KOSTERRÄNNAN OCH DE GRUNDARE HAVSOMRÅDENA INOM STRÖMSTADS KOMMUN

KOSTERRÄNNAN OCH DE GRUNDARE HAVSOMRÅDENA INOM STRÖMSTADS KOMMUN Sammanställning av de marina värdena utförd av Hans G Hansson 1975 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1976

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid Inledning 1 Presentation av området 2 Områdets särprägel 6 De grunda, skyddade arkipelagområdena 10 Sand-, skalsand- och grusbottnar samt exponerade grundare hårdbottnar 13 Djuprännan 15 Norra Bohusläns skärgård - en kulturbygd i förvandling 20 Den moderna teknologins ingrepp i skärgårdsmiljön 21 Sammanfattning och rekommendationer 22 Litteratur 27

FÖRORD Författaren som är knuten till Tjärnö marinbiologiska stations laboratorium redovisar i föreliggande rapport forskningsresultat som framkommit vid verk-samheten på stationen samt bifogar en utförlig litteratursammanställning. Utredningen som är utförd på uppdrag av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län utgör ett fristående arbete inom naturvårdsenheten. Författaren har utfört hela undersökningen och är ensam ansvarig för dess innehåll samt för de åsikter och värderingar, som framförs i denna. Carl-Axel Jansson

INLEDNING Det som nedan framkommer är en sammanställning av data och intryck samlade, dels utifrån flera års verksamhet vid Tjärnö Marinbiologiska Laboratorium, samt dels ur den relativt knapphändiga litteratur som behandlar Kosterområdet ur marin(biologisk) synvinkel. En relativt utförlig litteraturlista, som upptar de i sammanhanget mest relevanta arbetena har prioriterats, kanske i viss mån på den övriga textens bekostnad, och levereras i slutet på sammanställningen. En hel del data och synpunkter har influtit från andra vid Tjärnölaboratoriet verksamma forskare och lärare. Speciellt stor nytta har sammanställaren haft av hjälp från fil lic Lars Afzelius, docent Björn Ganning och fil kand Anders Warén, som samtliga har lång-varig erfarenhet av marinbiologisk verksamhet i Kosterområdet. Opublicerat material från Kristinebergs Marinbiologiska Station har likaså välvilligt ställts till förfogande. Samtal med lokala fiskare har naturligtvis också varit till god hjälp. I den följande texten förutsättes att den presumtive läsaren har i sammanhanget aktuella sjökort (framför allt Inloppet till Strömstad m.m. ) till sitt förfogande.

PRESENTATION AV OMRÅDET Strömstad är Bohusläns nordligaste kommun. I norr går gränsen mot Norge längs Idefjordens och Singlefjordens mitt och i söder ligger Tanums kommun. (Iddefjorden har sitt namn efter den norska socknen Idd, som ligger invid fjorden, och bör alltså stavas enligt ovan). Västerut ligger Skagerack med sin djupränna. En utlöpare därifrån, Kosterrännan, skjuter in som en kil mitt i kommunen och skiljer av Koster-Ramsö-Segelskär-arkipelagen från den inre skärgården och fastlandet. (Se översiktskarta). Kosterrännan sträcker sig vidare söderut längs hela Tanums kommun och skiljer där Väderö-arkipelagen från fastlandet. Kosterrännan är således i princip en mycket vid, spricka, som avskiljer en ytterskärgård, uppbyggd av gneisgranit inlagrad med diverse grönstenar, från ett östligare område, där bohus-graniten går i dagern (FRISENDAHL et al 1971). Djupet ner till berggrunden, i den del av sprickan som ligger inom Strömstads kommun, rör sig i allmänhet om drygt 400 meter (FLODEN 1972). Ett ganska mäktigt sedimentlager gör dock att de reella största vattendjupen längs denna del av rännan varierar mellan 198-247 meter. Djupare än 200 meter finns lokalt bergytor som saknar sedimenttäcke. Detta är utomordentligt betydelsefullt för områdets faunistiska prägel. Nordväst om Nordhällsö delar sig rännan. En kil går in mot Säcken - Singlefjorden och den andra grenen går västerut mellan Tisler och Tresteinene i Norge. Den får väst om Tresteinene kontakt med den mer än 400 meter djupa del av Skagerak, som ligger utanför Oslofjordens mynning. Tröskeldjupet i Kosterrännan är ej känt, men enligt uppgift från entrepenadföretaget Skanska Doris, som låtit utföra ekolodningar i det aktuella tröskelområdet för att kunna få ut sina. Ol-jeutvinningsplattformar från Singlefjorden, är djupet mer än 75 meter på en bredd av 230 meter och mer än 100 meter på en bredd av 40 meter strax norr om Tisler, där passagen utåt är som smalast. En extrapoleringsmanipulation med hjälp av ovanstående siffror ger ett troligt tröskeldjup på ca 105 meter här. (Se PETTERSSON & EKMAN 1891, sid iii). Mellan Segelskären och Väderöarna samt söder om Väderöarna står rännan likaså i förbindelse med öppna Skagerack via flera mer än 50 meter djupa rännor. Här torde det lokala tröskeldjupet finnas inom djupintervallet 60-65 meter att döma av sjökortet. Utöver några bäckar och Strömsvattnets utlopp i Strömstads hamn, äger kommunen ej några mer betydande, i havet mynnande vattendrag. Enligt norska hydrologer gäller för sydostnorska vattendrag att medelvattenföringen är 15,3 l.s 1. km -2 avvattnat nederbördsområde. Denna beräkningsmetod tillämpad på Strömsån, ger en medelvattenföring på 3,9 m 3 /s vid utloppet i havet, eftersom nederbördsområdet är 253 km 2 stort. Färskvattenpåverkan från det svenska fastlandet är alltså relativt ringa i Kosterrännan.

Däremot påverkas Kosterområdet i icke ringa grad av norska färskvattenutflö den. I Idefjorden avvattnar Enningdalsälven (=Berbyelva eller R rselva) Bullarsjösystemet. Från fiskerikonsulent Lundin i Uddevalla har följande vattenföringssiffror erhållits: 58-10 0,31 m 3 /s, där den mellersta siffran beskriver ett medeltalsflöde och de andra är extremvärden. Siffrorna gäller Norra Bullarens utlopp, och svarar mot ett nederbördsområde om 621 km 2. Den ovan, på Strömsån tillämpade uträkningsmetoden, ger här 9,5 m 3 /s i medelvattenflöde, vilket står i god överensstämmelse med den av Lundin lämnade siffran. Metoden verkar alltså ganska tillförlitlig. Den ger ett medelflöde på 11,95 m 3 /s vid älvens utlopp i Idefjorden. Här tar älven emot vatten från ett 781 km 2 stort nederbördsområde. Tista eller Tistadalselva rinner likaså ut i Idefjorden. Dess medelvattenföring är 23,7 m3/s eller 748 milj m 3 /år. Vattenföringsamplituden svänger från 463 milj m 3 /år till 1 120 milj m 3 /år. Betydligt högre siffror på vattenföringen har Glomma, som rinner ut vid Fredrikstad. Vattenföringen vid yeren, strax ovanför Fredrikstad, är i snitt 685 m 3 /s eller 21 607 milj m 3 /år. Amplituden i vattenföring varierar här mellan 15 400 milj m 3 /år och 32 150 milj m 3 /år. Siffrorna emanerar från norska elektricitetsverkets hydrologiska avdelning. Mätningar saknas för att kunna konstatera i vilken grad Glommas vatten, och därmed en icke oväsentlig mängd föroreningar, påverkar det nordbohuslänska kustområdet. Att vattnet härifrån under vissa omständigheter kan komma ner i Kosterområdet torde emellertid vara visst. Att utflödet från de färskvattensystem, som mynnar I Idefjorden, ofta gör sig märkbara längs svenska kusten, understundom en bra bit söder om Kosteröarna, är sedan länge känt. När ytströmmen i Kosterrännan rinner söderut, brukar det ej dröja så länge innan ett brunfärgat ytvattensskikt av högst 4-5 meters mäktighet har överlagrat ett klarare, saltare vatten. Under slika omständigheter uppvisar många hydrografiska parametrar ett tydligt gradientförlopp, om man följer dem upp längs Säcken och Singlefjorden in i Idefjorden; siktdjupet, saliniteten (salthalten) och syrehalten minskar, halten av miljöfrämmande substanser ökar o.s.v. Vidare kan man, vad bentos (bottenfaunan) beträffar, åtminstone i Idefjordens mynningsområde bevittna en snabb nedgång av artantalet, så att ett stycke innanför den innersta tröskeln endast anaeroba bakterier står att finna (DYBERN 1972, GANNING 1974, ANDREASSEN & BAALSRUD 1974 m fl). Enligt äldre fiskare har det bruna vattnet kunnat inträffa då och då i Kosterrännan, så länge de kan minnas. Det torde betyda att dess bruna grundfärg i första hand emanerar från humusämnen, vilka under senare år, framför allt efterkrigstiden, har blandats upp med ämnen från industriella (mest sulfitmassa-industri) och kommunala avloppsutsläpp. Hydrografiska mätningar i Kosterrännan förekommer för närvarande endast sporadiskt i området, dels i samband med kursgivning vid Tjärnölaboratoriet, dels i samband med expeditioner som utföres av hydrografiska avdelningen på Fiskeristyrelsen, vars mätningar offentliggöres i Meddel fr. Havsfiskelaboratoriet, Lysekil. Redan under sistlidna sekel gjordes dock de första mätningarna (F L EKMAN 1870, EKMAN & PETTERSSON 1893, 0 EKMAN 1880, PETTERSSON & EKMAN 1891, PETTERSSON & EKMAN 1897).

Ett diagram över hur salthalt och temperatur varierar med djupet (salinitet och temperatur längs absoissan och djupet längs ordinatan) redovisas nedan. Extrema salinitetsförhållanden rådde en längre tid våren 1974, då värden på ca 35 o/oo uppmättes från ytan till djupet i hela Kosterrännan, vilket här får betraktas som en övre gräns för saliniteten i öppna havet. Ett annat ytterlighetsvärde, som kan noteras, är ytvattentemperaturen 27 o C, som uppmättes mitt i Kosterrännan sommaren 1972 i samband med ett mäktigt högtryck och stillastående, värmeabsorberande norskt, brunt vatten (WARÉN, muntligt). Under den extrema värmeböljan i augusti 1975 uppmättes som mest 25,5 o C på samma ställe. Vattnet var emellertid klarare under denna period. Vad beträffar strömmätningar inom området, är det ännu sämre beställt än vad gäller hydrografiska undersökningar. Som regel måste man försöka dra slutledningar indirekt om strömförhållandena på grundval av bottenförhållanden och organismsammansättning. Ytströmmarna är däremot lätta att observera, speciellt den norrifrån kommande, som ofta medför brunfärgat förorenat vatten. Ytströmmen är understundom mycket kraftig, vilket den som idkar dykning kan få erfara. Samma lärdom kan dras angående de något djupare verkande strömmarna. Speciellt gäller detta. i trånga sund eller över bottentrösklar eller i ett område som Singlefjorden, där under vissa förhållanden en kraftig reaktionsström till Iddefjordsutflödet kan tänkas uppträda. Bottenströmmarna i det biologiskt synnerligen intressanta Säckenområdet (Singlefjordens tröskelområde) kan förmodligen delvis ses som reaktionsströmmar in i fjorden, för att kompensera den salinitetsförlust, som Idefjordsvattnets uppblandning med Singlefjordsvatten, innan det förs ut som en ytström, för med sig. Djupfaunan på öst- och västsidan av Kosterrännan tycks i vissa avseenden vara något olikartad. Detta kan eventuellt tyda på en djupström, som huvudsakligen går i en riktning. Corioliseffektens högeravlänkning av strömmen, och därmed de av den transporterade partiklarna och organismerna, skulle i så fall vara avspeglade i faunasammansättningsskillnader på rännans båda sidor. Förmodligen är förhållandena mer komplicerade än så, men teorin kan nog till en del ändå visa sig sann. Tidvattensströminarna i området är globalt sett av föga storlek. Tidvattensamplituden i områ-det ligger i medeltal omkring 26 cm. Dock torde lokalt de tidvattensalstrade strömmarna ha betydelse för vattenutbytet mellan det skyddade inre skärgårdsområdet och det öppnare havet. De riktigt stora vattenståndsvariationerna och därav förorsakad cirkulation i ytliga vattenskikt har emellertid sin grund i lufttrycksförändringar och vindpåverkan. OMRÅDETS SÄRPRÄGEL Nordbohuslänska kusten är i flera avseenden unik som svensk kustdel inte minst genom nämnda djupränna, som i sin faunasammansättning äger stora likheter med de djupa västnorska fjordarna och Skageracks djupränna. Den senare kan i sig sägas fungera som en fjord tack vare sin tröskel. Dock äger Kosterrännan sina speciella särdrag. Dessa presenteras i någon mån under rubriken Djuprännan nedan.

I anslutning till Kosterrännan finns ett av svenska västkustens största skärgårdsområden med en inre arkipelag, som ligger väl skyddad för vågor och vind, samt en yttre, mera exponerad skärgård. När det gäller faunan, så skiljer sig de grundare havsområdena i Kosterområdet inte på några avgörande punkter från liknande områden söderut i länet, vilka ofta är bättre undersökta. Områdets grundare delar behandlas längre fram i framställningen. Det enda område, vid svensk kust, som kan uppvisa något av den djupfauna, som återfinns i Kosterrännan är ju den, relativt sett, välundersökta Gullmarsfjorden. Denna är emellertid endast hälften så djup, vilket är en väsentlig orsak till att de i Kosterrännans djupare delar dominerande hårdbottensekosystemen karakteriserade av framför allt brachiopoder (armfotingar) och spongier (svampdjur) ej påträffas där. Genom sin speciella äkta fjordkaraktär, med ett tröskeldjup på ca 40 meter, skiljer sig Gullmarn likaså från det mycket öppnare Kosterområdet. Oslofjorden, som ur geografisk synpunkt hör närmare samman med Kosterrännan, är likaså en äkta fjord, med tröskelområdet i höjd med Dr bak. Genom att stora delar av södra Norges bebyggelse är koncentrerad till just denna trakt, får fjorden i hög utsträckning tjänstgöra som recipient (=mottagare) för olika typer av avloppsutsläpp. Detta har medfört att de djupare delarna av inre Oslofjorden numera är en mer eller mindre abiotisk miljö (utan levande organis-mer). Likheten med Kosterrännans fauna blir nog mer slående om man drar sig utanför tröskelområdet vid Dr bak. I Oslofjordens mynningsområde finns nämligen en djupbassäng, som har förbindelse med den stora, ännu djupare bassängen vid Ferder, genom vilken Kosterrännans djupvatten torde passera, när det byts ut. Ur vetenskaplig synpunkt, är Kosterområdet fortfarande föga utforskat. En handfull marinbotaniska arbeten (LAGERSTEDT 1976, KYLIN 1944, 1947, 1949, WAERN 1965, WALLENTINUS 1972, LEIN et al 1974) ger spridda uppgifter om den marina floran. Endast några få arbeten (GOËS 1894, HÖGLUND 1947, DAHLBECK & LARSSON 1970) snuddar vid områdets meiofauna, och relativt flyktigt är även planktonfloran och - faunan behandlad (AURIVILLIUS 1898, BÅMSTEDT 1971, CLEVE 1868, 1896, 1900, 1902, 1903, HANSSON 1882, TRYBOM 1881, 1903).

Diagram över temperaturens (prickade kurvor) och salinitetens (heldragna kurvor) djupfördelning i Kosterområdet från mätningar vid olika tillfällen. Sådana mätserier är inlagda i diagrammet, som på någon djupnivå uppvisar ytterlighetsvärden i endera temperatur eller salinitet. Genom att studera de båda kurvknippena kan man därför lätt få en uppfattning om dessa båda parametrars variationsbredd över olika djupnivåer. De spridda, punkterna till höger om de sammanhängande temperaturkurvorna representerar enstaka temperaturvärden från skilda provtagningstillfällen i olika delar av Kosterområdet (från JÄGERSKIÖLD 1971). Övriga. primärdata är i huvudsak hämtade från i texten ovan citerade källor. Provtagningarna är gjorda i olika delar av Kosterrännan eller i dess omedelbara närhet. På grund av knapphet på tillgängliga hydrografiska data tillrådes försiktighet vid eventuella mer långtgående uttolkningsförsök. När det gäller makrofaunan, så har den delbehandlats i en rad arbeten, av vilka det mest översiktliga torde vara det posthumt utkomna verket av JÄGERSKIÖLD 1971, som är en redovis-ning av skrapningar längs hela svenska västkusten. Att mycket dock återstår att lära känna kan t.ex. belysas med det faktum, att årligen hittas vid Tjärnölaboratoriets provtagningar, som en biprodukt till kursgivningen, åtskilliga djurarter, som är nya för området. Somliga av dem är ej tidigare funna i svenska vatten, och ytterligare några har visat sig vara okända för vetenskapen (WARÉN 1972, ERSÉUS 1974, TENDAL pers comm. m.m.). Den ofullständiga kunskapen om makrofaunan är starkt positivt korrelerad till den mycket ojämna bottentopografi, som kännetecknar området, och tillsammans med speciella, än så länge i stort sett okända strömförhållanden, utgör grundvalarna för livsformerna på hårdbottnarna i Kosterrännan.

De av dansken Petersen, som klassificeringsredskap skapade mjukbottenssamhällena eller soft bottom communities är med några undantag ej meningsfulla att tillämpa på bottnarna i Kosterområdet. Genom den uppsplittrade bottenkonfigurationen blir nämligen de någotsånär homogena bottenplättarna så små, att vad man skulle kunna kalla randeffekter, d.v.s. inverkan från omgivande bottnar, stör en presumtiv bild av ett renodlat mjukbottenssamhälle. Likaså är det rent tekniskt sannolikt att ett släpredskap får med bottenmaterial från angränsande områden på grund av den mosaikartade bilden av bottentypernas utbredning. Emellertid visar även så lokalt arbetande redskap som bottenhuggare, på den fläckvisa utbredningen av delvis atypiskt sammansatta Petersenska mjukbottensamhällen. En annan orsak till svårigheterna att klassificera bottnarna är att sandinslaget är påfallande, även i de eljest av fina partiklar uppbyggda sedimenten. Endast i lugna vikar, såsom Dynekilen och Starekilen, samt den inre delen av Singlefjorden finner man egentligen någotsånär rena ler- eller slambottnar. Det är kanske också här, som en jämförelse med typiska Petersenska mjukbottenssamhällen är som mest givande. Med avseende på exponeringsgrad och djupförhållanden, kan Kosterområdet lämpligen grov-indelas i tre huvudområden (SWEDMARK, JOSESON & LUNDÄLV 1973). Dessa tas upp var för sig här nedan. DE GRUNDA, SKYDDADE ARKIPELAGOMRÅDENA Det finns två, till typen något olika, skärgårdsområden inom kommunen. Det ena är den med små holmar och skär rikligt utrustade Koster-Ramsö-Segelskär-arkipelagen, fortsättningsvis kallad den yttre arkipelagen. Den andra, inre arkipelagen, är i sina huvuddrag uppbyggd av de stora öar, som bildar en kedja från Långöarna i norr, och sedan fortsätter förbi Råssö söderut långt in i Tanums kommun. Karaktäristiskt för dessa områden är att de över vida arealer är grunda, ofta så grunda att även navigering med små roddbåtar kan ställa sig vansklig. Från ca 5-6 meters djup och upp till en knapp meters djup förekommer ofta en mer eller mindre tät vegetation av Zostera marina (ålgräs, bandtång) och/eller Chorda filum (sudare). Ännu grundare plägar man, framför allt i den inre skärgården där vattnet är utsötat, finna stora bestånd av nate (Ruppia ssp), vilka liksom andra växter bildar underlag för stora mängder epifytiska (påväxande) alger, framför allt kolonibildande kiselalger (diatoméer), som speciellt under försommaren brukar vara särskilt utvecklade. Områdena har alltså tydligen en kraftig primärproduktion. Den i ekosystemet inlagrade energin utnyttjas dels av de bland växterna och på bottnarna levande smådjuren, dels av migrerande djur, som speciellt nattetid kommer in i dessa undervattensängar för att beta eller jaga. Många fåglar, både växtätare (herbivorer) och sådana som lever av smådjur eller fisk (karnivorer), visar förkärlek för dessa miljöer. Några av vikarna inom området, Orrevikskilen, Nöddökilen och Galtöleran (Tanums kommun) har avsatts som naturreservat på

bl.a. ornitologiska grunder (GUSTAFSON 1972, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1973). De inre och yttre skärgårdsområdena uppvisar vissa skillnader sinsemellan, bl.a. i sammansättningen av smådjurssamhällena i respektive områdes Zostera-ängar. I den yttre skärgården finns som regel en högre artdiversitet (=mer komplicerad artsammansättning) än i den inre. De flesta och mest allmänna av ålgräsvegetationens faunakomponenter påträffas emellertid i både ytter- och innerskärgården, så som t.ex. arter av släktena Rissoa, Gammarus, Corop-hium, Idotea, Hinia o.s.v. De relativa dominanssiffrorna, vad individantal beträffar, förändras för de enskilda arterna från de inre slutnare områdena till de yttre mera öppna och med årstiden. Se vidare BERGQUIST & HUSS 1975. En annan sak som skiljer de båda skärgårdsområdena åt, är förekomsten av knubbsäl i ganska stora individtal i södra Kosterområdet. De gör endast undantagsvis utflykter till arkipelagen öster om Kosterrännan. Sedan fredningen av sälarnas yngelplatser genomfördes har en viss ökning av den nordbohuslänska sälpopulationen kunnat skönjas. Några egentliga studier över ökningens storlek, följderna av ökningen och över populationens levnadsvanor (matvanor, flyttningar m.m.) i största allmänhet, föreligger dock ej. Sådana studier skulle vara av värde för att t.ex. kunna bedöma sälarnas konkurrensförhållande till det kustbundna yrkesfisket, vilken frågeställning har aktualiserats från bl.a. fiskarehåll genom sälpopulationens ökning. De speciellt i innerskärgården märkbara tidvattensströmmarna torde besitta en viktig transportfunktion vad beträffar det ytnära vattnet med organismer (plankton) och närsalter. Detta torde vara en viktig orsak till den rika produktionen av både planktiska och bentiska former i de grunda Zostera-miljöerna, Vidare sker där under den varma årstiden en intensiv mikrobiell nedbrytningsverksamhet delvis till följd av de höga vattentemperaturer, som uppnås i dessa grunda vikar och sund. Detta har till följd att närsalter snabbt återcirkuleras till det organiska kretsloppets primärproduktion. Trots dessa områdens presumtiva fiskerimässiga kvaliteter används vattnen ej i någon större utsträckning för dylika ändamål. Det är först och främst ål, och kanske i någon mån öring och under våren horngädda, som kan sägas vara föremål för ett någotsånär betydelsefullt fiske. Ett husbehovsinriktat fiske efter torsk och rödspotta (skrubbskädda används normalt inte) kan också förekomma vissa tider på året, men normalt tas rödspottan med skäddegarn på de något djupare, lite öppnare områdena såsom Råssö Flu och Kalverännan. En och annan hummertena (angående stavningen se HASSLÖF 1949) hittar ner till bottnen även i den inre arkipelagen, men hummerfångsterna här torde ej på något sätt i omfång kunna mäta sig med de i något mera exponerade och hårdbottensbetonade lägen. Ål- och öringfisket i all ära, men de grunda skärgårdsområdenas betydelse för fisket är väsentligast av indirekt slag. De är nämligen förnämliga uppväxtområden för fiskar som t.ex. rödspotta, skrubba, pigg- och slätvar, torsk, vitling m.fl. De yngsta stadierna lever helt grunt, men flyttar successivt allt djupare ned, allteftersom de växer, och de flesta arterna emigrerar ut mot öppnare områden, innan de blivit fullvuxna. Utfyllnader av grunda havs-

områden med skrotsten, muddermassor eller dylikt är ur fiskeribiologisk synpunkt sålunda skadliga i och med att reproduktionsbottnarna förstörs och bör därför så långt som möjligt undvikas. Ostrontäkt är sedan gammalt strandägarens privilegium och förekommer fortfarande i viss utsträckning här och var i norra Bohuslän (SWEDMARK & UGANDER 1974). Ostron är ju att betrakta som lyxföda, och som sådan renderar den säljaren en icke föraktlig biinkomst under gynnsamma omständigheter. Ostron (Ostrea edulis) lever här på nordgränsen av sitt utbredningsområde. Dels riskerar de att frysa ihjäl under vinter och vår, när vattenståndet är lågt, dels kan de ej intaga föda vid låga vattentemperaturer och slutligen är reproduktionen beroende av att vattentemperaturen är tillräckligt hög (drygt 20 o C) under någon period av året. SAND-, SKALSAND- OCH GRUSBOTTNAR SAMT EXPONERADE GRUNDARE HÅRDBOTTNAR Sand- och grusbottnar, av randmoränsursprung, är mycket karaktäristiska för Kosterområdet, och finns i stort sett överallt där ström och vågexponering motverkar alltför kraftig sedimente-ring. Det innebär att man kan finna välutvecklade sandbottnar från vattenytan ner till över hundra meters djup. De flesta sandbottnarna finns dock grundare än ca 50 meter. Skalsand förekommer sparsamt här och vare dock mest som inblandning i minerogen sand. Den lokala makrofaunan i och på dessa bottnar är blott delvis specialstuderad (OLSON & HANSSON 1974), men en del karaktäristiska drag är ändå skönjbara. Makrofaunan är som regel rik (hög diversitet), åtminstone nedanför eulittoralen (strandregionen). Sandstrandens makrofauna är lik den i mellersta Bohuslän. Några arter såsom småmusslorna Tellina tenuis och Macoma baltica, visar dock låg abundans här uppe. När man jämför områdets sublittorala fauna med den söderut längs västkusten, finner man att vissa arter, såsom molluskerna Astarte elliptica, Musculus niger, antiqua-formen av Neptunea och samtliga Colus-arter, helt lyser med sin frånvaro här uppe, medan den i området mycket allmänna polychaeten (havsborstmask) Hyalinoecia tubicola blir mycket ovanlig söder om Väderöarna. Sandbottensfaunan avspeglar exponeringsskillnader. Sålunda är t.ex. den lilla amfipoden (= märlkräftan ) Siphonoecetes colletti BOECK allmän på en del sandbottnar väster om Koster, men saknas helt och hållet på liknande lokaler invid djuprännan. Denna art känns lätt igen genom att den på eremitkräftmaner släpar omkring på ett av skalfragment egenhändigt tillverkat rör. Vissa andra former, såsom molluskerna Cochlodesma praetenue, Mangelia attenuata, M. nebula, Aclis minor och A. ascaris verkar likaså vara allmännare i den yttre skärgården än invid Kosterrännan. Den för vissa bottentyper, som karaktäristisk räknade lancettfisken (Branchiostoma lanceolatum) finnes lite här och var i området, men plägar kunna fångas i störst numerär i den relativt grova sanden vid Arsklåvet och Gofferholmarna. Sanden här, liksom på flera andra lokaler (vide SWEDMARK & UGANDER 1974) härbärgerar en intressant meiofauna

( inter-stitiell fauna eller endopsammon ), som tyvärr än så länge är mycket översiktligt studerad och till följd av detta föga känd. Den noggrannaste analysen av detta slag, har förmodligen badstrandssanden vid Kilesand på Sydkoster utsatts för. Opublicerat material härifrån finnes i Kristinebergs artkartotek. De grundare hårdbottnarna uppvisar likaså prov på förändring i fauna- och florasammansättning allt efter exponeringsgraden. Som exempel kan nämnas att den på de exponerade hårdbottnarna i ytterskärgården så vanliga stenkorallen Swiftia rosea (Stenogorgia r) helt saknas längs själva Kosterrännans kanter, åtminstone från Ramsö och upp t.o.m. Nordkoster. Andra former, som är vanligare i exponerad miljö är t.ex. den lilla av Laminaria (en brunalg) levande skålsnäckan Patina pellucida samt en del krustabildande djur, såsom den slemmiga spongien (svampdjuret) Myxilla incrustans, vilken parasiteras av en liten, mycket aberrant (=till utseendet avvikande) polychaet, tillhörande släktet Spinther. De här ovan mycket grovt karaktäriserade bottentyperna hör till de viktigaste ur fiskerisynpunkt. Framför allt är hummer- och krabbfångst, som till största delen tas från dessa bottentyper, liksom delvis även ål-, makrill- och andra småfiskeaktiviteter mycket viktiga ur ekono-misk synpunkt för det kustbundna fisket. Hummerfisket är i norra Bohuslän speciellt betydelsefullt (WINTZELL 19??, AXELSSON 1944 m.fl.). Andra typer av fisken, liksom fritidsaktiviteter av olika slag, sportfiske, badliv, dykning m.m. visar en tydlig preferens för denna, lite öppnare del av skärgården, speciellt om de rådande väderleksbetingelserna är goda. DJUPRÄNNAN Sedan ett drygt halvsekel har räktrålning pågått i Kosterrännan. Numera sysslar en decimerad trålarflotta med detta näringsfång. Till en del fås fisk som bifångst. I övrigt saknar nog själva djuprännan fiskerimässig betydelse. En annan användningsmöjlighet har under senare år framkommit, nämligen att bruka den som djuphamn för stortonnage och marintekniska konstruktioner. Rännans tredje, och nog i det långa loppet, viktigaste funktion är att hysa en djupfauna, som med nödvändighet retar den intresserade allmänhetens och naturforskarens nyfikenhet. Dels finns här icke-sedimenttäckta bergytor ända ner till ca 200 meters djup, på vilka alldeles speciella epifaunamiljöer har utvecklats, dels finns den med sediment (fin sand och slam och på sina håll lera) fyllda djupbassängen, som har smärre förgreningar åt alika håll. Rännan har sin djupaste del mellan Vattenholmen och Segelskären. Den grundar upp successivt söderut, och upphör mer eller mindre strax söder om Väderöarna. Som tidigare påpekats, klyvs den i två grenar nordväst om Nordhällsö. Den västliga, fortsätter in i Norge och torde fungera som djupvattenspassage, när nytt vatten tillförs rännan utifrån. Den andra grenen följer gränsen mellan Norge och Sverige in i Singlefjorden. Eftersom vad som skrivits om djupfaunan i Kosterområdet år mycket spritt i litteraturen (ALANDER 1942, ELOFSON 1941, ENEQUIST 1949, FORSMAN 1938, GUSTAFSON 1935b, HUBENDICK & WARÉN 1969-75, HULT 1941, JÄGERSKIÖLD 1971, LÖNN-

BERG & GUSTAFSON 1934-39, MALM 1874, REES & ROWE 1969, SILÉN 1936, 1944, WAHRBERG & ELIASON 1926 samt årskilliga arbeten ytterligare) återges nedan mer eller mindre tabellariskt förteckningar över en del typiska, stora djurformer, som på ett eller annat sätt kan anses karaktärisera området, eller i övrigt är remarkabla. För den oinvigde ges djurgruppstillhörighet inom parentes efter de internationella namnen. Områdets kända, ännu levande korallrev är uppbyggt av medreporarien (stenkorallen) Lophelia pertusa, som vid sidan av Amphihelia oculata är den enda revbildande korallen i våra nordliga vatten. Revet ligger vid norska gränsen uppe i Säcken, mitt emellan Reiretangen och Sandvik. Till detta är en speciell fauna associerad, vilken består av polychaeter av släktet Eunice, musslan Arca nodulosa, ormstjärnan Ophiactis balli, decapodkräftan Munidopsis serricornis, den i de döda korallstockarna levande havsanemonen Fagesia loveni och ytterligare många, både sessila (fastsittande) och erranta (frilevande)smådjur. De strömspolade sand-. och korallgrusbottnarna kring revet hyser en synnerligen intressant fauna, som bl.a. karaktäriseras av: Haploops spp (rörbyggande amfipoder) Dichelopandalus bonnieri (räka) Pagurus pubescens (eremitkräfta) Caridion gordoni (räka) Neptunea antiqua f despecta (neptunussnäcka) Natica clausa (borrsnäcka) Trophon truncatus (snäcka) Trophon barviscensis (snäcka) Lora bicarinata (snäcka) Lora elegans (snäcka) Lora nobilis (snäcka) Thesbia nana (snäcka) Alvania jeffreysl (snäcka) Cingula turgida (snäcka) Balcis macrophtalmica (snäcka) Poromya granulata (mussla) Palliolum vitreum (kammussla) Thyasira eumyaria (mussla) I området eller dess närhet har även följande arter tagits: Pseudarohaster parelii (sjöstjärna) Psilaster andromeda (sjöstjärna) Ceramaster granularis (sjöstjärna) Pteraster pulvillus (sjöstjärna) Lophaster furcifer (sjöstjärna) Brisaster fragilis (irreguljär sjöborre) Echinus elegans (reguljär sjöborre) Pelseneria sp (snäcka) Kinetoskias smitti (bryozo) Acesta excavata (mussla) Teretia teres (snäcka) Bathypolypus arcticus (auct) (bläckfisk) Scalpellum stroemi (långhals) Balanus hameri ( havstulpan ) Ytterligare ett stort antal djurarter representerande olikartade livsformer och likaså högt forskningsintresse uppträder på bottnarna kring revet. Karaktäristiska för den egentliga kosterrännan är bl.a. de djupt levande brachiopod-(=armfoting) samfunden med Macandrevia cranium som huvudkomponent. Områdets andra brachiopoder är Crania anomala, Terebratulina retusa, T. septentrionalis och Argyrotheca cistellula, varav de båda senare får betraktas som sällsynta. Brachiopoderna sitter ofta på varann i klasar, och på deras skal sitter även ofta åtskilliga andra arter. Liksom Terebratulina retusa ofta är överdragen med spongien (= svampdjuret ) Pseudosuberites sulphureus, så är Macandrevia ofta beväxt med bryozoen (= mossdjuret ) Rhamphonotus minax. De ännu djupare ner förekommande spongiesamhällena domineras av följande stora arter:

Geodia baretti Isops Dragmastra normani Stryphnus Mycale lingua Phakellia Phakellia robusta Axinella phlegraei ponderosus ventilabrum rugosa Dessutom förekommer följande lätt igenkända spongier här: Melonanchora emphysema Coelosphaera physa Aplysilla sulphurea Jophon piceus Tetilla cranium Spongia carteri Antho dichotoma Tentorium semisuberites Om mjukbottnarna kan sägas, att i. själva djuprännan finns ett utarmat Ampilepis norvegica-palliolum vitreum-samhälle där ingen av ledarterna kan sägas vara vanlig, allra minst Palli-olum vitreum. Större dominerande former har nere är musslorna Nucula tumidula, N. tenuis, Nuculana pernula, Abra nitida, Thyasira equalis, Yoldiella lucida, ormstjärnan Amphiura chiaiei, havsborstmaskarna Terebellides stroemi, Melinna cristata, sjöborren Brissopsis lyri-fera och några till. Ovanför denna fauna tar en zon som domineras av stora foraminiferer (en i havet mycket viktig grupp encelliga djur) såsom Rhabdammina spp och av rissoiden (en snäckfamilj) Alvania subsoluta vid (WARÉN pers comm). Den existerar blott i ett mycket snävt djupintervall, ca 190-170 meter. I Skagerak finns motsvarande zon i djupintervallet ca 300-320 meter. Detta är ett exempel på vad man skulle kunna kalla fjordsupermergensregeln: I av battentrösklar avspärrade system är ekvivalenta biocenoser (bottensamhällen) arrangerade så att de innanför trösklarna återfinnes på mindre djup än utanför, men ordningsföljden i vertikalutbredningshänseende bibehålls. Går man sedan vidare uppåt går faunan successivt över i en för de något grundare mjukbottnarna karaktäristisk fauna. Utan någon speciell inplacering bland mjukbottenstyper eller i djupnivå, nämns nedan en rad av tidigare ej upptagna, för rännans djupare delar typiska former. Calocarides coronatus (tiofotkräfta) Erythrops abyssorum (mysid, pungräka ) Cuspidaria rostrata (mussla) Cuspidaria costellata (mussla) Kelliella miliaris (mussla) Thyasira pygmaea (mussla) Cadulus subfusiformis (skafopod, elefanttand snäcka ) Scina borealis (amfipod, märlkräfta ) Mysideis insignis (mysid) Aporrhais serreseana (snäcka) Yoldiella fraterna (mussla) Thyasira obsoleta (mussla) Abra longicallus (mussla) Pontaster tenuispinus (sjöstjärna) För att ge en uppfattning om hur svårt det kan vara att uppskatta vissa formers abundans (=vanlighet) kan som exempel nämnas att den från området, och därmed svenska vatten, tidigare i endast något enda exemplar kända lysianassida amfipoden (i e tillhör familjen Lysianassidae bland märlkräftorna ) Orchomenopsis obtusa, kan fångas i litervis från rännans djupare delar medelst fiskagnade fångstfällor. Andra former, företrädesvis lysianassider såsom Scopelocheirus hopei, Tryphosa hoerringi, T. nanoides, Orchomene humilis, O. amblyops och Tmetonyx cicada, men även andra högre kräftdjur, som t.ex. isopoden (gråsuggan) Cirolana borealis och leptostraken Nebalia bipes ingår i fångsterna.

Slutligen kan en del epibentiska former, djurarter, som lever i övergångsskiktet mellan bottnarna och vattnet och en del udda former från de djupa hårdbottnarna nämnas. Pandalina profunda (räka) Spirontocaris lillieborgi (räka) Cryptocheles pygmaea (räka) Pasiphaea tarda (räka) Stegocephalus inflatus (amfipod) Torellia vestita (snäcka) Ischnochiton exaratus ( ledsnäcka ) Berthella sideralis (bakgälad snäcka) snäcka) Anomia squama (mussla) Propilidium exiguum (toppsnäcka) Poraniomorpha hispida (sjöstjärna) Sertularella gayi (hydroid) Amphianthus norvegicus (havsanemon) Bicellaria alderi (bryozo) Spirontocaris spinus (räka) Lebbeus polaris (räka) Sergestes arcticus (räka) Ichnopus spinicornis (amfipod) Laetmatophilus tuberculatus (amfipod) Hanleya nagelfar ( ledsnäcka ) Doris nobilis (bakgälad snäcka) Scaphander punctostriatus (bakgälad Emarginula crassa (toppsnäcka) Capulus ungaricus (snäcka) Hathrometra sarsi (liljestjärna) Eudendrium ramosum (hydroid) Terminoflustra barlei (bryozo) Rhabdopleura mirabilis (pterobranchie) Ytterligare åtskilliga djupformer finns. I stället för att ta upp fler av dem här, kan nämnas att former som Emarginula crassa och Macandrevia cranium just i Kosterområdet blir åtskilligt större, än vad de blir annorstädes. Macandrevia torde förmodligen ej heller annorstädes vara så dominerande, som den är i Kosterområdet (AFZELIUS pers comm). Capulus ungaricus är till följd av detta allmän här, ety den till helt övervägande delen har Macandrevia och Terebratulina som värddjur. NORRA BOHUSLÄNS SKÄRGÅRD - EN KULTURDYGD I FÖRVANDLING Sedan långliga tider, har den mänskliga odlingen ute i kustbygden i hög utsträckning byggt på att ett någotsånär lönsamt fiske, med binäringar har kunnat vidmakthållas (DALÉN 1941, HASSLÖF 1949). Idag är bilden till stora delar en annan. Fiskets lönsamhet är så låg att många funnit för gott, att ge sig på annan verksamhet annorstädes. Ett av STU (3tyrelsen för Teknisk Utveckling) understött projekt, går ut på att utveckla en för området lönsam odlingsteknik av blåmusslor (Mytilus edulis), och i samband med dessa försök, har även, sedan en tid, en ursprungligen japansk ostronart införts och börjat försöksodlas. Denna ostronart (Crassostrea gigas), är härdigare än vår inhemska Ostrea edulis, och växer betydligt snabbare, samt blir avsevärt större. Den lär också ha större krav på vattentemperaturen än O. edulis, för att reproduktionen skall lyckas. I Storbritannien, där den sedan flera år är föremål för odling, förekommer ej heller naturlig reproduktion, vilket förmodligen var en av orsakerna till att Fiskeristyrelsen godkände svensk försöksodling. Odlingsförhållandena är emellertid olikartade i de båda fallen. Sålunda hinner vattnen kring de brittiska öarna på grund av de kraftiga tidvattensströmmarna aldrig uppvärmas till de temperaturer, som den svenska innerskärgårdens vatten kan erbjuda under sommaren. Att

arten kan komma att reproducera sig lokalt vid svenska västkusten, torde därför ej helt kunna uteslutas. Man får hursomhelst hoppas att några negativa konsekvenser ej blir följden. Det är alltid svårt att sia om följderna av artomflyttningar. Kanske kan detta ostrons odling visa sig vara så lukrativ att denna sysselsättning tillsammans med blåmusselodling kan vara ett seriöst komplement till det understundom sviktande fisket (HAAMER 1975). Denna form av havsbruk eller marinkultur borde kunna passa väl in i de kulturmönster som traditioner i samband med fiskerinäringen har skapat. Verksamheten står även i samklang med havsresursutredningens intentioner. DEN MODERNA TEKNOLOGINS INGREPP I SKÄRGÅRDSMILJÖN Förutom den s.k. turistindustrin, saknar norra Bohuslän större industrier med lokal förankring. Hur pass efemär den nystartade tillverkningen av oljeborrplattformar blir, får framtiden utvisa. I skarp kontrast till detta har gränslandet Norge, längs stfolds sydkust, ett av sina största och bäst utvecklade industriområden. Till följd av utsläppen från denna industri, framför allt pappersmasseindustrin, har svåra störningar uppstått i den marina miljön. Även Kosterrännan är starkt berörd av dessa föroreningar, särskilt i de norra delarna. (ANDREASSEN & BAALSRUD 1974, BAALSRUD 1968, DYBERN 1972, GANNING 1974, KNUTZEN 1970, KNUTZEN et al 1974, LEIN et al 1974, MILJ VERNDEPAR- TEMENTET 1975, MUNTHE-KAAS 1970 & 1970 m.m.). Föroreningarna härrör dels från industrierna i Halden vid Idefjorden dels från industrierna i Fredrikstad - Sarpsborg-regionen. Till de farligaste komponenterna hör vissa tungmetaller. Från svensk sida har stortonnage lagts upp i Singlefjorden. Detta torde kunna bidraga med att lämna ifrån sig polyklorerade bifenyler (PCB) från bottenfärgen. En undersökning har igångsatts av statens naturvårdsverk i syfte att utreda inverkan av dessa bottenfärger på den marina miljön. För att med någorlunda stor säkerhet kunna förutsäga spridningseffekter av föroreningar är det nödvändigt att noggrannare lära känna framför allt områdets strömmar, och att satsa åtskilligt mera forskning på faunans (och i viss mån florans, framför allt planktonalgernas) artsammansättning, fördelningen och inbördes relationer. SAMMANFATTNING OCH REKOMMENDATIONER Givetvis äger havsvattnet och havsbottnarna i norra Bohuslän icke blott ansenliga vetenskapliga värden, utan utgör ju även i sig den grund på vilken tidigare generationers

kustbebyggelse och -kultur har vilat, och som likaså kommande generationers, åtminstone delvis, måste ha som grund. Havets resurser och produktion kommer med all säkerhet också i framtiden att vara av stor betydelse för kustbefolkningen, även om nedgången för fisket under de senaste åren lett till en viss pessimism. Det är mot denna bakgrund självklart att stora ansträngningar bör göras att hålla havet så fritt från föroreningar och andra störningar, som ekologiskt är motiverat. Kosterområdet är en relativt öppen del av våra skärgårdsområden och skiljer sig från alla andra delar av vår kust genom förekomsten av en ned till 247 meter djup ränna. Ej sedimenttäckta bergbranter förekommer djupare än 200 meter. En mycket speciell fauna är utvecklad på slambottnarna och framför allt på bergbranterna i djuprännan. Många faunakomponenter härifrån får eljest närmast eftersökas på kontinentalsluttningarna. Vissa mycket intressanta faunasärdrag, såsom exempelvis de mycket speciella brachiopod (armfoting-)samfunden, torde så vitt känt ej äga någon likhet annorstädes. Säcken-området är speciellt intressant med sitt korallrev. Faunan i detta område liknar i vissa drag den djurvärld sona återfinns utanför de större västnorska fjordarna. Sålunda är artdiversiteten kring Säcken-revet förmodligen högre än i någon annan svensk marin miljö (många ar-ter, få individer). Här är alltså närheten till norska industriutsläpp ej direkt observerbar i bottenfaunan på ifrågavarande djupnivåer (70-130 meter). Detsamma gäller även för de djupare delarna av Singlefjorden innanför Kattholmen. Djurlivet är där rikt utvecklat. Detta torde kunna tillskrivas det faktum att trålning ej förekommer där. I de delar av Kosterrännan där räktrålning praktiseras kan nämligen en tydlig utarmning av vissa delar av den bentiska faunan förmärkas. En inre respektive yttre arkipelag återfinns på ömse sidor om rännan. Det inre skärgårdsområdet är viktigt sona yngel- och uppväxtområde för många fiskarter samt för ostron. Den yttre arkipelagen hyser de klassiska hummer- och krabbfångsbottnarna. Även sälarnas förnämsta tillhåll och uppväxtområden finns i ytterskärgården. På båda sidor om rännan finns flerstädes marinbiologiskt intressanta sandbottnar, där bl.a. lancettfisken Branchiostoma håller till. Över huvud taget kan sägas att den mångfald av olikartade botten miljöer som området kan erbjuda gör att 1 stort sett alla organismer sona finns söderut längs svenska västkusten även står att återfinna här. Flera normalt brackvattenslevande organismer såsom snäcksläktet Hydrobia, hjärtmusslan Cardium glaucum och andra lever sålunda i de inre vikarna. Likaså kan man finna den som baltisk marin glacialrelikt räknade priapulid-masken Halicryptus spinulosus både i Dynekilen (AFZELIUS pers comm) och vid Svinesund. Av det fåtal marina organismer som med tillfredsställande säkerhet ha visats saknas i norra Bohuslän, men som förekommer längre söderut längs västkusten, torde flertalet vara av nordligt djurgeografiskt ursprung. Detta gäller således musslorna Astarte elliptica och Musculus niger, snäcksläktet Colus (=Sipho), snäckorna Natica pallida och Neptunea antiqua f antigua. En grupp sydligare faunakomponenter såsom snäckan Balcis alba ormstjärnan Acrocnida brachiata, den sjuarmade sjöstjärnan Luidia ciliaris, krabborna Thia scutellata och Atelecyclus rotundatus är kända från mellersta men ej från norra Bohuslän. Dessa arter kan dock mycket väl förekomma även i norr eftersom de, genom sina speciella habitats (= levnadsmiljöer ), lätt undgår att tas upp med hjälp av de konventionella provtagningsredskapen, eller

förekommer måhända på någon av de många lokaler inom området som fortfarande är outforskade. Slutligen presenteras mycket kortfattat de för den marinbiologiska forskningen och undervisningen intressantaste områdena och lokalerna så långt man nu har kunskap om dessa vattnen. Av lokalerna är flera således helt unika för svenska förhållanden vad faunasammansättningen beträffar. Kosterområdets enastående och mycket speciella karaktär var ju på sin tid anledning till att fältstationsutredningen beslöt att förlägga ett marinbiologiskt laboratorium hit. Siffrorna framför lokalerna nedan är blott hänvisningar till efterföljande karta, och är på intet sätt något försök att rangordna dem efter betydelse. 1 Singlefjorden, mjukbotten. En för området ovanligt homogen botten, där de dominerande större djuren är den oregelbundna sjöborren Brissopsis lyrifera, tiofotkräftan Calocaris macandreae, ormstjärnor av släktet Amphiura, den i grova lerrör boende polychaeten Panthalis oerstedti, havskräftan Nephrops norvegicus m.fl. 2 Säcken, korallrev. Ett till ytan ganska litet rev av Lophelia pertusa, som delvis fortfarande (åtminstone 1972) är levande. Det är den, kring de döda korallgrenarna associerade faunan, som är intressant, liksom faunan på och i de djupa sandbottnarna kring revet och den övriga djuplevande hårdbottensfaunan längs bergbranterna i omgivningen. 3 Hällsö-öarna, slambottenränna med sandinslag mellan öarna. Tack vare en viss strömsättning i rännan, finns en rikt utvecklad smådjursfauna (meiofauna). Lustigt nog kan man här samtidigt få områdets fyra vanliga sjöpennor: Kophobelemnon stelliferum, Funiculina quadrangularis, Pennatula phosphorea och Virgularia mirabilis. 4 Sneholmarna, bergbranter som stupar ner i Kosterrännan. En gammal klassisk lokal, som framför allt frekventerats livligt av expeditioner från Kristineberg. 5 Området närmast Tjärnölaboratoriet. Området innefattar i sig flera gamla välkända lokaler, som t.ex. Kostergrund, Yttre Vattenholmen, Björns rev o.s.v. men har idag större värde än någonsin tack vare närheten till Tjärnölaboratoriet och tack vare att bottnarna här nu är mycket noggramt upplodade. 6 De brant stupande bergbottnarna öster om Ramsö Berggylteskär - Ulfvillarne. Här liksom vid Sneholmarna återfinnes Kosterrännans karaktäristiska djuplevande hårdbottensbiocenoser. Spongierna är här speciellt typiska och välutvecklade (ALANDER 1942, TENDAL pers comm). 7 Arsklåvs-Gofferhol msområdet, företrädesvis minerogena sandbottnar. Områdets mest typiska Branchiostoma- (lancettfisk) -lokaler. Sandbottnarna är trots sin minerogena prägel rika på allehanda smådjur.

8 Sundet mellan Klinken och Styrsholmen. En av större molluskskal, kraftigt övervuxna med kalkrör av havsborstmasken Pomatoceros triqueter, täckt, strömspolad, sju meter djup botten. Den fauna, som är knuten till dessa skal och Pomatoceros-rör erinrar i vissa drag om en korallrevsfauna. 9 Stigkilen vid norra Öddö. En från alla håll, utom ett, instängd bassäng med en trång och grund öppning utåt. Torde lämpa sig utmärkt som fältexperimentlokal för vissa typer av ekologiska försök. Stränderna består av subfossil skalsand. Området är mycket naturskönt.

Speciellt bör sådana områden, som lämpar sig för aquakulturer av olika slag, såsom större delen av inre och yttre arkipelagen, skyddas mot miljöstörande industri, vilken uppfattning ju även torde ha respons hos friluftslivets intressenter. Dessutom sammanfaller dessa områden till stor del med områden som är viktiga ur fiskerinäringens synpunkt. Betydelsefullt är det naturligtvis också att djuprännan skyddas mot tippning av mudder eller liknande samt över huvud taget mot påverkan från alla former av utsläpp. Likaså borde det vara självklart att koncentrera presumtiv, djupkrävande monteringsindustri till ett begränsat område, d.v.s. längs den svenska stranden av inre Singlefjorden, eftersom dylik verksamhet redan är igångsatt där. Muddertippning i större skala bör om möjligt ej tillåtas inom området. Muddermassor bör i första hand läggas på lämpliga landlokaliteter. En utredning av acceptabla platser för mudderdeponering för hela det nordbohuslänska kustområdet bör tas fram så fort som möjligt. Kosterrännan bör därvid vara helt utesluten för sådant utnyttjande. Täkt av sand eller grus bör ej få ske från bottnarna inom kommunens skärgårdsområde. Däremot torde skador på bottnarna vid sandsugning utomskär inom vissa områden relativt snabbt kunna läkas genom kraftig ström- och böljeaktivitet, under förutsättning att skattningen av bottnarna sker på lämpliga djup. Urvalet av sådana områden måste emellertid föregås av noggranna undersökningar och bedömningar. Om planer på verksamheter som kan innebära ingrepp i norra Bohuslänsmarina miljö blir aktuella, torde Tjärnölaboratoriet genom sitt strategiska läge och vetenskapliga resurser vara ett lämpligt konsult- respektive remissforum. Detsamma gäller ett framtida utnyttjande av biologiska resurser, som idag ej användes, exempelvis alger och djurplankton (födoämnesindustrin) samt spongier (= svampdjur ) och vissa andra organismer (den farmakologiska industrin).

LITTERATUR Ackefors, H & 1968 Preliminary investigations on the Effect of Sand Fonselius, S H Suction Work on the bottom in the Öresund. Meddel. fr. Havsfiskelaboratoriet, Lysekil 58: 1-10. Afzelius, L 1968 Vattenföroreningarnas hot mot Kosterfjorden och dess fauna. Vatten 1968 (2) : 194-195. Afzelius, L 1974 Tjärnö marinzoologiska station. Sveriges Natur Årsbok 1974: 195-196. Afzelius, L 1975 Rapport från arbetsmöte om Idefjorden. Tjärnö Danielsson, L-G & marinzoologiska station 28-29 augusti 1975. Magnusson, J Inst för Analytisk Kemi, Göteborgs Universitet (mimeo): 18pp. Afzelius, L 1974 Bildkompendium, Marina Evertebrater, för fält- Hansson, H G kurs på Tjärnö i Marin Biologi. (mimeo): 52pp. Alander, H 1935 Additions to the Swedish Sponge-fauna. Ark Zool 28B (5). Alander, H 1942 Sponges from the Swedish West-Coast and adjacent waters. Struves boktryckeri, Göteborg: 95pp. Andreassen, E & 1974 Resipientvurderinger av Iddefjorden/Singlefjorden. Vurdering av planlagte avlastningstilltak i Iddefjorden. NIVA 0-113/64: 30pp. Arwidsson, I 1897 Zur Kenntniss der Gattungen Glycera und Goniada. Bih K svenska VetenskAkad Handl 23 Afd IV (6): 30pp. Arwidsson, I 1906 Studien über die skandinavischen und. Arctischen Maldaniden... Zool Jahrb, Abt f Syst 25: 1-308. Aurivillius, C W S 1882 Bidrag till kännedomen om Krustaceer, som lefva hos Mollusker och Tunikater. Öfvers K Vet Akad Förh 1882 39 (3): 31-67 & (8): 41-117. Aurivillius, C W S 1898 Om hafsevertebraternas utvecklingstider och periodiciteten i larvformernas uppträdande vid Sveriges vestkust. Bih K svenska VetenskAkad Handl 11 (17): 19pp P1 1-II.

Aurivillius, C W S 1898 Vergleichende tiergeografische Untersuchungen über die Plankton-Fauna des Skageraks in den Jahren 1893-1897.Kgl Sv Vet Akad Hdl 30 (3): 426pp Axelsson, G 1944 Det svenska hummerfisket och fångstens avsättning. Medd Handelshögsk Gbg Geogr Inst (11) 57pp. Baalsrud, K 1968 Forurensningen av Idefjorden, Vurdering av utslipp ved Kje ya. NIVA 0-113/64: 30pp. Bergendal, D 1892 Några anmärkningar om Sveriges Triklader. Öfvers K Vet Akad Förh 1892 49 (10): 539-557. Bergendal, D 1900 Till kännedomen om de nordiska Nemertinerna. Öfvers K Vet Akad Förh 1900 57 (5): 581-602. Bergquist, A & 1975 Studier av ekosystemet i ett Zostera marina-sam- A Huss hälle vid Tjärnö i norra Bohuslän. Trebetygsarbete i Zoologi. Stockholms Universitet. (mimeo): 51pp. Björck, W 1911 Bidrag till kännedomen om Decapodernas larvut veckling. I. Passiphaea. Ark Zool 7 (15): 17pp. Björck, W 1913 Decapoden aus dem Kattegat und dem Skagerak. Ark Zool 8 (3): 12pp. Björck, W 1913 Bidrag till kännedomen om nordhafsräkans (Pandalus borealis Kr). utbredning och biologi i Kattegatt och Skagerack. Svenska Hydr Biol Komm:s Skr 4: 11pp Björck, W 1916 Svenska kräftdjur i Göteborgs Museum. 1 Schizopoda. Göteborgs Kungl Vetensk o Vitterh Samh Handl, 4:e följden 17 (5): 17pp. Bovallius, C 1886 New or imperfectly known Isopoda. Part II. Bih K svenska VetenskAkad. Handl 11 (17): 19pp. P1 I-II Breitfuss, L 1936 Kalkschwämme vom Skagerrak und Kattegat unter Berücksichtigung ihrer Weltverbreitung. Göteborgs Kungl Vetensk o Vitterh Samh Handl, 5:e följden, serie B 4: (15): 16pp