2004 vid 150årsminnet av det brittiska flottbesöket på Älvsnabben. 150-årsminnet av det brittiska flottbesöket vid Älvsnabben 1854 Minnet av det mäktiga flottbesöket och den brittiske löjtnanten Henry Freelands tragiska öde högtidlighölls på Muskö, söndagen den 18 april 2004. Det var ett samarrangemang mellan Marinen, Hemvärnet, Västerhaninge-Muskö församling samt Muskö hembygdsförening och Haninge Hembygdsgille.
På morgonen samlades värdarna och deras brittiska och amerikanska gäster, flera med medföljande fruar, på Muskö örlogsbas varifrån man gick ombord på en 200båt som som tog sällskapet till Älvsnabbshamnen där den gigantiska brittiska flottan hade legat för 150 år sedan. Där fick gästerna en kort beskrivning av hamnen och besöket varefter marinpastorn Hans Lundin blåste i sitt fempipiga
horn. Vid återkomsten bjöd Marinbase Klockan 13.00 öppnade Hans Lundin en minnesstund i Muskös nästan fullsatta kyrka. Tio man från FBU:s musikkår i Karlberg satt framme i koret och spelade. Från predikstolen, som fanns i den gamla kyrkan vid det Brittiska flottbesöket 1854, sammanfattade Anita och Bo Stjernström historien om flottbesöket och Henry Freeland på svenska och engelska. Nedanför var fanvakten utplacerad.
Därefter samlades man vid Henry Freelands grav tillsammans med en hedersvakt från hemvärnet. Marinpastorn Hans Lundin höll tal och läste upp ett brev från kyrkoherden i Henry Freelands hemförsamling Grundisburgh på den engelska ostkusten. Därefter följde kransnedläggningar. Först örlogskapten Rolf Härjeström som representerade Kungliga Flottan, sedan chefen för Ostkustens Marinbas C-G Hagström, därefter kyrkorådets ordförande Nils Modig och slutligen Michael Cole som representerade Royal Marines. Två hornblåsare blåste Silence varefter hemvärnet sköt salut med två salvor. Efter att marinpastorn läst välsignelsen avslutades med kaffe i Muskögården. Där fick de församlade också höra en videoinspelning med glimtar från Henry Freelands hemförsamling Grundisburgh och klockringning i hans hemkyrka St. Mary. Krimkriget 1854 förklarade England och Frankrike krig mot Ryssland för att stoppa tsar Nikolaus expansion västerut. Det pågick mellan 1854-1856 och kallades Krimkriget eftersom det huvudsakligen fördes i Svarta havet. Båda sidor led stora förluster, och kriget har speciellt fastnat i minnet genom Florence Nightingales pionjärorganisation och insatser för sjukvården. En tung brittisk-fransk eskader sändes in i Östersjön för att blockera och förinta den ryska östersjöflottan, stoppa rysk handel och förstöra ryska fortifikationer
På sin väg upp genom Östersjön, våren 1854, ankrade den brittiska eskadern i och vid Älvsnabben, Sveriges mest berömda örlogshamn under segelflottornas tid. Det var hit Gustav Vasa tog Sveriges första flotta med 23 örlogsskepp 1523, det var hit skeppet Vasa skulle segla på sin jungfrufärd 1628 och det var härifrån Gustav II Adolf 1630 seglade iväg till de europeiska slagfälten med sin stora flotta. Ankomsten På kvällen den 21 april bröt helt plötsligt det första fartyget, flaggskeppet HBMS Duke of Wellington, fram ur dimman med bolmande skorsten. Den 19årige telegrafkorpralen Otto Sundberg hade på grund av den dåliga sikten inte kunnat ta emot meddelandet från den optiska telegrafen på Landsort om att flottan passerat där. Under det närmaste dygnet ankrade ytterligare ett 20-tal större skepp och fartyg med tillsammans 10.000 man och 1.000 kanoner. det var den största flotta som någonsin legat vid Älvsnabben.
Unionens neutralitetseskader I Älvsnabbshamnen låg redan den svensk-norska unionens neutralitetseskader och väntade. På flaggskeppet Carl XIII stod kung Oscar I:s son prins Oscar. Bredvid låg linjeskeppet Prins Oscar, fregatterna Désirée och Eugenie, tillsammans med de norska fregatterna Desideria och Freya förutom ett antal ångkorvetter, korvetter och briggar. Flera svenska örlogsfartyg hade sänts till Gotland med trupper eftersom Gotland ansågs mest utsatt inför de kommande krigshandlingarna. De brittiska giganterna De största brittiska fartygen var de tredäckade Duke of Wellington, Neptune och Royal George med vardera över tusen man och 120 kanoner samt försedda med ångmaskiner och skruvpropellrar. Runtomkring låg de övriga linjeskeppen, fregatterna och korvetterna. Snabbt påbörjades en förbrödring mellan de olika flottorna genom visitationer och fester. Anledningarna till besöket Det fanns två huvudanledningar till att den brittiska flottan mellanlandade vid Älvsnabben. Därför sökte den beryktade amiralen sir Charles Napier omedelbar audiens hos kung Oscar I. Amiralen seglade in till Vaxholm på eget fartyg och vidare in till Stockholm på ångfartyget Karo. 1.000 personer blottade sina huvuden när sjöhjälten kom till slottet. Det viktigaste ärendet var att förmå kungen att aktivt gå med i kriget så att man kunde disponera unionens grundgående skärgårdsflotta. Utan en sådan skulle det vara svårt för de allierade att ta sig fram och landstiga inom skärgårdarna. Deras egna stora fartyg behövde fritt och djupt vatten. Det andra ärendet var att få disponera unionens hamnar och kunna lägga upp kol för bunkring. Kungens svar Den försiktige kungen förklarade att unionen förblev oförändrat neutral hade inte något emot att alla krigförande makter utnyttjade unionens hamnar, förutom i vissa känsliga områden, och att det var fritt fram att lägga upp kollager för bunkring. I praktiken gynnade det naturligtvis bara den ena parten.
Det ryktades att ett ordkrig fördes mellan tzar Nikolaus och Oscar I. Tsaren skulle ha sänt en tunna linfrö till kungen och bett honom räkna fröna. Så många skäggiga Moskoviter kunde han sända mot de stackars svenskarna. Kungen svarade med att skicka en kappe starkpeppar med hälsning att tsaren inte bara skulle räkna kornen utan också bita itu dem ty så arga var våra bussar! Allmänhetens stora intresse Upphetsningen inför och under besöket var stor. Man kunde följa utvecklingen i de stora tidningarna med Aftonbladet i spetsen. Ångfartygsbolagen tävlade om att föra nyfikna passagerare till Älvsnabben för att uppleva den enorma samlingen av stora örlogsfartyg som låg därute. För 3-4 riksdaler kunde man göra denna resa t.ex. med August Strindbergs fars ångfartyg Örebro. Men aprilvädret var kyligt. Temperaturen växlade mellan några plusgrader på dagarna och minusgrader de flesta nätterna. Vinden varierade mellan stiltje och frisk nord till nordostlig vind. Besökarna var välkomna ombord, men ibland blåste det för hårt för att genomföra en bordning. Världens äldsta skeppsskorpa
När den 17-åriga Christina Wahlström tillsammans med sin far besökte det brittiska amiralsskeppet stack en båtsman till henne en skeppsskorpa. Den romantiska flickan skrev en liten not om händelsen, stoppade ner noten tillsammans med skorpan i en liten ask och band om med ett blågult band. Skorpan har sedan bevarats i släkten och finns numera på Adelsö i Mälaren. Det är förmodligen världens äldsta skeppsskorpa. Den nedåtriktade pilen upptill på skorpan kallas The broad arrow. På detta sätt märktes all egendom som tillhörde den brittiska Kronan, till och med skorporna! En annan världsberömd märkning var Den röda tråden som vävdes in i Kronans rep. Skorpan bär tydliga spår efter mask. Det fanns två sorters mask, små nästan osynliga och större feta. De feta levde på de små. Det var sällan man såg färdiga baggar eftersom det tog ett år för larverna att bli baggar. Skeppsskorporna tillverkades av rågmjöl, vatten och lite salt. Knådades till en deg och kavlades ut till omkring en cm tjocklek. Delades upp i runda eller kantiga former och naggades så att inte stora blåsor skulle uppstå. Bakades under en halv timma i omkr. 200 grader C. De blev hårda. Efter att ha knackats i bordet för att få ut ytliga maskar doppades eller
krossades skorporna i soppa eller dryck. De feta maskarna var ett proteintillskott. Löjtnant Henry Freelands plötsliga död Ett tragiskt dödsfall inträffade vid Älvsnabben på linjeskeppet Royal George. Ombord fanns en av de lovande officerarna vid Royal Marines, förste löjtnanten Henry Freeland från Grundisburgh i Suffolk. Hans far och farfar hade varit kyrkoherdar där och i grannsocknen Hasketon. 1850 hade Henry blivit antagen vid Woolwich kompani. Den 11 mars lämnade han Spithead med HBMS Royal George med destination Vinga sand utanför Göteborg. Därifrån seglade den brittiska eskadern in i Östersjön och ankrade vid Älvsnabben. Den 23 april gick Henry iland på Muskö där han, tillsammans med några av sina officerskamrater, besökte Muskö kyrka och kyrkogården. Helt ovetande att han inom några dygn skulle begravas där visades han runt av kapellpredikanten Källmark. Dagen efter deltog Henry, full av liv, i en fest ombord där där även några av
traktens unga damer var inviterade. På morgonen efter hittades han död i sin koj, troligen kvävd av en astmatisk attack i det råa klimatet. Bestörtningen var stor eftersom Henry både hade varit skicklig i sitt yrke och omtyckt av sina kamrater. Därför blev hans begravning någonting som aldrig tidigare hade upplevts på Muskö, och förmodligen aldrig mer kommer att upprepas. 1.500 man från fartygen tog iland vid Muskö kyrka och stod hedersvakt vid graven. Hans vänner samlade ihop pengar till en gravsten och till en textad minnestavla i sten att monteras på en vägg i St. Marys kyrka i Grundisburgh. På minnesplattan i St. Marys kyrka i Grundisburgh, Suffolk, England står det (på engelska): Till minne av Lt. Henry Freeland Kungliga marinsoldaterna 20 år gammal På HMS Royal George
Denna platta sattes upp av officerarna och marinsoldaterna på hans skepp som tecken på deras uppskattning och tillgivenhet. Han dog plötsligt, men inte oförberedd på morgonen den 25 april 1854 ombord på sitt skepp utanför ön Muskö på den svenska ostkusten där hans kvarlevor nu ligger begravda på socknens kyrkogård. Varen därför och I redo, ty I en stund då I icke vänten, skall Människosonen komma. Matt. 24:44 Tidigare hågkomster efter 50 och 100 år. En liten hyllningsskrift över 50-årsminnet av flottans eskader 1854 och kung Oscar II som då, som prins, var eskaderns flaggkapten gavs ut 1904. Förutom hyllningar till officerarna, hyllades även båtsmännen. Vi får inte glömma båtsmanskorpralen, en av dessa små till sitt yttre så obetydliga kuggar men utan vilkas hjälp det stora maskineriet ej hade kunnat sättas i rörelse eller hållas vid makt. 100-årsminnet drunknade i det kalla krigets skugga. Älvsnabben och Muskö var strängt bevakade skyddsområden och sprängskotten dånade i bergen för att skapa Musköbasen, Muskötunneln och andra bergrum. Britterna förenar sig med fransmännen I maj lämnade britterna Älvsnabben och tillsammans med en fransk flotteskader seglade de allierade mot St Petersburg. Där låg den ryska flottan i skydd bakom Kronstadts fästning, ovillig att ta strid. Efter att HBMS Merlin gått på en flytmina, som uppfunnits av Alfred Nobels far, blev man försiktig och gjorde istället mindre anfall längs den finska kusten. Slaget om Bomarsunds fästning
Slutligen anföll man Bomarsunds fästning på Åland. De franska rödbyxorna, som kommit dit med trupptransportfartyg, landsteg väster om fästningen den 8 augusti. Den 13 augusti öppnade de eld från väster och Henry Freelands kamrater vid Royal Marines från norr, samtidigt som linjeskeppen och de övriga krigsfartygen besköt fästningen från sjösidan. Med hjälp av sina ångmaskiner hade de kunnat gå in genom sunden och lägga sig i läge. Den 16 augusti kapitulerade ryssarna. 2.000 fångar togs och fördes bort. Endast få soldater dödades under striderna men många dog genom en koleraepidemi. Den 2 september sprängdes huvud-fästningen av de allierade. Misslyckad återkomst och lyckad fred Året efter, 1855, återkom de allierade flottorna med förbättrade fartyg och ännu större eldkraft men expeditionen blev helt misslyckad. Man försökte ta Sveaborgs fästning utanför Helsingfors, men nu hade ryssarna lagt ut 1.000 nobelminor, så därför kunde man inte gå tillräckligt nära och man saknade fortfarande en grundgående skärgårdsflotta. Det blev det slutgiltiga nederlaget för den förr så firade sjöhjälten sir Charles Napier. Året därefter slöts fred och Åland blev för all framtid förklarad som militär frizon och alla åländska fort sprängdes. Bomarsundsåret 2004
Åland firar Bomarsunds fästningshistoria med frimärksutgivning och öppnar en utställning i Ålands museum på självstyrelsedagen i år, den 9 juni 2004. Den 21 juni avtäcks ett engelskt monument vid Bomarsund och den 12-15 augusti firas de ryska dagarna med marknader och kulturprogram. På lördagen spelas finska TV-versionen av Antikrundan in där. Bomarsundssällskapet avslutar med ett fredsfyrverkeri på kvällen den 3 september. Sandemar, slott och gods Bygdens största enskilda egendom.
Sandemars slott från sjösidan. Slottet är uppfört i karolinsk stil i trä i slutet på 1600-talet. Sandemar har en av Sveriges bäst bevarade barockträdgårdar efter fransk förebild. Här finns de klippta häckarna, skulpturerna, symmetrin och perspektivet. Vid början av unionstiden ägdes Sandemar av Tyska Orden i Livland och kom sedan till Erik Axelsson som 1467 övertog Ordens alla egendomar i Sverige. Under 1500-talet är ägarförhållandena okända. På 1600-talet tillhörde Sandemar medlemmar av ätterna Oxenstierna, Bonde och Falkenberg. Karta från 1772 som visar var Sandemar ligger. Kungliga rådet och presidenten Gabriel Falkenberg lät på 1690-talet uppföra slottet. Hans brorsbarn sålde 1738 egendomen till lagman Carl Wattrang (död 1749), som gjorde Sandemar till fideikommiss. Från hans sonsöner N. K. och Johan Gustav Wattrang, båda ogifta, övergick fideikommisset 1827 till deras kusins sonson, den då sexårige Carl-Gustav Braunerhielm, som i fjärde led härstammade från Carl Wattrang. Sandemar blev kvar i Braunerhielmsläkten ända till 2006 då det såldes för 300 miljoner kronor till Karin Nordin Mattson. Stora delar av den nordvästra delen har i modern tid avstyckats och bebyggts, bl.a. ligger Jordbro Industriområde på gammal Sandemarmark, gården Kalvsvik.
Vill du läsa mer om Sandemar finns här några artiklar. Gårdens mångårige, nyligen bortgångne, kamrer Bengt Olof Bengtsson skrev om slottet och om Ferdinand Braunerhielm, en av de gamla fiedekommissarierna, Bengt-Olof Bengtsson, Bengt Olof Bengtsson Sandemars slott Bengt Olof Bengtsson Ferdinand Braunerhielm och Harry Runqvist om egendomens historia. Tänk på att den artikeln är drygt 50 år gammal! Harry Runqvist Sandemar-Österbygden Flyghaverier i Hårsfjärden
Erland Österberg i unga år. Han var född 1922 i Lossa, Uppland och avled 2011 i Östersund. Västerhaningebo under många år bl.a. som verkmästare på Håga Verkstad men avslutade sin karriär som yrkeslärare i Östersund. Erland Österberg, Västerhaningebo under många år, och en bidragande person för dokumentation av av vår byggd inte minst på denna sida hade dessutom ett stort flygintresse. Under sina sista år i Östersund inledde han en serie småartiklar under rubriken Flyghaverier på Södertörn. Som den gedigna person som Erland var började han med tidigt 1900-tal, en olycka på Hårsfjärden 1922 inledde och han hann med ytterligare två inlägg innan hälsan sviktade. Du kan läsa dessa via länkarna i slutet på inlägget. Erland Österberg var också en mycket avancerad modellbyggare, vid ett besök på Sparreholms Bilmuseum i somras fann jag ett antal vackra, välbyggda flygplansmodeller signerade Erland.
En av modellerna på Helge Karinens museum på Sparreholms slott. Erlands verk delar hall med ett antal Rolls-Royce och Hitler-mercor. Här kan du läsa artiklarna: Supermarine 1922 S-5, Heinkel He 5, haveri på Hårsfjärden 1927. T-2 Heinkel He-115, haveri på Mysingen 8 aug 1944 Vingar över Horsfjärden
Märsgarns Flygstation 1923 Marinens flygstation vid Märsgarn. Tälthangarer och flygplan S 2 Hansa typ 31, 32. Flygvapenmuseums bildarkiv. Sommaren 1914 organiserar Marinen en flygskola vid Märsgarn, Hårsfjärden, med löjtnant Olle Dahlbeck som chef. Flygplan som användes var Bryggarkärran och tre sjöflygplan, inköpta för överskottet på den av biskop Manfred Björkquist organiserade s.k. pansarbåtsinsamlingen. Bryggarkärran var en Nyrop-Blêriot, byggd i Landskrona 1911. Planet inköptes av bryggaren Otto-Emil Neumüller samma år och skänktes senare till Marinflyget, till stor del troligen på att löjtnanten Dahlbecks var gift med hans dotter. OttoEmil var också far till agronomen Johan Emil Neumüller som några år senare köper Hesslingby gård i Österhaninge.
Bryggarkärran på uppdrag 1915 Det flygande materialet var tydligen inte i bästa skick så när order utgick från högre ort att de fyra planen på Märsgarn skulle bogseras intill Stockholm för teknisk undersökning fick de unga marinflygarna nog och sade upp sig. De ansåg sig själva som de mesta experterna på sina maskiner och kände sig överkörda. Dock utbröt första världskriget och för att inte missa chansen till mer flygning, anmälde de sig genast till tjänstgöring igen! Om detta och mycket annat berättar Richard Roosvall i en artikel du kan läsa här: Vingar över Horsfjärden Salholmarn, ett tragiskt öde!
En fruktansvärd droskchauffören till eremit på Salholmen. olycka gjorde I denna koja bodde Karl Gustav Hansson i sin ensamhet i nästan fyra år på den lilla Salholmen utanför Muskö, Man kan idag se resterna av kojan. Karl Gustaf Hansson från Rättvik hade flyttat till Sigtuna som trädgårdsarbetare. Därefter som spårvägare till Stockholm. Gifter sig och får en liten dotter. Får ett bättre jobb som droskchaufför och ser fram mot ett trivsamt liv i huvudstaden. Då slår olyckan till! På väg till jobbet en morgon backar han över sin hustru med droskan utanför huset, hon avlider direkt! Han hade försovit sig på morgonen, i brådskan hade han glömt sin matsäck på bordet och hon sprang ut för att lämna över den! Hela hans liv slogs i spillror på några ögonblick!
Han beslöt att dra sig undan civilisationen och leva i ensamhet med sin sorg. I en tidningsannons hittade han en öde ö till salu ute på Mysingen vid Muskö som han köpte för 600 kronor av Hem på Landet. Karta över Mysingen norr om Muskö. Han ackorderade ut sin dotter och våren 1927 kom han roende ut från Stockholm, iklädd sin chaufförsuniform, och slog sig ner på Salholmen. Där blev han boende i nästan fyra år i en stenkoja och levde på det som den lilla ön och havet omkring kunde bjuda. Han avled i januari 1931. Läs artikeln nedan om Salholmarn, den är sammanställd av Richard Roosvall och bygger på artiklar i Stockholmstidningen 21/11 1929 och i Musköbladet nr 2/1982, 1/1991 och 1/2001 samt samtal med öbor. Klicka här!